JURIDISKA INSTITUTIONEN
Stockholms universitetFördelning av rättegångskostnader
enligt rättegångsbalken 18 kap. 5 § st. 2
– När kärandens rättsskydd ställs på sin spets
Nathalie Amrén
Examensarbete i processrätt, 30 hp Examinator: Henrik Edelstam Stockholm, Höstterminen 2017
Abstract
The thesis is about the allocation of litigation costs in civil procedure in chapter 18, section 5 of the Swedish Code of Legal Procedure. The regulation has a significant impact on several procedural questions but have rarely been systematized in legal practice or legal theory since their adaption. The regulation stipulates that when a case is being dismissed because a party has withdrawn an action or fail to appear in court, this party shall be liable to indemnify his adversary’s legal costs, unless special circumstances causes the liability to be settled differently.
It is hard to make any general conclusions on how special circumstances has been assessed in court practice, however some universal principles have been perceived. The court practice is partially sprawling and the general court makes decisions from circumstances in the individual cases. This leads to discouragement for a party to understand what circumstances that classifies as special circumstances. Therefore, it can be difficult for a party to foresee the litigation costs of the legal process, resulting in a decreasing predictability. This could lead to a party being deterred to litigate and therefore is obstructed from claiming its rights. When the plaintiff’s claim has been satisfied or otherwise meaningless, the plaintiff is in principle forced to withdraw his action. When the claim is satisfied there is no reason to continue with the process because a maintaining will cause the plaintiff to lose the case. The plaintiff is forced into an act which, according to the general rule, imposes as a liability for the costs of the proceedings. This risk may deter the plaintiff from suing and processing a counterparty who has a bad economy.
A more nuanced adjudication process, taking into account the complexity of the problems the plaintiff is facing, can be a step in restoring the legal protection. Furthermore, consideration must be given to what it means to be regarded as losing party according to this regulation and if it’s compatible with the legal protection set up by the legislative history. If the general courts more detailed could motivate their assessment of the allocation of litigation cost in their judgements, it could lead to increased predictability. Furthermore, it may be an assignment for the supreme court to settle a case like this, concerning revocation in order to help structure and provide guidance.
Sammanfattning
Uppsatsen behandlar fördelningen av rättegångskostnader enligt rättegångsbalken 18:5. Bestämmelsen har ett betydande inflytande på processuella frågor men har trots allt inte uppmärksammats särskilt sedan dess införande. Bestämmelsen fastställer att då ett mål avskrivs på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit ska denne ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt.
Det är svårt att dra några generella slutsatser om hur särskilda omständigheter har tolkats i praxis, däremot har några generella principer kunnat utrönas. Praxisen är delvis spretig och domstolarna beslutar ofta om rättegångskostnader utifrån omständigheter i det särskilda fallet. Det leder till en svårighet för part att på förhand förstå vad som kan utgöra särskilda omständigheter. Vidare kan det vara svårt för part att överblicka rättegångskostnaden för processen, vilket medför att förutsebarheten minskar. Det kan i sin tur leda till att en part avhåller sig från att processa och därmed hindras från att utkräva sin rätt. När kärandens anspråk fullgjorts eller på annat sätt blivit meningslöst, får det till följd att käranden i princip tvingas återkalla sin talan. Då anspråket fullgjorts finns ingen anledning att fortsätta processen eftersom ett vidhållande av talan kommer leda till att käranden förlorar målet. Här tvingas käranden till ett agerande som enligt huvudregeln medför att denne åläggs ett ersättningsansvar för rättegångskostnaderna. Detta kan avskräcka käranden från att stämma motpart för att utkräva sin rätt.
En mer nyanserad tillämpning där domstolen tar hänsyn till problematiken käranden ställs inför vid en återkallelse kan vara ett steg i att återskapa rättsskyddet. Vidare måste hänsyn tas till vad det innebär att anses vara tappande part enligt bestämmelsen och hur det är förenligt med rättsskyddet som förarbetena uppställt. Att domstolarna därtill mer utförligt redovisar sin bedömning av fördelningen av rättegångskostnader kan leda till en ökad förutsebarhet. Det kan vidare vara en uppgift för Högsta domstolen att pröva ett mål som rör just situationen vid återkallelse för att hjälpa till att strukturera och ge vägledning.
Innehållsförteckning
Abstract ... 2 Sammanfattning ... 3 Innehållsförteckning ... 4 Förkortningar ... 6 1 Inledning ... 7 1.1 Problemformulering ... 71.2 Syfte och frågeställningar ... 8
1.3 Metod och material ... 9
1.4 Avgränsningar ... 11 1.5 Disposition ... 12 2 Rättegångskostnadsinstitutets utveckling ... 13 2.1 Grunden för ersättningsskyldighet ... 13 2.1.1 Straffteorin ... 13 2.1.2 Skadeståndsteorin ... 14 2.1.3 Kausalitetsteorin ... 14
2.2 Upptakten till RB-reformen och rättsskyddsteorin ... 15
2.3 Rättegångskostnadsbegreppet i nutid ... 17
2.4 Parts yrkande om kostnadsersättning ... 18
3 Rättegångskostnaders funktion och ändamål ... 20
3.1 Inledning ... 20
3.2 Innebörden av RB 18:5 ... 21
3.3 Lagstiftarens syfte med RB 18:5 ... 23
3.4 Riskfördelningen avseende rättegångskostnader ... 25
4 Fördelning av rättegångskostnader i praxis ... 27
4.1 Inledning ... 27 4.2 Särskilda omständigheter ... 28 4.2.1 Bakgrund ... 28 4.2.2 RH 1997:125 ... 29 4.2.3 AD 1984 nr 129 ... 29 4.2.4 NJA 1980 s. 53 ... 30 4.2.5 NJA 1983 s. 576 ... 30 4.2.6 NJA 2010 s. 725 ... 31 4.2.7 RH 1989:113 ... 32
4.3 När särskilda omständigheter inte föreligger ... 32
4.3.1 RH 1986:172 ... 32
4.3.2 NJA 1981 s. 437 ... 33
4.3.3 NJA 1978 s. 473 ... 33
4.3.4 NJA 2007 s. 906 ... 34
4.3.5 NJA 1976 s. 360 ... 34
4.4 Kan antas att käranden får bifall ... 35
4.4.1 Bakgrund ... 35
4.4.2 NJA 1979 s. 769 ... 35
4.4.3 NJA 1988 s. 86 ... 36
4.4.5 När utgången i målet inte kan prövas ... 37 4.5 Konkursfallet ... 38 4.5.1 RH 2:84 ... 39 4.5.2 NJA 2000 s. 144 ... 40 5 Analys ... 41 5.1 Nuvarande funktion ... 41 5.2 Domstolarnas tillvägagångssätt ... 43 5.3 Konkursfallet ... 47
5.4 Inverkan på parternas processföring ... 49
5.5 Överensstämmer tillämpningen med dess ändamål? ... 50
6 Avslutande diskussion ... 52
6.1 Är en förändring av huvudregeln motiverad? ... 52
Källförteckning ... 54 Litteratur ... 54 Artiklar ... 55 Elektroniskt material ... 55 Offentligt tryck ... 55 Förarbeten ... 55 Propositioner ... 55
Utredningar och betänkanden ... 56
Nytt juridiskt arkiv, avdelning II ... 56
Rättsfall ... 56 Högsta domstolen ... 56 Hovrätterna ... 57 Svensk Juristtidning ... 57 Arbetsdomstolen ... 57 Författningar ... 57
Förkortningar
ARN Allmänna reklamationsnämnden
HD Högsta domstolen
NJA Nytt juridiskt arkiv
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalken
RH Rättsfall från hovrätterna
SFS Svensk författningssamling
SOU Statens Offentliga Utredningar
SvJT Svensk juristtidning
1 Inledning
1.1
Problemformulering
I många tvistemål är rättegångskostnaderna mycket omfattande, varför det är viktigt att veta vad en rättsprocess slutgiltiga kostnad kan uppgå till och vilken part som slutligen ska bära de olika kostnaderna. På grund av rättegångskostnadernas storlek kan det inverka på hur parterna väljer att föra sin process, både innan och under en rättegång. Trots omfattande effekter har rättegångskostnader fått tämligen lite uppmärksamhet i doktrin och praxis. Praxisen på området är delvis spretig och domstolens bedömningar utgår vanligtvis från omständigheter i det enskilda fallet. Vidare behandlas ofta rättegångskostnader summariskt i domen, vilket ofta resulterar i knapphändiga motiveringar från domstolen. När varken bestämmelsen eller praxis ger vägledning om vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter är det svårt för parterna att på förhand överblicka kostnaderna av en rättsprocess. Mot bakgrund av en oklar praxis är det av intresse att undersöka om det finns en enhetlig metod eller gemensamma nämnare för domstolarnas tillvägagångsätt avseende fördelningen av rättegångskostnaderna.
