Självständigt arbete (30 hp)
Författare Program/Kurs
Mj Mathias Vainionpää HOP 19-21
Handledare Antal ord: 19938
Dr Tomas Ries Beteckning Kurskod
Självständigt arbete
mastersuppsats, krigsvetenskap
2HO013
Norrlandsskytte eller autonoma bekämpningskedjor:
hur påverkas krigföringsförmågan av norsk och svensk
arméutveckling på Nordkalotten?
Sammanfattning:
Både norska och svenska armén utvecklar förband på Nordkalotten, men vilka markoperativa förändringar görs och hur påverkas krigföringsförmågan av dem? Studiens syfte är att beskriva dessa reformer och med beskrivningen utveckla teorin om krigföringsförmåga. Teoriutvecklingen görs genom att kombinera teorin med analysramverken DOTMLPF-I och TURVLUS. Därigenom vässas relevansen för krigföringsförmåga som begrepp för förband och förmågor. Studien är en deduktiv teorikonsumerande flerfallsstudie, med empiri från nationella officiella dokument, den vetenskapliga miljön samt intervjuer med markoperativa befälhavare verksamma på Nordkalotten. I fallen syns satsningar både på brigadsystem och territorialförsvarsförband. Det är en blandning av framtida och äldre teknik, där frågetecken reses kring framtida krigföring i det elektromagnetiska spektrumet. Att kunna verka i den kärva subarktiska miljön är även fortsättningsvis viktigt och märks delvis i förändringsriktningarna.
Studien gjorde inledningsvis en ansats att undersöka markoperativ förändring driven av klimatförändringar, men kunde avskriva det som förändringsorsak inom överskådlig framtid. Annars ses såväl ekonomiska, säkerhetspolitiska och nostalgiska skäl till förändring.
Studien visar att begreppet krigföringsförmåga är brett och mångfacetterat. Vidare forskning kan utveckla begreppet genom en metodologisk breddning där kvalitativa och kvantitativa metoder breddar ansatsen. Vertikal kombination av analysteorier belyser delsystemens plats och roll i större system. Den bör dock inte ske slentrianmässigt utan även fortsättningsvis kan och bör analyser med enbart TURVLUS eller DOTMLPF-I räcka till för smalare syften.
Nyckelord:
Krigföringsförmåga, TURVLUS, DOTMLPF-I, Nordkalotten, Fuller, High North, klimatförändringar, markoperationer, subarktisk förmåga, förmågeutveckling, förändring.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 Inledning ... 5
1.1 Bakgrund ... 5
1.2 Problemformulering ... 5
1.3 Syfte och frågeställning ... 6
1.4 Avgränsningar och begreppsdefinitioner ... 6
1.4.1 Markoperationer ... 6
1.4.2 Geografi och klimat ... 6
1.4.3 Krigföringsförmåga ... 7 2 Forskningsöversikt ... 8 2.1 Militär förändring ... 8 2.2 Krigföringsförmåga ... 8 2.3 Nordkalottens militärhistoria ... 9 2.4 Ryssland ... 10 2.5 Uppsatsens forskningsbidrag ... 11 3 Teori ... 12 3.1 Krigföringsförmåga ... 12
3.1.1 Kritik mot teorin ... 13
3.2 DOTMLPF-I ... 13
3.2.1 Kritik mot teorin ... 14
3.3 TURVLUS ... 14
3.3.1 Kritik mot teorin ... 17
4 Metod ... 18 4.1 Forskningsdesign ... 18 4.2 Källmaterial ... 18 4.3 Analysmetod ... 19 4.4 Operationalisering ... 21 4.5 Metoddiskussion ... 22 4.6 Forskningsetiska överväganden ... 23
5 Analys och resultat ... 24
5.1 Gemensamma faktorer ... 24
5.1.1 Klimatförändringarnas påverkan på markoperationer ... 24
5.1.2 Dagens markoperativa miljö på Nordkalotten... 25
5.2 Norge ... 27
5.2.1 TURVLUS ... 27
5.2.3 Kombinerade perspektiv ... 31 5.2.4 Norsk krigföringsförmåga ... 34 5.2.5 Sammanfattning ... 35 5.3 Sverige ... 36 5.3.1 TURVLUS ... 36 5.3.2 DOTMLPF-I ... 39 5.3.3 Kombinerade perspektiv ... 44 5.3.4 Svensk krigföringsförmåga ... 47 5.3.5 Sammanfattning ... 48
6 Diskussion och slutsatser ... 49
6.1 Svar på forskningsfrågorna och diskussion ... 49
6.1.1 Vilka markoperativa förändringar på Nordkalotten genomförs av Norge och Sverige? ... 49
6.1.2 Hur påverkas krigföringsförmågan av förändringarna? ... 49
6.1.3 Slutsatser ... 50
6.2 Utveckling av teorin om krigföringsförmåga ... 51
6.3 Metodreflektion ... 51
6.4 Förslag på fortsatt forskning ... 51
Referenser ... 52
Tabellförteckning
Tabell 2.1 Tidigare markoperationer rörande Nordkalotten ... 10
Tabell 3.1 Krigföringsförmågans tre pelare enligt MSD16 ... 12
Tabell 3.2 Analysmodeller ... 14
Tabell 3.3 Översikt över grundläggande förmågor ... 15
Tabell 3.4 Brittiska taktiska förmågor ... 15
Tabell 3.5 Svenska gemensamma funktioner ... 16
Tabell 4.1 Template Analysis: metod- och genomförandebeskrivning ... 20
Tabell 4.2 Operationalisering av krigföringsförmåga till DOTMLPF-I ... 21
Tabell 4.3 Operationalisering av DOTMLPF-I till TURVLUS ... 21
Tabell 5.1 Markoperativ organisation på Nordkalotten ... 25
Tabell 5.2 Doktrinperspektiv ... 31
Tabell 5.3 Organisationsperspektiv ... 32
Tabell 5.4 Träningsperspektiv ... 32
Tabell 5.5 Materielperspektiv ... 32
Tabell 5.6 Ledarskaps- och utbildningsperspektiv ... 33
Tabell 5.7 Personalperspektiv ... 33 Tabell 5.8 Facilitetsperspektiv ... 33 Tabell 5.9 Interoperabilitetsperspektiv ... 33 Tabell 5.10 Doktrinperspektiv ... 44 Tabell 5.11 Organisationsperspektiv ... 44 Tabell 5.12 Träningsperspektiv ... 45 Tabell 5.13 Materielperspektiv ... 45
Tabell 5.14 Ledarskaps- och utbildningsperspektiv ... 46
Tabell 5.15 Personalperspektiv ... 46
Tabell 5.16 Facilitetsperspektiv ... 46
Tabell 5.17 Interoperabilitetsperspektiv ... 46
Figurförteckning Figur 1 Nordkalotten (ArcticStat 2021) ... 7
1 INLEDNING
Detta är en deduktiv, teorikonsumerande och beskrivande flerfallstudie. Genom att undersöka och beskriva aktuell norsk och svensk arméutveckling på Nordkalotten utvecklas samt kompletteras teorin om krigföringsförmåga som analysramverk.
1.1 Bakgrund
Kartan över Nordkalotten har på grund av det ökade hotet från Ryssland och en ökad mänsklig aktivitet i Arktis återigen hamnat på strategernas bord. Mycket av den militära aktiviteten sker till sjöss och i luften, men en inte obetydlig del sker också på land, i det säregna och karga klimatet på Nordkalotten.
Studiens ursprungliga forskningsfråga löd ”hur påverkas markoperativ krigföringsförmåga på Nordkalotten av förändringar i klimatet – och hur förbereder sig förbanden där för det?”. Det inomvetenskapliga syftet var att fylla forskningsluckan rörande hur klimatförändringarna påverkar markoperationer på Nordkalotten och därmed hur vetenskapen bättre kan förstå vilka faktorer som spelar in i dagens och framtida militära förändringar i området. Svaret på ovanstående fråga är att det inte alls påverkas i dagsläget. Det sker förändringar för markoperativa förband på Nordkalotten och därmed också deras krigföringsförmåga, men de förändringarna drivs idag inte direkt av klimatförändringarna utan av mer omedelbara faktorer. Då är det främst det ökade hotet från Ryssland och en förutspådd ökad mänsklig och säkerhetspolitisk aktivitet i Arktis som driver dessa förändringar, snarare än klimatförändringar. Klimatförändringarnas påverkan på den markoperativa miljön kan gå att beskriva vetenskapligt, men för arméstridskrafterna på Nordkalotten är den förändringen och påverkan så långt fram i tiden att den inte är relevant att ha som utvecklingsorsak, utan det har med starkare omedelbara prioriteringar att göra. Därför har forskningsfrågan breddats till att motsvara den insamlade empirin. Den ursprungliga forskningsfrågan berörs därför endast kort under analys och resultat.
