Bebyggelsehistorisk
tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author
Mats Ahnlund, Lasse Brunnström
Title
Bolagssamhällen i Norden – från brukstid till nutid
Issue
25
Year of Publication
1993
Pages
49–80
ISSN 0349−2834
ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
Bolagssamhällen
i Norden
-från brukstid
till
nutid
av
Mats
Ahnlund
och Lasse Brunnström
Våra
bolagssamhällen
utgör
till väsentlig del själva
grunden
för vår industrialisering; här börjar det
moderna Norden ta form. Industrialismens
bolags¬
samhällen, där
blandmycket
annatnyabostadstyper
och
djärva planidéer
utvecklades, blev
viktiga
expe¬ rimentverkstäder. Detärmycket
somtalar för
attde
mer
förebildliga
bruks- och industrisamhällena
varit
eninspirationskälla för
det skandinaviska välfärds¬
samhälle som växtfram under 1900-talet.'
Ien uppsats
publicerad
i
Bebyggelsehistorisk
tid¬
skrift
nr13 (1987) har vi
tidigare försökt
definiera
vad som menas med ett
bolagssamhälle. Som
ut¬gångspunkt
valde vi
då
ettantal nordamerikanska
samhällen,
huvudsakligen anlagda
vid tiden
kring
sekelskiftet 1900. Likheter1 industriell struktur och
utvecklingsförlopp
gör
attden systematik
och den
analys
somdär presenterades också
kan
tillämpas
på
de nordiska länderna.
Detsvenska
företaget
STORA, tidigare Stora Kop¬
parbergs
Bergslags
AB,
brukar vilja framhålla
attde
med sina 700årärvärldens äldsta
aktiebolag.
Hur det
nuänförhåller
sig med den saken så har
det nordiska
bolagsbyggandet betydligt
längre
anorän
det nord¬
amerikanska. Vi är dock inte ute efter att med
bolagssamhället
somförevändning tidigarelägga
den
industriella revolutionen. Snarare vill vi försöka
spåra
det patemalistiska bolagssamhällets
rötter.^
För att
göra
detta kan
manpeka
på några
viktiga
karakteristikasomkonstituerardet
bolagsstyrda
sam¬ hället: ettplanerat
bostadsbyggande,
inrättandet
avsärskilda
industrilokaler,
fysisk planering utifrån
etthelhetsperspektiv
och
ettsocialt
ansvarstagande.
Det finns en rik
forskning kring brukens
sociala
ochekonomiska förhållandenliksomenbrokig litte¬
ratur
kring
enskilda
bruksmiljöer.
Däremot existerar
inte
någon
samlad analys
avbrukens planering och
bebyggelse.
Även
för
bolagssamhällets
glansperiod
kring
sekelskiftet 1900
saknas
enöverblick. Med
hjälp
avbåde välkända
och mindre omskrivna
exem¬pel
vill
vi skildra denna
glansperiod
och
även
skisse¬
ra
bolagssamhällets
successiva upplösning in i
vår
egen
tid.
Framställningen
är
kronologiskt
upplagd
ochden sammanfallermed storhetstidenförde vik¬
tigaste
samhällsbildande
branscherna:
bergsbruket,
textilindustrin, trävaruindustrin,
gruvindustrin
och
kraftindustrin.
Bolagssamhället
Arbetarbostädernaären av
bolagsbyggandets
hörn¬
pelare.
Långt
innan
det
varaktuellt
attsamla
produk¬
tionen till särskilda industrilokaler betraktades det
av
många
skäl
som ennödvändighet
att
tillhandahål¬
la de anställda
konkurrensdugliga
bostäder. Tidiga
kapitalister
somhandelshuset Fugger i
Augsburg
byggde
t.ex.1519
radhus i
två
våningar för
sina
vävare.Densociala omvårdnadenkundeocksåinne¬ fatta
byggandet
avkyrkor och
fattighus.^
Efter industrialismens
genombrott
uppfördes
storasammanhängande arbetarbostadsområden,
inte minst
i
anslutning
till
Centraleuropas väldiga
textilfabri¬
ker,
järnverk
och andra
förädlingsindustrier:
Le
Grand Homu i
Belgien, familjen
Schneiders indu¬
strianläggningar
i
franska Le Creusot eller den
mäk¬tiga industristaden
Lodz i
nuvarande Polen. Tvåavdemest
apostroferade
är
flerbolagssamhället
Miihl-hausen vid
fransk-tyska
gränsen
och
Krupps
arbe-tarkolonier iRuhrområdet.Enjämförelse
mellan de
bådasistnämnda visartvåolikasättattlösa bostads¬försörjningen.
Det
låg
i sakens
natur attmani
Miihl-hausen inte kunde utveckla samma
patemalistiska
omsorg
och kontroll från
de enskilda
bolagens
sida
som i
Krupps utpräglade
enbolagssamhällen.
Det
europeiska
intresset för
arbetarbostadsfrågan nådde
sin
höjdpunkt
vid sekelskiftet
1900. Det
ärockså vid
denna tid somträdgårdsstaden
med
prototypersomFigurI:Karta överde nordiska 1. Baggböle 17. Kauttua 33. Oxelösund
länderna inklusiveSpetsbergen 2.Boksefjorden 18. Kiruna 34.Porjus
och Grönland. Samhällen be¬ 3. Boliden 19.Kongsberg 35.Ringhals
handlade i texten har särskilt 4,Fagervik 20.Kotka 36.Rjukan
markerats. 5.Falun 21. Köpmanholmen 37.Robertsfors
6.Fiskars 22.Leufsta 38. R0ros
7.Forsmark 23.Longyearbyen 39. Sala
8.Frederiksvaerk 24. Maarmorilik 40. Skönvik
9.Furulund 25.Malmberget 41.Strömfors
10.Gimo 26.Mölnlycke 42.Sulitjelma 11.Gullfaksfeltet 27. Mänttä 43. Sunila 12.Gysinge 28. Narvik 44.Svappavaara 13.Gålsjö 29.Norberg 45. Svartöstaden 14.Harspränget 30.Norrbyskär 46.Sveagruvan
15.Imatra 31.Norrköping 47.Tammerfors
Figur2:MUhIhausen. T.v. kartskissöverendelavsamhället med
fyrfamiljshusinplacerade i strikt geometriska kvarter. T.h. plan
överettenskiltbostadshus, därvarjearbetarfamilj också dispone¬
radeenlitenträdgårdstäppai sin kvartil. Bottenplanet inrymdeett
stortkökoch ivåningen ovanförfanns det tvåsovrum. Underen
trettioårsperiodfrån 1850-talet hademanviaettsärskiltvinstdri¬ vandefastighetsbolag uppförtetttusental arbetarbostäder. Ur
Kraft 1891,s.395—396.
natursteneller
tegel och
med
inre
stödsystem
avträ.
