Svensk kulturmiljövård : angeläget. tillgängligt och användbart för alla?

_____________________________________________________

Arkeologi

31-60 hp

Svensk kulturmiljövård

Angeläget, tillgängligt och användbart för alla?

Charlotta Johansson

B-uppsats & 7,5 hp Handledare: Hans Bolin

Högskolan i Kalmar Examinator: Cornelius Holtorf

Abstract

Johansson, C. 2009. Svensk kulturmiljövård. Angeläget, tillgängligt och användbart för

alla? B- uppsats i Arkeologi, Högskolan i Kalmar vt 2009.

This essay deals with the swedish care of the cultural heritage with focus on present day. I will explain why, how and when the interest of the swedish cultural heritage started. Then I`ll bring up the different main figures who work and co-operate to keep and at the same time use the culturalenviroment around us. I will also discuss its mission in the society, what good the caretaking does and the present challenges that the culturmagement has to deal with.

Keywords: cultural heritage, culturalenviroment, culturalmagement, challenges, caretaking,

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING………1

2.SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING………..1

3. METOD OCH MATERIAL………...2

4. BAKGRUND………2

4.1. Svensk kulturmiljövård………..………...2-3 4.2. Regelverk………3

4.3 Organisation………....3-4 5. KULTURMILJÖVÅRDENS HISTORIA……….4-5 6. SAMHÄLLET OCH KULTURMILJÖVÅRD………5

6.1 Samhällsuppdrag...5-6 6.2 Nytta………6-7 6.3 Aktuella utmaningar……..……….7-8 7. SLUTSATS…………...……9 8. SAMMANFATTNING………..9-10 9.REFERENSER………...11

1. INLEDNING

Kulturarv är de samlade lämningarna av de människor som levt före oss, deras arbete och liv, tro och förväntningar. Kulturmiljön är de landskap i vilka vi kan se spår och lämningar som visar på kulturarvet. Kulturmiljön är ett omfattande begrepp. Med kulturmiljö avses i allmänhet den miljö som formats av människan. Kulturmiljön har alltid uppstått till följd av växelverkan mellan människan och naturen, exempelvis i form av byggnader, kulturlandskap och fornlämningar. _{Kulturmiljön är en del av} samhällets minne, som ger kontinuitet i vardagen och som bidrar till förståelse för omvärlden. Vi lever med ett kulturarv som tidigare generationer har skapat åt oss. Med vår tids avtryck kommer kulturarvet att lämnas vidare till våra barn och barnbarn. På riksantikvarieämbetets sida för fornsök finns det för närvarande 1.7 miljoner lämningar på närmare 600 000 platser runt om i Sverige (6 januari 2010). Det är alltifrån runstenar till avrättningsplatser som som är registrerade här. Detta är en siffra som bara fortsätter att stiga eftersom det hela tiden görs nya utgrävningar. Det blir en hel del att ta hand om inte bara för myndigheterna utan även för oss andra eftersom det är numera allas ansvar att vårda och bevara dessa lämningar och kulturmiljöer. Detta står i kulturminneslagens första paragraf. (1988:950).

Jag har valt att skriva om svensk kulturmiljövård med fokus på nutiden. Intresset för ämnet har växt fram under min tid som student på programmet Kulturarv och samhällsanalys på högskolan i Kalmar. Vård och bevaring är en naturlig del inom arkeologiområdet. Enligt Svenska arkeologiska samfundets principer för god arkeologisk praxis (2000) är det arkeologens plikt att arbeta för bevarandet av de arkeologiska kulturarven (Holtorf 2008).

2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING

Syftet med denna studie är att belysa svensk kulturmiljövård och dess påverkan i det svenska samhället. Genom att undersöka dess historia och bakgrund kan man få en bättre förståelse för hur kulturmiljövården fungerar och agerar i dag. Jag vill ta reda på varför man började intressera sig för att bevara och vårda kulturarvet men även vilka problem man kan stöta på när man sätter bevaring i första rummet. Hur ser det ut idag och vad har förändrats?

