1
INLEDNING
Under flera års tid har en av författarna passerat Stadsmissionen på väg till sitt arbete. Utanför Stadsmissionen har det skådats ett berg av kläder, cyklar, verktyg och oftast ett par personer som sitter och väntar på att bli insläppta. Förutom dessa iakttagelser så har det mest varit män som har setts till. Detta har väckt
funderingar varför så få kvinnor synts till. Dessutom har vi båda två genom våra tidigare praktikplatser uppmärksammat att personal på socialtjänsten tagit upp att det finns väldigt lite forskat kring hur det kommer sig att det är få kvinnor på könsblandade härbärgen. Detta i kombination med vår observation utanför Stadsmissionen väckte vårt intresse och la grunden till detta ämnesval i vårt examensarbete. De människor som är allra mest utsatta och som befinner sig i hemlöshet har en möjlighet att söka skydd i härbärgen. Det mest välkända i
Malmö är Stadsmissionen som är ett härbärge som tar emot människor över natten utan kostnad. Men det finns även härbärgen där man kan bo en längre tid och där det är socialtjänsten som köper platserna. Dessa är ofta i frivilligorganisationers eller privatas regi och är biståndsbaserade. Ett flertal av Malmös härbärgen tar emot både män och kvinnor. Enligt statistik så är det färre kvinnor än män som är hemlösa men det verkar dessutom vara så att kvinnorna inte täcker upp de platser på härbärgen som är avsedda för dem. Detta gällande härbärgen som rymmer både män och kvinnor. Om det är så att dessa platser som är avsedda för kvinnor sällan är belagda så undrar vi i så fall vad detta beror på. Gällande hemlöshet så
framställs ofta en hemlös i olika litteratur vara en äldre alkoholiserande man på en parkbänk. Men på senare tiden har man också börjat prata om den ”nya
hemlösheten”. ”Den nya hemlösheten” sägs numera innefatta kvinnor och människor födda utanför Norden (Socialstyrelsen, 2005). Detta borde i så fall innebära att fler kvinnor blivit hemlösa och i sådana fall ställer vi oss frågan vart de då befinner sig om de inte är på härbärgen.
Syfte och frågeställningar
Vårt syfte är att undersöka om kvinnor är underrepresenterade på könsblandade härbärgen och vad som i så fall påverkat denna skeva beläggning.
Våra frågeställningar är:
– Är hemlösa kvinnor underrepresenterade på könsblandade härbärgen och i så fall vad beror det på?
– Var bor de hemlösa kvinnorna annars om de inte bor på dessa härbärgen? – Hur är de könsblandade härbärgena anpassade för kvinnor och vad görs för kvinnorna där?
Avgränsningar
Denna studie är avgränsad till att endast beröra kvinnors hemlöshet. Vi har dessutom valt att endast utgå från härbärgen i Malmö även om problemet med kvinnor i hemlöshet finns i hela landet. Detta beslut tog vi för att studiens
omfattning inte skulle bli för stor och tiden och resurserna hade inte heller tillåtit en större riksomfattande studie. Hemlösheten är främst ett storstadsfenomen och eftersom det är här som de flesta härbärgen och hemlösa finns så är det här som en undersökning om vårt fenomen lämpar sig bäst. Vi har dessutom avgränsat oss till
2
att endast titta närmre på härbärgen som tar emot både kvinnor och män det vill säga könsblandade härbärgen eftersom det är dessa härbärgen vi intresserar oss för i arbetet. Vi har valt att avgränsa oss till att intervjua endast en person med erfarenhet av hemlöshet samt sex professionella som arbetar inom området. Det finns en risk med att intervjua en person med erfarenhet av hemlöshet då denne kan tycka ämnet är känsligt och kan må dåligt av och därför genomförde vi endast en intervju med en sådan person.
Definition av hemlös
Begreppet ”hemlös” är komplicerat att definiera. I dagligt tal så används begreppet ”hemlös” ofta för att beskriva en person som sover ute, på härbärge eller annat akutboende (Socialstyrelsen, 2005). Vissa menar att hur man
förknippar begreppet hemlöshet är beroende av kontexten. I Sverige förknippas hemlöshet ofta med missbruk, avvikelse, störande beteende och sociala problem. I andra kontexter som till exempel i andra länder så kan hemlöshet förknippas med helt andra problem (Thörn, 2004). Begreppet kan alltså betyda olika beroende på kontexten man undersöker för tillfället. Vi har valt att använda oss av
socialstyrelsens definition eftersom den passar i vårt arbete och speglar den svenska kontexten bäst.
Socialstyrelsens definition av hemlös lyder:
”Som hemlös räknas person som saknar egen eller förhyrd bostad och som inte
bor i något stadigvarande inneboendeförhållande eller andrahandsboende samt är hänvisad till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare.
Person som är inskriven på kriminalvårdsanstalt eller institution inom
socialtjänst, SiS eller landsting räknas om han/hon planeras skrivas ut inom tre månader efter mätperioden men ännu inte har någon bostad ordnad.
Som hemlös räknas också person som tillfälligt bor hos kompisar eller bekanta om han/hon på grund av bostadslöshet varit i kontakt med den uppgiftslämnande myndigheten/ organisationen under mätperioden.
Det centrala är alltså att en hemlös löst bostadsfrågan på mycket kort sikt eller inte alls. Det rör sig om en situation där man inte kan ha sina tillhörigheter på en bestämd plats och har svårt att knyta några stadigvarande sociala relationer.”
(Socialstyrelsen, 1999 s. 6).
Definition härbärge
Gällande definitionen av härbärge har det varit svårt att få fram några definitioner. Vi hittade dock en på Nationalencyklopedin som passar för vårt arbete. Att bo på ett härbärge syftar till att få en säng akut över natten och det riktar sig till
människor som har det dåligt ställt. Ofta är härbärget väldigt enkelt inrett och ofta sover man i flerbäddsrum. På härbärgen är inte syftet att behandla och vårda människorna (Nationalencyklopedin, 2008).
I en sökning på Nationalencyklopedin är en kort definition av härbärge följande:
”Gammalt ord för enklare övernattningsställe eller värdshus; även institution för bostadslösa (vilka ibland kallades härbärgesklientel).” (Nationalencyklopedin,
3
Socialstyrelsen använder begreppet lågtröskelboende synonymt med begreppet härbärge (Socialstyrelsen, 2005). Vi kommer därmed att använda begreppet härbärge även för de lågtröskelboende som undersökningen omfattar.
METOD
Vi kommer nedan redogöra för vårt val av metod.
Metodval
Vårt arbete är av kvalitativ art samt har ett utforskande forskningsintresse och våra intervjuer består av semistrukturerade frågor. Förutom att inhämta vår empiri ur intervjuerna har vi även gjort en litteraturstudie om ämnet. Vid
intervjutillfällena har vi gjort besök på tre härbärgen och ett behandlingshem och därmed har vi observerat hur boendena ser ut och fått träffa personalen där. Vi har dessutom kompletterat med sekundärdata som till exempelvis statistik och
definitioner. Anledningen till att vi valt en kvalitativ ansats istället för kvantitativ är att det förstnämnda passar bäst för att studera fenomenet med mer uttömmande svar. Men det är även för att vi endast vill veta ett fåtal individers personliga erfarenheter av fenomenet och inte generaliseringar ur en större population (Svensson & Starrin, 1996). Fördelen med kvalitativa intervjuer är öppenheten som vi har kunnat uppnå i intervjuerna men som inte hade kunnat uppnås på samma sätt vid en kvantitativ studie. Intervjuer ger en möjlighet att låta informanten ge innehållsrika svar samtidigt som intervjuaren har möjlighet att ställa fördjupande frågor (a.a). Vid intervjuerna använde vi oss av intervjuguider som vi sammanställde innan varje intervjutillfälle för att passa varje informants expertområde. Vid varje intervju öppnades det nya vägar med tips om andra informanter som besatt värdefull kunskap samtidigt som vår kunskap i ämnet ökade skapades det nya frågor.
Urval
När man som forskare ska välja typ av urvalsmetod så påverkas detta av huruvida man väljer att bedriva en utforskande, beskrivande eller förklarande forskning. Det är främst de som använder sig av en kvantitativ ansats, vilket den beskrivande och den förklarande forskningen gör, som står i valet mellan att genomföra någon form av urval eller att genomföra en totalundersökning. Den utforskande
undersökningen kännetecknas av att den är kvalitativ och det skiljer sig från de andra två forskningsintressena på så vis att den inte använder uttrycket urval. Istället väljs ett antal studieobjekt ut, det vill säga informanter som man tror kan bidra med information (Rosengren & Arvidsson, 2002).
