1
En beskrivning av den meningsskapande processen och dess kliniska användbarhet Joakim Sverenius
Examensuppsats
Psykologprogrammet termin 10, 2011 Örebro universitet
En beskrivning av den meningsskapande processen och dess kliniska användbarhet1 Joakim Sverenius
Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete, Örebro universitet
Sammanfattning
Det inledande resonemanget leder fram till att meningsskapande förankringsarbete är viktigt men att detta ofta saknas i kliniskt arbete med ångest och depression. Från detta följer syftet att göra meningsskapande processer tillgängliga i det kliniska arbetet med ångest- och depressionsliknande lidanden genom att svara på frågeställningen: Hur söker vi efter och skapar övergripande och meningsfulla värden? Skriftliga beskrivningar från tre deltagare samlades in och analyserades utifrån en deskriptiv fenomenologisk metod vilket möjliggjorde identifierandet av den psykologiskt relevanta processtrukturen. Bland åtta identifierade delprocesser fanns till exempel ifrågasättandet och övergivandet av tidigare värden och följandet och definierandet av nya värden. Förslag ges till hur ett meningsskapande
förankringsarbete skulle kunna se ut i en klinisk tillämpning. Sist ges även förslag till vidare forskning.
Nyckelord: Värde, mening, struktur, process, intentionalitet, fenomenologi. 1
A description of the meaning-making process and its clinical applicability1 Joakim Sverenius
School of Law, Psychology and Social Work, Örebro University
Abstract
The introduction highlights the importance of working with meaning-making processes and argues that this work is lacking in clinical work with anxiety and depression. The aim in this study is to render meaning-making processes available to clinical work with anxiety and depressionlike afflictions by answering the research question: How do we search for and create meaningful values? Written descriptions from three participants were gathered and analyzed with a descriptive phenomenological method which made possible the identification of a psychological process structure. Among eight identified partial processes, questioning and abandonment of earlier values and following and defining of new values were found. How to work with meaning-making processes in a clinical setting is suggested. Last, suggestions for future research are presented.
Keywords: Value, meaning, structure, process, intentionality, phenomenology. 1
Innehållsförteckning Introduktion ... 6 Vetenskapsteoretisk bakgrund ... 8 Livsvärlden ... 9 Fenomenologiska fenomen ... 10 Intentionalitet ... 11
Noesis och noema ... 12
Teori ... 14
Forskning ... 17
Vad saknas? ... 19
Syfte och frågeställning ... 21
Metod ... 21
Deltagare ... 22
Kriterier för urval av deltagare ... 22
Datainsamling ... 22
Analys ... 23
Epochén ... 25
Psykologisk fenomenologisk reduktion ... 26
Fri imaginativ variation ... 26
Metodens olika steg ... 28
Steg 1 ... 28
Steg 2 ... 28
Steg 3 ... 29
Steg 4 ... 42
Den psykologisk-fenomenologiska processtrukturen ... 44
Viljan att uppleva mening ... 45
Öppning till ifrågasättande av nuvarande värde ... 45
Ifrågasättande av hela eller delar av ett värde och dess innehåll ... 45
Tillbakablickande förståelse ... 46
Motstridiga känslor i valet av värde ... 46
Övergivandet av hela eller delar av ett tidigare värde och dess innehåll ... 46
Beslut att följa ett meningsfullt värde ... 46
Början till definition av det meningsfulla värdet och dess innehåll ... 47
Sammanfattning av resultaten ... 48
Diskussion ... 48
Kopplingar till litteraturen ... 52
Syftet och svaret ... 54
Förslag till klinisk tillämpning ... 55
Svagheter ... 57
Styrkor ... 59
Fenomenologisk validitet ... 59
Aspekter av hur vi navigerar efter våra meningsfulla värden ... 60
Tankemässiga aspekten av värdet ... 60
Känslomässiga aspekten av värdet ... 61
Forskningsförslag ... 61
Avslutande kommentarer ... 63
Referenser ... 63 Appendix: Undersökningsguide
En beskrivning av den meningsskapande processen och dess kliniska användbarhet
När tillvaron förlorar sin betydelse och när våra värden som människor inte längre bekräftas så är det lätt att det enda som blir kvar är känslor av tomhet och meningslöshet. I koncentrationslägren under andra världskriget blev fångarnas mänskliga värden systematiskt ifrågasatta. De separerades från familj och vänner, sina hem och från de meningssammanhang som tidigare hade utgjort deras liv. Likgiltighet och ständiga kränkningar av fångarnas liv och värde lämnade efter sig bilden av en avhumaniserad mänsklighet. Kan en människa känna att livet är meningsfullt under dessa omständigheter? Viktor Frankl, en känd österrikisk
psykiatriker som överlevde vistelsen i dessa läger, beskriver sina erfarenheter om hur han hittade mening i denna till synes helt meningslösa tillvaro (Frankl, 1946/1992). I Frankl (1988) skriver han om hur dessa erfarenheter kunde tillämpas i kliniska sammanhang och han talar ofta om sökandet efter mening. Den amerikanske författaren och psykoterapeuten Irvin Yalom anser att både ett sökande efter och ett skapande av mening finns med i den här processen. I beskrivningarna av hans möten med olika klienter är det ändå framförallt skapandet av värden som är särskilt framträdande (Yalom, 2004). Det går att hitta flera exempel på båda processerna i Frankls och Yaloms texter. Mitt ställningstagande i den här undersökningen är att både sökandet efter och skapandet av värden är nödvändiga processer i människors strävan efter personligt meningsfulla värden.
Om vi återvänder till koncentrationslägren och de förhållanden som fångarna där levde under så kan vi med hjälp av Frankls (1946/1992) erfarenheter se att det faktiskt är möjligt att finna mening i en till synes meningslös tillvaro. Nu behöver tillvaron inte vara så extrem som för fångarna i koncentrationslägren för att människor ska uppleva tomhet och meningslöshet. Psykisk ohälsa i dagens Sverige tar även den sig många gånger uttryck som känslor av tomhet och meningslöshet trots helt andra förutsättningar. Det är den här typen ångest- och
depressionsliknande lidande som den här undersökningen riktar sig mot. Känslor av tomhet och meningslöshet är ett växande problem i dagens Sverige och visar sig som oro, ångest, depression eller i värsta fall självmord (Socialstyrelsen, 2009; Statens offentliga utredningar, 2010; Statistiska centralbyrån, 2006).
Efter en minskning på 80-talet så började den psykiska ohälsan i Sverige att öka igen på 90-talet och det är en negativ trend som håller i sig än idag (Statistiska centralbyrån, 2006). Vi vet också att den psykiska ohälsan i hög utsträckning utgörs av psykiska besvär som just oro, ångest och depression (Socialstyrelsen, 2009; Statistiska centralbyrån, 2006). Vi har med andra ord identifierat att det finns ett behov av hjälp och att det sannolikt finns brister i den hjälp som erbjuds. Detta leder oss till frågan om hur hjälpen som erbjuds kan bli bättre på att möta det behov som finns. För att ta reda på detta behöver vi ta reda på hur hjälpen som erbjuds faktiskt ser ut. Vad saknas? I det undersökande arbetet inför den här studien fann jag att Socialstyrelsen (2010) i sina nationella riktlinjer förespråkar behandling utifrån kognitivt beteendeterapeutiska (KBT) modeller vid vård av depression och ångestbesvär. När dessa behandlingar inte riktigt räcker till kan det vara för att de ofta saknar ett arbete med sådant som är verkligt meningsfullt för den enskilde personen. Det är denna lucka i det terapeutiska arbetet som ligger till grund för det som undersöks i det här arbetet, det verkligt meningsfulla för den enskilde individen. Avsaknaden av detta meningsfulla förankringsarbete i det
terapeutiska arbetet blir tydligare om vi tittar på den hjälp som erbjuds. Ofta bygger den på att öka aktivitet, kognitiv flexibilitet och en rad andra förmågor hos den hjälpsökande. Även om det också arbetas med att utveckla hållbara och långsiktiga strategier, som bland annat
beskrivs av Jonas Ramnerö i Öst (2006), så saknas förståelsen för hur något blir meningsfullt. När förändringsarbetet inte är förankrat i ett arbete med för klienten meningsfulla värden så riskerar vi att klienten återfaller i just känslor av meningslöshet, tomhet och så vidare. Om vi
istället bättre kände till processerna som är involverade i vår strävan mot meningsfulla värden så skulle terapeuter inte behöva hoppa över detta potentiellt viktiga förankringsarbete.