I nuläget finns det en risk att käranden hamnar i en besvärlig situation. Enligt huvudregeln i rättegångsbalken (1942:740) 18:5 st. 2 [cit. RB] ska en part, vars mål avskrives på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, ersätta sin motparts rättegångskostnader. Ett undantag från regeln är om det föreligger särskilda omständigheter som föranleder att ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Vilka särskilda omständigheter som ska ligga till grund för undantaget om ersättningsskyldigheten är inte helt klart. Käranden kan återkalla sin talan vid påföljd att behöva stå sin motparts rättegångskostnader, eftersom käranden är att anse som tappande part vid en återkallelse. Det finns dock undantag där käranden kan undgå ersättningsskyldighet. Det har ansetts utgöra särskilda omständigheter då svaranden fullgjort anspråket, exempelvis genom betalning. Men om fullgörandet istället beror på utomståendes agerande eller av en slump är det inte lika säkert att undantagsbestämmelsen i RB 18:5 st. 2 aktualiseras.
Ett tydligt exempel på denna problematik är då en motpart går i konkurs under processens gång. Här möjliggörs inte ett undantag från ersättningsskyldigheten enligt huvudregeln i RB 18:5 st. 2. När motparten försätts i konkurs under en pågående rättegång kan konkursboet enligt konkurslagen (1987:672) 3:9 ges en möjlighet att träda in i målet. Om förvaltaren inte väljer att
göra det, av anledningen att det troligtvis inte är lönsamt att försvara de tillgångar som processen berör, ingår inte tillgångarna i konkursboet. Käranden kan välja att fortsätta processa mot konkursbolaget men möjligheterna att i praktiken få sina rättegångskostnader ersatta är begränsade. Detta gäller oavsett om motparten är konkursboet eller konkursbolaget, då motparten antagligen inte har några pengar eftersom bolaget är på obestånd. Det är viktigt att motverka att den som har rätt i sak inte hindras från att vända sig till domstol för att utkräva sin rätt, av rädsla eller fruktan för rättegångskostnaderna.
Avslutningsvis kommer ett hypotetiskt händelseförlopp beskrivas för att underlätta för läsaren och som behandlas mer ingående i analysen. En inte allt för otänkbar situation är följande. A stämmer B och en rättsprocess uppstår. Plötsligt går B i konkurs under processens gång. Vidare väljer konkursförvaltaren inte att träda in i målet för B och där kvarstår A med sin talan och yrkar ersättning för både kapitalbelopp och sina rättegångskostnader. A inser att om denne väljer att fortsätta processa och eventuellt vinner framgång med sin talan, finns små möjligheter att få kapitalbelopp och rättegångskostnader ersatta på grund av motpartens rådande ekonomiska situation. Väljer istället A att återkalla sin talan, är denna enligt huvudregeln i RB 18:5 st. 2 att anses som tappande part i processen och ska följaktligen ersätta B:s rättegångskostnader om det inte föreligger särskilda omständigheter.
1.2
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka vad som utgör särskilda omständigheter enligt RB 18:5 st. 2 samt utreda om och hur rättsläget påverkar parterna.
För att uppnå syftet kommer i huvudsak följande frågeställningar att behandlas.
(i) Vilka omständigheter ska enligt förarbetena utgöra särskilda omständigheter enligt RB 18:5 st. 2?
(ii) Hur har RB 18:5 st. 2 tolkats i praxis?
(iii) Kan nuvarande reglering inverka på parternas processföring?
(iv) Kan en förändring av huvudregeln i RB 18:5 st. 2 anses vara motiverat mot bakgrund av att undvika meningslösa processer?
1.3
Metod och material
En stor del av uppsatsen består av att redogöra för gällande rätt avseende rättegångskostnadsfrågor. Metoden som huvudsakligen använts är traditionell rättsdogmatisk metod. Enligt metoden används de allmänt accepterade rättskällorna som ryms inom rättskälleläran för att fastställa gällande rätt.1 Rättskällorna utgörs av lag, förarbete, praxis samt doktrin.2 För att uppsatsen inte endast ska utgöra ett deskriptivt arbete kommer analysen och slutdiskussionen ha inslag av en kritisk rättsdogmatisk metod för att analysera, kritisera och ifrågasätta rätten. I denna del kommer uppsatsen även omfatta ändamålsargument för att dra slutsatser om innehållet i gällande rätt och visa att rättsläget är otillfredsställande. Genom ändamålsargument faller man tillbaka på vad lagstiftaren vill uppnå med bestämmelsen. Även den juridiska metoden har använts för att kunna urskilja vilka faktorer som är relevanta samt kunna avgränsa relevant fakta.3 En avvägning genom hela uppsatsarbetet avseende materialets
relevans huruvida det bidrar med kunskap till uppsatsens forskningsfrågor.
Rättskällorna är enligt den rättsdogmatiska metoden rangordnade enligt följande; lagar, förarbeten, praxis och doktrin.4 Således ska svar främst sökas i författningstext, om sådan finns. Däremot kan en oklar eller föråldrad bestämmelse ge upphov till viss tolkningsproblematik. Mot bakgrund av att bestämmelsen i RB 18:5 st. 2 inte anger några exempel på vad som kan anses utgöra särskilda omständigheter har uppsatsen inte kunnat stanna vid bara en genomgång av lagtext utan tvingats gå vidare i rättskällorna. Då uppsatsen i stor utsträckning avser att utreda hur RB 18:5 st. 2 har tolkats i praxis spelar således praxisen en stor roll. Vidare är förarbetena betydelsefulla då lagtexten är kortfattad och koncis och kan då kompletteras av motiven bakom bestämmelsen. På så vis kan lagstiftarens syfte med regleringen underlätta förståelsen för bestämmelsen. Det bör framhållas att en stor del av förarbetena behandlar själva reformen av rättegångsbalken medan ett fåtal förarbeten behandlar ingående rättegångskostnadsfördelningen och vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter.
1 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 3 uppl., Författaren och Nordstedts Juridik AB,
Stockholm, 2015, s.39 f [cit. Sandgren].
2 Korling, Fredric och Zamboni, Mauro, (red.) Juridisk metodlära, Studentlitteratur AB, Lund, 2013,
s. 21 [cit. Korling m.fl., 2013].
3 Sandgren, s. 41.
4 Bernitz, Ulf, Heuman, Lars, Leijonhufvud, Madeleine, Seipel, Peter, Warnling-Nerep, Wiweka & Vogel,
Hans-Heinrick, Finna rätt: juristens källmaterial och arbetsmetoder, 13 uppl., Nordstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 31 f [cit. Bernitz m.fl.].
Praxisen på området kommer sedan analyseras med utgångspunkt i huruvida domstolarnas bedömningar är i linje med motiven som framgår av förarbetena. När Högsta domstolen [cit. HD] tolkar en bestämmelse i lagen blir det en del av gällande rätt på området för hur lagtolkning ska ske.5 Mot bakgrund av det har fokus vid urvalet av rättsfall i första hand legat på rättsfall av prejudicerande karaktär. Däremot har även underrättsavgöranden behandlats för att ge en mångsidig bild eftersom inte alla mål ges prövningstillstånd till HD. För att förhindra ett godtyckligt urval, har rättsfall valts utifrån vilka omständigheter som legat till grund för domstolens bedömning. Dels mål där omständigheterna liknar varandra men som utmynnat i olika bedömningar, dels mål där omständigheterna varit olika men som gett upphov till en liknande bedömning. Detta för att visa på den delvis spretiga problematiken som finns hos domstolarna avseende fördelningen av rättegångskostnaderna. Referaten ska inte betraktas som rättsfallskoncentrat i traditionell mening utan är mer knapphändiga. Det som beaktas är omständigheter som är relevanta för fördelningen av rättegångskostnaderna och således inte nödvändigtvis alla omständigheter som upptagits i målet.
