Vi älskar att kämpa tillsammans! : Faktorer som påverkar tonårsflickors idrottande.

Vi älskar att kämpa tillsammans!

Faktorer som påverkar tonårsflickors idrottande.

Linnéa Bragderyd & Cecilia Westergård

GYMNASTIK- OCH IDROTTSHÖGSKOLAN

Självständigt arbete grundnivå 07:2021

180hp [Hälsopedagogprogrammet] 2018–2021

Handledare: Victoria Blom

Examinator: Maria Ekblom

Sammanfattning

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien var att studera anledningar till varför tonårsflickor i åldrarna 13–16 år stannar kvar eller lämnar sin föreningsidrott med hjälp av två frågeställningar: Vilka

individfaktorer påverkar att man stannar/lämnar sin föreningsidrott? Vilka organisatoriska faktorer påverkar att man stannar/lämnar sin föreningsidrott?

Metod

En kvalitativ intervjustudie utfördes, där sex flickor i 14–15 årsåldern; tre aktiva inom föreningsidrott och tre som slutat, intervjuades med hjälp av en semistrukturerad

intervjuguide utformad för respektive kategori. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades sedan med metoden innehållsanalys där teman identifierades och kondenserades utifrån en induktiv ansats och ett latent förhållningssätt.

Resultat

Individfaktorer som framträdde var för de aktiva; motivation, gemenskap/tillhörighet,

prestation och hälsa och för de som slutat; prestationsångest, motivationsbrist och skolstress. Framträdande organisatoriska faktorer var för båda grupperna ledarskapet och för de som slutat handlade det också om specialiseringsförfarandet. Specialisering påverkar unga idrottare olika där de flickor som i denna studie fortfarande idrottar hade en accepterande inställning medan de som slutat upplevde det som en kravfylld och pressande faktor vilken bidrog till att deras motivation släcktes. Ledarskapet uppfattades i allmänhet som positivt, stödjande och som en viktig motivationsfaktor för de fortfarande aktiva. Dock räckte det inte till att motverka prestationsångesten och därav motivationsbristen som ledde till avhopp. Slutsats

Den underliggande faktor som påverkade hur flickorna generellt upplevde sitt idrottande var motivationsklimatet, vilket både påverkades av organisatoriska och individuella faktorer som ledarskap, specialisering och hur lagandan upplevdes. Vi har i likhet med andra studier kommit fram till att för att få ungdomar att fortsätta med idrott behöver föreningsidrotten öka medvetenheten om och verka för att minska negativa effekter av resultatorienterade klimat. Ledarskap har fördelar av att baseras på autonomistöd och kompetensutveckling som skapar positiva motivationsklimat och det är också viktigt att man som ledare har kunskaper om de fysiska och psykiska förändringar tonåringar går igenom.

Abstract

Aim

Research shows that adolescent girls tend to leave their club sports in their 13–16 years of age. The aim of this study was to examine individual and organizational factors regarding this behavior.

Method

A qualitative interview study in which six girls aged 14–15; three active members in club sports and three who left, were interviewed using a semi-structured interview guide, designed for each category. The interviews were recorded, transcribed and analyzed using the content analysis method where themes were identified and condensed based on an inductive and latent approach.

Results

Individual factors that emerged were for the active; motivation, community/belonging, performance and health and for those who have left; lower self-esteem, lack of motivation and pressure from school. A prominent organizational factor was the leadership for both groups and for those who left, the specialization procedure had a negative impact. The specialization procedure affects young athletes differently where those in this study who are still active have an accepting attitude while those who quit experienced it as a demanding and pressing factor that contributed to lower their motivation. Leadership was generally perceived as positive, supportive and as an important motivating factor for those still active. However, it was not enough to counteract lower self-esteem, hence the lack of motivation that led to the girls finally choosing to quit.

Conclusion

The underlying factor that affects how girls generally experience their sports club environment is the motivational climate, which is affected by both organizational and individual factors such as leadership, specialization and how the team spirit is perceived. To get young people to continue with sports, sports clubs need to increase awareness of and work to reduce the negative effects of result-oriented climates. Leadership has benefits of being based on autonomy support and competence and leaders should also be aware of the physical and mental changes teenagers go through during these years.

Innehållsförteckning

Tillförlitlighet och trovärdighet 16

Resultat 17 Individfaktorer 17 Motivation 17 Gemenskap/Tillhörighet 18 Prestation 19 Hälsa 21 Skolan 21 Organisatoriska faktorer 22 Ledarskap 22 Specialisering 26 Sammanfattande resultat 27 Diskussion 28 Resultatdiskussion 28

Organisatoriska faktorer 29 Ledarskap 29 Specialisering 31 Individfaktorer 32 Motivation 32 Gemenskap/Tillhörighet 32 Prestation 34 Hälsa 35 Skolan 36

Flickornas egna tankar om hur man skulle få fler att stanna inom idrotten 38

Metoddiskussion 38

Styrkor och begränsningar 38

Slutsats 39 Vidare forskning 39 Slutkommentar 40 Käll- och litteraturförteckning 41 Bilaga 1 - Litteratursökning 44 Bilaga 2 - Intervjuguide 45 Bilaga 3 - Samtyckesblankett 48

Bilaga 4 – Analystabeller Individfaktorer 49

Analystabell 1a | Motivation 49 Analystabell 1b | Motivation 50 Analystabell 2a | Gemenskap/Tillhörighet 51 Analystabell 2b | Gemenskap/Tillhörighet 52 Analystabell 3a | Prestation 53 Analystabell 3b | Prestation 54 Analystabell 4a | Hälsa 56 Analystabell 5a | Skolan 57 Analystabell 5b | Skolan 58

Bilaga 5 – Analystabeller Organisatoriska faktorer 59

Analystabell 6a | Ledarskap 59

Analystabell 6b | Ledarskap 62

Introduktion

Enligt WHO rör sig 81% av världens ungdomar för lite och i Sverige ligger den siffran på 87% när det gäller flickor och 85% för pojkar (World Health Organization [WHO], 2018). Intresset för hälsa och en sund livsstil ökar dock bland unga i Sverige och många tränar och motionerar i olika former på fritiden. De som är intresserade av tävling och idrott är ofta aktiva inom föreningsidrotten och de som inte har det intresset tränar oftare i privat regi eller på egen hand (Fröhling & Nygård, 2020). Vilka som tränar och rör på sig regelbundet beror delvis på socioekonomiska- och kulturella faktorer, t.ex. påverkar familjens kapital

(utbildning och ekonomi), bostadsområde och föräldrars idrottshabitus (intresse för idrott) (Lundvall & Brun Sundblad, 2016). Enligt en del av Riksidrottsförbundets värdegrund beskriven i “Idrotten vill” har alla som vill rätt att vara med inom idrottsrörelsen, utifrån sina förutsättningar. “Alla som vill oavsett kön, könsidentitet och uttryck, etnisk och social bakgrund, religion/trosuppfattning, funktionsförmåga, sexuell läggning eller ålder får vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet.” (Riksidrottsförbundet, 2019).

De positiva hälsoeffekterna av att vara fysiskt aktiv från tidig ålder är många och de leder även till goda hälsovanor senare i livet (Ekblom et al., 2018). Enligt en systematisk översikt framträder främst positiva effekter som bättre självförtroende, bättre sociala färdigheter, färre depressiva tillstånd, högre tilltro till sin egen förmåga för dem som är aktiva inom någon idrott. Bättre hälsa ses särskilt för dem som är aktiva inom föreningsidrotten, den sociala gemenskapen anges främst som skäl (Eime et al., 2013). Särskilt flickorna skattar sin hälsa, livstillfredsställelse och glädje högt jämfört med dem som ej är aktiva eller bara i liten grad enligt den vetenskapliga översikten “Idrottens samhällsnytta” (Faskunger & Sjöblom, 2017). Andelen som är fysiskt aktiva minskar ju högre upp i åldern man kommer

(Folkhälsomyndigheten, 2018) och i 13–16 årsåldern sker något i utvecklingen hos både pojkar och flickor då många väljer att sluta med sin föreningsidrott. Avhopp sker främst bland flickor (Thedin Jakobsson & Engström, 2008). De dagliga rekommendationerna av fysisk aktivitet riskerar då hos dessa att uppfyllas i lägre grad och sin tur leda till en försämrad hälsa (Telford et al., 2016).

