Giulia Cairone Kandidatuppsats VT 2015 Institutionen för Konst Katarina MacLeod Cara Cara
- Kommer du ihåg? - När jag höll i din hand och du omslöt hennes hand.
På något sätt måste det handla om detta just nu för att jag inte kan släppa mina tvångstankar. Jag har hamnat här och jag måste ta mig vidare härifrån, men först måste jag hoppa ner och granska det som min kropp vill att jag ska utforska. Annars kan uppgiften att hitta andra platser bli fullkomligt obegriplig. I tvånget och behovet av kontroll finns en starkare drivkraft än vad jag kan uppfatta rent intellektuellt i stunden. Jag har en kropp som är bunden till andra systerkroppar. Jag vet att de också balanserar mellan nivåer av kontroll och lössläppthet. Bakom finns det som är hoppfullt, det som är vackert.
I min konst intresserar jag mig för de privata rummen, beröring, känslor och minnen. Drivkraften är motsättningarna mellan äckel och skönhet, fantasi och verklighet, hur kroppen talar till tingen och tvärtom, minnet av tingen och minnet av kroppen. Jag kommer att skriva om varför jag
intresserar mig för dessa ämnen, om mina inspirationskällor och om idéer och tankar som driver mig i min konstnärliga process.
En omfamning
Mitt intresse för händer, omfamningar, beröring och om kroppen som kontaktyta, började när jag tog ett antal fotografier på min syster och min farmor som kramar varandra. Min farmors hand vilar på min systers hästsvans, hon syns knappt. Min systers ryggtavla tar upp nästan hela bilden. Via omfamningen var deras kroppar sammanlänkade. Generationer av kvinnor, tänkte jag då. Håret var en viktig del av bilden. Min farmor hade alltid tagit hand om mitt och min systers hår, flätat, kammat oss. Håret var en länk till en annan kropp. En kropp som vårdade oss och tog hand om oss. En simpel gest som dock är betydelsefull för min uppfattning av världen. Två kroppar som möttes i en omfamning, en ritual, en rörelse som jag känner till och har upplevt, en upplevelse som min kropp vill återvända till. Under en workshop i Lettland mötte jag konstnären Esther Teichmann, som gav mig en intressant ingång till fotografin. I sitt konstnärskap har hon undersökt förhållandet mellan kroppen och fotografiet och med intima bilder bl.a. porträtterat sin mor och partner. Hon fotograferar ofta i dova färger och dämpade blågröna ljus, motiven är nästan alltid frånvända, blinken möter inte kameran. De tycks ha stelnat i ett stilla tidsflöde, på väg att kliva in i dunklet. I hennes avhandling Falling into Photography on Loss
“Momentarily photography delivers perhaps the universal and timeless desire to become one with another, sought within the lovers embrace. I fall into image, into projected, miniature crystalline glow of the body I will lose. The apparatus makes this possible, makes loving picture and picturing love a vertiginous extended moment of absolute proximity and distance at once.”1
E Teichmann Untitled from Stillend Gespiegelt
Fotografiet ger utrymme att förmedla en upplevelse som min kropp vill återvända till, att befinna sig på en avlägsen plats, att återuppleva en kropp, att befinna sig nära men inte tillräckligt. Ett sätt att jaga det förflutna, det som precis varit och framtiden.
Caress/ beröring
“ca·ress (k -‐r s )
A gentle touch or gesture of fondness, tenderness, or love. tr.v. ca·ressed, ca·ress·ing, ca·ress·es
1. To touch or stroke in an affectionate or loving manner.
2. To touch or move as if with a caress: soft music that caressed the ears. 3. To treat fondly, kindly, or favorably; cherish. From French caresse, from
Italian carezza, from Latin cārus dear ´.” 2
1 Esther Teichmann, Falling into Photography on Loss Desire and the
Photographic, s. 8
Det engelska Caress eller i italiensk översättning carezza, har följt mig i min tankeprocess. Ordet har fått mig att tänka på hur man upplever världen taktilt. Hur kan kroppen återuppleva taktila minnesbilder? Varför är det viktigt? Vad gör det med oss?