När en rättsfråga är svårbegriplig får doktrinen en stor inverkan. Trots sparsam information finns det på området ett antal verk som är centrala i denna framställning. Ett centralt verk är Ekelöf m.fl., Rättegång III. Verket är väsentligt för beskrivningen av fördelningen av rättegångskostnader samt för förståelsen för principer som ligger till grund för bestämmelsen och 18 kap RB i dess helhet. Äldre verk som har använts är Wildte, Sigurd, Om kostnader i
civil rättegång och deras gäldande och Jacobsson, Ulla, Parts kostnad i civilprocess; Idéhistorisk utredning och synpunkter på kostnadsreglernas funktion för att belysa
rättegångskostnadsinstitutets utveckling och få kunskap om de dåvarande rådande processrättsliga principer samt rättegångskostnadsinstitutets utveckling.
Utöver traditionella rättskällor har även annat material använts för att framhålla de ståndpunkter som finns inom området och som kan vara relevanta för uppsatsen men som också kan komma att berika analysen. Det material som använts utgörs av artiklar från Juridisk Tidskrift samt Svensk Juristtidning. Det föreligger även skäl att belysa den terminologi som använts i uppsatsen för att undvika missuppfattningar. Det rör användningen av uttrycken huvudregel och undantag. Uttrycket huvudregel kan avse huvudregeln i RB 18:1, men i uppsatsen och mot bakgrund av RB 18:5 kommer uttrycket avse då part återkallar sin talan och är
ersättningsskyldig enligt RB 18:5 st. 2. Vidare förekommer ett undantag i RB 18:5 st. 2 som benämns undantag i uppsatsen och avser situationer då särskilda omständigheter föreligger som föranleder att ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Det ovan anförda förhindrar inte att uttrycken även används i andra sammanhang, men då följer ett klargörande om det. Uppsatsen omfattar även begreppet konkursfallet, som avser situationen då kärandens motpart går i konkurs under processen gång.
1.4
Avgränsningar
Uppsatsen behandlar enbart rättegångskostnader i dispositiva tvistemål och således inte fördelningen av rättegångskostnader i indispositiva tvistemål eller brottmål. Regleringen avseende fördelningen av rättegångskostnader skiljer sig avsevärt mellan tvistemål och brottmål varför brottmål lämnas därhän. Inte heller kommer tvistemål om mindre värden att behandlas då reglerna föranleder att andra bestämmelser blir tillämpliga. Uppsatsen kommer inte heller att behandla den summariska processen eller processen i skiljeförfarande. Mot bakgrund av att det centrala i uppsatsen är bedömningen av rättegångskostnader enligt RB 18:5 kommer inte särskilda handläggningsfrågor i överrätt att behandlas.
Fokus kommer huvudsakligen vara på hur rättegångskostnader fördelas enligt bestämmelsen i RB 18:5, dock behandlas även andra bestämmelser i 18 kap RB översiktligt för att läsaren ska få ett bättre sammanhang och förståelse. Ytterligare en begränsning är att uppsatsen inte ingående kommer bearbeta aspekterna av förlikning i RB 18:5 st. 3 eller parts utevaro enligt RB 18:5 st. 2.
Reglerna om rättsskyddsförsäkring eller rättshjälp kommer inte belysas eftersom de innehåller en annan aspekt på fördelningen av rättegångskostnader. Samma regler är tillämpliga men det är en fråga om enskild part kan få ersättning från försäkringsbolag respektive staten vilket inte är aktuellt här. Mot bakgrund av uppsatsens syfte och frågeställningar är det inte aktuellt att jämföra med utländsk rätt eller behandla europarättsligt material, då uppsatsen fokuserar på en specifik bestämmelse i svensk rätt och hur den tolkats i svensk praxis. Processrättsliga principer som härstammar från europarätten kommer således inte att beröras.
1.5
Disposition
Uppsatsens inledande kapitel syftar till att ge en ämnespresentation, att förklara problematiken på området och innehåller vidare syfte, frågeställningar samt metod, material och avgränsningar. Det andra kapitlet presenterar en summarisk beskrivning av rättegångskostnadsinstitutets utveckling och vad begreppet rättegångskostnad har sin grund i. Även upptakten till reformen och yrkandet av rättegångskostnader behandlas. Tredje kapitlet behandlar regleringen av rättegångskostnader. Inledningsvis ges en översiktlig beskrivning av de centrala bestämmelserna i 18 kap RB för att sen gå vidare till en mer grundlig bakgrundbeskrivning till RB 18:5. Därefter behandlas bestämmelsens syfte och motiv bakom regleringen utifrån förarbetena. Fjärde kapitlet bygger på en genomgång av den praxis som utvecklats på området med fokus på vad som utgör särskilda omständigheter. Även rättsfall upptas som belyser den problematik som uppstår då en part går i konkurs under processens gång. Det femte kapitlet utgör uppsatsens analys där rätten analyseras och kritiseras. Uppsatsen avslutas med en diskussion där det ifrågasätts och diskuteras kring huruvida det kan var motiverat med en förändring av huvudregeln.
2
Rättegångskostnadsinstitutets utveckling
2.1
Grunden för ersättningsskyldighet
Tanken bakom rättegångskostnadsfördelningen är att den tappande partens skuld ska tillsammans med en rättighetsidé samverka för att tillsammans förmå människor att fullgöra sina skyldigheter och respektera andras rättigheter.6 För att utkräva sin rätt är ibland en rättsprocess ett nödvändigt medel men användningen får inte vara förenad med ekonomiskt lidande. Om en person skulle bli tvungen att dra på sig höga kostnader för att utkräva sin rätt kan det istället likna en orätt. Enskild, vars kontrahent av antingen försummelse eller motsträvighet inte fullgör sina rättsliga förpliktelser, måste på rättslig väg kunna tvingas till fullgörelse.7 Den ovillkorliga skyldigheten för tappande part att ersätta motpartens rättegångskostnader grundar sig i fransk rätt. Där var processens förlust avgörande för huruvida ersättningsskyldigheten ska bestämmas.8 Fördelningen av rättegångskostnader i svensk rätt har även sin grund i den tappande parts skuld men kan också förklaras utifrån ett antal teorier om syftet bakom ersättningsskyldigheten.9
2.1.1 Straffteorin
Denna teori är äldst, enligt vilken ersättningsskyldigheten var avhängig ett culpöst handlande från tappande parts sida.10 Denna teori har ansetts ha sin grund i den romerska rätten.11 Om tappande part gjort sig skyldig till ett lidande hos motparten på grund av ett missbrukande av processen kunde tappande part åläggas en ersättningsskyldighet att betala samtliga kostnader för processen. Det ansågs rimligt att den tappande parten skulle ersätta motpartens rättegångskostnader men det krävdes mer än bara ett tyckande. Teorin bygger således på en rättfärdighetsgrund, enligt vilken domstolen beaktade den tappande partens rättsstridiga vilja som skuld till processen. Om det kunde bevisas att tappande part inte handlat orätt kunde denne
6 Jacobsson, Ulla, Parts kostnad i civilprocess. Idéhistorisk utredning och synpunkter på kostnadsreglernas funktion, P. A Nordstedts & Söners förlag, Stockholm, 1964, s. 248 [cit. Jacobsson].
7 Gemmel, Hugo, Om rättegångskostnadsersättning i civila mål, Lithografiska Aktie-bolaget, 1899, s. 3 [cit.
Gemmel].
8 SOU 1926:33 Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, del III, s. 204 f.
[cit. SOU 1926:33].
9 Wildte, Sigurd, Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande, Erlanders boktryckeri, Göteborg, 1931,
s. 192 ff[cit. Wildte].