1.2 Problemformulering
Såväl Norge som Sverige har gjort samma resa från kalla krigets slut, med neddragningar och afghanistandoktrinens insatsförsvar, till återaktiveringen av nationellt försvar som en följd av Rysslands alltmer aggressiva ton. I norr ska brigadförbanden återigen vara beredda på nationellt försvar, i en miljö som markant skiljer sig från de södra landsdelarna genom att vara kärvare och ställa större krav på såväl människa som system. I bägge länderna sker anslagsökningar till ländernas arméstridskrafter. Leder dessa anslagsökningar till någon förändring avseende den militära förmågan?
Militär förändring styrs i viss mån av andra logiker än annat förändringsarbete. Det finns exempel både på långsam förändring, som med den brittiska arméns två decennier för att mekanisera sitt kavalleri, och överilad förändring delvis driven av industriella krafter (Farrell och Terriff 2002, 4–13).
Men en förändring måste ha orsak och riktning. Vilka är dessa riktningar i norskt och svenskt förändringsarbete för markoperativa förmågor på Nordkalotten? Vilka förändringsreformer kan ses idag, såväl från politikens perspektiv men också inifrån de markoperativa befälhavarnas perspektiv?
Samtidigt ska förändring inte bara genomföras för förändringens skull, utan den ska leda till någonting. Militära förband måste kunna användas till det som de är tänkta för. De måste kunna utveckla en viss förmåga att föra krig relativt en motståndare, men hur påverkas den krigföringsförmågan av förändringarna? Denna studie belyser förändringarnas påverkan på krigföringsförmågan.
1.3 Syfte och frågeställning
Syftet är att beskriva de markoperativa reformer som sker i norra Norge respektive norra Sverige och med hjälp av dem utveckla teorin om krigföringsförmåga som analysramverk. Detta genom att komplettera teorin med analysteorier för operativa och taktiska systemnivåer. På så sätt ökas krigföringsförmågans relevans och begriplighet som analysramverk för förband och förmågor. Frågorna studeras i en deduktiv teorikonsumerande flerfallsstudie, som under studiens gång även intagit en viss teoriutvecklande ansats.
Forskningsfrågorna lyder:
Vilka markoperativa förändringar på Nordkalotten genomförs av Norge och Sverige?
Hur påverkas krigföringsförmågan av förändringarna?
1.4 Avgränsningar och begreppsdefinitioner
Studien handlar om norska och svenska markstridskrafter på och i anslutning till Nordkalotten. Sjö- och luftstridskrafters basskyddsförband samt specialförband berörs inte. Studien innehåller ingen empiri som omfattas av sekretess.
1.4.1 Markoperationer
Denna studie använder Arméreglemente taktik 2013:s definition: ”En markoperation är en militär insats som genomförs på marken.” (Försvarsmakten 2013, 43) Markoperationer, taktiska operationer på marken, kan genomföras med offensiv, defensiv eller stabiliserande inriktning och tillsammans med exempelvis specialoperationer, luftoperationer och marina operationer sammanföras i gemensamma operationer (Försvarsmakten 2020, 40).
1.4.2 Geografi och klimat
Arktis omfattar områdena norr om polcirkeln och de åtta stater som områdena tillhör: Sverige, Norge, Danmark med Färöarna och Grönland, Ryssland, Island, Kanada och USA (Regeringskansliet 2020, 7).
Subarktis används som ett prefix för dels klimatzonen mellan arktiskt och kalltempererat klimat, inom vilken huvuddelen av Nordkalotten hamnar (subarktiskt klimat). Dels för miljöbeskrivning av den infrastrukturglesa ödemarken som är karaktäristisk för Nordkalotten (subarktisk miljö) och därtill kopplade förmågebehov (subarktisk förmåga) (Arméstaben 2019, 7ff).
Med Nordkalotten avses områdena i anslutning till och norr om polcirkeln i Norge, Sverige och Finland samt nordvästligaste Ryssland, se figur 1 (ArcticStat 2021). I denna studie dras ingen exakt gräns vid polcirkeln, då den är inte helt relevant, men begreppet används elastiskt för att beskriva de norra områdena av Norden. På engelska förekommer begreppet High North för samma områden.
Figur 1 Nordkalotten (ArcticStat 2021)
1.4.3 Krigföringsförmåga
Med krigföringsförmåga avses i studien en sammanvägning av de fysiska, konceptuella och moraliska faktorer vilka i samverkan skapar något användbart. Begreppet förklaras ytterligare i forskningsöversikten samt teorikapitlet.
2 FORSKNINGSÖVERSIKT
Litteraturen till forskningsöversikten är till huvuddel funnen via Anna Lindh-bibliotekets söktjänster och databaser, men också via Luleå tekniska universitets universitetsbiblioteks Nordkalottsamling samt på internet.
2.1 Militär förändring
Militär förändring kan ske längs tre ledstänger: innovation, adaption och kopiering1. Att
utveckla ny taktik, teknik och struktur omfattas av innovation. Att anpassa befintliga medel och metoder omfattas av adaption. Kopiering nås genom att efterlikna och importera andra militära organisationers verktyg och metoder. Innovation per se innebär inte militär förändring, vilket det ofta beskrivs som, utan det är först när de nya medel och metoder som utvecklats genom innovation, adaption eller kopiering föranleder nya målsättningar, strategier och organisationer som större militär förändring uppnås. Anledningar till militär förändring kan delas in i kulturella förändringar, politiska och strategiska förändringar samt teknikdrivna förändringar (Farrell och Terriff 2002, 6).
2.2 Krigföringsförmåga
Den brittiska militärteoretikern J. F. C. Fuller skrev 1926 boken The Foundations of the Science of War i vilken han presenterade sin teori om The Threefold Nature of Man. Enligt den är människan en förening av själen, tanken och kroppen, tre krafter vilka behöver användas, underhållas och kontrolleras i striden (Fuller 2012, 57). Fuller formade dessa till tre sfärer: den fysiska, den mentala och den moraliska sfären. Den mentala sfären omfattar tankemönster, fantasi och vilja. I den moraliska sfären berörs rädsla, moral och mod. Den fysiska sfären omfattar studiet av det fysiska, synliga och ganska enkelt mätbara. Där ingår elementen vapen, skydd och rörlighet. I Fullers ursprungsmodell är det tredje elementet i respektive sfär resultatet av de första två elementens samverkan och är även länken till nästa sfär. Således är rörlighet i slutändan en produkt av alla de ovanliggande elementen och sfärerna. Kombinationen av sfärerna ger krigföringsförmåga (Fuller 2012, 210f).
The Threefold Nature of Man fick omedelbart mycket kritik och blev till åtlöje för vad man kallar pinsam konstgjordhet och amatör-metafysik, vilket dock var samtida mode (Gat 2001, 544). Elementen i Fullers fysiska sfär ses av vissa forskare som grunden till de taktiska grundprinciper som vi idag känner i våra handböcker och doktriner. Enligt B.A. Friedman reviderade Fuller sina principer ett flertal tillfällen, men indelningen i de tre sfärerna bestod. Efter Fuller har de taktiska principerna använts av andra forskare och militärmakter för analys och teoriutveckling. De flesta militärmakterna har någon form av lista över taktiska grundprinciper vilken går att spåra till Fullers principer, men här har också setts problem med inflation i principerna, där man gått från Napoleontidens få och enkla principer till långa listor med principer att välja mellan, ofta med hög vertikal spännvidd men av låg användbarhet på specifika krigföringsnivåer (Friedman 2017, 7f).
Krigföringsförmåga benämns ofta Fighting Power på engelska. Martin van Creveld gör i boken Fighting Power en jämförande kvantitativ studie av den amerikanska respektive tyska krigföringsförmågan under andra världskriget, men gör ingen direkt koppling till Fullers teori. van Creveld smalnar av begreppet Fighting Power något. Enligt van Creveld är en armés betydelse som militärt instrument produkten av utrustningens kvalitet och kvantitet
multiplicerat med dess stridskraft. Med stridskraft (Fighting Power) avser van Creveld de mentala, organisatoriska och kognitiva grundstenar kring vilken armén är formad. Det är summan av de mentala kvaliteterna som gör att en armé strider (van Creveld 1982, 3).
En liknande ansats är T.N. Dupuys kvantitativa värderingsmodell, inspirerad av Fuller. Det är en variabelrik matematisk modell för att värdera relativ krigföringsförmåga. Den är produkten av fysisk styrka, miljöfaktorer och beteendefaktorer. Modellens styrka är, enligt Dupuy, att den kvantifierar mänskligt beteende (Dupuy 1987, 280ff).