Vetenskapsteoretisk bakgrund
Antaganden som ligger till grund för det här arbetet bygger på den metodologiska tillämpningen av i huvudsak Edmund Husserls fenomenologiska filosofi. Vi kommer snart märka att denna utgångspunkt har konsekvenser för metoden, resultatet och även för hur det här arbetet kan och bör bedömas. Det finns annars en risk för att kriterier från en
naturvetenskaplig forskningstradition kan komma att spilla över till att börja gälla även vid bedömningar av kvalitativa arbeten (Langemar, 2008). I det här arbetet, som befinner sig någonstans mellan kvantitativ och kvalitativ forskning, så finns naturligtvis även risken att kvalitativa forskningskriterier felaktigt tillämpas på denna fenomenologiska undersökning. Så för att underlätta förståelsen följer nu de vetenskapsteoretiska utgångspunkterna som gäller för det här arbetet.
Om man som i den här undersökningen utgår från Husserls fenomenologiska filosofi så upptäcker man snart att synen på verkligheten skiljer sig från ett positivistiskt synsätt. En positivistisk syn på världen utgår från att verkligheten är objektiv, att denna objektiva verklighet kan studeras och mätas, att vi kan nå kunskap om den och att denna kunskap kan användas för att predicera olika utfall. Dessutom är det underförstått att denna kunskap och dessa prediktioner kan förklara människan precis som man förklarar andra föremål. Teorier som utvecklas utifrån denna syn på verkligheten kommer med nödvändighet att utgå från denna verklighet och generera slutsatser om denna verklighet. Därtill eftersträvas absolut kunskap. Denna absoluta kunskap är naturligtvis lämplig när det handlar om till exempel hållfasthetslära där exakthet är just den kunskap som är nödvändig. Annars skulle till exempel hus, broar och andra konstruktioner falla ihop. Det är när man försöker förklara människan på
detta sätt som det positivistiska synsättet inte alltid räcker till. Människan blir då ofta
reducerad till att vara en funktion av psykiska processer, en funktion av det som objektivt kan observeras och mätas. Till följd av dessa tekniska förklaringar begränsas samtidigt språket med vilket positivisten vill förklara människan. Problemet med att inte använda sig av hela begreppsapparaten när vi vill beskriva människan är uppenbart. Ett annat problem är att de flesta av oss upplever att förståelsen är viktigare än förklaringen av människan. Förklaringar av människan som föremål bidrar inte med den vägledning som många människor känner ett behov av. Vi måste därför ställa oss frågan om vi vill förklara människan som objekt eller förstå henne som subjekt? Människan som subjekt lever i och upplever en verklighet, men inte den verklighet som positivisten försöker förklara. Husserl menar att människan och den verklighet hon lever i och upplever behöver förstås snarare än förklaras. Mer om hans
uppgörelse med psykologismen kan man hitta i Husserls (1900/1998) logiska undersökningar. (Husserl, 1900/1998, 1900/2000)
Livsvärlden. Inom fenomenologin pratar man om livsvärlden (Bengtsson, 2001;
Giorgi, 2009; Merleau-Ponty, 1945/2002). Det gör också Husserl (1900/1998, 1900/2000) när han talar om den naturliga inställningen till världen. Han avser då den verklighet som vi människor upplever varje dag. Det är den verklighet vi möter när vi vaknar på morgonen och när vi är på jobbet och det är den verkligheten vi är i när vi är tillsammans med andra
människor. Det är den verkligheten som vi hämtar våra minnen från och som vi bygger upp våra förväntningar till. Det är även den verkligheten som vi kan uppleva som meningslös eller meningsfull. Det är i den här verkligheten vi söker efter och skapar våra meningsfulla värden. Livsvärlden är med andra ord den verklighet vi lever i, som vi upplever och varseblir. I den här världen upplever vi inte att jorden rör sig. Det är viktigt att understryka att Husserl inte förnekar att det finns en objektiv verklighet och att denna dessutom kan vara viktig att
undersöka. Men när vi vill förstå människan behöver vi undersöka den värld som hon lever i, som hon upplever och varseblir (Giorgi, 2009; Heidegger 1927/2004, 1927/2006; Husserl, 1977/1992, 1913/2004; Merleau-Ponty, 1945/2002).
Fenomenologiska fenomen. När vi väljer att studera ett föremål, en företeelse i
livsvärlden eller ett psykologiskt förlopp så väljer vi att avgränsa vårt fokus. Vi riktar vår uppmärksamhet mot ett föremål eller en företeelse. Det vi riktar oss mot är med andra ord det som vi uppmärksammar och det vi varseblir är det som visar sig. Det som visar sig eller blir oss givet är själva det fenomenologiska fenomenet. Att undersöka fenomenologiska fenomen är att undersöka avgränsningar i livsvärlden. I den här undersökningen är det ett psykologiskt fenomen som är av särskilt intresse, den meningsskapande processen. Den processen kommer vi att återkomma till. Gemensamt för fenomenologiska fenomen, oavsett om det är
föremålsliga eller psykologiska fenomen, är att vi uppfattar de så som de visar sig för oss. Vår varseblivning av fenomenet handlar i sin tur om att vi blir varse fenomenet på ett visst sätt, så som det visar sig för oss just i den här stunden. Om vi till exempel gör tv:n till föremål för vår uppmärksamhet så blir tv:n fenomenet vi studerar. Hur blir den oss given, hur visar sig tv:n för oss? För det första har vi ett språkligt begrepp för fenomenet, nämligen ”tv”. Vi vet även vilka funktioner den kan ha för oss, vilken kulturell betydelse den har och så vidare. Detta särskilda sätt att uppfatta ett fenomen är oss givet, visar sig för oss när vi riktar vårt fokus mot det. I det här exemplet är fenomenet en tv men om vi istället riktar oss mot den
meningsskapande processen så riktar vi oss mot ett fenomen som vi inte har ett färdigt språkligt begrepp för. Detta fenomen kan då visa sig för oss utan den förförståelse som till exempel följer med fenomenet ”tv”. Men vi kan även ha andra förhandsuppfattningar om fenomen än de rent språkliga, till exempel känslomässiga eller utseendemässiga och så vidare. Poängen är att ju mindre förförståelse vi har om ett fenomen desto lättare visar sig fenomenet,
det vill säga den meningsskapande processen, sig som sig självt. Men just nu räcker det med att beskriva det fenomenologiska fenomenet som något som visar sig för medvetandet (Giorgi, 2009; Husserl, 1913/2004; Spinelli, 1989/2005).
Intentionalitet. Grundläggande för fenomenologin är även begreppet intentionalitet. I
existentiell litteratur översätts detta ibland med riktadhet, se till exempel Aronsson i Stiwne (2008), underförstått att det handlar om en riktadhet mot något. Nyss beskrevs den
meningsskapande processen som ett fenomen som kan visa sig för medvetandet och att detta fenomen i sin tur är något vi kan rikta oss mot. Vi berörde med andra ord riktadheten,
intentionaliteten. Men vi behöver inte uppmärksamma ett särskilt fenomen för att vi ska vara riktade mot något eftersom vi alltid är riktade mot något. Vi kan med andra ord inte låta bli att vara riktade mot något. Denna grundläggande nödvändighet gör begreppet intentionalitet till en viktig utgångspunkt för fenomenologin. Vidare är det medvetandet som alltid är riktat mot något. Som nämndes tidigare så kan detta något, fenomenet, praktiskt taget vara vad som helst. Trots det vill jag ändå illustrera med ett exempel hur medvetandet och objektet för medvetandet kan samspela i en ömsesidig relation. Vi slog fast att vi med nödvändighet alltid är riktade mot något men att vi också samtidigt alltid är riktade mot något på ett särskilt sätt. Om vi tittar på vår högra hand (Merleau-Ponty, 1945/1997) så är vi medvetna om vår högra hand genom att titta på den. Vi känner inte på den, vi fantiserar inte om den och vi tänker inte tillbaka på hur vår högra hand såg ut vid ett speciellt tillfälle. Vi tittar helt enkelt på den direkt. Direkt observation är därför sättet på vilket vi är medvetna om vår högra hand, fenomenet. Man kan alltså erinra sig något, prata om något, förvänta sig något, vilja något, tänka på något, eller reagera på något och så vidare. De olika sätten att vara medveten på samlar vi för enkelhetens skull inom begreppet medvetandeakter. Själva fenomenet, oavsett om det är en hand eller som här en meningsskapande process, kan vi även kalla för vårt
objekt. Intentionalitetsbegreppet inrymmer med andra ord alltid en medvetandeakt och ett objekt. Dessa är dessutom ömsesidigt beroende av varandra. Handen skulle inte visa sig för oss om vi inte var medvetna om den och vi skulle inte kunna bli medvetna om handen om den inte visade sig för oss på ett särskilt sätt. Eller, den meningsskapande processen skulle inte visa sig för oss om vi inte var medvetna om den och vi skulle inte kunna bli medvetna om den meningsskapande processen om den inte visade sig för oss på ett särskilt sätt. För det
teoretiska resonemangets skull kan vi i ett annars omöjligt scenario låta medvetandeakten och objektet få existera oberoende av varandra. Vi inser direkt att detta inte bara är omöjligt utan helt meningslöst. Medvetandeakter och objekt var för sig har ingen innebörd, de saknar mening. Vänder vi istället på resonemanget så ser vi att i relationen mellan medvetandeakten och objektet finns en innebörd, en mening. Det vill säga att i relationen mellan hur vi är medvetna om den meningsskapande processen och att vi är riktade mot den meningsskapande processen så finns en innebörd, ett meningsfullt innehåll. Det är den innebörden som anses utgöra vad fenomenet, den meningsskapande processen, kan vara för något. Det är också den innebörden som vi kan identifiera och som ligger till grund för den förståelse som eftersträvas i den här undersökningen (Giorgi, 2009, s. 183-185; Husserl, 1913/2004; Merleau-Ponty, 1945/1997, 1945/2002; Spinelli, 1989/2005).