Vi har gjort sju intervjuer totalt. Eftersom vi ville undersöka ett fenomen kring härbärgesboende så ansåg vi att det var viktigt att välja ut personer som har olika erfarenheter och perspektiv på fenomenet. För att öka på vår insikt så kontaktades personal från tre könsblandade härbärgen i Malmö. Bedömning gjordes att
personalen kunde ge oss sådan information som vi var intresserade av. Två av dessa rekommenderade sedan i sin tur en annan informant som för tillfället arbetar på ett projekt inom Malmö stad för hemlösa kvinnor som utsätts för våld. Därefter gjorde vi en bedömning utifrån de uppgifter vi fått in genom intervjuerna att det
4
hade vart intressant att intervjua socialtjänsten i en av Malmös stadsdelar eftersom de innehar en stor kunskap om boende och problematiken där omkring. Kontakt togs med en socialsekreterare som ställde upp på en intervju. Vi valde även att intervjua personal från ett behandlingshem för missbrukande kvinnor eftersom vi antog att en del av dessa kvinnor på behandlingshemmet har haft erfarenheter av att vara hemlös och där vi då trodde att personalen kunde besitta viktigt
information till vårt arbete. Redan från ett tidigt skede i vårt arbete ville vi intervjua en kvinna med erfarenhet av att ha varit hemlösa och detta fick vi möjlighet till eftersom personal på ett av härbärgen hjälpte oss att få till ett möte. Detta resulterade i en intervju med en kvinna som själv i praktiken upplevt hemlöshet och härbärgesboende.
Intervjuernas genomförande
Kontakt med intervjupersonerna har skett genom telefonsamtal och därefter har möten bokats in och plats har bestämts. Alla fick ta del av en informations- och samtyckesbilaga som undertecknades och sparades av oss. Fem av intervjuerna genomfördes på intervjupersonernas respektive arbetsplats. En intervju ägde rum på Malmö högskola där ett rum bokades för avskildhetens skull. Dessutom
gjordes en intervju med en kvinna som har erfarenhet av hemlöshet vilket skedde i hennes bostad. Samtliga intervjuer gjordes med båda författarna närvarande för att inte gå miste om viktiga detaljer och information. Alla intervjuerna spelades in på band samtidigt som vi förde anteckningar vid sidan om. Under intervjuerna försökte vi ha ett öppet samtalsklimat så att intervjupersonen inte var alltför styrd, dock i slutet av intervjuerna såg vi till att alla våra frågor i intervjuguiden var besvarade. Intervjuerna sträckte sig från cirka 30 minuter till en och en halv timme.
Bearbetning och analys av materialet
Denscombe (2006) menar att man i kvalitativ forskning söker efter betydelser och de sätt människor förstår saker på. I analysen av data måste man därmed finna betydelser av det som sagts och uttryckts av informanterna. Efter varje
intervjutillfälle transkriberades materialet direkt för att inte gå miste om viktiga händelser under intervjun som kroppsspråk och nyanser i språket hos informanten (a.a). Vi organiserade våra anteckningar tillsammans med intervjuutskrifterna och sammanställde och skrev rent och skrev ut detta på papper. Innehållet kodades genom öppen kodning där syftet var att upptäcka, namnge och kategorisera företeelser (a.a). Genom detta förfarande växte det efter hand fram nya
funderingar och teman och samband kunde uppfattas. Utifrån dessa nya teman och samband som växte fram gjorde vi jämförelser med tidigare forskning. Vi gjorde även en analys av de teman och samband som växte fram utifrån de teorier som senare presenteras i avsnittet teoretiska begrepp. Vi har genom en hermeneutisk hållning försökt förstå och tolka intervjuerna genom att vara medvetna om både våra egna och intervjupersonernas sinnestillstånd och den kontexten vi befann oss i för tillfället och därmed försöka komma så nära sanningen som möjligt. Genom detta förhållningssätt så har vi försökt sätta oss själva i intervjupersonernas ställe för att förstå och känna dess handlande, avsikt och innebörd i intervjuerna (Rosengren & Arvidsson, 2002).
5 Val av litteratur
Av vår handledare blev vi rekommenderade att börja söka litteratur om ämnet på Libris som är en elektronisk databas som täcker litteratur i hela Sverige. Genom detta verktyg fick vi en insikt om vilken litteratur som fanns om ämnet. Våra sökord var först kvinnor och härbärge. Efter hand upptäckte vi att det var svårt att hitta litteratur kring just vårt fenomen och fick istället utöka sökningen och leta i kringliggande ämnen som till exempel hemlöshet generellt. Vi upptäckte att det ofta var ett antal författare som diskuterade kring kvinnor i hemlöshet och att de ofta refererade till varandra. Detta gjorde att vi ganska snabbt hittade några speciellt intressanta. Dessa var bland annat Mellan ilska och hopp- om hemlöshet, droger och kvinnor av Anette Rosengren (2003), Kvinnans plats (er) - bilder av hemlöshet av Catharina Thörn (2004), Hemlöshet- en antologi om olika
perspektiv och förklaringsmodeller av Weddig Runquist och Hans Swärd (2001).
Reliabilitet och validitet
I frågan om studiens reliabilitet så kan man fråga sig om det finns något konstant objekt att studera. Ska man hävda att man har hög reliabilitet så ska man vid upprepade mätningar erhålla liknande resultat om någon annan repeterar
undersökningen (Svensson & Starrin, 1996). Vi är medvetna om att det kan finnas en svårighet med att hävda att detta skulle vara fallet eftersom hemlöshet och härbärgesboende kan innebära olika beroende på vem och när man intervjuar. Ett exempel på detta är att om studien hade gjorts med flera personer med erfarenhet av hemlöshet så kanske resultaten hade sett annorlunda ut. Eller om studien hade gjorts om i framtiden när omständigheter som samhällsstrukturen och
bostadsmarknaden sett annorlunda ut så kanske resultaten visat något annat. Därför menar författarna att reliabiliteten måste ses i sitt sammanhang (a.a). Vi hävdar att arbetet har en viss reliabilitet baserat på föregående resonemang eftersom undersökningen är gjord med färska uppgifter och från olika personer med olika kunskaper.
I validitetsfrågan eller kontroll av trovärdigheten så är frågan om vi har mätt vad som var avsett att mätas och om vi har gjort rimliga tolkningar (a.a). Vi hävdar att vi har ökat validiteten genom att kontrollera intervjuerna både på plats och i efterhand med informanterna då vi har ringt upp dem vid eventuella oklarheter. Även genom vårt val av metod har vi försökt att öka validiteten genom att välja intervjuer eftersom detta bäst kan besvara vår frågeställning. Personer med olika erfarenheter och kunskaper har intervjuats. Även statistik har inhämtats och analyserats. Att genom triangulering bredda perspektiven och att ha med
informanter med olika syn på fenomenet borde öka validiteten i studien. Starrin menar att man kan använda sig av metodologisk triangulering ”inom” metoden. Han menar att man kan ställa flera frågor och ha flera aspekter från olika intervjupersoner för att belysa samma egenskaper (a.a). Dels har personal från socialtjänsten fått ge sin syn på fenomenet, dels personal från behandling och härbärgen samt en kvinna med erfarenhet av att vara hemlös.
Etiska överväganden
Innan arbetet kunde startas så lämnade vi in en idéskiss till Malmö högskolas etiska råd för att genomgå en etisk prövning. Ansökan till etiska rådet har gjorts för att försöka förhindra att etiska frågor skulle uppstå under arbetet. Vi har varit noga med att meddela om konfidentialitet till våra intervjupersoner och hur lång
6
tid intervjuerna beräknades ta samt att bandspelare skulle komma att användas om de accepterade det. Vi bad dem läsa igenom informationsbilagan som skickades ut via e-post en vecka innan intervjuerna ägde rum. Vid intervjutillfället samlades de påskrivna samtyckesbilagorna in före intervjuerna genomfördes. Det uppstod ett etiskt dilemma före intervjun med en kvinna som har erfarenhet av hemlöshet huruvida det var rätt att väcka känslor hos henne när frågorna ställdes. En ur personalen från ett av härbärgena anordnade då denna intervju på kvinnans
hemmaplan där hon kände sig trygg. Denna personal från härbärget var också med under intervjutillfället och stannade kvar en stund efteråt för att ge stöd till
kvinnan.
TIDIGARE FORSKNING
Det finns mycket skrivet kring hemlöshet generellt. Däremot finns det inte lika mycket skrivet kring kvinnors hemlöshet och deras härbärgeserfarenheter. Vi har däremot hittat några undersökningar som är intressanta i ämnet.
I Järvinen & Tigerstedts (1992) antologi beskriver ett antal nordiska författare deras undersökningar kring hemlöshet. Ett par stycken diskuterar kring kvinnor och mäns hemlöshet och deras situationer på härbärgen. Här beskrivs även ett könsperspektiv på hemlösheten och olika faktorer som spelar in när kvinnor hamnar i hemlöshet och på härbärgen. Man diskuterar också missbrukets
betydelse för både hemlösa män och kvinnor. Dessutom diskuteras även den nya hemlösheten där man bland annat menar att kvinnor som är hemlösa blivit allt fler.