Då idrottande förutom fysiska hälsofördelar också har goda effekter på flera dimensioner av psykisk hälsa (Guddal et al., 2019) vill vi genom den här kvalitativa intervjustudien

undersöka faktorerna som påverkar flickors idrottande genom att intervjua sex flickor i denna ålderskategori - varav tre fortfarande är aktiva och tre har lämnat sin idrott. Vi fokuserar på individfaktorer som till exempel motivation, social gemenskap, prestation, press från skolan samt hur organisatoriska faktorer påverkar, t.ex. ledarskap, tidig specialisering, föreningars värdegrunder osv.

Kunskapsöversikt

Det finns omfattande forskning med olika perspektiv inom ämnet barn och ungdomar och deras relation till idrott. Det har vänts på många stenar kring vad som påverkar huruvida man stannar kvar eller slutar i 13–16-årsåldern. Faktorer som påverkar flickors inställning till sitt deltagande i idrott skiljer sig till viss del från pojkars, särskilt som idrott rör sig inom en könsrelaterad kontext (Daniels & Leaper, 2006). I idrottsrörelsens idéprogram Idrotten vill (2019), anger man i avsnittet om jämställdhet att flickor och pojkar ska ha samma möjligheter att utöva idrott och att utövningen ska värderas lika och prioriteras på ett likvärdigt sätt. Enligt Lundvall och Brun Sundblads studie (2017) är de vanligaste orsakerna till varför man slutar med sin idrott i 13–16-årsåldern att man tröttnar, att det är tråkigt, svårt att hinna med både idrotten och skolan. Andra orsaker är att man inte tycker om tränarna, att lagandan inte är bra eller att man inte tycker att man platsar i laget. Wagnsson (2009) menar också att när det gäller könsaspekter tycks flickor gynnas mest av att idrotta men att det även är de som i större utsträckning slutar med sin idrott främst i åldern 14–16 år.

I detta avsnitt presenteras en översikt av forskningsläget kring ungdomar och idrott i allmänhet och flickor i synnerhet.

Individfaktorer Motivation

Hur motivation ter sig och påverkar människor i olika situationer beskrivs i olika teorier varav Self Determination Theory, SDT, är en av dem. Teorin baseras på tre medfödda

psykologiska behov - autonomi, kompetens och social tillhörighet. Lyckas man tillfredsställa alla tre behoven ökar sannolikheten för självbestämmande och inre motivation. SDT

undersöker också vad som motverkar de tre psykologiska behoven, såsom sociala

miljöfaktorer. Man skiljer på inre, yttre motivation och amotivation (brist på motivation). Den inre beskrivs som den utforskande, nyfikna, vitala som återspeglar den mänskliga naturens positiva potential men som behöver stödjande miljöer med exempelvis positiv feedback för att upprätthålla och fördjupa den. Den yttre baseras på belöning men också hot, tidspress, direktiv eller uppsatta mål och har i forskning visat sig kunna dämpa den inre motivationen. Undervisning som stödjer autonomi leder till högre inre motivation, nyfikenhet och vilja att utmanas medan ett mer kontrollerande tillvägagångssätt innebär att eleverna tappar initiativförmåga, lär sig mindre effektivt och blir mindre kreativa. I sammanhang där man behöver motivera andra på ett sätt som skapar engagemang, ansträngning och

prestationskapacitet är det alltså av stor betydelse att kontexten stöder autonomi, kompetens och social samhörighet (Ryan & Deci, 2000).

Gemenskap/Tillhörighet

Nycklarna till varför vissa fortsätter att idrotta ligger delvis inom området erfarenhet och bredd. Ett vanligt mönster är att de som redan i tidig ålder har varit aktiva inom flera idrotter har med sig en vana och en fysisk kompetens vilket gör att man trivs inom idrotten (Thedin Jakobsson et al., 2012). Om man som ung idrottare känner att man förstår idrottens logik, att man har klart för sig och accepterar vad som förväntas och om man upplever en känsla av meningsfullhet är det mer troligt att man fortsätter (Thedin Jakobsson, 2012). Att känna sig betydelsefull i gruppen samt välkommen och respekterad av sina lagmedlemmar och att kompisarna stannar kvar, har också stor betydelse för fortsatt idrottande (Hedenborg & Larneby, 2016). Andra studier belyser kopplingen mellan kamratskap och acceptans i gruppen som en viktig faktor för positiv självkänsla och därmed högre deltagande i lagsport (Richman & Shaffer, 2000).

Sociologen Bourdieu (1992) anger begreppet “Habitus” som beskriver hur erfarenheter och minnen formar en individs tankar, känslor, uppfattningar och beteenden i olika sociala sammanhang. Han liknar det vid ett slags schema som vid interaktion med omgivningen ristas in i medvetandet och som fungerar som vägledning i sociala situationer. Barn och unga som kommer från en miljö där vissa sociala och ekonomiska betingelser med en

beteenderepertoar där idrott inte är en naturlig del, kan i en idrottskultur med ett sätt att bete sig, klä sig, prata, leda till att barnet känner olust för att delta och fortsätta idrotta. Här uppstår risk för exkludering på grund av kollision mellan olika habitus. De individer med ett

annorlunda habitusmönster väljer då en annan aktivitet som motsvarar hens erfarenheter och minnen bättre. Dessa ungdomar sorteras ut i idrottsmiljön och kvar blir de med de rätta egenskaperna, det vill säga de som följer föreningens norm-, regel- och värderingssystem (Wagnsson, 2009).

Prestation

Resultat från den norska HUNT-studien visar att högre nivåer av fysisk aktivitet leder till bättre självkänsla och välbefinnande under tonåren och att lagidrotten hade särskilt positiv inverkan på flickor (Guddal et al., 2019). Om fokus inom lagidrotten främst ligger på de bästa individerna, på prestationer i förhållande till andra och där motivationsklimatet bygger på tvång och rädsla för misslyckanden, ökar risken betydligt för negativ påverkan på

självkänslan (Faskunger & Sjöblom, 2017).

Teorier finns kring hantering av motgångar och misslyckanden hos barn där man benämner självbehärskning kontra hjälplöshet som två typer av beteenden som beskrivs som resultat av ett autonomistödjande eller kontrollerande föräldraskap. Dessa beteenden sätts också i relation till om man är hög- eller lågpresterande. Högpresterande och självbehärskande individer anser sällan att man misslyckas men om man gör det fokuserar de på lösningar och självkontroll för att undvika liknande misstag. Den lågpresterande och hjälplösa individen analyserar och “ältar” istället sina misslyckanden och hittar orsaker till det som ligger utanför individens kontroll. Denna personlighetstyp påverkas dock i hög grad av ett autonomi- och kompetensstödjande ledarskap (Diener & Dweck, 1978; Ng, F. F., et al., 2004; Grant & Dweck, 2003; Ryan & Deci, 2000).

I Grant och S. Dweck’s studie (2003) om inlärd hjälplöshet, definierar man två ursprungliga målkategorier; resultatmål, där syftet är att validera eller undvika brist på förmåga och inlärningsmål, där man har som mål att förvärva nya kunskaper och färdigheter. Dessa mål kopplas till motivation och kapacitet i prestationskrävande situationer. Vid resultat som mått på förmåga yttrar sig hjälplöshet vid bakslag eller negativ feedback, särskilt om förmågan uppfattas som låg. Däremot visar sig miljöer med fokus på inlärning, förståelse och tillväxt främja uthållighet och självbehärskande beteende, även om förmågan uppfattas som låg. I en studie av Ng, F. F. med kollegor (2004) undersökte man även skillnader i mottaglighet för autonomiskt kontra kontrollerande moderskap om man som barn var låg- eller

därmed mer mottagliga för de negativa effekterna av ett kontrollerande klimat men också för de positiva effekterna av ett autonomistödjande.

