Ett alternativ till kritik? Om
parkour, Michel Serres och
”konsten att spåra”
kalle jonasson
So, stand up, run, jump, move, dance! Like the body, the mind needs movement, especially subtle and complex movement.1
Metaphysics begins with, and is conditioned by, gymnastics.2
”V
ad gör en idrottsvetare?” är en fråga som jag ofta får när jag berättar vad jag utbildar mig till och forskar inom. Jag svarar då att idrottsvetaren kritiskt analyserar idrotten ur diverse kultur- och samhällsvetenskapliga perspektiv. Denna forskning legitimeras genom att idrotten av den kritiska idrottsvetenskapen an-ses symbolisera, vara präglad av och reproducera asymmetriska makt-relationer, kopplade till sociala kategorier som genus, etnicitet, klass och generation. I föreliggande essä kommer jag emellertid att försöka nyansera och reflektera över det som tas för givet i den här typen av forskning generellt, nämligen att de som är verksamma inom idrotts-vetenskap, såväl som inom kulturstudier generellt sett, förmodas inta ett kritiskt analytiskt förhållningssätt. Finns det alternativ till kritik och analys, begrepp som båda rent semantiskt implicerar uppdelning och fragmentering?3Den kritiska analysen har, enligt kontinentala tänkare som Henri Bergson, Michel Serres och Bruno Latour, samtidigt som den alstrat
1 Serres & Latour 1995, s. 107. 2 Serres 2008, s. 23.
mycket kunskap, fjärmat oss från den värld vi lever i.4 Detta ämnar jag
laborera med i föreliggande essä och mina generella anspråk härvidlag kan formuleras som i följande frågeställning: Kan en kulturforskare utö-ver (eller istället för) att dela upp och dela in också jämka samman? Var någonstans i förhållande till detta anspråk den kultur- och samhällsve-tenskapligt intresserade idrottsvetaren då kan hamna och vad hon eller han kan bidra med kommer jag att diskutera i denna artikel. Utgångs-punkten är att sport och rörelsekultur kan vara fruktbara metaforer för att förstå tänkande.5 Ju mer jag har fördjupat mig i den kontinentala
filosofi som fokuserar process och blivande, desto större har min över-tygelse blivit om att rörelse och tanke förtjänstfullt kan bidra till varan-dras förståelse.6
Den kulturellt och samhällsvetenskapligt orienterade idrottsvetaren undersöker rimligtvis något slags rörelsekultur och belyser sedan denna företeelse med teoretiska begrepp. Denna essä är inget undantag från den traditionen. Frågan är alltså: vilka rörelsekulturer och teoretiska begrepp skulle kunna vara fruktbara att diskutera i förhållande till ett begrepp som ”ickekritik”? En teoretiker vars begrepp har uppmärksam-mats för sina ”ickekritiska” inslag är Michel Serres.7 Det ickekritiska kan
sägas bestå i att han istället för att ta kunskapsgränser, som de mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap, för givna, försöker finna syner-gier i att agera som om sådana gränser inte vore så ogenomträngliga som de påstås vara.8 I sin bok Le Parasite,9 för att nämna ett exempel,
etablerar Serres en systemteori utifrån informationsteori, biologi, marx-ism och litteraturstudier av Platons Symposion, Le Fontaines fabler och Moliéres Tartuffe.
Det förefaller kanske märkligt att överhuvudtaget diskutera begrepp som kritik och ickekritik i förhållande till rörelsekulturer. Kulturstudi-ers generella fäbless för motståndsbenägna subkulturer har emellertid spridits även till forskning om rörelsekulturer. Ett exempel på detta är skateboardkulturen, som menats ge uttryck för ett motstånd mot stads-planerares och arkitekters tolkningsföreträde vad gäller användningen av offentliga utomhusmiljöer.10 På ett liknande sätt har forskningen
4 Bergson 1992, Serres 2008, Latour 2005.
5 Deleuze & Guattari 1994, Serres & Latour 1995, Serres 2008, Manning 2009. 6 Jonasson 2010.
7 Latour 1987. 8 Serres & Latour 1995. 9 Serres 1982.
diskuterat den relativt nya rörelsekulturen parkour, ”konsten att för-flytta sig”, som uppstod i Paris förorter i början av 1990-talet. Liksom skateboardåkaren behandlar parkourutövaren, traceuren, staden som sin lekplats.11 Parkours stigande popularitet har under det senaste
decen-niet kunnat skönjas i mångfaldigandet av rörliga bilder som framställer denna rörelsekultur, såväl i reklamfilm och spelfilm som i mer amatör-mässiga filmer (som finns tillgängliga genom t.ex. webbsidan Youtube).
Konsten att spåra
För att etablera ett alternativ till det kritiska förhållningssättet behövs ett begrepp som denoterar sammanfogning samtidigt som det knyter an till de ickekritiska begrepp och praktiker som presenterats ovan. Fi-losofiskt behöver inte en sådan sammanfogning implicera att de in-blandade storheterna skulle berövas sin unika karaktär och upphöra att finnas till, ett händelseförlopp som t.ex. dialektiken påbjuder. Formeln ”tes+antites=syntes” innebär en irreversibel utplåning av både tesen och antitesen. Sådana våldsamheter har ingen plats i föreliggande essä. Fö-resatsen är alltså att hitta ett sätt att förhålla sig till kulturella företeel-ser som, utan att vare sig dela upp dem i små beståndsdelar eller slå dem samman så att deras unicitet går förlorad, kan etablera en relation mellan dem. En ickekritisk undersökning behandlar och beskriver i det idealiska sammanhanget självfallet det undersökta med ackuratess, men aldrig utan att lägga stor vikt vid omsorgen för detsamma. I detta avse-ende vill jag mena att såväl Serres som parkour kan vara en guide. Led-ordet fortsättningsvis för den omsorgsfulla sammankoppling som Ser-res och parkour står för, och som jag kommer att demonstrera nedan, är ”spåra”. Detta begrepp, spåra, är namnet jag ger till den metod med vilken jag avser sammanfoga Serres filosofi och parkour. Därtill kom-mer jag att i denna artikel argumentera för att det är åt detta, ”konsten att spåra”, som både Serres och parkour ägnar sig. Serres spårar mellan företeelser som vanligtvis inte förstås som möjliga att översätta till var-andra, exempelvis natur- och samhällsvetenskap.12 Traceur, d.v.s. den
som utövar parkour, är det franska ordet för spårare. Utan att lämna
11 [Elektronisk källa 1].