Ett par författare diskuterar specifikt just kvinnor på härbärgen. En av dem är Maj-Britt Grossman (1992). I hennes undersökning intervjuas en grupp kvinnor på fyra olika hem för vård och boende samt personal från socialtjänst,
bostadsförmedling och bostadsföretag. Undersökningen visar hur kvinnornas sociala relationer spelar roll i hur kvinnornas bostads och missbrukshistoria ser ut.
Järvinen (1992) har gjort en undersökning och intervjuat 30 bostadslösa kvinnor på olika härbärgen i Helsingfors. Där undersöktes kvinnors benägenhet att vara beroende av mäns välvilja innan de blev bostadslösa. Många kvinnor hade under hela sitt vuxna liv skött hushållet för olika män eller prostituerat sig för att få någonstans att sova över natten. I Järvinens undersökning visade det sig att en del av kvinnorna föredrog att bo på härbärgen eftersom de då inte behövde vara beroende av andra människor som att till exempelvis behöva bo hos olika män. I en annan undersökning Järvinen (2004) gjort beskriver hon att man i Danmark kategoriserat och specialiserat olika målgrupper vilket lett till att dessa grupper blivit mer och mer avgränsade för att passa verksamheten. Baksidan är, menar författaren att man exkluderar de grupper som inte passar in i sin verksamhet. Järvinen diskuterar svårigheterna med att blanda personer med olika problematik och tillexempel med de som har barn med sig på institutionerna. En illa sedd grupp är de som är så kallade dubbeldiagnostiserade det vill säga de som både har missbruksproblem och psykiska problem och denna grupp blir ej önskvärd på flera institutioner. De anses vara för svåra för psykiatrin och samtidigt ej
behandlingsbara av institutionerna för missbruksbehandling. Resultatet blir att de skickas till hemlöshetsområdets lågtröskel institutioner, ofta de institutioner som
7
har allra minst resurser. Denna uteslutning av de svagaste var inte planerad eller önskad av någon utan den var en konsekvens av specialiseringen. Tendensen blev att institutionerna konkurrerade om de bäst fungerande bland de hemlösa medan ingen ville ha de med dubbeldiagnoser.
Att hemlöshet är kopplat till missbruk och psykisk ohälsa diskuteras av Franér och Ågren (1992) som har forskat kring hemlöshet. Deras undersökning gjordes på en institution för kvinnliga missbrukare. Undersökningen visade att närmare hälften av kvinnorna på institutionen faktiskt inte var missbrukare utan att många av dem istället hade psykiska störningar.
Thörn (2004) utgår i sin avhandling ifrån att kvinnlighet historiskt sett är kopplat till hem och hemlöshet. Hon analyserar hur kvinnor framstår i media och hur dessa kvinnor känner sig stigmatiserade och uteslutna från samhället. Hon tar även upp hur problematiken ser ut kring de situationer där kvinnor väljer att bo på olika boenden eller hur de ordnar ett alternativt boende och hur strukturerna har en tvingande effekt på dessa kvinnor. Hon menar vidare att kvinnor ofta ses som offer som har ett stort behov av hjälp och är oförmögna att ta hand om sig själva. Vidare beskriver hon hur kvinnorna känner sig inför myndigheternas bemötande och att detta påverkar deras självbilder.
De amerikanska hemlöshetsforskarna Timmer, Etzien och Talley gjorde en undersökning kring hemlösa i Chicago under vintern år 1990. De menade att trots att det fanns en stor del lediga härbärgesplatser så stod en stor del av dessa
tomma. I media framstod det som att de hemlösa inte ville komma in i värmen och att de hemlösa var tokiga och att de hellre sökte friheten och ville vara utomhus trots kylan. En mer rimlig förklaring enligt forskarna var att de hemlösa vägrade att underkasta sig den kontroll som myndigheterna hade över de hemlösa. Forskarna menade att de hemlösa inte accepterade vilken hjälp som helst och att de inte ville bli beroende av dåliga boendealternativ och att de inte ville bli betraktade som offer (Swärd, 1998).
Historik hemlöshet
I Fattigvårdslagstiftningens betänkande från år 1915 beskrevs hemlösheten av hovrättsassessorn Gustaf Lindstedt som: ”Redan under 1200-talet ströfvade tiggare af alla slag, arbetslösa, lättingar, sjuka och ålderdomssvaga omkring på landsbygden eller samlades i stora skaror i städerna, och nöden bland dem var understundom så stor, att många dogo av svält eller fröso ihjäl” (Runquist & Swärd, 2001). År 1624 utfärdade Gustav II Adolf en förordning som bestämde att fattiga skulle tas in på hospitalen, barnen skulle hamna på barnhus och lättingar och lösdrivare placeras på tukthus (a.a). Runquist och Swärd menar att 1900 - talets två första decennier la grunden till en mer modern socialpolitik där den hjälpbehövande inte längre skulle betraktas som ett objekt utan istället som en individ med grundläggande mänskliga rättigheter. En viktig milstolpe var 1918 års fattigvårdslag där liberalt sinnade filantroper och riksdagsmän startade Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA) som var pådrivande i att människor skulle ses som individer med grundläggande mänskliga rättigheter (a.a). I dagens Sverige ser det annorlunda ut. De hemlösa och fattiga kan idag fångas upp av ett socialt skyddsnät som växt fram under välfärdssamhället. Enligt socialtjänstlagen 4 kap 1§ regleras rätten till ekonomiskt bistånd:
8
”Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning
(försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv” (Riksdagen, 2008).
Historik härbärgen
På 1800 - talet började olika tillfälliga boenden inrättas runt om i världen. De som var aktuella för dessa boenden var de som saknade bostad och var arbetslösa. Dessa allmänna härbärgen kallades i USA för ”Public Shelter”. Att härbärgena kom till berodde i USA på att det var många hemlösa som kom till städerna och hade det svårt ekonomiskt ställt. Förr hade polisen omhändertagit människor som var hemlösa och satt dem i fängelser eller på tvångsinstitutioner men nu började de hemlösa inte längre anses vara en polisiär fråga. Detta bland annat för att olika välgörenhetsorganisationer började kräva åtgärder. I Sverige var ”Herberget” som låg i Stockholm det första härbärget. ”Herberget” tog emot män som saknade bostad. I början drevs härbärget privat men övergick senare till att bli kommunens ansvar. I Sverige driver idag bland annat Frälsningsarmén, Stadsmissionen och kommunerna härbärgen för människor som är hemlösa. Under 1980- och 1990- talet ökade antalet härbärgen i Sverige (Nationalencyklopedin, 2008).
TEORETISKA BEGREPP OCH PERSPEKTIV
Vi kommer nedan att presentera de teoretiska begrepp och perspektiv vi har valt att använda oss av i vårt arbete. I detta kapitel presenterar vi dem för att slutligen knyta an dem till vår empiri i nästa kapitel.Könsperspektiv
I arbetet har frågställningarna varit inriktade på kvinnor på härbärgen. Hydén (2004) menar att man inte ska vara blind när man talar om skillnaden på synen mellan män och kvinnor som kön i det sociala arbetet. Samtidigt är patriarkala drag i det sociala arbetet nästan självklart då man arbetar med marginaliserade och svaga grupper i samhället som sällan för sin egen talan. Hydén menar att man utgår från att mannen är norm och gör skillnad i bedömningar mellan kvinnor och män i det sociala arbetet, vilket delvis hon menar har att göra med att institutioner ofta är skapade av män för män. Ett exempel hon tar upp är att även om
lagstiftningen ska vara könsneutral så görs rättstillämpningen annorlunda vid LVU placeringar. Hon menar att flickorna har snävare gränser för sina
uppträdande medan pojkarna till exempel tillåts att konsumera mer alkohol och ha ett mer omfattande drogproblem. Samtidigt menar man att flickorna inte bara har snävare gränser för sitt uppträdande utan flicknormen ålägger också flickorna ett ansvar att upprätthålla dessa gränser. Flickornas beteende ses samtidigt i ljuset av deras fysiska och psykiska sårbarhet. Hydén menar också att skyddsaspekten av kvinnorna och deras särskilda vårdbehov legitimerar konstruktionen av särskilda behandlingshem för dessa kvinnor.
9 Voluntarism eller determinism
Begreppen voluntarism och determinism tar upp om det är fria val som styr människors handlande. Voluntarism representerar total handlingsfrihet medan determinism däremot är individens totala förutbestämdhet. I detta synsätt är människan antingen aktörer som kan påverka eller styra sina liv eller så är man ett offer för tvingande strukturer. Fria val för olika grupper som tillexempel hemlösa kan vara en svår fråga eftersom det alltid finns olika strukturer som tillexempel bostadsmarknaden som kan verka tvingande och antingen underlätta eller försvåra för aktören (Meeuwisse & Swärd, 2004).