Dessatidiga fabriker, uppbyggda kring
rader
avvattenhjul,
varutformade
avsärskilda
kvambygg-nadsspecialister.^
Fabriken
eller
själva arbetsplatsen
blev och har genom
århundraden
förblivit
symbolen
för
bolagssamhällets existens
och den kom med tiden
att
genomgå
enyttre
monumentalisering
ledd
av
Port
Sunlight
och Bournville står
i
centrum.'*
Detgamla
förlagssystemet
krävde inga särskilda
tillverkningslokaler
förutom
endel
upplag
och
för¬
rådsbyggnader.
I och
med
attproduktionen centrali¬
serades allt mer ökade kraven
på ändamålsenliga
industrilokaler.Deförsta fabrikernabörjade byggas
omkring år
1700 inom den engelska textilindustrin.
Detvar
flervåniga byggnader
med massiva väggar
av
Figur 3: Ett av de få bevarade husen ideäldsta delarna av
arbetarkoloninAltenhof.Denna"Sledlung"byggdes1892—1914
för Firma Krupps äldre eller invalidiseradearbetare. Demjukt svängdagatornaoch denlantligakaraktären visarpånya träd-gårdsstadsinspireradeplaneringsidealjämfört med Krupps äldre bolagsområden. Firma Krupp ökade frånsekelskiftettill
1920-talet sittbostadsinnehaviEssenfrånca4.000 tillöver10.000 s.k.
Werkswohnungen.De allra flestavartre-ellerfyrarumslägenhe¬
Figur4:LeGrand Hornu.Centrum i
helafabriksanläggningenutgörsav
enarkadomgivenstadionliknande
öppenplats,ivarsmittgrundaren
Henri DeGorgestårsom
gjutjäms-staty.Radhuslängoråtskildaav
servicegatoromramarsamhället.
Foto:Lasse Brunnström1983.
Storvulnaindustrialister i samarbetemed arkitekter. För
gestaltningen
avbolagssamhället blev—fram¬
för allt under 1800-talet—renässansensidealstads¬planer
och barockens
slottsanläggningar de
stora
förebilderna. Ledoux’ cirkulära
plan
för saltverket i
Arc-et-Senans,
Robert Owens strikt
rektangulära
idébyggen
i
England
och USA och
den franske
arkitekten Bruno Renards
skapelse i belgiska Le
Grand Hornu ärallaextremaexempel
på detta.
Det
normala var ändå att mer funktionella
bevekelse-grunder vägdes
in i planeringen.
De som mer än andra efter industrialismens ge¬ nombrott
insåg
välfärdsinrättningarnas
produktions-höjande betydelse
varfamiljen Krupp. Deras infly¬
tande
på europeiskt och amerikanskt
bolagsbyggan-de harvaritsådominerandeatt t.o.m.själva begrep¬
pet
Wohlfahrtseinrichtungen
kommit
att
associeras
med de
kruppska anläggningarna. Krupps
välfärds-inrättningar
i
Essen
omfattade all tänkbar andlig och
lekamlig
service för fabriksarbetarna
och deras fa¬
miljer. Systemet
varsä genomreglerat
att
mani
nordisk pressfrestades
att
likna det hela vid
ett
socialistiskt
samhällsexperiment.®
För
andra nordis¬
kabesökare,
somexempelvis disponent Hjalmar
Lundbohmi
Kiruna,
vardet
bestående intrycket de
disciplinära
inslagen:’
Detråderenordning ialla möjliga
förhållanden
somverkligenärbeundransvärd men också, tillsammans med den stränga disciplinen, utomordentligttråkig. Die ”Hausordnung” inne¬
håller48paragrafer ochförbjuder allting,t.o.m attkasta snö¬ boll.Fyfn hvad detta folkär
tråkigt.
Är
detickeenorättvisa afförsynen,attdeändå ha det
så
bra och äroså belåtna?
Den finske arkitekten Wäinö G.
Palmqvist kunde
några
år
senarerapportera
liknande
iakttagelser
om hurpatemalismen
även
genomsyrade själva
arkitek¬
turen:*— mankänner fabrikens närhetalltförstarkt, för
atthelt kunna frigöra sitt sinnefrån dess trälande, allt nivellerande släp /.../
— defår
ejgöraintryckavhem hyrdaavöverheten, bostäder
därarbetsgivaren vid varjesteggersin makt till känna, där han
ejenenda kort stund släppersitttagomträlens nacke.
Krupps
samhällen
kan tyckas
varaöverorganiserade,
menfaktumär attde ända in ivårt
eget
sekel kom
att
utgöra
enviktig inspirationskälla
för
många nordiska
företagsledare i deras
samhällsbyggnadsambitioner
— industrialistersomsaknade Lundbohms
speciella
förmåga
att seigenom de monumentala
fasaderna.
Bergsbrukets
samhällen
De
tidigaste exemplen
på
en meromfattande organi¬
seradbebyggelse
i Norden, bortsett
från städerna,
finner vi ianslutning till malmfyndigheter
i mellers¬
ta
Sverige och Norge.
Under medeltiden och början
av nya
tiden anlades
efter tyskt
mönster
särskilda
bergsstäder (ty.
Bergstadf). Mest kända
är
de
sam¬ hällen som växte uppkring
kopparhanteringen i
Falun, med
anori
tidig
medeltid, och i norska R0ros,
anlagt
1646.
Även
silverfyndighetema
i Sala och
Kongsberg liksom järnmalmsfälten
Norberg
gavupphov till liknande samhällsbildningar.
Falun utveckladesså
småningom
till
ett stortför¬
industriellt samhälle och fickstadsprivilegier 1641.
Detfastainvånarantaletlåg stadigt
runt6.000
perso¬ner.Falun betraktadesocksåsom
Sveriges andra
stad
och de rika
kopparfyndigheterna
hade nationell be¬
tydelse
för
stormaktens vidlyftiga
krigsföretag
utei
Europa.
Gruvhanteringen
ombesörjdes
aventrepre¬ nörer, s.k.bergsmän. Organisationen
avgruvdriften
hade stora likheter med ett
aktiebolag.
Bergsmännens
gårdar
varbelägna i trakten
avsjälva kopparberget.