Det som här kallats för medvetandeakt och objekt kallar Husserl (1913/2004) även för noesis och noema. Eftersom de ingår i intentionalitetsbegreppet som i sin tur är
grundläggande för fenomenologin och därför även för den här undersökningen så kommer jag att utveckla dessa begrepp ytterligare något.
Noesis och noema. Noemat är alltså det vi är medvetna om, fenomenet eller objektet, det vill säga den meningsskapande processen. Det är också noemat som står för själva
är medvetna om den meningsskapande processen. Vi kan med andra ord vara medvetna om den meningsskapande processen på olika sätt. Vi kan till exempel erinra oss (Husserl, 1913/2004, s. 210-213) en tidigare upplevelse av den meningsskapande processen. Detta speciella sätt att vara medveten om den tidigare upplevda meningsskapande processen på måste vi ta hänsyn till. Låt oss för tydlighetens skull föreställa oss att vi ber en person beskriva en tidigare upplevelse av den meningsskapande processen. Personen kommer då att minnas och återberätta denna på det sätt som hon idag uppfattar var hennes tidigare
upplevelse av den meningsskapande processen (noemat). Samtidigt minns och återger hon idag sättet på vilket hon nu uppfattar var hennes dåvarande sätt att uppleva den
meningsskapande processen på (noesis). För varje gång vi erinrar oss något har vi samlat på oss nya erfarenheter som i sin tur påverkar hur vi beskriver tidigare upplevelser. Det är viktigt att komma ihåg att uppdelningen mellan noesis och noema endast är teoretisk. I själva
erinrandet av tidigare upplevelser så minns vi därför oundvikligen både det tidigare noesis och det tidigare noemat samtidigt. Med andra ord så erinrar sig deltagarna samtidigt både minnet av hur de var medvetna om den meningsskapande processen och hur de minns att den
meningsskapande processen visade sig för dem. Från detta följer att meningsinnehållet aldrig kan beskrivas på exakt samma sätt som det upplevdes då fenomenet faktiskt upplevdes. (Husserl, 1913/2004; Spinelli, 1989/2005)
Att det antas ligga till på det här sättet ställer inte till några större bekymmer vad gäller tillförlitligheten till de resultat som här kommer presenteras. Det i olika beskrivningar som inte är nödvändigt för att den meningsskapande processen ska visa sig sorteras bort medan det som är nödvändigt för att fenomenet ska visa sig lämnas kvar. Oavsett variationer i den enskildes beskrivning eller mellan beskrivningar från olika deltagare så har alla beskrivningar möjlighet att beskriva något av det som är nödvändigt för att den meningsskapande processen
ska visa sig. Även om vissa nödvändiga delar återkommer i flera av beskrivningarna så är det alltså inte detta som föranleder fenomenets eventuella generalitet, det är istället de
nödvändigheter som nåtts fram till genom den fria imaginativa metoden som presenteras i metoddelen (Giorgi, 2009, s. 77).
Så här långt har viktiga vetenskapsteoretiska utgångspunkter för det här arbetet beskrivits. Nu kommer teori och forskning som mer direkt berör den här undersökningens syfte och frågeställning att presenteras. Därefter kommer forskning presenteras som inte lika direkt berör den meningsskapande processen som här undersöks men som ändå belyser några viktiga aspekter av just detta undersökta fenomen.
Teori
Viktor Frankl lyckades hitta mening i koncentrationslägret trots omänskliga
förhållanden. Hans egna erfarenheter drev honom till utvecklandet av logoterapin där just sökandet efter mening står i centrum. Tidigare beskrevs det hur Frankl (1946/1992) mer fokuserade på ett sökande efter mening medan Yalom (2004, 1980) tydligare redogjorde för ett skapande av mening. Det nämndes också att i den här undersökningen så anses både sökandet och skapandet som nödvändiga sätt att nå fram till personliga värden. Frankls (1988) sökande efter mening verkade ytterst handla om ett sökande efter en objektiv mening med livet. En mening som så att säga redan fanns där ute någonstans och som alltid var redo att upptäckas. Terapeutiska insatser handlade därför, enligt Frankl, om att belysa denna befintliga mening för klienter som befann sig i så kallade existentiella vakuum. Själva sökandet efter mening lämnade han åt klienten själv medan terapeuten då skulle inta en mer assisterande funktion (Frankl, 1988, 1946/1992). Dessa terapeutiska riktlinjer gällde hursomhelst inte alltid för Frankl själv. Här ett utdrag från ett av hans möten med en patient.
F: Don´t brood over yourself. Don´t inquire into the source of your trouble. Leave this to us doctors. We will pilot you through the crisis. Well, isn´t there a goal beckoning you–say, an artistic accomplishment? Are there not many things fermenting in you– unformed artistic works, undrawn drawings which wait for their creation, as it were, waiting to be produced by you? Think about these things. (Frankl, 1988, s. 127)
Frankl framstår här som auktoritär och styrande. Antagandet om objektiv mening var ändå det som kritiserades hårdast av bland andra Rollo May (Pytell, 2006), men även den alltför tydliga religiösa närvaron kritiserades.
Mycket av litteraturen inom existentiell psykologi beskriver människans behov av mening och därmed också behovet av att förstå den meningsskapande processen. Delar av den litteraturen refererar jag till här men långt ifrån allt eftersom den inte ryms inom ramarna för det här arbetet. Förståelser och insikter som handlar om värde, mening och intentionalitet finns väl formulerade av flera olika författare. I en antologi (Stiwne, 2008) som behandlar just dessa existentiella frågor skriver Jan Aronsson om värde, mening och att ge livet riktning. I samma antologi skriver Håkan Jenner och Carina Henriksson om livsberättelsen och om att skapa mening medan Gunnar Nilsson beskriver den meningsskapande dialogen. Det
genomgående för dessa texter är att de förmedlar vikten av riktning i livet, det vill säga intentionalitet, och att riktningen anses bidra till upplevelsen av ett meningsfullt liv. Grundläggande värden tas också upp som något som människan kan rikta sig mot för att uppleva livet som meningsfullt. Författarna i antologin lämnar alltför fort dessa avsnitt utan att tillräckligt utveckla förståelsen för och betydelsen av dessa grundläggande värden som vi riktar oss mot i våra meningsskapande verksamheter. Detta är inte menat som kritik eftersom det av bokens utformning och omfattning att döma inte varit bokens syfte att fungera som en uttömmande teoretisk lärobok utan snarare som en fördjupning i existentiella frågor överlag.
Deurzen (1988/1998a, 1998b) beskriver mer ingående förståelsen och betydelsen av dessa grundläggande värden utifrån olika erfarenhetsdimensioner. Det finns enligt Deurzen fyra erfarenhetsnivåer som alla var för sig kan innehålla värden att sträva mot. Viktiga värden kan finnas i naturvärlden, i den sociala världen, i den privata världen och i idealvärlden. På varje erfarenhetsnivå finns förutom värden även problem som kan hindra personen från att leva i riktning mot sina personliga värden. Även om det är möjligt att leva enligt sina värden på endast en av erfarenhetsnivåerna så kommer sannolikt försummade värden från övriga erfarenhetsnivåer förr eller senare göra sig påminda genom till exempel existentiell ångest skriver Deurzen (1988/1998a, 207-215). På detta sätt understryker Deurzen alltså vikten av ett mer övergripande meningsfullt värde som är synonymt med det meningsfulla värde som avses i den här undersökningen.