“Perhaps, an image I had of my mother and I. She was brushing my hair in front of the sink where we lived back then. (---) There is a longing for her and the closeness, the methodical gesture, a never-ending caress.
We are bodies that long for the others and the otherness searching for moments of shared experiences. We are bodies that struggle between
tenderness and love, violence and power, discoverers of the outside and inside world.
The body that wants to discover the world. A longing for my mother’s hand
Texten ovanför är ett utdrag ur inledningen till det tredelade verket fläta,
borsta, tejpa, ett samarbete mellan mig och dansaren Josefin Hed Myrberg.
Projektet utgick från privata rum och kvinnliga ritualer som att borsta och fläta hår på varandra. Vårt samarbete avslutades med en utställning på galleriet Kaffistofan i Reykjavik med ett tredelat verk, som bestod av två videoverk och en pågående performance med konstnären Ylva Frick. Performance-‐akten utfördes i ett avgränsad mindre rum. Besökarna kunde inte kliva in rummet. Rummet var dunkelt belyst, möblerat med en byrå, en bordslampa och en spegel. Performance-‐konstnären hade ombetts borsta och på andra sätt omhänderta det egna håret, under en tre timmars period, utan att ha muntlig eller kroppslig kontakt med besökarna. Hon fick också instruktioner om att röra sig i ett långsamt tempo och överdriva rörelserna. Hon plockade också bort sitt hår från borsten och slängde ner dem på samma ställe på golvet.
När jag själv betraktade performance-‐akten upplevde jag det som olustigt. Min blick gjorde intrång i en privat sfär. Blicken blir avslöjande och
voyeuristisk. Nästan som ett intrång. Verket borsta är nära förknippat till mina fotografiska fantasier om att befinna sig mycket nära den intima och
privata sfären. Eftersom jag så ofta utgår från det personliga och självupplevda, är jag medveten om att dessa frågor kan utnyttja nära
relationer och exploaterar känslor. Jag har makten att bestämma hur jag vill att någon annan kropp ska bete sig framför min kameralins och det är alltid mina beslut och mina begär som synliggörs. Var går gränsen? Samtidigt vill jag lyfta upp dessa rum för att på något sätt avdramatisera och synliggöra dem som gemensamma rum och därmed ifrågasätta indelningen mellan privata och offentliga rum.
1969 skrev Mierle Laderman Ukeles Manifesto for Maintenace Art 1969!
Proposal for an exhibition ”CARE”. I punkt II The Maintenance Art Exhibition:
”CARE” skriver hon:
”Now, I will simply do these maintenance everyday things, and flush them up to consciousness, exhibit them, as Art. (-‐-‐-‐) I will sweep and wax the floors, dust everything, wash the walls (i.e. ”floor paintings, dust works, soap-‐ sculpture, wall paintings”) cook, invite people to eat, make
agglomeration and disposition of all functional refuse.
The exhibition area might look ”empty of art”, but it will be maintained in
full public view.”3
M Laderman Ukele
Manifesto for Maintance art fokuserar på akten och görandet, det ”o-‐synliga”
och hussållsarbete nära förknippat med kvinnohushåll, caring. Ett sätt att ta fokus från material och kapital och förhöja kroppsligt arbete som värdefullt för samhället. Att lyfta upp dessa aspekter i konsten och livet är
3 Mierle Laderman Ukeles Ukeles Manifesto for Maintenace Art 1969!
Proposal for an exhibition ”CARE”
något som driver mig. Däremot så tror jag att objekt kan ha samma potential att belysa och lyfta kroppens arbete som en handling. Kroppens länk till materialet är en del av dess varande. Ett verk, hantverk, konstverk kan finnas i samexistens med kroppen. En icke-‐materiell handling likaså. Därför kan även ett material manifestera och synliggöra en arbetande kropp.