Många
somarbetade vid
gru¬vanbodde alldeles intill
fyndigheten,
somliga
kan-Figur 5: Kopparbergslaget 1640. Kartan visar dettältbebyggda
Falm strax innan staden reglerades med en rutnätsplan. De mångakopparhyttorna och hamrarnaärkoncentrerade till de
olikavattendragen. Detaljur”Tabula Geographica öjfwer Kop-parbergslaget". Lantmäteriverkets arkiv, Gävle.
ske t.o.m. i malmbodarna. Efter
stadsbildningen
tvingades dock alla, med undantag
av ettfåtal
sär¬
skilda
befattningshavare,
attflytta
från själva
gruvområdet
till den nygrundade staden (ett
tidigt
komplementsamhälle)
ettstycke
därifrån.
I
början
av 1700-talet fannsdetungefär 600 fast
anställda
gruv¬drängar,
vilka erhöll lön,
bostad och
viss
social
omvårdnadgenom
respektive
bergsman. Bergsmän¬
nenskötte inte bara
gruvbrytningen
utanäven
malm¬
ensförädling
till
råkoppar.
Smältningen
ägde
rumi
över hundratalet mindre
hyttor belägna vid de
när¬
maste
vattendragen.’
Husen i Falunvarliksom i de flesta svenska städer vid denna tid
liggtimrade envåningsbyggnader,
många omålade
och
utanbrädfodring.
Även
omde
hademålats, skulle
detta inte haspelat
någon
roll,
eftersom de frätande
svavelhaltiga
rökgaserna för¬
vandlade allt till ettnärmast förkolnattillstånd. När CarlvonLinné 1734 besökte Falunrapporterade
han
attmarken därvarsteril flera kilometerruntgruvan
och bestodav enbart storalösa stenar. Husen hade balsamerats avden tunga
röken.
A' .l I -
4
•ST)
i . n.* c ••• c-I. •j, ,i
c.::.
JK. "Den äldsta och undertidernas
lopp ojämförligt vik¬
tigaste
grenen avden nordiska bergshanteringen
varjärnmalmsbrytningen.
Redan under medeltiden
åt¬
njöt det svenska
järnet högt
anseende
i
storadelar
avEuropa. Vid mitten
av1700-talet representerade
Sveriges produktion
avsmidbart järn
30—35 %
av den totalaeuropeiska
produktionen och
järnet
svara¬ devärdemässigt för
merän
70 %
avden totala
svenskaexporten."
Frän och med 1600-taletframställdeshuvuddelen
av det
tackjärn och det smidbara järn
somgick
på
export
från Sverige vid specialiserade anläggningar
avförindustriell
karaktär, vid
järnbruken.
Den domi¬
nerandeplaneringsprincipen för
de nordiska bruken
följde
ett
bestämt
mönster.
Energikrävande
masug¬nar,
smedjor och verksbyggnader
lokaliserades i
anslutning till vattendragen.
På bekvämt avstånd
därifrånförlädes
viktigare
bostäder (för smeder och
andra arbetare avhögre rang)
längs raka
gator
eller
ordnade i
rektangulära kvarter. Ett
stortherrgårds-område,
ibland förbundet med
enkyrka, blev det
dominerande
inslaget.
Denna
funktionellt och soci¬
alt differentieradeplaneringsprincip levde kvar efter
industrialismensgenombrott och kan
följas
långt in
i 1900-talet.Tidigt knöts väletablerade arkitekter till de
storabruken, där de
fick i
uppdrag
attrita
herrgårdsanlägg¬
ningar och kyrkor
menockså någon gång
stadsplaner
för bruken och t.o.m. bostäder för de anställda. Tankarna
går då
främst till 1700-talsarkitekten Jean
Eric Rehn och hans engagemangvid flera mellan¬
svenska bruk— Forsmark, Gimo och
Leufsta.
För
Finlands vidkommande kan nämnas arkitekterna Carlo Bassi och Carl
Ludvig Engel
somi
början
av 1800-talet ritade bådeherrgård
och arbetarbostäder
vid Fiskars bruk.'^Man vetinte
riktigt i vilken
mån
de kontinentala
idealstadsplanema
har legat till grund för de
stora vallonbrukensplanering under 1600-talet. En
olje¬
målning
i Leufsta slott
från omkring 1700 antyder
dock ett
möjligt idealsamhälle
i detta 1600-talets
störstaochmestbetydelsefulla
järnbruk. Försök har
också
gjorts
attrekonstruera
enstadsplan
över
Leufsta,
enplan
somantasha tillkommit i samband
medattden nederländske
vapenhandlaren
och
banki¬
renLouis de Geer
övertog
bruket vid 1620-talets slut.
Leufsta blev en
viktig länk i hans imperium
avgruvor,
järnbruk och vapenfaktorier och
växte
snartut till ett stadsliknande samhälle.'^
De
stadsbyggnadsidéer
somtillämpades där byg¬
gerpå
enrektangulär plan, vilket
t.ex.
indikeras
avde
vinkladebostadsgatoma och hörnhusen.
Någon
plan
harvisserligen inte
återfunnits, varför det
är
svårt
att
avgöra
huruvida det
rör
sig
om enstrikt kvadratisk
plan i Albrecht
Diirers
och andra renässanskonstnä¬
rersanda elleromdenmer
präglats
avfranska
1600-talsideal. Men om en sådan
plan
verkligen funnits
kan Leufsta
mycket väl
varadet första europeiska
exemplet
på
ett
mönstersamhälle med industriella
förtecken.'"'
Under 1700-talet förändrades
många
avde
större
svenska och finska bruken. Dentypiska franska
slottsanläggningen
somt.ex.
Vaux le
Vicomte
blev
förebilden. Detta
gällde bl.a. Gimo
bruk,
somdå fick
en monumental
barockplan med platsbildningar,
parkanläggningar
och
trädalléer i
långa perspektiv.
På Jean Eric Rehns kända
generalplan
från
1767
dominerar denväldiga slottsanläggningen helt
över
tvåsidoordnadeområden med smedsbostäder loka¬ liserade ianslutning till
masugnoch
hammare
nära
dammarna. Rehnlyckades
också
anpassaplanen
på
ettsådantsättattmani huvudsak kundebibehålladet äldre
bebyggelsemönstret.'’