10 Wildte, s. 196. 11 Jacobsson, s. 24.
gå fri från ersättningsskyldighet. Inte bara beaktades den tappande partens förhållande gentemot den vinnande. Det togs även i beaktning om tappande part brustit i sin aktning gentemot staten eftersom ett sådant beteende var straffvärt. Teorin kan beskrivas som ett straff för rättegångsmissbruk. Sammanfattningsvis utgick inte ersättningsskyldigheten enligt straffteorin på grund av den ekonomiska uppoffring käranden haft för att åtnjuta sin rätt utan på grund av att tappande part missbrukat processen.12
2.1.2 Skadeståndsteorin
Den ovan nämnda straffteorin efterföljdes av den s.k. skadeståndsteorin. Det var intressant att reflektera över att om ersättningsskyldigheten skulle bedömas vara ett straff, så borde ett frihetsberövande kunna läka en bristande betalning. Däremot är det enligt skadeståndsteorin uppenbart att den ersättningsberättigade parten inte är behjälplig av att den ersättningsskyldige parten frihetsberövas. Mot bakgrund härav var det rimligare att betrakta kostnadsersättningen som en gottgörelse som återställde ordningen mellan parterna igen. Därför utgjorde ersättningsskyldigheten, enligt skadeståndsteorin, ett skadestånd där ersättningen ska utgå för den rättighetskränkning som tappande part gjort sig skyldig till. Det var således den skada som tappande part åsamkat vinnande part som låg till grund för ersättningsskyldigheten. Tidigare gjordes ingen åtskillnad mellan straff och skadestånd utan skadeståndet utgjorde ett slags straff. Däremot började nu sambandet mellan straff och skuld uppmärksammas, vilket senare ledde till även skadestånd erfordrade skuld. Teorin växte således naturligt fram allteftersom distinktionen mellan straff och skuld utkristalliserades. Däremot krävdes, likt straffteorin, skuld till processen vilket innebar att det behövdes finnas en viss rättsstridig vilja som givit upphov till rättegången. Skillnaden mellan teorierna avsåg graden av skuld.13
2.1.3 Kausalitetsteorin
Kausalitetsteorin växte fram som en reaktion på att rättegångskostnaderna i praxis ofta kvittades varpå kritik riktades mot skuldidén. Den höga kvittningsfrekvensen från domstolen resulterade i ett ekonomiskt lidande hos den vinnande parten som tvingades att stå sina rättegångskostnader. Det var problematiskt med den avsikt som krävdes för att ersättningsskyldigheten skulle uppstå inom skadeståndsprincipen och lagstiftaren försökte hitta
12 Wildte, s. 196 f. 13 Wildte, s. 197 ff.
en lösning på denna viljeproblematik. Istället för att fokusera på den tappande partens skuld eller vilja flyttades fokusen till den skadegörande handlingen. Kausalitetsteorin var en samlingsbeteckning för en viss åsiktsriktning. En del anhängare inom kausalitetsteorin menade att den tappande parten skulle åläggas att ersätta motpartens rättegångskostnader för den skada som uppkommit genom att käranden tvingats dra på sig kostnader för att åtnjuta sin rätt. Således med fokus på processförhållandet. Andra menade att ersättningsskyldigheten ligger i det riskmoment som uppkommer i att föra en rättsprocess.14 Att kausalitetsprincipen kunde avhålla enskilda från att förverkliga sin rättighet var en kontroversiell nackdel. Däremot verkade den tidigare rådande kvittningspraxis också avskräckande i och med att enskilda alltid behövde räkna med att bära sina egna rättegångskostnader.15 Avslutningsvis kan teorin sammanfattas som ett avsteg från skuldidén för att sträva mot ett mer strikt ansvar utifrån risken i kostnadsfrågan.
2.2
Upptakten till RB-reformen och rättsskyddsteorin
Innan den nya rättegångsbalken infördes reglerades fördelningen av rättegångskostnader enligt 21 kap äldre rättegångsbalken i 1734 års lag [cit. ÄRB]. Enligt ÄRB återfanns, likt idag huvudregeln om att den tappande parten skulle ersätta den vinnande parten dennes rättegångskostnader. Det fanns dock flertal undantag från denna huvudregel. Ett undantag var ÄRB 21:3 där kostnaderna skulle kvittas om saken varit mörk och tvivelaktig och om den förlorande parten haft skälig orsak till rättegång. Det rådde emellertid delade meningar om hur rekvisitet mörk och tvivelaktig i praktiken skulle tolkas. Här gavs stor makt åt domstolen att fritt pröva vilken sak som skulle anses vara av mörk och tvivelaktig karaktär och om part haft skälig orsak till rättegång. Domstolarna var ideligen benägna att kvitta kostnaderna mellan parterna av hänsyn till personliga omständigheter hos den tappande parten. Det blev nästan ett generellt undantag.16 Den dåvarande kvittningsregeln ansågs vila på skuldprincipen som inte längre ansågs överensstämma med den rättsuppfattning som växt fram.17 Under ÄRB:s tid kunde även domstolarna minska på kostnadsersättningen som vinnande part yrkat. Alltså krävdes det att part räknade med att betala sitt ombud ett högre arvode än den som motparten
14 Wildte, s. 207 ff.
15 Betänkande med förslag i fråga om ändrade bestämmelser rörande ersättningen för rättegångskostnad samt
gottgörelse till vittnen och sakkunniga, 1918, s. 11 [cit. 1918 års betänkande].
16 SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegång, del II, s. 232 [cit. SOU 1938:44]. 17 1918 års betänkande, s. 10 f.
skulle förpliktas att betala vilket ledde till att kostnadsersättningen i praxis förfelat den reparativa funktionen.18
Under år 1908 framhölls det att den nästintill obligatoriska kvittningen av kostnaderna hade givits en för vidsträckt tillämpning och en förändring krävdes.19 Den praxis som bildats på området kantades av missnöje och det rättsskydd som ÄRB var tänkt att ge ansågs ha blivit urholkat. Rättsskyddet utvecklades eftersom part saknade rätt till självhjälp och endast uteslutande kunde krävas av staten. Vidare tillföll rättsskyddet endast part som hade ett rättsskyddsintresse, som ansågs föreligga då part hade en materiell rättighet.20 I doktrin blev rättsskyddsteorin omtvistad och sedermera växte ett resonemang fram om att rättsskyddsteorin även borde få effekt på fördelningen av rättegångskostnaderna.21
Processkommissionen ansåg vidare att rättskyddsteorin skulle genomsyra lagstiftningen varpå skadeståndsteorin förkastades. Det avgörande skulle vara utgången av målet och därför spelade det ingen roll om tappande part brustit i sitt handlande utan ansvaret blev strikt.22 Även
processlagberedningen fann att rättsskyddet skulle utgöra en central del i nya RB.23 Den
nuvarande rättegångsbalken trädde i kraft 1 januari 1948 och ersatte ÄRB i 1734 års lag som då i huvudsak fortfarande var rådande.24 När den nya RB infördes, kom en förändring av principerna för rättegångskostnaders fördelning att ske i och med införandet att den muntliga och omedelbara processen i samtliga instanser.25
Både Ekelöf och Olivecrona har ifrågasatt rättsskyddsargumentet som ensam grund för kostnadsregleringen. Ett resonemang växte fram om inte även den tappande part ska tillerkännas visst rättsskydd. Om tappande part åläggs att ersätta motpartens rättegångskostnader sker ett intrång i dennes materiella rättsställning som inte uteslutande kan motiveras av att motpartens materiella rätt ska skyddas. Att diskutera utifrån ett rättsskyddsargument blir således innehållslöst eftersom det föranleder att parterna har en viss
18 Wildte, s. 257 f. 19 SOU 1926:33, s. 207 f. 20Jacobsson, s. 42 ff.
21 Kallenberg, Ernst, Svensk civilprocessrätt, andra bandet, 2 uppl., Carl Bloms Boktryckeri, Lund, 1926,
s. 1514.
