Anmälningsplikten 14:1 SoL - Utmaningar och etiska överväganden vid processen av en orosanmälan- yrkesverksammas perspektiv

ANMÄLNINGSPLIKTEN 14:1 SoL

UTMANINGAR OCH ETISKA ÖVERVÄGANDEN VID

PROCESSEN AV EN OROSANMÄLAN- YRKESVERKSAMMAS

PERSPEKTIV

SIV LJUNGGREN

ERNISA BILAL

Handledare: Mats Högström

Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet

15 HP Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06

THE DUTY OF REPORT 14:1 SoL.

CHALLENGES AND ETHICAL CONSIDERATIONS

WITHIN THE PROCESS OF PERFORMING A REPORT

OF CONCERN – PROFESSIONAL’S PERSPECTIVES

SIV LJUNGGREN

ERNISA BILAL

The duty of report 14:1 SoL. Challenges and ethical considerations within the process of performing a report of concern-professional’s perspectives. Degree project in social work 15 higher education credits. Malmö university: Faculty of health and society, department of social work 2020.

ABSTRACT

This study examines the convoluted challenges of different professions and their duty to report to Social Services if suspicion or knowledge of a child being in physical or mental danger occurs. In Sweden this is regulated by the law 14:1 SoL that requires personnel in their work with minors to report the slightest concern of danger without any circumstances.

Previous research studies have found that there are noticeable lack of reports within the professions covered by this law. The degree of reporting differs between the professional groups that have a reporting obligation, but what all have in common is that the reporting rate is low in all. Therefore, the aim of this study has been to examine different professionals’ experiences of being in the process of reporting concern of a child, with focus on possible contexts that put professionals in ethically difficult situations. To answer these questions we’ve performed semi-structured interviews with six different professionals from four different organisations in Malmö. The analysis is based on two theories which are professional ethics and normative ethics. The final conclusions were that these theories combined with the empirical data generated in three different themes that causes difficulties within the process of reporting to Social Services. These themes were: relationships and trust, policies and guidelines, and norms and values. In decision-making, an internal ranking arises between norms, values and obligations in relation to the policies and guidelines that are relevant in the workplace. In the event of disruptions within these factors, it can be difficult to maintain a good and a legally safe work ethic which could lead to a lack of reports to Social Services.

Key words: Social Services, lack of report, youths, ethics, organization, professionals, ethical challenges, difficulties.

FÖRORD

Vi vill rikta ett stort tack till vår handledare Mats Höström för ett fantastiskt stöd och engagemang under uppsatsprocessen. Vi vill även tacka vänner och familj som pushat oss till

att hålla tålamodet och entusiasmen uppe. Och ännu ett stort tack till våra intervjupersoner som möjliggjorde denna undersökning, vi uppskattar att ni delat med er av era erfarenheter

och kunskap, ni har alla varit väldigt inspirerande. Tack från djupet av våra hjärtan,

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. PROBLEMFORMULERING ... 5

1.1 Syfte ... 5

1.2 Frågeställningar ... 6

1.3 Relevans för socialt arbete ... 6

2. BAKGRUND ... 6

2.1 Historisk inblick på anmälningsplikten och dess utveckling ... 6

2.2 Lagstiftning ... 7

2.3 Barn som far illa och anmälningsskyldighet ... 7

2.4 Definition av barnmisshandel. ... 8

3. KUNSKAPSLÄGE ... 10

3.1 Children at risk ... 10

3.2 Ethical and legal challenges of mandated child abuse reporters ... 12

3.3 Reporting suspected child maltreatment: Educating social work students in decision making and maintaining the relationship ... 13

4. TEORI ... 15 4.1 Normativ etik ... 15 4.1.1 Konsekvensetik ... 16 4.1.2 Pliktetiken ... 16 4.1.3 Sinnelagsetik ... 17 4.2 Professionsetik ... 17 4.2.1 Talcott Parson ... 17 4.2.2 Michel Foucault ... 18 5. METOD ... 19 5.1 Urval ... 19 5.2 Tillvägagångssätt ... 20

5.3 Validitet och reliabilitet ... 21

5.4 Forskarroll ... 22

5.5 Forskningsetik ... 22

5.6 Kodning och analys av data ... 23

5.7 Beskrivning av arbetsfördelning ... 23

6. RESULTAT & ANALYS ... 23

6.1 Relationer och tillit ... 23

6.2 Analys av relationer och tillit ... 27

6.3 Policys och riktlinjer ... 29

6.4 Analys av policys och riktlinjer. ... 32

6.5 Normer och värderingar ... 34

6.6 Analys av normer och värderingar. ... 36

7. DISKUSSION ... 38

REFERENSER ... 41

BILAGOR ... 43

BILAGA 1 ... 43

1. PROBLEMFORMULERING

En av socialtjänstens viktigaste uppgifter när det kommer till barn och ungdomar grundar sig i barnkonventionens grundläggande rättigheter. Dessa handlar bland annat om rätten att få växa upp under positiva och trygga förhållanden, att få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar samt rätten till omvårdnad (Socialdepartementet 2007). Det är ett gemensamt samhällsansvar att försäkra barn dessa rättigheter. En förutsättning för att socialtjänsten ska kunna ge den vård och skydd som barn och ungdomar behöver är genom att få uppgifter om och utreda barnets situation och behov av hjälp. Socialtjänsten är ofta beroende av att få uppgifter från de som kommit i kontakt med barn, ungdomar och familjer (Socialstyrelsen 2018). Detta

understöds bland annat genom socialtjänstlagen 14 kap. 1 § som fastställer att alla

myndigheter och yrkesverksamma, vars verksamhet berör barn och unga har skyldighet att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Trots det kommer många barn som far illa inte till socialtjänstens

kännedom eftersom verksamheter med anmälningsskyldighet inte alltid rapporterar misstanke om missförhållanden. Det innebär att barn riskerar att fara illa och därmed inte får det stöd och skydd som de är i behov av från samhället (Socialstyrelsen 2014).

Tidigare forskningsstudier har konstaterat att det råder en märkbar underrapportering av professioner som omfattas av anmälningsplikten. Det vill säga under omständigheter där yrkesverksamma misstänker missförhållanden hos barn (Backlund och Wiklund 2012). Graden av rapportering skiljer sig mellan de yrkesgrupper som har anmälningsskyldighet men det alla har gemensamt är att rapporteringsgraden är låg inom samtliga (SOU 2001:72). Svenska studier med fokus på barnhälsovården visar att utav alla respondenter som misstänker att ett barn far illa är det enbart en tredjedel (33%) av dessa som hade gjort en orosanmälan till socialtjänsten (Backlund och Wiklund 2012). Vidare visar en studie som gjorts på ett stort barnsjukhus i Sverige att enbart 55% av de barn som diagnostiserats som offer för fysisk misshandel och sexuella övergrepp anmäldes (Backlund och Wiklund 2012). Även skolan är en plats där underrapportering är anmärkningsvärd. Forskning pekar på att personal inom förskola och skola anmäler misstanke om misshandel till socialtjänsten mindre än hälften av de gånger som de misstänker att ett barn har farit illa. Motsvarande och lägre rapporteringsgrad inom förskolan har rapporterats i senare studier (Backlund och Wiklund 2012).

Anmälningsfrekvensen är en central del för den problematik som råder men vårt fokus kommer inte att riktas mot att mäta nya siffror av underrapportering. I flera års tid har rapporteringsgraden studerats men det ger inte svar på vad underraporteringen i sig grundar sig på. Den här uppsatsens främsta tyngdpunkt ligger därför på yrkesverksammas upplevelser och eventuella utmaningar av att orosanmäla misstanke om eller kännedom av barn och ungdomar som far illa. Det finns en generell överenskommelse bland socialarbetare och akademiker att etik, moral och värderingar är en oundviklig del av det sociala arbetets praktik (Banks, 2012). Den centrala kärnan i uppsatsen kommer av den anledningen att vara den etiska påverkan till beslutstaganden för socialarbetare. Förstår man inte roten till

komplexiteten gällande anmälningsplikt så kommer man aldrig kunna lösa denna långvariga problematiken. Konsekvensen av att inte komma till roten av problemet blir att fler barn riskerar att fara illa utan att det synliggörs.

1.1 Syfte

Syftet med denna studie är att ta reda på hur yrkesverksamma i arbete med barn resonerar kring anmälningsplikten enligt 14:1 SoL. Statistik visar att det finns en klar underrapportering bland yrkesverksamma som omfattas av anmälningsplikten och som arbetar med barn. Vi vill

därför undersöka hur de upplever processen i samband med en orosanmälan, med fokus på vilka överväganden som försätter professionella i etiskt svåra situationer.

