Ett projekt om barns skönlitterära läsning

Full text

(1)Mysteriet med småsyskonen som försvann.

(2) Mysteriet med småsyskonen som försvann. Lina Thörneby. Text och illustrationer: Lina Thörneby, 2005. Inte utan min Tobbe! Ett stort tack till alla barn och lärare på Blomman för hjälpen..

(3) Kapitel 1. Mörkret Det var natt och bara några timmar innan julafton. Bella låg och sov djupt i sin säng och drömde om en hund som hon mest av allt i hela världen önskade sig i julklapp. På andra sidan gatan, i huset mittemot, låg hennes bästa vän Lukas i sin säng och sov. Han drömde också om en hund men inte om en hund som han önskade sig i julklapp. I stället drömde han att han blev jagad av en stor, svart och ilsken hund som han inte kunde springa ifrån. Hunden var plötsligt så nära med sina vassa tänder och gapande och dreglande mun att Lukas vaknade av rena skräcken att bli biten. Han andades häftigt och tyckte att det var lite onödigt mörkt i hans rum. Han tyckte inte om att drömma mardrömmar. Lukas 4. tände sin läslampa och ljuset fyllde honom med ro. Andningen blev lugnare och han tänkte på att det snart var julafton. Han log vid tanken på hur glad Bella skulle bli för sin julklapp. Igår hade han varit och handlat med sin pappa och sett den ligga i en korg med andra mjukisdjur. Det hade bara varit en hund kvar bland de andra djuren och Lukas visste direkt när han såg den att Bella skulle tycka om den. Tankarna vandrade vidare till vad han själv skulle få i julklapp och han hade snart glömt sin mardröm om den svarta hunden. Lukas höll på att somna om. Bara några sekunder efter att Lukas hade slutit sina ögon vaknade han ännu en gång med ett ryck. Han drog efter andan. Vad var det för ljud han hade hört? Hans rum tycktes vara ännu mörkare nu än innan. Det var märkligt för han kunde inte minnas att han släckt sin lampa innan han hade somnat om och försökte tända lampan igen. Men mörkret stannade kvar i rummet. Kanske det bara var strömavbrott, tänkte han för att lugna ner sig själv. 5.

(4) Men då hörde han det konstiga ljudet igen. Lukas började bli rädd. Han funderade på att gå in till sin pappa och väcka honom. Han reste sig ur sängen och gick med darriga ben ut ur rummet. På vägen till hans pappas sovrum låg hans lillasysters rum. Hon vara bara ett år gammal och Lukas tyckte redan så mycket om henne. Han bestämde sig för att först gå in och titta till henne innan han väckte sin pappa. Då hörde han ljudet ännu en gång och förstod snart var det kom ifrån. Fönstret i hans lillasysters rum stod öppet. Det drog kallt och Lukas undrade hur i all världen hans pappa kunnat glömma att stänga fönstret. Han gick för att stänga det men upptäckte i sin fasa att hans lillasyster inte låg och sov i sin säng. Han blev orolig och sprang in till pappan i hopp om att hon låg bredvid honom och snusade. Men där fanns ingen lillasyster och konstigt nog inte hans pappa heller. I rummet stod sängen helt tom. Allt mod rann ur Lukas och tårar började sakta rulla nerför 6. hans kinder. Vad skulle han ta sig till? Var kunde dom vara någonstans?. Bella vaknade av att hon frös och tänkte ta den blåa filten som låg nere vid hennes fötter över sig, då hon la märke till ett ovanligt mörker i sitt rum. Det var mer än nattsvart och lampan som hon försökte tända fungerade inte. Bella suckade för sig själv och letade med ena handen efter ficklampan hon alltid hade under sängen. Hon fick sträcka sig efter den längre in än hon kunde minnas att hon lagt den men nådde den till slut. Hon tände ficklampan och lös runt i rummet. Allt var som van7.

(5) ligt. Eller var det verkligen det? En känsla av att det var något som inte stämde lade sig över henne och när det plötsligt knackande på hennes fönsterruta blev hon så skrämd att hon hoppade till och tappade ficklampan i golvet. Mörkret lade sig åter i rummet. – Bella, Bella! hördes en röst ifrån andra sidan fönstret. Det knackade hårdare på rutan och Bella kröp under täcket, blundade så hårt hon kunde och önskade att hon var någon annanstans. – Bella, är du där? Snälla vakna! sa rösten utifrån. Då kände Bella igen rösten. – Lukas, är det du? Hon gick till fönstret och öppnade det så att Lukas kunde krypa in. – Vad gör du här? undrade Bella förvånat. – Jag vet inte vad jag ska göra, flämtade Lukas. Både Lillasyster och pappa är försvunna. Det är ingen hemma.. – Det var konstigt, sa Bella. Kom! Skynda! Vi måste säga till mamma! Bella tog snabbt ficklampan i ena handen och Lukas hand i den andra och drog med honom ut till hennes mammas sovrum. Men där stannade båda i dörren lika fort som de sprungit dit och tittade förvånat på varandra. Bellas mamma låg inte heller i sin säng och hennes Lillebror som annars brukade ligga i sängen bredvid mamman var också borta. – Vad är det som händer? undrade Bella nervöst och tittade på Lukas. De nöp varandra i armarna för att kolla så de inte drömde men ingenting hände. Bella lyste runt i sovrummet med ficklampan. Där! Något blänkte till. Hon stannade med ficklampsljuset riktat mot sängen och gick bort för att se vad det var. Lukas följde efter Bella.. 8. 9. ****.

