Svenska seglares fysiska kapacitet mätt med
Sveriges Olympiska Kommittés Fysprofil.
Calle Jr Johansson
GYMNASTIK- OCH IDROTTSHÖGSKOLAN
Examensarbete 114:2012
Tränarprogrammet 2010-2013
Handledare: Annette Heijne
Examinator: Karin Söderlund
Sammanfattning
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att beskriva svenska elitseglares fysiska kapacitet mätt med Sveriges Olympiska Kommittés Fysprofil.
Metod
Fjorton svenska seglare på elitnivå, fem kvinnor och nio män, inkluderades i studien för att genomgå Svenska Olympiska Kommitténs Fysprofil, innehållande följande tester;
roddergometer, brutalbänk, chins, greppergometer, knäböj med skivstång, bänkdrag, squat jump och counter movement jump med armsving. Testerna utfördes på Bosön (Stockholm). Statistiska analysen utfördes med programmet Statistica för jämförelse inom och mellan testpersonerna och presenteras som medelvärde och standardavvikelse (SD) .
Resultat
Maximal syreupptagningsförmåga mätt med roddergometer var för kvinnor 2,9L/min (0,1) och män 4,7L/min (0,5). Syreupptagningsförmågan per kilo kroppsvikt och minut för kvinnor 46,7ml (1,7) och för män 58,4ml (3,2). Den uppmätta roddsträckan under fyra minuter var för kvinnor 1040,8m (9,1) och för män 1215,3m (53,7). Vid test av dynamisk muskulär
uthållighet i brutalbänk klarade kvinnorna 17,3st (2,5) och männen 18,2st (2,7) och under chins-testet klarade kvinnorna 8,7st (1,5) och männen 15,9st (4,0). Vid test av maximal styrka under ett knäböjtest uppnådde kvinnorna 71,3kg (7,8) och männen 110,0kg (18,3) och under bänkdragstest klarade kvinnorna 51,5kg (7,8) och männen 81,7kg (7,9). För Maximal
greppstyrka i vänster/höger hand var för kvinnorna 42,1kg (5,7)/42,7kg (6,3) och för männen 57,7kg (8,1)/59,6kg (9,1). Kvinnornas hopphöjd vid Squat jump test var 29,5cm (2,1) och männens var 37,7cm (4,2). Den uppmätta hopphöjden under Counter Movement Jump med armsving var för kvinnorna 36,0cm (4,5) och för männen 46,9cm (5,1).
Slutsats
Sammanfattningsvis så tycks svenska seglare, män och kvinnor inneha god kardiovaskulär förmåga och styrka, jämfört med en normalpopulation. Fysprofilen som helhet är ett lovande screening instrument, men reliabiliteten under testning behöver stärkas och en del av de inkluderade testerna i Fysprofilen för svenska elitseglare som helhet kan avseende validiteten starkt ifrågasättas.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Historik ... 1
1.2 Seglingsmoment ... 1
1.3 Fysiska krav och tester ... 2
1.4 Fysprofil ... 6
1.5 Syfte ... 7
2 Metod ... 8
2.1 Testpersoner ... 8
2.2 Mätprocedur ... 8
2.3 Mätvariabler och metoder ... 9
2.3.1 Aerob förmåga ... 9
2.3.2 Dynamisk muskulär uthållighet ... 9
2.3.3 Styrka ... 10
2.3.4 Power ... 11
2.4 Validitet och reliabilitet ... 12
2.5 Statistisk analys ... 12
2.6 Etiska överväganden ... 12
3 Resultat ... 14
3.1 Aerob ... 14
3.2 Dynamisk muskulär uthållighet ... 15
3.3 Maximal styrka ... 15 3.4 Power ... 15 4 Diskussion ... 17 4.1 Resultatdiskussion ... 17 4.2 Metoddiskussion ... 20 4.3 Konklusion ... 21 4.4 Vidare forskning ... 21 Bilaga 1 Litteratursökning Bilaga 2 Värdering av syreupptagning för individer med olika åldrar TABELL- OCH FIGURFÖRTECKNING Tabell 1. Gradering av vertikalt hopptest baserat på tester av fotbollsspelare på elitnivå ... 4
Tabell 2. Deskriptiv data över de inkluderade testpersonerna ... 7
Tabell 3. Resultat från Roddergometer ... 14
Tabell 4. Maximal styrka under de fyra olika styrketesterna ... 14
Figur 1. Visar vindens (blå pil) påverkan på masten (gul pil) som häver ner masten så båten inte blir plan med vattnet om ingen hiking (röd pil) tillkommer ... 2
Figur 2. Laktatvärden efter en och tre minuter efter avslutat maximalt syreupptagnings test i roddergometer test ... 13
1
1 Inledning
1.1 Historik
Segling är en populär såväl tävlingsform som fritidssysselsättning. I Sverige finns det ca 115 000 medlemmar registrerade seglare i olika seglingsklubbar varav antalet tävlings registrerade seglare är 25 000 (Svenska Seglarförbundet 2014). Antalet så kallade fritidsseglare i Sverige är okänt.
Det är omöjligt att säga exakt när den första kappseglingen gick av stapeln. Den moderna kappseglingen har dock sitt ursprung i 1600-talets Nederländerna. Det engelska ordet ”yacht” kommer troligen från holländskans ”jaght”, som betyder snabb segelbåt. Segling som sport togs till England under mitten av 1600-talet av kung Charles den II:e. Den första
kappseglingen som beskrivits i litteraturen var mellan Charles den andre och hertigen av York (Spurway, Legg & Hale 2007). Segling är en av sporterna som finns med på OS-programmet sedan sommarspelen 1900. De båtklasser som inkluderats i OS har varierat över tid. År 2016 planeras det för att ingå sex olika båttypsklasser; vindsurfing, enmansjolle, tung enmansjolle, tvåmansjolle, tvåmansjolle skiff och tvåmanskatamaran. Endast klassen tvåmanskatamaran tillåter en könsmixad besättning (Tanner & Gore 2013, s. 411). Utöver det tillåts inte kvinnor alls att tävla i klassen tung enmansjolle. Gemensamt för alla klasser är att tiden för ett race är 40 till 60 minuter och målsättningen är att segla elva race på fyra dagar (Spurway, Legg & Hale 2007; Bojsen-Möller, Larsson, Magnusson & Aagaard 2007; Svenska Seglarförbundet 2014; Tanner & Gore 2013, s. 412).
1.2 Seglingsmoment
Segling är en komplex sport där flera viktiga faktorer så som teknisk kompetens, mental kontroll och fysisk förmåga samverkar. Teknisk sett så måste seglarna kunna läsa och förutspå vindskift, vågor, strömmar, medtävlandes positioner och tävlingsregler. Seglarna måste således ständigt tekniskt optimera båtens inställningar för att segla så snabbt som möjligt (Pluijms, Cañal-Bruland, Kats & Savelsbergh 2013; Bojsen-Möller et al. 2007).
De olika båttyperna och därmed klasser som finns i OS-programmet, kräver olika fysiska förutsättningar hos seglarna (Bojsen-Möller et al. 2007). Ett moment inom segling som kräver såväl balans, muskulär uthållighet som annan muskelkraft är det så kallade ”hiking”
momentet (Tanner & Gore 2013, s. 412; Spurway 2007), vilket kan beskrivas som att seglarna hänger utanför båten för att på så sätt skapa en hävarm för att få ner båten på rätt köl och plan
2
för att få båten så snabb som möjligt, se Figur 1. Bojsen-Möller et al (2007) beskriver skillnaderna i hiking teknik i tre huvudgrupper. En är det så kallade ”side-deck hikers” som rorsman (den som styr) eller de som seglar enmansjolle använder. Ett annat är det så kallade ”trapeze sailors” där seglaren står på relingen (kanten på båten) och med hjälp av en vajer från båtens mast förändrar båtens läge. En tredje är ”supporter hikers” som används i kölbåtsegling (kölbåt är inte en OS klass längre) där alla i besättningen förutom rorsman sitter på kanten med benen över relingen.