22 SOU 1926:33, s. 208. 23 SOU 1938:44, s. 231.
24 1 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. 25 Cars, Thorsten, Parts kostnad i civilprocess, SvJT 1965 s.183.
rättsställning som bör skyddas. Olivecrona har vidareutvecklat resonemanget och ansåg att käranden fick ut sitt anspråk med avdrag för rättegångskostnader varför rättsskyddet inte var effektivt för borgenären.26 Ekelöf menade istället att kostnadsreglerna bör ses ur sin samhällsfunktion, i termer av skadestånd. Ett skadestånd innebär både en reparativ och preventiv effekt. Kostnadsreglerna bidrar till att utrota det moment av otrygghet som ligger i risken att besväras av en process och bidrar istället till att skapa en allmän känsla av trygghet.27
2.3
Rättegångskostnadsbegreppet i nutid
Det kan vara bra att klargöra att det finns olika typer av utgifter i samband med en rättegång. Det är viktigt att skilja på utgifter som under alla omständigheter ska stanna hos den som haft dem och de utgifter som är ersättningsgilla omkostnader som under vissa förutsättningar kan ersättas av motparten eller av allmänna medel. Ett exempel på en rättegångskostnad är rättegångsavgifter till staten, exempelvis ansökningsavgift för stämning i tvistemål.28 Hugo Gemmel beskrev rättegångskostnaden såsom ”hvarje ekonomisk uppoffring, som nödvändigt är förenad med processen”.29
Vad som utgör en rättegångskostnad framgår av RB 18:8. Till en parts rättegångskostnad hör utgift för bevisning i målet. Även om detta inte explicit framgår av bestämmelsen så anses beviskostnader inrymmas. Dessutom är arvode till ombud eller biträde att betrakta som en rättegångskostnad, dock finns det vissa undantag när det gäller tvistemål om mindre värden. Ett krav för att bevis- och ombudsutgifter ska vara ersättningsgilla är att utgiften ska ha varit skälig i förhållande till partens möjlighet att tillvarata sin rätt. Här får domstolen göra en skälighetsbedömning och beakta den tid som lagts ner på ärendet, målets beskaffenhet och omfattning samt även skicklighet i arbetet som utförts. Till dessa utgifter tillkommer även utgifter som part har haft för egen inställelse och även kostnader för eget arbete och tidsspillan. Här kan som ett exempel nämnas förlorad arbetsförtjänst till följd av att parten haft behov att inställa sig till en förhandling eller för att överlägga med sitt ombud. Det framgår även av RB 18:8 att kostnader för rättegångens förberedande är ersättningsgilla. Ett incitament bakom den
26 Jacobsson, s. 43 ff.
27 Ekelöf, Per Olof, Kompendium över civilprocessen, del I, 2 uppl., Uppsala, Juridiska föreningen, 1951,
s. 303 f.
28 Ekelöf, Per Olof, Bylund, Torleif & Edelstam, Henrik, Rättegång III, 7 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm,
2006, s. 276–277 [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång III].
regleringen är just att försöka få parterna att komma överens genom förlikningshandlingar och inte omgående väcka talan mot motparten. Om en förlikning inte kommer till stånd är det rimligt att få ersättning för kostnader part haft för förlikningsförhandlingarna för att inte motverka syftet med regeln.30
2.4
Parts yrkande om kostnadsersättning
Huruvida en domstol kan ta upp frågan om kostnader utan att part framställt yrkande därom har omdebatterats i litteraturen. Tidigt var det avgörande till synes styrt av förhållandet mellan domstolen och parterna och mellan parterna sinsemellan.31 Wildte är av uppfattningen att när
ersättningsskyldigheten bedömdes ha sin grund i ett straff var det inte mer än rimligt att domstolen, utan yrkande, ålade part att ersätta kostnaderna. Däremot när kostnaderna betraktades som en skada skedde en naturlig vändning såtillvida att ett partsyrkande om ersättning krävdes.32
Huvudregeln i RB 18:1 är kopplad till målets utgång genom rekvisitet tappande part. Det är utifrån utgången i målet som framställning om kostnadsreglerna huvudsakligen tar avstamp ifrån.33 Målets materiella utgång är kopplat till processens ram, nämligen parternas yrkanden
och åberopanden. Däremot kan en förändring av handläggningsform under processens gång få konsekvenser för hur rätten ska behandla uppkomna kostnader. Vidare kan förändringar i parts talan även innebära att kostnadsansvaret förändras. Exempel på en sådan förändring är då en part medger, efterger eller återkallar sin talan. Hela eller delvisa eftergivanden och återkallelser kan ske på grund av att käranden, då rättegången inleddes, inte haft kännedom om avgörande bevisning eller omständigheter. Utifrån huvudregeln, där förlorande part får ersätta motparten dennes rättegångskostnader, är det av vikt att yrkandet om ersättningen specificeras. Enligt RB 18:14 st. 1 och 31:9 st. 1 måste ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader framställas innan målets handläggning avslutats. Det är således domstolens som ansvarar för att kostnadsreglerna i rättegångsbalken tillämpas riktigt. Däremot är domstolen bunden av den kostnadsersättning som part begär och domstolen kan således inte utdöma högre belopp än vad som yrkats. Själva handläggningen av ersättningsfrågor är i viss utsträckning underkastad
30 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 277–279. 31 Jacobsson, s. 227.
32 Wildte, s. 454.
dispositionsprincipen som innebär att det krävs ett yrkande för att rätten ska kunna utdöma ersättning för rättegångskostnader. Men enligt RB 18:14 st. 2 ska rätten i tvistemål självmant i pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i RB 18:1–10 samt 18:12–13, om inte en sådan prövning är obehövlig på grund av särskilda omständigheter. Sådana omständigheter kan anses föreligga om part medgivit kostnadsyrkandet och kostnaderna faller under sådan kategori att parterna har dispositionsrätt. Här ges parterna en möjlighet att vitsorda den beloppsmässiga ramen för rättens prövning av rättegångskostnaderna. Om svaranden helt medger kärandens yrkande om rättegångskostnader är rätten bunden av medgivandet. Slutligen kan även part som ett sista alternativ överlämna ersättningsfrågan till rättens prövning. Då är rätten fri att pröva rättegångskostnadsfrågorna ex officio.34 När rättegångskostnadsersättning i tvistemål utdöms ska det fullt ut motsvara den godkända kostnaden enligt RB 18:8 och inga avdrags ska göras mot bakgrund av sympati för den tappande parten.
Avslutningsvis kan det framhållas att det i svensk rätt inte föreligger en princip om förskottsbetalning, vilket innebär att part får själv bära kostnaderna för rättegången till dess en slutlig reglering av målet sker. Detta medför att en rättegång ofta är ekonomiskt belastande.35
Då det är en tung kostnad är det viktigt att kunna förutse hur mycket en rättsprocess kommer kosta.36
34 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 323 ff.
35 Westberg, Peter, Civilrättskipning, 2 uppl., Nordstedts Juridik AB, Visby, 2013, s. 107 f [cit. Westberg]. 36 Lindell, Bengt, Civilprocessen: rättegång samt skiljeförfarande och medling, 3 uppl., Iustus förlag, Uppsala,
3
Rättegångskostnaders funktion och ändamål
3.1
Inledning
Utgångspunkten för fördelning av rättegångskostnader i tvistemål framgår av huvudregeln i RB 18:1. Bestämmelsen fastställer en skyldighet för tappande part att ersätta sin motparts rättegångskostnader. Denna bestämmelse grundar sig i uppfattningen att ersättningen är att anse som ett skadestånd och skyldigheten ålägges den tappande parten eftersom denne bär skuld i att saken prövats av domstol. Vetskapen om att den tappande part ska bära sina egna men även sin motparts rättegångskostnader är ägnad att avhålla enskilda från obefogade rättegångar. RB 18:1 är att anse som huvudregel men ett uteslutande fullföljande av huvudregeln har enligt förarbetena ansetts kunna resultera i oriktiga resultat. På den grunden är det ibland nödvändigt att ta hänsyn till särskilda omständigheter. Däremot bör undantagen vara begränsade och bestämmas på ett sätt att de främjar en enhetlig praxis.37 RB 18:3 är ett undantag från RB 18:1 och stadgar att om den vinnande parten har inlett en onödig rättegång ska denne ersätta motparten hans rättegångskostnad eller om omständigheterna föranleda därtill ska vardera parten bära sin kostnad. Vidare gäller, om omständigheten som målets utgång beror på inte var känd för tappande part före rättegången och denne borde ej heller ha känt till omständigheten, att vardera parten bär sin egen rättegångskostnad. Avslutningsvis gäller att om båda parterna uteblir så fattar inte rätten något beslut i kostnadsfrågan, vilket resulterar i att parterna får stå sina egna kostnader.38
Rättegångskostnadsersättningen fyller flera olika funktioner. Tanken att en part riskerar att stå både för sina egna rättegångskostnader men även för motpartens rättegångskostnader fyller en viss handlingsdirigerande och reparativ funktion. En framtida förpliktelse att ersätta sin motparts rättegångskostnader kan fungera som en drivkraft att på ett tidigt stadium frivilligt göra rätt för sig för att undvika att hamna i en rättsprocess. Den reparativa funktionen har till syfte att bidra till ett tryggare samhälle. Det utgör en säkerhet för borgenären att då gäldenären inte frivilligt betalar, så har borgenären en möjlighet att tvinga fram en betalning genom en rättsprocess.39 Det bygger på att en enskild upplever sig ha en rättighet eller skyldighet enligt vilken man handlar enligt. Den möjlighet att få till stånd en statlig sanktion, genom en
37 NJA II 1943:1, s. 227.
38 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 302. 39 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 280 f.
rättsprocess, är grunden i rättighetsidén och således varför det spelar så stor roll vad en process skulle kosta.40
3.2
Innebörden av RB 18:5
1 st Avvisas parts talan, anses parten som tappande.