(Handen som ser)
Videoverket fläta var ett försök att studera händernas invanda rörelse. Jag var vid den tidpunkten besatt av handrörelser. Händer är kroppens
förfinade länk till omvärlden, till beröring av andra, till arbete, till material och hud. Återigen tänkte jag på minnen. Minnet av min farmor som mäter mina axlar och min midja, min byst, och min rumpa, som syr klänningar. Hennes händer är i ständig rörelse och i ständigt möte med andra objekt, ofta objekt förknippade med hemmet. Hennes arbete värdesätts inte i någon större utsträckning i vårt nutida samhälle. Händer som känner världen.
filmmanus
om allting en växt
vänster hand höger hand
höger och vänster hand
I boken Vad är Kött? Kroppen och Människan i Merleau-Pontys filosofi,
skriver Helena Dahlberg om varat och varseblivning utifrån Merleau-‐Pontys sista verk Le visible et l’invisible. I kapitlet ”den frågande handen” skriver Dahlberg om blicken som omsluter, palperar och parar ihop sig med de synliga tingen. Blicken kan, liksom handen som omsluter tingen, förstås som köttsligt. Hon skriver; “Och handen, liksom ögat, är närvarande på ett
frågande vis, de frågar världen. ”4
4 Helena Dahlberg, Vad är kött? Kroppen och Människan i Meerleau- Pontys
Om min vänstra hand kan röra vid den högra just då den palperar,
berörandet i färd med att beröra, och vända tillbaka dess palpation över sig själv, varför skulle då inte också jag, då jag berör någon annans hand, där kunna känna samma förmåga att para sig med tingen som jag har känt i min egen hand? (…) då en av mina händer rör vid den andra öppnas var och ens värld mot den andres värld, eftersom denna beröring vid behov kan vändas om, och eftersom de båda två tillhör, som man säger, ett enda medvetande
rum, eftersom en enda människa rör vid ett enda ting genom dem båda.5
Det är ett sätt att bryta strikta indelningar av världen att tänka om hierarkier och system mellan kroppen, förnuftet och omvärlden som jag kommer att återkomma till längre ner i texten.
Doften av rent
I mitt nuvarande arbete intresserar jag mig för badrum och renlighet. Hur vi måste hålla i ordning på kroppen, parfymera, tvätta, kamma oss.
Hygienismen växte fram under 1900-‐talet som svar på samtidens alla problem. Kroppslukt, smuts etc. är socialt oacceptabelt. Skötsel av den egna kroppen är också en statussymbol. Kroppsoljor, dyra krämer som får en att se yngre och vackrare, spabehandlingar etc. är tecken på välmående och pengar. Tillgången på vatten likaså. Idag vill vi även bli av med den osynliga smutsen skriver Jenny Björkman i en artikel i Svenska Dagbladet:
”Bakteriedödande tvålar kan slutligen kombineras med alternativa behandlingar inspirerade av diverse new-age och österländsk filosofi, som också de hävdar att de gör rent på djupet – men i det här fallet möjligen ett mer själsligt djup.” 6
Våndan för smuts är psykologiskt rotad. Bilden av skönhet och renhet intresserar mig främst i förhållande till kvinnlighet. Därför arbetar jag med badrummet och föremål förknippade till badrummet. Där lämnar vi det
5Helena Dahlberg, Vad är kött? Kroppen och Människan i Meerleau-‐ Pontys
Filosofi s. 76
abjekta, det som inte hör till perfektion och skönhet. Jag är egentligen inte intresserad av att göra verken abjekta, snarare att göra dem tilltalande. Jag vill att det ska handla om mitt begär till dem snarare än en frånstötning. I Janine Antonis verk Gnaw tuggar massor av talg och choklad och
omvandlar sedan dessa till hjärtformade chokladpralinaskar och presentar dem med läppstift. Vi förpackar, strukturerar och omvandlar rå materia till smäckra ting. Bakom ytan och glansen gömmer sig processer och rörelser. Akten att omvandla massa och förfina till en begärlig produkt är ett sätt att visa en produktionskedja. Boxarna gjorda av södertuggande talg signalerar ett motstånd till det förfinade och perfekta.