Figur 1: Visar vindens (blå pil) påverkan på masten (gul pil) som häver ner masten så båten inte blir plan med vattnet om ingen hiking (röd pil) tillkommer.
1.3 Fysiska krav och tester
För att mäta seglares fysiska kapacitet beskrivs olika tester i litteraturen. Det förekommer antropometri registrering där vikt och längd registreras och efterföljs av ett skinfold test, vilken är en vanlig mätmetod för bestämning av kroppsfettkomposition eller Body Mass Index (BMI). BMI-värdet kan sedan klassificerad i det som betraktas som undervikt,
normalvikt, övervikt och fetma (Blackburn & Hubinger 1995, s. 1; Bojsen-Möller et al. 2007; Vangelakoudi, Vogiatzis & Geladas 2007; Tanner & Gore 2013, s. 413).
Utöver registrering av antropometri data har man inom segling beskrivit olika fysiska krav i syfte att optimera seglarens förmåga att prestera (Tanner & Gore 2013, s. 411, s. 416). Bland annat krävs en god såväl aerob som anaerob förmåga. God aerob förmåga, visar sig genom att musklernas förmåga att utnyttja det tillförda syret och förbränna fett och därmed arbeta under en längre tid. Vidare så är speglar denna förmåga, kroppens möjlighet att återhämta sig efter hårt arbete och därmed snabbare bli redo för en ny intensiv period god (Michalsik & Bangsbo
3
2004, s. 137). Med aerob träning förbättras eller bibehålls blodomloppets förmåga att
transportera syre, hjärtats slagvolym ökar och pumpförmågan förbättras så att en större del av den totala energiomsättningen vid intensivt arbete kan ske med aeroba processer (Michalsik & Bangsbo 2004, s. 137). Vid test av aerob förmåga används flera olika tester, bland annat används det så kallade ”Arobic fitness”, där försökspersonerna trampar på en motionscykel med gradvis ökad intensitet. Resultatet utläses genom att registrera hur mycket kraft i watt försökspersonen hade på 75 % av sin hjärtfrekvens delat med sin kroppsvikt (watt/kg) (Blackburn & Hubinger 1995, s. 1). Ett annat i litteraturen beskrivet test av aerob förmåga är det så kallade roddergometer testet där en testperson får ro under fyra minuter och den totalt uppmätta sträckan noteras och används för beräkning av aerob kapacitet (Tanner & Gore 2013, s. 417). Vid ett sådant test som detta kan även direktmätning av syreupptagning mätas. Vid ett ergometri konditionsprov av Åstrand (1964, s. 18) anges i Bilaga 2, skattningar av syreupptagningsförmåga (VO2 max, ml / kg-1 x min-1) för individer i olika åldrar. Den visar att
kvinnor har lägre syreupptagningsförmåga mätt i Liter per minut och beräknat som Milliliter per kilo kroppsvikt, jämfört med män, beroende vilken kategori som avses eller åldersspann (syreupptagningsförmåga: låg, något låg, medel, hög och mycket hög), för detaljerade siffror, se Bilaga 2.
God anaerob förmåga visar sig genom kroppens förmåga att snabbt utvinna kraft vid maximalt arbete. Vidare så visar sig hög anaerob kapacitet i musklernas förmåga att snabbt och fortlöpande skaffa sig energi vid hårt arbete och kroppens förmåga att återhämta sig efter hårt arbete (Michalsik & Bangsbo 2004, s. 177). I litteraturen har anaerob förmåga testats på seglare (Vangelakoudi, Vogiatzis, & Geladas 2007; Vogiatzis, Andrianopoulos, Louvaris, Cherouveim, Spetsioti, Vasilopoulou & Athanasopoulos 2011) genom att använda det så kallade Wingate testet (Gullstrand & Larsson 1999, s. 3). Wingate testet genomförs vanligtvis (ibid.) på en mekaniskt bromsad ergometercykel där det först gäller att snabbt accelerera upp trampfrekvensen utan belastning. Vid max trampfrekvens belastar testledaren därefter hastighetshjulet med 7,5 % av aktuell kroppsvikt. Därefter behålls högsta möjliga
trampfrekvens under 30 sekunder med maximal viljeinsats. Effektutvecklingen beräknas som ett medeltal var 5:e sek. Vid utvärdering används max effekt, som vanligtvis noteras under de första 5 sek, medel effekt som räknas från 0-30 sek och min effekt från den sista 5 sek
perioden. Värdena kan antingen uttryckas i absoluta effekttal (w) eller relaterat till kroppsvikt (w/kg) (ibid.). Max effekten avses spegla alactacida anaeroba processer och graden av
4
isometrisk muskulär uthållighet, vilken vid bland annat hiking, är en mycket viktig muskulär egenskap (Vangelakoudi, Vogiatzis & Geladas 2007). Ett vanligt förekommande test av isometrisk muskulär uthållighet är det så kallade hängbänkstestet (Callewaert, Geerts, Lataire, Boone, Vantorre & Bourgois 2013; Cunningham & Hale 2007). Testet utförs genom att enn individ får hänga rakt ut från en bänk med båda benen fixerade, så länge som möjligt.
Power, det vill säga musklens förmåga att utveckla kraft på kortast möjliga tid (Fleck & Kraemer 2004, s. 4) är också en egenskap som visat sig vara nödvändig i segling (Tanner & Gore 2013, s. 416). Power kan exempelvis mätas med det så kallade vertikalhoppet (ibid. s. 208 f). Vid detta test används vanligen en kontaktmatta som registrerar hur högt en individ kan hoppa från stillastående. Vertikal hoppet är även ett vanligt beskrivet test inom flertalet andra idrotter och bland annat har Briggs (2013), försökt gradera idrottslig prestation utifrån detta test (se Tabell 1). Andra hopptester som beskrivs i litteraturen är det så kallade Squat jump testet (González-Badillo & Marques 2010; Aagaard, Simosen, Anderson, Magnusson & Dyhre-Poulsen 2002; Abernethy, Wilson & Logan 1995; Carlock, Smith, Hartman, Morris, Ciroslan & Pierce 2004; Marques & González-Badillo 2011). Squat jump är ett hopptest där en individ startar ett upphopp med böjda knäleder. Ett annat hopptest, det så kallade Counter movement jump testet (Komi & Bosco 1978) är ett test där en individ står på en kontaktplatta och uppmanas att göra ett upphopp med eftergift i knä och höftled. Counter movement jump med armsving ställer krav på elastiska och explosiva styrka samt testpersonens koordinativa samspel mellan överkroppen och underkroppen.
Tabell 1. Gradering av vertikalt hopptest baserat på tester av fotbollsspelare på elitnivå Briggs (2013).
Rating Males (cm) Females (cm)
Excellent >70 >60 Very good 61-70 51-60 Above average 51-60 41-50 Average 41-50 31-40 Below Average 31-40 21-30 Poor 21-30 11-20 Very Poor <21 <11
5
Styrka kan definieras som den maximala kraft som en muskel eller muskelgrupp kan generera vid en specifik hastighet (Lehman 2006). I segling används styrka bland annat för att pumpa med seglet för att komma upp på specifik våg för att kunna surfa med vågen.
Olika typer av styrketester finns, beroende vilken muskelgrupp man vill mäta. För att mäta greppstyrka kan man till exempel använda en greppdynamometer (Blackburn & Hubinger 1995, s. 2). Ett annat och mer seglingslikt test är det så kallade ”hiking endurance” testet som syftar till att mäta isometrisk muskulär uthållighet. Testpersonen sitter i Cybex 340
dynamometer och uppmanas att bibehålla knäleden i 130° vinkel, varefter ökad belastning läggs på externt. Vanligtvis börjar man med 15 kg varefter ytterligare fem kg adderas varje minut. Testet beräknas ta ca fyra till tio minuter att genomföra (Blackburn & Hubinger 1995, s. 2). Ett ytterligare test är ”Sheeting power” där testpersonen arbetar i en roddergometer i max två minuter med alternativa armdrag 10 ggr/arm. Syftet är att göra så många roddtag som möjligt under två minuters tid (ibid.). Ett annat test är knäextensions testet, som syftar till att mäta maximal dynamisk styrka. Testpersonen är i sittande position med ett ben i 130° vinkel i knäleden, vilken liknar den position som när en seglare utför det så kallad
”hiking-momentet”. Testpersonen får sedan sparka ut/sträcka sin knäled med maximal kraft (Blackburn & Hubinger 1995, s. 2).