Strukturperspektiv/ aktörsperspektiv
I föregående teori om voluntarism eller determinism så blir frågan om
strukturerna och aktörernas betydelse aktuella. Meeuwisse & Swärd (2004) menar att struktur används synonymt med regler och mönster och samtidigt som det syftar till det samhälleliga till skillnad från individuella förhållanden. Det är samtidigt komplicerat att påstå vilket av dessa begrepp som beror på vilket. Finns strukturerna utan aktörerna? Det vill säga, beror strukturerna på aktörernas handlande eller upprätthålls de ändå? Författarna menar att individerna har en handlingsförmåga genom att de kan, vill och förstår men att de även kan begränsas av strukturerna.
Stigma och upprätthållande av självet
Begreppet stigma har sitt ursprung i grekiskan och betyder stick eller märke. Goffman använder begreppet för att beskriva den sociala utstötning som sker när de ”normala” sätter en undantagsstämpel på de fysiskt, psykiskt och socialt avvikande. Den stigmatiserade ställs hela tiden inför val hur hon eller han ska acceptera sitt stigma och riskera att stöta bort andra människor eller att göra allt för att dölja sitt stigma och till varje pris eftersträva anpassning till det normala samhället. Ett annat centralt begrepp i Goffmans teori är upprätthållande av självet. Goffman beskriver att människor tar till olika anpassningsstrategier för att bevara sin självbild gentemot andra och för att undgå att stämplas som avvikare. Han beskriver vistelser på totala institutioner och använder sig av begreppet för att förklara hur människor med olika metoder försöker att bibehålla sin självbild gentemot andra där. När människor vistas på institutioner blir ofta deras privatliv lidande och individen intar olika roller för att försöka att anpassa sig till
institutionen. Goffman menar även att människan spelar olika roller i vad han kallar ”front stage ”och”back stage”. Det är framför scenen vi visar upp oss och det är bakom scenen som vi gör oss i ordning och förbereder oss inför mötet med andra människor. Goffman tar upp att det viktigaste territoriet för oss människor är det personliga rum som omger kroppen. Om andra kommer för tätt in på oss kan det ge en känsla av att andra varit för närgångna (Andersen & Kaspersen, 2003).
Rumslig segregation
Boendesegregationen i Malmö är idag ett bevis på att det är konkurrens på platser att bo på. Bostadsmarknaden har hårdnat och det är inte lätt att finna ett boende på samma sätt som förr när det stod tomma lägenheter. Sunesson (2004) beskriver en socialekologisk analysmodell för segregation som har sitt ursprung i Chicago på 1920 - talet. Det är den rumsliga fördelningen som det är hård konkurrens över
10
och denna rumsliga fördelning är beroende av ett samspel mellan krafter som skapar en dynamisk relation mellan enheter i rummet och diskriminerade grupper. Detta innebär att de människor som minst har lyckats hävda sig i konkurrensen om platsen i rummet får minst möjlighet att välja ekologiska enheter och blir mest påtvingad en plats. Denna teori kan anses vara aktuell då allt fler människor får svårt att få plats då det byggs mer och mer dyra lägenheter och de utslagna får allt svårare att finna ett boende. För de människor som har det svårt och som är mest utslagna kan ibland den sista utvägen bli att behöva bo på härbärgen.
EMPIRI OCH ANALYS
Det har varit svårt att få fram statistik om hemlöshet som enbart gäller Malmö och desto svårare att hitta statistik som rent allmänt rör kvinnor i hemlöshet. Detta har gjort att vi valt att ta upp statistik gällande hela Sverige och att vi i slutet lyfter fram det som vi hittat och som specifikt rör Malmö. Socialstyrelsens senaste undersökning genomfördes 2005 så den har vi utgått från. Undersökningen som gäller Malmö är däremot från 2007.
Statistik Sverige
Socialstyrelsen gjorde år 2005 en undersökning som hade som syfte att ta upp hemlöshetens omfattning och karaktär i Sverige. I undersökningen såg man att det var betydligt fler män än kvinnor som var hemlösa. Det framgick även att bland personer som saknade bostad så hade män i större omfattning bott på härbärgen än vad kvinnor gjort. Kvinnorna har istället främst bott på vandrarhem, hotell och camping eller andra lösningar. Sedan år 1993 har det uppmärksammats att andelen kvinnor som bor på härbärgen ökat samtidigt som personer födda utanför Norden ökat. Det är dessa två grupper bland hemlösa som ökat den senaste tiden, detta brukar benämnas vara ”den nya hemlösheten” vilket man kan se i diagrammet nedan det vill säga att antalet kvinnor ökat från 8 till 20 procent samt att antalet födda utanför Norden ökat från 3 till 19 procent (Socialstyrelsen, 2005).
11
Bortfall Kvinnor: 1999 0 %, 2005 0.5 %; Män: 1999 0 %, 2005 0.5 %; Födda utanför Norden: 1999 2 %, 2005 10 %; Bor i storstad: 1999 1 %, 2005 0 %; Somatiska problem: 1999 4 %, 2005 9%; Psykiska problem: 1999 4 %, 2005 9 %; Narkotikamissbruk: 1999 10 %, 2005 17 %; Alkoholmissbruk: 1999 10 %, 2005 17 %, Försörjningsstöd/socialbidrag: 1999 11 %, 2005 13%; Sjukersättning/pension 1999 11 %, 2005 13%.
(Ur Socialstyrelsen, 2005 s.84).
I Socialstyrelsens undersökning framkom vidare att det fanns olika skillnader mellan kvinnor och män i hemlöshet. Bland annat var oftast kvinnorna yngre än männen och de hade oftast inte varit hemlösa lika länge som männen. Det var vanligare att hemlösa kvinnor var föräldrar än vad männen var och att kvinnorna i större uträckning än männen bodde ihop med sina barn. Ytterliggare en skillnad var att männen oftare uppgavs ha missbruksproblem än bland kvinnorna som istället oftare visade sig ha psykiska problem. Detta visade sig bland annat i att många av de hemlösa kvinnorna hade fått insatser mot psykiska problem vilket skiljde sig från männen som istället i högre utsträckning fått insatser mot sitt missbruk. Då det gäller boendeinsatser hade kvinnor i större omfattning tagit del av boendeinsatser än vad män gjort. Kvinnor hade främst fått hjälp i form av träningslägenheter eller socialt kontrakt till skillnad från männen främst erbjudits olika kollektiva boendelösningar. I undersökningen framgick även att männen i
12
högre utsträckning getts chansen att bo på härbärgen än kvinnor (Socialstyrelsen, 2005).
Statistik Malmö
Som tidigare nämnts var det svårt att få fram statistik om hemlöshet i Malmö och därmed kontaktades bostadssamordnare Rolf Nilsson i Malmö stad. Efter samtal med Rolf Nilsson skickades statistik från år 2007 via e-post till oss. Det gick dock inte att få fram någon specifik statistik om kvinnor i hemlöshet då det inte fanns någon sådan statistik att tillgå. Utifrån informationen som bostadssamordnaren skickade till oss framgår det att antalet hemlösa i Malmö ökat från år till år. År 2002 fanns det i Malmö 801 personer som var hemlösa medan det år 2007 fanns 840 personer som saknar bostad i Malmö. Av de som var hemlösa år 2007 var männen i majoritet med 612 personer medan kvinnorna var 219 till antalet
(Tjänsteutlåtande, 2007-11-20). Då det gäller antalet härbärgesplatser i Malmö så finns det för tillfället totalt cirka 500 platser. Av dessa har frivilligorganisationer cirka 100 platser medan stadsdelarnas egna boenden och Malmös stads
kommungemensamma boende förfogar över 384 platser. Av statistiken framgår det att bland de som är hemlösa så har cirka 42 % missbruksproblem. För de som har psykiska problem och/eller missbruk är siffran 14 % (Malmö stad, 2007). I diagrammet nedan kan man se vart de som saknade bostad i Malmö vistades. Man kan bland annat uttyda att majoriteten av de hemlösa är ambulerande och att nästa stora grupp av hemlösa bor på dygnsboende/härbärgen (Tjänsteutlåtande, 2007-11-20).
Hemlösa, aktuell vistelse 2006 och 2007
0 50 100 150 200 250 300 350 in st dy gns boen de/ hä r bä rg e ho te ll kr im vå rd am bul ut el ig g uppg s ak n st ad sd a kut bo 2006 2007 (Tjänsteutlåtande, 2007-11-20).
13
Presentation av intervjupersonerna och arbetsplatserna Vi kommer nedan kort redogöra för våra intervjupersoner.
Intervjuperson 1
Intervju person 1 är en kvinna som har erfarenhet av att under ca 15 år befinna sig i hemlöshet. Hennes tillvaro har präglats av missbruk och prostitution under flera år. Det senaste härbärget hon bodde på var Gulmåran som är ett blandat boende för både män och kvinnor där hon bodde under tre års tid.