Yalom (1980) fokuserar på fyra huvudproblem som människan har att hantera. Dessa problem handlar om att vi alla en dag ska dö (döden), att vi själva skapar vår tillvaro
(friheten), att vi i grunden är ensamma men har behov av gemenskap (ensamheten) och att vi själva söker efter och skapar mening (meningslösheten). Till skillnad från Deurzen som betonar vikten av ”förbindelsen mellan mening och det som avses med människans ’ultimate concern’” (Deurzen, 1988/1998a, s. 214) så fokuserar Yalom mer på hur just dessa
huvudproblem bör hanteras. Så även om Yalom berör hur värden kan vara lösningen på olika problem så drar han enligt Deurzen inte tydliga förbindelser mellan värden och de problem som står i vägen för dessa värden (Deurzen, 1988/1998a). Det som är särskilt relevant för den här undersökningen är de betingelser i livsvärlden, döden, friheten, ensamheten och
meningslösheten, som vi oundvikligen måste förhålla oss till i våra meningsskapande processer. Detta perspektiv hjälper oss att förstå det övergripande och meningsfulla värdet som Deurzen nyss nämnde och som också avses i den här undersökningen.
Frankl (1988, 1946/1992) beskriver sökandet efter mening som den huvudsakliga motivationen hos människan. Att det även i lidande, död och skuld finns en mening att
upptäcka. Men vi är också fria att välja om vi vill söka efter mening eller inte. Att inte välja är också ett val. Vidare kan vi enligt Frankl hitta mening genom erfarenheter där vi upplever något meningsfullt, till exempel genom kärlek. Vi kan också hitta mening genom skapande verksamhet som konst och musik eller genom att ägna oss åt vårt liv som kreativt projekt. Till sist kan vi även hitta mening beroende på hur vi väljer att förhålla oss till olika erfarenheter i livet, till exempel lidande. Han tar även upp något han kallar för supra-mening men då blir också de religiösa inslagen väldigt påtagliga. Det finns trots detta mycket att hämta från Frankls texter (Frankl, 1988, 1946/1992). Inte minst då andra företrädare för logoterapin (Längle, 2005) vidareutvecklar teorin och tillvaratar de erfarenheter och insikter som Frankl bidragit med. Att Frankl anser att sökandet efter mening är en grundläggande motivation hos människan är intressant för den här undersökningen. Men det är även annat, till exempel Frankls viktiga värden som verkar manifestera sig på de olika erfarenhetsnivåerna som Deurzen beskriver. Frankls supra-meningar är religiösa övergripande värden vilket alltså inte avses med övergripande värden i det här arbetet. Att religiös övertygelse skulle kunna utgöra eller vara en del av ett övergripande värde anses däremot fullt möjligt. Men målet för den meningsskapande processen här är snarare upplevelsen av något meningsfullt i sig. Värdets innehåll är med andra ord inte intressant för den här undersökningens frågeställning och syfte.
Forskning
Studier av själva sökandet efter och skapandet av värden, det vill säga den
meningsskapande processen, är nästintill obefintliga. Men det finns ändå några studier som har relevans för det här arbetet. Gillies och Neimeyer (2006) undersöker till exempel rekonstruerandet av mening som en del i sorgeprocessen. De tittar bland annat på hur dessa
kritiska processer operationaliserats i olika empiriska studier och utifrån olika teoretiska perspektiv. Utifrån dessa föreslår de sedan en integrativ modell för sorgeprocessen där tre återkommande aktiviteter finns med i rekonstruerandet av mening: begripliggörandet, upptäckandet av fördelar och förändrad upplevelse av sig själv. Men eftersom de har undersökt rekonstruerandet av mening och alltså inte den meningssökande process som undersöks här så är fenomenen inte helt jämförbara trots vissa gemensamma
beröringspunkter.
Willig (2009) i sin tur skriver i sin artikel om den egna processen efter att ha fått ett cancerbesked. I processen väntar hon på ett ytterligare besked om cancerns omfattning. Denna osäkerhet gör att hon ställs inför risken att dö inom en snar framtid. Hon berättar om sina försök till meningsskapande och uttrycker särskilda svårigheter med att hitta mening i rollen som överlevare av cancern. I sina slutsatser om meningsskapandet uttrycker hon att alla hennes försök till trots så upplever hon meningssökandet som en flykt från ett äkta sätt att vara. Willig hänvisar till bland annat Frankl som uttrycker att upptäckandet av mening är viktigt för att hantera svåra livshändelser. Hon skriver:”Trying to make ’sense of the senseless’ should not prevent us from living with and in spite of it” (Willig, 2009). Det är viktigt att hålla i minnet just det här. I den här undersökningen handlar det nämligen inte om en upplevelse av mening som kommer från ett begripliggörande om att det ena ledde till det andra. Upplevelse av mening i den här studien är inte heller en upplevelse av mening som är euforisk och är inte kopplad till en förståelse för enskilda händelser eller processer. Snarare är upplevelsen av mening här kopplat till ett för personen viktigt värdesystem, ett övergripande värde, (Deurzen, 1988/1998a) och personens förmåga att faktiskt leva i riktning mot detta viktiga värde. Willig (2009) beskriver just autenticiteten som ett sådant eller en del av ett
sådant viktigt och övergripande värde som avses här. Den här definitionen av mening rymmer med andra ord inte meningsskapandet som en flyktreaktion på ångestframkallande händelser.
Så här långt har jag tagit upp teori och forskning kring förståelsen av begreppen värde, personlig mening och intentionalitet. Sammanfattningsvis kan jag tycka att den samlade litteraturen lämnar oss med en alltför abstrakt förståelse för hur vi kan arbeta terapeutiskt med värden, personlig mening och intentionalitet. Men vad som också förmedlas utifrån en något förenklad tolkning av litteraturen är att arbetet med värden är viktigt för att hitta riktning i livet, för att livet ska upplevas som meningsfullt. Vi kan till exempel arbeta med värden genom våra personliga livsberättelser (Stiwne, 2008), utifrån olika erfarenhetsnivåer (Deurzen, 1988/1998a), med hjälp av den mening som kan upptäckas (Frankl, 1946/1992, 1988) och genom lösningar av huvudproblem som står i vägen för våra viktiga värden (Yalom, 1980). Vidare fick vi ta del av mer aktuell forskning på området med fokus på krisdrabbade personers återskapande och återfinnande av värden och mening (Gillies & Neimeyer, 2006; Willig, 2009).
Vad saknas?
Det finns uppenbarligen mycket tankar och förståelser om värden, personlig mening och intentionalitet. Men det saknas fortfarande viktiga bitar. Vi ser från sammanfattningen ovan att mycket av förståelsen handlar om att bekräfta betydelsen av värden, att bekräfta att det finns värden och att förstå hur dessa värden ser ut. När värdesökande och värdeskapande processtrukturer, det vill säga den meningsskapande processen, tas upp så är det ofta på en alltför abstrakt nivå. Detta ger oss för all del värdefulla teorier men det saknas fortfarande en beskrivande struktur av de värdesökande och värdeskapande processerna på en mer kliniskt användbar nivå. Tidigare berördes även vad som saknas i den behandlingshjälp som faktiskt erbjuds. Då definierade jag den meningsskapande processen som ett viktigt förankringsarbete
som ofta förbises. I kognitivt beteendeterapeutiska behandlingsmodeller finner vi förvisso begrepp som grundantaganden. Det kliniska arbetet handlar då ofta om att medvetandegöra och bearbeta felaktiga grundantaganden (Öst, 2006, s. 19). Det saknas med andra ord även här tillräcklig förståelse för den meningsskapande processen och hur man skulle kunna tillämpa en sådan eventuell förståelse.
När värdesökande och värdeskapande processer undersöks är det oftast utifrån krisdrabbade personers perspektiv. Då dessa processer komprimeras och intensifieras i en krissituation blir de för all del lättare att studera. Och även om dessa processer har vissa saker gemensamt med mer allmänt värdesökande och värdeskapande processer så skiljer de sig också från varandra på några avgörande punkter. Den största skillnaden kan vara i
livsomständigheterna som ger upphov till sökandet och skapandet. Dessa omständigheter kan styra vilken typ av värden som är ändamålsenliga. Till exempel så kan en förlust av en nära släkting och det värde som den relationen representerade för personen som upplever en kris eventuellt ge upphov till en viss typ av återskapande verksamhet av en viss typ av värde. Personer som över tid istället utvecklat en upplevelse av meningslöshet är troligtvis inte ute efter att återskapa detta förlorade värde utan önskar antingen helt nya värden eller en
modifiering av ett redan befintligt värde. En krisdrabbad person som förlorat en nära släkting har egentligen inte förlorat värdet i sig självt så mycket som hon eller han förlorat själva representationen av det värdet. Men personer som upplever ångest, depression och meningslöshet kan istället ha förlorat just värdet i sig självt. Detta oavsett om det också inneburit en förlust av en tillhörande representation av just detta värde eller inte. Dessa skillnader innebär skillnader i hur sökande- och skapandeprocesserna tar sig uttryck.