Utöver kartläggning av olika styrke- och funktionsparametrar har man inom tävlingssegling genomfört olika forskningsprojekt vad gäller kostintag och kaloriförbrukning (Lewis, Fraser, Thomas & Wells 2013; Slater & Tan 2007; Fearnley, Sutton, O´Hara, Brightmore, King & Cooke 2012; Burke 2003; Bernardi, Delussu, Quattrini, Rodio & Bernardi 2007; Bigard, Guillemot, Chauve, Duforez, Portero & Guezennec 1998). Birgard et al. (1998) och Bernadi et al. (2007) har i sin forskning visat såväl långdistansseglare som kortdistansseglare
(Americas Cup) gjorde av med mer energi än vad de fick i sig. De åtgärder som deras studier resulterade i var att förbättra seglarnas matvanor med kostrådgivning och att ge olika
nutritions föreläsningar. Vidare, så har Lewis et al. (2013) testat olika flytande vätskor på elva olympiska seglare i kyligt klimat i syfte att utvärdera energibalansen dvs om seglare på detta sätt skulle kunna få i sig mer energi. Även
Sömnmönster och stress är ytterligare några parametrar som studerats i samband med segling (Hurdiel, Van Donger, Aron, McCauley, Jacolot & Theunynck 2014; Fearnley et al. 2012; Weston, Thelwell, Bond & Hutchings 2009; Groslambert, Candau & Millet 2008; Claudio 1989), där Hurdiel et al. (2014), Weston et al (2009) och Claudio (1989) fick fram att
6
långdistansseglare som seglade solo (ensamma) sov få timmar som resulterade i att redan efter två dygns segling försämrades seglarens prestation under stress.
Seglarens prestation är också baserat på omgivande material och inställningar av t.ex. segel under tävling och huruvida detta påverkar prestation (Viola, Enlander & Adamson 2014; Matulja, Bogdanović & Udovičić 2013). Bland annat beskriver Viola, Enlander och Adamson (2014) Matulja, Bogdanović och Udovičić (2013) hur viktigt det är med rätt inställning på trimmet för att kunna få planing och därmed minska motståndet i vattnet samt att få bättre stabilitet på flerskrovs båtar.
Forskning görs även på skador hos seglare (Bøymo-Having, Grävare & Silbernagel 2013; Neville & Folland 2009; Engebretsen, Soligard, Steffen, Alonson, Aubry, Budgett, Dvorak, Jegathesan, Meeuwisse, Mountjoy, Palmer-Green, Vanhegan & Renström 2013; Hadala & Barrios 2009).Bøymo-Having, Grävare och Silbernagel (2013) skriver att segling är en av sporterna i Olympiska spelen vars utövare har en hög risk att bli skadad i, allra mest bland kvinnliga seglare. De vanliga skadorna drabbar knäna, nedre delen på ryggen och axlarna. Skadorna inträffar till största delen vid fysträning, därefter vid seglings träning i vatten och minst under tävling.
1.4 Fysprofil
Inom Svenska Olympiska Kommittén (SOK) har olika fysprofiler skapats i syfte att studera idrottares fysiska kapacitet i relation till de krav som ställs inom respektive idrott (Sveriges Olympiska Kommitté 2014b). Resultaten från genomförda fysprofiler används sedan för styra och optimera träningsinnehåll generellt samt identifiera vad varje individ behöver träna vid sidan av sin grenspecifika sport.
Internationellt så används olika tester inom segling, se ovan (Michalsik & Bangsbo 2004, s. 137; Blackburn & Hubinger 1995, ss. 1-5; Vangelakoudi, Vogiatzis & Geladas 2007; Tanner & Gore 2013, ss. 415-419). Inom Sveriges Olympiska Kommitté, används en specifik
Fysprofil för test av seglare på elitnivå sedan fem år tillbaka. Fysprofilens innehåll för seglare varierar beroende på vilket land man tävlar för. Den svenska Fysprofilen för seglare innefattar för närvarande följande tester: roddergometer, brutalbänk, chins, greppergometer, knäböj med skivstång, bänkdrag, squat jump och counter movement jump med armsving. Svenska
7
1.5 Syfte
Syftet med denna studie är att beskriva svenska seglares fysiska kapacitet mätt med SOK´s Fysprofil.
Frågeställning:
Vilken fysisk kapacitet, mätt med den så kallade Fysprofilen, har svenska elitseglare, män och kvinnor, avseende aerob samt anaerob förmåga och kraft?
8
2 Metod
2.1 Testpersoner
Fjorton svenska seglare, fem kvinnor och nio män på elitnivå, var frivilliga testpersoner (tp) och inkluderades i studien. De rekryterades från seglarens egen klubb, genom att de årligen kallas till genomförande av Fysprofilen. Muntlig såväl som skriftlig information om studien gavs vid ett tillfälle av testledaren. Demografisk data över de inkluderade testpersonerna kan ses i Tabell 2. Alla de inkluderade testpersonerna har tidigare genomfört Fysprofilen vid minst två tillfällen.
Tabell 2. Deskriptiv data över de inkluderade testpersonerna, kvinnor (n=5) och män (n= 9). Medelvärde och Standarddeviation (SD) redovisas. Kvinnor (n=5) Medelvärde (SD) Män (n=9) Medelvärde (SD) Ålder (År) 24 (1,5) 25 (2,5) Vikt (kg) 62,8 (3,7) 79,6 (9,4) Längd (cm) 167,2 (2,9) 182,4 (6,5)
2.2 Mätprocedur
Följande tester genomfördes under en och samma dag; roddergometer, brutalbänk, chins, greppergometer, knäböj med skivstång, bänkdrag, squat jump och counter movement jump med armsving. Vid mättillfället fick testpersonerna värma upp på valfritt sätt. Instruktionerna var att exempelvis springa, cykla eller ro åtta till tio minuter enligt varje testpersonens
önskemål. Utöver det skulle de genomföra fem minuter dynamisk stretching i form av utfallsteg, bensvingar med mera. Alla tester genomfördes inomhus och testpersonerna
uppmanades att använda skor under alla tester. Testpersonerna var familjära med alla testerna och hade minst gjort testerna två gånger tidigare. Varje enskilt test tog mellan några sekunder till fyra minuter att genomföra. Hopptesterna genomfördes alltid först i övrigt var det ingen specifik ordningsföljd för deltagarnas testgenomförande. Vilolängden mellan testerna
varierade. Vid hopptesterna uppgick vilan till en-två minuter och vid styrketesterna så var det upp till individen att välja sin återhämtningstid. En och samma testledare genomförde alla testerna förutom vid roddergometerstestet där laktattesterna togs av tränad labbpersonal. För att säkerställa att testpersonerna hade ansträngt sig tillräckligt togs ett laktat test, och pulsen registrerades och borgskalan som ett mått på självskattad ansträngning (Borg 1990).
Borgsskalan är en skattningsskala för upplevd fysisk ansträngning. Uppskattningen är
9
1990). På grund av skador och sjukdom i samband med inbokade test genomfördes inte alla tester av alla de inkluderade testpersonerna. För exakt antal, se Tabell 2.
2.3 Mätvariabler och metoder
2.3.1 Aerob förmåga Roddergometer
Maximal syreupptagningsförmåga mättes med en Oxycon Pro under 4 minuter maximalt arbetet i en roddergometer (Hannink, Lahaije, Verberkt, Dekhuijzen, Helvoort & Heijdra 2010). Roddergometern var en Concept 2 modell D® (Concept 2, Inc. Morrisville, Vermont, USA) vilken är den för tillfället mest reliabla ergometern (Hahn, Bourdon & Tanner 2000; Vogler, Rice & Withers 2007). Motståndet i en roddergometer kallas dragfaktor (sifferlöst), vilken kan justeras och ställas in efter individuellt önskemål genom att man släpper in mer eller mindre luft i fläkhjulet. Den uppmätta sträckan i meter under fyra minuter registrerades.