(6) Kapitel 2. Ringen I den tomma sängen låg det förutom täcke och kuddar, någonting som Bella aldrig hade sett förut. Det var en märklig sak. Om man skulle beskriva hur den såg ut hade man kunnat likna den vid en ring. Men den såg verkligen inte ut som någon av de ringar som Bella eller Lukas hade sett innan.. 10. – Hur har den här hamnat i mammas säng? undrade Bella högt och granskade den märkliga ringen. Ringen hade inte en utan två ringar. Det kan låta lite märkligt men man var tvungen att ha ringen på två fingrar. Så egentligen hade man inte ringen på ett finger utan mellan två fingrar. På ringen satt det en tjock, avlång rektangelformad sten och den stenen skimrade och lyste så vackert i grönt att det nästan gjorde ont i ögonen när man tittade på den. På den skimrande gröna stenen satt det fyra små runda vita stenar och dessa glittrade som diamanter. Bella och Lukas häpnades över ringens skönhet och kunde knappt hålla sina ögon borta från den, trots att den lyste så starkt. – Tänk om det är någon som har kidnappat våra föräldrar och småsyskon och tappat sin ring här? Vi kanske precis har funnit vår första ledtråd! utropade Lukas glatt och fick genast hopp om att finna sin pappa och syster. 11.

(7) Bella var inte lika hoppfull. Hon tänkte att Lukas kanske hade rätt men hon undrade också över varför någon skulle vilja kidnappa hennes mamma och Lillebror. Det var väl ingen som ville ha hennes tjatiga mamma och störiga lillebror, tänkte hon, men ångrade sig i samma ögonblick vad hon tänkt och bad till Gud att hon skulle hitta dem igen. Bella fortsatte att granska den vackra ringen. Hon smekte den gröna stenen, strök den mot sina läpparoch förundrades över hur len den var. Sedan kände hon på de små glittrande diamantliknande stenarna. – Kan jag få se på ringen!? bad Lukas. –Vänta lite, svarade Bella. Just i samma ögonblick hon bad Lukas att vänta upptäckte hon att de små stenarna gick att trycka på. – Titta Lukas, sa hon och visade sin upptäckt genom att trycka ner ytterligare en sten. Lukas tryckte ner tredje och fjärde. stenen. När den fjärde stenen var nertryckt öppnade sig ringen med ett klick. – Åhhh, utbrast de båda kompisarna. Ringen gick att öppna. Lika nyfikna på vad som fanns i ringen lika förvånade blev de över vad de fann där i. I ringen låg det en liten, liten hopvikt lapp. Bella tog upp den lilla lappen ur ringen och vek försiktigt upp den. Överst stod det med snirkliga bokstäver att det var en bruksanvisning. – Vad är en bruksanvisning för något? undrade Bella frågande. – Jag tror det är att lappen beskriver hur ringen fungerar, svarade Lukas. Bella förstod. Barnen fortsatte att läsa på lappen och även om det var svårt att tyda texten ibland för att den var så liten kunde dom läsa följande:. 12. 13.

(8) 14. Bella och Lukas stod och tänkte ett tag på vad de hade läst. De tittade på varandra och nickade. Båda tänkte samma sak. De hade bestämt sig för att prova ringen. Något hade uppenbarligen hänt deras föräldrar och småsyskon och de ville inget hellre än att de skulle komma tillbaka. Dessutom var dom en kille och en tjej och då kunde det inte gå fel. Det stod ju så på lappen. Lite darrhänta och nervösa tog de på ringarna på sina pekfingrar och började springa med armarna framför sig genom hallen. Ingenting hände. – Kanske är det en för kort hall, flåsade Bella. – Ja, vi måste nog gå ut så vi kan springa riktigt fort, sa Lukas. Bella höll med och de hämtade varma kläder och gick sedan ut i kylan. Där ute låg allt täckt av vit nyfallen snö. Det var tyst och kallt ute. Det enda som hördes var ett hundskall långt borta. Det knastrade i marken när de trampade i snön 15.

(9) och när de andades steg en lätt dimma från deras munnar upp mot den mörka himlen. – Tror du att det kommer att fungera? undrade Bella och huttrade lite. Lukas svarade att han hoppades det i alla fall. Så började dom om igen, tog på sig ringarna på varsitt pekfinger, tog sats och började springa bredvid varandra längst gatan. De sprang fort. Så fort hade de aldrig någonsin sprungit förut. Plötsligt en bit framför dem syntes ett lila sken. Ljuset formade sig till att bli en stor och bred port med svarta, vackra smideshandtag. Porten lyste i många olika lila nyanser och den mörka vinterhimlen blev för ett kort ögonblick ljusare än dagen.. ****. 16. **** 17.