Det som tagits upp är att det som saknas är förståelsen för hur beskrivande strukturer av värdeskapandets och värdesökandets processer kan ta sig uttryck på en kliniskt användbar
nivå. I behandlingsalternativ som erbjuds saknas ofta ett meningsskapande förankringsarbete. Vidare så har det tagits upp att det inte finns tillräckligt med studier som undersökt dessa processtrukturer hos personer som lider av en mer allmän meningslöshet, ångest eller depression.
Syfte och frågeställning
Syftet med den här undersökningen är att beskriva den meningsskapande processen och utifrån den beskrivningen föreslå hur ett meningsskapande förankringsarbete skulle kunna se ut i ett kliniskt arbete med ångest- och depressionsliknande lidande. För att kunna nå fram till den psykologiskt relevanta beskrivning av den meningsskapande processen som eftersträvas så behöver den här undersökningen svara på frågeställningen: Hur kan processen att söka och skapa övergripande och meningsfulla värden, fenomenologiskt och strukturellt, visa sig på en psykologiskt relevant nivå?
Metod
För att undersöka den aktuella frågeställningen fann jag att Giorgis (2009) deskriptiva fenomenologiska metod var det mest lämpliga alternativet. Frågeställningen är en fråga om det som sker i livsvärlden, närmare bestämt en fråga om hur vi skapar meningsfulla värden. För att en fråga som rör livsvärlden ska kunna undersökas krävs även en metod som utgår från, analyserar och genererar förståelse om just denna livsvärld. I och med detta kändes det självklart att arbeta utifrån en fenomenologisk metod. Det var för mig dessutom naturligt att utgå från en deskriptiv fenomenologisk metod (Giorgi, 2006, 2009). Vad som skiljer den här metoden från andra fenomenologiska metoder återkommer jag till först i analysen och senare även i diskussionen.
Deltagare
Tre till fem deltagare rekommenderades till den här typen av undersökning. Det handlade alltså om att få en så mättad beskrivning av den meningsskapande processen som möjligt. Fyra personer kontaktades utifrån deras förmodade förmåga att ge innehållsrika beskrivningar av det undersökta psykologiska fenomenet. Tre av dessa hade möjlighet att delta i studien. Av de handplockade deltagarna var två kvinnor och en man. Ingen var under tjugofem år och ingen var över åttio. Alla var svenskar födda i Sverige, alla hade olika typer av sysselsättningar och alla hade en jämförbar social och ekonomisk bakgrund.
Åldersskillnader och olika livsstilar förväntades påverka graden och typen av deltagarnas respektive erfarenhet av det undersökta fenomenet, en variation som även förväntades stärka validiteten hos den struktur eller de strukturer som eventuellt skulle visa sig.
Kriterier för urval av deltagare. Frågeställningens komplexitet gjorde det svårt att på
förhand känna till deltagarnas faktiska förmåga att redogöra för det undersökta fenomenet. Urvalskriteriet handlade därför om hur väl deltagarna kunde redogöra för sina respektive värdesystem med vägledning av ett antal allmänexistentiella frågor. Utifrån svaren på dessa frågor gjordes en andra bedömning av deltagarnas förmåga att ge innehållsrika beskrivningar av det psykologiska fenomenet som skulle undersökas, nämligen den meningsskapande processen. Samtliga deltagare uppfyllde som väntat dessa kriterier.
Datainsamling
När deltagarna kontaktades fick de först en kort muntlig presentation av ämnet. Efter visat intresse fick respektive deltagare en skriftlig undersökningsguide. Samtidigt fick de skriftlig information om syftet med den här undersökningen och om vetenskapsrådets krav på information, samtycke, konfidentialitet och användning. Samtliga deltagare uppmanades att först läsa igenom undersökningsguiden och den skriftliga informationen. Därefter skulle de
kontakta mig om de behövde vidare vägledning för att kunna genomföra uppgiften. Ingen behövde återkoppling i det här skedet.
Undersökningsguiden bestod av två uppgifter. I den första uppgiften efterfrågades en beskrivning av deltagarnas olika värden. Till sin hjälp fick de några allmänexistentiella frågor att svara på. Som nämnts tidigare fungerade den här uppgiften bland annat som ett
urvalskriterium men var även tänkt att fylla en annan viktig funktion. Uppgiften skulle garantera att deltagarnas meningsfulla värden blev medvetandegjorda för dem själva. Medvetna om sina meningsfulla värden fortsatte deltagarna sedan med uppgift två.
I den andra uppgiften skulle deltagarna ge en beskrivning av hur de skapat och sökt efter sina respektive meningsfulla värden från första uppgiften. Första uppgiften hjälpte deltagarna att minnas och beskriva de processer som hade lett fram till deras meningsfulla värden. Även om situationer, personer och fakta i de olika beskrivningarna som väntat skiljde sig från varandra så beskrev de en liknande underliggande processtruktur. En processtruktur som dessutom skulle vara direkt relevant för frågeställningen om hur en meningsskapande processtruktur kunde visa sig. Det var bara den här andra beskrivningen som var av direkt intresse för forskningsfrågan i sig och som var avsedd att senare bli föremål för analys. När deltagarna utförde den här andra uppgiften hade de förberetts på eventuella kompletterande följdfrågor. I vissa fall blev det så, i andra inte. Det som fick styra detta var helhetsförståelsen för hela det insamlade materialet från både uppgift ett och två. Först när min helhetsförståelse var mättad ansåg jag att en rättvis analys kunde påbörjas. På detta sätt minskade jag risken för att själv fylla i eventuella luckor i deltagarnas beskrivningar.
Analys
Innan analysarbetets genomförande presenteras behöver några begrepp först förtydligas och även några nya begrepp introduceras. Begreppet livsvärld beskrevs tidigare som den
erfarenhetsvärld där den naturliga inställningen till världen utspelar sig. Fenomenologiska fenomen beskrevs som det som visar sig för medvetandet och begreppet intentionalitet förklarades som en nödvändig riktadhet mot något (Giorgi, 2009; Heidegger 1927/2004, 1927/2006; Husserl, 1977/1992, 1913/2004; Merleau-Ponty, 1945/2002). Deltagarnas beskrivningar uttrycktes utifrån just denna naturliga inställning, det vill säga på det sätt som de mindes att de faktiskt hade upplevt den meningsskapande processen. Den som upplever något från den naturliga inställningen upplever nästan alltid det upplevda som något som faktiskt existerar. Ser vi en stol så antar vi att den existerar. Fast detta antagande är inte alltid lika självklart. Förmodligen hade vi till exempel blivit osäkra på vad röd sås på en
flygplansvinge var för något. Däremot hade vi inte tvekat om vi såg samma röda sås på en tallrik med pommes frites. Osäkerheten handlar alltså om ett fenomens relativitet. Så som varje deltagare beskrev sin egen meningsskapande process kom dess existens sannolikt att se ut för respektive deltagare. Forskaren, jag i det här fallet, bortsåg från det tillfälliga, eller relativa, i deltagarnas beskrivningar samtidigt som jag accepterade att alla beskrivningarna i sig var fullt giltiga beskrivningar av den meningsskapande processen. Min, forskarens, attityd präglades med andra ord av en medveten relativitet och osäkerhet i analysarbetet. Attityden av osäkerhet erbjöd en förhöjd mottaglighet att uppfatta den meningsskapande processen så som den visade sig. Denna inställning kallas här för den fenomenologiska inställningen. Från denna inställning gjordes alltså inga förhandsantaganden om den meningsskapande processen som definierad existens. Istället tilläts det undersökta fenomenet visa sig på det sätt som var möjligt genom deltagarnas beskrivningar. Antaganden hölls alltså tillbaka till ett senare skede. Målet var att vara så närvarande som möjligt med det givna så som det visade sig. Vid det här laget kan säkert kritik om det omöjliga med att ignorera eller glömma bort den egna
förförståelsen komma krypande. Därför kommer nu ytterligare ett begrepp introduceras som även det utgör en del av den fenomenologiska inställningen (Giorgi 2009).