Kapillärt blod från fingertoppen togs i syfte att registrera laktatvärden efter 1 och 3 minuters arbete och analyserades därefter (Biosen C-line Sport).
2.3.2 Anaerob förmåga Brutalbänk
Brutalbänk genomfördes hängande med ryggen emot en bänk där fötterna var fast i en ställning. Testpersonen uppmanades att ha händerna vid öronen och hålla i ett dubbelvikt gymnastikband bakom huvudet. Därefter uppmanades testpersonen att nudda knäskålarna med armbågarna. Testpersonen fick tre sekunder på sig efter påbörjad repetition att påbörja nästa repetition avslutades testet (Sveriges Olympiska Kommitté 2014a, s. 7). Antalet repetitioner i fullt i rörelseutslag registrerades.
Chins
Chins genomfördes hängande i ett räcke. Testpersonen uppmanades att greppa räcket med tummarna mot varandra. Greppbredden var valfri men man fick inte ändra greppet under testets gång. Testpersonen uppmanades sedan att dra sig upp tills hakspetsen var i nivå med räckets ovansida. Efter det fick testpersonen återgå till ett läge med raka armar igen men uppmandes att behålla förspänningen i axelledsmuskulaturen. Därefter upprepades övningen upp och ner så många gånger testpersonen orkade med den egna kroppens som belastning (Tanner & Gore 2013, s. 215). Kroppshållningen för övrigt var inte standardiserad men fick
10
inte ändras under testets gång. Inte hellre ryckningar eller svingar med kroppen tilläts. Alla repetitioner genomfördes i ett sträck det vill säga ingen hängande vila tilläts. Testet avbröts om det tog längre tid för testledaren att hinna räkna 1001, 1002, 1003 mellan avslutad och påbörjad chin (Sveriges Olympiska Kommitté 2014a, s. 3). Antalet repetitioner i fullt i rörelseutslag under ovanstående beskrivna tidsbegränsning registrerades.
2.3.3 Styrka Knäböj med skivstång
Styrka mättes genom att mäta den maximala vikt en individ kunde lyfta genom en godkänd knäböj med skivstång, ett så kallat ”One Repetition maximum test” (1 RM) (Fleck & Kraemer 2004, s. 4). Avståndet mellan fötterna uppmanades att vara axelbrett med fötterna pekandes framåt. Stången skulle ligga centralt på axlarna och testpersonen uppmanades att böja knäleden till 90° för att därefter komma tillbaka till stående position med sträckta knäleder (Sveriges Olympiska Kommitté 2014a, s. 2). Reliabiliteten för detta test har tidigare visat sig vara god med en Intraclass correlation coefficient (ICC) på r = 0.97 och coefficient av variation på 3.5% (Tanner & Gore 2013, s. 214).
Bänkdrag
Bänkdrag genomfördes liggande på mage på en bänk med en skivstång placerad under bänken. Skivstången lyftes därefter hela vägen upp till bänkens undersida. Testpersonen uppmanades att bibehålla bröstkorg och höft i kontakt med bänken för att erhålla ett godkänt bänkdrag (Sveriges Olympiska Kommitté 2014a, s.3). Individens maximala kraft under ett RM togs fram genom att successivt lägga på olika vikter på skivstången till den vikt som endast kunde lyftas en gång genom hela rörelsen uppnåddes. Reliabiliteten har tidigare visat sig vara god med ett ICC-värde på r = 0.98 och coefficient av variation på 2.8% (Tanner & Gore 2013, s. 214).
Greppstyrka (vänster och höger)
Greppstyrka mättes med handgrepps ergonometer (Takei® A5401, Japan) som ställdes in efter testpersonens handstorlek. Handgreppsergometern hölls i handen och med armen böjd. Testpersonerna uppmanades att hålla både ergometern och armen ut från kroppen för att inte vidröra resten av kroppen eller golvet under testet. I höjd med midjan började tp pressa ihop ergometern, varefter denne uppmanades att räta ut armen med bibehållen press tills armen var uträtad, pekande mot golvet. Två tryck på vardera hand genomfördes. Det högst uppnådda
11
värdet på respektive arm registrerades (Sveriges Olympiska Kommitté 2014a, s. 3). Tidigare tester för reliabilitet har visat sig var god; för höger hand r =0.976 och för vänster hand r =0.986 (Adnan, Ismail & Sulaiman 2014, s. 251)
2.3.4 Power
Vid test av Squat jump och Counter Movement Jump med armsving användes en IVAR matta® (IVAR mätsystem, Tallin, Estland). Detta är en matta vilken sänder ut infraröda strålar till en position i området där hoppet kommer utföras. Så fort försökspersonen ställer sig i hoppområdet bryts denna infra stråle, en manuell nollställning görs och beräkningen av hopphöjd kan påbörjas. Den totala tiden som individen befinner sig i luften registrerades i centimeter (Sveriges Olympiska Kommitté 2014a, s. 4).
Squat jump
Squat jump genomfördes med armarna på höfterna. Startpositionen var med böjda knäleder, liknande sittande och testpersonerna uppmandes därefter att hoppa så vertikalt som möjligt, det vill säga rakt upp tills benen är helt sträckta i luften (Tanner & Gore 2013, ss. 221-222). På så sätt tillkommer ingen stretch-shortening effekt. I landningen skulle testpersonen ha raka ben och på tårna och göra ett så kallat vristhopp i syfte att standardisera mätproceduren och för att minska risken för skador. Den totala tiden som individen befinner sig i luften
registrerades i centimeter (Sveriges Olympiska Kommitté 2014a, s. 4).
Counter Movement Jump med armsving
Counter movement jump genomfördes med armsving (Komi & Bosco 1978). Instruktionerna till försökspersonerna var att stå på kontaktplattan, lägga till en eftergift i knä och höftled, det vill säga svikta igång från en stående position och har armarna pendlande (istället för att ha dem vid höften som vid squat jump), för att därefter göra ett maximalt upphopp. Vid
landningen fick testpersonen ha raka ben och landa på tårna därefter direkt utföra ett vristhopp för att dels standardisera mätproceduren och motverka skador. Counter movement jump med armsving ställer krav på elastiska strukturer i muskeln ochdärmed den explosiva styrkan samt testpersonens koordinativa samspel/kontroll mellan överkroppen och underkroppen. Den totala tiden som individen befinner sig i luften registrerades i centimeter. Utformningen av testet följde Harman och Garhammer (2008), Polman et al. (2004), Castagna et al. (2006), Tanner och Gore (2013, s. 222) och Sveriges Olympiska Kommittés (2014a, s. 5) riktlinjer.
12
Counter movement jump har tidigare visat sig ha god reliabilitet, r =0.87 (Markovic, Dizdar, Jukic & Cardinale 2004).
2.4 Validitet och reliabilitet
Med validitet menas om metoden mäter det som avses att mätas (Trost 2012, s. 16).
Reliabiliteten uttrycker tillförlitlighet eller noggrannheten i mätmetoden. Under en mätning eller ett test ska målet vara att uppnå en så hög tillförlitlighet som möjligt, till exempel; om ett test genomförs på samma personer två gånger ska resultatet inte vara beroende på ett allt för stort metodfel (Trost 2012, ss. 18 f). Avseende reliabilitet och validitet i föreliggande studie, hänvisar författaren till sida 16 i diskussionen.
2.5 Statistisk analys
Ingen powerberäkning genomfördes innan studien påbörjades utan alla tillgängliga individer som är med i SOK´s elitprogram inkluderades. Bakgrundsdata analyserades och presenteras med medelvärde och standardavvikelse (SD) förutom laktatvärden som presenteras i
medianvärde och intervall. Statistica 20.0 användes för statistisk bearbetning.