Denenorma
förbrukningen
avträkol gjorde emel¬
lertidattmanredan under 1600-talet
började utloka¬
lisera bruken tillskogrikare trakter allt
längre bort
från malmen. Det visadesig nämligen
varabåde
enklare ochbilligare
attfrakta malmen till skogen
än
tvärtom.Somenföljd
avdetta etablerades
långt fram
i 1800-talet
mängder
av nyabrukssamhällen i
såväl
Finland somNorrland.Bland de finska bruken kan förutom Fiskarsnäm¬
nas
Fagervik och Strömfors och bland de norrländ¬
ska
Gysinge,
Gålsjö och Robertsfors. Det sistnämn¬
da,
somanlades
strax norr omUmeå 1759,
varettganska typiskt norrländskt bruk. Handelshuset Fin¬
lay & Jennings,
ägare
till
några
avde
större
mellan¬
svenska
bruken,
utvidgade här sin verksamhet. Bru¬
ket
byggdes
uppi
engammal jordbruksby
bestående
avfem
fyrbyggda
gårdar,
varvid bystrukturen
över¬
togs;i de gamla
bondgårdarna
inreddes bl.a. herr¬
gård
och
kontor.'*
Enav Skandinaviensmera
storslagna förindustri¬
ella
anläggningar
varFrederiksvcerk
på
norraSjael¬
land i Danmark. Det anlades strax efter mitten av1700-taletför attbland annat tillverka kanoner och krut i samband med det
preussiska
sjuårskriget.
Figur 6:Robertsforsbrukvarfulltut¬
byggtvid1700-talets slut. Kartanfrån
1799 visar masugn,stångjärnssmedja
ochmanufakturverknerevid Rickleån. Bebyggelsenärsegregerad. Alla arbe¬
tarbostäder hart.ex.lagtsuti kvarter
på älvensvästrasidanäraarbetsplat¬
serna. Påandra sidanligger kyrkan ochdegamla bondgårdarna—bl.a.
inreddasomherrgårdoch kontor. Kar¬ taavA. M. Strinnholm iRobertsfors
bruksarkiv.
amatörarkitekt,
P. H.Classen
1763. Precis som i fallet Gimopräglas planen
avluftighet,
magnifika
trädplanteringar och symmetriska
parkarrangemang.
Men till skillnad från de svenska bruken inramas
Figur7: Frederiksvcerk med verkstäder (innanför invallningama)
och bostäder (söder om invallningama). På skyddat avstånd längst till höger residerade verksledningen. Original i National¬
museum, Köpenhamn. 'lanttir weiAtTAA,ih.,.. X(M.4t;i.\tt
f-Jr
IT'S'
. jr-.‘•rkfr».An» XncfåKm.Ainujim n.'u/i
-U/ti-, yr mmttntrtf. ■t ■ .f ^>"4'wr f h^Mt>UHf,r JfLu/i.
Frederiksvaerk av ett
barockinspirerat befästnings¬
verk.”
Även
om det återstårmycket
forskning
rörande
dentidiga ”industrin”
somsamhäll
sbyggare under
1700-och1800-talen, kan vi
konstateraatt de nor¬diska
exemplen
är
värda
meruppmärksamhet i
ett internationelltperspektiv. Visserligen
har de kvar
en hel del agraradrag
och mycket
av1600- och
1700-talens
representativa tänkande,
mende är
ändå
an¬lagda utifrån industriella överväganden
och kan där¬
för ses som
förelöpare
till
merrenodlade industri¬
samhällen som Arc-et-Senans i Frankrike och Le Grand Homu i
Belgien.
Textilindustrins samhällen
Vid sidanav
järnhanteringen har textilindustrin haft
störst
betydelse vid den industriella
omdaningen
från
hantverkochsmåskalig
verksamhet till massproduk¬
tion ochregelrätta
fabriker.
Även
inom textilin¬
dustrinvardet utländskaintressentersomledde denindustriella
expansionen.
Skottar
somAlexander
Keiller och JamesFinlayson
är
för alltid
förknippade
med textilindustrinsgenombrott i
de nordiska län¬
derna.Flerbolagssamhällen
somNorrköping och
Tammerfors gjorde
båda anspråk på
attkallas
”Nordens Manchester” ochkunde i
stadsmässighet
och industritäthet tävla med sina nordamerikanskamotsvarigheter Lowell, Holyoke och Manchester.
I
Norrköping,
somsvarade för
större
delen
avden
svenskayllevävnadstillverkningen, fanns
t.ex.år
1850 hela 119 textilfabriker med 3.687 arbetare.'®Mindre stadslika men ännu mer brittiska till sin karaktär är,
med radhuset
somgrundtyp för
arbetar¬
bostäderna, textilindustrisamhällena
iJonsered,
Mölnlycke, Oskarström och
Furulund. Det äldsta
avdessa
patemalistiska mönstersamhällen
är
Jonsered
straxutanför
Göteborg.
Här startade produktionen
avsegel- och tältduk redan 1835 i Sveriges första
såg-taksbyggnad. Flera arkitekter
kopplades
genomåren
in för attupprätta
förslag
till
stadsplaner och olika
byggnadstyper.
1858
t.ex.
ritade
A. W.
Edelsvärd
enkyrka i skotsk
stil.'®
Trävaruindustrins samhällen
Sågverken
blev inte samhällsbildande förrän
under
första hälften av
1800-talet,
även om defmbladiga
vattensågama hade introducerats
redan under
före¬
gående århundrade.
Starka
kapitalintressen
gjorde
sig alltmer gällande inom näringsgrenen.
De
fmbla¬
diga
sågverken
ökade inte bara i
antal,
utanförfina¬
des och
byggdes för flera
ramar,vilket
gav enständigt ökande produktion. Innovationstakten
bäd¬
dade för den
exportindustri
somfortfarande
i
hög
grad präglar de nordiska länderna.
Ett
tidigt exempel
på
ettsådant
exportinriktat och
meravanceratvattendrivet
sågverk
är
Baggböle,
be-Figur8: Strömmen i Norrköping
kantadesavfabriksbyggnader med
tillhörandekraftinstallatloner i
sockelväningama eller i särskilda
s.k. turbinhus. Närmastf.d.Bergsbro
yllefabrik, i fonden f.d. Drags fabriker.Foto: Lasse Brunnström
den25 oktober 1991 i samband med densenastetorrläggningen.
WORKMEN
HOUSES.
RLAN D'J 'Rez-se-chaussée.
Pl.anuu 1" Etack Coupe Flanuu 1” Etage.