Frågorna som jag vill besvara i arbetet är följande:

• Vad handlar kulturmiljövården om och hur är den uppbyggd?

• Hur har svensk kulturmiljövård utvecklats historiskt sett?

• Är kulturmiljövård viktigt i ett svenskt samhälle?

3. METOD OCH MATERIAL

Jag har arbetat med kvalitativ metod och litteraturstudier för denna uppsats. Kvalitativ metod handlar om att karaktärisera. Här är det texten som är det centrala uttrycket och arbetsmaterialet (Repstad 2007:14). I samråd med min handläggare Hans Bolin har jag valt ut litteratur som varit relevant till de frågor jag sökt svaren på. Litteraturen har jag främst hittat på högskolebiblioteket i Kalmar. Vissa böcker har jag fått fjärrlåna från andra bibliotek. Internet har också varit till stor hjälp i mitt sökande efter artiklar och liknande. Jag har även ”återanvänt” kurslitteratur som jag haft i tidigare kurser t.ex. Kulturarvsförvaltningen i teori och praktik. Här har jag hittat en del material som jag kunnat använda mig av till denna uppsats. Jag har skickat 2 mail, angående frågor om hur de arbetar för att uppnå målen om tillgängligt, angeläget och användbart för alla, till Riksantikvarieämbetet vilket jag ännu inte fått något svar på.

Jag har lagt upp arbetet så att jag börjar med att beskriva hur kulturmiljövården ser ut och är uppbyggd. Därefter berättar jag om dess historia och bakgrund fram tills idag. Vidare belyser jag vad den har för roll och betydelse i det svenska samhället i dagens läge och avslutar med att summera det hela i sammanfattningen.

4. BAKGRUND Kapitel 4 och 4:1

4.1 Svensk kulturmiljövård

Kulturmiljövård är en del av kulturarvsförvaltningen. Det är den verksamhet inom den fysiska planeringen som har ansvar för vården, utvecklingen och bruket av kulturella värden i miljön (Grundberg 2000:8). Kulturmiljöförvaltningen är de organisationer, myndigheter och verksamheter som på något sätt hanterar kulturarvet t.ex. kommuner, länsstyrelser eller museum. Bakgrunden för kulturmiljövårdens verksamhet idag ligger i visionen om ett kulturarv som är tillgängligt, angeläget och användbart för alla (Danielsson 2006:17). Dess uppgift är att åstadkomma ett bredare skydd inte endast för de enskilda monumenten såsom gravhögar, runstenar eller borgruiner utan också dess omliggande miljö. Även om inte varje byggnad hage eller hägnad i denna omgivning är så gammal eller märklig så bör man försöka ta till vara på varje tids lämningar och skydda dem till förmån för kommande generationer (Adlercreutz 1992:9).

Detta innebär ett förändrat förhållningssätt för dagens förvaltning jämfört med den äldre och även för förmedlingen av fornlämningar. Hur man vårdar och skyddar den enskilda fornlämningen på bästa tänkbara sätt är fortfarande i fokus för kulturarbetet men minst lika viktig är frågan varför lämningen eller kulturmiljön i sin helhet är viktig att bevara. Andra frågor som berör samma område är vilka värden fornminnet/kulturmiljön rymmer och hur dessa värden kan förmedlas till ”brukarna” (Danielsson 2006:17). Kulturmiljövården sysslar med bevarandet och brukandet av vad som kvarlever och inte vad som skapas nytt och påminner. Värdet av det gamla ligger just i att det påminner oss om det förflutna (Holtorf 2008).

Restaurering, vård och förmedling ska ses som en integrerad del i det gemensamma arbetet med en hållbar och långsiktig förvaltning av landskapets miljömässiga, ekonomiska och sociala kvaliteter och inte som isolerade insatser för enskilda projekt (Danielsson 2006: 17f). En helhetssyn på landskapets värde kan leda till utveckling av nya metoder men även frammana nya praktiska lösningar inom te x skötsel.