2.6 Etiska överväganden
För att säkerställa testpersonernas anonymitet har pseudonymer använts för alla
testpersonerna. En pseudonym fungerar som ett täcknamn för att dölja personens identitet. Alla testpersoner benämns som testperson följt av en individuell siffra. Dessa benämningar användes i resultatet för att inte blanda ihop testpersonerna men ändå behålla deras
anonymitet.
Vid all typ av test eller insamlande av data på människor är det viktigt att ta hänsyn till vetenskapsrådet (2002) fyra huvudkrav:
1. Informationskravet - innebär att testledaren skall informera de av forskningen berörda om den aktuella forskningens syfte. Detta krav uppfylldes i denna studie genom att testpersonerna meddelades först via deras klubb och sedan individuellt vad som skulle utföras och varför. Där även tid och plats informerades individuellt av Sveriges Olympiska Kommitté.
Utförandet samt förklaring till varför detta gjordes upprepade Sveriges Olympiska Kommitté ännu en gång vid testområdet (Bosön).
13
2. Samtyckeskravet - betyder att deltagaren i en undersökning själv har rätt att bestämma över sin medverkan. Detta krav uppfylldes genom testpersonerna informerades om frivilligheten i deltagande och att inga konsekvenser skulle uppstå, om man valde att säga nej till deltagande.
3. Konfidentialitetskravet - innebär att deltagarens uppgifter ska bevaras så ingen utomstående ska kunna identifiera någon deltagare. Detta krav uppfylldes i denna studie genom att
författaren har förvarat dem på ett säkert och anonymt sätt. I stället för namn på
testpersonerna så fick de som blev testade en siffra som bara testledaren är införstådd med. Inga namn som kan kopplas till en viss person och inga andra parametrar än längd och vikt registrerades. Författaren har även försäkrat Svenska Seglarförbundet att alla testpersonernas namn och värden hålls anonyma på individnivå.
4. Nyttjandekravet - innebär att insamlade personuppgifter inte får säljas vidare till andra forskare eller myndigheter (Vetenskapsrådet 2002). Detta krav uppfylls i denna studie då författarentill denna studie inte har någon avsikt att sälja personuppgifter vidare.
14
3 Resultat
3.1 Aerob
Den maximala syreupptagningsförmågan, syreupptagningsförmågan per kilo kroppsvikt och minut uppnådd totalsträcka i roddmaskin för kvinnor och män kan ses i Tabell 3.
Efter roddergonometern togs två laktatprov, en minut och tre minuter efter avslutat test. Medelvärde efter en minut för kvinnor var 15,1 mmol/l (intervall:14,6-15,9) och för män 14,8 mmol/l (intervall:12,7-17,6). Medelvärde efter tre minuter för kvinnor var 15,5 mmol/l
(intervall:15,3-18,1) och för män var 17,1 mmol/l (intervall:14,5-19,3) (Figur 2).
Figur 2. Laktatvärden efter en och tre minuter efter avslutat maximalt syreupptagnings test i roddergometer test, fördelat på kön.
Tabell 3. Resultat från Roddergometer testet för samtliga personer och uppdelat på kön. Då alla testpersonerna inte genomförde alla test, redovisas det specifika antal individer som genomförde respektive test.
Testpersoner Tester
Kvinnor (n=5) Män (n=9)
Maximal syreupptagningsförmåga (L/min) (Medelvärde (SD)) 2,9 (0,1) (n=4) 4,7 (0,5) n=7) Syreupptagningsförmåga (ml x kg-1 x min -1)(Medelvärde (SD)) 46,7 (1,7) (n=4) 58,4 (3,2) (n=8) Sträcka, m (Medelvärde (SD)) 1040,8 (9,1) 1215,3 (53,7)
15
3.2 Anaerob
Brutalbänk
Medelvärde för brutalbänk för kvinnor (n=3) var 17,3st (SD 2,5) och för män (n=6) var 18,2st (SD 2,7).
Chins
Medelvärde för chins för kvinnor (n=3) var 8,7st (SD 1,5) och för män (n=7) 15,9st (SD 4,0).
3.3 Maximal styrka
One repetition test i knäböj, bänkdrag och greppstyrka vänster och höger hand för kvinnor och män kan ses i Tabell 4.
Tabell 4. Maximal styrka under de fyra olika styrketesterna, knäböj, bänkdrag och greppstyrka för höger och vänster arm. Medelvärde och standarddeviation (SD) redovisas.
Testpersoner Tester
Kvinnor (n=5) Män (n=9)
Knäböj, kg (Medelvärde (SD)) 71,3 (7,8) (n=4) 110,0 (18,3) (n=8) Bänkdrag, kg (Medelvärde (SD)) 51,5 (7,8) 81,7 (7,9) Greppstyrka vänster, kg (Medelvärde (SD)) 42,1 (5,7) 57,7 (8,1) Greppstyrka höger, kg (Medelvärde (SD)) 42,7 (6,3) 59,6 (9,1)
3.4 Power
Squat jump
Hopphöjden i squat jump för kvinnorna (n=5) 29,5 cm (SD 2,1) och för männen (n=9) 37,7 cm (SD 4,2), se Figur 3.
Counter Movement Jump
Hopphöjden i counter movement jump med armsving för kvinnorna (n=5) 36,0 cm (SD 4,5) och för männen (n=9) 46,9 cm (SD 5,1), se Figur 3.
16
Figur 3. Hopphöjd för Squat jump och Counter movement jump med armsving mät med centimeter för kvinnor (blå stapel) och män (röd stapel).
0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50
Squat jump (cm) Counter Movement Jump med armsving (cm)
Kvinnor (N=5) Män (N=9)
17
4 Diskussion
Syftet med föreliggande studie var att beskriva svenska seglares fysiska kapacitet mätt med SOK´s Fysprofil. Resultaten visar att den aeroba kapaciteten hos svenska seglare på elitnivå för såväl kvinnorna som för männen är mycket hög (Åstrand 1964, s. 18). Vi fann också att de förelåg en skillnad mellan kvinnor och män i flertalet styrkevariabler, vilket inte var
överraskande.
4.1 Resultatdiskussion
De fysiologiska kraven, som erhållits genom granskning av litteratur (Tanner & Gore 2013, ss 214-419) samt referensdata från svenska seglare på elitnivå, visar att sporten främst kräver muskulär uthållighet samt styrka. Vid jämförelse av män och kvinnor så sågs tydliga könsskillnader vilket inte är överraskande då det forskningsmässigt har visat sig att kvinnor generellt har en lägre fysisk kapacitet jämfört med män både vad gäller styrka och kondition (Briggs 2013; Åstrand 1964, s. 18). Könsskillnaden sågs i alla tester förutom brutalbänkstestet som är tänkt att spegla anaerob förmåga samt vid hopptesterna Squat Jump och Counter Movement Jump med armsving.
Att använda sig av en roddergometer vid test av aerob kapacitet för segling anser författaren vara av hög validitet då rörelsemönstret speglar segling bättre än om testet skulle göras i form av cykling eller löpning. Männens syreupptagningsförmåga (ml / kg-1 x min-1) var enligt tabell, mycket hög medan kvinnornas syreupptagningsförmåga (ml / kg-1 x min-1) var på ”endast” hög nivå (Åstrand 1964, s. 18). Detta skulle kunna innebära att det generellt sett är tyngre rent konditionsmässigt att utföra aktiviteter för kvinnorna på speciella båt-typer eller under extrema väderförhållanden som kräver hög kardiovaskulär förmåga.
Kvinnornas laktatvärdet var generellt sett betydligt lägre i jämförelse med männens. Det är bekräftat tidigare i litteraturen att kvinnor sällan når samma höga värde som män i laktatvärde under maximalt anaerobt arbete (Esbjörnsson, Sylvén, Holm, Jansson & Fast 1993). Man kan spekulera eller anta att hög mjölksyratolerans är av stor vikt under t.ex. jolle segling vid OS samt under Volvo Ocean Race. Gällande Volvo Ocean Race har båtar med enbart kvinnlig besättning varit involverade i denna tävling och de gånger en ”tjejbåt” varit med så har de alltid kommit sist, trots att en extra person är tillåten på båten. Huruvida detta beror på lägre mjölksyra tolerans, lägre fysisk kapacitet eller om anledningen är beroende av annat är omöjligt att spekulera i.