(10) Kapitel 3. Porten Bella och Lukas som fick hämta andan efter den långa ruschen gnuggade sig i ögonen och trodde inte det var på riktigt. Men det var det. Framför dem stod en lila port som bara väntade på att någon skulle knacka på och stiga in. Det var en stor port. Bella och Lukas nådde inte upp till det svarta handtaget och då var ändå Lukas längst i klassen. Bella började knacka på porten, först lite försiktigt och sedan hårdare, nästan bultande. Porten svarade med att först börja knarra och gnissla lite och öppnade sig sedan sakta som om den först ville försäkra sig om att det verkligen stod någon där på andra sidan och ville in. När den hade öppnat sig helt kunde man inte se 18. något annat en ett kolsvart hål. Lukas tog Bella i sin hand och de började långsamt gå framåt genom porten och in i det kolsvarta hålet. Båda undrade för sig själva vad som fanns på andra sidan. Det kändes tryggt att hålla någon i handen. På andra sidan porten var det inte olikt där hemma mer än att det var dag och sommar. Solen lyste varmt och skönt och vid deras fötter låg det en stig. Bella och Lukas började gå längs stigen. En kort stund senare såg de en man komma gående lite längre bort. Mannen såg ut som en vanlig man med hatt och en sliten kavaj men han såg också väldigt ledsen och hängig ut. Bella och Lukas kunde höra att han grät. – Ursäkta! Vet du var vi är någonstans, frågade Bella när mannen var inom räckhåll för att höra henne. Mannen stannade upp. Han tog en näsduk ur sin ficka och snöt sig. Han snöt sig länge. Snoret tycktes aldrig ta slut. När han var klar stoppade han ner näsduken igen 19.

(11) och torkade bort några tårar från sin kind med insidan av sin hand. – Ni får ursäkta mig, sa han. Jag är så ledsen. Mannen började gråta ännu mer när han hörde sig själv säga att han var ledsen. Han tog upp en ny näsduk och snöt sig ytterligare en gång. Han hade nog varit ledsen ett tag eftersom hans näsa var alldeles röd och sårig. Bella tyckte synd om mannen och frågade därför försiktigt varför han var så ledsen. Mannen svarade att det var någon som stulit hans skratt. Innan hade han alltid varit så glad och skrattat både mycket och ofta. Nu var han ledsen hela tiden och grät så mycket att han varken visste ut eller in. Han letade i fickan efter fler näsdukar att snyta sig i men fann ingen. – Baske mig nu har jag slut på näsdukar också, jämrade han sig och började gråta ännu mer men mannen sansade sig och sa: 20. – Ni är i Skrattlösa, mina kära vänner, och jag antar att ni kommer från andra sidan porten? – Ja, sa Lukas. Men hur vet du det? – Ni ser glada och välmående ut. Ni ser inte alls ut att vara från Skrattlösa, snörvlade mannen. Vad har ni för ärende här i detta sorgsna land? fortsatte han. – Vi letar efter våra syskon och föräldrar. Vi tror att någon har kidnappat dom och vi hittade en ledtråd som ledde oss hit, berättade Bella för den ledsna mannen. Vi fann en ring i Lillebrors säng och plötsligt så står vi här i vad- det- nu- var du kallade landet. – Skrattlösa, upprepade mannen som nu slutat gråta. Och ni har nog tyvärr rätt. De som har tagit era kära syskon finns nog här. Mannen tystnade tvärt sedan viskade han till Bella och Lukas att komma närmare honom. De ställde sig bredvid honom på vars en sida och han la sina armar om barnen och berättade så tyst att ingen 21.

(12) kunde höra vad han sa om man inte stod så nära som Bella och Lukas gjorde. Mannen berättade en lång historia om Skrattlösa som hade blivit ett land där ingen längre fick ha roligt. Han berättade hur han tidigare hade arbetat som författare och skrivit roliga historier. Hela dagarna hade han suttit och skrattat åt sina skämt och folk hade skrattat tillsammans med honom och åt hans skämt. Alla hade haft så roligt. Men en dag hade Kungens vakter bultat på hans dörr och innan mannen hade hunnit öppna dörren hade de brutit sig in och arresterat honom för att han hade roligt. Kungen tog alla till fånga som arbetade med att få folk att skratta. De kastades i borgens mörka och kalla fängelsehålor.. 22. Där satt cirkusdirektörer, trollkarlar och jonglörer, serietecknare, godistillverkare och många andra människor som kunde få en att bli glad och skratta. – Men det värsta var inte att sitta i en kall fängelsehåla, snörvlade mannen. Det värsta var att de tog mitt skratt ifrån mig. De stal mitt skratt och stängde in det i en glasburk som de satte upp på en hylla där många andra skrattglasburkar redan stod på rad. Han fortsatte berätta att ingen fick ha roligt i Skrattlösa. De hade tagit bort alla tvkanaler med tecknat, kastat alla tv-spel och data-spel på en soptipp inne på borggården så ingen kom åt dem och stängt alla biografer. Godisfabrikerna hade fått bomma igen och läsktillverkare var tvungna att söka nytt jobb. – Men kan ingen längre skratta här i Skrattlösa? undrade Bella. – Jo, visst kan dom det. Så länge kungens vakter inte hör dom. Men vakterna finns överallt så det är ingen som vågar skratta 23.