spår efter sig på det sätt som skateboardåkaren gör,13 spårar traceuren i
stadsmiljön mellan ting som förut inte förhöll sig till varandra. Kända spåraryrken är annars jägare och detektiver, vilka man kanske skulle kunna kalla kritiska spårare. Filosof-spåraren har emellertid vare sig byten eller misstänkta framför sig i spåret. Att spåra skiljer sig i min användning från att följa spår. Det spår man spårar längs uppstår och upplöses i den mening som här avses paradoxalt nog samtidigt. Konsten att spåra förstår jag som en praktik och ett förhållningssätt för kulturforskaren som bereder henne stor rörelsefrihet (utan att för den skull förläna henne mer makt). Konsten att spåra implicerar en omsorgsfull behandling av de problemområden som kulturforskaren befattar sig med. Omsorg i detta fall avser att de företeelser som spå-ret temporärt förenar inte dekonstrueras. Konkspå-ret innebär det att cita-ten som demonstrationen bygger på är (kanske för) många och långa. Omsorgsdiskussionen i relation till konsten att spåra är såklart öppen för och i behov av utveckling och genomlysning. En guide till denna diskussion kan vara traceurens förflyttning i olika stadsmiljöer. I denna essä är utgångspunkten att en spårare spårar kopplingar mellan till synes vitt skilda företeelser och på så vis framstår som en kreativ innovatör som kan erbjuda nya perspektiv och användningsområden för redan existerande material och företeelser. Målet med programförklaringen för konsten att spåra är att ge kulturforskaren utökade möjligheter till uppfinningsrikedom och rörelsefrihet. Förhoppningsvis kan konsten att spåra motsvara Serres filosofiska ideal, nämligen att kvalificera sig som en aktionsfilosofi vars mål är att vara en uppfinning som möjliggör framtida uppfinningar.14
Tidigare studier
Att studera parkour verkar överlag – och denna essä är inget undan-tag – locka till applicerandet av filosofiska snarare än sociologiska per-spektiv. Studierna verkar vara överens om att ledordet för parkour är ”frihet”, något som också Serres värnar om. Frihet är förvisso proble-matiskt som etiskt och ideologiskt begrepp,15 vilket jag utvecklar nedan.
13 Bäckström 2005.
14 Serres & Latour 1995, s. 117. 15 Law 1999.
Den stora frågan är om parkour främst skall betraktas som kritik (mot kapitalismen, ledan, staden) eller som omfamning (av världen, rädslan, staden)? Michael Ferrari ser parkour som en praktik vars logik är längtan till något ursprungligt, en nostalgi som förflyttningskonsten delar med samtida uttryck som exempelvis Hollywood-succén Avatar.16 Bland de
få studier som gjorts är den som hamnar närmast Serres Peter Mörten-bäcks, vars förståelse av traceuren är att han/hon omsätter en ”vägran att exkludera och att sätta sig i opposition till andra identiteter”.17 Även
Oli Mould argumenterar för att det subversiva med parkour är just att den är omfamnande. Traceurens handlingar präglas av respekt och nyfi-kenhet för omgivningen utan att för den skull vara servila gentemot det påbjudna sättet att förflytta sig i stadsrummet.18 Konstruktion istället för
dekonstruktion, aktion istället för reaktion, affirmation istället för nega-tion. Detta fokus innebär att jag i denna essä, på parkour, avser pröva alternativ till kritiska och dialektiska perspektiv, föranledda av exempel-vis Atkinson när han tolkar traceuren som en anarkistisk miljöaktiexempel-vist.19
Skateboarding, som i föreliggande essä används som jämförelse och kontrast, har undersökts i större utsträckning än parkour. I den svenska sportkulturforskningen framstår Åsa Bäckströms avhandling Spår, med sitt helhetsperspektiv på brädsporter, som ett standardverk på området.20
Att döma av titeln på hennes studie borde den vara av relevans för mina anspråk att utveckla konsten att spåra och det är den också till viss del. Bäckström använder spår som ett tematiskt begrepp med två relativt skilda betydelser: dels som en samlingsterm för vad brädsportkulturer symboliskt och materiellt lämnar efter sig; dels som en narrativ metafor för själva avhandlingens fortskridande. Av dessa två betydelser blickar den ena bakåt (vad har lämnats?), medan den andra blickar framåt (var kan man tänkas hamna?). För min diskussion här är det den andra be-tydelsen som ligger närmast det jag vill förstå som konsten att spåra.
16 [Elektronisk källa 2].
17 Mörtenbäck 2005, s. 91, min översättning. 18 Mould 2009.
19 Atkinson 2009.
Teoretiska utgångspunkter
Denna essä kan ses som ett specifikt svar på filosoferna Gilles Deleuzes och Felix Guattaris generellt ställda fråga: What relationship is there between the movements … of an image of thought and the movements or sociohistorical features of an age?21 Neil Lewis menar att
rörelsekultu-rella praktiker, och fritidsaktiviteter generellt, ofta ”förkroppsligar” och ger uttryck för rådande tidsanda och samtida kulturella logiker.22
Tanke-bilden i det här fallet är Michel Serres ickekritiska filosofi och kunskaps-syn, medan förflyttningarna i fråga hämtas från parkour.