18
Resultaten för brutalbänk visar inte någon könsskillnad där kvinnorna gjorde 17,3st (SD 2,5) och männen gjorde 18,2st (SD 2,7) repetitioner. Detta kan möjligen förklaras med att få deltagare var inkluderade i studien, det vill säga felkällorna är stora, att rörlighet i höfterna skiljer sig eller skillnader i kroppsvikt vilket kan påverka prestationen i denna övning. Med den erfarenheten som författaren till denna studie har av segling och i samstämmighet med Tanner och Gore (2013, s.416) som beskriver att, citat: ”Olympic sailors need power, strength (including core strength)…”, kan man anse att ett test som brutalbänk har hög validitet/är seglingsspecifikt för att testa seglares magstyrka. Även Chins testet kan bedömas som ett valitt test för tävlingsseglare, då denna rörelse och typ av muskelkraft behövs vid ”trapeze sailors” (Bojsen-Möller et al. 2007). Här förelåg stora könsskillnader, männen klarade i medeltal 15,9st och kvinnorna 8,7st, det vill säga nästan dubbelt så många repetitioner. Några normalvärdes tabeller för vuxna tycks inte finnas i litteraturen men om detta resultat skulle jämföras med pojkar och flickor i åldrarna 16-19 enligt Mackenzie (2005), där det för pojkar anses var utmärkt om man klarar över 13st repetitioner och för flickor över 6st, så skulle seglarnas resultat i denna studie kunna betraktas som måttligt goda. På vilket sätt denna könsskillnad påverkar tävlingsresultat eller tas hänsyn till i utformandet av tävlingsklasser är okänt.
Avseende de inkluderade testerna för att mäta maximal styrka sågs även här en klar
könsskillnad. Test som knäböj kan tyckas inneha en medelhög validitet för att testa seglares styrka i ben och bål muskulatur med tanke på hiking-momentet. Det är visserligen inte riktigt jämförbart med knäböj för ”side-deck hikers” så som en rorsman eller de som seglar
enmansjolle (Bojsen-Möller et al. 2007). Däremot kan tester som bänkdrag och greppstyrka anses vara idrottspecifika, dvs. ha hög validitet för att testa seglares förmåga att klara av att hålla och dra i tamparna. Även under dessa test sågs stora könskillnader.
Hopptester har visat sig spegla idrottslig prestation allra bäst enligt Tanner och Gore (2013, s. 222), det vill säga är mest valitt för idrottslig prestation generellt sett. Under själva
tävlingsmomentet i segling utförs sällan hopp det vill säga seglares krav på elitnivå skiljer sig från många andra elitidrottare, där till exempel hopp och sprint moment är mer vanligt
förekommande. Testets validitet för seglare kan därför starkt ifrågasättas. Om man ändå skulle jämföra våra elitseglare med fotbollsspelare på elitnivå (Briggs 2013), se Tabell 1, så
19
ser man att de inkluderade elitseglarna var i kategorin ”average” både för kvinnor och män, vilket kan tyda på att elit-seglares fysiska kapacitet generellt sett är mycket hög.
Exempel på andra tester som författaren anser borde läggas till Fysprofilen för att på ett tydligare sätt spegla elitseglares kravprofil, dvs är mer valida för seglare är styrketestet ”push-ups”, under en viss tid. Författaren anser att detta test kan vara lämpligt med tanke på att testet mäter dynamisk muskulär kraft i m. Pectoralis major, m. Triceps brachii, m. Deltoideus, m. Serratus anterior och m. Trapezius, muskler som vanligen nyttjas inom segling. Dessutom är det enkelt att utföra, utrustningen är billig och det går snabbt att genomföra på en större grupp (Bellardin, Henriksson & Tonkonogi 2009, ss. 121-123). Även test av repklättring med endast armar, för att mäta dynamisk snabb styrkeförmåga i överkroppens muskulatur. Denna övning är också enkel att utföra, kräver billig utrustning och kan göras i större grupp (Bellardin, Henriksson & Tonkonogi 2009, ss. 124-125). Ett test som syftar till att testa motorisk förmåga skulle kunna läggas till i Fysprofilen för att stärka validiteten. Meinel och Schnabel (1998) beskriver i sin modell sju olika koordinativa förmågor som genom analyser av olika idrotter och rörelser har definierats och är tänkt att fungera som underlag för praktiskt och teoretiskt arbete inom motorisk koordination. Ett sådant test som involverar samtliga sju koordinativa förmågor som de beskriver är Häck-bumerang-löpning även kallat Harres test i Sverige (1976 års utgåva av Harres träningslära). Detta test går ut på att en testperson ska förflytta sig med riktningsförändring samt hoppa över en häck och sedan krypa under samma häck, vilket upprepas tre gånger (Bellardin, Henriksson & Tonkonogi 2009, s. 249). Detta test kan
möjligen ha gjort tidigare, för testet är med i Fysprofilen, men gjordes inte under denna studie på svenska elitseglare.
Testpersonernas åsikter om testerna har inte redovisats i denna studie, vilket skulle vara värdefull information. Testerna i denna studie genomfördes i slutet av september då det för vissa i gruppen precis hade varit internationell tävlingssäsong och några skulle tävla nationellt eller internationellt, beroende på vilken båttyp de seglar. Under denna period kan därför träningsuppläggets fokus ha varit olika, också beroende på vilken båttyp elitseglaren är på. Detta kan påverka resultaten av sådana egenskaper som seglarna i vanliga fall fokuserar på, som exempelvis den muskulära uthålligheten. Dessutom har idrottarna sannolikt i stor utsträckning enbart fokuserat på att bli så grenspecifika som möjligt, under perioden före testning. Sannolikt räcker det inte bara med grenspecifik träning utan man måste även ha rätt grundläggande fysiska förmåga för att vara bra i sin idrott. Många elitseglare lägger ner
20
mycket tid på träningen men får oftast inte någon specifik feedback på hur deras status ser ut. Det är också osäkert om träningstiden utnyttjas på effektivaste sätt. Ett screening batteri, så som Fysprofilen skulle också kunna vara till hjälp med att optimera och styra träningen rätt. En målsättning i Sveriges Olympiska Kommitté är att göra träning och resultat mätbara så att en eventuell oro för att inte träna rätt och med bra kvalitet minskas (Sveriges Olympiska Kommitté 2014b). Fysprofilen är SOK´s verktyg för deras satsning på topp- och
talangidrottarna (ibid.).
4.2 Metoddiskussion
Generaliserbarheten i denna studie kan betraktas som låg då det är få deltagare inkluderade. De som dock inkluderades var alla de tillgängliga personerna på denna nivå som är kopplade till SOK.
Om testpersonernas förberedelse inför testerna skulle göras mer standardiserade skulle resultaten också bli mer reliabla. Det tycks inte vara standardiserat, i samband med SOK´s tester för seglare, om testpersonerna får eller inte får genomföra ett tungt styrketräningspass innan 72 timmar före första testet, hur det ligger till med koffeinintag eller annat kostintag vilket kan ha påverkat resultaten. Även uppvärmningen skulle kunna standardiseras bättre för att stärka reliabiliteten. Till exempel skulle alla kunna få cykla på en cykelergometer i fem minuter på mellan nivå, därefter ro två minuter på roddergometer med intensiteten på 2:30/500 m (tid/sträcka) och därefter genomföra en kortare stretch (Tanner & Gore 2013, s. 412).
Alla dessa tester utfördes på en och samma dag vilket troligen gör att man blir trött i kroppen och inte presterar sitt max på testerna. Författaren spekulerar i att det möjligen skulle vara bättre att försöka genomföra testerna under två dagar istället och förslagsvis dela upp så man gör alla fysiska och styrketester en dag och genomför antropometri registrering och gör det aeroba testet dag två (ibid. s. 413).