(13) längre och den som råkar få någon att skratta åker direkt till fängelsehålan, suckade mannen olyckligt. Människor vågar inte ens fisa längre av rädsla över att få någon att börja skratta. – Varför får man inte ha roligt och skratta? undrade Lukas när mannen berättat klart. – För det har Kung Surpuppa bestämt, men det är ingen som vet varför, svarade mannen. – Kung Surpuppa, utropade barnen i kör. Bella och Lukas började fnittra åt det roliga namnet. Men tystande då de kom ihåg vad mannen sagt om att åka i fängelse om någon började skratta. – Sch, inte så högt! De kan höra er, viskade mannen. – Men varför skulle våra småsyskon finnas här i Skrattlösa? viskade Lukas. – Ja, det var det jag skulle komma till, sa mannen och berättade vidare om Kung Surpuppa. Mannen berättade att i samma ögonblick som Kung Surpuppa fick reda på att det 24. fötts ett barn i Skrattlösa kom hans vakter och tog med sig det till borgen. Inget visste vad som hände med barnen där inne för dom kom aldrig tillbaka. Det ryktades att Kungen letade efter två arvingar som kunde ta över när han dog och de barnen skulle vara speciella på något sätt. Inget visste på vilket sätt och ingen vågar föda fler barn. Kungen tvingas därför leta på andra sidan porten efter sina arvingar. – Jag är rädd för att det är det som hänt era syskon. Dom finns nog inne hos Kungen i borgen och jag råder er att skynda er dit för att rädda dom. Bella och Lukas blev nu riktigt oroliga för sina småsyskon. De tackade mannen för hjälpen och skulle precis ge sig iväg vidare på stigen för att rädda Lillebror och Lillasyster när mannen bad dom att vänta. – Ni behöver all hjälp ni kan få, sa mannen. Här får ni, fortsatte han och räckte över en lång tråd från sin slitna kavaj. – Eh, tack, sa Bella och tog emot tråden. Hon frågade sig själv vad dom skulle med 25.

(14) en tunn gammal tråd till men det svarade mannen på som om han hade läst hennes tankar. – Denna tråd ska ni dela och knyta runt era handleder. Det är en magisk tråd och den ska hjälpa er finna era syskon. – På vilket sätt då? frågade Lukas nyfiket. – Det kommer ni att märka om en stund, sa mannen. Nu måste jag gå och köpa näsdukar. Lycka till! Den sorgsna mannen vinkade hej då och fortsatte sin vandring längs stigen. När Bella och Lukas inte längre kunde höra mannens gråt vände de sig om och började gå mot Kungens borg. Under tiden de gick delade dom den magiska tråden 26. på mitten och knöt den runt sina handleder spända på vad som skulle hända. Genast då barnen knutit fast tråden kände de hur tråden stramade runt deras handleder och en konstig känsla gick genom armen och in i kroppen. Den tunna kavajtråden hårdnade runt handlederna och förvandlades till ett gnistrande silverarmband. Barnen häpnade över förvandlingen och känslan som gick genom kroppen. De kände sig lättare, nästan lika lätta som en fjäder.. 27.

(15) – Lukas du svävar ju!! utropade Bella plötsligt. Lukas tittade ner och upptäckte att han inte längre stod på marken. Han svävade. Lukas provade att springa i luften men istället började han flyga. Han steg högt upp mot himlen, så högt att Bella krympte och blev lika liten som en myra. En sådan härlig känsla hade han aldrig upplevt förr. Han flög ner till Bella igen som tittade lite avundsjukt på honom. – Varför kan du flyga men inte jag, undrade Bella. Det är ju samma tråd. – Jag vet inte, svarade Lukas. Kanske är det något annat du kan! tröstade Lukas. – Kanske det kanske, muttrade Bella. Bella gick och surade och såg inte trädroten som låg på stigen. Hon snubblade till men hon trillade inte helt utan tog emot med sina händer och gjorde en superhandvolt fortare än någon hann blinka. – Där ser du, skrattade Lukas. Du är en riktigt gymnast. 28. Bella försökte göra en volt igen och den här gången gjorde hon tre volter på rad efter varandra. Hon var lika smidig och hade lika mycket balans som en katt och hon var nästan snabbare än vinden i sina rörelser. – Det kan man kalla en magisk tråd, sa Lukas och log brett. – Ja, det kan man verkligen göra, svarade Bella och log stort hon med. Nu går vi och räddar Lillasyster och Lillebror. Bella och Lukas vandrade vidare på stigen som gick mot Kung Surpuppas borg. Det var fortfarande vackert väder, solen sken och fåglarna kvittrade. Då och då tog Lukas en flygtur för att se hur det såg ut en bit framåt så de inte stötte på några överraskningar. De närmade sig sakta men säkert borgen som växte sig större och större i horisonten. Till slut var dom framme efter en lång vandring. Men det var märkligt för ingenstans kunde de se en ingång eller ett fönster i borgen. Lukas tog en flygtur runt och över borgen och 29.

(16) kunde då känna att det byggts en genomskinlig sköld runt hela borgen så det var omöjligt att komma in och säkert lika omöjligt att ta sig ut. Om man inte var Kungen eller hans vakter förstås. – Vad ska vi nu göra, vi kommer aldrig att komma in och rädda våra syskon, sa Bella oroligt. – Jag vet vad vi gör och jag tror det är vår enda chans. Kom Bella, ropade Lukas och började springa på stigen som gick ner mot staden. Bella reste sig och sprang efter. – Vad menar du, vad ska vi göra? ropade Bella efter Lukas. – Vi måste försöka komma in i slottet. Du kommer väl ihåg vad mannen sa om att få andra att skratta? – Men vi vill väl inte hamna i fängelsehålan heller, och jag vill definitivt inte att de stjäl mitt skratt. Jag tycker om att skratta, sa Bella. – Det är vår enda chans, Bella, svarade Lukas. Det är vår enda chans att komma 30. in i borgen. Resten får vi tänka på sedan. Bella och Lukas sprang på stigen som ledde ner till staden. Det var inte så långt och ganska snart var de framme. På gatorna i staden var det mycket folk ute och gick. Trots att det var mycket människor var det kusligt tyst. Inte någonstans kunde man se ett leende eller höra någon skratta eller prata.. 31.