4.2 Regelverk

Kulturarvsarbetet styrs först och främst av nationella lagar och riktlinjer men även av internationella överenskommelser.

ICOMOS (International Council On Monuments and Sites) är en världsomspännande organisation för professionella kulturmiljövårdare och UNESCO: s expertorgan för kulturmiljövård och världsarvskonventionen. Deras viktigaste dokument är Venedigchartret som innehåller internationella riktlinjer för kulturmiljövården. ICOMOS har även formulerat en internationell överenskommelse om kulturturism som Sverige har förbundit sig att arbeta enligt (Danielsson 2006:19)

Europeiska landskapskonventionen hänvisar till att främja skydd, förvaltning och planering av landskap samt att organisera ett europeiskt samarbete i landskapsfrågor. Konventionen om biologisk mångfald är en FN konvention som syftar till bevarande och uthålligt nyttjande av den biologiska mångfalden.

Europeiska konventionen om skydd för det arkeologiska kulturarvet. Vallettakonventionen har som avsikt att skydda det arkeologiska kulturarvet som en minneskälla och som föremål för vetenskaplig forskning (a.a:22).

Kulturminneslagen (1988:950) är den som reglerar och styr kulturmiljövården i Sverige (Adlercreutz 1992: 15f). Här står det bl a vad som är tillåtet och inte och vem som har hand om arbetet med fornminnen m m.

Miljöbalken ger värdefulla natur- och kulturmiljöer skydd (Danielsson 2006:23f). Plan och bygglagen reglerar användningen av mark och vattenområde och hur den byggda miljön ska utvecklas.

Krav på hänsyn till kulturmiljövärden finns med i bl a skogsvårdslagen, väglagen och förordningen om statliga byggnadsminnen.

Det praktiska arbetet på regional och lokal nivå bestäms bl a av kulturmiljöprogram, skötsel- och förvaltningsplaner.

4.3 Organisation

Att skydda och vårda kulturmiljön är ett ansvar som delas av alla. Samverkan mellan olika aktörer på central, regional och lokal nivå är en förutsättning för en bra verkande kulturmiljövård.

Riksantikvarieämbetet (Raä) är en statlig förvaltningsmyndighet som ansvarar för frågor som berör kulturmiljövård och kulturarv. De lyder under kulturdepartementet vars uppdrag fastställs av regeringen. Raä ska vara pådrivande, kunskapssamlande och inspirerande i kulturarvsarbetet. Riksantikvarieämbetet ska verka för ett långsiktigt hållbart samhälle och allas förståelse, delaktighet och ansvarstagande för den egna miljön (Riksantikvarieämbetet 2009b).

Naturvårdsverket är en annan central myndighet som också har som uppgift att vara pådrivande och samlande i sitt arbete. De jobbar istället mot ett stärkt och breddat miljöansvar i samhället (Danielsson 2006:31-32).

Jordbruksverket arbetar inom jordbruks och livsmedelspolitiska området. De publicerar handledningar i ex skötsel av ängar och naturbetsmarker. Jordbruksverkets huvuduppgift är administrationen av EU:s jordbrukspolitik och fördelningar av EU:s miljöersättningar till jordbruket. Det kan vara för bevarandet av betesmarker och slåtterängar men även av kultur och naturmiljöer i odlingslandskapet.

Skogsstyrelsen är den regionala myndighet som verkar för att Sveriges skogar sköts. Deras målsättning är bl a att spår från tidigare generationers brukande av skog ska bevaras och att natur och kulturmiljöer inte ska komma till skada av det moderna skogsbruket.

Länsstyrelsen är den som har ansvar för kulturarvet och kulturmiljön på det regionala planet. De bevakar kulturarvsfrågor inom samhällsplaneringen och ser till att lagar och regler till skydd för kulturmiljön efterföljs. Länsstyrelsen ger tillstånd till åtgärder och fördelar bidrag till vård och förvaltning. De kan också ge råd om skötsel och hjälpa markägare med att söka bidrag, upprätta skötselplaner och samarbetsavtal (Länsstyrelsen 2009).