Om man beaktar hela Fysprofilen och själva testernas validitet så tycks det som flertalet tester efterliknar funktioner som under statisk segling och hängande båtar. Ett exempel på detta är de s.k. skiffklasserna (”trapeze sailors” där seglaren står på kanten på båten och med hjälp av en vajer från båtens mast förändrar båtens läge) där det ställs helt andra fysiska krav jämfört med exempelvis Finnjolle (”side-deck hikers”) så som Bojsen-Möller et al (2007) har
21
för svenska elitseglare kan därav ifrågasättas. God bålstyrka är genomgående nödvändigt under segling, men just nu är segling mer explosiv och atletisk. Ska man kanske egentligen ha olika tester beroende på om du seglar en hängande båt (Laser, Finnjolle), än vad du använder för 49er och 470? Tittar vi idag på 49er klassen så är det korta race som ställer höga krav på kondition, balans och explosiv styrka. Detta, för mig, kräver en helt annan fysisk profil än om man seglar laser eller finnjolle.
En god eller utmärkt fysisk status är en grundförutsättning för att seglaren skall kunna utnyttja de yttre förutsättningarna som ges på kappseglingsbanan maximalt. Dessa är dock olika beroende på var du seglar och vilka förutsättningar med landeffekter (termiska effekter), väder och vind som gäller på platsen.
En seglare som har sämre fysisk förmåga men är bättre på att segla banan kan oftast mycket väl konkurrera med en seglare som är starkare men orkar segla båten fortare när de blåser lite mer. Men ur ett prestationsbaserat perspektiv torde det vara optimalt att en seglare som har sämre fysisk kapacitet förbättrade denna till önskat värde enlig Fysprofilen.
4.3 Konklusion
Seglingen är fyrdimensionell dvs att seglaren måste ha kontroll över båten som balanseras med hjälp av kroppens vikt genom vind och sjö samtidigt som man har kontroll på
konkurrenter på banan. Därför gäller det att man uppnått den önskade fysiska kapaciteten för den klass man seglar så man kan koncentrera sig på de yttre faktorer som spelar in på banan. Sammanfattningsvis så tycks svenska seglare, män och kvinnor, inneha god kardiovaskulär förmåga och styrka, jämfört med en normalpopulation. Fysprofilen som helhet är ett bra screening instrument, men reliabiliteten under testet och validiteten för vissa av de ingående testen kan starkt ifrågasättas.
4.4 Vidare forskning
Författaren till denna studie föreslår att framtida forskning fokuserar på att testa validiteten av SOK’s Fysprofil för seglare. Vidare föreslås inkludering av mer seglingsspecifika tester samt ta ut olika Fysprofiler för olika seglingsklasser, positioner på båten och möjligen för kön.
5. Referens-, käll- och litteraturförteckning
KällorAagaard, P., Simosen, E. B., Anderson, J. L., Magnusson, P. & Dyhre-Poulsen, P. (2002). Increased rate of force development and neural drive of human skeletal muscle following resistancetraining. Journal of Applied Physiology, 93, ss. 1318-1326.
Abernethy, P., Wilson, G. & Logan, P. (1995). Strength and power assessment: Issues, controversies and challenges. Sports Medicine, 19(6), ss. 401-417.
Adnan, R., Ismail, S. I. & Sulaiman, N. (2014) Proceedings of the International Colloquium on Sports Science, Exercise, Engineering and Technology 2014.
https://books.google.se/books?id=rXglBAAAQBAJ&pg=PA261&lpg=PA261&dq=takei®+a 5401+reliability&source=bl&ots=31B4xXPj_6&sig=Z4pb3_v640pThSlohwwoCr8DQgY&hl
=sv&sa=X&ei=3HG-VLH-OIL7ygPTo4HwAQ&ved=0CCAQ6AEwAA#v=onepage&q=takei®%20a5401%20reliability &f=false [2015-02-23]
Bellardin, H., Henriksson, A. & Tonkonogi, M. (2009) Tester och mätmetoder för idrott och hälsa, 1. Uppl. Stockholm: SISU idrottsböcker, ss. 121-249.
Bernardi, E., Delussu, S. A., Quattrini, F. M., Rodio, A. & Bernardi, M. (2007) Energy balance and dietary habits of America's Cup sailors. Journal of Sports Sciences, 25 (10), ss. 1153-1161.
Bigard, A. X., Guillemot, P. Y., Chauve, J. Y., Duforez, F., Portero, P. & Guezennec, C. Y. (1998) Nutrient Intake of Elite Sailors During a Solitary Long-Distance Offshore Race. International Journal of Sport Nutrition, 8(4), ss. 364-377.
Blackburn, M. J. & Hubinger. L. (1995) Determination of physiological profiles and exercise training programs for competitive dinghy sailors. Diss. The University of Queensland. St Lucia: Univ. ss. 1-5.
Bojsen-Möller, J., Larsson, B., Magnusson, S. P. & Aagaard, P. (2007) Yacht type and crew-specific differences in anthropometric, aerobic capacity, and muscle strength parameters among international Olympic class sailors. Journal of Sports Sciences, 25(10), ss. 1118-1121.
Borg, G. (1990) Psychophysical scaling with applications in physical work and the perception of exertion. Scand J Work Environ Health,16(1), ss. 55-63.
Briggs, M. (2013). Training for Soccer Players. Marlborough: The Crowood Press Ltd.
Burke, L. M. (2003) Nutrition for Open Water Sailing: An Interview with Jeni Pearce, Sports Dietitian. International Journal of Sport Nutrition & Exercise Metabolism, 13(2), ss, 244-250.
Bøymo-Having, L., Grävare, M. & Silbernagel, K. G. (2013) A prospective study on dinghy sailors' training habits and injury incidence with a comparison between elite sailor and club sailor during a 12-month period. British Journal of Sports Medicine, 47(13), ss. 826-833.
Callewaert, M., Geerts, S., Lataire, E., Boone, J., Vantorre, M. & Bourgois, J. (2013) Development of an Upwind Sailing Ergometer. International Journal of Sports Physiology and Performance, 8, ss. 663-670.
Carlock, J. M., Smith, S. L., Hartman, M. J., Morris, R. T., Ciroslan, D. A. & Pierce, K. C. (2004). The relationship between vertical jump power estimates and weightlifting ability: A field-test approach. Journal of Strength and Conditioning Research, 18(3), ss. 534-539. Castagna, C., Impellizzeri, F.M., Chamari, K., Carlomagno, D. & Rampinini, E. (2006). Aerobic fitness and Yo-yo continuous and intermittent test performances in soccer players: a correlation study. Journal of strength and conditioning research, 20(2), ss. 320-325.
Claudio, S. (1989) Polyphasic sleep strategies improve prolonged sustained performance: A field study on 99 sailors. Work & Stress, 3(1), ss. 41-55.
Cunningham, P. & Hale, T. (2007) Physiological responses of elite Laser sailors to 30 minutes of simulated upwind sailing. Journal of Sports Sciences, 25(10), ss. 1109–1116
Engebretsen, L., Soligard, T., Steffen, K., Alonson, J. M., Aubry, M., Budgett, R., Dvorak, J., Jegathesan, M., Meeuwisse, W. H., Mountjoy, M., Palmer-Green, D., Vanhegan, I. &
Renström, P. A. (2013) Sports injuries and illnesses during the London Summer Olympic Games 2012. British Journal of Sports Medicine, 47(7), ss. 407-415.
Esbjörnsson, M., Sylvén, C., Holm, I., & Jansson, E. (1993) Fast twitch fibres may predict anaerobic performance in both females and males. Int J Sports Med 14(1), ss. 257-263.
Fearnley, D., Sutton, L., O´Hara, J., Brightmore, A., King, R. & Cooke, C. (2012) Case Study of a Female Ocean Racer: Prerace Preparation and Nutritional Intake During the Vendée Globe 2008. International Journal of Sport Nutrition & Exercise Metabolism, 22(3), ss. 212 - 220.
Fleck, S. J. & Kraemer, W. J. (2004) Designing Resistance Training Programs. Champaign, IL :Human Kinetics, s. 4.
González-Badillo, J. J. & Marques, M. C. (2010). Relationship between kinematic factors and countermovement jump height in trained track and field athletes. Journal of Strength and Conditioning Research, 24, ss. 3443-3447.