1.2 Frågeställningar

 Hur förhåller sig yrkesverksamma till anmälningsplikten i arbete med barn?  Vilka utmaningar och etiska överväganden uppkommer vid processen av en

orosanmälan?

1.3 Relevans för socialt arbete

Genom att rikta fokus på yrkesverksammas upplevelser, utmaningar och etiska överväganden ges möjligheten att kunna kartlägga de dominerande utmaningarna som uppkommer vid en orosanmälan. Detta kan ge socialtjänsten ett underlag att kunna bemöta problematiken och därmed stärka samarbetet mellan yrkesverksamma och socialtjänst med grund till barnets bästa.

2. BAKGRUND

Detta bakgrundsavsnitt inleds med en historisk inblick på hur synen av barnaga har utvecklats i samhället samt bidragit till hur den nuvarande anmälningsplikten ser ut idag. Därefter presenteras ett utdrag av den nuvarande lagstiftningen kring anmälningsplikt. Slutligen följer en allmängiltig definition av barn som far illa för att kunna sätta läsaren i kontext och förstå innebörden av lagstiftningen samt när den bör tillämpas. Denna allmängiltiga definition är tagen ur ett slutbetänkande gjort av en parlamentarisk kommité som tillsattes av regeringen år 1998. Slutbetänkandet klargjordes år 2001 och kan utifrån ett vetenskapligt perspektiv anses vara för gammal. Dock är detta är den senaste som regeringen har framfört och vi har av den anledningen inte haft några andra mer rättssäkra alternativ att utgå ifrån.

2.1 Historisk inblick på anmälningsplikten och dess utveckling

Våld och övergrepp mot barn har varit ett vanligt fenomen i alla tider och i de flesta kulturer. Förutom att föräldrar hade rätten att “aga’’ sina barn i äldre tider så var det även uppmuntrat enligt lag att detta skulle göras. Det stod exempelvis i 5 kap. 1 § 1864 strafflag att “barnet af

föräldrar, eller annan, under hwars wård och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skall.” Bestämmelsen om att fysiskt bestraffa sina barn levde kvar ända in på 1900-talet.

Sedan 1920 har den svenska lagstiftningen stegvis förändrats (SOU 2001:72).

Anmälningsplikten i Sverige infördes 1926 i barnavårdslag och syftade till att anställda inom kommunala myndigheter “ofördröjligen skulle anmäla missförhållande som borde föranleda

barnavårdsnämndens ingripande’’ (Backlund och Wiklund 2012). Samhället fick då för

första gången en möjlighet att omhänderta vissa barn som utsattes för misshandel eller vanvård i hemmet. Dock fanns fortfarande en acceptans för våld mot barn i ett uppfostrande syfte. Under 1940-talet fick många amerikanska forskare ett intresse för barn och barns utveckling vilket ledde till att den barnpsykologiska forskningen fick ett stort genomslag. “The Battered Child Syndrome’’ kom att myntas av den amerikanske läkaren C. Henry Kampe år 1962. Faktum var att det fanns sedan tidigare hypoteser av mystiska

infektionssjukdomar som drabbade vissa barn. C Henry Kampe avskrev dessa hypoteser och förklarade dem som skademönster typiska för misshandlade barn. Denna information blev en epokgörande vändpunkt. För första gången lyftes den osynliggjorda barnmisshandeln fram som ett samhällsproblem vilket kom att drastiskt påverka synen på barnaga. Cirka 20 år senare beslutade Sveriges riksdag den 1 juli 1979 att barn inte får “utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling’’ genom att införa den så kallade anti-agalagen, 6 kap. 1 § föräldrabalken. (SOU 2001:72)

Anmälningsplikten har sedan införandet 1926 bestått än idag och utgör grunden för det svenska barnavårdssystemet. Lagstiftningen som regleras i SoL 14 kapitel 1 §, andra stycket, innebär att professionella som kommer i kontakt med barn som misstänks fara illa ska enligt lagstadgad plikt anmäla till socialtjänsten för ett vidare ingripande av stöd och skydd. Anmälningspliktens grundläggande konstruktion har också undergått viktiga revisioner över tid. Bland annat att det tillkom en uppmaning i 1966 barnavårdslag att även icke

professionella bör anmäla missförhållanden. Uppmaningen till allmänheten var dock inte förenat med straffansvar . Revisionerna som gjorts övertid har alltså bestått av att utöka lagstiftningens omfång, den har vidgats snarare än preciserats, genom att allt fler professioner har kommit att omfattas av lagstiftningen (Backlund och Wiklund 2012).

2.2 Lagstiftning

14 kap. Anmälan om och avhjälpande av missförhållanden m.m.

1 § Följande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla till

socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa: 1. myndigheter vars verksamhet berör barn och unga,

2. andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen,

3. anställda hos sådana myndigheter som avses i 1 och 2, och

4. de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och fullgör uppgifter som berör barn och unga eller inom annan sådan verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.

De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till

socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet.

Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i första stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av stöd och skydd.

Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 7 § lagen (1993:335) om Barnombudsman. Lag (2015:982).

(Utdrag av lagtext från Riksdagen.se)

2.3 Barn som far illa och anmälningsskyldighet

Regeringen tillsatte i december 1998 en parlamentarisk kommitté för att utreda frågan om barnmisshandel och därmed även relevanta frågor som kommer i samband med det, som exempelvis anmälningsskyldighet. I slutbetänkandet framställt av kommitten mot

barnmisshandel, vid namn “Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda’’ (SOU:2001:72), återfinns breda diskussioner för definitionen av vad ett barn som ‘’far illa’’ innebär. Vi har valt att belysa diskussioner som är relevanta för vår studie och de presenteras här nedanför. Det framgår i slutbetänkandet att flera rapporter pekar på att människor som arbetar inom samma yrkesgrupp har olika syn på vad som definierar misshandel av barn. Det råder ibland även skilda uppfattningar på vad som räknas som barnmisshandel och på vad som är

anmälningsbart till socialnämnden enligt 14 kap. 1 §. Vissa yrkesverksamma menar att något kan räknas som barnmisshandel men att det samtidigt inte behöver anmälas, som till exempel verbala kränkningar eller aga. Forskare och professionella definierar misshandel på andra sätt än vad allmänheten gör. Vi vet exempelvis att uttrycken utsatta barn eller barn som

far illa används för att benämna barnmisshandel. Men ibland gör man skillnad mellan

begreppen så att barnmisshandel inbegriper aktiva våldshandlingar medan barn som far illa blir ett brett begrepp och kan exempelvis omfatta barn i riskmiljöer. De olika begreppen kan skapa oklarhet och även leda till svårigheter som uppkommer i utövandet av olika

människobehandlande yrkesprofessioner (SOU 2001:72).

Kommittén tar upp att anmälningsskyldigheten har enligt 14 kap. 1 § vidgats genom att omfatta fler yrkeskategorier. Detta innebär att myndigheter vars verksamhet berör barn och unga måste enligt lag göra en orosanmälan om de misstänker eller får reda på att ett barn av någon anledning inte har det bra. Det vill säga något som kan innebära att nämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Skyldiga att anmäla eller lämna uppgifter är även alla som bedriver enskild verksamhet som berör barn eller unga (SOU 2001:72).

I slutbetänkandet nämns även att anmälningsskyldiga har svårt att avgöra när

anmälningsskyldigheten inträder. De fall där det finns tydliga tecken på att ett barn har blivit utsatt för misshandel utgör sällan några problem för att stå till grund för en orosanmälan. Men andra faktorer, som exempelvis psykisk misshandel, leder inte till lika stor självsäkerhet eftersom att en sådan misshandel lämnar sällan synliga spår. Det är dessutom subjektivt för vad som anses vara psykisk misshandel enligt tidigare studier vilket också skapar en skildring inom olika yrkesgrupper. Detta ger upphov till en gråzon. Frågan om en anmälan skall göras eller inte beror på olika faktorer. Som den anmälningsskyldiges kompetens, stöd som erbjuds henne eller honom från den egna organisationen, innehållet av rutiner och riktlinjer kring anmälningsskyldighet och vilken relation som finns till andra berörda myndigheter (SOU 2001:72).