Hälsa

Barn och ungdomar som är fysiskt aktiva visar sig ha större hälsofördelar än de som är mindre aktiva eller helt inaktiva. Mindre risk för övervikt samt större ben- och muskelmassa är exempel på det (Strong, B., et al., 2005; Janssen & Leblanc, 2010). Men idrott har inte bara fysiska fördelar, Eime med kollegor (2013) tar bland annat upp psykologiska och sociala effekter. I Ungdomsbarometern som utförs för Riksidrottsförbundets räkning tar man del av undersökningar och analyser om ungdomars (15–24 år) tränings- och motionsvanor och i den senaste från 2016 svarade de unga på frågan “Vad får dig att fortsätta utöva idrott/aktivitet” (Riksidrottsförbundet, 2016). I rapporten Idrottens samhällsnytta redogörs för att ungdomar- och särskilt flickor som idrottar i organiserad form- skattar sin hälsa, livstillfredsställelse, glädje och lycka livet högre än de som ej idrottar eller deltar i liten grad (Faskunger & Sjöblom, 2017). Helena Tolvhed (2017) menar i samma rapport att nya individuella träningsformer konkurrerar ut föreningsidrotten. Och trots att dessa gynnar folkhälsan riskerar de även att leda till kroppsfixering och hälsohets. Hon vill därför slå ett slag för den trygga gemenskapen som föreningsidrottens verksamhet kan bidra med (Tolvhed, 2017). Skolan

Kraven och pressen från skolan är en faktor som träder in på arenan i högre grad i 13–15-årsåldern. Stressen påverkar flickor mer och de uppger också oftare att skolarbetet är svårt. Flickornas betyg är också högre än pojkarnas i skolan, men brister i skolans arbetssätt påverkar också och leder till försämrade skolprestationer (Folkhälsomyndigheten, 2018). Men att delta i idrott utanför skolan i yngre åldrar har visats kan öka den sociala

kompetensen, såsom att lösa konflikter med kompisar och visa respekt för lärare och andra vuxna (Howie et al, 2010). Fler studier undersöker också sambandet mellan fysisk aktivitet och inlärningsförmåga (Etnier, L., et al., 2006; Biddle, SJH., & Asare, 2011).

En vanlig anledning till varför ungdomar lämnar sin idrott är på grund av “tidsbrist på grund av skolarbete”, denna anledning har uppgetts under många år (Lundvall & Brun Sundblad, 2016).

Organisatoriska faktorer

“Idrott för barn ska bedrivas ur ett barnrättsperspektiv och följa barnkonventionen. Därmed ska barn ges utrymme att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad, så att barn får vara med och bestämma och själva påverka den verksamhet som de är delaktiga i.” (Riksidrottsförbundet, 2019)

Ledarskap

I Riksidrottsförbundets idéprogram Idrotten vill (2019) beskrivs verksamhetsidé, visioner och värdegrunder för svensk idrott. Vad gäller hur man ser på ledarskap betonas att ledarrollen är ett förtroendeuppdrag som innebär ett ansvar för att skapa en miljö där effektivt fungerande och välmående ungdomar kan formas. Grundläggande utbildning inom tränings- och tävlingslära och om fysisk, psykisk och social utveckling hos människor ska ges till tränare och ledare.

Ledare/tränare som är lyhörda, tillåter känsloyttringar, egna åsikter och initiativ, ger feedback och visar tillit utvecklar sociala, kognitiva, målinriktade och initiativrika egenskaper hos sina spelare. Det innebär hälsomässiga fördelar när barn och ungdomar ges möjlighet att känna självständighet, kompetens och tillhörighet, i praktiken att låta dem så mycket som möjligt vara med och påverka hur verksamheten ska formas och hur deras träningsupplägg ska se ut. Ett sådant autonomistödjande klimat främjar positiv utveckling och välbefinnande i laget (Ryan & Deci, 2000; Cronin & Allen, 2015; Faskunger & Sjöblom, 2017).

Specialisering

“Tävlings- och träningsverksamhet för idrottare oavsett kön ska stimulera till kvalitativ och långsiktig idrottslig utveckling samt motverka utslagning. Alla oavsett kön och ålder ska ges förutsättningar att träna och tävla tillsammans.”

(Riksidrottsförbundet, 2019)

Tidig specialisering eller “toppning” av lag är framträdande en orsak till varför avhopp sker. Enligt “Toppningsstudien” (Lindgren & Hinic, 2005) är det framförallt vid laguttagning inför matcher och under matcher som vissa spelare ges mer speltid och utvalda positioner. Barns och ledares uppfattning skiljer sig åt i studien kring hur det kan gå till, exempelvis kan barnen

uppfatta det som att de som tränar mest, är bäst eller presterar bäst under en match får mer speltid medan ledare anser att man utgår från att de som tränat flitigast och har mest ork får spela mest. Det resoneras också kring syftet till varför detta sker, större vinstchans eller belöning för ansträngning och träningsnärvaro? Att låta barnen ha fasta positioner både under träning och matcher är en annan typ av “toppning” som förekommer där syftet är att barn ska bli bäst i sina positioner för att laget ska nå så stor framgång som möjligt. Ledare som är prestations- och resultatinriktade ägnar sig främst åt ”toppning” men även ledare som trots att de är väl medvetna om föreningars policys, vilka betonar att alla barn ska vara med och att toppning inte ska förekomma, agerar utifrån ett toppningsperspektiv. Vid nivågruppering finns risk för negativ påverkan på självförtroendet, både för de som blir utvalda och inte. De som väljs ut och hamnar i en grupp med fler starka individer kan i längden tappa

självförtroende om man inte upplever att man presterar lika bra i jämförelse (Faskunger & Sjöblom, 2017).

Forskning kring involveringsgrad och påverkan på psykosomatisk hälsa visar att risken kan vara högre vid hög involveringsgrad att drabbas av skador, överträningssyndrom och andra negativa hälsoeffekter som till exempel ångest, oro, depression, utbrändhet, särskilt vid tidig specialisering. För barn och ungdomar menar man att det verkar vara hälsomässigt

fördelaktigt att vara lagom involverad i idrott eller till och med att vara aktiv i flera idrotter i yngre åldrar för att kring 16-årsåldern fokusera på en specifik (Faskunger & Sjöblom, 2017).

Sammanfattning forskningsläge

Forskning på vilka faktorer som påverkar barn och ungas relation till idrott berör bland andra motivation, social samvaro, prestation, hälsoaspekter, ledarskap och tidig specialisering. I 13–16-årsåldern sker förändringar i tillvaron för de unga, både inom idrottsmiljön och i den fysiska och psykologiska utvecklingen, som kan ha till följd att många av dem väljer att lämna den organiserade idrotten. Om man som ung idrottare sedan tidig barndom har med sig vana och fysisk kompetens, förstår idrottens logik och dessutom upplever en känsla av

meningsfullhet är det mer troligt att man fortsätter. Ungdomar, särskilt flickor som idrottar i organiserad form, skattar sin hälsa, livstillfredsställelse, glädje och lycka i livet högre än de som ej idrottar eller deltar i liten grad.

Ökat fokus på resultat och prestation ju längre upp i tonåren man kommer innebär olika typer av respons där beteendemönster som självbehärskning kontra inlärd hjälplöshet påverkar hur man hanterar den ökade pressen. Prestationsförmåga är kopplad till dessa beteendemönster, där den självbehärskande oftare är högpresterande och vice versa. När fokus mer blir på resultat som mått på förmåga kan det resultera i att vissa unga upplever att man

underpresterar vilket i sin tur leder till att man efter hand tappar självkänsla och motivation. Möjligheten att motverka en sådan trend finns om ledare och tränare har medvetenhet och kompetens inom autonomistödjande ledarskap - betydelsen av de grundläggande

psykologiska behoven självbestämmande, kompetens och social samvaro. Om man strävar efter att uppfylla dessa ökar sannolikheten för att fler fortsätter med sitt idrottande. Forskning visar också att det verkar vara hälsomässigt fördelaktigt att vara lagom involverad eller aktiv inom flera idrotter i yngre åldrar för att kring 16-årsåldern bli mer specifik.

Skolpressen ökar också i den här åldern. Flickor påverkas mer än pojkar och har också högre betyg. Bland fördelarna som kommer med idrottande är den sociala kompetensen som är användbar vid lösande av konflikter med kompisar och som även bidrar till visande av respekt för lärare och andra vuxna.

Syfte

Syftet med studien är att studera anledningar till varför tonårsflickor i åldrarna 13–16 år stannar kvar eller lämnar sin föreningsidrott med hjälp av dessa frågeställningar:

Vilka individfaktorer påverkar att man stannar/lämnar sin föreningsidrott?

Vilka organisatoriska faktorer påverkar att man stannar/lämnar sin föreningsidrott?

Metod

I detta avsnitt presenteras val av metod och tillvägagångssätt under tidsperioden för eventuell replikation och evaluering (Backman, 2016). Urval och dess tillhörande process,

pilotintervjuer, intervjuer, transkribering samt val och utförande av analysprocessen omfattas. Slutligen reflekteras kring etiska förhållningssätt samt studiens tillförlitlighet och

Urval

Sex flickor, ur den identifierade åldersgruppen 13–16 år som varit eller fortfarande är aktiva inom en föreningsidrott, valdes enligt modellen bekvämlighetsurval. Tre flickor aktiva inom sin föreningsidrott och tre som slutat. Flickorna i urvalet var i åldrarna 14–15 år varav samtliga har varit aktiva inom föreningsidrotten under många år, dock inte i samma förening eller idrott. Flickorna började idrotta då de var mellan 6–7 år gamla.