Figur9: Spatiösa arbetarbostäder,om
fyrarum,kök,wcoch
hall, iformav
loftgångshus ingick
blandChristian Thamsmånga
monteringsfärdiga
husförexportöver hela världen.Ritning
urkatalog för 1889
årsParisutställning. Ur: MaisonsenBois
pourExportation
1889,pi. 24.Kopia från ThamsogGaare
ArkitektkontorAS, Oslo.
läget
nära
det
medeltida
Umeå, d.v.s.
uppströms
den
på 1620-talet anlagda
staden. Omkring 1840
köptes
Baggböle
avgöteborgsfirman Dickson
& Co. Tio
år
senarehademan
uppfört
två
nyavattensågar, några
störretimrade arbetarkaserner ochen
herrgård
uppepå älvbrinken
—enklassicistisk
ensemble med
små
polygonala lusthus ritad
avkomministern och
ama¬ törarkitekten J. A. Linder. Firmansgrundare
hade
invandratfrån Skottland och vid den härtidpunkten
expanderade företaget
så kraftigt,
att
Dickson & Co.
under
några
decennier hade
enstarkare
ställning
än
något
annatsvenskt
skogsföretag. Firman hade köpt
och
anlagt flera
nyasågverk längs
endel
storaälvar
och skaffatsig kontroll
över
vidsträckta
skogsområ¬
den, där timmer
nuavverkades och flottades i bola¬
getsegen
regi
nertill
sågverken.
Bräderna flottades
i sinturvidareuttill
kusten, där särskilda
lastageplat-ser
anlagts, för
export
framför allt
till England via
Göteborg.^®
Den
tidiga
sågverksindustrin
kom ofta i konflikt
med degamla
byintressena,
särskilt
när
det gällde
laxfisket. Det fanns inte hellerförutsättningar för
några
större
samhällsbildningar i direkt
anslutning
till
vattensågama;
verksamheten
varfortfarande allt¬
för
blygsam. Snarare
vardet de
arbetskraftsintensi-vare
lastageplatsema
ute
vid kusten, ibland flera mil
från
sågverket,
somutvecklades
—speciellt efter
ångsågningsteknikens
införande,
då
hela
hantering¬
en normalt sammanfördes till
lastageplatsen.
Vid
Baggböle höll
manigång vattensågen förhållandevis
länge och först 1885
ansåg
mandet
varaekonomiskt
försvarbartatt
bygga
enångsåg
vid lastageplatsen i
Holmsund.^'
Denförsta
ångsågen
anlades 1849 i Tunadal
utan¬ för Sundsvall 1 mellersta Norrland. Tio år senarefannsett20-talsådana
sågverk i
landets
norradelar.
Fram tillbörjan
av1900-talet
varSverige världens
ledandeexportör
avsågade
trävaror.
Det
varemel¬
lertid iNorge
det hade
börjat.
Härifrån
spreds
såg-verkshanteringens /ront/er-rörelse, jakten
på ursko¬
gen,
via Sverige
österut
till Finland och
Tsarryss-land. Norskt know-how och
kapital spelade i inled¬
ningsskedet
enväsentlig roll för
sågverksindustrins
konsolidering
i
norraEuropa.^^
Sågverksindustrins
genombrott blev startskottet
fören
mycket snabb och intensiv industriell utveck¬
ling; den industriella revolutionen hade
gått
ganska
trögt
i de nordiska länderna, särskilt
om manjämför
med stenkolsrika ländersom
England, Belgien, Frank¬
rike och USA. Ett
påtagligt
resultat
avsågverkshan-teringens utveckling fram till sekelskiftet
blev
att ettmycket
stort
antal mindre
sågverkssamhällen
etable¬
rades
längs kusterna i de skogrika
områdena i
norr, intensivastkring Sundsvall. Dynamiken inom
trä¬
varuindustrin fick en ekonomiskbetydelse
långt
utöverdenna industris egnagränser.
Sågverksindustrin
blev starkt
exportinriktad
mot
England, Frankrike, Spanien med flera andra
euro¬peiska länder. Som
ett
försök
att
förädla
råvaran
vidare
på
hemmaplan
växte
det
också fram
en avan¬ cerad snickerirörelse. Fleraföretag specialiserade
sig
på monteringsfärdiga trähus för
envärldsmark¬
nad. Två av de större varChristian Thams utanför Trondheim och AB Ekmans mekaniska snickerifa¬ brik med säte i centrala Stockholm. Det senare
bildades redan 1858.
Huvudägaren, Pehr Johan Ek¬
man, var
arkitekt och svarade tillsammans med sin
efterträdare arkitekten Frans
Lindskog för
ritningar
till de olikahustyperna.
Företagets
produkter
presen¬ terades bl.aienkatalog med 58 kolorerade
ritningar
som visadeproduktionens spännvidd. Stil valdes
medhänsyn till
byggnadens
art.
För samlingslokaler
och villortillämpades
enblandning
avschweizerstil
och fomnordism med drakhuvuden ochslingoma-ment associerande till
vikingatid. Kyrkor utforma¬
des som ett Gudspekfinger i traditionell nygotisk
stil. Ensådanlevererades bl.a. till Robertsfors bruk. Den avbildades ocksåpå omslaget till
företagets
produktkatalog.
Det
patemalistiska brukssamhället fick i regel
stå
som modell för industrins
samhällsbyggande ända
fram tilltidigt 1900-tal. Industrisamhällets successi¬
va
liberalisering
bäddade emellertid för vissa för¬
ändringar, varigenom
bl.a. de traditionella symbol¬
värdena sattes ur
spel.
Den
världsliga
och andliga
överheten hade ofta manifesterats i ett strikt axialt
bebyggelsemönster,
t.ex.i Forsmark. Industrikapita¬
listerna behöll
gärna
grundformen
men monumenta-liserade nu med förkärlek i stället arbete och bild¬ning.
En sommed kraft hävdade den
principen
varMo
ochDomsjö AB:s verkställande direktör
Frans
Kem-pe.I
sågverkssamhället
Norrbyskär
straxsöder
om Umeå förband en alléliknandehuvudgata i
nord-sydlig riktning
ettkatedralliknande
såghus
med
ettståtligt
skolhuskomplex ritat
avarkitekten Kasper
Salin. Denne utformade också de
typhus för
två
huvud-Figur10: Deännuomålade skolhusen på Norrbyskärfotografera¬
deomkring 1896. Flyglarna innehöll gymnastiksal, bibliotek med
läsesal,skolkök,slöjdsalaroch lärarbostäder. Foto hosPer-Olof
Nordell, Mora.
gatans
östra
sida. Byggnadstypen kom
senaretill
användning
på
andra
håll
inom koncernen,
t.ex.i
Hömefors och
Domsjö.
Herrgården
på
Norrbyskär
placerades efter amerikanskt
mönster
i förnäm
av¬ skildhet.^’Arbetets
byggnader
varännu
enbit in
på
1900-talet
heltanpassade till produktionen
utannågon
som helst omsorg omarbetarna.