Epochén. Förhandsantaganden om ett fenomen har vi möjlighet att sätta inom parentes
utan att för den skull behöva ignorera eller glömma bort vår förförståelse. Epochén handlar om parentessättandet av den naturliga inställningen. Vi sätter den så att säga tillfälligt ur spel för att lämna plats för, som i den här studien, den meningsskapande processen att visa sig. Detta parentessättande av deltagarnas beskrivningar klarar vi av eftersom vi vet att dessa inte ger en uttömmande förståelse för den meningsskapande processen. Men epochén sätter inte bara förhandsantaganden om den meningsskapande processen inom parentes. All fakta och teori sätts inom parantes, allt vi tror oss veta sätts inom parantes, till och med tron på att vi kan veta sätts inom parentes. Allt detta är möjligt eftersom vi vet att det enda vi kan veta något om är att vi inte kan vet något med säkerhet. I vår naturliga inställning accepterar vi för det mesta våra egna och andras antaganden som sanna. Gjorde vi inte det skulle vi
förmodligen tappa fotfästet totalt. Men i den fenomenologiska inställningen och utifrån epochén så förstår vi att de flesta antaganden skulle kunna ha sett ut på ett annat sätt. Denna förmåga att ifrågasätta våra egna antaganden behöver inte innebära att vi förkastar eller glömmer de i samma stund som vi ifrågasätter dem. Det innebär däremot att vi utan problem kan ställa dessa antaganden åt sidan till förmån för något annat att visa sig. Det handlar alltså inte om att stänga av och slå på eller tillfälligt glömma bort förförståelsen. Vi sätter den enbart inom parentes för att lämna plats för fenomenet att visa sig för oss, att bli oss givet. Det är en metodologisk relativitet som avses och alltså inte en alltjämt närvarande relativitet (Giorgi, 2009; Husserl, 1913/2004, s. 115).
Innan de olika stegen i analysarbetet presenteras vill jag lyfta fram ytterligare ett begrepp i detta arbete som är viktigt att känna till.
Psykologisk fenomenologisk reduktion. Ett reducerat uttryck är helt enkelt ett mindre
detaljerat uttryck. Vid ett fenomenologiskt reducerat uttryck så har man tagit bort sådant i deltagarnas ursprungliga beskrivning som inte var nödvändigt för att beskriva den
meningsskapande processen. Eftersom det här dessutom var den meningsskapande processen som psykologiskt fenomen som undersöktes så var det endast intressant att behålla det som var nödvändigt för att beskriva den meningsskapande processen på en psykologiskt relevant nivå. Hit, till den psykologiska relevansen, men inte längre behövde de ursprungliga uttrycken reduceras. Analyserna av de enskilda deltagarnas beskrivningar utmynnade i just dessa
psykologiskt fenomenologiskt reducerade uttryck. Dessa var avsedda att uttrycka det som var nödvändigt för att den meningsskapande processen skulle kunna visa sig som sig självt. (Giorgi, 2009).
Fri imaginativ variation. Även detta begrepp hänger ihop med de tidigare presenterade
begreppen men beskriver mer i detalj hur man faktiskt når fram till det som nyss nämnts som nödvändigt för att beskriva den meningsskapande processen. Deltagarnas beskrivningar hade vid det här laget redan delats in i hanterbara meningsenheter, mer om det längre fram. Med hjälp av den fria imaginativa variationen (Husserl, 1913/2004) föreställde jag mig huruvida den enskilda meningsenheten var nödvändig eller inte för att beskriva den meningsskapande processen. Genom att vara medveten om den meningsskapande processen och samtidigt föreställa mig denna utan en enskild meningsenhets psykologiska innehåll så upptäckte jag om den meningsskapande processen förblev samma fenomen utan denna enskilda
meningsenhet. Om den meningsskapande processen inte förblev just detta så bedömdes den enskilda meningsenhetens psykologiska innehåll som nödvändigt (Giorgi, 2009).
Fri imaginativ variation återkommer flera gånger under analysarbetet och på olika nivåer. Därför vill jag för tydlighetens skull beskriva hur detta tankearbete hänger ihop med
de, under intentionalitetsbegreppet, tidigare presenterade begreppen noesis och noema. Tidigare kunde vi läsa om intentionalitet som vår nödvändiga riktadhet mot något. Noesis handlade då om på vilket sätt vi var medvetna om något medan noemat handlade om objektet som vi var riktade mot. Noemat som vi är riktade mot, den meningsskapande processen, behöver i sin tur ett innehåll som kan beskriva vad den meningsskapande processen är. Det potentiella innehåll vi här har att arbeta med är deltagarnas beskrivningar.
Om vi återgår till analysarbetet så beskrev jag nyss hur det gått till att identifiera det nödvändiga för att beskriva den meningsskapande processen. Det psykologiska innehållet nämndes men aldrig hur det psykologiska innehållet togs fram från de enskilda
meningsenheterna. För att få fram psykologiskt relevanta uttryck från de enskilda
meningsenheterna behövde deltagarnas uttryck formuleras i mer allmänpsykologiska termer. Vid dessa omformuleringar gjordes allt för att deltagarnas naturliga uttryck skulle behålla sina ursprungliga psykologiska innehåll. Dessa ansträngningar underlättades av att jag, under omformuleringsarbetet eller transformationsarbete(t) som det hädanefter kommer kallas, hela tiden var medveten om den meningsskapande processen. Eftersom deltagarna och jag hade för avsikt att beskriva samma fenomen, den meningsskapande processen, så anses analyserna, trots transformationsarbetet, vara trogna de ursprungliga beskrivningarnas psykologiska innehåll. Den fria imaginativa variationen och transformationsarbetet hänger tätt ihop. I vissa fall men i andra inte så ledde den fria imaginativa variationen fram till transformerade
beskrivningar som tydligare beskrev det undersökta fenomenet. Den fria imaginativa
variationen var samtidigt sättet på vilket jag var medveten om (noesis) den meningsskapande processen (noemat). I och med detta transformationsarbete så utfördes samtidigt den
psykologisk-fenomenologiska reduktionen som nämnts tidigare för att nå fram till uttryck med större psykologisk allmängiltighet. Allt transformationsarbete och all fri imaginativ
variation skedde dessutom hela tiden med hänsyn till deltagarnas fullständiga beskrivningar och de kontexter som dessa beskrivningar hade sina ursprung i. Hur dessa deskriptiva
transformationer faktiskt utfördes kan man i detalj följa längre ner under metodens tredje steg.
Metodens olika steg
Arbetssättet följde som sagt Giorgis (2009) deskriptiva fenomenologiska metod. Den beskrivande ansatsen i den här metoden undviker problem som olika typer av tolkande omskrivningar ofta för med sig. Tolkande omskrivningar rör sig nästan alltid bort från deltagarnas beskrivningar istället för att förmedla dess faktiska innehåll. De analyser som utfördes här och som utgick från en beskrivande ansats följer i högre utsträckning det som är givet i deltagarnas beskrivningar. Som tidigare nämnts så transformerades deltagarnas uttryck, beskrivna från en naturlig attityd, till psykologiskt fenomenologiskt reducerade uttryck. Detta gjordes för att lyfta fram det i beskrivningarna som var av särskilt intresse för den här
undersökningens frågeställning. Nu kommer även analysarbetets samtliga steg presenteras, vissa mer utförligt än andra beroende på hur viktiga de bedömts vara för att en kritisk granskning och eventuell upprepning av resultaten ska vara möjlig.
Steg 1. Respektive deltagares beskrivning lästes först igenom flera gånger för
utvecklandet av en helhetsförståelse för var och en av dessa. Vid dessa genomläsningar delades deltagarnas beskrivningar inte in i olika meningsenheter men däremot så var jag vid läsningarna hela tiden medveten om den meningsskapande processen, som ju var fenomenet som skulle undersökas. På så sätt fick jag en helhetskänsla för på vilket sätt beskrivningarna var eller inte var relevanta för frågeställningen. (Giorgi, 2009).
Steg 2. I det här andra steget delades deltagarnas respektive beskrivningar in i de olika
meningsenheter som jag tidigare tagit upp. Med meningsenhet avsågs uttryck som på något sätt tycktes säga något om den meningsskapande processen. Detta var även ett sätt att göra
deltagarnas beskrivningar möjliga att hantera på ett någorlunda smidigt sätt. Indelningen utfördes genom att beskrivningen återigen lästes från början. Varje bedömning att det psykologiska innehållet i deltagarnas beskrivningar ändrade riktning fick utgöra slutet på en meningsenhet och början på nästa. Den ofrånkomliga godtyckligheten i denna indelningsfas spelade inte så stor roll. Det som var viktigt var istället hur dessa meningsenheter hanterades i nästa steg, i transformationsfasen. Det viktiga i hanteringen av meningsenheterna handlade om i vilken utsträckning transformationerna skedde med hänsyn till det ursprungliga uttrycket, det vill säga deltagarens ursprungliga beskrivning. När deltagarnas beskrivningar var indelade i meningsenheter fortsatte alltså analysen med detta tredje steg. (Giorgi, 2009).