Geoffrey Sloan använder krigföringsförmågan i betydelsen av Fullers tre sfärer, men i den form de står i nuvarande doktriner. Han hävdar att den fysiska sfären förvisso är nödvändig för helheten, men betonar vikten av doktrin som beskriver hur tekniken ska användas. Armborstet var förvisso ett militärtekniskt genombrott, men utan doktrin om hur den skulle användas hade målsättningarna inte kunnat nås, enligt Sloans exempel (Sloan 2012, 252).
Friedmans, van Crevelds och Sloans tolkningar av krigföringsförmågan är mer knutna till de konceptuella och moraliska faktorerna/sfärerna än den fysiska sfären, där Dupuy finner den mesta förklaringskraften. I modern västvärldsdoktrin används begreppet med en helhet mellan fysiska, mentala och konceptuella faktorer och Fullers tre sfärer har stått modell för ett antal militärmakters doktrinära definitioner av krigföringsförmåga, vilka utvecklas i kapitel 3.
2.3 Nordkalottens militärhistoria
Nordkalotten är i jämförelse med europeiska huvudkontinenten relativt förskonat från öppen lantkrigföring. Det finska vinterkriget 1939–1940 mellan Finland och Sovjetunionen är välstuderat, och har stått modell för svensk och finsk ödemarkstaktik mot en numerärt överlägsen motståndare. Vinterkriget stod längs hela den finsk-sovjetiska gränsen. Terrängen förändras markant från det vägrika Karelska näset upp till ödemarken vid ishavskusten. I den vägfattiga terrängen mellan Ladoga och Ishavet bildades inga sammanhängande fronter utan krigsskådeplatserna kom att omfatta respektive väg med närområde (Järvinen 2005, 194). Denna glesa terräng och rådande vinterförhållanden gör studier av vinterkriget relevant för dagens men även framtidens markoperationer. Den sovjetiska armén var avsevärt mer mekaniserad än den finländska armén, men Finland kunde nyttja ödemarksterrängens negativa påverkan för mekaniserade förbands rörlighet till sin fördel och föra en relativt framgångsrik försvars- och fördröjningsstrid. Mest känt är slaget vid Suomussalmi med striderna längs Raatevägen, där små finländska styrkor genom rörlighet i ödemark och vinterförmåga kunde stoppa en numerärt överlägsen anfallsstyrka. Trots god teknisk nivå på vapen- och transportutrustning bands Sovjetunionen av terrängen till vägarna, där deras teknik och taktik inte kunde utveckla någon anfallskraft utan i stället blev lätta byten för de finländska soldaterna. Sammanlagt stupade cirka 23 000 sovjetiska soldater mot blott 900 finländska (Brunila 2001, 113ff).
Inom ramen för Tysklands anfall på Sovjetunionen 1941, operation Barbarossa, inleddes operation Silberfuchs i norra Finland med syfte att ta Murmansk. Anfallsoperationen nådde aldrig Murmansk utan stannade av, bland annat på grund av bristande infrastruktur och andra faktorer kopplade till den karga miljön. Ur det försvarande perspektivet hade Sovjetunionen lyckats fördröja och till sist stoppa anfallaren med genom att förstärka den kanaliserande terrängen med fältarbeten (Mann och Jörgensen 2002, 94f).
Operation Nordlicht var den tyska 20. bergsarméns reträtt från norra Finland mot Lyngenlinjen i Norge 1944. Oerhört stora upplag av förnödenheter transporterades under svåra förhållanden
tillbaka längs de få och slitna vägarna, samtidigt som de tyska förbanden jagades av finska förband, vilka hade kunnat utnyttja terrängen för att skära av reträtten. Operationen framhålls som ett positivt exempel på hur de tyska förbandens goda vinterförmåga gjorde att operationens målsättningar uppnåddes, trots svåra miljöförhållanden (Ziemke 1960, 310).
Petsamo-Kirkenesoffensiven kallas den gemensamma operation som Sovjetunionen hösten 1944 genomförde för att driva bort tyska förband från Murmanskområdet och nordöstra delarna av Norge. Operationen resulterade i att de tyska förbanden i Nordnorge slogs. Operationen tjänar som ett positivt exempel på nyttan av gemensamma operationer, men också ytterligare ett exempel på hur krigföring med lätta förband längs ett väldigt begränsat och kanaliserat vägnät kan utspelas. I en studie om slaget lyfts fältarbetsförmågan fram såsom absolut nödvändig för att kunna hålla logistiken flytande och därmed försörja förbanden oavsett anfall eller reträtt (Gebhardt 1990, x–xvi).
Tabell 2.1 Tidigare markoperationer rörande Nordkalotten
År Årstid Krig/slag
1939–1940 Vinter Finska vinterkriget
1940 Vinter Slaget vid Raatevägen
1941 Sommar-höst Operation Silberfuchs 1944 Höst-vinter Operation Nordlicht
1944 Höst-vinter Petsamo-Kirkenesoffensiven
Denna tillbakablick, summerad i tabell 2.1, illustrerar värdet av att använda erfarenheter ur militärhistorisk analys i utveckling av framtida förband, vilket redan Fuller ansåg vara avgörande för framtida krigföring (Fuller 1925 se Dupuy 1987, xxii–xxiii).
2.4 Ryssland
Arktis är en viktig inkomstkälla då det finns stora naturgasfyndigheter där. Gasen, som planeras att transporteras till sjöss, genererar inkomster till bland annat den militära upprustning som pågår. Därför är gasprojekt i Arktis en rysk strategisk-ekonomisk resurs och därmed stärks betydelsen av militär upprustning längs nordostpassagen (Granholm 2016, 22f).
Både det svenska och norska försvarsbeslutet anser att Rysslands aggressioner i Georgien och Ukraina visar hur Ryssland är berett nå politiska mål genom att använda militära medel. Ryssland leder, enligt regeringen, den militära återuppbyggnaden i Arktis (Regeringen 2020, 39). Det norska försvarsbeslutet pekar bland annat ut Rysslands mer aggressiva säkerhetspolitik som ett hot mot omvärlden och som anledning till egna försvarsförmågehöjande åtgärder (Forsvarsdepartementet 2020, 34f). De respektive försvarsbesluten är förvisso politiska dokument med tydlig västlig tendens, men tecknar en relativt allomfattande genomgång av både västliga och ryska intressen i Arktisområdet.
Ryssland strävar efter att återigen vara den dominerande stormakten i Europa och har sin andraslagsförmåga baserad på Kola-halvön. För Ryssland är denna förmågas skydd av existentiell betydelse, då nationens överlevnad med ryska ögon grundar sig på den ubåtsbaserade andraslagsförmågan. Kring baseringsområdena har Ryssland ett intresseområde som enligt svenska FOI sträcker sig in över norra Finland, Sverige och Norge – det vill säga Nordkalotten - för att kunna ha en klar bild av hot mot sina baseringsområden (Granholm 2016, 19). Baserat på tillgängliga styrkor, fjärrbekämpningsresurser och infrastruktur är det dock
mindre lämpligt för Ryssland att inleda ett regionalt krig i Arktis, enligt FOI:s rapport om rysk militär förmåga från 2019 (Kjellén och Dahlqvist 2019, 66).
Nato har en naturlig roll som säkerhetsstruktur i Arktis, både som organisation för militära maktmedel och som samarbetsorgan för exempelvis räddningsmekanismer. Från ryskt perspektiv finns en djup skepsis mot att Nato tar större ansvar och höjer närvaron i Arktis, och ser det som en anti-rysk agenda (Conley 2013, 56f). Det upplevda hotet från väst ökar i omfattning när isen smälter i norr, där Ryssland tidigare haft en ogenomtränglig gräns (Rotnem 2018, 11). Två ryska forskare skriver att ryska förmågeökningar i Arktis varken provocerar till kapprustning eller reducerar värdet av lokala samarbetsinstitutioner, utan syftar till att skydda ryska ekonomiska intressen samt att bibehålla en förmåga till avskräckning (Sergunin och Konyshev 2017, 187). Gemensamt för artiklarna är att de alla beskriver att Ryssland uppfattar hot i Arktis, men sedan skiljer de sig i hur det förklaras. Sergunin och Konyshev visar ett positivt perspektiv till rysk sida, vilket ställt i kontrast till Conleys och Rotnems västliga perspektiv visar hur det finns olika sätt att uppleva situationen i Arktis. En fullskalig styrkejämförelse med slutsatser av svenska eller norska styrkor mot ryska styrkor på en krigsskådeplats på Nordkalotten är dock inte relevant eller lämplig att göra i denna studie.