Perspektivet hämtar jag från Latours teorier om vetenskap och mo-dernitet. Han menar att det moderna upplysningsprojektets berättelse om ständig progression inte längre är hållbar. Den modernistiska förstå-elsen av världen och verkligheten kan på ett övergripande plan beskri-vas som en uppdelning mellan två vitt skilda poler: natur och kultur/ samhälle. Natur och kultur framstår som ett allomfattande begreppspar. I naturen har vi förhållanden och lagar som inte är mänskligt skapade, medan det i kulturen råder ett motsatt förhållande. I naturen har vi objekt vars beteenden kan bestämmas med hjälp av naturvetenskapens kvantifieringar, medan kulturen utgörs av subjekt vars beteenden sam-hällsvetenskapen åtagit sig att beskriva. Människornas samhällen å ena sidan, och å den andra sidan flora, fauna och fysikens naturlagar. Men hybriderna mellan dessa hävdvunna poler har efterhand blivit allt mer påtagliga och komplexa.
Med företeelser som global uppvärmning i åtanke förefaller en sådan dikotom ”antingen eller”- indelning inte rimlig. Är det naturen eller kul-turen/samhället som gör att isarna smälter? Växthuseffekten är på ”en och samma gång verklig, som naturen, berättad, som diskurs, och kol-lektiv, som samhället”.23 För att kunna tackla problemen i en värld som
knutits samman måste vi också kunna förstå den som sammanhäng-ande. Vetenskapens maktposition i världen är ovedersäglig, dess impli-kationer totala. Latour drar en lans för en ”kosmopolitisk” förståelse av världen och verkligheten och detta får implikationer för vetenskapen.24
Humaniora och samhällsvetenskap bör för detta ändamål skapa för-ståelse för att det som hittills har stipulerats som (naturvetenskapens)
21 Deleuze & Guattari 1994, s. 58. 22 Lewis 2004, s. 70.
23 Latour 1993, s. 6, min översättning. 24 Latour 1999.
objekt måste begripliggöras som delaktiga i och konstituerande av sam-hället, och vice versa. Begreppet samhälle byter Latour därför ut mot termen kollektiv – en sammanslutning som består av både människor och icke-människor. Som Daskalaki et al. konstaterat framstår parkour därmed som en intressant företeelse att förstå detta utifrån:
Parkour and its philosophy offer a revealing medium for explo-ring the relationship between the environment and the human body in everyday situations, between architecture and movement, organizational structures and possibility, freedom and control.25
Serres är enligt Latour den filosof vars metoder, begrepp, demonstra-tioner och framförallt kärleksfulla naivitet mest förtjänstfullt och om-sorgsfullt kan svara på hur vår komplexa värld och verklighet är konsti-tuerad.26 Men för detta behöver han sin rörelsefrihet. Serres alluderar på
Platons Staten när han i samspråk med Latour brandtalar för den frihet som borde tillkomma filosofer. Platons inrådan att, som överhuvuden i den ideala staten, inaugurera filosof-kungar skulle enligt Serres medföra harm för både filosofi och stat. Ge inte makt, utan frihet, till filosofen, eller snarare: ge henne/honom möjlighet att återuppfinna tankefrihet.27
Frihet avser här inte sådant som liberalism och avreglering, inte heller ligger det en utopisk strävan i botten av begreppet så som det här an-vänds. Filosoferna Deleuze och Guattari menar att det som behövs inte är en fristad utan en flyktväg för att kunna undkomma maktens grepp. Rörelsefrihet snarare än frihet. Det handlar om att sörja för att det alltid finns en ”flyktlinje” att tillgå och sådana linjer måste man uppfinna själv. Att undkomma maktens grepp i detta fall tolkar jag alltså inte som en filmisk flykt i ett dystopiskt storebrorssamhälle, utan som en flykt från positioner där man själv riskerar att missbruka makt. Ansvar och omsorg för vad man nu kan tänkas stöta på längs sina spårningar och flyktlinjer kvarstår emellertid. En flyktlinje skall förstås som ett förslag till kollektivet hur det kan utöka antalet möjligheter att förstå sig självt, förslag som för den skull inte automatiskt inlemmas i kollektivet.
25 Daskalaki et al. 2008, s. 56. 26 Latour 1987.
Metodologiska överväganden
I följande diskussion tar jag avstamp främst i intervjuboken
Eclaircis-sements (Eng: Conversations on Science, Culture and Time) från 1990.28
Bo-ken består av en samling intervjuer som Latour genomförde med Serres med syfte att ge honom upprättelse i akademiska kretsar. Genom in-tervjuerna går Latour noggrant igenom de punkter på vilka han tycker att Serres har blivit missförstådd: metodologi, ontologi, epistemologi, demonstration m.m. Då jag genomgående kommer att anknyta och il-lustrera mina resonemang med hjälp av denna bok, kommer sidhänvis-ning till citat att markeras med parenteser i den löpande texten. Essän har karaktären av forskningsöversikt med teoriutvecklande ambitioner. I och med att jag har satt mig före att etablera begreppet ”konsten att spåra” har jag vinnlagt mig om att rent faktiskt samman-foga Serres och parkour i demonstrationen. I Serres metod, som bär namnet ”generell komparativism”, är associationer mellan i tid och rum skilda företeelser centrala, som då han resonerar kring vad den explode-rande rymdfärjan Voyager kan säga oss om brinnande kartagiska guda-statyer. Tecknet med namnet tilde, ~, används inom matematiken med betydelsen ”är ekvivalent med”. I det föreliggande använder jag tilde i pedagogiskt syfte för att markera mina egna uppenbara spårningar mel-lan Serres och parkour.29
Hastighet som stil
Tankens hastighet överstiger vida allt förstånd. Associationer transporte-rar den som tänker blixtsnabbt i tid och rum. Däremot är det nog ingen överdrift att påstå att vilda associationskedjor inte har ett särdeles högt anseende som demonstrationsform i vetenskap och filosofi. Kausalitet, logik och systematik är kvalitetsmärken närhelst kunskapsproduktion skall utvärderas. Serres intar en annan position, eller snarare riktning, i denna fråga. Den specifika stilistik som gjort att Serres betraktats som poet – ”Poetry comes from the Greek, meaning ‘invention’, ‘creation’ –