Kommittén trycker också på att socialstyrelsen bör enligt 14 kap. 1 § att utfärda allmänna råd om information till den som gjort en anmälan. Detta grundar sig på att olika undersökningar visar att frånvaron av återkoppling kan leda till att yrkesverksamma avstår från att anmäla. Det upplevs som frustrerande för anmälare att inte få veta vad som händer efter att anmälan har gjorts. Bestämmelser enligt sekretesslagen (1980:100) hindrar socialnämnden från att fritt lämna ut uppgifter om enskildas privata förhållanden men det finns vissa uppgifter som dock är fria att lämna ut (SOU 2001:72).

För att minska på förvirring och osäkerhet har kommittén mot barnmisshandel har skapat en egen definition som omfattar alla beteenden som är skadliga mot barn. Denna definition ska ses som ett hjälpmedel för yrkesgrupper som arbetar med barn eller andra vuxna som på olika sätt möter barn, exempelvis ledare i frivilligorganisationer. Framför allt i samband med att en anmälan till socialtjänsten övervägs. I definitionen ingår det också beteenden som vanligtvis inte faller under misshandel kategorin men som barn på både kort och lång sikt kan ta skada av (SOU 2001:72).

2.4 Definition av barnmisshandel.

Här nedan presenteras definitionen av barnmisshandel, vad det kan innebära och hur det kan uttrycka sig. Definitionen är tagen utav betänkandet “Barnmisshandel - Att förebygga och

åtgärda’’ (SOU:2001:72). Definitionerna förklaras på följande vis att de straffrättsliga

definitionerna av misshandel presenteras (vilka går att hitta i 3 kap. 5 § brottsbalken) därefter följer en genomgripande förklaring till lagtextens stycke från betänkandet i syfte av att skapa en bredare förståelse för läsaren.

Barnmisshandel i form av fysiskt våld innebär att en vuxen person orsakar ett barn

kroppsskada, sjukdom, smärta eller försätter barnet i vanmakt eller annat liknande tillstånd. Varje form av kroppslig bestraffning räknas som fysiskt våld. I flera former av sexuella övergrepp ingår fysisk misshandel dels för att tvinga barnet till underkastelse, dels som en del av övergreppet.

Fysisk misshandel kan vara att den vuxne slår barnet med eller utan tillhygge, nyper, sparkar, knuffar, kastar, skakar, luggar, river eller biter barnet, trampar eller stampar på barnet eller tvingar in föremål i barnets mun. Fysisk misshandel är också att förgifta, bränna, skålla, riva, försöka dränka eller kväva barnet (SOU 2001:72).

Barnmisshandel i form av psykiskt våld. “Betyder att ett barn systematiskt, oftast under lång

tid utsätts för nedvärderande omdömen, nedbrytande behandling eller avsiktligt

känslomässigt lidande. Även en enstaka allvarlig företeelse kan innebära att ett barn riskerar att fara illa.

Psykiskt våld kan innebära att man kontinuerligt använder öknamn på ett barn eller genom handling visar att barnet inte har något värde. Även orimligt hårda bestraffningar,

förlöjligande, kritik, hån, nedvärdering, avvisande, utfrysning, orimliga krav eller konstant vägran att lyssna på barnets synpunkter. Psykisk misshandel kan också vara att barnet tvingas bevittna (se eller höra) våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld eller hot om våld är ett ofta förekommande inslag (SOU 2001:72).

Sexuella övergrepp. “Sexuella övergrepp mot barn innefattar alla former av sexuella

handlingar som påtvingas ett barn av en annan person. Sexuellt övergrepp innebär att

personen utnyttjar barnets beroendeställning, att handlingen utgår från den personens behov, att handlingen kränker barnets integritet, att handlingen sker mot barnets vilja eller är en handling som barnet inte kan förstå, inte är moget för eller inte kan ge informerat samtycke till’’.

Kränkning “innebär att barnets psykiska hälsa skadas eller äventyras, oftast under lång tid,

genom att en person i ord eller handling behandlar barnet på ett nedlåtande sätt eller angriper barnets personlighet’’.

Kränkningar kan exempelvis vara att på ett förnedrande sätt kommentera barnets utseende, språk eller begåvning, säga att barnet är odugligt eller att syskon är mycket sötare och mer framgångsrika, förolämpa barnet fysiskt eller verbalt inför kamrater eller vuxna, läsa barnets dagbok eller liknande (SOU 2001:72).

Fysisk försummelse “innebär att barnets vårdnadshavare, oftast under lång tid, skadar eller

äventyrar ett barns fysiska hälsa eller utveckling genom att underlåta att ge barnet god fysisk omsorg’’.

Fysisk försummelse gäller alla aspekter av barnets fysiska hälsa och utveckling, dvs. hygien, kost och omvårdnad, årstidsanpassade kläder, möjlighet till vila och sömn, skydd och husrum, tillsyn, förebyggande hälsovård, medicinsk vård inklusive tandvård samt skydd mot olyckor (SOU 2001:72)

Psykisk försummelse ‘’är när barnets psykiska hälsa skadas eller äventyras, oftast under

lång tid, genom att ett barns grundläggande behov av t.ex uppmärksamhet, tillhörighet, fostran, vägledning, stimulans och undervisning inte tillgodoses’’.

Psykisk försummelse kan t.ex. vara otillgänglighet och likgiltighet för barnet (med flytande gräns mot psykisk misshandel), underlåtenhet att ge barnet erfarenheter och att lära barnet vad som är rätt och fel (SOU 2001:72)

Med barn som far illa avses barn som utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar, fysisk eller psykisk försummelse. Det finns även andra situationer där barn far illa som när de bevittnar våld i hemmet, eller utsätts för hot, våld och kränkningar som mobbning från jämnåriga. Andra tecken på att barn far illa är när det finns rådande problem i skolsituationen som är kopplat till en social problematik som exempelvis missbruk, kriminalitet eller annat självdestruktivt beteende. Detta ingår i socialtjänsten målgrupp

(Proposition 2012/13:10).

3. KUNSKAPSLÄGE

Nedan följer tidigare forskning som gjorts inom ämnet anmälningsplikt. Vi har valt att presentera tre forskningsstudier vars huvudsakliga inriktning är densamma som vår,

upplevelsen av att anmäla (eller att inte anmäla) oro. Den tidigare forskningen som vi har valt att använda oss av har vi fått fram genom att söka på två olika söktjänster: Libsearch och Swepub. Vi har använt både svenska och engelska sökord som: anmälningsplikt,

orosanmälan, socialarbetare, barn, youths, difficulties och ethical challenges. Detta har i sin tur lett till att vi fått fram både svenska och engelska forskningsrapporter inom utvalt område. Vi har i samband med sökandet även avgränsat valet av artiklar till årsperioden 2005-2019 för att få en så aktuell tidigare forskning som möjligt. Sökprocessen till att hitta liknande

vetenskapliga artiklar som vår egen har varit problematisk. Det finns ett begränsat antal vetenskapliga artiklar som innefattar de kriterier som vi sökte efter. Vi fann även en svårighet med ordet “report’’ som kan innebära olika saker på engelska. Det finns alltså inte ett

allmängiltigt ord för “orosanmälan’’ eller “anmälningsplikt’’ på engelska vilket begränsade vårt sökande ytterligare.

3.1 Children at risk

En central studie som vi har valt att ha med och som har anknytning till vår uppsats är

“Children at risk’’ av Veronica Svärd (2016). Studiens generella syfte är att undersöka olika

faktorer som influerar yrkesverksammas beslut till att inte orosanmäla misstanke om barn som far illa till socialtjänsten. Svärd skriver att trots att alla de professioner som deltagit i hennes studie faller under anmälningsplikten så har majoriteten av dessa aldrig gjort en orosanmälan. Det representerade urvalet för denna studie består av sjukvårdspersonal däribland läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och sjukhuskuratorer. Studiens resultat visar markanta skillnader mellan professioner där läkare och kuratorer stod för flest orosanmälningar medan sjuksköterskor och undersköterskor inte var lika “vana’’ vid det. För att besvara sin

frågeställning har Svärd valt ut tre olika teoretiska ramar som hon analyserar utifrån. Dessa är: professionsstudier, emotionssociologi och normativitetstudier. Det är särskilt två begrepp som används kontinuerligt genom uppsatsen: professionellt handlingsutrymme och

jurisdiktion. Genom att dra kopplingar om hur normativitet och emotioner påverkar professionella bedömningar så förs en diskussion om hur detta har en inverkan på benägenheten till att dra sig för en orosanmälan till socialtjänsten.