Steg 3. Det tredje steget har redan diskuterats på flera ställen tidigare eftersom detta
utan tvekan är det viktigaste steget i analysen. Tidigare beskrev jag medvetenheten om den meningsskapande processen (noemat) samtidigt som jag testade (noesis) innehållet i
deltagarnas uttryck (noemats noema) mot den meningsskapande processen (noemat). Vad som då också behöver förstås är att den meningsskapande processen i sig (noemat) hade en
relation till innehållet i deltagarnas beskrivningar (noemats noeman) (Husserl, 1913/2004, s. 340). Det i deltagarnas beskrivningar som dessutom visade sig utgöra nödvändiga bidrag för att den meningsskapande processen skulle kunna visa sig som sig självt kallar vi för noemats mening, det vill säga den meningsskapande processens innebörd. Det var just den
meningsskapande processens (noemats) mening som sedan identifierades och uttrycktes i psykologiskt relevanta termer. När jag i analysarbetet identifierade en deltagares riktning mot ett nytt och övergripande viktigt värde så beskrev jag detta, för hanterbarhetens skull, som deltagarens värdeobjekt (noema). Deltagarnas värdeobjekt (noeman) var med andra ord deras respektive meningsfulla och övergripande värden. Mitt noema skiljde sig från deltagarnas i analysfasen i det att jag riktade mig mot (noema) den meningsskapande process som ännu inte
hade fyllts med nödvändigt innehåll (noemats mening). Även deltagarna avsåg att från början beskriva den meningsskapande processen, men dessa var deras egna meningsskapande
processer. För att kunna beskriva sina egna meningsskapande processer (noeman) behövde de i själva återberättandefasen istället rikta sig mot sina respektive meningsfulla och
övergripande värden som de hade beskrivit för sig själva i uppgift ett. Deltagarna var nu med andra ord i huvudsak riktade mot sina egna värdeobjekt (noeman) som i sin tur samtidigt var riktade mot de egna meningsskapande processerna (noemats noeman). Egentligen är det deltagarna själva som via sin medvetenhet om sina värdeobjekt (noeman) samtidigt är medvetna om sina egna meningsskapande processer (noemats noema). Det i deltagarnas uttryck som kunde identifieras som något nödvändigt för deras respektive värdeobjekt var på samma gång något nödvändigt för den meningsskapande process som jag var intresserad av. Men jag ville dessutom beskriva det nödvändiga och meningsuppfyllande innehållet på en psykologiskt relevant nivå. Därför utfördes de reducerande transformationerna som man kan följa nedan. Dessa kom senare att utgöra underlaget för den slutliga transformationen som beskrivs i steg 4. (Giorgi, 2009). Nu presenteras transformationsarbetet i detalj (tabell 1-3).
Tabell 1
Första deltagarens beskrivning uttryckt från en naturlig inställning stegvis transformerad till psykologiskt fenomenologiskt reducerade uttryck
Meningsenheter uttryckta
i tredjeperson 1:a transformationen 2:a transformationen 1. D1 hade gått några år och
bara lidit, varit destruktiv och D1:s motor var att andra skulle se D1 lida
D1 gör en tolkande reflektion om hur hon upplevt sig själv de senaste åren. Den
beskriver även D1:s drivkraft som en effekt av att andra ser D1 lida
D1 beskriver en medvetenhet om sitt sätt att vara och vad som drivit henne att vara på ett visst sätt de senaste åren.
2. Och att andra på så sätt också skulle må dåligt
Ytterligare drivkraft var även att andra genom detta också
I D1:s handlingar fanns även avsikten att tillfredsställa
skulle må dåligt behov hos sig själv genom andras lidande.
3. Det handlade om att skrika ut till världen: TITTA VAD NI HAR GJORT MED MIG!!!
D1 riktar sig mot
omgivningen genom att göra den skyldig till det som D1 upplevde att D1 var
D1 beskriver att hon hade ett behov som kunde fyllas genom att göra omgivningen medveten om deras ansvar för att D1 mådde dåligt. 4. När läkaren sa sådär
kändes det plötsligt som att sjukdomen handlade ju inte om de andra utan den handlade om mig och mitt liv.
En vändning sker och D1 börjar ifrågasätta sitt eget tänkande och ansvar. D1 kommer till insikten att bara hon själv kunde hindra negativa konsekvenser av sitt sätt att vara, inte någon annan
D1 förstår att hon själv kan vara ansvarig för sitt liv och sitt mående. Möjliga negativa konsekvenser gör att D1:s viktiga värden visar sig för henne. D1 börjar kritiskt granska de värden som styrt henne de senaste åren. Hon börjar ta ansvar för sitt eget liv. D1:s plötsliga förmåga att ta in läkarens ord tyder på en beredskap eller mognad hos D1 som inte funnits tidigare. 5. Det var väl ingen annan
som brydde sig om jag kunde bli mamma eller inte.
D1 sätter fingret på något som betyder mycket för D1, att kunna bli mamma
D1 identifierar vad som för henne var ett verkligt viktigt värde.
6. Men D1 skulle ju kanske vilja bli det om hon nu överlevde den här skiten.
D1 blickar framåt mot en möjlig alternativ framtid där hon inte är sjuk
D1 förstår att det för henne kan finnas något som är värt att leva för.
7. Det kom över D1 att sjukdomen handlade om henne själv och att det var hon som behövde göra något åt det
D1 understryker vikten av insikten om att hennes liv handlar om just henne själv
D1 insåg att hennes gamla sätt att vara stod i vägen för ett tillfredsställande av hennes verkligt viktiga värden och att hon själv ansvarade för att ta bort detta hinder för sig själv.
8. Vem i världen brydde sig egentligen om att D1 var sjuk, de hade ju sitt.
Upprepandet av det egna ansvaret fungerar som en slags ominlärning för D1
D1 börjar träna sig i att tänka i linje med sitt nya viktiga värde. D1 gör detta genom att betrakta andras inflytande över hennes liv som mindre än tidigare samtidigt som hon ökar sin egen makt att
9. D1 behövde bli frisk för sin egen skull.
Självinstruerande upprepning som en del i skapandet av ett nytt/förändrat värdesystem. 10. D1 fick en känsla av att
nu räcker det.
D1 beslutar sig för att gamla prioriteringar måste upphöra
D1 beslutar sig för att hennes gamla värden inte längre kan fylla hennes meningsbehov. 11. D1 visste också vid detta
tillfälle att hon inte skulle tillåtas flytta hemifrån eftersom D1 inte kunde ta hand om sig själv.
D1 gör klart för sig vilken verklighet hon behöver hantera, att omgivningen inte skulle vara lika viss om D1:s inre förändringar som hon själv var
D1 förbereder sig för att möta konsekvenserna av sina gamla värden och de möjliga konsekvenserna av sina nya viktiga värden.
12. Och hur skulle D1 då kunna må bra och leva sitt liv om hon inte ens kom hemifrån.
D1 frågar sig själv på vilket sätt hon skulle kunna må bra trots verklighetens krav
D1 försöker hitta en lösning på hur hon ska kunna leva i linje med sina nya viktiga värden om förutsättningarna som drev henne till
skapandet av de gamla värdena fortfarande finns kvar. D1 börjar här låta de nya värdena få vägleda henne i viktiga beslut om framtiden. 13. När läkaren den där
gången punkt för punkt gick igenom hur sjuk D1 var fick hon en känsla av: Varför då. Det blev meningslöst att vara sjuk för andras skull…
D1 insåg hur sjuk hon var och upplevde det inte längre meningsfullt att vara sjuk för andras skull
D1 bekräftar utifrån sina nya värden hur de gamla värdena nu enbart skulle leda henne mot känslor av
meningslöshet.
14. … och kändes istället självständigt och
meningsfullt att bli frisk för sin skull och må bra för sin skull.
D1:s insikt om att hon vill må bra för sin egen skull
upplever hon nu som meningsfullt
D1 bekräftar samtidigt hur de nya värdena istället skulle kunna leda henne mot flera upplevelser av meningsfull tillfredsställelse, till
ytterligare värden med potential att leda till känslor av meningsfullhet.
Tabell 2
Andra deltagarens beskrivning uttryckt från en naturlig inställning stegvis transformerad till psykologiskt fenomenologiskt reducerade uttryck
Meningsenheter uttryckta
i tredjeperson 1:a transformationen 2:a transformationen 1. D2 har länge sökt
meningen med livet. Så klart utan att finna den.
D2 kommenterar att hans sökande efter meningen med livet ännu inte lett honom till något svar.
2. Vad är meningen med livet? Ingen aning. Trots det, så tror D2 att han hittat något som liknar HANS mening med livet.
D2 kommenterar hur han just nu ställer sig frågan om meningen med livet. Han beskriver vidare att han tror sig ha hittat något som liknar ett för honom viktigt värde.
D2 har identifierat något som kan vara ett viktigt
värdeobjekt (värden att rikta sig mot) för honom.