28 Serres & Latour 1995.
29 Tilde var ett centralt tecken på ACSIS konferens, ”Kultur~Natur”, i Norrkö-ping 2009, där det första manuset för denna essä presenterades, se [Elektronisk källa 3].
so all is well thank you!” (44) – snarare än filosof kommer sig av denna metodologiska hållning vars viktigaste logik är hastighet: ”Speed is the elegance of thought, which mocks stupidity, heavy and slow. Intelli-gence thinks and says the unexpected” (67).
Även traceuren är ”funkis” i sitt utövande. I en tråd på ett diskus-sionsforum för traceurer menar man att akrobatiska inslag i sig själva inte är parkour.30 Volten för dig sällan framåt på det mest kroppsligt
ekonomiska sättet ~ ”When it’s reduced to mere ornamentation, style vanishes” (125). Stilen, d.v.s. metoden, d.v.s. hastigheten kan bara upp-rätthållas om man inte hänger sig åt krusiduller, eller som Deleuze och Guattari formulerar det: ”enkom uttrycket ger oss metoden”.31 Ändå är
det så Serres har uppfattats (och kanske även parkour): vidlyftig och sensationssökande eklektisk. Ekvilibrism är inte en garant för någonting om det inte leder vidare från sin egen spektakelproduktion, åtminstone i förhållande till diskussionen om rörelsefrihet; ”Flight is challenged when it is useless movement in space, a movement of false liberty”.32
Nyckeln till att förstå Serres metodologiska hastighet och därmed även hans eklektiska förhållningssätt till kunskap står att finna i ma-tematiken. Inte den matematik som säger att 1 + 1 = 2, utan i algebran. Algebra kommer från arabiskans al-djebr vilket betyder återförening el-ler sammankoppling och det är precis vad spårande handlar om: ”Mat-hematics teaches rapid thought. Whoever writes x can mean simulta-neously 1,2,3, … this is an economy of thought” (68). Den algebraiska metoden förlänar spåraren möjligheten att snabbt förflytta sig och det mellan vitt skilda företeelser.
Förflyttning som metod
I en reklamfilm för BBC, Rush hour, möter vi David Belle i rollen som en kontorist på väg hem (till soffan och teven som självfallet visar BBCs sändningar).33 Men istället för att som de vanliga kontorsslavarna ta
hissen ner till markplan och antingen gå eller åka tunnelbana hem, sliter Belle av sig skjortan och inleder en sprint över Londons hustak
30 [Elektronisk källa 4]. 31 Deleuze & Guattari 1986, s. 16. 32 Deleuze & Guattari 1986, s. 13. 33 [Elektronisk källa 5].
innan han till slut utmattad glider ner i soffan och fattar fjärrkontrol-len. Bilderna av Belle på väg mellan hustaken varvas med scener från fotgängarnas trängsel nere på gatan. I stillheten bland takens skorstenar och vattencisterner skapar Belle sin egen solitära rusningstrafik ovanför fotgängarnas gytter. Serres menar härvidlag att avskildhet för en filosof kan vara en fruktbar mylla för nya idéer (81). Där de påbjudna rutterna vid marknivå inte lämnar utrymme till mycket annat än att tryggt följa strömmen, måste Belle för att ta sig framåt staka ut sin egen väg och, om än flyktigt, sammankoppla delningar i stadsrummet. Andrew Day ser på detta som ett slags giftermål:
By vaulting the rail [eller genom att hoppa mellan hus] and using it as a pivot between zones the divisions are erased, the body is suspended and consequently new space is created. Firstly there is the space that was previously split into two zones. Through the negation of the division, the two zones become one, single über-zone.34
Det Day ser som en negering av en uppdelning kan lika gärna, med stöd i Serres affirmativa filosofi, ses som en bekräftelse av uppdel-ningen, om än med tillägget att uppdelning inte för med sig hermetisk tillslutning (Hermes, budbäraren i det antika Greklands panteon, har förvisso förmågan att försluta, men torde vara mest känd för sina fria förflyttningar).35 Utan uppdelning ingen parkour. Att spåra ändrar
bety-delsen av begreppet skillnad; ja, skillnad finns, men den är inte slutgiltig och den bör inte huggas i sten. När en förflyttning som aldrig förut har gjorts äger rum och tar plats verkar detta återförenande ~ ”Suddenly, two or three objects separated by great distances, with no previous link between them, belong to the same family” (70). Stadsmiljöns taggiga topografi med höghus, nivåskillnader, räcken och trappor frammanar ett servilt bruk som parkour starkt kontrasterar mot, samtidigt som denna fragmentering kärleksfullt bekräftas. Vetenskaplig fackindelning kan vara lika betvingade, men Serres betraktar de olika kunskapssys-temen som komplementära. Där andra ser en avgrundsliknande diko-tomi, ser Serres enligt Latour istället bindestreck. Detta, vill jag mena, är en bra beskrivning av spåraren i allmänhet. Det handlar om att spåra förbindelser som utmanar det förment dikotoma. I parkour illustreras
34 [Elektronisk källa 6], s. 8-9. 35 Serres & Latour 1995.