J Antoni Gnaw
I texten ”On the Female Body Experince ” skriver Iris Marion Young om hur teorier kring ”female body experience” ifrågasätter idéen om individualism och tanken om ett subjektivt ego skilt från kroppen. Subjektet som kropp och en symbios mellan jaget och den/de andra ställer sig i motsättning till en patriarkal dikotomi mellan kropp/ hjärna, passion/ förnuft,
privat/offentligt osv. mot varandra och sätter den kvinnliga kroppen i ett normativt tillstånd. Ett normativt förkroppsligande av kvinnan som ämnar skapa en bild av kvinnlighet befriad från kroppsvätskor, kroppslukt, menstruation etc. avlägsnas/förträngs med hjälp av diverse
skönhetsprodukter. Young undersöker det hon kallar för ”Body experience, ett sätt att undersöka en kvinnas subjektivitet och de kroppsliga
”Every human existence is defined by its situation; the particular existence of the female person is no less defined by the historical, cultural, social, and
economic limits of her situation.” 7
Feminint definieras, menar Young, av strukturer som formar en generell situation i ett visst samhälle som en kvinna/kvinnor anpassar sig till eller hur denna generella samhällsstruktur upplevs av kvinnorna. Det betyder inte att alla kvinnor generellt upplever denna eller har en
igenkänningsfaktor. Hon skriver hur kvinnor rör sig försiktigare än män, hur den patriarkala objektifieringen av en kvinnas kropp påverkar den fysiska upplevelsen av den egna kroppen och också skapar ett feminint rörelsemönster. Objektifieringen har medfört att kvinnor generellt har ett blygare sätt att förhålla sig till den egna kroppen och liksom en rädsla för att skada den, enligt Young.
Hur gör vi nu? För att bryta mot kategorier och indelningar? Att utgå från ett studium av kroppens egna begränsningar och möjligheter i förhållande till omvärlden är kanske en möjlighet att bryta. Att fokusera på den
feminina sfären, vare sig det gäller min farmor/mormor, moder, väninnor, materia eller omvårdnad, är ett sätt att försöka hitta en möjlig väg att upphöja och uppskatta det som jag har lärt mig att alltid ifrågasätta. Min kropp, andras kroppar, mitt intellekt, mitt kunnande.
7 Iris Marion Young, On Female Body Experience “Throwing Like a Girl” and
Du är min hjältinna, den jag ser upp till och vill vara som. Vi balanserar på samma ofullständighet,
i våra brister gömmer sig den fullkomliga styrkan. Källförteckning Tryckta källor:
H Dahlberg (2013) Vad är kött? Kroppen och Människan i Meerleau- Pontys
Filosofi, Daidalos s. 49-‐99
E Teichmann, (2011) Falling into Photography on Loss Desire and the
Photographic, Phd Royal College of Art, s. 3-‐16
I M Young, (2005) On Female Body Experience “Throwing Like a Girl” and
Other Essays, Oxford Univerist Press, s. 3-‐45 Elektroniska källor:
J Björkman (2004) Tvålen en biljett till det moderna, Svenska Dagbladet. Hämtat från: http://www.svd.se/kultur/understrecket/tvalen-‐en-‐biljett-‐
till-‐det-‐moderna-‐samhallet_162330.svd
Mierle Laderman Ukeles Ukeles Manifesto for Maintenace Art 1969!
Proposal for an exhibition”CARE”. Hämtat från
http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=8&ve d=0CD8QFjAH&url=http%3A%2F%2Fwww.feldmangallery.com%2Fmedi a%2Fpdfs%2FUkeles_MANIFESTO.pdf&ei=swmtVNLUGuejyAPTn4LYCQ& usg=AFQjCNEwa7H07-‐p_cGWekBlYjc9c9hRn-‐ A&sig2=3fKINYcxR2Kj2vsFhrhB9w&bvm=bv.83134100,d.bGQ Uppslagsverk http://www.thefreedictionary.com Bildförteckning:
J Antoni Gnaw; Lisslick lipsticks made from pigment beeswax and chewed lard removed from Lard Gnaw 213.4 x 243.8 x 243.8 cm. Hämtad från: http://www.art21.org/images/janine-‐antoni/gnaw-‐detail-‐1992 M Laderman Ukele, group show at Essex Street.Hämtad från:
http://www.contemporaryartdaily.com/2011/09/group-‐show-‐at-‐essex-‐street/3-‐ukeles-‐detail/ E Teichmann (2004) Untitled from Stillend Gespiegelt. Hämtad från: http://www.creativereview.co.uk/cr-‐ blog/2007/september/esther-‐teichmann-‐silently-‐mirrored