(17) – Nu livar vi upp stämningen lite, sa Lukas. – Ja, det gör vi, svarade Bella även om hon var lite orolig över vad som skulle hända med dom ifall dom hamnade i fängelsehålorna i borgen. De båda barnen ställde sig mitt på torget och började göra konster. Människorna som var ute på gatorna samlade sig i en ring runt Bella och Lukas och tittade nyfiket på vad som skedde. Bella gjorde volter och gick på händer och hon blev förvånad över sin egen kropp när hon gick ner i spagat. Lukas flög runt folkmassan och upp i luften där han gjorde kullerbyttor och andra krumbukter. Efter ett tag vågade några människor att klappa i händerna och det smittade av sig. Människorna tittade och pekade på Lukas och Bella och när Bella låtsades snubbla och nästan ramla men gjorde en kullerbytta i stället började människorna att skratta. De skrattade så glädjetårarna sprutade åt alla håll och kanter. De skrattade högt och 32. hjärtligt och vek sig dubbla av glädje. De skrattade så mycket att de började få kramp i sina magar. Men lyckan varade inte länge. Det dröjde inte länge förrän vakterna kom marscherande på stigen som ledde från borgen och ner till staden. Människorna tystande tvärt och som i en blinkning var alla puts väck. Kvar stod Bella och Lukas. De var nu helt ensamma på torget som för en stund sedan hade fyllts av skrattande och glada människor. Vakterna var många och stod prydligt uppradade på led.. 33.

(18) Längst fram stod en vakt som var lite större än de andra och han ställde ner sitt vapen på marken och sa med en mörk, djup röst: – Ni har brutit mot paragraf 16 och blir därför arresterade och kastade i fängelsehålan. Vad som kommer att hända med er sedan bestämmer Kungen. Varken Bella eller Lukas förstod vad paragraf 16 var men uppfattade att dom skulle bli kastade i fängelsehålan. Två vakter tog ett hårt tag i nacken på barnen och föste dom framför sig hela vägen till borgen. När de stod precis utanför borgen tog en vakt upp sitt vapen och tryckte in det i en springa i muren precis som en gigantisk nyckel och vred om. En port blev synlig och hela vaktraden med Bella och Lukas steg in genom porten. De fördes sedan ner genom en smal trappa och ljuset försvann mer och mer ju längre de gick. Det blev kallt och mörkt. Längs väggarna tändes det efter ett tag facklor och det blev lite 34. ljusare i den alldeles för smala trappan. Plötsligt slog det Bella att de kanske aldrig någonsin skulle kunna komma därifrån. ****. 35.

(19) Kapitel 4. Fängelsehålan Bella och Lukas var nu inlåsta i en fängelsehåla i Kung Surpuppas borg. Det var ett dunkelt ljus där nere och man kunde inte se ordentligt. Det var fuktigt och kallt och allt var gjort i sten. Hålan de var inlåsta i var liten och det luktade unket. I en hörna droppade det vatten från väggen ner på golvet och råttorna sprang mellan gallren. Det fanns inte heller något mjuk att ligga på ifall de behövde sova. Bella och Lukas önskade att de var hemma i sina egna sängar och att allt var som förr. De önskade också att Lillebror och Lillasyster låg i sina sängar och att deras föräldrar gjorde likaså. För att inte bli alltför ledsna och få hemlängtan började Bella och Lukas prata om 36. roliga saker. Dom pratade om hur de hade träffats och blivit vänner för första gången. Det var på BB då deras småsyskon hade fötts på samma dag. Kort efter att deras småsyskon hade kommit till världen hade konstigt nog både Lukas och Bellas mamma och pappa flyttat ifrån varandra. Det märkliga var också att de flyttade samtidigt och blev grannar. Så nu bodde Lukas hos sin pappa och Bella hos sin mamma i ett hus mittemot varandra på en gata som hette Vildrosen. Nu när de tänkte efter var det nästan förutbestämt att de skulle träffas och göra denna resa till Skrattlösa. Bella huttrade till. Hon började frysa lite. Det verkade inte finnas någon annan där nere i de andra cellerna mer än vakten som satt och spelade kort med sig själv. De satte sig ner på huk och försökte komma fram till hur de skulle göra när de väl fick möta Kung Surpuppa öga mot öga. Men de kom inte fram till något bra. Bella tittade på vakten som nu gungade 37.

(20) på stolen och lade upp sina fötter på bordet där hon tidigare haft korten. Vakten knäppte händerna över magen och blundade. – Lukas, har du sett? viskade Bella entusiastiskt och tog honom i tröjärmen och pekade mot vakten. – Har du sett vad hon har på fingrarna? frågade Bella. Lukas fick kisa för att kunna se och log efter att ha sett vad Bella sett. Bella hade upptäckt att vakten hade en likadan ring som de hade funnit i Lillebrors säng. – Då måste våra syskon vara här, fortsatte Bella lågt och tog upp ringen som hon tidigare hade lagt i fickan och tittade på den. Den gnistrade så vackert trots det dunkla ljuset i fängelsehålan. – Fort, göm den, det kommer någon, viskade Lukas. Bella lade snabbt ner ringen i fickan igen. Hon hann precis innan vakterna kom gående längs gången med två hundar som de 38. låste in i cellen mitt emot. – Såg du Bella, såg du? frågade Lukas upprört. – Ja, jag såg, undrar vad hundarna har gjort för fel? svarade Bella och tyckte synd om dom. – Nej, nej inte det, såg du vad vakten låste upp och låste med? fortsatte Lukas – Ehh, nej det gjorde jag inte. En nyckel kanske? – Nej, titta på låset så förstår du!! Bella tittade på nyckelhålet och tog sedan upp ringen ur sin ficka tryckte in stenarna så den öppnades och satte den i låset. Ringen passade perfekt som nyckel.. 39.