detta genom att stadsrummet används på nya sätt. Serres har liknat den svårkonceptualiserade gränsen mellan naturvetenskap och humaniora/ samhällsvetenskap vid Nordvästpassagen, det vill säga det fragmente-rade och av omkringflytande isflak uppluckfragmente-rade området mellan den nordamerikanska kustlinjen och polarområdet. Sådana fraktala, d.v.s. taggiga och luddiga, avgränsningar återfinner vi också i storstädernas hustak ~ ”a tormented hilly landscape – chaotic, fractal, more faithful to reality” (75). Den föränderliga mitten är ”an area strangely void of explorers” (70), vilket gör vår spårare till en oundgänglig figur.
På så vis är traceuren en bättre lämpad konceptuell person för för-ståelsen av hur nya rum skapas än exempelvis skateboardåkaren, som i jämförelse med den förra snarare ”ockuperar ett homogent eller plant rum” (75). Parkour har nämligen i brist på bättre beskrivningar ibland förståtts som skateboarding utan bräda, en bild som berövat praktiken mycket av dess dynamik. Därtill ligger det en skillnad mellan formerna i förhållande till hur de spårar relationer i staden. Spåren efter skate-boardåkaren är påtagliga (i form av exempelvis grindade, d.v.s. malda, kantstenar och räcken) och likt revir markeras med urinering förstärker nästa rullbräda spåret.36 Spåret efter rullbrädan är en ”räffla”37 i staden
och som sådant kan det, med Serres ord, ”only be sketched out at the risk of freezing it once again into statuelike concepts, operations or verbs, too simplistic and coarse” (116). I det här fallet rör det sig om en inverterad form av staty som decimeras och mals ned varje gång den ac-centueras. Skateboardåkare adresserar på så vis i sitt potentiellt subver-siva handlande snarare andra skateboardåkare än, som t.ex. Iain Borden vill mena, den kapitalistiska korrumperingen av staden.38 Traceuren å
sin sida lämnar inte i samma utsträckning som skateboardåkaren fysiska spår. Mould framhäver att Belle i Rush hour demonstrerar traceurens inställning till omgivningen genom att återställa en TV-antenn som han stöter till i sin framfart (därmed inte sagt att de omgivningar som tra-ceuren vistas i inte kan skadas av parkourutövning). Latour påstår något liknande om vad Serres lämnar efter sig, nämligen ”tracings, not tracks” (105):
36 Bäckström 2005. 37 Deleuze & Guattari 1987. 38 Borden 2001.
Once this work is done it will be clearly seen that all the rapports I
traced out either followed or invented a possible road across the
en-semble of movements from place to place (105, min kursivering).
En omformulering av staden och ”det lokala”
Latour underkänner begreppet global med det slagkraftiga påståendet att hur långt man än färdas så lämnar man aldrig det lokala. Man kan med andra ord aldrig nå det globala. Det som vanligtvis förstås som globalisering är enligt honom en effekt som kommer sig av att – de i sig vid varje punkt lokala – nätverken av människor och ickemänniskor har blivit längre och mer komplexa. Att spåra är att lovsjunga det lokala, utan att odla en xenofobisk livsstil. Serres är emot bildandet av sekter, fraktioner och fragment som definierar sin existens utifrån vad de inte är; “I am driven by a strong disinclination to ’belong’ to any group, be-cause it always seemed to require excluding and killing those who don’t belong to the sect” (20). Alla omgivningar har sin särart och kräver sin specifika problemlösning. Men för att kunna anpassa sig till alla (icke) tänkbara situationer krävs grundläggande tekniker då spårande är en grannlaga uppgift; ”So, I traveled everywhere, and in order to do it you have to travel fast. You have to have a compendium of thought, take shortcuts” (68). Parkour har för detta ändamål en uppsättning rörelser med gymnastiska förtecken: Saut de Bras, Saut de Chat, Kong Vault,Rou-lade och PK-roll etc.39 Ändå är det inte rättvisande att kalla spårande för
vare sig form eller metaspråk då varje situation och omgivning är tillfäl-lig. En spårare påminner sig själv ständigt om ”the necessity of always forging new, localized, adapted tools” (97). Att spåra är att ge upphov till nya idéer med ett existerande material, ungefär som när TV-kockar gör hembesök hos någon för att trolla fram något kulinariskt av befint-liga men ej på förhand kända ingredienser.
Men Serres är ambivalent inför parkours självklara hemvist – staden. Smärtsamt medveten om stadens centrala position i världsordningen frågar han ängsligt: ”Will the earth depend upon the city – will the phy-sical world rely upon the political world?” (174). Staden och dess invå-nare får bära hundhuvudet: ”City dwellers have made open spaces into
a desert, which is the source of a thousand tragedies.” (143). Öknen som begrepp har hos Serres många bottnar (precis som hos andra kontinen-tala filosofer som exempelvis Deleuze och Guattari40). När han menar
att filosofens avskildhet, likt en eremittillvaro i öknen, är nödvändig för nytänkande, är det inte den materiella förekomsten av ett tomt, sterilt landskap han eftersträvar (81).