Även
omarbetsförhål¬
landena var annorlunda i t.ex. 1800-talets
bullriga,
dammiga, dragiga och kallt fuktiga
ångsågar
än
i
1700-talets
slamrande,
rökiga och
extremtheta
mas-ugnsbyggnader och smedjor,
så
hade de knappast
blivit bättre. Inte desto mindre kom
ångsågen
på
Norrbyskär med sin luftiga och flexibla träkonstruk¬
tion att stå sommodell
långt
in
på
1900-talet.
Den
illustrerartydligt
den snabba,
både
tekniskt
och
arkitektoniskt motiveradeutveckling
somångsågar¬
na
genomgick
motbredare,
flerskeppigare
och allt
meruppglasade anläggningar. Att
såghusen
nästan
undantagslöst
byggdes
avträ
och inte
av ettbrand-härdigt material
somtegel, har i första hand
attgöra
med att
byggnaden måste
klara
sågmaskineriemas
våldsamma vibrationer.^’
Den
reglerade formens
och det
patemalistiska
samhällets kvaliteteromhuldades in i detlängsta
av de svenskasågverksägarnas
branschorganisation. På
FigurII:Såghuset på Norrbyskär
straxefter färdigställandet 1895. Den storaH-formade lanteminengavett
rikligtöverljussomtecknadeutalla sågvindensarbetsplatser.Sammanlagt fanns detmerän5.000fönster i
byggnaden. Såghusetrymde 12 ramsågar. Pågrundaveldfaran uppfördespann-och maskinhuset (till
vänster)i tegel. Materialvalet beredde vägförettnyromanskt formspråk med trappstegsgavlar ochrundbågefris
Figur 12: EnavsågverksbolagelGutzeit & Co:s arbetarbaracker
iKotka.Förelaget, med rötter i Norge, rekryteradevanasågverks¬
arbetarefrån hemlandet och inhyste dem i norskinspirerade arbe¬ tarbostäderavloftgångstyp. Byggnadenpå bilden uppfördes på
1870-taletochhärbärgeradestraxföre sekelskiftet ettfyrtiotal familjer. Barackens frontespisvåninganvändes bl.a. till skola och
kyrka. Foto i Kymenlaakson maakuntamuseo, Kotka.
Stockholmsutställningen
1897
exponerades
t.ex.
engigantisk och detaljrik modell i skala
1:67
förestäl¬
lande ett idealt
sågverkssamhälle. Mycket
avin¬
spirationen
till det strikt symmetriskt planerade
sam¬ hällethade hämtatsjust
från Norrbyskär,
menförhål¬
landena var i stort sett likartade vid en del andra norrländska
sågverkssamhällen. Så
utgjordes
t.ex. axelns bådapoler
avherrgård
respektive skola/fab¬
riksområde isågverkssamhället
Köpmanholmen
ett parmil
söder
omÖrnsköldsvik.^^
Figur 13: ”Mitt hem är min borg. ” Grundarenav industrin i
Mänttä,GustafAdolfSerlachius,uppförde1891—92dets.k. slottet efterritningaravden svenske arkitektenAdolf Emil Melander.
Dennasocialamarkeringgentemotdet generellainslagetavba¬
racker ochsimplare arbetarbostädervarintealls ovanlig iträ¬ varuindustrinssamhällsbyggande. Likheternamed Merlo slott i
Skönvik,somFriedrich Biinsow låtit IsakGustafClasonritanågra
På
många
sätt
varambitionsnivån högre på
Norr¬
byskär
än
i
andra
sågverkssamhällen från
sekelskif¬
tet. Normalt
byggdes enkla bolagskasemer och ba¬
rackersomiexempelvis Skänvik i
Sundsvallsområ-det och i Kotka—centrumi Finlandsmestrepresen¬
tativa
sågverksdistrikt.
Dessutom förekom det
att arbetarnasjälva byggde sina kåkar i områden
som oftast saknadevarje form
avplanering. Kontrasten
mellanherrgårdsmiljöema
och
arbetarbostadsom-rådenai samhällen som Skön vik och Mänttä inne i centralaFinland, för
att taytterligare
ettexempel,
är
nästanlika
påfallande
somvid de
storajärnbruken.^*
Påsammasättsomdesvenska och finska
järnbru¬
ken under 1860- och 1870-talen mer eller mindre förvandlades tillsågverkssamhällen
kompletterades
produktionen vid flera
avsågverkssamhällena
tret¬
tio,
fyrtio
år
senaremed massaframställning. Massa¬
fabriksdriften gav
även
de
mindre samhällena
en stabilitet somtidigare
bara
varförbehållen
de större
bruken och demestvälordnade
sågverkssamhällena.
Det blevnuregel
snarareän
undantag
attbolagsled¬
ningen utnyttjade arkitekt-
och
ingenjörskompetens
för all
planering
—från skapandet
av nyaindustrilo¬
kalertill
planläggningen
avhela samhällen.
Många
ingenjörer
kom
attspecialisera sig
på layout och
design
avmaskinpark och lokaler inom
enbestämd
industrigren.
Namn
sombryggerinäringens Alwin
Jacobi och
pappersmasseindustrins Alf Prydz
repre¬ senteradevarförsig
denna starkt
efterfrågade
bransch¬
kunskap.
De
reste
runtfrån
industri till industri och
hjälpte till i etableringsskedet.
Den
senaresamarbe¬
tade med arkitektenSigge Cronstedt,
somdå
svarade
för fasadernasutformning.
Arkitekternas
insatser, i den
mån dessa alls
varengagerade inom
fabriksbyggandet,
handlade
omattskapa
enrepresentativ
fasadarkitektur. En konkre¬
tare
förändring
avarbetsmiljön
skedde
först
på
1910-Figur 14: TinfosträsliperiiTelemark med dess utrerade funktio¬
nalistiskaentréfasadkompletterad med interiörbildersomvisar olikaprocesserinneifabrikskomplexet.Den elegantafasaden med
demokratiserad entré lederrättin ifabriken och avslöjar på intet
sätt byggnadens innehåll—det kunde lika gärna ha varit ett stadshus eller ettbankpalats. Anläggningen började uppföras
1928efter ritningaravarkitekten Gunnar Norby. Driftenärnume¬
ranedlagdoch fabriken har med bevarad fasadbyggtsomtill
Figur 15: Terrasshus i Kauttua,uppförda 1938 efterritningarav Alvar Aalto.Bottenvåningarnastakfungerar ocksåsomterrasser
för de övrevåningarna.FotogenomAhlstrom Oy, Kauttua.
talet, och den leddes
då inte i första hand
avarkitekter
utan av
produktionsingenjörer och företagsledare.