Intervjuperson 2
Intervjuperson 2 är en kvinna som arbetat på Stadsmissionen i 10 år vilket gör att hon har erfarenhet av hemlösa i sitt arbete. Numera studerar hon till socionom samtidigt som hon arbetar på Stadsmissionen. Stadsmissionen är ett akuthärbärge som tar emot både män och kvinnor. Att det är ett akuthärbärge innebär att människor kan komma in på kvällen för att sova och få mat för att därefter lämna på morgonen. Det krävs inget bistånd från socialtjänsten för att få logi.
Stadsmissionen drivs av Malmö kommun ihop med frivilligorganisationer.
Stadsmissionen har totalt 24 platser och av dessa är fyra av platserna för kvinnor.
Intervjuperson 3
Intervjuperson 3 är en kvinna som är socionom som arbetar inom socialtjänsten på vuxenenheten i en av Malmös stadsdelar där hon arbetat i nio år och har därav erfarenhet av hemlöshet. På arbetsplatsen hjälper hon bland annat människor att hitta boenden.
Intervjuperson 4
Intervjuperson 4 är en kvinna på som arbetar på Comintegra Basbo vilket är ett av Malmös härbärgen. Där arbetar hon som boendestödjare för både män och
kvinnor. Hon har ca ett års erfarenhet i yrket som boendestödjare. Comintegra Basbo är ett biståndsbaserat boende. Detta skiljer sig från Stadsmissionen där man endast bor över natten då man på Comintegra Basbo bor en längre tid i väntan på annat boendealternativ. Comintegra Basbo drivs av frivilligorganisationer. Comintegra Basbo har 16 platser totalt varav kvinnorna har sex platser.
Intervjuperson 5
Intervjuperson 5 är en kvinna som är socionom och som arbetar inom ett treårigt projekt. Projektet är ett samarbete inom Malmö stad tillsammans med MKB Fastighets AB och Röda korset. Hon arbetar tillsammans med en annan socionom och bedriver projektet "Bättre boende för hemlösa missbrukande kvinnor" där syftet är att genom kompetens- och metodutveckling, samordning och samarbete förbättra stödet till hemlösa missbrukande kvinnor.
Intervjuperson 6
Intervjuperson 6 är en kvinna som är socionom och anställd som socialsekreterare på Gulmåran. Hennes främsta uppgift är att se till att boendet fungerar. Gulmåran är precis som Stadsmissionen och Comintegra Basbo ett blandat härbärge för både män och kvinnor. Gulmåran tillhör Södra Innerstadens stadsdel. För att bo på
14
Gulmåran krävs det bistånd från socialtjänsten. Precis som Comintegra Basbo är Gulmåran ett härbärge där man bor en längre tid i väntan på andra
boendealternativ. Gulmåran har totalt 30 platser varav fem stycken är platser för kvinnor.
Intervjuperson 7
Intervjuperson 7 är en kvinna som arbetar på Sofia behandlingshem vilket hon gjort under åtta års tid. Behandlingshemmet vänder sig till kvinnor med missbruksproblematik.
Analys av empiri
Vi kommer nedan att presentera resultaten av intervjuerna i form av teman och samtidigt knyta an till tidigare forskning vi hittat i litteraturen samt använda de teorier och perspektiv som vi tagit upp i avsnittet teoretiska begrepp och perspektiv.
Kvinnor färre i hemlöshet och på härbärgen
I teorin om den rumsliga segregationen har de utslagna svårast att konkurrera om platserna i rummet (Sunesson, 2004) Ur resultatet framgår det ofta att de
kvinnorna som omtalas i intervjuerna är offer av en tuff bostadsmarknad. De har av olika anledningar drabbats av hemlöshet efter att inte lyckats konkurrera om bostäder. Det kan vara missbruk, psykisk sjukdom, fysisk och psykisk misshandel som gjort att de inte kunnat behålla ett stabilt boende.
I vårt arbete ville vi ta reda på om det är färre kvinnor som täcker upp platserna på könsblandade härbärgen vilket automatiskt ledde oss in på hur representationen mellan könen i hemlöshet ser ut. Ur intervjuerna framkom det att kvinnoplatserna väldigt sällan var fullbelagda vilket ofta skiljde sig från de platserna som var avsedda för män. I mer eller mindre samtliga intervjuer framkom det vidare att en anledning till detta förmodligen grundade sig på att det är färre kvinnor som lever i hemlöshet än män.
”Som första grund så finns det inte så många kvinnor i hemlöshet, cirka en fjärdedel eller en femtedel är kvinnor”(IP 5).
”Man ska ha i tanken att det är färre kvinnor som är hemlösa” (IP 3).
Intervjupersonerna i vår studie menade allihop att kvinnor som lever i hemlöshet faktiskt är färre än männen. Detta verkar stämma då man tittar på statistik
gällande hemlöshet. Tidigare tog vi upp statistik som gällde hemlösheten i
Malmö. Där visade statistiken att det var betydligt fler män än kvinnor som lever i hemlöshet. Statistiken för år 2007 var 612 hemlösa män gentemot 219 kvinnor (Tjänsteutlåtande, 2007-11-20). Då det gäller hur representationen av könen ser ut på härbärgena så skiljer sig åsikterna åt. Intervjuperson 3 tror inte att kvinnor är färre i förhållande till män på härbärgena medan några andra intervjupersoner menar att det faktiskt är så att kvinnorna inte täcker upp platserna på samma sätt som männen gör. Intervjuperson 6 bekräftar i följande citat att på Gulmåran fylls inte kvinnoplatserna upp. Denna uppfattning delas av intervjuperson 1 som själv har bott på Gulmåran under en tid.
15
”Det är aldrig fullbelagt på kvinnoavdelningen..” (IP 6).
”Kvinnoavdelningen var ju inte riktigt full men… kanske lite underbelagt om man säger så inte smockfullbelagd hela tiden” (IP 1).
På Stadsmissionen har de fyra kvinnoplatser och de är sällan fullbelagda vilket gör att ytterliggare en av våra intervjupersoner instämmer i att det är färre kvinnor än män.
”Spridningen, det är ju mest män… när jag jobbar natt så har vi fyra platser för kvinnor bokade men det brukar aldrig vara fullt. Det brukar vara två på sin höjd tre kvinnor. Där är nästan aldrig fullt” (IP 2).
På Comintegra Basbo instämmer man i att det är färre kvinnor som bor hos dem än vad det är män men de menar ändå att de har förvånansvärt många kvinnor för tillfället.
”Det är ju alltid fler män i regel men vi har fem kvinnor i huset nu och det är ganska mycket på ett blandat boende” (IP 4).
I litteraturen framkommer det ofta att kvinnors hemlöshet ser annorlunda än mäns. Ett antal olika författare diskuterar kring detta fenomen varav Hans Swärd (1998) är en av dessa. Det som framkommer är att kvinnors hemlöshet är mer dold än männens och att kvinnorna därför inte syns på samma sätt. En anledning till att den anses vara dold är att en del av kvinnorna lever tillsammans med en man och ordnar sitt boende på så sätt istället. Därför finns de inte med i statistiken som hemlösa. Swärd menar dock att kvinnorna oftast själva uppfattar sig vara hemlösa. Ur intervjuerna framgår det att många kvinnor har barn och vårdnaden om dem. När man håller på att bli vräkt som kvinna med barn så går socialtjänsten in och hjälper till för att förhindra vräkning. Om man ändå blir av med sitt boende finns det andra förutsättningar för en kvinna med barn än vad det gör för en
ensamstående kvinna.
”I det så har de barn som gör att socialen går in och de kanske försöker med andra insatser, det tar längre tid att bli vräkt. Det gör ju att kvinnorna inte bor på de här ställena (härbärgena vår kommentar) i samma utsträckning” (IP 4).
I de teman som följer kommer vi fortsätta redogöra för vad som mer kan ligga bakom att kvinnorna inte täcker upp platserna som är avsedda för dem på
härbärgen. Dessutom kommer det diskuteras vilka andra lösningar för sitt boende kvinnorna istället hittar. Men även vad härbärgena kan vidareutveckla för att anpassa sig efter kvinnornas behov.
Att undvika ses som avvikande
Goffman menar att individen till varje pris försöker att upprätthålla en självbild. Den stigmatiserade ställs hela tiden inför val hur han eller hon ska acceptera sitt stigma. Antingen väljer den stigmatiserade att acceptera och ta en risk att bli bortstött av andra eller försöker man dölja sitt stigma och därmed försöka anpassa sig till det normala samhället (Andersen & Kaspersen, 2003). Rosengren (2003) diskuterar att hemlösa människor på härbärgen och institutioner har lätt att bli
16
stigmatiserade. Hon menar att stigmatiseringen kan uttryckas genom klichéer och stereotypa mallar när de hemlösa skildras i medierna. Männen skildras ofta som farliga och att de är fysiskt obehagliga medan kvinnorna ofta ses som psykiskt sjuka. Ur intervjuerna framkommer det att de hemlösa kvinnorna ofta känner sig stigmatiserade och att de ofta handlar och gör val därefter för att undvika att ses som avvikande.