Resultaten för denna studie presenteras i form av fyra olika “teman’’. Det första temat handlar om att det fanns tre institutionaliserade normer på sjukhusen som ledde till att kuratorerna använde sig av tre olika handlingar i bedömningsprocessen. De institutionaliserade normerna var juridisk, terapeutisk och medicinsk. Den medicinska normen innebar en mer passiv position då den baserade sig på dokumentation och medicinsk fakta som skulle kunna användas som bevis på att övergrepp har skett och som kan leda till rättsliga konsekvenser. Den juridiska normen ledde till en aktiv position då den baseras på anmälningsskyldigheten. Den terapeutiska normen var mer reflekterande då de primärt använde sig av rådgivande eller motiverande samtal i syfte att få föräldrar att själv söka hjälp.

Det andra temat undersöker emotioner och hur de samverkar med normativitet i kuratorers bedömningar av föräldrar och deras berättelser om barn som misstänks att fara illa. Det visade sig att emotioner spelar en roll i bedömningar på olika sätt beroende på situation. Känslor av ömhet, skam och grymhet sattes igång i bedömningar av föräldrar med medicinska diagnoser. Könsstereotyper visade också sig att ha en inverkan på kuratorers bedömningar. Till exempel är känslor av oro och skuldbeläggande applicerade på omsorgssvikt av mödrar och fysiskt våld eller försummelse av fäder. Vidare var bedömningar av föräldrar med en annan kulturell eller nationell bakgrund ofta kopplade till känslor av skuldbeläggande och distans. Medans känslor av att bli lurad, gemenskap, fruktan och svårigheter skapade ambivalenta känslor i bedömningen av den “normala familjen”

Svärd förklarar att informanterna ständigt arbetar med att neutralisera sina känslor i

sitt arbete, men att känslan av oro inte går att skaka av sig. Detta är förståeligt eftersom man jobbar med barn och föräldrar till barnen som misstänks fara illa. Därmed är känslan både förstådd och kanske även nödvändig i arbetet. Känslan av oro höjer tecken kring

varningssignaler vilket leder till agerandet av att orosanmäla eller inte. Dock är det visat i studien att det som anses vara varningssignaler har sin bas i normativa antaganden som är förknippade med oroskänslan. Det innebär att känslor på sin tur är involverade i

diskriminerande strukturer.

Det tredje temat handlar om de organisatoriska och professionella villkoren för

sjukhuspersonal som skiljer sig beroende på vilken profession det handlar om. Enkätsvaren visar att alla sjukhus erbjöd olika former av organisatorisk stöd, som barnskyddsteam, barnahus, specialistkonsulter, grupphandledning, mentorer och riktlinjer och rutiner. Men att de olika professionerna hade varierad kännedom om, och tillgång till dessa. Artikeln visar även att särskilt sjuksköterskor och undersköterskor hade mindre kunskap på området “barn som far illa’’ jämfört med läkare och kuratorer. Exempelvis svarade samtliga kuratorer att de hade tillräckligt kunskap om vad socialtjänsten innebär för dem i arbetet, medan enbart 38% av undersköterskorna svarade att de hade det. Liknande mönster återgavs på frågan om vem respondenterna ansåg skulle ha ansvar för att göra anmälningar. 32% av undersköterskorna och 13% av sjuksköterskorna ansåg att läkaren ska ha detta ansvar, vilket bara 10% av läkarna själva höll med om. Men de flesta, särskilt kuratorerna, ansåg att det är den som har en

misstanke om att barn far illa som ska göra en anmälan, vilket också stämmer överens med vad lagen säger. Detta temat argumenterar om att det praktiska arbetet med barn som far illa riskerar att brista när personalen inte har tillräckligt med kunskap på området och inte heller känner till det organisatoriska stödet.

Det fjärde temat undersöker de olika professionernas erfarenheter av att anmäla till

socialtjänsten och analyserar vilka faktorer det är som påverkar yrkesverksamma till att inte anmäla trots att de haft en oro för ett barn. Mer än hälften hade aldrig gjort en anmälan och

nära sex av tio hade vid enstaka tillfällen valt att inte göra en anmälan trots misstanke. Men svaren skilde sig mycket mellan professionerna. Sjuksköterskor och undersköterskors sannolikhet för att vara låganmälare var mycket hög jämfört med läkare och kuratorer.

De som hade lägre sannolikhet för att vara låganmälare var de som hade arbetat mer än fem år i yrket och hade tillgång till riktlinjer och rutiner på sin arbetsplats. Dessa utgör dock samma grupp som har större sannolikhet för att ha beslutat att inte göra en anmälan. Tillgång till riktlinjer och rutiner verkar alltså i viss mån öka anmälningsgraden, medan andra faktorer tycks påverka deras beslut att inte göra anmälan. Emotioner hade ingen påtaglig relation till den faktiska anmälningsgraden i regressionsanalys, men känslor av stress visade sig starkt påverka beslutet till att inte anmäla. Detta trots att stress placerades lägst i en rankningsanalys av respondenternas svar på i vilken grad en rad olika känslor och omständigheter påverkat deras beslut att inte anmäla. Det visade sig istället i rankningen att osäkerhet i att bedöma en aktuell situation som misshandel eller omsorgssvikt, och kluvenhet kring vilken insats som var bäst för tillfället hade störst inverkan. Rankningen visade också att professionstillhörighet var en bidragande faktor som påverkade de olika känslorna. Sjuksköterskor, undersköterskor och läkare hade påverkats mycket av osäkerhet i att bedöma en situation som misshandel eller omsorgssvikt, ofta känt kluvenhet kring hur de skulle agera och påverkats av om föräldern eller den unga själva förklarat en skada.

Undersköterskorna är den grupp som påverkas mest av emotioner. Deras förtroende för att socialtjänsten ingriper tillräckligt var låg och de var oftare påverkade av osäkerhet kring kulturella skillnader i barnuppfostran. Kuratorer stod ut som minst påverkade av emotioner även om en tredjedel av dem känt sig kluvna i hur de skulle agera vid oro för ett barn. 3.2 Ethical and legal challenges of mandated child abuse reporters

Denna vetenskapliga artikel heter Ethical and legal challenges of mandated child abuse

reporters och undersöker etiska dilemman och juridiska utmaningar vid anmälan av barn som

far illa. Det är en kvalitativ studie med fem olika forskare bakom (Jui YingFeng et. al, 2012) och som utspelar sig i Taiwan. Undersökningsgruppen är 18 yrkesverksamma inom psykiatri, skola, sjukvård och socialtjänst. Trots vetskapen kring anmälningsplikten som finns i Taiwan har man ändå fått fram att yrkesverksamma anmäler väldigt inkonsekvent. De flesta har aldrig orosanmält trots att misstanke har funnits.

Etiska dilemman uppkommer vid processen av en orosanmälan, speciellt för socialarbetare med nära relation till de berörda familjerna. Enligt studien kan varje besult, handling eller passivitet leda till en följd som involverar tre komponenter; skada för barnet, skada för den professionella eller skada för vårdnadshavaren. Professionella överväger ofta dessa alternativ försiktigt och ansvarsfullt vid beslutstaganden. När man jobbar med fall där barn far illa är det ofta väldigt utmanande och känsloladdat. Syftet med denna studie blir därmed att undersöka yrkesverksammas känslor kring anmälan med fokus på etiska dilemman och utmaningar som kommer med anmälningarna. Utifrån studiens empiriska material var det tre teman som kom att utmärka sig; konflikter, tid och lagen som tillflykt.

Konflikter kännetecknas i studien som etiska konflikter inom det sociala arbetet där professionella har obligationen att orosanmäla. Som professionell tvingas man prioritera, överväga och hitta balans bland etiska principer, personliga synpunkter och värderingar. Etiska konflikter pågår under hela processen av att ta hand om barn som far illa och deras familjer. Dessa kategoriseras som etiska dilemman, sympati kontra ansvar och kulturella normer kontra ansvar. Vid ärenden där barn far illa är det svårt för professionella att hedra och respektera vartenda individuellt intresse i en familj. Exempelvis, att orosanmäla när ett

barn far illa kan vara fördelaktigt för barnet samtidigt som det kan vara oroväckande eller till och med skadligt för de familjemedlemmar som inte för våld i hemmet. Det finns därmed en rollkonflikt för socialarbetaren genom att vara hjälparen och insatsgivaren för familjen, samtidigt som man skapar distress genom att ta barnet ifrån familjen. Professionella anser att kärnfamiljen är den bästa omgivningen för barn. Därför blir de även satta i dilemmat av ta bort barnet från dess fara samtidigt som det inte finns någon “bättre plats än hemma’’. Det är svårt att besluta den bäst fysiska och emotionella omgivningen för ett barn, och professionella känner ofta osäkerhet samt obehag till att fatta det beslutet.