2.5 Uppsatsens forskningsbidrag
Studien har ett teoriutvecklande bidrag till krigsvetenskapen genom att teorin om krigföringsförmåga, vilken som helhetsbegrepp är något underutvecklad, kombineras med analysramverket DOTMLPF-I och TURVLUS till en mer användbar och fokuserad analys- och förklaringsmodell vertikalt mellan krigföringsnivåerna. Strategier för Arktis och användandet av militära maktmedel på strategisk nivå är tämligen väl belyst i strategiforskning. Detta arbete fördjupas på nordliga markoperativa förhållanden, med klimatförändringarna som bakgrund, där det skapar vetenskapligt belagd kunskap för utveckling av markförband anpassade för Nordkalotten och subarktis. Där finns en forskningslucka som gör detta arbete relevant. Som tidigare framgått visade det sig under studiens gång att klimatförändringarna ännu inte hanteras markoperativt. Det är ett tydligt bidrag till aktuellt forskningsläge.
Enligt della Porta och Keating kan fallstudier användas för att i kvantitativa studier öppna upp förklaringsmodeller (della Porta och Keating 2008, 34). För kvantitativa studier av exempelvis säkerhetspolitik, strategi eller operationer kan denna studie öppna en förklaringsmodell till klimatanpassningar eller andra utvecklingsprojekt hos markstridskrafter i västliga småstater. För den militära professionen visar den de två grannländernas likheter och olikheter i markoperativ utveckling. Den belyser den påverkan som klimatförändringarna på sikt kan komma att ha på markoperationer på Nordkalotten och påminner om de särskilda krav som ställs på förband i nordliga klimatzoner. Studien skapar reflektion och tankar kring hur förband och förmåga utvecklas idag. Förhoppningsvis bidrar studien till bättre analysverktyg och en högre markoperativ krigföringsförmåga i området.
3 TEORI
Krig är en del av någonting större, av en högre strategi med olika maktmedel. Det militära maktmedlet kan beskrivas och analyseras på olika nivåer: militärstrategisk, operativ, taktisk och stridsteknisk nivå. I följande avsnitt beskrivs teorier för analys på olika nivåer; från militärstrategisk nivå och krigföringsförmåga, via operativ-taktisk nivå och DOTMLPF-I till taktisk-stridsteknisk nivå med de grundläggande förmågorna i TURVLUS.
Krigföringsförmåga är brett akademiskt diskuterat och utvecklat. DOTMLPF-I och TURVLUS är båda två modeller sprungna ur professionen och har inte alls samma akademiska tyngd och bakgrund som krigföringsförmåga. Förmågorna som inryms i TURVLUS är erkända utvecklings- och analysverktyg institutionaliserade i professionen, vilket motiverar deras användning i denna studie.
3.1 Krigföringsförmåga
I den svenska militärstrategiska doktrinen från 2016 (MSD16) ses krigföringsförmåga i bilden av ett tempel som bärs upp av tre pelare bestående av fysiska, konceptuella och moraliska faktorer. Pelarnas respektive innehåll beskrivs i tabell 3.1. De fysiska faktorerna består av stridskrafter, personal och övriga faktorer. De konceptuella faktorerna består av doktrin och policy. De moraliska faktorerna består av vilja, ledarskap och värdegrund. Men MSD16 värjer sig från en syn på krigföringsförmågan såsom isolerad från påverkan av en fiende. ”Skillnader och asymmetrier bildar spelrum för handling, hur styrka kan riktas mot svaghet.” (Försvarsmakten 2016, 26)
Tabell 3.1 Krigföringsförmågans tre pelare enligt MSD16
Fysiska faktorer Konceptuella faktorer Moraliska faktorer
Stridskrafter Doktrin Vilja
Personal Policy Ledarskap
Övriga faktorer Värdegrund
Den brittiska militärstrategiska doktrinen definierar sin krigföringsförmåga (ability to fight) med fighting power, bestående av tre komponenter: den konceptuella i form av tankeprocesser, den moraliska i form av förmågan att få människor att slåss och den fysiska i form av medlen för att slåss. Komponenterna är jämförbara med Fullers tre sfärer, presenterade i forskningsöversikten ovan. De tre är jämbördiga och beroende av varandra, enligt den brittiska militärstrategiska definitionen (Ministry of Defence 2014, 25).
En bedömning av krigföringsförmågan (fighting power) blir enligt den brittiska armédoktrinen både en kvantitativ och kvalitativ bedömning. De fysiska faktorerna låter sig mätas och ställas upp i exempelvis styrkejämförelser, medan de konceptuella och moraliska faktorerna är mer svårmätbara och i stället utsätts för subjektiva bedömningar. Den fysiska miljön påverkar krigföringsförmågan hos förbandet som förväntas verka där. Det kan innebära att förband som i en viss miljö har en krigföringsförmåga i balans kan ha obalans i förmågan om förbandet används i en annan miljö. Därför blir krigföringsförmågan kontextberoende, enligt den brittiska armédoktrinen (Land Warfare Development Centre 2017, 3–04).
Det norska försvaret har i doktrinen Forsvarets fellesoperative doktrine (FFOD) från 2019 beskrivit en stridsmodell i samma tempelform och pelarbenämningar som i den svenska MSD16. Det vi i Sverige kallar krigföringsförmåga kallar Norge för Stridsevne, vilket översatt
är ungefär stridsförmåga. FFOD lyfter till skillnad från MSD16 fram flexibilitet som ett centralt begrepp för operativ grund och visar på exempel på flexibilitet inom de olika sfärerna/pelarna (Forsvaret 2019, 53ff).
I en rapport från 2020 sammanställer Kent Andersson olika koncept för militär förmåga och värderar dem efter användningsområde. Som analysverktyg värderas krigföringsförmåga som lämplig för strategisk planering och styrkeproduktion, och den betonar icke-materiella aspekter (Andersson 2020, 10).
Teorin används i denna studie som MSD16 tre pelare, enligt tabell 3.1 ovan och operationaliseras till underliggande teori- och analysramverk enligt beskrivning i avsnitt 4.4 på sidan 21.
3.1.1 Kritik mot teorin
I forskningsöversikten på sidan 8 belystes bakgrunden till teorierna om krigföringsförmåga. Friedman lyfter i On Tactics fram hur Fullers principer idag är välanvända i flertalet militärmakter. En fråga som väcks är huruvida det är klokt att åtminstone en hel västvärld förenar sig kring ett sätt att se på krigföringsförmåga? Problemet blir att Fullers principer genom krigföringsförmågan används som checklistor snarare än som analysverktyg. Denna syn på krigföring enligt tidtabell, checklista och ”längs Jominis taktiska linjer” (Friedman 2017, 9) växte sig stark bland teknikorienterade militärmakter, med hopp om en informationstidens RMA2. Dock glöms moralens tidlösa påverkan på krigföringen bort, enligt Friedman. Han lyfter fram John Boyds syn på att man ska använda Fullers tre sfärer som simultana angreppslinjer på fienden (Friedman 2017, 7ff). Detta smälter samman med MSD16 syn att krigföringsförmågan inte ska ses isolerad från en parts synvinkel utan i stället ses växelverka med fiendens styrkor och svagheter.
3.2 DOTMLPF-I
För att analysera militära förband och kapaciteter utifrån systemperspektiv används modellen DOTMLPF-I både av Nato och Sverige för att analysera förband. Akronymen utläses med följande så kallade påverkansområden: doktrin, organisation, träning, materiel, ledarskap och utbildning, personal, faciliteter och interoperabilitet (Andersson et al. 2011, 24).
I Storbritannien används de åtta elementen under akronymen TEPIDOIL, vilka utläses Training, Equipment, Personnel, Infrastructure, Concepts & Doctrine, Organization och Information and Logistics. Endast när det råder balans mellan elementen kan den önskade förmågan nås (Yue och Henshaw 2009, 55).
Den finska modellen för förmågeutveckling består av doktrin, försvarsvilja, materiel, personal, infrastruktur och understöd (Anteroinen 2013, 17f).
Gemensamt för modellerna är dock att de ingående elementen eller påverkansområdena är tätt sammankopplade med varandra. Modellen DOTMLPF-I belyser det ömsesidiga beroendet mellan fysiska och icke-fysiska faktorer i krigföringsförmågan. Modellen kategoriserar ganska strikt vad som i krigföringsmodellen skulle varit skilt mellan de fysiska, mentala och moraliska sfärerna. Modellen ger helhetssyn snarare än plattformscentrerat och förskjuter fokus mot det icke-materiella, enligt Andersson (2020, 8f).
Således är innehållet i modellerna detsamma, dock med olika förkortningar. I denna rapport används DOTMLPF-I främst för dess bredare spridning men också doktrinärt fastställda användning i Sverige.
Tabell 3.2 Analysmodeller
Land/Organisation Påverkansområden/element
USA/Nato/Sverige DOTMLPF-I:
Doctrine, Organization, Training, Materiel, Leadership and education, Personnel och Facilities
Storbritannien TEPIDOIL:
Training, Equipment, Personnel, Infrastructure, Concepts & Doctrine, Organization och Information and Logistics.