(21) Glädjen lyste i Lukas och Bellas ögon av upptäckten över att ringen även var en nyckel. De kunde knappt hålla sig tills vakten hade somnat och det tog sin tid. Men slutligen kunde man höra ljudliga snarkningar och Bella och Lukas satte ringen i låset, vred om och öppnade gallret. Den gnisslade mycket lite men Bella tyckte att det lät alldeles för högt ändå och var rädd att vakten skulle vakna. Då skulle det vara ute med dom. Men vakten fortsatte att sova och de båda barnen smög iväg. Plötsligt stannade Lukas. – Vad? viskade Bella. – Ska vi inte rädda hundarna? undrade Lukas – Ja, det är väl klart, sa Bella och bannade sig själv för att hon hade glömt hundarna i sin iver att själv bli fri. De vände och smög förbi vakten ännu en gång. Hundarna var mycket glada över att se dom igen och hoppade och studsade upp och ner och viftade glatt på sina svansar. Men de sa inte ett ljud, inte ett gläfs. 40. Dom verkade förstå att de var tvungna att vara tysta så inte vakten skulle höra dom. Den ena hunden liknade en räv lite. Den andra var liten och såg tjock ut men det var nog för all päls den hade. Båda hundarna hade halsband och i halsbanden hängde det en guldbricka med deras namn på. Den stora smala hunden hette Felix och den lilla långhåriga hette Frippe. När Bella tyst läste namnen på brickorna gjorde hundarna konster. – Det måste vara cirkushundar som fått folket att skratta, viskade Lukas och log åt deras konster. Nu måste vi skynda oss, fortsatte han.. 41.

(22) De smög och tassade ljudlöst förbi vakten som börjat röra lite oroligt på sig. Barnen och hundarna tog sig försiktigt fram i de mörka gångarna som låg under Kung Surpuppas Borg. Inga vakter hade synts till än. De började sitt uppdrag att finna sina småsyskon och hoppades snart hitta någon ledtråd. Hundarna verkade förstå att Bella och Lukas behövde hjälp och började nosa runt och söka. Gångarna var många och långa och alla såg likadana ut så Bella och Lukas var glada över sina nyfunna vänners hjälp. När de gått omkring ett bra tag började Lukas undra ifall de någonsin skulle finna vad de sökte efter. Då plötsligt fick en av hundarna upp ett spår och började springa med nosen högt upp i vädret. De andra sprang efter och fick svårt att hänga med. Men så stannade hunden. Den satte sig ner och tittade på väggen framför sig. De hade kommit till en återvändsgränd. –Varför har vi en sådan otur, klagade Bella. 42. – Jag tror inte att det är otur, svarade Lukas. Det är nog så här deras dörrar ser ut i borgen, fortsatte han. – Du menar, sa Bella och Lukas nickade till svar. Bella tog fram ringen och försökte hitta något att sätta den i. Nästan nere på golvet satt ett lås och Bella kunde låsa upp. Som ett mirakel försvann dörren och de kunde fortsätta sitt sökande. Hunden tog upp sitt spår igen och de sprang vidare. Han hade nu funnit en trappa och de tog mod till sig och började stega uppför. Bara de inte mötte någon. Trappan var lång och de gick och gick men det blev också ljusare och ljusare. När sedan värmen började komma förstod de att de var på väg ut i friska luften. Smygande kikade Lukas försiktigt ut på borggården men såg inte en själ. Han undrade var vakterna var. De hade ju varit så många som kommit för att hämta dem på torget tidigare under dagen. –Vänta! Vart ska ni? ropade Bella över43.

(23) raskande. Lukas vände sig om och såg hundarna springa sin väg. – Jag hoppas att inte vakterna tar dom till fånga igen, sa Bella och blev orolig. –Jag hoppas också att dom klarar sig, svarade Lukas. De gick ut på borggården och gömde sig bakom ett högt torn. Lukas bestämde sig för att försöka flyga och se ifall det fanns några vakter någonstans. Han bad Bella att vara försiktig och gömma sig under tiden. Han flög längs med det höga tornet och när han var ända upp vid taket kunde han se ett fönster. Det var nog det enda fönster som fanns i borgen. Han bestämde sig för att kika in och se vad som fanns innanför. Tala om att Lukas blev överraskad över vad han såg. Han flög snabbt ner till Bella och berättade vad han sett. – Är det sant!! Ligger Lillebror och Lillasyster där inne i tornet och sover? utropade Bella. 44. – Sch, ja jag såg dom med egna ögon, svarade Lukas. De ser nästan kungliga ut där de ligger och sover i små kungasängar. – Ja, men flyg upp och hämta dom då! utropade Bella igen fast denna gången något tystare. Lukas flög upp igen men fick i ögonvrån syn på en rad vakter som börjat marschera på borggården. Han flög kvickt ner igen och informerade Bella vad han sett. – Men om jag förvillar vakterna med konster så får du flyga upp och hämta våra syskon, föreslog Bella. – Ja, så gör vi, men var försiktig, manade Lukas. 45.