Sympati kan även påverka beslutstaganden kring orosanmälan. Exempelvis, om en familj går igenom svårigheter i hemmet som resulterar i ett irrationellt agerande från vårdnadshavare anses detta kunna bli “förlåtet” av socialarbetaren. Fokus dras bort från incidenten och riktas istället till vilka intentioner och möjliga faktorer som orsakade det felaktiga agerandet av föräldern. Det innebär att sympati gör beslutstagandet svårare trots att incidenten varit klar för orosanmälan. Kulturella normer kan även påverka beslut om orosanmälan. I Taiwan där man lägger tonvikt på föräldrars rättigheter och familjens integritet kan orosanmälan gå mot landets sociala normer och värderingar. Exempelvis, disciplinering av barn där våld är inblandat anses vara en familjs privata ensak, att involvera sig anses därmed vara en integritetskränkning för en del yrkesverksamma.

Tidsramen ansågs även vara en utmaning för socialarbetare i Taiwan. Det finns en lag där man är tvungen att anmäla inom 24 timmar då man fått en misstanke om att barn far illa. Inom tre dagar ska information om tillfällig placering för barnet samlas in. Dessa krav synliggör problemen och uppmuntrar socialarbetare att agera snabbt. Dock anser

yrkesverksamma att lagen tillför mer begränsningar än det tänkbara stödet. De menar att tidsbegränsningen är opraktisk och bidrar till känslan av ångest eftersom att beslutsagandet måste ske inom 24 timmar. Det krävs mer tid med de olika involverade parterna för att känna att man fattar rätt beslut, dessutom är tre dagar även kort tid för att hitta bevisning. Därför är det inte självklart att tidsbegränsningen innebär automatisk säkerhet för barnet eftersom det kan ge bakslag vid missbedömningar. Vid konflikter och dilemman kan lagen stötta upp och socialarbetare använder den som tillflykt från konflikter med klienter som står inför en anmälan. Eftersom de enligt lag måste anmäla oro så blir det även lagen de refererar till och som därmed blir deras säkerhet vid konflikter. Yrkesverksamma menar att det underlättar orosanmälningar och fungerar som något de kan luta tillbaka på.

3.3 Reporting suspected child maltreatment: Educating social work students in decision making and maintaining the relationship

En annan studie värd att belysa är “Reporting Suspected Child Maltreatment: Educating Social Work Students in Decision Making and Maintaining the Relationship”. Det är en vetenskaplig studie som är gjord av fem olika forskare (Lea Tufford et. al, 2019) och undersöker studenters olika tankeprocesser och överväganden gällande utförandet av en orosanmälan. Syftet med studien är att skapa en övning som ska i förebyggande syfte ge studenterna en större inblick kring processer vid en orosanmälan av barn som far illa. Fokus lades på anmälningsplikt, lagliga och professionella obligationer, beslutstagande och

strategier för att bevara och övervinna rubbningar i relationer till klienter i en

anmälningsprocess. Vidare lades även vikt på att belysa dem kognitiva och affektiva

processerna som uppkommer kring en orosanmälan och hur dessa påverkar beslutstaganden. Det är en kvalitativ studie gjord i USA med 42 studenter under pågående utbildning, indelade i två grupper: kandidat och master.

I workshopen presenteras ett case där man får man ta del av en familj som immigrerat från Vietnam till Canada och varit i kontakt med socialtjänsten i 4 månader. Övningen handlar om att resonera kring huruvida ett barn far illa när modern väljer att använda sig av våld i

disciplineringssyfte. I denna studie får man ta del av studenternas tankeprocesser kring beslutstagande och tillvägagångsätt och man kunde dela in dessa i olika teman kopplade till olika svårigheter. Två av dessa teman dominerade i förhållande till dem andra: terapeutiskt

nära relationer och anmälningsplikt samt kognitiva och affektiva processer i samband med orosanmälan.

Den terapeutiska relationen till klienterna är oerhört uppskattad och eftersträvad inom socialt arbete eftersom det följer med mycket fördelar i det praktiska arbetet med klienten. Dessa relationer hör till processen innan samt efter sociala insatser och ses som själen och hjärtat inom det sociala arbetets praktik. Många olika livssituationer är i behov av framgångsrika relationer mellan socialarbetare och klient eftersom effekten av dessa genererar i påtagligt större terapeutisk förändring för klienten. Av den anledningen uppmuntrar lärare inom socialt arbete att man bör skapa dessa relationer till klienterna så snabbt som möjligt för att

underlätta avslöjandet av klientens intrapersonella och sociala utmaningar. Problematiken uppstår när socialarbetaren tvingas orosanmäla och därmed riskera att bryta klientens

förtroende vilket kan förstöra relationen man byggt upp. Studier visar att många relationer får en negativ effekt efter en anmälan. Klienter ger ifrån mindre information om sin livssituation, ilska, uteblir från träffar och blir passiva till de sociala insatserna. På grund av detta upplever studenterna att en osäkerhet till att ta beslut om huruvida de ska orosanmäla eller inte. Dels för att de redan från start blivit lärda att värna om relationen de skapar till klienterna men även att de kommer vissa av dem väldigt nära. Men de har inte blivit lika lärda kring hur man reparerar en skadad relation vilket kan vara anledningen till att de hellre inte tar steget att förstöra något de inte vet hur de ska komma tillbaka till (Lea Tufford et al.)

Studien visade att studenter upplever svårigheter kring att kunna besluta huruvida barnet i caset far illa. Beslutstagandet påverkas av kognitiva och affektiva processer på så sätt att tankeprocesserna till stor del bestod av egna erfarenheter och emotioner kopplat till caset. I detta fall stod kultur och migration i centrum och utgjorde förmildrande faktorer kring det våld som presenterades. Vissa studenter riktade fokus på moderns egna möjliga erfarenheter till våld i disciplineringssyfte inom hennes kultur, samt den stressiga miljö hon befunnit sig i genom att ha varit i en migrationsprocess. Studenterna har visat en vilja till att försöka förstå olika aspekter som bidragit till den disciplinära åtgärden mamman vidtog, vilka grundar sig i sociala, kulturella, familjära och relationella aspekter. Studenter började reflektera kring egna erfarenheter om uppfostran och disciplin vilket skapade utrymme för egna subjektiva

antaganden. Detta bidrog till osäkerhet vilket influerade beslutstagande och tillvägagångsätt för anmälan. De studenter som tidigare upplevt disciplin kopplat till någon form av våld ansåg detta mycket mer som en normal del av uppfostran medans de andra förknippade denna situation som ett självklart fall till orosanmälan. Osäkerheten förde studenterna längre ifrån att utvärdera detta case i relation till anmälningsplikten. Detta på grund av att deras egna

personliga erfarenheter fungerade som ett filter vid bedömningsprocessen om huruvida barnet far illa eller inte.

De grupperna som undersöktes var två olika men efter det empiriska blivit sammanställt visade det sig inga kvalitativa olikheter mellan dessa. Båda grupper delar liknande känslor av osäkerhet när det kommer till att orosanmäla. Studien belyser den centrala rollen av en socialarbetares utmaning i beslutstagandeprocessen, specifikt i situationer som tagits upp i caset. Det har visat sig att en rad olika faktorer kan påverka ens beslut om att anmäla. Rädslan

av att förlora en god relation till klienten, ens egna perspektiv om kultur, personliga erfarenheter av disciplin och förmågan av att kunna styra ens emotioner kan alla ha en påverkan, hos vissa till en större grad och hos andra till en lägre grad vid beslutstagandet. Resultat visar ett komplext samspel med socialarbetarens historiska, kulturella, kognitiva och affektiva verklighet i relation till det fall den har att jobba med.

Sammantaget kan man säga att alla tre ovannämnda forskningsstudier är av relevans för denna uppsatsen då alla tre fokuserar på tankeprocessen bakom en orosanmälan och vilka faktorer som påverkar huruvida en yrkesprofessionell väljer att gå tillväga med en

orosanmälan eller inte. Vi valde att ta med studien “Children at risk’’ trots att studiens urval baseras på sjukvårdspersonal, vilket skiljer sig från vårt urval. Detta på grund av att studien undersöker just upplevelsen av att orosanmäla och vilka tankeprocesser som ligger bakom. Samtliga forskningsstudier har även tematiskt kodat sina analyser med liknande teman och inriktningar som våra teman vilket tyder på en stark relevans med liknande empiriska data. Det är dock värt att ha i åtanke att den andra och tredje studien är forskningsrapporter som utspelar sig båda utomlands, Taiwan och USA, vilket ger en annan kulturell kontext och kan därför skilja sig från vår studie inom vissa aspekter.