Finland Doctrine, Will for Defence, Materiel, Personnel, Infrastructure, Support
Påverkansområdena omfattar följande: Doktrin belyser hela spännvidden av styrande dokument från politiska beslut ned till handböcker för enskild soldat och materielsystem. Dokumenten innehåller krav, men kräver också gott omdöme för att använda dem rätt. Organisation belyser frågor kring hur förbanden skall vara strukturerade inbördes men också i relation till varandra. Träning omfattar tillgång till träningsmiljöer, exempelvis övningar och övningsmateriel som kvalificerade simulatorer, men också sättet träning utförs på. Materiel rör just tekniska system, vapen, utrustning som behövs för det studerade systemet. Ledarskap och utbildning ställer krav på hur förbandets chefer använder sitt ledarskap, vilka krav medför förbandets karaktär på cheferna och hur tränas de inför de kraven. Personal berör tillgänglighet på personalen, hur ska de kunna verka i förbandet vid rätt tid, men också vilka specialkompetenser behöver personalen ha. Faciliteter kravställer övningsområden på land, i luft och till sjöss, anläggningar och installationer, men också exempelvis de förråds- och vårdanläggningar som behövs för att kunna skapa förmåga med det studerade förbandet. Avslutningsvis, den sista påverkansfaktorn interoperabilitet berör förmågan för förbandet att kunna verka tillsammans med andra, såväl inom som utom den egna nationalitetens organisation (Försvarsmakten 2011, 23ff).
3.2.1 Kritik mot teorin
Modellen med DOTMLPF-I innebar att en enögd syn på militär förmåga som enbart prestanda av dess tekniska system kunde lämnas, men inom forskning kring (militär) förmågebaserad utveckling är modellen ännu ej använd fullt ut. Den har mer potential inom framför allt de icke-materiella påverkansområdena än vad som idag kommer fram i utvecklingsprocesser (Fitzsimmons 2007, 104).
3.3 TURVLUS
För att analysera militära operationers och organisationers inneboende dynamik och styrkebalans kan de grundläggande förmågorna användas. Det är en relativt vanlig analysmodell inom militärteori, och antalet i de olika nationernas modeller skiftar med någon siffra upp eller ned. Förmågornas grund är svår att härleda, och är institutionaliserad kunskap i västvärldens väpnade styrkor. Även förmågebenämningarna skiftar något, där till exempel den svenska förmågan rörlighet benämns movement and maneuver i en annan modell, vilket vid ett första ögonkast kan ge en annorlunda innebörd. Förmågorna används såväl på operativ som på stridskraftsnivå vilket också märks i dess benämning i olika länder. På gemensam nivå i Nato används uttrycket Joint Functions, och på stridskraftsnivå Warfighting Functions eller Elements
of Combat Power. En sammanställning av grundläggande förmågor presenteras i tabell 3.3, där de presenteras på originalspråk för att ge en så exakt bild som möjligt.
Tabell 3.3 Översikt över grundläggande förmågor
Stat/Organisation Förmågor Benämning och referens
Nato
gemensam nivå
Manoeuvre, fires, command and control, intelligence, information, sustainment, force protection and civil-military cooperation.
Joint Functions (NATO 2019, 1–21)
Storbritannien armén
Command, intelligence, manoeuvre, fires, information activities, capacity building, protection, and sustainment.
Tactical Functions (Land Warfare Development Centre 2017, 8–3) USA gemensam nivå
Command and control, information, intelligence, fires, movement and maneuver, protection, and sustainment
Joint Functions
(Department of Defense 2021, 117)
USA armén
Leadership, information, command and control, movement and maneuver, intelligence, fires, sustainment, and protection.
Elements of Combat Power (Department of the Army 2019, 5–2)
Norge
gemensam nivå
Kommando, informasjon, manøver, ild, beskyttelse, etterretning og logistikk
Basisfunksjonene (Forsvaret 2019, 102) Sverige
utvecklingsnivå
Tillgänglighet, underrättelser, rörlighet, verkan, ledning, uthållighet och skydd
Grundläggande förmågor (Försvarsmakten 2011, 21ff) Sverige
gemensam nivå
Bekämpning, information, manöver, uthållighet, skydd, civil-militär
samverkan, ledning och underrättelser
Gemensamma funktioner (Försvarsmakten 2020, 48f) Sverige
armén
Verkan, rörlighet, skydd, ledning, underrättelser och information samt uthållighet
Grundläggande förmågor (Försvarsmakten 2013, 20)
I den brittiska armédoktrinen för markoperationer från 2017 benämns de taktiska förmågor och utgör arméns fulla aktivitetsbredd när den genomför operationer. De omfattar åtta punkter: ledning, underrättelser, manöver, eld, informationsaktiviteter, förmågeskapande, skydd och uthållighet, indelade i tre aktivitetskategorier. Den första, aktiviteter för att inrikta och hålla riktningen på en operation, omfattar ledning och underrättelser. Den andra kategorin är aktiviteter direkt riktade till operationens resultat, omfattande manöver, eld, informationsaktiviteter och förmågeskapande. Den sista kategorin är aktiviteter som möjliggör operationen, omfattande förmågorna skydd och uthållighet. Förmågornas fördelning till respektive aktivitetskategori presenteras i tabell 3.4 (Land Warfare Development Centre 2017, 8–4).
Tabell 3.4 Brittiska taktiska förmågor
Aktiviteter för att inrikta operationen
Aktiviteter direkt kopplade till operationens resultat
Aktiviteter som möjliggör operationen
Ledning, underrättelser Manöver, eld,
informationsaktiviteter, förmågeskapande
Akronymen TURVLUS är en svensk förkortning för de grundläggande förmågorna. Den utläses tillgänglighet, underrättelser, rörlighet, verkan, ledning, uthållighet och skydd.
Förmågorna kan ses som en mall med vilken man kan kvantifiera ett förbands förmågor, för att kunna värdera det systematiskt (Andersson et al. 2011, 24).
En operativ kategorisering snarlik den brittiska återfinns även i den svenska doktrinen för gemensamma operationer från 2020. Funktionerna bekämpning, manöver och information kombineras för att nå verkan. Den verkan möjliggörs av skydd, civil-militär samverkan och uthållighet. Balansering och inriktning av operationen styrs av funktionerna underrättelser och ledning (Försvarsmakten 2020, 48f).
Tabell 3.5 Svenska gemensamma funktioner
Aktiviteter för att balansera och inrikta
Aktiviteter för att nå verkan
Aktiviteter för att möjliggöra
Underrättelser, ledning Bekämpning, manöver, information
Skydd, civil-militär samverkan, uthållighet
I det svenska armétaktikreglementet används de grundläggande förmågorna som en tankemodell för att kombinera vapen till att kunna lösa uppdraget. Utgångspunkten är att först se vad som ska uppnås? Sedan analyseras de förmågebehov som uppkommer. Modellen kan även användas för på motsvarande sätt analysera en motståndares behov, styrkor och svagheter (Försvarsmakten 2013, 20f).
Modellen belyser, enligt Kent Anderssons rapport, behovet av balans i en styrka och kan vara användbart för att belysa sårbarheter. I ett hierarkiskt förmågesystem tjänar de grundläggande förmågorna som ett första steg i analysramverket (Andersson 2020, 10).
Med tillgänglighet avses att förbandet ska finnas disponibelt vid rätt tid, plats och med rätt utrustning enligt vad som kravställts. Underrättelser belyser förbandets kapacitet att skapa och tillhandahålla korrekta lägesbilder avseende både fienden men i förmågesammanhanget också egna styrkor. Rörlighet handlar om förbandets möjligheter att manövrera till rätt tid och plats för att nå de mål som ställs. Det kan handla om framkomlighetsaspekter, men även om manöver relativt fienden. Verkan handlar om att förbandet ska nå den verkan det är avsett att göra. För en pansarbataljon rör det sig ofta om fysisk verkan med vapen i fienden, men det kan också röra sig om kognitiv verkan genom att fienden upplever sig slagen, eller om ett logistikförbands förmåga att leverera rätt mängd förnödenheter i rätt tid och på rätt plats. Ledning skall förenkla människans samordning av resurser. Här belyses exempelvis lednings- och stabsprocesser, lednings- och informationssystem men också kognitiva aspekter som ledarskap. Uthållighet berör aspekter på att vidmakthålla förbandets kapacitet över tiden. Det handlar naturligtvis om sjukvård, mat, vatten, ammunition, reparationer och diesel. Det kan också handla om kognitiva aspekter som moralisk förmåga till uthållighet. Avslutningsvis, skydd handlar om att skapa förutsättningar för överlevnad mot en fiende som är minst lika bra som en själv. Det kan röra sig om exempelvis taktiska åtgärder för vilseledning, signalskydd, tekniska åtgärder för maskering eller motståndskraft mot fysisk bekämpning (Försvarsmakten 2011, 22f).