Förfrågningarna till deltagarna och deras vårdnadshavare gjordes via mail, sms och telefon. Önskvärt var att deltagarna skulle vara öppna och känna sig bekväma med att dela sina erfarenheter kring sitt idrottande. De flickor som tackade ja till att delta är eller har varit aktiva inom handboll, basket, volleyboll och fotboll, alltså lagsporter. Tre av deltagarna var från samma förening och lag, där två av dem fortfarande är aktiva och en valt att sluta. Intervjuer

Två pilotintervjuer utfördes, en för de aktiva respektive en för de som slutat med sin idrott. Baserat på dessa intervjuer finjusterades några av frågorna för att tydligare kopplas till frågeställningarna. På grund av svårigheter att hitta en tredje deltagare som slutat med idrott, användes pilotintervjun som slutgiltig data i analysprocessen. Totalt gjordes sex intervjuer vilket författarna ansåg var tillräckligt för att få förståelse och mättnad kring ämnet. Intervjuerna utfördes digitalt via FaceTime, i och med förhållningsregler för Covid-19 och spelades in med hjälp av en ljudinspelningsapp på mobiltelefonen. Sedan överfördes de till en skyddad USB- sticka. Intervjuerna utfördes av en författare för varje kategori och innehållet delades sedan dem emellan, både i transkriberad form och som ljudfil.

Intervjuguide

Intervjuguiden konstruerades i semistrukturerad form med bestämda frågor baserade på studiens syfte och frågeställningar, som i sin tur kunde besvaras med öppna svar. I intervjun för de som slutat förbereddes följdfrågor utifrån anledningar till varför man valt att sluta. Efter genomgång av existerande forskning inom ämnet relaterades frågorna till möjliga orsaker, exempelvis skolan, toppning eller gemenskap och följdfrågor ställdes inom ämnet. Frågornas relevans diskuterades av författarna sinsemellan innan pilotintervjuerna utfördes.

För att flickorna skulle känna förtroende för författarna och vilja öppna upp sig om tankar och känslor kring ämnet inleddes guiden med lättsamma frågor. Flickorna för respektive kategori fick därefter svara på frågor gällande bland annat organisation, ledarskap, motivation och om hur de upplever/upplevde gemenskapen i laget.

(Se bilaga 2, Intervjuguide)

Under intervjun låg fokus på att lyssna intensivt och visa uppriktigt intresse för vad flickan berättade samt ställa följdfrågor för att hålla igång samtalet. Korta kommentarer såsom “berätta mer” eller korta pauser för att hjälpa flickan att utveckla sitt svar var till hjälp (Yin,

R.K., 2013). För att ytterligare skapa en känsla av trygghet och tillit användes deras egna ord

vid följdfrågor. Till exempel; “Du nämnde skolan som anledning till att du slutade, på vilket sätt påverkade det?”.

Transkribering

Intervjuerna transkriberades av författarna. Yttrande av känslor, suckar eller kroppsspråk noterades i viss mån men främst angavs typiska ord som “liksom” eller “såhär” som var karakteristiska för urvalet. Båda författarna tog sedan del av hela innehållet i ljud- och textfiler.

Analysprocess

Vid granskning av datan användes metoden innehållsanalys där teman identifierades och kondenserades utifrån en induktiv ansats och ett latent förhållningssätt. Samtliga intervjuer lyssnades igenom samt lästes upprepade gånger av författarna för att skapa en helhetsbild av flickornas beskrivningar (Hassmén & Hassmén, 2008) och för att hitta underliggande

tolkningar (Backman, 2016). Författarna strävade dels efter neutralitet och objektivitet och man var uppmärksam på eventuella underliggande betydelser (Backman, 2016).

Författarna delade delvis upp den inledande delen av analysfasen mellan sig. Analyserna av materialet utfördes först av författare och intervjuledare för respektive kategori.

Meningsbärande enheter urskiljdes som sedan kondenserades ner till kortare meningar med samma innebörd. Mening och innebörd tolkades utifrån författarnas kunskap, insikt,

sensitivitet och intuition (Backman, 2016). Denna tolkning mynnade ut i en kod som sedan delades in i passande underteman och teman. Underlagen diskuterades sedan för att se om

tolkningen av texten upplevdes likadan av båda författarna. Slutligen granskades alla teman och sorterades in under individuella eller organisatoriska faktorer samt om de var relevanta för rapportens frågeställningar. Analysexempel presenteras i bifogad tabell. Resultaten från intervjuerna sammanställdes av båda författarna och presenteras i resultatavsnittet.

Exempel på analystabell

Meningsbärande enhet

Kondenserad enhet

Kod Undertema Tema

“...han tycker jag är väldigt väldigt bra, han är alltså väldigt passionerad i sitt yrke. Han bryr sig väldigt mycket, om hur man mår och alltså han bryr sig väldigt mycket om en och om sporten. Han liksom gillar det han gör och gillar att vara tränare.”

Passionerad och väldigt

engagerad tränare. Bryr sig om både tjejerna och sporten. Gillar det han gör. Beundran och förtroende för tränare Utvecklande ledarskap Engagerat ledarskap Etiska förhållningssätt

Den första kontakten med flickorna skedde mellan författarna och deras föräldrar då de alla var 15 år eller yngre, vilket kräver godkännande för medverkan av vårdnadshavare. En samtyckesblankett skickades ut, där studiens syfte beskrevs samt information om att deltagandet var frivilligt, att materialet hanteras konfidentiellt och att man i rapporten är anonym. (Se bilaga 3, Samtyckesblankett)

Även intervjun inleddes med information om detta samt att de hade möjlighet att avsluta både intervjun och medverkan i studien när som helst utan att behöva förklara varför (Hassmén & Hassmén, 2008), detta för att värna om flickornas rätt till integritet och värdighet (Trost, 2005). Varje intervju avslutades med en fråga om man ville tillägga, förtydliga eller ändra något.

Tillförlitlighet och trovärdighet

När det gäller tillförlitlighet och trovärdighet inom forskning bör man sträva efter att vara så transparent som möjligt. Att processen beskrivs och dokumenteras så andra kan förstå och bedöma den (Yin, R.K., 2013). Dessutom ska data och resonemang redovisas och på så sätt

vara tillgänglig att granskas (Alvehus, 2013). Då intervjuerna utfördes av en författare per kategori arbetades de två intervjuguiderna fram gemensamt för att öka studiens trovärdighet och för att resultaten skulle göras möjliga att vara överförbara (Hassmén & Hassmén, 2008). Vid analys och bearbetning av data var båda författarna involverade för att säkerställa att tolkningar stämde överens (Kvale & Brinkmann, 2009).

Resultat

Vi redovisar resultaten av intervjuerna efter de teman vi har kommit fram till för de två frågeställningarna vi angivit. För de tre som fortfarande är aktiva inom sina idrotter var teman kopplade till individfaktorerna; motivation, gemenskap/tillhörighet, prestation och hälsa. För de organisatoriska faktorerna identifierade vi; ledarskap.

När det gäller de tre vi intervjuat med frågan varför man har lämnat sin idrott har vi

identifierat följande teman kopplade till individfaktorer; motivationsbrist, prestationsångest och viss skolstress. Teman för organisatoriska faktorer; ledarskap och specialisering.

Individfaktorer

Motivation (se Bilaga 4, Analystabell 1a och 1b)

För att få reda på konkreta anledningar till att stanna kvar inom sin idrott fick flickorna som fortfarande idrottar frågorna; “Vilka är de viktigaste anledningarna till att du spelar/idrottar?” samt “Har du någon gång funderat på att sluta?”, ”Varför?”. I och med de frågorna kunde vi urskilja vad som motiverar dem att fortsätta. Motivationen visade sig som en underliggande faktor på olika sätt inom flera av de teman vi hittat.

Motivation är ett viktigt begrepp inom idrotten och från våra intervjuer kan vi göra tolkningen att den upplevas på olika sätt bland flickorna. Ordet “tråkigt” används vid beskrivningen av skäl till varför de inte vill fortsätta. En nämner att det var mer fokus på att ha kul när man var yngre, att träning och tävlingsmomentet blev tråkigt medan en annan beskriver att det var tråkigt att inte känna så många då laget delades upp i nivåer.

Två av flickorna berättar att motivationen avtog långt innan beslutet om att sluta fattades. Allt från några månader, och som flickan nedan beskriver, till två år.