Kommunen har skyldighet att se till att kulturmiljön och kulturarvet tillvaratas i den fysiska planeringen vid exempelvis ny eller ombyggnad av enskilda byggnader eller hela miljöer. Kommunens tekniska förvaltning har arbetslag som engageras i skötseln. De kan få klippa gräs eller röja sly för att hålla fornlämningarna öppna och tillgängliga (Danielsson 2006:33).

Markägaren är en av de viktigaste aktörerna i arbetet med att bevara och bruka kulturarvet. Både enskilda fornlämningar till större kulturmiljöer.

Andra aktörer i området som också är viktiga är skolan, byalaget, turiströrelsen, fornminnesfaddrar, hembyggdrörelsen och Svenska Naturskyddsföreningen.

5. KULTURMILJÖVÅRDENS HISTORIA

Kulturmiljövårdens rötter går långt tillbaka i tiden. Redan år 1630 fick Johannes Bureus, som var en mycket framstående runforskare, uppdrag av kungen att resa landet runt och skriva av och resa runstenar. Han samlade även in mynt, gamla krönikor, lagböcker, brev och handskrifter (Raä 2009a). Bureus räknas som Sveriges förste riksantikvarie och lade på detta sätt grunden till dagens kulturmiljövård. Denna inventering resulterade i en förteckning med 600 runstenar samt en skrift i konsten att tyda dessa. Orsaken bakom denna dokumentering av kulturarven låg i att den svenska kungamakten hade behov att visa sitt storslagna förflutna.

Den nationella historien handlade om att hävda att det var Sverige som var goternas rättmätiga arvtagare skriver Grundberg (2000:47). I konkurrensen med andra länder under denna tid var det oerhört viktigt att demonstrera sitt lands ädla ursprung och på detta sätt legitimera sin ställning jämte andra stater bl a Danmark. Det götiska arvet var det som intresserade Sveriges styrande makt på 1600-talet och som ledde till det ökande intresset för antikviteter och historia (Grundberg 2000:48).

1666 kom den första fornminneslagen. Den klargjorde att alla fornlämningar tillhörde kronan. Värdefulla fynd skulle överlämnas mot betalning och åverkan och förstöring var förbjuden (Danielsson 2006: 10f). Året efter bildades antikvitetskollegiet som hade som uppgift att samla och utge äldre historiska handlingar, förteckna fornlämningar och samla fornsaker. De som skulle utföra de sk antikvitetsransakningar var bl a höga kyrkliga ämbetsmän.

När stormaktstiden tar slut i samband med Karl XII:s död 1718 minskar intresset för fornminnen och fornminnesvård. Det som blev kvar överlämnades 1786 till den instiftade Vitterhetsakademin. Den bristande lusten håller i sig ända in på 1800-talet och det nya intresset var nu istället naturvetenskapen och det klassiska kulturarvet (Raä 2009a).

Under 1800-talet skedde många förändringar i samhället. Urbanisering, mekanisering inom jordbruket, industrialisering och skiften gjorde att skyddet för fornminnen stärktes. Trots detta försvann eller förstördes ändå många på grund av jord- och skogsbruket (Danielsson 2006:11). Nationalstater uppstod och i samband med det så uppkommer nationalmuseum, som hade i uppgift att visa fäderneslandets historia. Arkeologin som vetenskap grundas under denna tid och intresset för forntiden ökade igen.

1900-talets början kännetecknas av hembygdsrörelserna vilket uppstod som en folklig reaktion mot industrisamhället i städerna. Det nya samhället upplevdes som ett hot mot det genuina bondesamhället. 1923 tillträdde Sigurd Curman som riksantikvarie. Nu började en ny era med mycket förnyelse. Curman gör Riksantikvarieämbetet till en central myndighet och ett modernt ämbetsverk (Holtorf 2008). Vilket leder till att vården och förvaltningen utvecklas mycket under hans styre.1937 får Raä i uppdrag att inventera alla fasta fornlämningar som är synliga ovan jord. Detta får till följd att fornlämningar utmärks på den ekonomiska (gula) kartan med bokstaven R (Danielsson 2006).