Med
utgångspunkt från
tayloristiska
planeringsprin-ciper byggdes
nya,rationella fabriker. De
varljusa,
öppna,
hygieniska, brandhärdiga och enkelt
till-byggbara.^®
Mycket kända
är
Alvar Aaltos insatser under
1930-talet för
omvandlingen
avde finska trävaruindustri¬
samhällena. It.ex.Sunila utanför Kotka och Kauttua isydvästra Finland
förverkligade
han mycket
avdet
europeiska 30-talets rationalistiska
och
socialistiska
tankegångar.
Det
är
emellertid inte
någon
grundläg¬
gande skillnad
mellan Aaltos
sätt
att — genom att somi Sunilaplanera in de olika
kategoribostädema
i englidande
skala
—maskera bolagssamhällets
klasshierarki och detsätt
på
vilket sekelskiftets
möns¬
tersamhällen
planerades. Redan sekelskiftets
pater-nalister användesig
avarkitektur och
miljögestalt¬
ning
somettsätt
attskapa vi-känsla i
ettbolagssam-hälle. Så
rekryterades
t.ex.till Norrbyskär
enelit
avsågverksarbetare.
Kärntruppens
stabilitet, kontinui¬
tet och
lojalitet vidmakthölls med allt
från
envälan¬
sadvegetation till
enarkitektonisk medvetenhet
somt.o.m. omfattade arbetarnas
uthusbyggnader.
Pryd¬
lighet och vardagsestetik
varden tidens
motto.Aal¬
tos
bidrag ligger
snararepå
det estetiska
planet;
med
hjälp
avettkyligt, modernistiskt koncept applicera¬
de han nya
radhustyper och terrasshus i betong och
vitputsat
tegel
i
enskogrik, kuperad omgivning.
Resultatet blev
några
avarkitekturhistoriens klassi¬
ker.^®Gruvindustrins samhällen
Vid de utlokaliserade
järnbruken och i
sågverks-samhällena togs
arkitekternas specialkunskaper i
regel inte i
anspråk förrän
vid slutet
av1800-talet. I
stället fanns detsomi Robertsfors särskilt anställda
byggmästare
sombåde
ritade byggnaderna och ledde
byggnadsarbetena.
Detförsta
riktigt
storanordiska mönstersamhället
— också med internationella mått mätt— blev
Kiruna,
anlagt ovanför polcirkeln.
Även
omdet
från
början fanns förslag
omtvå
och
t.o.m.flera mindre
gruvsamhällen i direkt
anslutning
till
malmfyndig-hetema i Kiirunavaara och Luossavaara stannade
man,
bl.a.
avekonomiska
ochtransporttekniska skäl,
förettenda koncentrerat
gruvsamhälle. Redan häri¬
genomskulle Kiruna komma
attskilja sig
från
de
äldre mellansvenska
gruvfälten,
där verksamheten
m
1
S
1
SSl
Kiruna lokaliserades mitt emellan de båda
gruv-bergen Luossavaara
och Kiirunavaara
somdå
räkna¬
destill de rikaste
jämmalmsfyndighetema i världen,
fulltjämförbara med de
något
tidigare öppnade
gruvornai Mesabi Range
i
övre
Minnesota.
Gestal¬
tandetavsamhället utveckladessnarttillennationell
angelägenhet och arbetet
följdes
nära
avregering
och
riksdag.
Staten hade
nämligen
satsat storapeng¬ar i den
järnväg
somförband
gruvfälten med
ut-skeppningshamnama
i
Luleå
vid svenska
Botten-vikskusten och Narvik vid den norska Atlantkusten. Efter denna
järnvägslinje, sombyggdes 1898—1902,
låg
förutom Kiruna
också
Malmberget,
ännu
ett stortjärnmalmsfält med tillhörande bolagssamhälle.
Föratt undvikaatt Kiruna skulle utvecklas tillen
”Pullman-stad”^'
slog
riksdagen
redan
från
början
fast attgruvbolaget bara fick köpa
så
mycket mark
kring själva
gruvorna sombehövdes för
attbygga
upp
ett
permanentsamhälle. I direkt anslutning till
det
bolagsägda samhället reserverades
ettsärskilt
område, under
länsstyrelsen förvaltning,
för
attstyck¬
as upp
i
tomteroch säljas till enskilda. Resultatet
blev det för svenskindustrialism så
typiska
dubbel¬
samhället medbolagsområde
och servicesamhälle.
Skillnaden varbara den att servicesamhället(kom¬
plementsamhället) här
varplanerat och inte
spontant framvuxet.Vid
uppbyggandet
avKiruna
uppbådades
gräddan
Figur16: Arbetarbostäder i Kiruna ritadeavarkitekten Gustaf
Wickman. Dekvadratiskas.k. bläckhornendomineraränidag på
bolagsområdet.Med vissa variationer uppfördes denna modell i
61exemplar under åren 1900—09. PrecissomiRoanoke Rapids,
NorthCarolina, där arkitekttrion McKim, Mead and Whitevar
inkoppladepå1890-talet, användes skildafärgschemanför varje
gatamed arbetarbostäder. Stadskroppen i Kirunaäravgränsad
ochkoncentrerad,någotsomytterligare framhävsavomgivning¬
arnasödslighetoch de oändliga perspektiven. Foto: Börje Rönn¬
berg 1978.
av
Sveriges arkitekter med Gustaf Wickman
somhuvudkonsult. Planerna till båda områdena ritades 1899—1900 av
stadsplanearkitekten
Per O.
Hall¬
man,
Nordens ledande
auktoritet istadsplanefrågor,
som för
övrigt
året efter också
ritade
enhelt
nystadsplan i Robertsfors. Planen för komplementsam¬
hället i Kirunavar inte baraen av Hallmans första
stadsplaner
utan
också
Nordens allra första
”naturli¬
ga
stadsplan” (vilken
toglandskapet
självt
som ut¬gångspunkt) på jungfrulig
mark. Hallman hade
re¬ dan visat intresse för moderna kontinentala stads¬planeidéer och
varockså den
somivrigast
propage¬ rade för den österrikiskestadsplaneraren
Camillo
Sitteskonstnärliga grundprinciper. Planen för det
bolagsägda
området
anslöt
med sina
svängda,
trånga
gator mer
till den romantiska
Frederick Law
01m-sted-traditionen i USA. Förmedlare av dessa idéer var med all säkerhet
företagets
disponent, Hjalmar
Lundbohm,
somunder sina
långa USA-vistelser haft
goda möjligheter
attstudera bl.a. villastaden River¬
side utanför
Chicago.