(24) Bella tog sats och började volta och slå kullerbyttor över borggården. Vakterna fick problem med att hålla sina ögon på henne så snabb hon var och de hade inte en susning om Lukas som tog Lillebror och Lillasyster under vardera arm och flög ner på marken. – Ni ser ut att må bra, sa Lukas. Bebisarna skrattade sitt bebisskratt och Lukas var glad över att se dem igen. Men glädjen var kort. Under tiden Lukas stod och betraktade sin lillasyster och Bellas lillebror föll det en mörk skugga över dom och bebisarna började plötsligt gråta. Lukas tittade upp. Han stod nu öga mot öga med den fruktade Kung Surpuppa. ****. 46. Kapitel 5. Kung Surpuppa Kung Surpuppa gjorde verkligen skäl för sitt namn. Han var lika sur som en citron. Mungiporna hängde nästan ända ner till axlarna så sur han var. Lukas blev rädd och kramade om bebisarna i ett försök att trösta både bebisarna och sig själv. – Vart hade du tänkt ta vägen med mina barn, frustade Kung Surpuppa. Lukas blev arg och svarade emot. – Det är inte dina barn!! Och kommer aldrig att bli. – Hur vågar du säga emot mig, Kung av Skrattlösa, fräste Kungen. – Vakter, grip den här unge mannen, skrek Kungen och blev ännu surare än tidigare, hur man nu kunde bli det. Vakterna som fortfarande hade bekymmer 47.

(25) 48. med Bella tog sin Kungs order på allvar och marscherade iväg för att gripa Lukas. Samtidigt kom de två hundarna tillbaka och de sprang mot kungen och Lukas. I munnen bar de på pajer och Lukas reagerade blixtsnabbt. Han satte fösiktigt ner bebisarna bakom sig hos Bella och tog emot pajerna som var täckta av krämig vispgrädde. Hundarna slickade sig nöjt om munnarna. Lukas siktade och kastade allt vad han kunde mot kungen och träffade mitt i prick. Det blev knäpptyst på borggården. Ingen sa ett pip. Men så började man höra fnitter i vaktraden och plötsligt bröt ett vrålskratt ut. Alla började skratta och pekade på Kungen som stod med fullt av grädde i ansiktet. De skrattade som de aldrig hade skrattat förr. Vakterna höll sig för magen och vek sig dubbla av skratt och kunde knappt stå på sina ben så mycket de skrattade. Kungen torkade bort det mesta av grädden från sitt ansikte. Han tittade sig omkring och började sedan gråta. Han grät lika högt som 49.

(26) de andra skrattade. Bella gick fram och frågade: – Varför är du så ledsen och sur? Varför får inte folket ha roligt och skratta? Kungen svarade efter att ha snörvlat ett tag. – Jag kan inte skratta därför ska ingen annan heller få skratta och ha roligt, snyftade Kungen. Det är därför jag tagit allt som får folk att ha roligt och låst in i min borg. – Men våra syskon då? Varför har du kidnappat dom? – Jag vill så gärna lära mig att skratta och ha roligt att jag gör allt för att lyckas. En vis man sade till mig en gång att de barn som föds samma dag kan lära en kung skratta och era syskon är födda på samma dag. Det är därför jag kidnappade dom, snörvlade Kungen fram. – Men alla andra barn du kidnappat då? frågade Bella. – De finns här i min borg och leker med alla saker jag tagit ifrån folket, sa Kungen 50. som nu började skämmas lite över vad han gjort. – Jag tänkte lämna tillbaka barnen men de var så söta och skrattade så härligt att jag var tvungen att låna dem lite till, fortsatte Kungen. – Du måste lämna tillbaka dom, sade Bella barskt. – Ja, jag får väl göra det, suckade Kungen olyckligt. – Kan inte vi få dig skratta då? undrade Lukas som ville hjälpa Kungen trots att han hade varit så elak. – Jag vet inte, svarade Kungen buttert. Det är många som försökt utan att lyckas. – Men om du börjar med att försöka le, instruerade Lukas. Kungen försökte dra upp mungiporna men utan resultat. Runt omkring dom stod vakterna och gjorde som Lukas sa. Överallt stod leende vakter. Men kungen kunde inte le. Lukas gick fram till Kungen och drog med hjälp av sina händer upp Kungens 51.

(27) mungipor. Det gick trögt och Lukas fick kämpa ett tag. Men så släppte det och mungiporna formades till ett leende. – Så där ja, sa Lukas. Det ser bättre ut. – Ler jag nu, frågade Kungen. – Ja det gör du, prova nu att skratta. – Jag kan inte, surade Kungen och mungiporna åkte ner igen. – Du måste ju tro på att du kan skratta annars går det aldrig, sa Bella. Kungen drog nu upp sina mungipor igen. Den här gången gick det utan problem. Bella viskade något i Lukas öra och de gick sedan tillsammans fram till kungen. De såg lite luriga ut och Kungen undrade vad det var frågan om. Då började Bella och Lukas att kittla Kungen. Under armarna och under hakan och på magen, överallt for deras små fingrar och kungen började först fnysa och frusta men sedan bröt skrattet ut. Kungen skrattade för att det kittlades och sedan började han att skratta för att han blev glad att han skrattade. Han hade ett så härligt skratt att det 52. smittade av sig så alla på borggården började skratta. Vakterna, Bella, Lukas, bebisarna och hundarna, alla skrattade dom med Kungen.. ****. 53.