För egen del föredrar Serres ett lantligt lugn: ”Much more livable, wouldn’t you agree, is a countryside of rolling hills, diverse and mul-tiple, agreeable and varied – in other word, pluralism?” (91). Samma pastorala fetischism återfinner man hos traceurerna i Atkinsons studie. Det naturromantiska draget i parkour sägs härstamma från den franske kroppspedagogen George Héberts kroppsövningssystem, kallat ”den naturliga metoden”. Runt tiden för förra sekelskiftet utvecklade han denna metod baserat på sina observationer av den självklara fysiken och ”naturliga” rörligheten hos ”vildar” ute i kolonierna. Parkours aura av naturlighet och autenticitet bör enligt Ferrari tas med en nypa salt; dess ”environmentalism” och ”animalitarianism” inte sväljas med hull och hår.41 Jag är beredd att hålla med: spårande behöver inte ha med
något slags ursprunglighet att göra. Tvärtom skulle jag vilja säga att spå-rande är framåtblickande i form av ickekorrumpera(n)d(e) innovation: ”I don’t like to look back; I prefer to advance” (134). Dock avses inte framåtblickande i den modernistiskt progressiva meningen här, d.v.s. att distansera sig från en primitiv och ociviliserad dåtid. Det som spåra-ren blickar framåt mot kan lika gärna befinna sig i dåtiden.
Jag menar att parkour har något att lära ut till Serres om konsten att spåra här. Trots Serres generella kärlek till världen verkar inte staden stå speciellt högt i kurs. Visst kan staden framstå som ett monster: ett fruktansvärt kondensat av buller, dålig luft och segregation. Men staden är också helt unik i sina former, material, nätverk och krafter, vilket innebär att den är idealisk för att spåra i. Låt oss demonstrera. Parkour är det som kan få Serres att också omfamna staden eftersom traceuren gör staden älskvärd. Förvisso använder inte traceuren staden som vilken fotgängare som helst (det är för den delen inte heller givet att traceuren främst bör förstås som en tvåfotavarelse). Atkinson förstår traceuren som en senmodern variant av flanören,42 och den konceptualiseringen
finns det skäl att dröja sig kvar vid. Flanören utmärks av två praktiker:
40 Deleuze & Guattari 1987. 41 [Elektronisk källa 2]. 42 Atkinson 2009.
strövande och betraktande, av vilka det förra är förstärkt och det senare nedtonat hos traceuren. Moulds förståelse av traceuren som urban no-mad skulle kunna komplettera denna bild.43 Flanörens förnimmelser är
centrerade till framförallt syn (men också till hörsel och lukt), det vill säga med emfas på det optiska. Detta begrepp kontrasterar Deleuze och Guattari med det haptiska, vilket om än inte uttömmande kan förkla-ras som det taktila, det vill säga det genom känselsinnet uppfattade. Om flanören intog rummet optiskt, gör traceuren det i minst lika stor utsträckning taktilt. Traceuren härmar inte en apa när han/hon fyrfota klamrar sig fast vid murkanter och klättrar uppför fasader, utan gör det för att det är funktionellt att använda kroppen på detta sätt vid spår-ning.
För att locka Serres till staden måste traceuren visa att det jämte dess sterila betongöken existerar en ”nordvästpassage” och därmed en lek-plats för den uppfinningsrike och dennes idéer. I Rush hour uppvisar Belle för Serres, som en spårare till en annan, ett alternativ till träng-seln i stadens folkmassor. I massan flyter allting trögt och man kommer aldrig att få möjlighet att övertyga alla om att man måste förbi, hellre då hoppa mellan taken ~ ”I prefer to move forward, even quickly, at the risk of falling, skipping over a few weak points. […] I prefer inven-tion accompanied by danger of error to rigorous verificainven-tion, which is paralleled by the risk of immobility” (130). Viss moralpanik har upp-stått kring parkour i relation till riskmomentet. Ung kille ser klipp på Youtube, försöker hoppa mellan hus, dör. Faktum är att de första ve-tenskapliga artiklarna som skrevs om parkour var medicinska studier av benfrakturer hos traceurer. Saville skissar utifrån sina observationer av parkour på en mer produktiv förståelse av begreppet rädsla.44 Serres
förhåller likafullt sig positiv till begreppet risk i sin egen metodologi (6, 113, 120, 126):
Can we say that knowledge has two modes? The concern of veri-fication and the burden it requires, but also risk taking, the pro-duction of newness, the multiplicity of found objects – in short, inventiveness (126).
43 Mould 2009. 44 Saville 2008.
Analys, kritik och dekonstruktion
Denna essä har som mål att hålla jämna steg med spåraren. Detta an-språk formulerades i kontrast till den distanserade analytiske kritikern, mot vilken sökljuset nu riktas. Hur ska vi förstå kritikern som hittills bara inledningsvis fått bära hundhuvudet?
Kritik är ett grekiskt ord som ungefär skulle kunna översättas som ”konsten att differentiera”. Kritikern är en bedömare och värderare vars kanske viktigaste verktyg sedan Aristoteles är analysen, som på grekiska betyder ”delning och separering av ett ting till delarna som utgör det”.45
Dekonstruktionen är en metod i rakt nedstigande led till analysen: ”The one who examines, separates; the one who judges, excludes”.46 För
Ser-res innebär dekonstruktion dock även destruktion. Han finner all form av exkludering, korrumpering och eliminering, jämte en mängd andra dialektiska och polemiska logiker, besläktade med krig. Hela hans filo-sofiska gärning har denna fredsiver som drivkraft; ”I consider exclusion as history [sic] and mankind’s worst action. No, let us not eliminate; on the contrary, let us include” (132).