2 st Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.
3 st Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, om ej annat avtalats. Till skillnad från de i avsnitt 3.1 omnämnda paragraferna i rättegångsbalkens kap 18, vilka reglerar kostnadsansvaret i förhållande till målets utgång, reglerar RB 18:5 fördelningen av kostnadsansvaret när målet inte blir prövat i sak d.v.s. när talan avvisas eller målet avskrivs. Bestämmelsen i RB 18:5 kan inte tillämpas om det finns föreskrivna bestämmelser enligt vilka utgången av målet saknar betydelse för kostnadsfrågans bedömning.41 Det ska tilläggas att om part, sedan motpart återkallat sin talan, begär att målet ändå ska tas upp till prövning i sak blir de vanliga reglerna om kostnadsansvar tillämpliga.42
Första stycket i RB 18:5 gäller situationen då en parts talan avvisas, vilket sker när det föreligger ett rättegångshinder. Även då rättens avgörande gått parten emot är att betrakta som tappande.43
Ett rättegångshinder är ett processhinder och innebär att ett rättsfaktum får till följd att käromålet ska avvisas.44 Parten ska i en sådan situation, beträffande fördelning av rättegångskostnad, betraktas som tappande part.45 Detta framgår även av NJA 1987 s. 317 där
40 Jacobsson, s. 56 f.
41 Eriksson, Tobias, Fitger, Peter, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar, Renfors, Cecilia & Sörbom,
Monika, Rättegångsbalken, kommentar till 18 kap. 5 §, version 2017-06-20 (Zeteo) [cit. Eriksson m.fl., lagkommentar].
42 Bellander, Henrik, Rättegångsbalken, kommentar till 18 kap. 5 §, version 2017-06-21 (Karnov). 43 NJA II 1943:1, s. 231.
44Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Pauli, Mikael, Rättegång II, 9 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm,
2015, s. 11 [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång II].
45
det, efter att två personer hade väckt fastställelsetalan, framkom en omständighet under målets handläggning som medförde att det inte längre rådde ovisshet beträffande rättsförhållandet. Mot bakgrund därav avvisades talan. I NJA 2009 s. 342 frånföll käranden yrkandet om prövning och således återstod endast yrkandet avseende ersättning för rättegångskostnaderna. Frågan i målet rörde om huruvida högre rätt ska avgöra kostnadsfrågan på samma grunder som lägre rätt utgått ifrån eller om högre rätt kan framlägga sina egna synpunkter. Här uttalade HD att när högre rätt har att ta ställning till frågor avseende ersättning för rättegångskostnader, så ska kostnadsfördelningen i lägre rätt ske på grundval av den slutliga utgången i målet. HD framhöll även att om kostnadsfrågan fullföljs separat och den lägre rättens avgörande vinner laga kraft, medför det att högre rätt ska lägga det lagakraftvunna avgörandet till grund för sin överprövning i kostnadsfrågan. Vidare uttalade HD att detsamma får nog anses gälla när överklagandet först omfattar huvudsaken men som under handläggningen begränsas till enbart kostnadsfrågan.
Andra stycket i RB 18:5 behandlar situationen då ett mål avskrivs till följd av att en part återkallat sin talan eller uteblivit. En förutsättning för att RB 18:5 st. 2 ska vara tillämpligt vid återkallelse är att målet avskrivs. Som huvudregel gäller då att käranden ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnad. Däremot har rätten tillerkänts en möjlighet att, då omständigheterna föranleder att ersättningsskyldigheten bör bestämmas på annat sätt, tillerkänna käranden full gottgörelse eller förordna att kostnaderna ska kvittas. Vanligtvis avskrivs målet när en talan återkallas, emellertid kan en svaranden i ett dispositivt tvistemål, enligt RB 13:5 begära att målet ändå ska tas upp till prövning. För de fall en sådan prövning äger rum, tillämpas vanliga regler avseende fördelning av rättegångskostnader. Enligt förarbetena till RB 18:5 st. 2 föreligger särskilda omständigheter när käranden återkallat sin talan på grund av att svaranden, efter talans väckande, har fullgjort det anspråk som gjorts gällande i rättegången. I detta fall kan det finnas en anledning att kvitta kostnaderna eller tillerkänna käranden gottgörelse för sina kostnader.46 Även en viss typ av processföring kan utgöra särskilda omständigheter.47
Om käranden återkallar sin talan innan stämning har utfärdats och då ersättning för rättegångskostnader har yrkats, ska rätten enligt NJA 2002 s. 241 pröva yrkandet. Ett liknande fall är NJA 2014 s. 677 där den övergripande frågan rörde om käranden i ett dispositivt
46
Eriksson m.fl., lagkommentar.
tvistemål kan förpliktas att betala ersättning för rättegångskostnader när målet avgjorts innan rätten hunnit utfärda stämning. Här uttalade HD att oavsett om målet avgörs genom avskrivning, avvisning eller omedelbar dom innan stämning har utfärdats, så har svaranden rätt att få ett yrkande om ersättning för rättegångskostnad prövat av domstolen.
I tredje stycket RB 18:5 anges att om parterna förliks och inget annat har avtalats om, ska kostnaderna kvittas. Det är vanligt förekommande att parterna begär att förlikningen ska stadfästas i enlighet med RB 17:6. För att parterna ska kunna förlikas måste det röra sig om ett dispositivt tvistemål. Vidare kan sista stycket tillämpas även då en part helt återkallar eller efterger sin talan eller medger motpartens talan.48 RB 18:5 3 st. kan tillämpas även om förlikningen innebär att part helt eller delvis efterger sin talan eller medger motpartens yrkande, vilket var situationen i NJA 1976 s. 259. Det förelåg i målet ett förlikningsavtal som uttryckligen angett att vardera parten skulle stå sina rättegångskostnader i målet. Men domstolen tog hänsyn till att förlikningsavtalet medfört att käranden helt avstått från anspråket på svaranden eftersom denne hade allmän rättshjälp. Därför ansåg domstolen att ersättningsskyldigheten borde bedömas som att en återkallelse gjorts och därför tillämpa RB 18:5 st. 2.
3.3
Lagstiftarens syfte med RB 18:5
Grundläggande rättegångskostnadsreglering i allmän domstol börjar i ett betänkande från år 1918 och har i stort sett varit oförändrad sedan dess. Att förstå de dåtida rättsskyddstankarna har betydelse för vår nuvarande grund för en restriktiv tillämpning av undantagsreglerna i RB 18 kap. Då ett för strikt verkställande av huvudregeln i RB 18:1 ansågs medföra olägenheter eftersöktes undantagsbestämmelser där huvudregeln om tappande parts ersättningsskyldighet begränsades eftersom ett strikt tillämpande av huvudregeln ansågs vara för hård och ledde stundtals till ”obilliga resultat”.49
Då part återkallar sin talan kan inte huvudregeln i RB 18:1 om ersättningsskyldighet för tappande parten i målet tillämpas. Det har även ansetts ligga i förhållandets beskaffenhet att när parts talan avvisas, ska denne betraktas som tappande. Även då rättens beslut går emot en är
48 Eriksson m.fl., lagkommentar. 49 SOU 1938: 44, s. 231.
denne att anse som tappande. Vid en återkallelse av talan är utgångspunkten att käranden är ersättningsskyldig för motpartens rättegångskostnader. Det gäller om svaranden inte begärt att målet prövas i sak och vidare har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader. Lagstiftaren har i förarbetena uttalat att undantag från regeln om kärandens ersättningsansvar kan göras enligt följande.50
”I vissa fall äro omständigheterna sådana, att frågan om kostnaderna bör bedömas på annat sätt. Särskilt gäller detta för det fall, att käranden återkallat sin talan på den grund, att svaranden efter talans väckande fullgjort det anspråk, som gjorts gällande i rättegången. I dylikt fall har käranden i sak vunnit målet, och han bör i regel erhålla gottgörelse för sina kostnader. Om käranden återkallat sin talan t.ex. i mål om äktenskapsskillnad därför att svaranden avlidit, eller i mål om utfående av lös sak därför att denne förstörts genom olyckshändelse eller eljest sådana förhållanden inträtt, att ett vidhållande av talan är ändamålslöst och det kan antagas, att kärandens talan skulle ha bifallits, kan anledning föreligga att kvitta kostnaderna eller i något fall tillerkänna käranden gottgörelse för sina kostnader. Stundom kan anledning till kvittning föreligga, då käranden återkallar sin talan och svaranden trots att han kan påkalla målets avgörande underlåter detta. – – – Befogenhet har emellertid tillagts rätten att, när omständigheterna föranleda därtill, tillerkänna honom gottgörelse för kostnaderna eller förordna, att kostnaderna skola kvittas.”