Efter andra världskriget bytte det svenska samhället ut nationalkänsla mot löfte om folkhemmet. Den skulle befria alla människor från det gamla eländiga förflutna. Nu var det intresset för den ljusa framtiden som fyllde människornas tankevärld (Grundberg 2000:79). Det stora rivningsraseriet som skedde på 60-talet i de svenska städerna gjorde viljan att skydda och bevara vaknade på nytt. Tio år senare blir kulturmiljövård förankrad i kulturpolitiken med bevarande som mål och kulturbegreppet utvidgas från minnesobjekt till kulturmiljö (Holtorf 2008). Under 80-talet träder två viktiga lagar i kraft. Den första är plan och bygglagen (1987:10) som reglerar markanvändningen och den andra är kulturminneslagen (1988:950) som är en mycket viktig lag för skyddandet och bevarandet av kulturarvet. Kulturminneslagen inleds med orden ”Det är en

nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla”. Detta betyder att alla svenska medborgare har nu till uppgift att skydda och

bevara kulturarvet vilket tidigare varit myndigheternas jobb.

6. SAMHÄLLET OCH KULTURMILJÖVÅRD Kapitel 6 och 6.1

6.1 Samhällsuppdrag

Kulturmiljövården har fått i uppdrag av regeringen att vårda och bevara kulturarvet men även att bruka det. Det ska vara gemensamt för alla och insamlingen och urvalet ska genom ett objektivt och värderationellt uttrycka hela samhällets historia på ett väl sammansatt representativt sätt. Den kunskap som kulturarvet och kulturmiljön äger ska därefter förmedlas och levandegöras.

Medborgarna är skyldiga att få veta och ta del av sitt kulturarv. Det är en demokratisk rättighet att kunna få och göra detta (Reg. prop. 1996/97:3).

Den äldre kulturförvaltningen roll i samhället uttrycktes på ett påtagligt och otvivelaktigt sätt. De skapade och förvaltade fosterlandets kulturarv, vilket skulle bevaras i kraft av sitt vetenskapligt definierande kulturhistoriska och vördnadsvärde. Detta var vårt ”fastebrev” enligt Sigurd Curman på att detta land var vårt och hade varit det sedan äldsta tider. Dessa nationalistiska tankar finns fortfarande kvar i vår tids kulturarvsförvaltning även om det inte är något man pratar högt om. Idag är det lagen som bestämmer och skapar kulturarvet och dess förvaltning (Grundberg 2000:94). Som ideologiskt uppdrag har kulturarvsförvaltningen valt, normerat och värderat vilken historia som för tillfället ska vara den som gäller för Sverige. Dess syfte har varit att skapa, uttrycka, legitimera en kollektiv identitet som även är förankrad i tid och rum. Detta samhällsminne berättar varifrån vi kommer, vilka vi är och vilka som tillhör vårt samhälle (a.a: 92). Detta uttrycker samtidigt klart vilka som inte tillhör det svenska samhället.

Riksantikvarieämbetet vision är att kulturarvet ska vara angeläget, tillgängligt och användbart för alla. Målen för deras verksamhet är bevarat och försvarat kulturarv, respekt för olika gruppers kulturarv samt förståelse för, delaktighet i och ansvarstagande för den egna kulturmiljön (Raä 2009a). De vill att vi ska se kulturmiljön och kulturarvet som en positiv kraft i utvecklingen mot ett demokratiskt och långsiktigt hållbart samhälle. De följer de övergripande mål för verksamheten inom kulturmiljöområdet som regeringen framlade i propositionen 1998/99:114.

I kulturpropositionen 1996/97:3 står det ”att vi ska ta ansvar för kulturarven och

främja ett positivt bruk av dem eftersom kulturen ger människan glädje, insikt, många uttrycksmöjligheter och ett rikare liv”.