“Sen började jag också tycka, under typ två år innan jag slutade så började jag tycka att det blev tråkigare och tråkigare. Och det blev inte såhär ”åh träning va kul” utan det blev mer såhär ”jag får väl gå på den...”

När samma flicka fick frågan om vad hon gjorde istället för att gå på träning berättar hon att hon hellre ville vara hemma och kolla på film eller gå och på gym med en kompis.

För de som fortfarande idrottar kan motivationen graderas på olika sätt. Det sociala samspelet är en av faktorerna men visas dock på olika sätt och samtliga inom denna kategori beskriver att gemenskapen och ledarskapet är viktiga motivationsfaktorer till att fortsätta. Men för en av flickorna var det tydligt att motivationen ökade när man vann matcher, speciellt i

kombination med känslan av att man kämpat som ett lag.

“Ja eh .. vårt lag älskar att vinna! Vi vill vinna varje match vi spelar. Men om vi inte vinner så gör det ingenting bara vi har kämpat liksom vårt bästa. Om vi har spelat dåligt för att vi inte har försökt .. liksom försökt vårt .. yttersta, då är vi ganska nedstämda .. men om vi vet att vi har spelat bra och liksom kämpat så hårt vi kan, då blir vi all.. oftast alltid nöjda liksom även om vi inte vinner .. men alla är ganska så här .. vill vinna liksom...”

Gemenskap/Tillhörighet (se Bilaga 4, Analystabell 2a och 2b)

Gemensamma faktorer som flickorna nämner är den sociala samvaron inom idrotten. Detta är en stor anledning till att man stannar kvar men också varför man väljer att sluta om man känner ett utanförskap. Lagsportens innehåll av gemenskap och laganda ser olika ut i de föreningar vi stött på men även inom samma förening kan det uppfattas olika, beroende på individens erfarenheter. Detta beskriver en av flickorna;

“Absolut ja men jag trivs så bra och jag tycker att vi är ett fantastiskt .. alla tjejer är

jättehärliga och vi ja det är verkligen ett jättehärligt lag och det är en härlig gemenskap och att vara en del i”

medan en annan från samma förening och lag men som valt att sluta, delar med sig av en annan erfarenhet;

”Men det var också lite bråk med en kompis i laget som pikade mig lite. Så det blev lite komplicerat”

Dock nämner flera av dem som valt att sluta, att de saknar den sociala samvaron och det anges som en anledning till att beslutet om att sluta inte var självklart. De flesta beskriver dessutom att vägen in till föreningsidrottens värld var via eller tillsammans med kompisar. En av flickorna som slutat säger;

“Att den största nackdelen var att inte kunna träffa, eller ja jag kan träffa dem, men personerna i laget, såsom kompisarna och tränarna. Amen de människorna. Jag hade ändå spelat med dem i 7 år så det blev såhär att säga hej då till människor man känt ganska länge.”

En av flickorna beskriver att hon inte har något större behov av att umgås med vänner utanför idrotten eller skolan, då hon får det behovet uppfyllt inom idrotten. Lagsport inom

föreningsidrotten kan vara en enkel väg till gemenskap där tryggheten ligger i att träffa likasinnade med samma intressen.

“(...) en tredje skulle väl kanske vara gemenskap och vänner och liksom umgänge, det är ju någonting som också är väldigt viktigt”

Prestation (se Bilaga 4, Analystabell 3a och 3b)

På olika sätt har samtliga flickor beskrivit någon typ av krav på prestation. Denna visar sig i olika former och kan påverka dem både negativt och positivt. Hos de flickor som fortfarande idrottar kan prestationen ofta visa sig ha ett positiv utfall eftersom den kan vara till hjälp för att behålla fokus och en drivkraft att vilja utvecklas. En av flickorna berättar att hon ibland fått spela med äldre tjejer och upplever att hon då spelar bättre.

“...för det finns ju ett äldre lag och jag har spelat med dem ibland .. om de har behövt till typ .. nåt SM. Då har jag fått träna och spela med dem och då har man märkt en ganska stor skillnad mellan våra lag och jag spelar ju bättre när jag spelar med några som är lite bättre liksom .. så då vill man ju ibland spela i det laget. Men jag gillar mitt lag väldigt mycket..”

Dock kan de som fortfarande idrottar känna att kravet över att prestera istället visar sig på ett negativt sätt. De två andra flickorna beskriver svårigheter att kombinera pressen i skolan, framförallt i och med betygssättning och sin idrott, vilket leder till att de tvingas prioritera mellan dem. Trots detta finns ambitionen att prestera inom båda områdena. Flickorna inom

den här kategorin har, trots prestationskrav, verkat hittat en balans. Det är inte en tillräckligt stor belastning för att de behöva sluta med idrotten.

För de som slutat har prestationskraven däremot varit en anledning. Prestationen har

utvecklats till en ångest som har varit besvärlig att hantera och den har triggats igång av både yttre och inre faktorer.

En gemensam faktor till upplevelsen av ångest var att man jämförde sig med andra i laget.

“Amen det var nog att inte behöva, det låter konstigt, men att inte behöva kämpa lika mycket, asså inte lika mycket satsning. Att jag slipper den delen av att jag måste annars är jag dålig och inte lika bra som alla andra, att slippa den känslan. Jag tror det var den största anledningen eller den största anledningen till att jag slutade.”

Känslan av att känna sig otillräcklig och sämre än sina lagkamrater verkar vara en faktor som påverkar flickornas besluta att sluta.

”... man jämförde sig med folk i laget. Och då kände man sig sämre (...)”

Detta gäller både för de som vill satsa mer på sin idrott och för de som väljer att inte göra det. En berättar att hon kämpade för att platsa i det bättre laget men att hon trots det inte blev utvald. Prestationsångesten gjorde att hon inte längre trivdes i sitt lag, vid jämförelsen med sina lagkompisar kände hon inte att hon nådde samma nivå. Tävlingslusten hade hon dock kvar och den fick henne att istället välja en individuell sport där hon kunde tävla mot sig själv.

De andra två som slutat upplevde att satsningarna i laget gjorde dem mindre motiverade till att fortsätta på grund av den ångest som det innebar. Varken träningar eller matcher lockade då det var fokus på att prestera. En av dessa flickor kunde dessutom känna ångest över att behöva hitta på ursäkter för att inte gå på träningarna;

”Alla tycker att match är belöning av träningen, det är det som är kul. Men jag tyckte inte det jag tyckte typ att var ganska mycket ångest över att man skulle prestera. Det blev ju

Hos samtliga tre som valt att sluta uppstod ångest och en känsla av att känna sig dålig vid jämförelse med andra. Medan de som fortfarande idrottar snarare upplever en viss stress som kan relateras till försök att kombinera prestation inom idrotten och andra områden.

Hälsa (se Bilaga 4, Analystabell 4a)

Två av flickorna som fortfarande idrottar nämner hälsofördelar som en av anledningarna till att de stannar kvar. De uttrycker båda att de mår bra både under och efter träningarna, både på grund av den fysiska aktiviteten men också den sociala tillvaron tillsammans med laget. Där blir värdet av att röra på sig i ett sammanhang det som blir roligt. Då vi frågade om tre anledningar till varför man utövar sin idrott svarar en av dem;

“...det är nånting som får mig och må bra, sen är det ju också att det .. alltså det får ju mig och må bra men också alltså så är det ju bra för kroppen, det är ju motion och eh .. alltså det (litet skratt) är ju väldigt bra för kroppen (...)”

Av de flickor som slutat berättar två av dem att de nu utövar annan fysisk aktivitet, ett av skälen kan möjligen vara just att de förstår vikten av att vara fysiskt aktiv och fördelarna som kommer med det.

Andra faktorer, exempelvis skolan, som påverkar flickorna i hög grad i den här fasen i livet upplever de snarare kan kopplas bort i och med idrotten.

“...det är ju skönt att gå iväg och träna så slipper man ju tänka på skolan. Sen efter så känner man sig nästan typ lite stolt över sig själv nästan, att man så hära kom ut, och har varit ute och sprungit och tränat. Då känner man sig nästan typ frisk när man varit och tränat ju så det är ju väldigt skönt!”

Som den här flickan beskriver det kan idrotten alltså fungera som en slags stressreducering. Hon beskriver en känsla av välbehag av att slippa skolan, att ha möjlighet att vila hjärnan. Skolan (se Bilaga 4, Analystabell 5a och 5b)

Skolan spelar en stor roll i denna period av livet och nämns också som en av anledningarna till två av flickornas val att sluta med sin idrott. Då en av flickorna fick frågan vad det var som gjorde att hon slutade svarade hon;

“Men det var typ skolan (...) väldigt mycket läxor och då blev det svårt att hinna med. Det var mycket läxor och prov så man måste prioritera skolan.”