Att part då dennes talan avvisas ska anses som tappande part framgår av RB 18:5. Bakgrunden till uppfattningen ligger delvis i att rättegångskostnaden tidigare ansågs vara ett skadestånd och att den som tappade rättsprocessen skulle åläggas skuld för domstolsprövningen. Däremot har reformen avseende fördelningen av rättegångskostnaderna medfört en skiftning från skadestånd till rättsskydd. Om den vinnande parten inte erhöll kompensation för sina kostnader skulle rättsskyddet urholkas. Således ansåg lagstiftaren att målets utgång skulle ligga till grund rättegångskostnadernas fördelning, därav tillskrivs den tappande parten ett ersättningsansvar.51
Ett skäl till varför lagstiftaren valt att gynna käranden i detta fall kan vara för att man har utgått ifrån att svarandens fullgörande har inneburit att svaranden givit efter för kärandens talan och ansett denna vara befogad. Därför är det motiverat att käranden behandlas som om denne vunnit framgång med sitt anspråk. RB 18:5 st. 2 är också en motsvarighet till RB 18:1, eftersom part som ska anses som tappande i sak är också förlorande avseende rättegångskostnadsersättningen.
50 NJA II 1943 s. 231. 51 NJA II 1943 s. 227.
Om RB 18:5 st. 2 skulle formulerats annorlunda skulle det antagligen omotiverat framtvinga en fullständig prövning istället för att bespara bägge parter en onödig process.52
3.4
Riskfördelningen avseende rättegångskostnader
En tvist är förenad med olika risker och part kan både försättas och utsättas för risker i och med en uppkommen tvist. De mest framträdande riskerna är förmodligen ekonomiska. En del är mer eller mindre förutsebara vilket kan påverka hur part väljer att utforma sin talan. Westberg har i en artikel utgått ifrån ett exempel för att tydliggöra problematiken avseende fördelningen av risker mellan käranden och svaranden. Det rör sig om en fastighetsägare som till en hyresgäst hyrt ut en sjötomt. Därefter hade hyresgästen uppfört en pontonbrygga som fastighetsägaren vänligen bett hyresgästen att ta bort. Detta var upprinnelsen till tvisten och fastighetsägaren vände sig till domstol och yrkade att rätten skulle ålägga hyresgästen att ta bort bryggan. Plötsligt en dag var bryggan borta varpå syftet med ägarens talan förföll och denne återkallade sin talan, däremot yrkade fastighetsägaren ersättning för sina rättegångskostnader. Hyresgästen menade att bryggans borttagande hade inget med tvisten att göra, gästen hade blivit pressad av sin borgenär till försäljning av bryggan för att undvika personlig konkurs. Om det nu var så som gästen anfört – vore det rimligt att gästen svarar för rättegångskostnaderna då utomstående pressat till fullgörelse som av en ren slump länder ägaren till fördel? Kan bedömningen bli en annan om bryggan förstördes av naturen eller om bryggan bortförts efter en miljövårdande myndighets föreläggande?53 Författaren försöker genom illustrationen med hyresgästen och hyresvärden framhålla hur olika risker för att olika händelser ska inträffa under processens gång kan bedömas.
I vissa fall är det lämpligast att den part som haft möjlighet att kontrollera händelsen och således kunnat undvika ett förverkligande av risken ska stå risken. Däremot finns risker som är okontrollerbara eller i vart fall svåra att förutse och kontrollera, exempelvis då utomstående ekonomiskt pressar svaranden till handlande. Är det rimligt att svaranden ska stå den risken som av slump innebär ett uppfyllande av kärandens anspråk? En lättillämpad riskfördelning är den då käranden betraktas som vinnande part eftersom denne nått framgång med sin talan i
52 Westberg, Peter, Rättegångskostnadsansvar och riskfördelning – några anmärkningar om
rättegångskostnadsfördelningen vid återkallelse av talan i dispositiva tvistemål, JT 1995–96 s. 381 [cit. JT
1995–95, Westberg].
processen. Men därigenom tas det inte någon hänsyn till verkligheten och vilka risker eller förutsättningar som lett fram till kärandens framgång. Avseende bryggans förstörelse av naturen – bör det åläggas svaranden? Där kan svaranden begära prövning av saken för att försöka få till ett ogillande av talan, vilket tvingar domstolen att döma i ett mål som redan är överspelat. Vem ska stå rättegångskostnaderna när kärandens vinst i processen står utanför någon parts kontroll eller bådas? Det finns ingen enkel lösning. Domstolen kan bortse från varför syftet förverkligats och endast bedöma att käranden vunnit, vilket innebär att hela risken för rättegångskostnaden åläggs svaranden. Eller så kan domstolen även ta hänsyn till orsaken bakom förverkligandet av kärandens talan. Exempelvis om det beror på en omständighet som ingen part kunnat råda över kanske inte svaranden borde betraktas som tappande part avseende rättegångskostnadsfördelningen. Vidare kan domstolarna göra en hypotetisk prövning av målet i sak och låta utgången i målet ligga till grund för vilken part som ska anses vara ersättningsskyldig för rättegångskostnaderna. Mot bakgrund av bestämmelsen i RB 18:5 st. 2 kan det anföras att bestämmelsen endast borde tillämpas i klara fall vid okomplicerade rättsfrågor och i tveksamma fall avgöras till svarandens förmån. Vidare kan bestämmelsen s.a.s. ge upphov till ett presumtionsansvar för käranden.54
4
Fördelning av rättegångskostnader i praxis
4.1
Inledning
På området finns ett flertal rättsfall som sammantaget bildar en spretig praxis. Det är ofta som fördelningen av rättegångskostnaderna grundas på särskilda omständigheter i det enskilda fallet. Mot bakgrund av det kan det vara svårt att systematisera och dra generella slutsatser angående vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter. Det kan under processens gång inträffa en yttre händelse som leder till att kärandens talan blir meningslös eller att dennes intresse tillfredsställs. Även sådana omständigheter kan utgöra särskilda omständigheter som gör att ersättningen borde bestämmas på annat sätt än att återkallande part finnes ersättningsskyldig. Främst används två olika lösningar på problematiken om fördelningen av rättegångskostnader, antingen får den tappande parten svara för samtliga rättegångskostnader i målet eller också så kvittas kostnaderna. Tidigare, innan den nya rättegångsbalkens införande, uppstod den generella kvittningsregeln eftersom domstolen i för stor grad tog hänsyn till den tappande parts personliga omständigheter och således kvittade kostnaderna mellan parterna. Vidare kunde även parternas förmögenhetsförhållanden beaktas.55
Det finns situationer där en återkallelse av talan har skett men där RB 18:5 st. 2 inte ska tillämpas utan istället RB 18:3 st. 2. Omständigheterna var sådana i NJA 1962 s. 658. Där hade ett barn instämt svaranden genom modern och yrkade att denne skulle förklaras vara fadern och därmed utge underhåll. Efter en verkställd blodundersökning var det uppenbart att svaranden inte var barnets far. Med anledning därav återkallade barnet sin talan varpå rätten avskrev målet. Eftersom återkallelse skedde på grundval av upplysning om förhållande som part inte bort känt till innan rättegången blev således inte RB 18:5 st. 2 tillämplig. Det kan även framhållas att gränsdragningen mellan RB 18:5 st. 2 och RB 18:3 st. 2 inte är helt klar i praxis, eftersom det enligt båda bestämmelserna är möjligt att kvitta kostnaderna.
Vidare kan en särskild processföring leda till att undantag görs från huvudregeln om rättegångskostnaders fördelning. I RH 1999:125 rörde det sig om återvinning i konkurs där målet hade avskrivits på grund av att käranden återkallat sin talan. Mot bakgrund av svarandens processföring har särskilda omständigheter ansetts föreligga att käranden tillerkändes full
ersättning för sina rättegångskostnader. Svaranden hade före och under rättegången osanningsenligt gjort invändningen att en fordran hade upphört genom betalning samt åberopat bevisning men senare frånfallit denna invändning. Om svaranden inte påstått att betalning hade skett, hade käranden kunnat välja att för en mindre kostsam process nämligen att ansöka om dödande av förekommen handling. Hovrätten uttalade att svaranden både förorsakat en onödig rättegång och samtidigt förhalat processen. Sådan processföring bör leda till ett undantag från huvudregeln om rättegångskostnadernas fördelning enligt RB 18:5 st. 2.
Enligt RB 18:5 är den part som återkallar sin talan att anse som tappande. Däremot fanns det i NJA 1975 s. 155 vissa svårigheter med att utröna vem som skulle anses som tappande part. I rättsfallet hade vibrationer från biltrafik på en gata vållat skador på nära belägna hus. Fråga uppkom om skyldighet för kommunen att ersätta skadorna. Det framställdes dels förbudsyrkanden, dels skadeståndsyrkanden; där förbudsyrkandena senare återkallades eftersom trafiknämnden fastslagits en föreskrift att trafik med tyngre fordon av viss karaktär skulle förbjudas. Frågan i målet rörde om skadorna skulle tålas utifrån normala trafikförhållanden på orten. HD uttalade att olägenheterna från trafiken hade givit upphov till att trafiknämnden utfärdat ovan nämnda förbudsföreskrift. På grund av bullermätningarna och ett antagande om minskat försäljningsvärde, ansåg HD att käranden, trots återkallelsen, inte kunde anses som tappande part i den mening som krävs enligt RB 18:5 st. 1. HD uttalade vidare att det inte var kommunen som utfärdat trafikföreskriften, utan en statlig myndighet, varför kommunen inte heller skulle anses vara tappande part. Varken käranden eller svaranden kunde anses vara tappande part och därför kvittades rättegångskostnaderna.
4.2
Särskilda omständigheter
4.2.1 Bakgrund
Ett tydligt exempel på vad som ska anses utgöra en särskild omständighet är när käranden återkallar sin talan efter att svaranden fullgjort anspråket som gjorts gällande i rättegången. I RH 2001:45 uttalade hovrätten att även då käranden har återkallat sin talan på grund av att denne fått ersättning från sitt försäkringsbolag, utgör det sådana särskilda omständigheter som talar för att käranden inte ska utge ersättning till svaranden enligt RB 18:5 st. 2.
4.2.2 RH 1997:125
I rättsfallet var omständigheterna sådana att en hyresvärd hade väckt talan mot en hyresgäst för utebliven hyresbetalning. Käranden yrkade avhysning utan att först ha framställt krav på att hyran skulle betalas. Svaranden hade därefter betalat de hyror som utgjorde förverkandet och grundade avhysningsyrkanden, varpå käranden återkallade talan och målet avskrevs. Hovrätten uttalade att även om det är svårt att fastställa den exakta storleken av skuldbeloppet måste det ändå ha varit tydligt för hyresgästen att betala förfallna hyror utan krav från hyresvärden. Hovrätten anförde vidare att enligt förarbetena, då part återkallat sin talan på grund av att motparten efter talans väckande har fullgjort det anspråk som gjorts gällande i rättegången, utgör en särskild omständighet enligt RB 18:5 st. 2. Det medför att den återkallande parten bör få ersättning för sina rättegångskostnader i sådana situationer. I målet hade förvisso inte hyresgästen fullgjort vad hyresvärden krävt, nämligen att avflytta från lokalen. Istället hade hyresgästen betalat hyresfordran som låg till grund för yrkandet om avflyttning. Enligt hovrätten är den situationen att likställa med den som anges i förarbetena avseende frågan om möjlighet att få ersättning för rättegångskostnaderna. Således har särskilda omständigheter ansetts föreligga som föranleder att svaranden får betala kärandens rättegångskostnader i enlighet med undantaget i RB 18:5 st. 2.
4.2.3 AD 1984 nr 129
Käranden yrkade i målet att svaranden skulle ersätta dennes rättegångskostnader. Bakgrunden till målet var att käranden var visstidsanställd hos svaranden. Efter anställningens upphörande fick käranden ett arbetsintyg från svaranden som endast angav att käranden varit anställd under en viss period. Käranden var missnöjd med intyget och ville att det skulle specificeras vilka arbetsuppgifter som käranden utfört. Enligt samtal med arbetsgivaren hänvisade denne till arbetsgivarens fackliga ombud. Sedan stämning utfärdats inkom svaranden med ett arbetsintyg till käranden varpå käranden återkallade sin talan eftersom rättelse hade erhållits. Arbetsdomstolen framhöll att återkallelsen hade skett eftersom bolaget har fullgjort kärandens framställda anspråk. Det fanns inte skäl att anse att käranden, som innan stämning utfärdades, förgäves försökte förmå svaranden att utfärda ett intyg med specifikation av kärandens arbetsuppgifter, föranlett onödig rättegång. Vidare har det inte ålegat käranden en skyldighet att i intygsfrågan vända sig till svarandens arbetsgivarorganisation. Mot bakgrund av det anförda förelåg särskilda omständigheter som föranledde att svaranden måste betraktas som förlorande part och således ersätta kärandens rättegångskostnader.
4.2.4 NJA 1980 s. 53
Omständigheterna var sådana att käranden hade ansökt om stämning och yrkade att domstolen skulle förplikta svaranden att avflytta från en till käranden upplåten lokal. Ett villkor från kärandens sida, för att svaranden skulle upptagas i föreningen, var att verksamheten vid lokalen skulle avslutas senast kl. 22.00. Däremot hade svaranden underlåtit att iaktta detta villkor, vilket medfört olägenheter för andra innehavarare av bostadsrättslägenheter i fastigheten samt kringliggande områden. Genom sitt agerande hade svaranden förverkat nyttjanderätten till lokalen. Efter upprepade klagomål beslöt sig käranden för att säga upp svaranden till avflyttning. Jämsides med rättsprocessen förordnade hälsovårdsnämnden i ett administrativt förfarande att verksamheten vid lokalen skulle avslutas senast kl. 22.00 samtliga dagar eftersom ett senareläggande av öppettiderna orsakade sanitära olägenheter. Svaranden godtog föreläggandet och rättade sig följaktligen efter det. Mot beaktande av att svaranden vidtagit rättelse i enlighet med hälsovårdsnämndens förordnande, återkallade käranden sin talan. Käranden yrkade ersättning för sina rättegångskostnader. HD framhöll inledningsvis att kärandens syfte med yrkandet var att förhindra att sanitära olägenheter uppkom och att käranden uppenbarligen såg hälsovårdsnämndens föreläggande som en betryggande säkerhet mot fortsatta olägenheter. Här ansåg HD att svaranden var att anse som tappande part och att svaranden genom att inte begära prövning av sak i målet har medgivit talan. HD ansåg att omständigheterna i målet var sådana särskilda omständigheter som föranleder att ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Således förpliktades svaranden att ersätta kärandens rättegångskostnader.
4.2.5 NJA 1983 s. 576
Frågor kan vidare uppkomma då kärandens anspråk har tillfredsställts men inte nödvändigtvis av sin motpart i rättegången. I målet var omständigheterna sådana att svaranden hade sålt en klocka till käranden. Vid köpet lämnades en fabriksgaranti på ett år från köptillfället. Fabriksgaranten var svarandens generalagent. Under några månader upptäcktes det vid två separata tillfällen fel på klockan. Svaranden ombesörjde att felen reparerades. Innan garantitiden löpt ut lämnade käranden in klockan ytterligare en gång på grund av fel. Svaranden ansåg att felen bestod i vårdslöshet från kärandens sida och att garantin inte omfattade fel av sådan art. Svaranden erbjöd sig sända klockan till sin generalagent vilket accepterades. Dock uppkom en reparationskostnad som svaranden krävde av käranden. Diskussion uppkom kring betalning och slutligen lämnades klockan kvar hos svaranden. Käranden vände sig därefter till