4. TEORI

Nedan följer en redogörelse av de teorier som använts för analys av det empiriska materialet. Först kommer vi att presentera den normativa etiken som en grund för studiens

frågeställningar. Därefter kommer etiken att preciseras och avgränsas genom en presentation av professionsetiken som ett eget område inom etiken. Den valda teorin handlar inte om professionsetik för en bestämd profession utan istället utgår teorin från ett generellt perspektiv fokuserar på drag som är gemensamma för alla “människobehandlande’’ professioner. Talcott Parson och Michel Foucault är två sociologer med olika infallsvinklar och angreppssätt till att beskriva professionsetiken, varav den ena inte utesluter den andra.

4.1 Normativ etik

Man kan säga att etiken delas in i tre nivåer. Dessa är: tillämpad etik, normativ etik och

metaetik. Tillämpad etik handlar om de konkreta etiska problem som individen står inför. Om

man talar utifrån ett yrkesprofessionellt perspektiv, så ställer tillämpad etik frågan om huruvida professionella i en given situation ska tala sanning eller inte. Normativ etik handlar om resonemanget bakom en handling. Om vi fortsätter utifrån det yrkesprofessionella

perspektivet så behandlar den normativa etiken vilka faktorer som är viktiga att ta hänsyn till när en professionell avgör om en viss handling är rätt eller orätt. Dessa resonemang grundar sig på tre olika modeller: konsekvensetik, pliktetik och sinneslagsetik. Slutligen handlar metaetik om argumenten bakom huruvida en handling var rätt eller inte. Argumenten fungerar som en legitimitet för ställningstagandena i den normativa etiken (Thorsén 2016)

Eftersom att teorin om etik är väldigt bred och kan diskuteras utifrån olika nivåer och perspektiv, så har vi valt att avgränsa oss genom att presentera och utgå från den normativa etiken då den passar vår studie bäst. Normativ etik är en utav tre nivåer inom den etiska metodiken. Denna etik ger svar på frågan om hur en professionell bör resonera när denne avgör om en handling är rätt eller fel. För att besvara den frågan så kan man analysera utifrån de tre olika resonemangsmodeller. Detta görs genom en kognitiv struktur som delas in i:

konsekvenser, plikter och motiv. Med hjälp av dessa kan man navigera sig fram till hur man bör resonera vid en etisk bedömning av en situation (Thorsén, 2016).

4.1.1 Konsekvensetik

Konsekvensetiken anser att man kan avgöra huruvida en handling är rätt eller orätt med utgångspunkt i värdet av dess konsekvenser. Med andra ord blir resultatet av en handling avgörande för om man har handlat etiskt korrekt eller inte. Det finns dock tre olika problem som kommer med konsekvensetiken. Det första problemet ställer frågan “hur mäter man vad

som är goda konsekvenser?’’. Mätskalor hjälper till att ange värden som egenvärde samt

instrumentella värden för att avgöra vad som är goda konsekvenser. Exempel på egenvärden är: liv, hälsa och frihet medans instrumentella värden är de medel som bidrar till att uppnå egenvärde som exempelvis medicin eller pengar. Olika egenvärden kan kollidera med varandra och hamna i konflikt. Därför är rangordningen av dessa avgörande till hur man argumenterar för att en handling är etiskt korrekt. Dock behöver mätskalan inte se likadan ut för alla människor då vad som anses viktigast är olika för olika människor (Thorsén, 2016). Det andra problemet beaktar en lojalitets aspekt med frågan “goda konsekvenser för vem?’’ En etisk konflikt inbegriper många gånger en intressekonflikt eftersom att det är många aktörer inblandade och påverkas av olika handlingsalternativ. Genom lojalitetsval så måste man bestämma vems intressen som ska prioriteras (Thorsén, 2016 s.148).

Slutligen handlar det tredje problemet om konsekvensmätningen av en handling. I många fall kan konsekvensen inte mätas direkt efter en handling utan det kan visa sig i framtiden

huruvida den yrkesprofessionella gjorde rätt eller inte. Av den anledningen innefattar konsekvensetiken även en tidsaspekt som innebär att man efter en tid blickar tillbaka på handlingen och bedömer ifall utfallet blev etiskt rätt (Thorsén, 2016).

4.1.2 Pliktetiken

Pliktetiken är den andra resonemangsmodellen och kännetecknas genom att fokus läggs vid egenskaperna av en handling. När man avgör huruvida handlingen i sig är rätt eller orätt är det karaktären och egenskaperna i utförandet som är avgörande. Pliktetiken grundar sig i det lojala bandet mellan plikter och pliktkällor. Dessa pliktkällor grundas i relation till olika aktörer exempelvis: Gud, överenskommelser och lagen. Med pliktkällorna finns det plikter som vi är underkastade till. Dessa är exempelvis: att värna om liv, vara ärlig, vara rättvis, följa regler, order och att man håller vad man lovar. Med hjälp av plikter anser pliktetiken att dessa fungerar som vägledande faktorer till att leva moraliskt. Dock kan det förekomma att ens plikter hamnar i konflikt med varandra (pliktkollision) vilket innebär att det inte är givet vilken plikt som bör väga tyngst. För att lösa upp sådana kollisioner rangordnas plikterna i en pliktpyramid vilken utgör bedömningsgrunden till huruvida en handling är rätt eller orätt (Thorsén, 2016).

Det finns olika typer av pliktetiska vägledningsmodeller att använda sig av som ett sätt att handla etiskt korrekt. En del väljer att använda plikterna som överordnade regler, i detta fall tar man inte hänsyn till specifika faktorer i en situation. Denna variant kallas för pliktetik av

regeltyp och innebär att ingen regel har undantag utan att plikten går före oavsett kontexten

man befinner sig i. En annan variant kallas för pliktetik av situationstyp och är motsatsen till den tidigare. Denna variant påstår att ingen situation är den andra lik och att man av den anledningen bör följa den plikt som faller bäst in till den givna situationen. Det innebär även att två liknande situationer kan bedömas helt olika beroende på hur personer väljer att rangordna inom sina pyramider. En tredje variant kallas för pliktetik av modifierad typ och befinner sig i ett mellanläge mellan de två övriga. Denna variant bedömer att en handling är

rätt eller orätt utifrån de egenskaper handlingen har. Dock lägger den vikt vid att situationer med likartade etiskt relevanta komponenter ska i princip bedömas lika. Regler finns och beaktas men det finns undantag (Thorsén, 2016)

4.1.3 Sinnelagsetik

Den tredje resonemangsmodellen benämns för sinnelagsetiken. Det centrala inom denna etik är att avsikten eller motivet bakom en handling avgör om handlingen i sig är rätt eller fel. Även inom sinnelagsetiken finns en vägledningsmodell som benämns motivpyramid. Denna pyramid kan tolkas i termer av värden och plikter där sinnelagsetikern själv kan blanda dessa vid skapandet av sin motivpyramid. Goda eller högsinnade motiv avgörs i en motivpyramid, det motivet man värderar högst är det man utgår ifrån när man bedömer hur man ska gå tillväga. Sinnelagsetikern anser att man inte kan veta hur konsekvenserna av ens handlingar kommer se ut och att det enbart är avsikterna med handlingen som är väsentlig (Thorsén, 2016).

4.2 Professionsetik

På senare tid har det skett ett ökande intresse av professioner och professionsutbildningar. Avgörande för att ett yrke ska kunnas definieras som en profession innebär det att detta yrke också har en professionsetik. Den specifika professionetiken är vad som kännetecknar en profession och skiljer därmed professionen från andra yrkesgrupper. Professionsetik handlar om etiska krav och skyldigheter i kontext med vissa sociala funktioner och roller. Det är yrkesorganisationerna som utarbetar dem specifika professionsetiska reglerna för sina medlemmar, vilket innebär att det inte är enskilda yrkesutövare som tar sig an den specifika professionsetiken. Med hjälp av professionsociologin kan man tydligare se de sociala sammanhang som professionsetiken ingår i (Christoffersen, 2011).