Intervjupersonerna diskuterar vidare att de ser en skillnad på de kvinnor som haft ett eget boende och inga eller endast lite sociala problem som nyligen blivit hemlösa och mellan de som levt i hemlöshet under en längre tid. Den första gruppen som nyligen blivit hemlösa verkar har svårare att acceptera en plats på härbärgen eftersom de ofta blir chockade av miljön där. En informant bekräftar detta med att beroende på kvinnans tidigare situation så påverkar det hennes val:
”Kvinnor som kommer från ordnade förhållande brukar inte vilja stanna en längre tid. Det är ofta de kvinnor som kommer som invandrare och sen skiljer de sig från mannen och står helt ensamma. De kommer hit va, men de vänder i dörren nästan…” (IP 6).
En av informanterna som levt i hemlöshet en längre tid bekräftar att det finns kvinnor som söker sig till härbärgen men att vissa ganska fort försvinner då de blir skrämda av miljön.
”Det är klart, de som kommer dit och som haft ett hem ombonat och så och kommer dit får en chock. För mig som varit på anstalt och allting har det varit rena paradiset för jag har varit bostadslös i 15 år innan jag kom in på
Gulmåran” (IP 1).
Thörn (2004) tar upp att kvinnor tycker att det är jobbigt att ses i de offentliga rummen. Detta gör att de utvecklar olika strategier för att dölja sin hemlöshet och för att se till att de inte svarar mot den stereotypa bilden av hemlösa. Detta
stämmer överens med Goffmans teori om att upprätthållandet av självet genom olika anpassningsstrategier. Detta verkar ske genom att kvinnorna hela tiden skaffar fram rena kläder och hittar ställen att duscha och sköta sin hygien på. Däremot finns det tillfällen då det inte går att dölja deras hemlöshet och det är speciellt när de måste hitta någonstans att sova på nätterna och att de då inte kan undgå synas i de offentliga rummen (Runquist & Swärd, 2001).
Något som i intervjuerna ansågs stigmatiserande för en del kvinnor var att man har ett kösystem utanför Stadsmissionen vilket gör att man syns i det offentliga rummet. Även detta passar in på Goffmans begrepp upprätthållande av självet genom att en del kvinnor väljer att hitta andra lösningar på sitt boende för att slippa stå i kön (Andersen & Kaspersen, 2003). Samtidigt kom det fram att man på ett härbärge försöker värna om individens integritet:
”Så jag brukar säga att om man ska kunna sätta en aktiv missbrukare så ska inte den andre veta vad den andra är, så snyggt ska jag sköta det. Det är så det funkar” (IP 6).
Det kan vara ett ganska hårt klimat som råder i kön utanför Stadsmissionen. Ur intervjuerna framgår det att kösystemet inte är något bra system för kvinnorna eftersom man är medveten om att de kan uppfatta det som jobbigt att konkurrera i kön om en plats för att komma in. Detta är en del av den rumsliga segregationen
17
där den svagaste får svårast att hävda sig i konkurrensen om platserna (Sunesson, 2004).
”Det är djungelns lag, det är armbågar och starkast som kommer in först” (IP 2).
En annan intervjuperson diskuterar också kring kösystemet på Stadsmissionen:
”Man kanske väljer att hellre sova runt än att sova på härbärgen… mer stigma kanske förknippat med att stå i kön på Stadsmissionen… (IP 5).
Hanström (1991) och Thörn (2004) tar upp problematiken med att behöva ha kontakt med socialtjänsten för att få bistånd för sitt boende. De menar att det är mer stigmatiserande att vända sig till socialtjänsten än för män eftersom de bryter mot normerna för hur en kvinna ska vara det vill säga ha ett hem och sköta det och barnen. Rosengren (2003) menar att en del kvinnor tar avstånd från
socialtjänstens kränkande orimliga krav och kontroller.
“Sen ställer man högre krav på kvinnor ofta att de ska vara drogfria och många kvinnoboenden är drogfria. Det är svårt att leva upp till det villkoret” (IP 5).
Av intervjuerna visar det sig att både Gulmåran och Comintegra Basbo är biståndsbaserade vilket innebär att de kvinnor som är hemlösa måste ha kontakt med socialtjänsten för att kunna få bistånd för att bo på härbärgen. Detta gäller dock inte Stadsmissionen då det är ett akuthärbärge och inte biståndsbaserat. Detta diskuterar en av våra intervjupersoner:
”Det är sådant som avskräcker just med bistånd eftersom det är biståndsbaserat” (IP 5).
Ytterligare en anledning till att man inte vill vända sig till socialtjänsten kan vara att kvinnorna är rädda att barnen ska bli omhändertagna.
”Med missbruk och så och idealbilden av kvinnor som goda mödrar är rädda om de söker hjälp kommer socialen ta ungarna ifrån dem…(IP 5).
I Thörns (2004) avhandling framgår det vidare att många kvinnor även känner stigma över att behöva berätta om sin problematik speciellt eftersom hon menar att en del av kvinnorna blivit utnyttjade på olika sätt. Detta skulle kunna vara en anledning till att kvinnorna inte heller söker sig till socialtjänsten. Thörn menar att det är jobbigt för kvinnorna att andra får inblick i deras liv. Även Rosengren (2003) diskuterar kvinnors kontakter med socialtjänsten. Hon menar i sin
undersökning att kvinnor lätt känner sig kränkta av de krav och de kontroller som det innebär att ha kontakt med socialtjänsten. Detta har gjort att många undviker att ha kontakt med socialtjänsten och väljer att sköta sig själva. Swärd (1998) tar också upp Timmer, Etzien och Talleys undersökning om att de hemlösa vägrar underkasta sig den kontroll som myndigheterna har. De hemlösa accepterar inte vilken hjälp som helst och vill inte bli betraktade som offer vilket vi vill knyta till följande citat där intervjupersonen menar att sista utvägen är att gå till
socialtjänsten:
”Det är ju faktiskt så om man har lite kvar så undviker man det in i det längsta att gå till socialtjänsten” (IP 1).
18
Ännu en informant diskuterar situationen om att kvinnor kanske inte söker sig till socialtjänsten:
”Rädd att blotta sig och kanske dåliga erfarenheter av myndigheter tidigare, varit inblandade i utredningar när de var yngre och inte fick hjälp då och sen ha agg mot socialtjänsten…” (IP 5).
I stället väljer många kvinnor att hitta andra bostadslösningar för att slippa det stigmat som är förknippat med att bo på härbärgen.
”Man brukar ju säga att när man hamnar på härbärgen och på Stadsmissionen är det sista hållplatsen, men så länge jag kan bo hos någon annan då är jag inte där nere än” (IP 4).
Missbruk och psykisk ohälsa
Franér och Ågren (1992) kommer fram till i sin undersökning att hemlöshet är kopplat till missbruk och psykisk ohälsa. Ur intervjuerna framgick att alla kvinnor egentligen vill ha en egen bostad men att det är en svår fråga som kompliceras ytterligare genom deras missbruk och psykisk ohälsa. De kvinnor som ofta
beskrivs i intervjuerna verkar göra sina val utifrån de förutsättningar som finns det vill säga kvinnorna gör sina val utifrån de kontexter som de befinner sig i för tillfället. Frågan om det är kvinnorna som gör fria val eller att det är missbruket och den psykiska ohälsan som styr deras handlande. I begreppen voluntarism och determinism är det frågan om total handlingsfrihet eller total förutbestämdhet som bestämmer handlandet (Meeuwisse & Swärd, 2004). Vi vill koppla detta till temat om missbruk och psykisk ohälsa. I frågan om var kvinnor tar vägen när de hamnar i hemlöshet så menar en intervjuperson följande:
”I den världen som de lever i med missbruk och hemlöshet och allt vad det innebär så väljer de ofta en man eller nån lösning som passar dem…” (IP 4).
Att kvinnor väljer att bo hos män är inte alltid det bästa alternativet menar en av intervjupersoner:
”Sen har de sin man som de får stryk av dag ut och dag in och de hade nästan haft det bättre på ett härbärge kan vi ju tycka men de ser ju inte så långt de tänker ju bara att jag har tak över huvudet” (IP 4).
Ur intervjuerna framgår det alltså att många av de hemlösa kvinnorna ofta
missbrukar alkohol och/eller narkotika samt att de ofta lider av psykiska problem. I vårt resultat har vi sett att även missbruket påverkar kvinnorna i deras
valalternativ. En grupp som enligt intervjuperson 5 menar är extra utsatt är de med så kallad dubbeldiagnos det vill säga de som både har missbruk och psykiska problem.
”De har ett missbruk och säkert 70 % kanske men många har även dubbeldiagnoser och det komplicerar deras problem ytterligare” (IP 5).