Den känslan delas av en annan flicka i samma kategori. En av flickorna som slutat med sin ursprungliga idrott och börjat med en annan berättar så här när hon får frågan om hon skulle vilja göra båda;

“Nä tror inte det. Det var så mycket basket eftersom vi tränade fyra gånger i veckan och så var det, man kunde inte riktigt skippa och det var mycket plugg ändå”

Här beskrivs inte skolan som en utlösande faktor till varför hon slutade men ändå något som påverkade beslutet. Att rent tidsmässigt hinna med båda var för hennes del inte möjligt på grund av krav från skolan.

För den tredje flickan nämns inte skolan under intervjun och verkar därför inte vara en faktor som påverkat beslutet att inte fortsätta, här har andra faktorer som nämnts tidigare bidragit. Flickorna som fortfarande idrottar fick frågan hur de upplever att idrotten fungerar ihop med skolan. En av flickorna menar att det inte är något problem alls hittills medan det upplevs som en stressor för de andra två, speciellt i och med betygsättning. En nämner att idrotten ibland kan prioriteras bort på grund av skolarbete.

“Eh alltså nu i åttan… alltså det var ju lättare när man gick i femman och också på fotbollen men nu så får man kompromissa och missa nån träning nån gång i veckan för att liksom kunna plugga till prov så att man får bra betyg till nian och så.”

Organisatoriska faktorer

Ledarskap (se Bilaga 5, Analystabell 6a och 6b)

Det framgår tydligt i flera av intervjuerna att ledarskapet, tränarnas engagemang och

ledarfilosofi har en stor påverkan på lusten och motivationen att fortsätta att vara aktiv inom sin idrott. Faktorer som balans mellan lek och allvar, varierade träningar, inställningen att det som är viktigt är att man anstränger sig och gör sitt bästa snarare än att alltid vinna, förmågan att lyssna och uppmärksamma var och en, är viktiga komponenter i ett uppskattat och

framgångsrikt ledarskap. Flera av flickorna uttryckte en uppfattning om att deras tränare var genuint engagerade vilket ytterligare skapar en känsla av ömsesidigt engagemang.

“...han tycker jag är väldigt väldigt bra, han är alltså väldigt passionerad i sitt yrke. Han bryr sig väldigt mycket, om hur man mår och alltså han bryr sig väldigt mycket om en och om sporten. Han liksom gillar det han gör och gillar att vara tränare.”

Lyhört ledarskap

Vid frågan om man kände att det fanns utrymme och öppenhet för att komma med egna förslag och åsikter kring träningsinnehåll så fanns det hos de flesta inte ett särskilt stort behov för det då upplevelsen var att man var nöjd med träningsuppläggen. Men om man hade tankar, idéer och förslag så menade nästan alla att man kunde dela med sig.

“... att man känner att man får tycka till och eh komma med förslag för att det påverkar ju såklart .. det kan ju både påverka träningen positivt men också liksom gemenskapen i laget och just det att man får känna att ens åsikt liksom värderas och den betyder någonting och den är viktig”

“Ja absolut, alltså de är väldigt öppna för att liksom … våra tränare och de andra i laget är liksom väldigt öppna för att man ska kunna komma med egna förslag till träningarna”

En flicka var lite mer tveksam i svaret och antydde att det möjligen i hennes fall inte upplevdes som lika välkomnande att komma med förslag, att tränarna möjligen tog till sig idéerna - om det var något som var bra.

“Alltså det är inte jättemycket sånt där .. att nån i vårt lag .. alltså kommer med idéer sådär .. men om det är nåt vi tänker på liksom då .. vi kan alltid gå och säga det till vår tränare liksom .. och så lyssnar ju han .. om det är nåt han vet .. är bra .. Då tar han till sig det .. men det är inte ofta vi gör det”

Samma flicka gav också uttryck för att man bland spelarna i hennes lag skulle uppskatta att få feedback och återkoppling från tränarna om enskilda prestationer och vad man skulle kunna träna på för att utvecklas men att det var något som inte ingick som en naturlig del av det lagets ledarskap. Denna önskan hade dock framförts till tränarna eftersom det upplevdes som en viktig beståndsdel i utvecklingen.

“... vi är lite dåliga med det här att säga vad vi ska göra för att bli bättre .. det tycker de flesta i vårt lag att tränarna haft lite svårt med. Vi tycker inte att de har gett så här jättebra feedback .. så det är väldigt mycket att man måste fråga om det om man vill ha det .. och det är inte många som frågar liksom .. även om de vill ha .. Men det har vi också sagt till tränarna och de tar till sig det”

Balans - lek och allvar

En annan faktor som lyftes fram som viktig var tränarnas förmåga att skapa träningar med både lekfulla och seriösa inslag. Flera av flickorna ansåg att deras tränare var bra på det. Eftersom de flesta av flickorna tränar upp till fyra gånger i veckan så menar man att det behöver vara varierade träningar för att man inte ska tycka att det blir tjatigt.

”...de visste vad vi behövde öva på. Och de gjorde det till en rolig grej. De gjorde varierande övningar och ganska mycket individuellt ibland och samtidigt som i laget. Och jag tyckte de var bra på att få oss att göra det dom ville.”

Flera uttrycker uppskattning av föreningens organisation kring läger och cuper. Lagaktiviteter som anordnas utanför träningar och matcher som uppmuntrar till att skapa gemenskap och god laganda, uppskattas mycket bland flickorna. Alla upplever att det är något som görs i respektive förening om än i olika grad.

“Jaa de planerade väldigt bra när vi har till exempel sommarläger så är det för alla åldersgrupper och då kan det vara rörigt men de planerade verkligen för att vi ungdomar skulle få det så bra som möjligt.”

“Ja, det tycker jag väldigt mycket, vi gör ofta sådan där grejer som att vi åker iväg och bowlar eller gör aktiviteter som får ihop oss så att vi blir mycket tightare och liksom, det blir roligare då att vara tillsammans om man gör roliga grejer. Det tycker jag.”

Några av flickorna pratade om krav på närvaro på alla träningar, att det kunde upplevas som en press. För motivationens skull ansåg man att det skulle finnas en acceptans från tränarna att man inte alltid har möjlighet att närvara, att det kan finnas skäl som till exempel prov i skolan och annat som kan komma emellan.

“... alltså om man har då fem träningar i veckan och lägger väldigt mycket press på .. alltså sina spelare så är det klart att .. alltså de spelarna kanske inte .. känner sig motiverade att spela för att det är så mycket press på en. Så liksom att .. man tar det lite lugnt med dem.”

“… men jag tror också att det är viktigt att man inte lägger en så stor press på ungdomarna .. iom att du måste träna alla gånger i veckan, du måste vara här osv .. det är viktigt att de får känna att .. om du inte mår bra så behöver du inte komma, om du känner dig trött så behöver du inte komma, om du har något annat som du ska göra så behöver du inte komma, det är liksom inte något krav på att du är här, vi är glada när du kommer och vi är glada att du är med i laget liksom att du vill .. hålla på med den här aktiviteten och det är det vi liksom prioriterar liksom mest inte att du måste vara här”

Laganda/gemenskap

Den sociala samvaron framträder som en av de viktigare ingredienserna i lagidrottandet. Alla flickorna lyfter fram glädjen i att kämpa mot ett mål tillsammans och att man har många kompisar inom sitt lag. En flicka menade att det var tillräckligt för henne med det umgänget hon har inom sin idrott då de ses fyra gånger i veckan på träningarna, att hon övrig tid inte har så stort behov av andra kompisar. Även för en av flickorna som slutat och som tyckte att träningarna var tråkiga, upplevdes och uppskattades grupptillhörigheten och glädjen när man spelade och vann matcher tillsammans.

“Att man kan bli glad av att spela tillsammans och jobba tillsammans. Och vinna

tillsammans för om man vinner så blir man liksom glad och då .. att få känna såhär lagspel och få den här höga pulsen när man springer där.”

“... man träffar ändå dem så mycket liksom .. fyra gånger i veckan, så det blir aldrig att man liksom träffar utanför .. det behövs liksom inte .. men när man väl är på träningarna då är man ju liksom så bra vänner som att man är med dem utanför .. men det blir aldrig att man så här träffar dem jättemycket utanför”

“Även fast jag inte var så tävlingsinriktad och tyckte träningarna var tråkiga så fick man ändå ett slags adrenalin när man spelade. Det var ändå såhär man fick en känsla och grupptillhörighet som att man kunde vinna och spela och bli glada tillsammans.”