Enligt Latour är Serres en förespråkare av upplysningen, men utan dess kritiska element.47 Få har kritiserat kritik och kritiker lika mycket
som Latour och Serres. Men även i sin kritik av kritiken är Serres enligt Latour inte kritisk (137). Latour raljerar över att en av kritikerns främsta färdigheter, förmågan att de(kon)struera, bara är en eufemism för att ”förinta i slowmotion”.48 Där framstår i Latours ögon Serres som en
som kan ”återknyta den gordiska knuten” i det att han hängivit sig åt ”uppgiften att sy ihop” (161), snarare än att sprätta upp; ”It’s better to tell about what one has discovered than to criticize erroneously” (132). Atkinson vill gärna se parkour som en dekonstruktion av stadsmil-jön, en tolkning som om man ska följa Serres och Latours tankegångar tillskriver praktiken för stor våldsamhet.49 Då är Moulds förståelse av
parkour som en skapare av ”släta rum”, utan att för den skull vara en ”krigsmaskin”, ett steg mot att förstå parkour som subversiv och omfam-nande på samma gång.50 Mould värjer sig bland annat mot att Deleuze
och Guattari (som myntat begreppen slätt rum och krigsmaskin) trycker
45 Loland 1992, s. 55, min översättning. 46 Serres 2007, s. 152.
47 Latour 1987. 48 Latour 1999, s. 8. 49 Atkinson 2009. 50 Mould 2009.
på att den nomadiska förflyttningen (vilket i sig av densamme identi-fieras som en passande beskrivning av parkours framfart i stadsrummet) har en ”nedmonterande” verkan på omgivningen. Även om Moulds förståelse i mitt tycke drar för höga växlar på den möjliga militära bety-delsen av Deleuzes och Guattaris begrepp, skulle man kanske istället för som en nedmontering kunna se parkours effekt på stadsrummet som en defragmentering av en hårddisk. Efter en sådan behandling är datorn spänstigare och snabbare. Fragmenten som elimineras är inte av materi-ell art utan snarare sprungna ur av arkitekturen påbjudna sätt att bruka den, som exempelvis klyftan – ”the abysslike dichotomy” (159) – mel-lan två hus. Fragmenten i detta fall är inte institutionen, klubben och sekten utan de ”ickeplatser”51 som man nästan bara får se traceurer på;
”everything passes between […], everything happens by way of media-tion, translation and networks, but this space does not exist, it has no place.”52 Jo, nu har det. Istället för att förklara relationen mellan olika
företeelser blir traceuren själva relationen ~ ”these relations […] must […] be sensed, not understood” (118).
Traceuren omfamnar omgivningen, smälter samman med den; inget parkeringshus är för fult eller grått. Spåraren är filosofen för vår samtid, ”compatible with this new world” (114), såsom Latour beskriver den, d.v.s. fragmenterad och därmed konstitutionellt sett farlig för sig själv.53
Där kritikern monterar ned, bygger spåraren upp. Serres skräder inte orden vare sig när han etiketterar kriticism ”misstänksamhetsfilosofi” (133), eller när han påstår att den som är kritisk också är krigisk:
beware of philosophies that put he who practices them in the august position of always being right, of always being the wisest, the most intelligent, and the strongest. These philosophies always and eternally come down to strategies of war (134).
Det kritiska förhållningssättet är omhuldat i moderniteten och enligt det skall inget tas för givet. Man måste tillstå att detta också är en lov-värd position (då den drivs av rättviseprinciper), och man behöver kan-ske inte skjuta det helt i sank i den utsträckning som Latour och Serres gör. Men hur kritiserar man kritikern, måste man bruka dennes egna verktyg? Enligt en kritiker skall inget som anses vara gott tas för givet.
51 Daskalaki et al. 2008. 52 Latour 1993, s. 37. 53 Latour 1993, 1999, 2005.
Det enda som skulle kunna vara gott nog för kritikern är väl just verk-tyget som används för att avslöja och avtäcka, nämligen kritiken själv. Jag menar inte att spåraren skall bevaka eller för den delen ersätta kri-tikern, snarare vill jag yrka på att det finns alternativa förhållningssätt för kulturforskaren.
Avslutning: ”Att spåra är att…”
En av Serres viktigaste metaforiska figurer är Hermes – gudarnas budbä-rare i den grekiska mytologin. Denna bevingade gudom är den litterära motsvarigheten till de naturvetenskapliga modeller som Serres applice-rar (topologi, termodynamik, algebra, etc.) i sina spårningar. Till Latour säger Serres att vi måste föreställa oss ett ”fundament med vingar på sina fötter”, vilket då skulle vara Hermes. Det blir svårt att hitta en mer lämplig bild för den spårare som skisserats i föreliggande essä. Spåraren är väl beskaffad för att hantera den komplexa världen, ”[n]ot in order to imitate it, nor to justify it, but in order to understand it, and, despe-rately, perhaps, to know how – to be able – to direct its course” (114). Serres sällsynta position inom filosofin är att han samtidigt som han betonar process och blivande strävar efter att etablera encyklopedisk kunskap och framlägga en syntes. Men denna syntes är inte resultatet av ett negerande, av kollisionen mellan en tes och en antites. Istället är det utifrån Serres otaliga vittnesbörd om processer som hans dynamiska syntes kommer att framläggas.
It’s better to paint a sort of fluctuating picture of relations and rapports – like the percolating basin of a glacial river, unceasing-ly changing its bed and showing an admirable network of forks, some of which freeze or silt up, while others open up – or like cloud of angels that passes, or the list of prepositions, or the dance of flames. I want to finish drawing this navigational map, this inventory – fluctuating and mobile – before I die. […] Note that this maritime chart, an ocean of possible routes, fluctuates and does not remain static like a map. Each route invents itself (105). Parkour brukar beskrivas som konsten att ta sig från punkt A till B så snabbt som möjligt på det kroppsligt mest ekonomiska sättet. Men
hur gör man detta, är det verkligen punkterna som är det intressanta eller avgörande när en förflyttning äger rum? Erin Manning menar att ”movement need not be thought, in the first instance, as a quantitative displacement from a to b.”54 Hastigheten och det kroppsligt
ekonomis-ka i parkour har inte som ändamål att föra fram traceuren så snabbt som möjligt från A till B; snarare är den ett krav för att traceuren skall kunna bli det som binder samman punkt A och B. Ornament och krusiduller tar bort fokus från själva spårandet.