Meeuwisse & Swärd (2004) diskuterar svårigheterna med de hemlösa som har en dubbeldiagnos och där med anses vara svårbehandlade. Missbruket kanske kan anses vara behandlingsbart men inte den psykiska sjukdomen. Hon menar att
19
dessa dubbeldiagnostiserade människorna ofta kan hamna utanför systemet när härbärgen och boenden specialiserar sig på ”rätt” klienter som är lättast att ha att göra med. En stor del av de hemlösa kvinnorna har psykiska problem i
kombination av missbruk. Det finns en risk att denna grupp kvinnor icke blir önskvärda och får klara av att ordna sitt boende på bästa sätt och att detta kan innebära utomhus eller en källare (a.a). Samtidigt verkar många härbärgen vara avsedda för personer med missbruk. Både personer med eller utan missbruk kanske kan uppfatta att detta inte är en lösning för dem. Det kan vara en dålig miljö för dem som har ett missbruk och som försöker sluta och samtidigt ett dåligt alternativ för den som inte har något missbruk eller andra sociala problem (SOU 2001: 95).
”Jag gick till socialen och sa” jag behöver en lägenhet” och dom placerade mig (på ett korttidsboende för kvinnor). /…/ Ett narkomanhem var det, inte för människor som jag” (SOU 2001:95 s.42).
Detta bekräftas av en intervjuperson:
”Det finns de som inte har något missbruk, de kommer från en skilsmässa och där de mist sitt boende… eller kan det vara en ung tjej som kommit som invandrare och mannen vill inte veta av henne” (IP 6).
En annan intervjuperson menar samtidigt att det är svårt att säga vad som kommer först, missbruk eller psykisk ohälsa och att detta påverkar individens val:
”Psykisk ohälsa kan leda till missbruk men, våld kan leda till missbruk och missbruk kan leda till psykisk ohälsa. Mycket stor andel av kvinnor som befinner sig i missbruk har mycket psykiskt lidande. Man kan befara att den att den psykiska ohälsan kommer först och att denna sedan leder till missbruk.” (I P 7).
I frågan om varför kvinnorna är färre på härbärgena så verkar det enligt en intervjuperson bland annat bero på missbrukets omfattning. Hon menar att hemlösheten blir mer befäst och svårare att ta sig ur och att det finns en risk att dessa personer blir svårare att arbeta med på grund av deras dubbeldiagnos.
”Det är mer psykisk ohälsa bland hemlösa kvinnor än män. Det säger alla nästan att det är jobbigt att jobba med kvinnor, på kvinnosidan har man inte lika mycket verktyg för att ta emot en kvinna som är väldigt aggressiv eller utåtagerande” (IP 5).
I SOU 2001:95 diskuteras att man ofta blandar personer med missbruksproblem med människor med psykiska problem. Denna kombination menar man är inte bra utan det finns alltid en risk att de med psykisk sjukdom utnyttjas av de andra och far illa. På Gulmåran berättar en intervjuperson hur kvinnor blivit utnyttjade inne på härbärget av männen och att man även menat att kvinnorna har prostituerat sig. Resultatet har blivit att man har bett kvinnan flytta ut medan männen fått stanna trots att det är männen som har köpt sex av kvinnan. Detta kan knytas an till könsperspektivet där det spelar en roll hur man gör skillnad på könen i
institutionerna. Institutionerna verkar vara skapade av män för män det är ofta patriarkala drag när man arbetar med utsatta grupper (Meeuwisse & Swärd, 2004). Två intervjupersoner diskuterade problemet med att man ser annorlunda på
20
”Något exempel som min kollega gav innan så var det en kvinna som blivit utskriven från det boendet för hon hade sålt sex på boendet. Det är inte olagligt att sälja sex men hon fick flytta men männen på boendet som hade köpt sex behövde inte flytta” (IP 5).
”Vi accepterar parbildning men att hon går in och blir tillsammans med nästa och nästa igen och vi ser ett mönster då stoppar vi det” (IP 4).
Ulla Beijer tar upp ett exempel där missbrukande kvinnor ofta blev sexuellt utnyttjade på ett ungkarlshotell. För att de skulle bli lämnade ifred och för att få sin nattvila tvingades de prostituera sig. Kvinnorna blev oftare portade på detta boende eftersom de ansågs besvärliga att hantera och promiskuösa (Beijer, 2001).
Det verkar även spela roll huruvida kvinnorna har ett missbruk eller inte när det gäller hur de accepterar miljön som råder på härbärgen. Swärd (1998) och Rosengren (2003) menar att det krävs att kvinnorna har ett missbruk för att acceptera miljön på härbärgena. I intervjun med personal på ett av härbärgena menade man att kvinnor som inte har ett missbruk ofta har en tendens att inte stanna så länge härbärget. Intervjuperson 1 menar också att det är skillnad på de kvinnor som endast har varit hemlös en kortare tid och som inte har något missbruk och de kvinnor som är mer etablerade i hemlösheten och med ett missbruk.
”Det finns ju de som har ett hem och ett ordnat liv och blivit utkastade hemifrån och de stannar knappast ” (IP 1).
”Men kvinnor som inte missbrukar något, ja de stannar oftast bara nån natt, de orkar helt enkelt ej med miljön där” (IP 2).
En annan informant bekräftar ovanstående i följande citat:
”Att bo på härbärge förutsätter ju nästan på att de har missbruk, det förutsätter det...” (IP 7).
”Kvinnor utan missbruk vänder ofta i dörren när de kommer hit eftersom de hittar
egna lösningar till exempel hos släktingar eller på Formula 1 hotellet” (IP 6).
Vi tolkar det senaste citatet som att de kvinnor som inte missbrukar har ett större behov av att bibehålla sin självbild, vilket de då gör genom att hitta andra
boendelösningar än att bo på härbärgen. Detta går alltså att knyta an till Goffmans teori. Dock hittar givetvis kvinnor i missbruk även de andra lösningar än att bo på härbärgen men de har förmodligen lättare att acceptera miljön där.
”Vi missbrukarbrudar fixar det på nåt sätt” (IP 1).
Att en del av kvinnor som har missbruk väljer att bo på härbärgen menar en informant har att göra med att de har ett utbyte av männen på boendet.
21
I frågan vad som kan göras för kvinnorna på härbärgena så framkommer det att i de blandade boendena så far en del av kvinnorna ofta illa. När det gäller kvinnor med missbruk så hamnar de lätt i en utsatt position gentemot männen eftersom de är beroende av narkotika vilket männen ofta kan förse dem med. En av våra informanter menar att detta skiljer sig från kvinnor som inte har
missbruksproblematik eftersom de inte blir beroende av en man på samma vis då de inte är i ett missbruk.
”Alltså en kvinna är mer utsatt i missbruket, det är männen som utnyttjar tjejerna ju...” (IP 4).
Att missbrukande kvinnor är mer utsatta bekräftas av ett flertal av våra
informanter. Personal från ett av härbärgena berättar att kvinnor med missbruk ofta ”dealar” på olika sätt med de män som bor på härbärgen och på så sätt blir de utnyttjade. Detta gäller dock främst unga tjejer med missbruksproblematik. På grund av detta undviker man helst att unga tjejer med missbruk bor på härbärget. Detta verkar skilja sig från kvinnor utan missbruk eftersom de mer verkar hålla sig för sig själva och inte umgås med männen i sällskapsrummen på samma sätt som de kvinnor som har ett missbruk.
”De unga tjejerna som missbrukar de blir utnyttjade så är det, de far jävligt illa av männen. Så det inget bra alternativ att sätta unga tjejer som är missbrukare här över huvud taget just för det är säkert att tjejerna betalar på sitt sätt och männen på sitt sätt… när det är missbrukande kvinnor så beblandar de sig med männen vilket skiljer sig från dem som inte har missbruk då de är lite mer oroliga och rädda av sig… vi har haft kvinnor utan missbruk det har funkat för de håller sig på sin egen avdelning de går bara ut och duschar sen går de ut på sin
avdelning…” (IP 6).
Samma informant berättar vidare att en anledning till att kvinnor och män med missbruk umgås på härbärgena är att de ofta känner varandra sedan tidigare och att det därför kan vara svårt att separera dem.
En av våra informanter har själv erfarenhet av att ha varit hemlös och hon beskriver att med missbruket så följer att man lättare accepterar saker man inte annars hade gjort. Hon menar att man står ut med mer när man är uppe i sitt missbruk.
”Ja man hade inte annars stått ut och gjort så annars… en gång när jag kom hem så satt hans före detta där utan en tråd på kroppen… där hade man ju gått och aldrig pratat med en sådan karl… den där karlen jag kan inte fatta att jag stannade och att jag lade ner så mycket jobb på honom…” (IP 1).
Andra alternativ än härbärgesboende
I våra intervjuer kommer diskussionen upp om val som kvinnorna gör för att påverka sin boendesituation. För kvinnor verkar det lättare än för en man att hitta någonstans att bo tillfälligt för att undgå hemlöshet och härbärgesboende. Detta framgår även av litteraturen:
” … att få följa med till någons bostad, och att det är lättare för en kvinna än för en man” (Rosengren, 2003 s. 86).