(28) Kapitel 6. Resan hem När de stod vid porten igen glada över att ha funnit sina småsyskon och glada över att de kunnat hjälpa kungen som hade glömt bort hur man skrattade, vinkade hela staden Skrattlösa, som nu fick heta Skrattrike, av dem. De kunde se mannen som hjälpt dom med den magiska tråden bland folkmassorna, och han såg inte ledsen ut längre. I stället log han och vinkade glatt på dem. Kungen hade gett tillbaka alla skratt som han stulit och återställt allt till det vanliga. Alla var lyckliga. Då sade Bella plötsligt: – Våra föräldrar! Vi måste hitta vår mamma och pappa, utropade hon. Då trädde kungen fram och bad om ursäkt för sitt uppträdande och för att han 54. kidnappat deras syskon. Han sa också att deras föräldrar skulle finnas i deras hem när de kom tillbaka. – Vi har en speciell spray vi använder om vi behöver få någon att försvinna ett tag, sa Kungen. Till exempel vid sådana tillfällen då vi behöver ett barn och en mamma eller pappa är ivägen, sade Kungen och log. Sprayen gör att mamman eller pappan försvinner helt in i drömmarnas värld och kommer inte tillbaka förrän de vaknar, fortsatte han. Bella och Lukas pustade ut. De hade inte orkat med ännu ett äventyr. De sade hej då till alla och lovade att komma tillbaka och hälsa på. Ringen fick de behålla för att kunna göra en återresa om båda lovade att inte berätta det för någon. Det skulle bli Lukas och Bellas stora hemlighet. Så gick de då genom porten och snart var de tillbaka på gatan Vildrosen. Där var det fortfarande natt och Bella och Lukas gick hem med trötta steg bärande på sina småsyskon och lade sig sedan för att sova. 55.

(29) Morgonen efter var det julafton. Lukas vaknade och kunde inte minnas natten riktigt. Han visste inte ifall allt bara hade varit en dröm. Lukas tittade på armen för att se om det magiska armbandet var kvar men det var det inte. Han steg ur sängen och gick för att se om Lillasyster låg i sin säng och sov. Det gjorde hon. Sedan gick han till sin pappas sovrum och kollade så att han var där. Det var han. Därefter gick han för att se om det låg några julklappar under granen och det gjorde det. En hel massa julklappar låg där och Lukas längtade tills han skulle få öppna dom. Han satte sig ner och klämde lite på klapparna. Då fick han syn på en etikett där det stod Bella på och en där det stod Lillebror på. Han letade vidare och såg flera julklappar som var till Bella och hennes lillebror och där var en till Bellas mamma. Lukas vågade inte riktigt hoppas men rusade i en väldig fart upp till sin pappa, skakade honom tills han vaknade och frågade vem dom skulle fira julafton med i år. 56. Hans pappa svarade med en sömnig röst att Bella och hennes mamma och lillebror skulle komma över. Lukas jublade. Vad kunde vara bättre än att fira jul med sin bästa vän? Resten av dagen gick långsamt. Tiden segade sig fram tyckte Lukas och när klockan började närma sig tre hade Bella och hennes familj fortfarande inte kommit. Han kollade på klockan för hundraelfte gången när det ringde på dörren. – Äntligen! ropade han och sprang för att öppna. Utanför stod Bellas hela familj och sjöng på en julvisa. Lukas sjöng med och undertiden de sjöng stampade de av sig snön från skorna, klädde av sig ytterkläderna och gick in. Lukas frågade Bella lite försiktigt om hon kom ihåg vad som hade hänt under natten och hon svarade med att stoppa handen i fickan och visa ringen. Det hade alltså hänt. Bella och Lukas log mot varandra och sprang sedan iväg för att känna på 57.

(30) julklapparna under granen. Det blev en underbar julafton och både Bella och Lukas väntade med spänning på att få öppna paket. Det tisslades och tasslades från Lukas pappa och Bellas mamma och till sist bad dom barnen att titta ut genom köksfönstret. Bella och Lukas sprang till köket där det luktade gott av julstöket. De satte sig i kökssoffan och tittade ut genom fönstret. Utanför satt två hundar och väntade snällt i snön. Men det var inte vilka hundar som helst. Det var Felix och Frippe! God jul!!! hojtade deras föräldrar och Bella och Lukas rusade lyckliga ut för att ta hand om sina vänner. ****. 58. 59.

(31) Snipp Snapp snut så var denna saga slut!!. 60. 61.

(32) Bella och Lukas är bästa vänner. Dessutom bor dom grannar med varandra på en gata som heter Vildrosen. Julafton börjar närma sig och de båda vännerna kan knappt vänta tills de ska få öppna julklappar. Men det är något skumt på gång. Lukas vaknar mitt i natten av ett märkligt ljud och går för att väcka sin pappa. Men hans pappa är inte där. Inte hans lillasyster heller. Lukas springer in till sin vän Bella för att få hjälp att hitta dom igen. Men tillsammans upptäcker de till sin fasa att även Bellas mamma och lillasyster är försvunna. Vad är det som har hänt? Hur kommer det sig att det inte är någon hemma hos varken Bella eller Lukas? Och vad är det för något märkligt de båda vännerna upptäcker i Bellas mammas säng?.

(33)

No results found