En av flickorna berättar om att hon har känt sig utpekad som mindre duktig av kompisar i laget och att det gjorde att hon började att jämföra sig med de andra och att det främst var det som fick henne att sakta dra sig undan och slutligen lämna laget. Tränarna och ledarna försökte i det fallet att hjälpa till och ta tag i situationen men hon tappade ändå sugen och ville inte fortsätta.

“Det var ganska mycket, kanske bara var jag, som om att man jämförde sig med folk i laget. Och då kände man sig sämre.”

“Jag tror helt ärligt om det här bråket inte hänt, och om det inte hade… då hade jag sett på det här med jämförelsen på ett annat sätt. Då kanske inte jag hade tyckt att det var lika tråkigt. Men jag tror inte att jag hade fortsatt ändå.”

Prestation

När det gäller ledares och tränares filosofi kring prestation och resultat menar alla flickorna på olika sätt att det som uppfattas som det viktigast i både tränings- och matchsammanhang är att man anstränger sig och gör så gott man kan. De flesta flickorna tycker att det är roligt

att vinna och att man gärna vill det men att det finns en acceptans i att det är okej att inte vinna om man verkligen har kämpat. Flera framhåller att glädjen ligger i att kämpa tillsammans med sitt lag, att det är det absolut viktigaste, inte att vinna.

“Men när det är stora serier så är det klart liksom mer att man tar det mer på allvar .. och då kanske resultatet är lite viktigare men det är inte direkt så att man får bara applåder om man gör mål utan det är också så liksom att vi är ju där för att lära oss och ha kul och det är det som liksom spelar mest roll tycker de.”

“...när vi spelar bra som ett lag så är det i många fall så att det blir liksom en vinst, just att vi är så pass samspelta och vi är ju ett bra handbollslag liksom…”

Av de tre som slutat med sin idrott verkar den gemensamma nämnaren vara de ökade kraven på närvaro på träningar och på prestation som skapat en prestationsångest, vilken har bidragit till beslutet. Känslan av att inte platsa i laget, att inte var lika bra som alla andra, att inte bli utvald till de viktiga matcherna verkar vara en starkt påverkande faktor till att motivationen och glädjen släckts.

”Alla tycker att match är belöning av träningen, det är det som är kul. Men jag tyckte inte det jag tyckte typ att var ganska mycket ångest över att man skulle prestera. Det blev ju

seriösare, fler träningar, hårdare fys och då blev det mer seriöst än roligt.”

”När vi hade matcher blev vi tillkallade till olika matcher så de bättre blev kallade till de svårare matcherna och de sämre blev kallade till de mindre svårare matcherna.”

“Amen det var nog att inte behöva, det låter konstigt, men att inte behöva kämpa lika mycket, asså inte lika mycket satsning. Att jag slipper den delen av att jag måste annars är jag dålig och inte lika bra som alla andra, att slippa den känslan. Jag tror det var den största anledningen eller den största anledningen till att jag slutade.”

”Asså jag tröttnade för att det började bli lite, eller det blev ganska seriöst så jag blev inte motiverad att gå på träningarna längre. Jag var aldrig taggad att gå på träningarna längre.”

Specialisering (se Bilaga 5, Analystabell 7a)

Det finns en viss förståelse hos de flesta av flickorna för att det blir mer allvar kring

matchspel när man har kommit upp den åldern som de är i nu. Lagen delas vanligen upp och man spelar matcher i olika nivåer. I de fall där den grundläggande inställningen från ledarna är att alla ska få spela så mycket som möjligt och att det viktigaste är att man kämpar, har kul och lär sig något av matcherna, har man mer acceptans för att “toppning” sker inför vissa

viktigare matcher. Samtidigt som det kan vara en känslig fråga så vill man också att laget ska ha chans att vinna.

“Men när det är stora serier så är det klart liksom mer att man tar det mer på allvar .. och då kanske resultatet är lite viktigare men det är inte direkt så att man får bara applåder om man gör mål utan det är också så liksom att vi är ju där för att lära oss och ha kul och det är det som liksom spelar mest roll tycker de.”

Upplevelserna kring hur ofta man gör detta varierar men för de tre flickorna som har slutat i sina lag så har det förfarandet varit en starkt bidragande faktor, såsom också beskrevs under stycket om prestation. En flicka menar att de bara är 14 år och att det känns fel att börja med specialisering i så ung ålder.

”När vi hade matcher blev vi tillkallade till olika matcher så de bättre blev kallade till de svårare matcherna och de sämre blev kallade till de mindre svårare matcherna.”

”...i slutet precis så blev det ganska så toppat. Vi delade upp laget i två lag så det var ett lag som var lite mer avancerat och så var det ett lag som var mindre avancerat. Sen blev det så att några fick flytta ner om de inte riktigt var på riktigt samma nivå som de i det bättre laget och det blev lite stressigt för jag var i det bättre laget men sen blev jag sjuk i två månader jag kunde inte gå.”

“Tränarna delade inte upp på något sätt. Utan det blir mer naturligt när man blir äldre. Folk delas upp i landslag eller såhär såna som spelar för lite större tävlingar typ SM. Det blev… man var tvungen att satsa mer. Jag spelade inte för att satsa på något riktigt. Det var det som alla började göra.”

“Man skulle ta ut spelare mindre tidigt, senare i åldern. Vi är ändå 14 och det känns ganska ungt. Och att de flytta fram mer när det kommer till att välja ut vissa spelare.”

Sammanfattande resultat

De individfaktorer som framträdde främst som avgörande för hur flickorna ser på sitt idrottande var hur den sociala gemenskapen upplevdes och hur relationen till de ökande prestationskraven hanterades. För de som fortfarande idrottar framhölls glädjen att kämpa och utvecklas tillsammans som en stark motivationsfaktor. För de som kommit fram till beslutet att lämna sin idrott var främst känslan av att inte vara lika bra i jämförelse med de andra i

sina lag något som påverkade motivationen och glädjen och som slutligen ledde till att man tröttnade även om man fortfarande uppskattade den sociala samvaron.

När det gällde de organisatoriska faktorerna så berörde samtliga flickor hur viktigt ett stödjande och utvecklande ledarskap är för motivationen och vilja att fortsätta med sin idrott trots ökade prestationskrav. För de som fortfarande är aktiva är balansen mellan att vilja vinna och att låta alla få chans att utvecklas och spela matcher viktig och man har en accepterande inställning till förfarandet i viss mån så länge det inte är det dominerande tillvägagångssättet. För de som valt att sluta upplevdes “satsandet” som så pass negativt inverkande på motivationen och självkänslan att man inte fann de positiva delarna med gemenskapen tillräckligt starka för att vilja fortsätta.

Diskussion

Syftet med vår studie var att studera anledningar till varför tonårsflickor i åldrarna 13–16 år stannar kvar eller lämnar sin föreningsidrott. Faktorer uppdelade på individ- och organisation undersöktes och frågeställningarna löd:

Vilka individfaktorer påverkar att man stannar/lämnar sin föreningsidrott?

Vilka organisatoriska faktorer påverkar att man stannar/lämnar sin föreningsidrott? Resultatdiskussion

I materialet från intervjuerna med de sex flickorna framträdde under analysarbetet några mönster ganska snabbt. Det blev tydligt att de huvudsakliga organisatoriska faktorerna ledarskap och specialisering i hög grad påverkade vilka individfaktorer som framträdde som de viktigaste; såsom gemenskapen och tillhörigheten för de som fortfarande idrottar och för de som slutat; prestationsångest och motivationsbrist. En faktor urskiljde sig som gemensam för flickornas upplevelser och erfarenheter, nämligen motivationsklimatet. Hur det påverkar om man vill fortsätta eller sluta med sin idrott och relaterat till det hur man utifrån sina individuella erfarenheter och beteendemönster hanterar att idrottsmiljön successivt blir mer resultat- och prestationsinriktad ju längre upp i åldern man kommer.

Organisatoriska faktorer

Eftersom vi under analysarbetet insåg att de organisatoriska faktorerna som ledarskap och filosofin kring specialisering till stor del påverkar de individuella faktorerna inleder vi diskussionen med dessa.