Att spåra är att visa hur punkt A och B kan höra ihop, inte att eta-blera en motorväg dem emellan. Att spåra är att på ett omsorgs- och kärleksfullt sätt bli den förment omöjliga eller åtminstone dittills inte påtänkta relationen. Att spåra är att bli bindestrecket. Att spåra är att bekräfta skönheten hos en dikotomi genom att förena de påstått in-kommensurabla polerna i den, men utan att fördenskull de(kon)stru-era den. Att spåra är att ”[a]rrive at the magic formula we all seek -- PLURALISM=MONISM -- via all the dualisms that are the enemy, an entirely necessary enemy, the furniture we are forever rearranging”.55 Att
spåra är att peka på slumrande relationer mellan företeelser i vars kon-struktion det finns en motståndskraft mot att kunna relateras till just den andra; som avgrunden mellan hus, som avgrunden mellan hårda och mjuka vetenskaper. Att spåra är alltså att utifrån befintligt skick möjliggöra för fler relationer att uppstå.
Referenser
Atkinson, Michael, ”Parkour, Anarcho-Environmentalism, and Poeisis”, i Journal
of Sport & Social Issues 33(2), 2009.
Bergson, Henri, Introduktion till Metafysiken, Pontes, Lysekil, 1992.
Borden, Iain, Skateboarding, Space and the City: Architecture and the Body, Berg, Oxford, 2001.
Bäckström, Åsa, Spår – om brädsportkultur, informella lärprocesser och identitet, HLS Förlag, Stockholm, 2005.
Daskalaki, Maria, Alexandra Stara & Miguel Imas, ”The ‘Parkour Organisation’: inhabitation of corporate spaces”, Culture and Organization, 14(1), 2008. Deleuze, Gilles & Félix Guattari, What is Philosophy?, Verso, London, 1994. Deleuze, Gilles & Félix Guattari, A Thousand Plateaus – Capitalism and
Schizophrenia, University of Minnesota Press, Minneapolis, 1987.
54 Manning 2009, s. 6.
Deleuze, Gilles & Félix Guattari, Kafka: Toward a Minor Literature, University of Minnesota Press, Minneapolis, 1986.
Latour, Bruno, We Have Never Been Modern, Harvard University Press, Cambridge Massachusetts, 1993.
Latour, Bruno, ”On recalling ANT”, i John Law & John Hassard (red.),
Actor-Network Theory and After, Blackwell Publishing, Oxford, 1999b.
Latour, Bruno, Reassembling the Social: an Introduction to Actor-network-theory, University Press, Oxford, 2005.
Latour, Bruno, ”The Enlightenment Without Critique: A Word on Michel Serres’ philosophy”, i Contemporary French philosophy, Cambridge University Press, Cambridge, 1987.
Law, John, ”After ANT: Complexity, Naming and Topology”, i John Law & John Hassard (red.), Actor-Network Theory and After, Blackwell Publishing, Oxford, 1999.
Lewis, Neil, ”Sustainable Avdenture: Embodied Experiences and Ecological Practices within British Climbing”, i Belinda Wheaton (red.), Understanding
Lifestyle Sports: Consumption, Identity and Difference, Routledge, London, 2004.
Loland, Sigmund, ”The Mechanics and Meaning of Alpine Skiing:
Methodological and Epistemological Notes on the Study of Sport Technique”, i Journal of the Philosophy of Sport 19(1), 1992.
Manning, Erin, Relationscapes – Movement, Art, Philosophy, MIT Press, Cambridge/ Massachussets, 2009.
Mould, Oli, ”Parkour, the city, the event”, i Environment and Planning D: Society
and Space 27, 2009.
Mörtenbäck, Peter, ”Free Running and the Hugged City”, i Thresholds, vol. 30, Massachusetts Institute of Technology, Dept. of Architecture, Cambridge, Massachusetts, 2005.
Saville, Stephen John, ”Playing with Fear: Parkour and the Mobility of Emotion”, i Social & Cultural Geography 9(8), 2008.
Serres, Michel, Le parasite, Grasset, Paris, 1980.
Serres, Michel, The parasite, University of Minnesota Press, Minneapolis, 2007. Serres, Michel, The Five Senses: a philosophy of mingled bodies, Continuum, London/
New York, 2008.
Serres, Michel & Bruno Latour, Conversations on Science, Culture and Time, The University of Michigan Press, Michigan, 1995.
Elektroniska källor
[Elektronisk källa 1] Johnsson, Mats, Parkour – livsstil eller modern urban idrottslig aktivitet, 2009, tillgänglig 100831 från http://idrottsforum.org/articles/ johnsson/johnsson090606.pdf
[Elektronisk källa 2] Ferrari, Michael, From ”Play to Display”: Parkour as
Media-Mimetics, or Nature Reclamation?, 2010, tillgänglig 100831 från http://flowtv.
org/2010/05/from-%E2%80%9Cplay-to-display%E2%80%9D-parkour-as-media- mimetics-or-nature-reclamation-matthew-ferrari-university-of-massachusetts-amherst/
[Elektronisk källa 3] Jonasson, Kalle, Parkour – en posthumanistisk idrott?, 2009, tillgänglig 100831 från http://www.ep.liu.se/ecp/040/017/ecp0904017.pdfe [Elektronisk källa 4] Keep Parkour Rivalry-Free. Tillgänglig 100831 från http://
[Elektronisk källa 6] Day, Andrew, ”An Introduction to Parkour”, 2003, tillgänglig 100831 från www.kiell.com/parkour_research_paper.pdf