3. Just nu i alla fall. D2 har insett att meningen med livet ändrar sig som livet går.
D2 har identifierat att viktiga värden varierar under livet.
Riktningen mot värdeobjekt kan förändras och det kan också meningsinnehåll som fyller värdeobjekt inser D2 4. I D2:s gamla äktenskap
hittade han ingenting. Inte i själva äktenskapet, inte i arbetslivet och inte i fritiden.
D2 beskriver att han inte hittade viktiga värden i sitt gamla äktenskap, inte i arbetslivet och inte i fritiden.
D2 värderar tidigare riktning, ser att inramningen för att meningsfullt innehåll skulle visa sig inte var de rätta. 5. D2 har letat och letat, och
hela tiden tyckt att han måste hitta något annars är det ingenting värt.
D2 har i sitt sökande tyckt att han borde hitta något annars är det (ev. livet) inget värt.
D2 värderar vikten av att leva i riktning mot meningsfulla värdeobjekt.
6. Antagligen har letandet varit del i att jag
ingenting hittat plus att jag inte fattat vad jag letade efter (kommentar)
D2 kommenterar att hans sökande berott på att han inte identifierat viktiga värden. (egen analys).
D2 identifierar sökandet efter meningsfulla värdeobjekt som resultatet av att inte ha identifierat detta.
7. D2 blev skild och bröt ihop. Kunde inte fatta att han var ensam.
D2 bröt ihop efter
skilsmässan. Han hade svårt att förlika sig med
ensamheten.
En förlust av befintligt meningsuppfyllande innehåll (om än inte helt uppfyllande) lämnade honom ensam med värdeobjektet (noemat) 8. Vad skulle D2 nu? Som
alltid förr kunde han ju bara dra vidare till
D2 tänkte över vad han nu skulle göra. Alternativen handlade om att sträva mot
D2 lämnades med möjligheten att utan det fördunklande och inte helt
”någonstans” och bara starta på nytt.
värden som han tidigare låtit sig vägledas av.
uppfyllande
meningsinnehållet nu kunna fylla och omdefiniera värdeobjektet så att det blev mer meningsfullt för honom. 9. Det har aldrig varit något
problem. Spanien, jobba på någon restaurant, spela golf och festa!! Det lät som en bra plan just då. Men D2 stannade.
D2 beskriver att strävan efter dessa tidigare värden aldrig inneburit några problem. Även om han tyckte att det verkade vara en bra plan så valde han att inte följa dessa värden.
Efter att ha föreställt sig alternativa värden valde D2 att fortsätta försöka fylla och definiera det aktuella
värdeobjektet.
10. D2 blev i xx i xx. Han hade ingen omkring sig.
Istället valde D2 att följa potentiellt ännu viktigare värden. För D2 innebar det att stanna kvar, trots
omständigheterna.
D2 bekräftar sitt val trots förlusten av meningsinnehåll.
11. Frugan väck och hela hennes familj försvann samma dag.
D2 beskriver hur de relationer som tidigare bidragit till att utgöra en del av innehållet hos det värdeobjekt han varit riktad mot en längre tid plötsligt försvann.
D2 bekräftar det medvetna valet genom att upprepa förlusten för sig själv.
12. D2 satt i huset som de hade köpt ihop. Han köpte ut henne, men visste inte vad han skulle med huset.
D2 identifierade huset som ett innehåll som bidrog till den totala innebörden hos det värdeobjekt D2 trots viss osäkerhet fortfarande var övertygad var ett viktigt värde för honom.
D2 utreder och skiljer
meningsuppfyllande innehåll från varandra. Hur det kvarvarande innehållet (huset) skulle kunna vara meningsfullt stod nu öppet för D2 att omdefiniera. 13. D2 hade precis fått nytt
jobb som medarbetare i en restaurang och började känna sig hemma i den världen. Han hade precis börjat spela golf och tyckte det var väldigt kul. D2 tog ett beslut om att stanna.
D2 lyfter fram hur andra viktiga värden delvis fylls av meningsinnehåll och att denna bakgrund bidrog till hans beslut att följa det potentiellt ännu viktigare värdeobjektet. Att stanna är en del av meningsinnehållet som bidrar till fyllandet av
När D2 väl lutar åt beslutet att följa värdeobjektet låter han återigen mindre viktiga men trots allt viktiga värden få stärka hans beslut. Så trots D2:s tidigare nerskrivning av dessa värden får de möjlighet att återigen bli meningsfulla för D2 i den kontext han
värdeobjektet. beslutat sig för. 14. Det var emot alla D2:s
impulser. Han ville väck, men han stannade.
D2 beskriver hur andra värden som skulle hindrat D2:s möjlighet att hitta potentiellt ännu viktigare värden lockade men hur hans osäkra, men ändå upplevelser av potentiellt ännu viktigare värden samtidigt bidrog till hans beslut att följa detta genom att stanna.
D2 uttrycker motstridiga känslor då han ställer sig själv inför att välja att följa det ena eller andra
värdeobjektet.
15. D2 kommer ihåg att han tänkte ”nu ska han fanimej stanna och kämpa på”.
D2:s tanke blev ett bidragande
meningsuppfyllande av värdeobjektet, det vill säga kom att utgöra en del av det faktiska innehåll det ännu viktigare värdet hade/har potential att innehålla för D2.
Med sitt skarpa uttryck förmedlar D2 till sig själv sin starkare motivation att följa värdeobjektet med för honom störst potential att bli
meningsfullt uppfyllt.
16. D2 ville ha någon stabilitet i sitt liv. Han behöll huset, jobbet och golfen.
D2 identifierar och skapar i ömsesidig växelverkan nytt meningsinnehåll till
värdeobjektet. Skapandet sker genom beslut om värden, vars riktighet testas mot olika innehåll som D2 upptäcker. Stämmer upptäcktens
meningsuppfyllande överens med det skapade värdet så behålls både det skapade beslutet och det upptäckta värdet i ljuset av en mer övergripande riktning mot ett värdeobjekt.
D2 definierar vad han så här långt identifierade som delvis utgörande för det värdeobjekt (stabilitet) som han önskade fylla med meningsfullt innehåll som han också nämner delar av (hus, jobb, golf)
17. Det är det här beslutet som D2 menar är vändpunkten i hans liv. Att stanna och kämpa för något var en vändning i
D2 understryker vikten av meningsinnehållet (att stanna och kämpa). Han stärker sitt potentiellt ännu viktigare
Beslutet att låta sig vägledas av ett annat värdeobjekt än tidigare var en vändpunkt. Tidigare strävanden tillät inte
hans liv. värde, värdeobjektet, genom skapandet av förutsättningar för meningsinnehållet att utspela sig. meningsuppfyllande av detta för D2 potentiellt viktigare värdeobjekt.
18. Senare menar D2 också att han hittat meningen med SITT liv genom detta beslut.
Riktningen mot
värdeobjektet över tid har gett möjlighet för nytt meningsinnehåll att skapas och upptäckas vilket lett till ett större meningsinnehåll och ett tydligare
identifierande av vad värdeobjektet egentligen var/är för D2.
D2 har beskrivit hur han i förlängningen genom detta beslut mer och mer
identifierat hans nuvarande och hittills mest meningsfulla värdeobjekt och därmed känsla av mening.
19. Det visste D2 så klart inte när han var i det.
D2 hade inte lika tydligt identifierat vad värdeobjektet egentligen var för honom i det tidigare skedet.
D2 beskriver sin osäkerhet gällande värdeobjektet till en början och genom detta också dragningskraften hos detta potentiellt viktigare något trots osäkerheten. 20. Men en period på cirka 2
år från det att D2 blev skild till att han träffade sin nuvarande fru har skapat grunden till det han menar är meningen med livet.
D2 beskriver en period på cirka 2 år från det att värdeobjektets (och därmed D2:s) tidigare inte tillräckliga men ändå till viss del
meningsuppfyllande innehåll försvann, till kontakten med nytt meningsinnehåll som bättre stämde överens med hans värdeobjekt.
Under en period på två år har D2:s riktning mot
värdeobjektet gjort möjligt för nytt meningsinnehåll att tydligare definiera vad D2:s aktuella värdeobjekt är för honom.
21. D2:s mening med livet? Tja det är svårt att sätta ord på, men bara det att ”vara” i sig själv och göra det man önskar här och nu är en bra början.
D2 berättar om vad hans mening med livet är. Han bedömer det som viktigt att han började med att lyssna till sig själv och följa det som kändes riktigt.
D2 definierar vidare vad han så här långt ytterligare identifierat som delvis utgörande för hans
värdeobjekt. Hans definition växer fram.
22. D2 vill ha det bra. Bra med sig själv och bra med sina omgivningar.
D2 beskriver för honom meningsfullt innehåll.