22
Ett par intervjupersoner betonade männens betydelse för de kvinnor som är hemlösa. En del kvinnor väljer hellre att försöka bosätta sig hos dessa än att acceptera en plats i ett härbärge. Man kan fråga sig om kvinnorna har total handlingsfrihet eller om de gör sina val efter vilka alternativ som finns att tillgå (Meeuwisse & Swärd, 2004). Som tidigare nämnts så väljer vissa kvinnor att bo hos män då de är i en sorts beroendeförhållande med dem. Beroendeförhållandet kan både bero på att kvinnorna erhåller narkotika mot sex men även att kvinnorna är beroende av männen för att de tillsammans kan bränna kablar för att utvinna koppar för att därefter sälja det. Som vi förstår det så verkar detta främst gälla kvinnor som är inne i ett missbruk. Två exempel på detta syns i följande citat:
”Många kvinnor, speciellt yngre kvinnor sover runt och kan på lättare sätt fixa boende hos män sen är det kanske inte alltid så bra lösningar om man ser det utifrån. Han kanske förser henne med drogen och hon förser honom med sex eller det kan vara andra former av transaktioner. Det är kanske lättare för kvinnor att gå runt än för en kille då å andra sidan är det fler av killarna som har lägenheter. Man kanske hellre väljer att sova runt än att sova på härbärgen…” (IP 5).
”De ger ju sina män sex också. För att få droger får de ge sex…” (IP 2).
Järvinen (1992) diskuterar också kvinnors benägenhet av att vara beroende av männens välvilja innan de blev bostadslösa och att många kvinnor hade under hela sitt vuxna liv skött hushållet för olika män eller prostituerat sig för att ha någonstans att bo.
”För det mesta så är det snubben som har pengar vad gäller knarket och som driftar sig alltså försörja sig va, och då blir kvinnorna så kallade tjackluder. Vilket innebär att man får knark och ger sex…” (IP 1).
Hon fortsätter att berätta om varför man bland annat bor hos män:
”Jag har bott ihop med killar som man inleder förhållande med och sådär va man tror ju att man är kär i dem va. Det är mest för att man är desperat och inte har någonstans att bo…” (IP 1).
Det framkommer alltså att kvinnor förmodligen i en del fall byter narkotika och ett boende mot sex och därmed kan detta bli ett alternativ till härbärget. Swärd (2001) bekräftar detta med att vissa kvinnor skaffar sig en försörjningsstrategi för att överleva. En del ”dealar” droger medan andra går in i parförhållanden. En av våra informanter menar däremot att detta förmodligen inte är det mest
förekommande. Hon ställer sig tveksam till detta och menar att man ska akta sig för att generalisera.
”Det är olika för alla… men jag tror man ska akta sig för att tro att de bara bor hos män. Det finns så mycket schabloner i att de byter en säng mot sex. Och det händer att de gör det men det är nog inte det vanligaste…” (IP 7).
En annan förklaring till att kvinnor är färre på härbärgena framkommer ur
intervjuerna. Ett par intervjupersoner menar att när kvinnor har barn får de hjälp i ett tidigare skede av socialtjänsten innan vräkning sker. Samtidigt menar man att de kvinnor med barn som trots allt blir hemlösa erbjuds andra lösningar än härbärgen:
23
”Många av kvinnorna har barn och erbjuds främst kollektiva boende, alltså som en stor lägenhet typ” (IP 7).
”Vi prioriterar de som har barn” (IP 3).
Ytterliggare en anledning till att kvinnor kanske är färre på härbärgen kan vara när de har en partner och är i ett parförhållande. Inte alla härbärgen tar emot par eller så finns det olika regler man ska anpassa sig efter vilket kanske gör att mannen och kvinnan hittar andra boende alternativ.
”Är man kär så är man kär och då vill man ha med sig den man tycker om…” (IP 1).
Detta bekräftar även personal på två av härbärgena:
”Alltså vi har ju sett det här att männen inte har blivit beviljade bistånd, då har inte kvinnorna flyttat in i heller… eller om det har bott ett par här och han har ställt till det och han har blivit avbokad då går hon ut efter honom” (IP 4). ”Ibland kan inte par bo ihop så då väljer de att bo på gatan istället. De sover i trappor tillexempel. Han låter inte henne sova ute så hon bor hos en kompis så sover han ute. Det finns ju bra män också som försöker ta hand om sina kvinnor…” (IP 2).
Ur intervjuerna visar det sig att kvinnor möjligen i större utsträckning än män strävar efter att leva i relationer med anledning av att kvinnor har en rädsla i att vara ensamma. Detta kan försätta dem i underläge och att de går in i relationer.
Då det generellt gäller kvinnor och deras val så betonar en av våra informanter hur viktigt det speciellt är för kvinnor att känna att de har makten i sina liv och att de har ett behov att själva känna att de har gjort sina val även om det kanske inte alltid är det mest lämpliga valet.
”Kvinnor har behov av… dels är det barnen och kvinnor har behov att känna att de har makt i sina liv. Det är motbjudande för kvinnor att inte få välja vem de ska bo med eller inte kunna stänga dörren om sig. Och om de kan hitta en lösning på sitt boende även om det är dålig lösning så väljer de hellre det än att de ska bli tvingade att bo… man kan uppleva att även om de tillfälliga val så är det ändå deras egna val de har gjort och att det är större frihet än att bo på härbärge och att inrätta sig i det… så mitt i den omöjligheten så väljer de ändå det som de upplever vara bäst för dem… (IP 7).
De kvinnor som inte återfinns på härbärgen eller hos män hittar ofta andra lösningar. Andra lösningar kan till exempelvis vara att bo hos kompisar,
släktingar eller att hitta en källare, trappuppgång eller att bo i tält. För de kvinnor som prostituerar sig bor även en del av dem hos kunder eller hos eventuella langare.
”Det glömde jag att säga, är man prostituerad bor man hemma hos kunder också… en och annan knarkartjej bor i tält och hos langare med” (IP 1).
24
Genom intervjuerna och besöken på härbärgena framkom det ett intressant fenomen. Det verkade inte finnas så många unga kvinnor där. Det framgick ur intervjuerna att yngre kvinnorna verkar ha lättare än de äldre att hitta boende hos män. De kvinnor som är lite äldre verkar ha färre boendealternativ att välja emellan. Rosengren (2003) bekräftar detta med att de som är äldre inte är tillräckligt attraktiva för att skaffa sig ett boende hos de män som har lägenhet.
”Men när de inte är så fräscha längre då är det inga män som vill ha dem längre” (IP 1).
En informant berättar om hennes tidigare lösningar på boenden.
”Sen har jag bott hos en kompis några år va. Det skar sig för att man känner att man är i vägen hela tiden och det är så jävla skitjobbigt” (IP 1).
Hon fortsätter berätta om andra boendealternativ hon haft:
”Jag har periodvis bott i en gammal nerlagd industri där vi hade ett litet tältläger och ja det slutade med att polisen kom dit och efter ett tag så flyttade man en bit bort och så kom de igen…” (IP 1).
Goffman menar att människor vill ha ett eget territorium eftersom man inte vill ha andra människor för tätt inpå. På härbärgena delar kvinnorna rum men
intervjupersoner menar att kvinnorna allra helst vill ha ett eget boende vilket bekräftar Goffmans teori. Men Sunesson (2004) beskriver samtidigt att den rumsliga segregationen med att de personer som minst lyckats hävda sig i konkurrensen om platsen i rummet får minst möjlighet att välja ekologisk enhet. Detta speglar sig i de hemlösa kvinnorna som intervjupersonerna pratar om. Eftersom de kvinnor som är i hemlöshet helst av allt vill ha ett eget hem så vill de ha det näst bästa om de inte kan få ett eget hem vilket i så fall är att ha ett eget rum på härbärget:
”Det man skulle kunna förbättra på Gulmåran hade varit att man hade haft ett par kvinnoplatser till. Jo det skulle vara dubbelt så stort så att alla kunde få ett eget rum” (IP 1).
Förutom de könsblandade härbärgen som vi intervjuat så finns det även härbärgen som endast tar emot kvinnor respektive män. Detta har vi tolkat som att en del av kvinnorna som inte bor på de könsblandade härbärgena borde återfinnas på kvinnohärbärgena. Rönnbacken är ett exempel på ett kvinnohärbärge i Malmö. I intervjuerna skiljde svaren sig åt. En del svarade att kvinnorna helst bodde på blandade boenden medan andra menade att de hellre bodde på härbärgen med endast kvinnor. En intervjuperson uppger att det inte heller är bra att ha endast kvinnor boende tillsammans.
”Sen är inte det en universal lösning att bara ha kvinnor boendes ihop, det blir inte frid och fröjd. Det blir mycket makt där ute också och konflikter man har ute på gatan tar man med in så att det här med systerskap kan bli svårt till en början” (IP 5).
Medan en annan intervjuperson menar att kvinnor hellre vill bo på blandade boende men att de ofta ändrar uppfattning när de har blivit drogfria:
