När utgången i målet inte kan prövas

I RH 2007:47 gällde fråga om rättegångskostnadernas fördelning efter återkallelse av talan. Det hade uppstått en tvist i USA mellan två bolag å ena sidan och två makar å andra sidan med anledning av att en av makarna i sitt arbete hade skadat sig på en maskin som tillverkats av ena bolaget. I Sverige ansökte båda bolagen (”käranden”) om stämning och yrkade att svaranden, deras försäkringsbolag, skulle åläggas att betala ditintills uppkomna rättegångskostnader på grund av tvisten i USA. Grunden för kärandens talan var en tecknad ansvarsförsäkring som käranden ansågs omfatta rättegångskostnader och skadestånd. Därefter hade käranden i det svenska målet återkallat sin talan eftersom de hade träffat en förlikning med en utomstående part, nämligen makarna. Eftersom käranden träffat en överenskommelse förlorade talan sitt syfte. Hovrätten hänvisade till motivuttalandena och framhöll att det kan föreligga skäl att frångå huvudregeln om rättegångskostnadernas fördelning om svaranden fullgjort det anspråk som gjorts gällande i målet eller ett förhållande inträtt som medför att talan är ändamålslös och det kan antas att kärandens talan skulle ha bifallits. I sådana fall kan det föreligga skäl att kvitta kostnaderna eller i något fall tilldöma käranden ersättning för sina kostnader. Hovrätten ansåg även att det var värt att nämna att ”det inom doktrinen råder delade meningar om Högsta domstolen låtit rättegångskostnadsfrågans reglering styras av en prövning av det materiellt berättigade i käromålet”. Omständigheten att käranden har ingått en förlikning med utomstående part har helt och hållit varit utanför svarandens kontroll. Hovrätten betonade att för att kunna göra avsteg från huvudregeln måste domstolen, i enlighet med uttalandet i motiven, göra en prognos av utgången i målet. I det förekommande målet rör frågan huruvida ersättningen för skadestånd ingår eller inte i försäkringen som käranden tecknas hos svaranden. Ingen av parterna fann en fortsatt handläggning önskvärd varför detta hade varit olämpligt. Härvid saknade tingsrätten möjlighet att i sak avgöra vem som ska anses som tappande part varför det föreligger skäl att frångå huvudregeln om rättegångskostnadernas fördelning. Därvid uppkom fråga om det kan anses skäligt att kvitta kostnaderna eftersom svaranden undgått att

begära sakens prövning. Processekonomiska skäl talar mot att svaranden, då kärandens talan blivit ändamålslös, måste begära prövning av saken för att få sina rättegångskostnader ersatta eller för att undgå att själv ersätta kärandens rättegångskostnader. Det faktum att svaranden undgått att begära prövning i saken ska inte medföra avsteg från huvudregeln om rättegångskostnaders fördelning. Enligt RB 18:5 st. 2 kan inte käranden befrias från skyldighet att ersätta svarandens rättegångskostnader. Därefter prövade domstolen om det fanns skäl att kvitta kostnaderna enligt RB 18:3 st. 2 men kom fram till att kostnaderna inte ska kvittas. Därför föll domstolen tillbaka på huvudregeln om att återkallande part ska ersätta motpartens rättegångskostnader.

4.5

Konkursfallet

Innan praxis behandlas avseende rättegångskostnader och konkurs finns det skäl att inledningsvis kortfattat redogöra för området, för att ge läsaren en inblick som kan underlätta förståelsen. Det förekommer obefogade konkursansökningar som kan anses fungera som ett påtryckningsmedel för betalning men det är inte det som avses här. Problematiken rör bestämmelsen i RB 18:5 st. 2 avseende omständigheten då motparten under processens gång går i konkurs. Käranden kan välja att återkalla sin talan och ska enligt huvudregeln ersätta motpartens rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter föreligger. Däremot ska det betonas att svaranden har möjlighet att begära en prövning av målet i sak, under förutsättning att han gått i svaromål och då bestäms fördelningen av rättegångskostnader efter utgången i sakfrågan. Det ska vidare framhållas att problemen som uppkommer och berör processande motparter gäller i stor utsträckning oavsett om part är en fysisk eller juridisk person. Det finns några utmärkande attribut som påvisar problematiken med konkursbolag i likvidation avseende fördelningen av rättegångskostnader. Det handlar främst om att konkursbolaget inte på sikt har de ekonomiska resurser för att kunna föra rättegången vidare. Dessutom handlar det om att konkursbolaget har inget egenintresse av att bedriva rättegången eftersom de likvida medel som eventuellt kan indrivas ska förr eller senare tillskiftas aktieägarna.57

Motparts utsikter till framgång avseende ersättning för rättegångskostnader, när part är på obestånd, är begränsade eller nästintill obefintliga. Som lösning har det i doktrin framförts

57 _{Söderlind, Christer, Ansvarar någon för konkursbolagets rättegångskostnader JT 1996–97 s. 239 [cit. JT}

lagförslag att konkursbolaget ska ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnader. En motståndare till lagförslaget är Heuman som är kritisk till införandet mot beaktande av de svårigheter en sådan lagregel kan medföra. Det kan medföra praktiska svårigheter att ställa säkerhet, eftersom bolaget inte har några likvida medel och därför behöver en utomstående part prestera denna säkerhet.58 En vidare intressant aspekt är liknelsen till ett ”bulvanförhållande”. Det framstår som möjligt att konkursbolag kan till dess utformning likna en bulvan dvs. ett viljelöst medel utan reella tillgångar som kan motsätta sig ekonomiskt ansvar. Förvisso är ändå uppfattningen bakom aktiebolag att begränsa ansvaret medan en bulvankonstruktion är en medveten överenskommelse mellan huvudman och bulvan för att åstadkomma visst syfte.59 Slutligen kan det betonas att det finns en skillnad för processande motpart ifall konkursen är helt avslutad eller inte. När konkursen är helt avslutad har bolaget förlorat sin rättshandlingsförmåga. Vad det kan få för konsekvenser för den pågående rättegången att part är försatt i konkurs men som inte är fullbordad kan det bara spekuleras om.60

4.5.1 RH 2:84

Omständigheterna var sådana att käranden stämde svaranden och yrkade att svaranden skulle förpliktas ersätta kostnader varpå svaranden genstämde. Bägge käromål lämnades utan bifall i tingsrätten och käranden fullföljde talan i huvudkäromålet. Sedan svaranden trätt i konkurs under rättegången återkallade käranden sin talan varpå målet avskrevs från vidare handläggning. Svaranden valde att inte motsätta sig att målet avskrevs och yrkade vidare ersättning för rättegångskostnader. Käranden bestred yrkandet om ersättning för rättegångskostnader under åberopandet att svaranden såsom konkursgäldenär inte har en självständigrätt att utkräva sådan ersättning. Hovrätten uttalade att omständigheter som kan motivera ett undantag från huvudregeln kan vara då det är ändamålslöst att vidhålla talan och det kan antas att kärandens talan skulle ha bifallits. När svaranden under processens gång försätts i konkurs, innebär det ofta att ett vidhållande av talan blir ändamålslös. Därför kan käranden ha grundad anledning att återkalla sin talan. Däremot har inte käranden i detta fall angivit de omständigheter som skulle ge anledning att frångå huvudregeln. Därför ålades käranden en skyldighet att ersätta svaranden för dennes rättegångskostnader.

58 _{JT 1996–97, Söderlind, s. 239, s. 240 ff.} 59 _{JT 1996–97, Söderlind, s. 239, s. 245.} 60 _{JT 1996–97, Söderlind, s. 239, s. 246 f.}

4.5.2 NJA 2000 s. 144

Rättsfallet är intressant eftersom domstolen uttalade sig om den rådande problematiken då en process berör insolvent motpart. I målet hade ett aktiebolag trätt i likvidation där fråga uppkom om bolagets rätt att vara part i rättegång sedan bolaget trätt i likvidation. En viktig omständighet här var att käranden inte längre var solvent. HD uttalade sig dels om likvidationstillståndet som sådant dels, om aktiekapitalet hos bolag som gått i konkurs. Detta likvidationstillstånd begränsar till viss del bolagets handlingsfrihet och även partskapacitet eftersom åtgärder som görs efter ansökan om konkurs ska leda till bolagets avveckling. Gällande likviditeten uttalade HD att bolag som trätt i likvidation ofta har förlorat hela sitt aktiekapital vilket medför att en vinnande motpart riskerar att inte få sina rättegångskostnader betalda. Denna omständighet har tidigare i praxis beaktats vid bestämmandet om bolaget ska uppträda som part i en rättegång. Detta var enligt HD i sig ett besvär men det skulle inte medföra en särreglering av aktiebolag som trätt i likvidation. Vidare uttalade HD även att det inte i svensk rätt finns något allmänt krav på att den som är part i en rättegång ska ha förmågan att ersätta motpartens rättegångskostnader. Det hade utsetts en likvidator som hade till uppgift att avveckla aktiebolaget. Likvidatorn utgjordes inte av någon aktieägare och hade inom ramen för sin uppgift att ta ställning till om bolaget skulle driva en process eller inte. Här ansåg således domstolen att part erhöll en garanti att bolaget inte skulle på ett otillbörligt sätt driva processer på motpartens risk. Vidare ansågs skyddet mot försumlig processföring även tillgodosett enligt RB 18:7.

5

Analys

5.1

Nuvarande funktion

Bakomliggande syfte och funktion med rättegångskostnadsregleringen som redogjorts är flera. Rättegångskostnaderna fyller olika funktioner i samhället, en handlingsdirigerande och reparativ funktion. Att en borgenär kan tvinga fram en betalning genom en rättsprocess har ansetts utgöra en säkerhet för borgenären. Men även vetskapen om att en part kan riskera att stå sina egna men såväl sin motparts rättegångskostnader har ansetts utgöra ett incitament för att undvika onödiga rättsprocesser. Ett vidare perspektiv bakom rättegångskostnadsregleringen får anses vara att skapa förutsebarhet. Om enskild väljer att träda in i en process där vissa rättegångskostnadsregler aktualiseras, krävs också tydlighet med användningens verkningar.

Nuvarande synsätt, eller rättare sagt förhållningssätt, till fördelningen av rättegångskostnaderna är förenat med olika risker. För det första kan nuvarande tillämpningssätt anses omfatta ett slags utnyttjande. Lagstiftaren har genom förarbetena uppmärksammat att det är allvarligt och kostsamt att processa men det får samtidigt inte glömmas bort att det ändå är ett medel för att kunna utkräva sin rättighet. Eftersom en återkallelse kan bero på en omständighet, som återkallande part inte kunnat utröna i förväg eller som beror på motstående parts eller utomståendes agerande, kan det te sig hårt att den som ändå vågar ge sig hän åt en rättsprocess ska stå sin motparts rättegångskostnader. Det kan leda till ett försvagande av rättsskyddet och att enskilda drar sig från att processa.

En annan risk är den förenad med konkursfallet. När motparten går i konkurs och käranden får kännedom om motpartens ekonomiska situation ställs käranden inför en problematisk situation. Käranden kan som tidigare nämnt återkalla eller vidhålla talan. Om käranden återkallar sin talan är huvudregeln att denne ska anses som tappande part och ålägges en ersättningsskyldighet för motpartens rättegångskostnader. Om käranden väljer att vidhålla talan istället och möjligen vinner bifall med talan, kommer inte käranden erhålla ersättning eftersom motparten är på obestånd. Det finns således ingen alternativ väg ut som inte kostar käranden pengar.

Oavsett dess storlek övervägs olika kostnader i nästan alla tvister och har en stor inverkan på parternas processföring. Efter genomgång av praxis kan en orsak till rådande problematik vara att fördelningen av rättegångskostnadsersättningen endast översiktligt redovisas i domar. I

några undantagsfall har domstolen hänvisat till förarbetena och på så vis motiverat sitt ställningstagande. Mot bakgrund av dessa summariska motiveringar är det svårt att dra några generella slutsatser, varför det inte på förhand går att fastställa vilka omständigheter som kommer att bedömas som särskilda. Däremot kan några övergripande principer fastslås avseende domstolarnas tillvägagångssätt, vilka kommer redovisas nedan. Det kan även ur en rättssäkerhetssynpunkt ifrågasättas hur domstolarna skulle legitimera att enskild åläggs ett ersättningsansvar som kan uppgå till höga summor, utan att ge en därtill utförlig motivering till dess bedömning. Även om ersättningsansvaret inte skulle omfatta en hög summa, är det ändå av vikt att enskild förstår varför en ersättningsskyldighet åläggs part för att kunna överklaga.

Den allmänna teorin om rättsskyddsprincipen kan analyseras utifrån dess ändamål. Enligt rättsskyddsprincipen ska käranden vid en framgång med sin talan ha rätt till full ersättning för sina kostnader som denne renderat. Vidare kan rättsskyddsprincipen verka avhållande för part som avstår från att processa om det inte finns en välgrundad talan. Det kan anföras att det enligt förarbetena och doktrin har skett ett fokusskifte. Från att tidigare beakta svarandens personliga och ekonomiska attribut till att istället fokusera på kärandens rättsskydd. Vidare kan det anföras att rättsskyddsprincipen tar endast sikte på den vinnande partens rättsskydd men inte till den tappande. Det kan till synes vara viktigare att istället fokusera på vilket ändamål lagstiftaren vill uppnå med bestämmelsen och hur denne föreställt sig att processande part ska förhålla sig till rättegångskostnadsreglerna.

Bestämmelsen i RB 18:5 stipulerar att käranden är att anses som tappande part om denne återkallar sin talan, men just den ståndpunkten har fått relativt lite uppmärksamhet. Att bestämmelsen utgår ifrån att återkallande part alltid ska ses som tappande part kan vara ett otillräckligt förhållningssätt. RB 18:5 är förvisso en undantagsbestämmelse i förhållande till RB 18:1. Det framgår av RB 18:1 att utgången i målet ska styra rättegångskostnadsfördelningen. Därav kan det av lätthet vara så att RB 18:5 följer RB 18:1 i den bemärkelsen att om part återkallar sin talan ska denne som utgångspunkt anses som tappande part, oavsett orsaken till återkallelsen. Men här kan det tolkas som om lagstiftaren, direkt eller indirekt, ålagt förlorande part en innebörd om att denne processat utan skälig grund. Men som Peter Westberg framhöll i sin artikel i Juridisk Tidskrift, kan det finnas bakomliggande omständigheter till varför käranden väljer att återkalla eller varför svaranden väljer att fullgöra anspråket. Återkallelsen kan även bestå i ett fullgörande från utomstående eller av ren slump. Oavsett orsak kan det finnas skäl att nyansera synsättet avseende begreppet

tappande part i förhållande till återkallande part. Det är ett långtgående synsätt att alltid låta tappande part ersätta den vinnande partens rättegångskostnader. Ett för strikt tillämpande av den tappande partens ersättningsskyldighet kan avskräcka enskilda från att använda sig av en rättsprocess.

5.2

Domstolarnas tillvägagångssätt

Det bör framhållas att praxisgenomgången är av mindre natur och slutsatserna från denna är därför begränsade. Däremot kan vissa slutsatser dras som en indikation för huruvida rättstillämpningen är enhetlig eller inte.

Avseende fördelning av rättegångskostnader i tvistemål behandlar domstolen själva sakfrågan ingående eller nästintill uttömmande, vilket får ses som en självklarhet. Enligt huvudregeln i RB 18:1 ska part som tappar målet ersätta motparten hans rättegångskostnad. Men här har prövningen av kostnadsersättningen intagit en förskjuten ställning i förhållande till sakfrågan, eftersom utgången i sakfrågan ligger till grund för kostnadsbedömningen. Kostnadsersättningen är sekundär i förhållande till prövningen av målet i sak. I särskilda fall av ersättningsskyldighet dvs. då rätten inte prövat målet i sak, eftersom en återkallelse av talan har skett, kvarstår endast rättegångskostnaderna. Här kan således domstolen inte initialt utgå ifrån vem som är vinnande eller tappande part avseende sakfrågan. Det finns knapphändig vägledning från lagstiftaren om hur domstolen bör gå tillväga och lagstiftaren har i stor utsträckning lämnat över till domstolarna, som har att avgöra vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter enligt RB 18:5 st. 2.

Mot bakgrund av att kostnadsersättningen kan uppgå till lika eller än högre värde än det omtvistade värdet och att part kan åläggas en skyldighet att betala dessa kostnader, kan domstolens motiveringar avseende fördelningen av rättegångskostnader ifrågasättas. När käranden återkallar sin talan på grund av att anspråket fullgjorts, är inte längre sakfrågan det primära utan istället rättegångskostnaderna. Det borde föranleda att högre krav ställs på domstolens motiveringar avseende ersättningsskyldigheten. Utifrån redovisad praxis kan det vara svårt att förstå varför domstolen dömt på ett visst sätt eftersom värderingen av ställningstagandet inte alltid framgår tydligt. Det är inte sällan domstolen uttalar att en viss omständighet kan anses vara särskild eller stipulerar att det inte i övrigt föreligger andra omständigheter som skulle kunna tala för att undantaget i RB 18:5 st. 2 blir tillämpligt. Men

sällan följer en motivering till ställningstagandet och när varken förarbetena eller domstolen ger någon vägledning går denna osäkerheten ut över parterna. Det är svårt för parterna att förhålla sig till den delvis spretiga och otydligs praxisen på området.

Att domstolen behandlar fördelningen av rättegångskostnadsersättningen på olika sätt kan bero på flera olika faktorer. En faktor kan vara att det föreligger olika omständigheter i målet vilket gör det svårt att skapa en systematisk bedömning. En annan faktor kan vara att domstolarna fått lite vägledning från lagstiftaren om vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter. Att käranden återkallat sin talan på grund av att svaranden fullgjort anspråket genom betalning har ansetts utgöra särskilda omständigheter. Av RH 1997:125 kunde även fullgörandet ges en extensiv tolkning. I målet rörde fullgörandet betalning av hyresfordran istället för avflyttning som käranden yrkade, vilket enligt domstolen kunde likställas med särskilda omständigheter som föranledde att ersättningsskyldigheten skulle bestämmas på annat sätt. Liknande omständigheter förelåg i AD 1984 nr 129 där käranden använde stämning som ett påtryckningsmedel för att utfå sin rätt varpå svaranden, först efter stämning utfärdats, vidtagit fullgörelse. Med hänsyn till domstolens beslut i ovan nämnda mål och utifrån förarbetena, kan ett liknande resonemang även appliceras på mål där omständigheterna varit sådana att tredje part företagit en åtgärd som får betydelse för parterna i rättegången. I NJA 1980 s. 53 hade utomstående förordnat om en tidpunkt för när aktiviteterna vid den upplåtna lokalen skulle avslutas. Svaranden rättade sig enligt detta föreläggande varpå käranden återkallade sin talan, eftersom talan förlorat sitt syfte. Här vidtog svaranden rättelse utifrån en utomstående parts föreläggande och eftersom käranden ansåg att det utgjorde tillräcklig säkerhet fann domstolen att svaranden skulle ersätta kärandens rättegångskostnader. Liknande mål är NJA 1983 s. 576 där också en utomstående, i detta fall en generalagent, till skillnad från svaranden fullgjorde anspråket. Domstolen uttalade att generalagenten och säljaren under rådande omständigheter skulle ses som en gemensam enhet, varpå de utgjorde särskilda omständigheter. En gemensam nämnare bland dessa rättsfall är att då utomstående vidtagit en åtgärd, som inneburit ett fullgörande av kärandens talan, ska åtgärden kunna tillmätas samma effekt som om den vidtagits av svaranden i målet. Däremot kan det av det ovan nämnda inte innebära att så snart en utomstående vidtar en åtgärd som leder till att käranden vinner sitt syfte varpå denne återkallar sin talan att undantagsregeln blir tillämplig.

Vidare har det i praxis ansetts att i vissa fall, då en omständighet legat utanför partskontroll, ska ersättningsskyldigheten bestämmas på annat sätt och utgöra särskilda omständigheter. I

NJA 2007 s. 906 hade borgenären haft en möjlighet att förhindra att målet blev desert men underlåtit att göra detta, vilket föranledde att gäldenären skulle befrias från ersättningsskyldigheten. Förhållandet i NJA 1981 s. 437 rörde omständigheten att svaranden i svaromålet angivit sitt rättsliga ställningstagande som föranledde återkallelsen inte ansågs