3.3.1 Kritik mot teorin
En kritik som riktats mot användandet av grundläggande förmågor är att de tecknats som auktoritära sanningar och dogmer att följa. Den brittiske forskaren och armémajoren Jim Storr beskriver hur de skrivits ned av vad som liknar kommittéer, utan vare sig vertikal koherens mot överliggande krigföringsprinciper eller horisontal koherens mellan förmågor och funktioner. Definitioner av inneboende begrepp saknas ofta, enligt Storr (2009, 14f).
Storrs kritik av förmågornas dogmatiska status belyser en problematik med institutionaliserad kunskap såsom inte alltid koherent eller konsekvent. Dock bör de grundläggande förmågorna ändå tas på allvar, då de används omfattande av västvärldens arméer och inga tecken syns på en avmattning av dess användning.
4 METOD
I kapitlet redovisas metodkopplade frågor. Under avsnittet metoddiskussion förs en djupare diskussion kring frågorna. Ordet forskare används i generella termer, författare för denna studies författare.
4.1 Forskningsdesign
Studien är en deduktiv, teorikonsumerande och beskrivande flerfallstudie med två holistiska fall, med ett teoriutvecklande inslag. Empirin, som analyseras genom tematisk analys, hämtas ur två liknande fall rörande markoperativa förändringar på Nordkalotten. Frågorna är av beskrivande karaktär – vilka förändringar sker och hur påverkas krigföringsförmågan av dessa (Yin 2018, 48).
4.2 Källmaterial
Val av fall bör ske med hänsyn till relevans, kontroll och variation (George och Bennett 2004, 83). De bägge studerade ländernas arméer är centrala i frågeställningens undran om Nordkalotten och markoperationer, varvid relevans råder. Kontroll uppnås genom att studien avgränsas till just norska och svenska markoperativa stridskrafter, även om nordkalottavgränsningen är något flytande. Variation nås genom att ländernas likheter till trots också har olikheter i strategisk miljö, där Norge är Nato- men inte EU-medlem och Sverige det omvända. Vidare har Norge en annorlunda markoperativ miljö: havsnära, avsevärt mer bergig och kanaliserande, än det svenska taigalandskapet.
Studiens empiri är tredelad. Två ben består av skriftliga källor. Dels officiella källor som politiska försvarsbeslut, arktiska strategier, försvarsmakts- och arméutvecklingsdokument. Dels vetenskapliga artiklar, rapporter och litteratur om Arktis- och Nordkalottsproblematik. Det tredje benet består av semistrukturerade intervjuer med nordliga markoperativa befälhavare ur Norges och Sveriges arméstridskrafter.
Dokument är en vanlig och viktig källa i fallstudier. Bland dess styrkor finns bland annat att de är självständiga från och inte framtagna för fallstudien. De kan vara väldigt detaljerade och breda. Dess svagheter är bland annat att de kan vara svåra att finna, och om forskaren finner dem kan de råka väljas ut enligt forskarens bias. Vidare speglar de utgivarens bias, vilket naturligtvis måste värderas med källkritiska metoder (Yin 2018, 113f).
De tre respondenterna är valda utifrån deras befattning, där de är brigadchefer eller chefer med markterritoriellt ansvar på Nordkalotten. De anses således ha god insyn i studiens frågeställningar kring markoperativ utveckling på Nordkalotten. Dock saknas tyvärr en respondent för norskt markterritoriellt perspektiv.
Intervjuer är även de en vanlig, kanske den vanligaste, källa i fallstudier. De kan gå rakt på sak, på fallstudiens problemställningar och kan ge förklaringar och svar på varför- och hur-frågor direkt från källor som varit med om det studerade fenomenet. Nackdelar med intervjuer är bland annat att frågorna kan vara dåligt formulerade, vilket ger dåliga eller irrelevanta svar. Respondentens inblandning i fenomenet påverkar också hur denne svarar, med vilket bias, kanske med dold agenda eller kanske felaktigt på grund av dåligt minne (Yin 2018, 114ff). Ytterligare nackdelar med intervjuer är att de ger lägre reliabilitet till studien, då den blir svår att upprepa och nå samma resultat till och med vid intervju av samma respondenter. De skulle
vid en förnyad intervju kunna svara något annat antingen medvetet eller omedvetet. Det är svårt att skilja mellan vad som är objektivt sant och vad som är subjektivt uppfattat utifrån en respondents svar. Inte heller når intervjuerna något större generaliserbart värde, då de sällan har den bredd som krävs för att kunna appliceras på större populationer (Moore 2014, 125f). Genom att kombinera källor av olika ursprung och typ – officiella dokument, vetenskapliga artiklar och intervjuer inifrån respektive nation – minskar studiens utsatthet för bristande bredd i källmaterialet. En av fallstudiemetodens styrkor är just att den enkelt kombinerar olika typer av källor och således kan öka dess trovärdighet och relevans, gentemot studier som endast lutar sig på en typ av källor. I denna studie skapar denna empirikombination bättre förutsättningar för empirisk triangulering (Yin 2018, 126ff).
De fyra källkritiska principerna är äkthet, tidssamband, oberoende och tendensfrihet. Ofta kompletteras de med en femte, rimlighet. Vidare skiljs berättelser från lämningar, där berättelser har en lägre bevisnivå än en lämning av någonting (Thurén 2013, 7f).
Samtliga vetenskapliga artiklar ingående i denna studie är granskade i peer-review-process och får ur ett kvalitetsperspektiv anses vara av tillräcklig kvalitet. FOI:s rapporter och memon har olika nivåer av vetenskaplig granskning och referensredovisning, varför det till denna studie endast använts material ur kategorin rapport, vilken har högre granskning än memo-kategorin. Refererade böcker är av blandad kvalitet, från akademiska läroböcker till böcker av mer populärhistorisk karaktär, vilka naturligtvis inte kan tillmätas samma tendensfrihet och oberoende som vetenskapliga artiklar, men ändå tillföra viktiga pusselbitar. Officiella dokument är förvisso officiella, men innehar därmed också mått av bland annat lägre oberoende och tendensfrihet, då de ofta speglar en politisk åsikt eller färgad tolkning av omvärldsfenomen. Avslutningsvis bidrar studiens intervjuer med unik förstahandsempiri, men innehållet i dem måste värderas källkritiskt utifrån bland annat respondenternas egna tendenser, där bland annat personliga förbehåll och åsikter, nationella intressen samt sekretesskrav kanske omöjliggjort för respondenterna att ge hela bilden.
4.3 Analysmetod
För analys av empirin används en variant av tematisk analys som kallas Template Analysis. Dess främsta olikhet mot andra tematiska analysmodeller är att den inte i förväg föreslår antalet kodningsnivåer utan låter det växa fram tentativt under analysens gång, där mest intressant data relativt forskningsfrågorna hittas. Ytterligare en skillnad mot andra tematiska analysmodeller är att den tillåter forskaren att definiera tentativa teman a priori, för att underlätta analysen. Detta kan vara användbart i ett område som denna studie, där författaren har viss förförståelse i frågan (Brooks et al. 2015, 203).
De sex stegen i analysmodellen är: 1) Studera empirin. 2) Skapa preliminära koder 3) Skapa teman 4) Definiera preliminär kodningsmall 5) Använd den preliminära kodningsmallen 6) Slutför mallen och använd den på hela empirin (Brooks et al. 2015, 203f).
I tabell 4.1 beskrivs varje steg i analysen, med Brooks et al. beskrivning i kursivt, därefter denna studies genomförande.
Tabell 4.1 Template Analysis: metod- och genomförandebeskrivning
Steg Beskrivning
1. Inläsning Bekanta dig med empirin. Läs igenom all empiri minst en gång, om undersökningen inte är alltför stor (Brooks et al. 2015, 203).
Intervjuerna transkriberades och genomlästes efterhand. Dokumentempirin sorterades och genomlästes.
2. Preliminär kodning
Skapa preliminär/inledande kodning av empirin. Markera vad som helst i empirin som kan bidra till förståelsen, men använd också fördefinierade, preliminära teman, a priori-teman, vilka kan ge hjälp på vägen (Brooks et al. 2015, 203).
Analysen började med fallet Norge med a priori-teman ur DOTMLPF-I och TURVLUS, redan innan all insamling till fallet Sverige var klar. Kompletterande teman letades.
3. Klustra teman Sammanför teman i relevanta kluster och börja skissa på dess inbördes relationer med varandra (Brooks et al. 2015, 204).