Ledarskap

Då idrottsrörelsens värdegrund betonar vikten av att ledare för barn och ungdomar har eller ges möjlighet till kompetens inom fysisk, psykisk och social utveckling

(Riksidrottsförbundet, 2019) är det tillfredsställande att ta del av flickornas åsikter kring ledarskapen i deras respektive lag. Det som främst kommer fram i beskrivningen kring ledarna är att de är engagerade, kompetenta, kreativa, lyhörda och skapar positiva

motivationsklimat. Flera lyfter även att man uppskattar att de också är lite stränga och tydliga när det behövs. En av flickorna betonade särskilt att det var viktigt då det i hennes lag kunde vara lite stökigt och flamsigt emellanåt och att de inte skulle komma någon vart om inte tränarna satte gränser.

De tre behov som kan kopplas till teorin om självbestämmande och motivation, Self

Determination Theory, SDT (Ryan & Deci, 2000), självbestämmande (autonomi), kompetens och tillhörighet, berörs som viktiga av samtliga flickor på olika sätt. För de som fortfarande

idrottar anges ledarskapet som präglas av detta klimat i hög grad som en av anledningarna till att man trivs så bra och utvecklas på ett tillfredsställande sätt, att motivationen kommer inifrån. Även Cronin & Allen (2015) resonerar kring ledarskapets uppmuntran till självautonomi och individuell utveckling för ungdomars välbefinnande och fortsatta deltagande i idrott. De menar att om man lyssnar på sina idrottare, låter dem visa

och dela känslor, erbjuder träningsvariation, uppmuntrar delaktighet kring träningsupplägg, ger värderad feedback och visar förtroende, medför en positiv utveckling för unga idrottare. Det är också viktigt att ledarna har kunskaper om den omvälvande tonårstiden då det händer mycket både i den fysiska och psykiska utvecklingen och att det påverkar både idrotten och livet utanför (Riksidrottsförbundet, 2019). Eftersom de flesta av flickorna tränar cirka 6–8 timmar i veckan möter ledarna dessa unga en stor del av deras vardag vilket man kan förstå innebär att det är ofrånkomligt att de får ta del av en väsentlig del av olika aspekter av utvecklingen. Konflikter som kan uppstå i gruppen, vilket inträffade för en av flickorna i studien, kan behöva hanteras snarast för att undvika att de utvecklas till långvarig påverkan på gemenskapen och lagandan. I omnämnda flickans fall ledde konflikten tillsammans med andra orsaker till att hon dessvärre till sist valde att sluta.

Wagnsson (2009) beskriver i sin avhandling om föreningsidrott som socialisationsmiljö hur ett uppgiftsorienterat kontra ett resultatorienterat klimat relateras till upplevd idrottslig kompetens. Det uppgiftsorienterade ökar sannolikt individens känsla av att vara duktig då jämförelserna utgår från de egna förutsättningarna istället för att som i ett resultatorienterat klimat jämföras i förhållande till andra. För flickorna i vår studie som fortfarande är aktiva tolkar vi deras beskrivningar som att båda klimaten förekommer i lagom balans och att det fungerar bra om man också har en upplevd tillräcklig kompetens, vilket enligt SDT är det mest konkreta behovet (Ryan & Deci, 2000).

Då de flesta av flickorna tränar fyra gånger i veckan skulle risken för enformighet och tristess kunna vara hög. Dock menar merparten att tränarna är väldigt bra på att variera träningarna och utveckla olika områden. Flickornas syn på sina tränares förmåga att lyssna på dem och låta dem vara delaktiga i träningsupplägg varierar lite från att några upplevde att det är helt accepterat och tillåtet till att någon kände att det nog kunde vara så om förslagen var “bra”. Samtliga upplevde dock att man var nöjd och inte hade några större behov av att komma med egna förslag. Denna upplevelse ligger i linje med vad som redogörs i Hedenborg & Larnebys

FoU-rapport (2016) där den övergripande uppfattningen är att de flesta tränare lyssnar på önskemål om träningsinnehåll medan det däremot inte upplevdes lika accepterat att vara delaktiga gällande matcher eller tävlingar.

Specialisering

När det handlar om att idrotten gradvis blir mer seriös och inriktad på resultat, att man nivågrupperar lagen och “toppar” vid vissa viktiga matcher, beskriver samtliga flickor att man har en viss förståelse för att det är en naturlig utveckling. Det beskrivs också som en del av drivkraften och motivationen, att vinna tillsammans med sitt lag. Hedenborg & Larneby (2016) beskriver ett liknande synsätt, att ungdomar som fortsätter med sin idrott accepterar ökade krav på närvaro på träningar, prestation och engagemang då de är medvetna om att det är så det fungerar inom idrotten (Hedenborg & Larneby, 2016). Thedin Jakobsson (2012) menar också att framgångar är som bekräftelse på utveckling för laget och att de som fortsätter att idrotta har utvecklat ett naturligt förhållande till tävlingsmomentet även om de främst betonar betydelsen av den sociala samvaron och utvecklingen av egen förmåga. Dock är det uppenbart att balansen mellan glädjen och stoltheten över att vara en del av ett lag som vinner och ligger bra till i serier och att känna att man som individ bidrar till

resultaten, att man “levererar”, för några av flickorna inte fungerar. Känslan av att inte “platsa i laget” uttrycks och motivationen och glädjen har successivt minskat hos dem som valt att sluta. En flicka beskrev just prestationsångesten kopplad till resultatfokuset som negativt för hennes motivation. Här hade det varit intressant att än mer utforska tankar kring hur

ledarskapet fungerade vid dessa signaler på motivationsbrist.

För de flickorna som lämnat idrotten på grund av aversion mot den ökade pressen och

satsandet men som ändå vill fortsätta att idrotta är möjligheten att fortsätta inom föreningarna som “fritidsaktivitet” begränsad. Dessa flickor har istället gått över till aktiviteter i privat regi såsom klättring, crossfit och gymträning. Det omnämns i Idrotten vill (2019) som ett skäl till tappet av tonåringar inom föreningsrörelsen - “i alltför många föreningar saknas

verksamheter som lockar de flickor och pojkar som gärna vill fortsätta att idrotta, men med en lägre tävlingsmässig ambitionsnivå eller helt utan tävlingsinslag.” (Riksidrottsförbudet, 2019). Flickorna nämner också att det är en viss lättnad att slippa passa tider och känna pressen att närvara vid alla träningar, att dessa aktiviteter inte tynger deras samveten på

samma sätt. En av flickorna menade också att hon tyckte att det kändes bättre att numera bara tävla mot sig själv.

Individfaktorer Motivation

Ser man till de tre komponenterna inom SDT- autonomi, kompetens och social tillhörighet- verkar de som fortfarande idrottar få dessa behov tillfredsställda. Som nämnt tidigare kan flickan gradera faktorer till motivationen på olika sätt men samtliga uttryckte att de tycker att det är roligt att vinna och kämpa tillsammans med sina lag för att nå framgångar och att det motiverar dem att anstränga sig på träningar och matcher. Det handlar om en stor del inre motivation i form av glädje, lärande och en vilja att utmanas och bli bättre men att yttre faktorer som belöningar i form av vinst i matcher också är en drivande motivationsfaktor (Ryan & Deci, 2000).

För de som slutat verkar dessa komponenter inte vara i samma balans. I de fall man slutat hade upplevelsen av resultatfokuset i sig en negativ påverkan på självkänslan och i sin tur motivationen, när man inte kände att man hade förmågan att prestera på samma sätt som de andra. Brist på motivation visar sig i hur de beskriver idrotten som tråkig. Lundvall & Brun Sundblad (2017) finner även i sin studie att deltagarna beskriver anledningen till att de slutade var för att det var tråkigt. Samma studie beskriver även att föreningsidrottens

traditionella arbetssätt inte gynnar utvecklingen på sådant sätt som ungdomarna skulle önska. Att vara självbestämmande kan alltså tolkas vara svårare inom föreningsidrotten än inom andra sporter. Detta upplever våra flickor och visar sig genom att de kände krav på att närvara på alla träningar.

Gemenskap/Tillhörighet

En av de viktigaste faktorerna för att man är aktiv inom lagidrott är den sociala samvaron med lagkompisar och ledare. Det handlar om att man kämpar mot ett gemensamt mål och att när man vinner så blir glädjen starkare när man kan dela den tillsammans.Några av flickorna menade att det inte är vinsten i sig som är det viktigaste utan att man tillsammans kämpar och gör sitt yttersta. Inte bara vår studie visar detta, även Thedin Jakobsson (2012) beskriver meningsfullheten med att dela upplevelser med sina lagkompisar och tränare. Man ser även