Groslambert, A., Candau, R. B. & Millet, G. P. (2008) Effect of Sleep Deprivation on Anxiety and Perceived Fatigue During a One-Man Atlantic Ocean Crossing on a Sport Catamaran. Environment & Behavior, 40(1), ss. 96-110.
Gullstrand, L. & Larsson, L. (1999) Wingate cykeltest,
Hadala, M. & Barrios, C. (2009) Sports injuries in an America's Cup yachting crew: A 4-year epidemiological study covering the 2007 challenge. Journal of Sports Sciences, 27(7), ss. 711-718.
Hahn, A., Bourdon, P. & Tanner, R. (2000). Protocols for the physiological assessment of rowers. I: Gore, C. J. (ed.). Physiological tests for elite athletes. Champaign, Human Kinetics, ss. 311-337.
Hannink, J., Lahaije, A., Verberkt, C., Dekhuijzen, R., Helvoort, H. & Heijdra, Y. (2010) Validity of oxycon mobile in measuring inspiratory capacity in healthy subjects. Clin Physiol Funct Imaging, 30(3), ss. 206-215.
Harman, E. & Garhammer, J. (2008). Administration, scoring, and interpretation of selected tests. 12: Baechle, T.R. & Earle, R.W. (red). Essentials of strength training and conditioning. USA: Human Kinetics, ss. 249-292.
Hurdiel, R., Van Donger, P. P., Aron, C., McCauley, P., Jacolot, L. & Theunynck, D. (2014) Sleep restriction and degraded reaction-time performance in Figaro solo sailing races. Journal of Sport Sciences, 32(2), ss. 172-175.
Komi, P.V. & Bosco, C. (1978). Utilization of stored elastic energy in leg extensor muscles by men and women. Med Sci Sports, 10, ss. 261-265.
Lehman, G. J. (2006) Resistance training for performance and injury prevention in golf. Journal of the Canadian Chiropractic Association, 50(1), s. 31
Lewis, E. J. H., Fraser, S. J., Thomas, S. G. & Wells, G. D. (2013) Changes in hydration status of elite Olympic class sailors in different climates and the effects of different fluid replacement baverages. Journal of the International Society of Sports Nutrition, 10(11), ss. 1-10.
Mackenzie, B. (2005). 101 performance evalution tests. London: Electric Word plc.
Markovic, G., Dizdar, D., Jukic, I., & Cardinale, M. (2004) Reliability and factorial validity of squat and countermovement jump tests. Journal of Strength & Conditioning Association. 18(3), ss. 551-555.
Marques, M. C. & González-Badillo J. J. (2011) Relationship between strength parameters and squat jump performance in trained athletes. Motricidade. 7(4), ss. 43-48.
Matulja, T., Bogdanović, M. & Udovičić, N. (2013) Selection of the racing multihull sailing boat equipment by the ahp method - a case study. Journal of Maritime Studies, 27(2), ss. 313-324.
Meinel, K. & Schnabel, G. (Eds.). (1998). Bewegungslehre – Sportmotorik. (9 ed.). Berlin: Sportverlag.
Michalsik, L. & Bangsbo, J. (2004) Aerob och anaerob träning. 1. uppl. Stockholm: SISU idrottsböcker, ss. 137-177.
Neville, V. & Folland, J. (2009) The Epidemiology and Aetiology of Injuries in Sailing. Sports Medicine, 39(2), ss. 129-146.
Pluijms, J. P., Cañal-Bruland, R., Kats, S. & Savelsbergh, G. J. P. (2013) Translating Key Methodological Issues into Technological Advancements When Running In-Situ Experiments in Sports: An Example from Sailing. International Journal of Sports Science & Coaching, 8(1), ss. 89-99
Polman, R., Walsh, D., Bloomfield, J. & Nesti, M. (2004). Effective conditioning of female soccer players. Journal of sports sciences 22(2), ss. 191-203.
Slater, G. & Tan, B. (2007) Body mass changes and nutrient intake of dinghy sailors while racing. Journal of Sports Sciences, 25(10), ss. 1129-1136.
Spurway, N. C. (2007) Hiking physiology and the ‘‘quasi-isometric’’ concept. Journal of Sports Sciences, 25(10), ss. 1081-1093.
Spurway, N., Legg, S. & Hale, T. (2007) Sailing physiology. Journal of Sports Sciences Aug2007, 25(10), ss. 1073-1076.
Svenska Seglarförbundet (2014) Finns segling?
http://www.svensksegling.se/AvdforKlubbKlassforbund/Nyheter/2014/Finnssegling/ [2015-02-23]
Sveriges Olympiska Kommitté (2014) Fysprofilen – en satsning som ger resultat.
http://www.fysprofilen.se/sv/Utmanardokument/Testbeskrivningar_Fysprofilen_Utmanare%2 0131216.pdf [2015-02-23]
Sveriges Olympiska Kommitté (2014) Fysprofilen.
http://www.fysprofilen.se/sv/default.aspx?PageID=1074 [2015-02-23]
Tanner, R. K. & Gore, C. J. (red.) (2013). Physiological tests for elite athletes. 2nd ed. Champaign, IL: Human Kinetics, ss. 214-419.
Trost, J. (2012). Enkätboken. 2., [rev.] uppl. Lund: Studentlitteratur, ss. 16-20.
Vangelakoudi, A., Vogiatzis, I. & Geladas, N. (2007) Anaerobic Capacity, isometric
Vetenskapsrådet (2002) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning
http://lincs.gu.se/digitalAssets/1268/1268494_forskningsetiska_principer_2002.pdf [2015-03-13]
Viola, I. M., Enlander, J. & Adamson, H. (2014) Trim effect on the resistance of sailing planning hulls. Ocean Engineering. 88(1), ss. 187-193.
Vogiatzis, I., Andrianopoulos, V., Louvaris, Z., Cherouveim, E., Spetsioti, S., Vasilopoulou, M. & Athanasopoulos, D. (2011) Quadriceps muscle blood flow and oxygen availability during repetitive bouts of isometric exercise in simulated sailing. Journal of Sports Sciences, 29(10), ss. 1041–1049.
Vogler, A. J., Rice, A. J. & Withers, R. T. (2007). Physiological responses to exercise on different models of the concept II rowing ergometer. International Journal of Sports Physiology and Performance, 2(1), ss. 360-370.
Weston, N. J. V., Thelwell, R. C., Bond, S. & Hutchings, N. V. (2009) Stress and Coping in Single-Handed Round-the-World Ocean Sailing. Journal of Applied Sport Psychology, 21(4), ss. 460-475.
Åstrand, P. O. (1964) Ergometri konditionsprov. The Swedish school of sport and health sciences. Stockholm, ss. 1-22.
Bilaga 1
Litteratursökning
Vilka sökord har du använt?Sailing Activity Sail Hiking Yacht Physical Tests Testbattery Sailor Crew Pysiology Anaerobic Capacity Wingate Squat Squat Jump Counter Movement Jump Muscular Muscular type Anthropometry Fysprofil
Var har du sökt?
GIHs Bibliotek Google Scholar SportDiscus SOK
Sökningar som gav relevant resultat
GIHs bibliotek: Tanner et al. GIHs bibliotek: Michalsik et al.
SportDiscus: sailing and physical activity SportDiscus: sailing or physical tests and sail SportDiscus: sailing and testbattery
Google Sholar: Squats jump
Google Sholar: Counter Movement Jump Google Sholar: Wingate
SOK: Fysprofil
Kommentarer
Via SOKs Fysprofil fanns denna studies grund med de tester som gjordes samt beskrivning. SportDiscus var till stor hjälp med alla andra tester som gjort för seglare internationellt och även ”related articles” kunde hjälpa att ta fram specifika delar som behövdes. Med Google Sholar samt GIHs bibliotek användes för de delar i studien kunde jämföra seglare med andra idrotter eller sporter. Dessutom rekommenderades och mottogs två tidskrifter med relevant artikel av handledare (Annette Heijne).