4.2.1 Talcott Parson

Denna genomgång av professionsetiken kommer att inledas med professionsociologen Talcott Parsons infallsvinkel varav han lägger sin betoning på professionernas funktion i samhället. Parson menar att professionerna har utvecklats för att lösa en del specifika uppgifter från samhället. Professionerna får uppdrag av samhället och blir därmed uppdragstagare på grund av den kompetens och praktiska färdighet de besitter för att kunna hjälpa andra människor. De professionella anses med andra ord som samhällets nyttiga hjälpare. I gengäld får de

professionella auktorisation och förmåner i form av lön, utbildning och status av samhället. Det samhälleliga uppdraget sätter klienter och professionella i rum med varandra där hänsyn och drivet att hjälpa klienten går före allt annat. Ett kännetecken i Parsons perspektiv är att professionsetiken är vad som kommer utgöra hur professionen uppfattas och tolkas av andra. Professionsetiken styrs i största del av förhållandet mellan professionsutövaren och klienten. Parsons professionsetik punktas upp i fem olika punkter här nedan:

 Känslomässig neutralitet som handlar om att professionsutövaren är inriktad på att hjälpa sin klient men under förutsättningar att inte borde engagera sig känslomässigt i klientens liv. Detta är av vikt för att klienten och professionsutövaren inte ska utveckla känslomässiga band.

 Universalism som handlar om att professionsutövaren behandlar alla klienter lika utifrån universella principer där ingen särbehandling äger rum.

 Kollektiv inriktning som innebär att professionsutövaren inte har sin egennytta i centrum. Klientens och professionens intressen är vad som står i centrum.

 Prestationsinriktning vilket innebär att klienter bedöms utifrån sina handlingar som inte baseras på ras, kön, religion eller andra faktorer av liknande art.

 Begränsning av den professionella relationen, som innebär att relationen bara omfattar en liten del av klientens liv.

(Christoffersen, 2011)

De fem punkterna ovan sammanfattar fundamentala principer för professionsetiken enligt Parsons perspektiv. Något som utgör ytterligare en viktig del inom denna etik är avvisandet av illegitim politisering. Det innebär att politikerna enbart gör beställningar som syftar till att gynna deras egna intressen. Parson menar att professionsetiken kan fungera som en motvikt av detta. Dock är det även centralt att kunna ifrågasätta den legitima politiseringen vilket i sin tur utmanar grundtanken om professionernas roll som uppdragstagare och samhällets hjälpare. Enbart för att “beställningen” är politiskt legitim, innebär det inte nödvändigtvis att det är en bra lösning för berörda klienter. Av den anledningen kan inte professionsetik göra

yrkesverksamma till pliktuppfyllande redskap för politiska angelägenheter. Professionsetiken måste istället säkerställa att de yrkesverksamma har ett självständigt ansvar till att värna om klientens intressen, specifikt i de fall då dem hamnar i konflikt med de politiska

beställningarna (Christoffersen, 2011).

När man jobbar inom människobehandlande organisationer krävs det att arbetstagare har empati, ett känslomässigt engagemang med andra ord. Man måste ha en förmåga av att kunna ta in och beröras av den andre och dennes livssituation. Utan denna förmåga hade vi varken professionellt eller privat kunnat leva oss in i eller förstå hur det som sker påverkar den andre och varför denne är i behov av engagemang och insatser från professionsutövare.

Denna känslomässiga involvering är en förutsättning för att arbetet ska gå bra. Dock är inte empati en speciell förmåga utan det är en allmänmänsklig egenskap som professionsutövaren bär med sig i arbetet. Det finns en speciell utmaning som professionsutövaren står inför inom arbetet vilket är att kunna vara engagerad, men samtidigt distansera sig vid arbetets slut. De professionerna som undgår denna utmaning är de som inte befinner sig i samma rum med klienterna i lika stor utsträckning. Det innebär att de befinner sig i en situation utan

känslomässig stimulans som inte gör det möjligt till samma förståelse (Christoffersen, 2011). 4.2.2 Michel Foucault

Den tredje infallsvinkeln är knuten till den franske filosofen och sociologen Michel Foucault. Foucault har studerat framväxten av moderna institutioner i relation till social kontroll och disciplinering av de avvikande. Han menar att professionerna eller vad han kallar dem för, yrkesdisciplinerna, övervakar samhällets disciplin. De ser till att alla människor inordnar sig i moderniseringens led och tar kontroll över de enskilda människornas liv genom sin

monopoliserade kunskap (exempelvis läkare, advokater, lärare och så vidare). Utöver

fängelseväsendet som i mångt och mycket handlar om att skilja ut och synliggöra avvikare för att få dem under kontroll, så pratar han även om skolan som en sådan institution. Foucault menar att skolan är inte bara en rätt för barnens skull, den existerar också till samhällets fördel. Den ska socialisera barn in i de vuxnas värld och hela tiden producera nya vuxna moderna människor som kan fylla arbetsuppgifterna i det moderna samhället (Christoffersen 2017).

I de yrkesetiska principdokumenten för socialpedagoger, socionomer och omsorgsarbetare i Norge finns ett centralt ord som genomsyrar dokumenten “myndiggörande’’. Ordet innebär att brukare ska få hjälp att mobilisera sig, ta i bruk resurser och ha kontroll över sina egna liv, sträva efter autonomi och egenfrihet. Foucaults inspirerande diskussioner driver tankarna om att det mellan raderna smyger samma gamla krav om att de som är annorlunda ska bli som vi -

vi som redan har makt, ansvar och kontroll över våra liv. Men hur öppna är vi av tanken att autonomi och egenkontroll kan betyda olika för olika människor? (Christoffersen 2017). Ännu ett perspektiv som kan beaktas i relation till Foucaults tankar om disciplin och social kontroll. Invandringen till de nordiska länderna har på många sätt väckt frågor om att de som kommer hit ligger mycket långt ifrån oss i kulturellt hänseende. I västvärlden är

föreställningen om människan att den ska vara fri, självständig och oberoende. Detta krockar således med människosynen i andra delar av världen som har föreställningen om människan som representant för sin familj. Utifrån Foucaults sätt att teoretisera detta perspektiv kan man ställa frågan: “Vad gör vi när våra föreställningar om människan som representant för sig

själv som individ krockar med föreställningen om människan som representant för sin familj?” (Christoffersen 2017).

Oberoende av hur man bedömer Foucaults perspektiv så är det viktigt att reflektera över hur mycket makt de professionella yrkesutövarna har över sina klienter. Faktum är att det inte är den enskilde yrkesutövaren som utifrån personlig åsikt tar som sin uppgift att disciplinera de avvikande. Det är det dominerande tankesättet i samhället som fungerar utifrån detta vis. Men vad händer när politikerna får exakt det som de beställt å samhällets vägnar fast att det leder till ett katastrofalt resultat för patienter och klienter? Foucault menar därför att professionerna måste ha en kritisk inställning på politik och samhället för att beskydda sina patienter och klienter i möjligaste mån mot politikernas och samhällets beställningar (Christoffersen 2017).

5. METOD

Detta kapitel redogör för de metoder som varit utgångspunkten för denna studie. Vi kommer att beskriva urval, tillvägagångssätt, validitet, reliabilitet och forskarroll. Utifrån studiens syfte och frågeställning har vi ansett att det mest lämpliga tillvägagångssättet att utföra denna studie på är genom en kvalitativ metod. Detta förklaras genom att beskriva kvalitativ

forskning som en forskningsstrategi som vanligtvis lägger vikt vid ord och hur individer uppfattar och tolkar sin sociala verklighet (Bryman, 2011).

5.1 Urval

Studien handlar om hur yrkesverksamma förhåller sig till anmälningsplikten i arbete med barn. För att få svar på studiens frågeställning har det därför varit av vikt att de utvalda respondenterna har en direkt koppling till de forskningsfrågor som studien bygger på. Som följd har vi valt att använda oss av målstyrda urval (purposive sampling) som handlar i huvudsak om att välja ut enheter med direkt hänvisning till de forskningsfrågor som har formulerats. Bryman 2011 skriver att kvalitativa studier med målstyrda urval sällan görs på enbart en nivå. Det brukar vara ytterligare två nivåer inkluderade vilket även är fallet för vår studie. Utöver målstyrda urval har vi utgått ifrån ännu en urvalsnivå, vilken handlar om att välja ut vilka organisationer vi ska kontakta. Vi valde olika typer av organisationer och verksamheter för att få ett balanserat urval där heterogeniteten är av betydelse. De

verksamheter som valts ut är: skola, barnrättsorganisation, ideell organisation och öppenvård. De fyra olika utvalda organisationerna skiljer sig både i ledningsstruktur och omsättningsnivå och syftet med detta urval är att öka undersökningens generaliserbarhet (Bryman 2011). Den andra urvalsnivån som vi har utgått ifrån är urval av intervjupersoner. Intervjupersonerna är själva utvalda av skribenterna utifrån relevans till forskningsfrågan. Båda skribenterna gjorde en skiss över antal intervjupersoner och deras yrkestitel samt arbetsplats. Gemensamt för alla intervjupersoner som var med i skissen var att alla arbetade genomgripande med barn

och ungdomar, men på olika sätt och genom olika organisationer. Vi hade möjlighet att göra på detta sätt på grund av att båda skribenter har ett brett kontaktnät inom socialt arbete. Utifrån tolv möjliga intervjupersoner filade vi ner urvalsgruppen till sex stycken med argument om att dessa är mest relevanta och kommer från olika organisationer, vilket

genererar i ett balanserat urval. Intervjupersonerna har alla olika positioner i sina arbeten. Vi har en urvalsgrupp med nyligen anställda inom socialt arbete till högt positionerade chefer. Avslutningsvis visar statistik att graden av rapportering skiljer sig mellan de yrkesgrupper som har anmälningsskyldighet men det alla har gemensamt är att rapporteringsgraden är låg inom samtliga. Av den anledningen har vi valt att utgå ifrån ett bredare perspektiv av professioner snarare än att fokusera enbart på en.