Teman fördes samman till relevanta kluster. 4. Fastställ
preliminär kodningsmall
Skapa en preliminär kodningsmall utifrån en mindre del av empirin, när delar av empirin analyserats (Brooks et al. 2015, 204).
Efter kodning av huvuddelen av norsk empiri kunde en preliminär kodningsmall fastställas.
5. Fortsätt koda Applicera den preliminära kodningsmallen på ytterligare data. Förändra mallen vid behov om befintliga teman inte passar nya data. Denna process kan fortsätta länge, men begränsas ofta av tid eller andra ändliga resurser (Brooks et al. 2015, 204).
Fortsatt kodning av empirin skedde och nu utvidgades även analysen till det svenska fallet, på vilken kodningsmallen tillämpades.
6. Slutför mallen och analysen
Kodningsmallen slutförs och appliceras på hela empirin. En mall blir teoretiskt sett aldrig klar, men forskaren måste pragmatiskt se när den är tillräckligt bra för studiens behov. Brooks et al. beskriver att så länge det finns okodad empiri som är relevant för studien, men som inte passar in i aktuell kodningsmall, så är mallen inte tillräckligt utvecklad (Brooks et al. 2015, 204).
Kodningen skedde med Word-kommentarer, vilka extraherades med ett makro till ett separat Word-dokument med empiritext, radnummer, sida och tema. Detta importerades till Excel, där teman sorterades och fördelades i tabeller till studiens analysnivåer. Samma empiri kunde hamna i flera analystabeller. Slutligen genomfördes analysen enligt operationaliseringen, med empirin sorterad till respektive analysverktyg och -nivå.
4.4 Operationalisering
Det är ett relativt stort konceptuellt gap mellan krigföringsförmåga och de grundläggande förmågorna med vilka taktiska grundstenar skapas. I studien används DOTMLPF-I:s åtta påverkansområden för operationalisering av krigföringsförmågan. Fördelningen av påverkansområdena mellan krigföringsförmågans tre faktorer är baserad på en sammanställning av värdeord för respektive sfär mellan de olika teoretikernas och doktrinernas användning av krigföringsförmågebegreppet Den intervjubaserade delen av empirin är inhämtad med dessa påverkansområden som frågekategorier (Se bilaga 1).
Analysen sker nedifrån och upp. TURVLUS möjliggör en första sortering av empirins lägsta nivåer, kring grundläggande och gränssättande parametrar som exempelvis rörlighet och skydd. Här synliggörs materiella aspekter tydligt. DOTMLPF-I, som tar en mer helhetsbaserad syn, belyser interdependensen mellan icke-materiella och materiella parametrar och aspekter, exempelvis mellan doktrin och materiel. Den tjänar som brygga från de lägsta taktiska grundstenarna till forskningsfrågans högre undran om krigföringsförmågan, vilken i huvudsak är en effekt av interaktion mellan fysiska, konceptuella och moraliska faktorer. Därmed överbryggas det konceptuella gapet mellan krigföringsförmåga och grundläggande förmågor. I Tabell 4.2 operationaliseras krigföringsförmågans tre faktorer till indikatorer ur DOTMLPF-I. Indikatorerna kopplas till en eller flera faktorer, beroende på författarens subjektiva tolkning av dess relevanta kopplingar.
I Tabell 4.3 kopplas respektive basförmåga till indikatorerna ur DOTMPLF-I. Där utläses också vilken faktor (K, F, M) som kopplats till vilken basförmåga/indikator.
Tabell 4.2 Operationalisering av krigföringsförmåga till DOTMLPF-I
Indikator (ur DOTMLPF-I)
Fysiska faktorer Konceptuella faktorer Moraliska faktorer
Doktrin X
Organisation X X
Träning X
Materiel X
Ledarskap och utbildning X X
Personal X X
Faciliteter X
Interoperabilitet X X X
Tabell 4.3 Operationalisering av DOTMLPF-I till TURVLUS
Doktrin Organisation Träning Mtrl Ledarskap och utbildning
Personal Faciliteter Inter-operabilitet Tillgänglighet K F, K F F, M Underrättelser K F, K F F, K, M Rörlighet F F F K, M F F, K, M Verkan K F, K F F K, M F, K, M Ledning K F, K F F K, M F, K, M Uthållighet F, K F K, M F F, K, M Skydd F, K F K, M
Respektive fall analyseras nedifrån och upp, där först en analys med TURVLUS görs, följt av en analys med DOTMLPF-I. Den analysen tas vidare till den operationalisering redovisad i Tabell 4.3 och presenteras i kombinerade perspektiv. Utfallet av den kombinerade analysen går
vidare till den översta analysnivån, där förändringarnas påverkan på krigföringsförmågan analyseras med hjälp av DOTMLPF-I, enligt tabell 4.2.
4.5 Metoddiskussion
Fallstudier är lämpliga för frågor av arten hur eller varför. Ett fall är ett särskilt utvalt fenomen eller tillfälle, vilket efter djupgående empirisk analys beskriver någonting bredare än just det studerade fallet. Därmed kan teoretiska förklaringar utvecklas (Vennesson 2008, 226). Genom fallstudier kan deduktiva teorier utvecklas med nya parametrar (George och Bennett 2004, 111). Fallstudier har hög konceptuell validitet, vilket innebär att svårmätbara fenomen som demokrati och politisk kultur kan beskrivas och jämföras trots olika sammanhang (George och Bennett 2004, 28f).
För denna studie valdes fallstudiemetoden då den är lämplig för att beskriva svårmätbara fenomen, i detta fall militär förändring. Metoden valdes även för att, trots två olika fall, kunna sammanställa dem, generalisera dem och möjliggöra teoriutveckling av krigföringsförmågan. Givetvis finns även nackdelar. Ett exempel är att det å ena sidan föreligger risk att kognitiv bias hos forskaren äventyrar dennes analys och resonemang om denne letar efter information som bekräftar ett förväntat resultat (Vennesson 2008, 238). Å andra sidan förkastar Flyvbjerg detta i en artikel om vanliga missförstånd kring fallstudier. Flyvbjerg påstår att fallstudier snarare har ett högre bias mot falsifikation av förväntade resultat än mot bekräftelse av de samma. Detta genom att fallstudiens verklighetsnära ansats och forskarens nödvändiga inläsningsprocess i det studerade fallet skapar avancerad förståelse. Fler upptäckter härrör från denna typ av studier än från att dra slutsatser av statistik ur stora populationer, enligt Flyvbjerg (2006, 236).
Risken för kognitiv bias hos författaren har varit överhängande, då författaren har relativt hög förförståelse och sedan innan är färgad av åsikter kring de studerade fallen, vilket Vennesson varnar för. Risken har dock reducerats genom en ständig reflekterande process kring eventuella egna färgningar av tolkningarna, vilket ofta förekommit i analysprocessen och därmed skapat det Flyvberg benämner avancerad förståelse.
Tematisk analys är en vanlig men inte alltid erkänd metod. Den är flexibel i sin utformning och relativt lättåtkomlig för oerfarna forskare. Analysmetoden är relativt fri från teorikopplingar och kan ge ett flexibelt verktyg för att utforska stora mängder data. Denna frihet skapar en styrka, men också en svaghet där avsaknaden av tydliga riktlinjer måste ses som kritik mot metoden (Braun och Clarke 2006, 77f).
För att inte fastna mentalt i analysmallen, eller tvärtom fara för långt iväg från den som beskrivs av Braun och Clarke, har risken för detta varit i åtanke under analysprocessen. En styrka är att analysmodellen tillåter teman att komma och gå under analysprocessen. Den har dock tjänat som en god ledstång genom analysen.
Validitetsbegreppet är utsatt för stor begreppsförvirring i metodlitteraturen, men här avses extern validitet i form av att mäta rätt saker, att det som mäts kan generaliseras (Yin 2018, 42). I studien uppnås hög extern validitet genom att intervjuernas respondenter är synnerligen väl insatta i det som utspelar sig bakom den ena forskningsfrågan, i den markoperativa förändringen på Nordkalotten. Studien visar på ett fall av markoperativ förbandsutveckling, i en för frågan relevant geografisk kontext, Nordkalotten. Den påvisar dock inte markoperativ förbandsutveckling i övriga Arktis, i till exempel Alaska eller Sibirien, vilket möjligen sänker
studiens externa validitet något, men det är också utanför denna studies omfattning. Samtidigt visar det på ett generaliseringsdilemma i den studerade kontexten där de studerade fallen representerar en stor del av de markoperativa förbanden i Arktis, men de samtidigt inte kan generaliseras till att representera samtliga markoperativa förband i Arktis. Studien täcker inte heller samtliga bakomliggande förändringsorsaker. Dessa kan rimligen också påverka studiens validitet. Intern validitet, begreppsvaliditet, nås genom att operationaliseringen baseras på de teoretiska nyckelbegrepp som används i studien.