Med tanke
på de nordiska ländernas geografiska
läge har naturligtvis
klimatfrågorna spelat
enviktig
roll i samband med
bolagens
nyabosättningar.
Det
varnärKiruna
planerades
somvinterstadsaspekterna
ordentligt
beaktades
för första
gången. Hallman ba¬
seradesitt
förslag
på
egnafältstudier
och
noggrannautredningar och beskrivningar
när
det
gällde platsens
förutsättningar.
Resultatet blev
ettbolagssamhälle
på
enskyddad södersluttning med
ettbrutet
gatunät,
somskulle hindranordanvindamafrånattfå ordent¬
lig fart.
Den naturliga
vegetationen sparades
och
kompletterades
med andra
motståndskraftiga
arter.
Kiruna blevsnart ettbåde
märkligt och omskrivet
samhälle medsmå arkitektritadeegnahemsliknande
arbetarbostäder,
målade i
glada
färger
somkontrast
motdet oftast snövitalandskapet.
Till
gruvanfärda¬
des arbetarna kostnadsfritt i elektriskaspårvagnar.
Påfritiden kunde de besökanågon
avde
utställningar
över modem bildkonst som särskilt ordnades förarbetarbefolkningen, lyssna
på föredrag eller gå på
konsert.
Åt
arbetarbarnen hadebolaget
byggt
några
av landets förnämsta skolor med
föreläsningssalar
ochvälfyllda
bibliotek. Under
somrarnaerbjöds
skolbarnen avlönat feriearbete och
periodvis syssel¬
sattesöver200
pojkar
med
attunderhålla samhällets
gator,parker
och
torg.Här
varinte bara effektivite¬
tenbolagets ledstjärna
utan
också begrepp
sombild¬
ning, moral och prydlighet.
Gustaf Wickmans
speciella kirunastil
har
gettsam¬ hället enovanligt homogen träbebyggelse, där allt
från de enkla arbetarbostäderna till
kyrkan harmo¬
nierar i form ochfärg.
Den
spånklädda kyrkan
upp¬ fördes 1909—12på bolagsområdets
högsta punkt
strax intill
komplementsamhället. Den
är
definitivt
en av Nordens
märkvärdigaste träkyrkor. Den
är
hyllad
och
omskriven,
inte minst
för
attden
samman¬ fattarenmängd tendenser i sekelskiftets arkitektur¬
uppfattning,
t.ex.
det centralt panteistiska kyrko¬
rummet(utan
specifikt
religiösa
anspelningar) och
wienjugendstilens
geometrism
—här regionalt
an¬passad i färg och form.
Men
det fanns naturligtvis
problem
även
för
ettså framstegsvänligt företag:
kostnadernaför
välfärdsinrättningama skulle balan¬
serasmot alla
produktionsinvesteringar.
Kiruna
var därförlänge
också det permanentade provisoriets
stad ochprecis
somi Malmberget fanns här under de
förstaåren enomfattande kåkstad.^^De
lastageplatser
sombyggdes i
anslutning
till den
storskaliga gruvindustrin
gavunderlag för betydligt
Figur 17: Torggatan
vidKilen,centrumi
Malmbergets
kåkstad.Fotofrån 1890-talet i LKAB:s arkiv, Kiruna.
större
samhällsbildningar
än
vad de
gamla
bruken
och
vattensågama förmådde
bära fram.
Turbulensen
ihastigt
uppvuxnasamhällen
somGrängesbergsbo-lagets utskeppningshamn Oxelösund,
AB Gellivare
Malmfälts Svartöstaden utanförLuleåoch LKAB:s Narvik förde med
sig
storstadsanspråk
och
spekula-tionsbyggeri.
De
vidlyftigaste
planerna hade A/S Fagemes
som iNarvikköpte in
ett
större
markområde
och
engage¬ radeenOslo-arkitektattritaenfashionabelstadsplan
strax intillden tänkta
utskeppningshamnen. Projek¬
tet lades dock ner,
eftersom
norska statensåg
sig
tvungen
attexpropiera området
för
attpå
sikt försäk¬
ra
sig
omhela strandlinjen kring
utskeppningsham¬
nen.Men innan desshadearkitektenHarald Bpdtker hunnit föreslå enParis-inspirerad radialplan
med
utgångspunkt från
enhögt
belägen
monumental
kyr¬
ka med
järnvägsstationen
sompendang
nerevid
stranden. Isluttningen bakom det stadslika
samhället
återfanns enutspridd
villabebyggelse.
Radialplanetypen
varinte
ovanlig
i samband med
Figur18: A/S Fagemes'regleringspkmför Fagernces (Narvik)
1898.Utskeppningshamnen planeradesinomdel avgränsadeom¬ rådet tillvänster(”Statens Eiendom”). Ur bilaga till "Verdens
Gang "nr 242, 1898.
anläggandet
avhamnstäder
under
sent1800-tal. Ett
annat
exempel
är
Dalnij
(nuvarande Dalian, helt
nära
Port
Arthur)
—viktig
f.d. rysk stillahavshamn
och
enav transsibiriska
järnvägens ändpunkter.
Ett
annatexempel
är
Albert Lindhagens mönsterplan
över
Nyland
vid
Ångermanälven
från 1875.”
Som
antytts
avvek malmfältssamhällena
helt
från
de traditionsrika mellansvenska gruvortema, somvar
betydligt mindre
och i regel omfattade vidsträck¬
ta
halvagrara
bebyggelseenheter.
Dannemora i Upp¬
land,
t.ex.,utgjordes huvudsakligen
avett stortantal
gruvdrängstugor
omettrumoch kök med tillhörande
ladugård
pittoreskt utspridda i terrängen
runt
malm¬
fältets ca 60
gruvhål. Lika
decentraliserad,
mennågot
annorlunda organiserad, tedde sig den norska
gruvorten
Sulitjelma.
Sulitjelma,
somligger
i Saltfjords
förlängning
vid
foten av det stora
fjällmassivet
med
samma namn,bestodav närmareett tiotalsmå
självständiga
sam¬ hällen i omedelbar närhet tillarbetsplatserna.
Några
låg
somett
glest radband
nerevid
Langvann
(som
ståri förbindelse med
Saltfjord), andra högt
uppepå
fjällkanten
utanandra
kommunikationsmöjligheter
med varandra än med skidor eller till fots. Den