5.2 Tillvägagångssätt

Studiens empiriska material består av sex stycken semistrukturerade intervjuer med sex informanter som arbetar i Malmö. Intervjuer är enligt Bryman (2011) den mest använda metoden inom kvalitativ forskning för att samla in data, vilket kan bero på den rymliga flexibiliteten som kommer med intervjuer. Vi utgått från en intervjuguide men låtit respondenterna ha stor frihet i att utforma svaren på sitt eget sätt (Bryman 2011). Ofta har frågeställningarna inte kommit i samma ordning som i intervjuguiden då respondenterna redan svarat på frågorna omedvetet. Vi har även haft möjlighet att ställa uppföljande frågor om respondenternas svar har tillåtit det.

Valet av organisationer och intervjupersoner som undersökningsgrupp har varit av relevans till frågeställningen då dessa har en direkt koppling till anmälningsplikt och arbete med barn (Bryman 2011). Vi har inte lika många intervjupersoner från vardera organisation. Fördelning av organisation och respondenter ser ut på följande vis: Skola (2), barnrättsorganisation (1), öppenvård (2) och ideell organisation (1). Intervjupersonerna går under följande yrkestitel: Skolkurator, gymnasielärare, socialarbetare och ungdomscoach, behandlingspedagog, chef för öppenvård och platsansvarig för ungdomsorganisation. Vi har inte närvarat båda två

på samtliga intervjuer då en utav oss har i vissa fall haft för nära kontakt till respondenten. För att undvika att intervjusvaren blir skeva har vi därför valt att den skribent som inte har någon tidigare relation till intervjupersonen ska hålla intervjun ensam (Bryman 2011). Under uppsatsens gång kommer intervjupersonerna att benämnas med bokstäver från A-F för att skydda deras identiteter.

Samtliga intervjuer har spelats in via inspelningsapparat efter godkännande av respondenter och sedan transkriberats ordagrant. Innan vi spelade in intervjuerna presenterade vi oss själva och förklarade för intervjupersonen vad vår uppsats handlar om och vad syftet med uppsatsen är. Detta tillvägagångssätt förankrar sig i informationskravet som är en utav de etiska

principerna som gäller för svensk forskning. Fördelen med att använda sig av inspelningsapparat är att vi under intervjutillfället har möjlighet att fokusera på det

informanterna säger utan att ständigt hålla fokus på anteckningar. Istället har vi möjlighet att vara uppmärksamma och följa upp med följdfrågor (Bryman 2011). Nackdelen är att

informanterna i vissa fall blir oroliga för att säga för mycket eller vara helt ärliga då deras uttalande sparas med inspelningen. Eftersom att studiens syfte och frågeställningar handlar om etiskt svåra situationer så kan det räknas som ett “känsligt’’ ämne. Detta kan i sådana fall leda till eventuella felaktiga eller skeva intervjusvar vilket påverkar det empiriska materialets validitet och reliabilitet (Bryman 2011). Av denna anledningen har vi förklarat för samtliga informanter om att personuppgifter kommer att behandlas med största möjliga konfidentialitet där obehöriga inte kan komma åt dem (Bryman 2011). Detta för att ge informanterna en

känsla av trygghet. Valet att sedan transkribera intervjuerna kommer med stor fördel. Utöver det faktum att vi kunnat fokusera på samtalet och känna oss närvarande så har den ordagranna transkriberingen lett till nödvändig reflektion av materialet (Aspers 2011). Vi har alltså

genom inspelning haft möjlighet till att förstå det empiriska materialet ännu djupare och mer analytisk än att lyssna en gång vid intervjutillfället. Detta möjliggör en bättre tolkning av studiens empiriska material. I vår transkribering har vi även valt att ta med skratt och liknande för att läsaren inte enbart ska veta vad intervjupersonen har sagt men även hur

intervjupersonen har sagt det. Detta för att få en helhetsbild.

Det första steget i att komma i kontakt med intervjupersoner var genom att skribenterna skickade iväg ett informationsbrev till alla tänkta intervjupersoner. Två utav

intervjupersonerna var vi osäkra på om de skulle ställa upp på intervju då vi inte kände dem eller hade någon relation till dem. De var enbart rekommendationer från andra bekanta inom socialt arbete. Till vår fördel var samtliga villiga att ställa upp på intervju. Vi delade upp intervjuerna på så sätt att de informanter som Siv Ljunggren har en relation till eller är bekant med fick intervjuas av Ernisa Bilal ensam. Och tvärtom, de som Ernisa hade en relation till fick intervjuas av Siv Ljunggren ensam. Vi gjorde på så sätt för att undvika eventuella påverkan av intervjusvar vilket kan ge ett skevt empiriskt material (Becker 2008). Detta tillvägagångssätt har sin grund i det Bryman (2011) skriver om att det är önskvärt att i kvalitativa intervjuer låta intervjupersonen prata fritt och röra sig i olika riktningar eftersom det då framkommer tydligt vad intervjupersonen tycker är relevant och viktigt. Med det sagt försökte vi undvika risken att intervjupersonen i fråga oavsiktligt utelämnar information som är av vikt för det empiriska materialet om en bekant person ställer intervjufrågor. Detta kan tänkas ske om respondent och intervjuperson arbetat på samma arbetsplats eller känner varandra sedan tidigare. Vi höll enbart två intervjuer tillsammans och det var med de intervjupersoner vi inte hade någon tidigare relation till.

5.3 Validitet och reliabilitet

Vid utförandet av en forskningsstudie är det viktigt att kunna redovisa validitet och reliabilitet för att läsaren ska kunna få en bild av studiens kvalité (Bryman 2011). Begreppet validitet delas upp genom intern validitet och extern validitet. Intern validitet handlar om att forskarens observationer ska ha en bra sammankoppling till utvald teori (Bryman 2011). Vi har försökt uppnå en hög intern validitet genom att använda oss av en teori som stämmer överens med studiens syfte och frågeställningar. Vi har därmed använt teoretiska begrepp genomgripande i analysen samt på intervjuguiden under insamlingen av den empiriska data. Extern validitet handlar om att resultatet för studien kan generaliseras till andra sociala miljöer och

situationer. Detta kan dock bli ett problem inom kvalitativa studier då urvalet oftast är

begränsat (Bryman 2011). Studiens syfte och frågeställningar bygger på upplevelser i relation till anmälningsplikten. Upplevelser är subjektiva och med det sagt behöver det inte betyda att alla yrkesverksamma har samma förhållningssätt till anmälningsplikten. Dock är

anmälningsplikten lagstadgad och omfattar alla yrkesverksamma i relation till barn runt om i Sverige. Vidare bygger studiens analys på empiriskt material av fyra helt olika organisationer som faller under samma lagstiftning så blir den externa validiteten relativt hög ändå.

Reliabilitet handlar om studiens pålitlighet och huruvida forskningsresultaten kan upprepas. Begreppet kan delas upp ytterligare genom extern reliabilitet och intern reliabilitet (Bryman 2011). Extern reliabilitet handlar om vilken utsträckning som undersökningen kan upprepas. Detta är i praktiken svårt i en kvalitativ forskning då sociala miljöer sällan är likadana. De sociala villkoren är föränderliga och därmed blir det svårt att göra den replikerbar (Bryman 2011). LeCompte & Goetz föreslår att en kvalitativ forskare som avser att upprepa en