Att återskapa en fallstudie delvis byggd på intervjudata och nå fram till samma resultat är svårt, eller omöjligt, då den nye forskaren svårligen kan återskapa den exakta miljö och intervjun som låg till grund för den första studien. Däremot kan reliabiliteten främjas genom noggrann och tydlig dokumentation av hur fallstudien gått till. Detta metodkapitel ger en erforderlig beskrivning av genomförandet, tillsammans med inledningens avgränsningar och begreppsdefinitioner. Det blir samtidigt också viktigt att följa det angivna analysverktyget för att göra studien replikerbar, att uppnå erforderlig nivå av reliabilitet (Yin 2018, 46).
Studiens empiriska triangulering är redan beskriven under avsnittet källmaterial. Genom att analysera empirin med perspektiv givna av teorin om krigföringsprinciper såväl som med perspektivet av DOTMLPF-I och TURVLUS skapas även teoritriangulering, vilket stärker metodens giltighet. Dessa två trianguleringsmetoder räcker för studiens ändamål. Men om resurserna hade varit större hade studien kunnat stärkts med metodtriangulering och forskartriangulering (Yin 2018, 126ff).
4.6 Forskningsetiska överväganden
Att få tillgång till intervjudata med högre militära chefer kan vara förenat med bland annat administrativa problem i form av sekretess eller fysiskt tillträde till den studerade arenan, vilket mynnar ut i eventuella problem med tillit till forskaren från respondenten. Det kan också vara problem för en extern forskare att träda in i den särskilda kunskapsvärld som inryms inom fältet. I denna studie är de svenska respondenterna medarbetare till författaren på dennes ordinarie arbetsplats, där bägge varit och en också åter ska bli författarens högre chef. Detta har utnyttjats till studiens fördel, genom att författaren redan befunnit sig innanför några av problemväggarna och kunnat använda de svenska respondenterna för kontakt med de tilltänkta utländska respondenterna. Samtidigt finns risken att en forskare känner tacksamhetsskuld eller annat beroende till sina respondenter och därför begränsar eller anpassar forskningsresultaten. Denna tillträdesproblematik behöver hanteras med en konstant medveten reflexivitet över hur tillträdet skett och hur det påverkar forskningen. Det behöver hanteras etiskt för att inte skada organisationen (Ben-Ari och Levy 2014, 10ff).
Författaren har i studien arbetat reflexivt genom att kontinuerligt reflekterat över hur den egna tolkningen och rollen eventuellt påverkat utfallet. Då författaren under studieprocessen samtidigt påbörjat tillträde till en ny befattning inom den studerade organisationen har författaren aktivt bett om att få vänta med att bli delgiven sekretessbelagd information för att inte riskera inblandning av sekretessbelagd information i studiens slutsatser och därmed orsaka en med forskningsetiken oförenlig skada för den studerade organisationen.
Detta belyser problematiken med att en forskare är alltför tätt knuten till studieobjektet. Det både öppnar dörrar för tillträde till empiri och skapar fallgropar för forskaren och de studerade objekten. Här har det varit forskningsetiskt viktigt att inte skapa några problem för de studerade objekten.
5 ANALYS OCH RESULTAT
I detta kapitel presenteras först gemensamma faktorer för fallstudierna. Därpå presenteras studiens tyngdpunkt, de två fallstudierna. De är analyserade med TURVLUS och DOTMLPF-I nedifrån och upp för att bygga en grund till analys av krigföringsförmågan. Teorierna används således i omvänd ordning mot hur de presenteras i teorikapitlet, där den viktigaste teorin för forskningsfrågan presenteras först.
5.1 Gemensamma faktorer
Nedan presenteras kortfattat belägg för studiens ursprungliga fråga rörande klimatförändringarnas påverkan på markoperationer. Det följs av en beskrivning av dagens markoperativa miljö på Nordkalotten.
5.1.1 Klimatförändringarnas påverkan på markoperationer
År 2015 tecknades Parisavtalet. Temperaturökningen skall globalt hållas under 2°C och man skall eftersträva maximalt 1,5°C ökning av global temperaturökning, jämfört med nivåerna före industrialismen (UNFCCC 2021). Dock resulterar Parisavtalets mål om maximalt 2°C temperaturökning globalt till nästa sekelskifte, redan i mitten av innevarande sekel i en temperaturökning om 4°C i Arktis. Detta får stora konsekvenser för samhälle, ekosystem och klimat i Arktis (Overland et al. 2019, 6). Den globala uppvärmningen, de ökande temperaturerna, minskar utbredningen av havsis, permafrost, glaciärer och snötäcke (Klimenko 2019, 1ff).
Permafrosten, de ständigt frusna markområdena i Arktis, kommer i och med den globala uppvärmningen att tina och minska i omfattning, men det gäller även tjälens årsutbredning. Det råder ett linjärt samband mellan ökad lufttemperatur och minskning av permafrostutbredning. Fram till 2040 kommer permafrostutbredningen oaktat temperaturökningsscenario minska med cirka 20% relativt utbredningen år 2000. Därefter, givet att tvågradersmålet följs, stabiliseras ökningen till att år 2100 ha minskat 33% relativt permafrostutbredningen år 2000. Se figur 2 (Slater och Lawrence 2013, 5618ff).
Snötäcke, tjäle och permafrost påverkar ur ett militärt perspektiv främst förbandens förmåga till rörlighet, vilken ökar om marken är tillräckligt frusen (Arméstaben 2019, 14f). Således kommer klimatförändringarna sänka förbandens förmåga till rörlighet. För att hantera detta och även i framtiden ha relevant förmåga till rörlighet krävs analyser och efterföljande anpassningar. Dock, tidshorisonten då klimatförändringarna menligt kommer påverka markoperationer på Nordkalotten är så långt bort att några förberedelser kring detta ännu ej förekommer i fallstudiernas empiri. Arméstabens systemutvecklingsplan för Försvarsmaktens vinterförmåga anser inte att klimatförändringarna påverkar annat än marginellt under den planens livstid (Arméstaben 2019, 8). Ingen av respondenterna hyste någon direkt oro i dagsläget, utan för dem är det andra orsaker som driver förändringsbehov kopplat till att bibehålla eller utveckla relevant krigföringsförmåga på Nordkalotten. Därmed kunde frågan lämnas med svaret att klimatförändringarna på kort sikt inte påverkar markoperativ krigföringsförmåga på Nordkalotten, och inga förberedelser för det pågår idag.
5.1.2 Dagens markoperativa miljö på Nordkalotten Nedan följer en kortfattad organisations- och miljöbeskrivning.
5.1.2.1 Organisation
De öppet redovisade markoperativa förbanden i området redogörs i tabell 5.1. Renodlade basskyddsförband för marin och flyg redovisas ej. Finland och Ryssland redovisas för att sätta de studerade fallen i ett tydligare sammanhang.
Tabell 5.1 Markoperativ organisation på Nordkalotten
Land Grundutbildningsförband Krigs- och beredskapsförband Referens
Sverige Norrbottens regemente i Boden och Arvidsjaur
Norra militärregionen med
utbildningsgrupper i Kiruna, Boden, Umeå, Härnösand och Östersund
Militärbas Boden Norrbottensbrigaden 193.jägarbataljonen Norra militärregionen med 7 hemvärnsbataljoner
(Regeringen 2020), (R2)
Norge Brigade Nord med
utbildningsfaciliteter i Inre Troms och Finnmark
Porsanger bataljon på Porsangmoen Garnisonen i Sør-Varanger
Brigade Nord
Finnmark landforsvar med Porsanger bataljon och Grensevakten
(Forsvarsdepart ementet 2020)
Finland Jägarbrigaden i Sodankylä och Rovaniemi Kajanalandsbrigaden i Kajana Regionala trupper Arméförband Gränsbevakningsväsendet (Maavoimat Armén 2021)
Ryssland Ingen uppgift. 14.armékåren: -80. arktiska brigaden -200. motorskyttebrigaden 61. marininfanteribrigaden (Kjellén och Dahlqvist 2019, 45f)
5.1.2.2 Den markoperativa miljön
Den markoperativa miljön på Nordkalotten kännetecknas av begränsad eller obefintlig infrastruktur, med avsevärt mindre bebyggelse än i nordkalottländernas övriga delar. Infrastrukturen är huvudsakligen samlad kring kusterna och ett fåtal platser i inlandet. Vattendrag av olika storlekar är rikligt förekommande. I väster dominerar fjällen, med höga berg och djupa fjordar, vilka skapar en extremt kanaliserande terräng. Utanför fjällen är terrängen relativt flack vilket kan medge långa observations- och stridsavstånd, särskilt i kombination med luftburna förmågor eller om viktigare höjdpartier domineras. Inlandets
