1 The Politics of the Veil
Joan Wallach Scott
Princeton University Press 2007
Den franska regeringens bannlysning 2004 av “iögonenfallande” religiösa symboler i allmänna skolor är temat för historikern Joan Wallach Scotts senaste bok The Politics of the Veil. Scott är utan tvekan en av vår tids främsta historiker och visar här som i andra böcker att historia är ett relevant perspektiv för genomlysning av dagens samhällsproblem. Bokens såväl vetenskapliga som politiska slutsats är att slöjförbudet syftar till att upprätthålla den
universella filosofiska principen för integration i staten. Slöjan, som bärs endast av ett fåtal kvinnor, har blivit symbolen för den officiella kampen mot det muslimska hotet mot
Frankrikes eviga värden. De politiskt tongivande lyckas på så sätt med konststycket att dölja den franska könsojämlikheten genom att förlägga kvinnors underordning uteslutande till ”de andra”. För att man skall förstå den starka ställningen för den franska officiella hållningen till kön och dess syn på slöjan är det nödvändigt med ett historiskt, kontextualiserande perspektiv, framhåller Scott.
Universell som betyder allomfattande utesluter emellertid inte att människor beskrivs och behandlas utifrån föreställningar om kön och ras. Dessa praktiker är djupt rotade i den franska myllan. En av Scotts slutsatser är att universalismens principer omöjligt kan bidra till
erkännande av muslimer som ”riktiga” fransmän och därför kommer också Frankrike att misslyckas med integreringen av människor från de forna kolonierna. På samma sätt som den franska republiken föreställs ligga utanför historien som bärare av eviga värden objektifieras muslimer utifrån en föreställning om en oföränderlig kultur som är lika historielös.
Scott diskuterar hur slöjan blivit en skärm på vilken fantasier av främlingskap och farlighet har projicerats och hur dessa farligheter hotar den republikanska nationen. Hon undersöker också hur representationen av en homogen och farlig Annan garanterar en mytisk vision om den franska republiken som “en och odelbar”. Problemet är den franska
universalismens abstrakta individ och dess förnekande av skillnad. Eftersom stöpformen för denna norm är sekularisering, individualism, vithet och maskulint kön är det dessa
karakteristika som är grunden för jämlikhet, alltså: jämlik blir man genom att bli lik denna form. Men för de grupper som redan beskrivits som olika utifrån en sådan stöpform, t ex kvinnor, är det omöjligt att kvalificera för tillhörighet fullt ut i nationen. Man blir aldrig lika lik. Universalismens principer utmanas emellertid dagligen i Frankrike av grupper som gör anspråk på erkännande av sin sociala existens; kvinnor, invandrade, homosexuella, etc.
2 Det är i det amerikanska politiska idealet hon själv placerar sig politiskt, med dess erkännande av olikhet och förhandling av skillnad. Från denna utgångspunkt ställer hon sig kritisk till Frankrikes universalism, en historia som hon återkommit till under sin långa forskarkarriär. Den filosofiska poängen i det som hon menar är det amerikanska idealet är att olikhet inte har någon norm. Alla är enligt den politiska målsättningen lika lika eller lika olika. Olikhet är inget konstant utan det skapas i de historiska processerna och är därför också föränderligt. Människor kan göra motstånd och förändra. Det är viktigt att betona att det handlar om ett ideal som Scott ställer mot den franska universalismen och dess metod för integration: assimilation.
Scott analyserar bland annat den ökande oppositionen mot islamiska huvudbonader från franskt officiellt håll från 1989 och framåt. Le Pen tvingade fram ställningstaganden inom alla större partier vilka följde honom tätt i spåren, menar Scott. Fientligheten, särskilt mot
muslimer, var emellertid grundad med djupare rötter än vad Le Pen skulle kunnat
åstadkomma. Därför måste denna rasistiska historia friläggas. I ett kapitel om rasism redogör hon för den officiella kolonialpolitiken i Algeriet med början på 1830-talet och framhåller att väldigt litet tycks vara förändrat i attityderna till de forna koloniala subjekten fram till idag. Hon relaterar i detta kapitel också till de berömda skildringarna av slöjans betydelse i kriget som Frans Fanon förmedlat från sin delaktighet i den algeriska motståndsrörelsen.
Den intressantaste tematiska delen i boken handlar om sexualitet. Här utgår hon från de ambivalenta och motsägelsefulla begreppen som används för att hantera slöjfrågan. Vad handlar det egentligen om, frågar sig Scott, när det politiska etablissemanget för fram begrepp som ”synligt” och ”diskret”? Dessa begrepp menar hon har erotiska undertoner med referens till kvinnors kroppar. Är det för mycket eller för lite kläder? Hennes tolkning är att det är mycket grumliga patriotiska och heteronormativa tankar om sexualitet som döljer sig bakom dessa begrepp.
De principer för integration som diskuteras i denna bok kan med lätthet relateras till den debatt om diskriminering som nyligen pågått på kultursidan i Sydsvenskan. Å ena sidan har vi alltså universalismens principer som bygger på att olikheter abstraheras bort samtidigt som normen för individen döljs och består och å andra sidan ett ideal som bygger på förhandlande av skillnad. Den förstnämnda är den princip som Lars Åberg förfäktar då han säger att
3 ”segregation är allvarligt problem” och att alla skall behandlas lika. Vem säger något annat? Men frågan är ju hur vi ser på medel och mål för att nå dit. Lars Åberg får det emellertid besvärligt eftersom han inte vill se att det finns en norm.
Strukturell diskriminering ger han inte mycket för som analytiskt verktyg. Som en av författarna till den av Åberg häcklade utredningen om strukturell diskriminering blir jag förstås provocerad av hans hållning. Åberg vill inte förstå, lyssnar inte och vill inte lära något nytt vilket blir uppenbart då han tillskriver Rakel Chukri uppfattningen att hon gör härkomst till en förklaring till segregation. Han vill få till stånd ett socialt rättvisepaket som gör att skillnad suddas ut. Men vilken skillnad är det då han tänker på? Jo, den som sorterar efter t ex inkomst och utbildning. Och visst håller jag med om att integration är beroende av materiella faktorer. Men om vi nöjer oss med detta så förtiger vi att en grundläggande orsak till att social orättvisa kan upprätthållas är att det finns djupt rotade föreställningar om att vissa är mer lika än andra, på grund av kön, kultur, historia etc. Och dessa föreställningar försvinner inte med Åbergs lösning. Tvärtom, eftersom denna hållning förnekar att det finns en norm. Och som Scott visar så bygger universalismen på en norm.
Chukri knyter istället an till Scotts ideal och till den statliga utredningen om strukturell diskriminering. En genomgående tanke där är att skillnad mellan människor är något som har skapats i de historiska processerna. Istället för att tänka att samhället är något givet som ”vi” skall integrera ”de andra” i, kan man tänka att skillnad finns bara i våra huvuden genom historisk påverkan och att saken handlar om att förhandla med varandra i skapandet av en gemensam framtid som tillhör oss alla.
Monika Edgren Docent historia
Lektor genusvetenskap, Malmö högskola