6.2 Nytta

Kulturmiljöförvaltningens grundidé är att; kvarlevande kulturarv/kulturmiljö ska bevaras eftersom de är en resurs som inte är förnybar men värdefull i framtiden. Med detta menas att det måste bevaras för att hålla längre så att människorna i framtiden kan ta del av det. I framtiden kan nya metoder och instrument uppfinnas som kan få ut ny kunskap Kulturarvet är begränsat och om det försvinner är det borta för alltid. Det som har gått förlorat kan aldrig återskapas därför är det viktigt att bevara det. Att det nu betraktas som en resurs gör att det kommit in ett ekonomiskt tänkande i bevaringsidén (Holtorf 2008). En resurs är en tillgång som är en förutsättning för att skapa varor. Denna kan sedan utnyttjas till olika ändamål och genom detta sätt få en prislapp runt halsen. Projektet eller produkten som resursen frambringar kan köpas och säljas bara priset är rätt.

Även om det står i lagar, konventioner och överenskommelser att kulturarvet och kulturmiljön är en skyldighet, angelägenhet och plikt att vårda och bevara så räcker det inte till för att allmänheten ska engagera och bry sig. Staten måste gå ett steg längre och förklarar varför de ska göra det. Annars är det risk att det blir missförstånd, konflikter eller ännu mindre intresse från folkets sida om varför bevaring är viktigt.

Varför ska vi spara på saker som ingen bryr sig om eller visar intresse för? Är det bara till för arkeologernas skull?

Vilken nytta kulturmiljön har i dagens samhälle kan inte förklaras bara på ett sätt. Nyttan har att göra med vilket värde eller betydelse som sätts på kulturmiljön men även vilka tankar, känslor och funderingar den väcker. Det som är guld för en person är skräp för en annan. Kulturmiljön i sig är inte värt någonting, det är vi människor själv som sätter olika etiketter och prislappar på den. Ofta är man också hemmablind vilket gör att man inte uppskattar det man har runt omkring sig förrän man är bortrest eller först när det håller på att försvinna. Det är precis som talesättet säger ”man saknar inte kon förrän båset är tomt

Det värde som staten sätter på kulturmiljön är inte alltid detsamma som den enskilda medborgarens. Deras intresse för kulturmiljön ligger framförallt i det ekonomiska, vetenskapliga och sociala/psykologiska. Det ska generera pengar, skapa identitet och välbefinnande samt ge/förmedla kunskap åt experterna. Men det finns även andra värden som är minst lika viktiga. Pedagogiskt (kunskap för icke-experter), materiell (praktiskt användbar), upplevelse (minnesvärd), underhållning (roligt), estetiskt (vackert), moraliskt (utmanande), och metafysiskt (mystiskt och övernaturligt) (Holtorf 2008).

På regionala plan används ofta kulturmiljöer som en attraktionskraft för att locka turister till sig men även för att få folk att flytta in och bosätta sig, jobba eller etablera nya företag i kommunen. Hur medborgarna värderar kulturmiljön och dess koppling till arkeologi är lite mer oklart (se André mfl. 2001).

6.3 Aktuella utmaningar

Angeläget, tillgängligt och användbart för alla är visionen för kulturmiljövårdens verksamhet. Är detta något som endast fungerar i teorin? En god kulturmiljövård enligt Welinder (1993: 121f) innehåller igenkännande och historia. Det är människors historia, minnen och berättelsetradition. Sett ur ett humanistiskt perspektiv hänvisar kulturmiljön till ett lokalsamhälles miljö, en miljö för en grupp människor med gemensamma traditioner. Det kulturhistoriska perspektivet pekar på en nationell historia. I båda fallen så dras det en gräns mellan vilka som tillåts vara med och vilka som ska stå utanför. Känner man inte till historien, minnena och traditionerna riskerar man att uteslutas från samhället och utanförskapet ökar. Sverige är idag ett mångkulturellt land där människor med många olika kulturer, traditioner och religioner lever sida vid sida. Visionen ska även inkludera dessa människor. Grundberg (2000:106) skriver att det är inte riksantikvarieämbetets eller länsstyrelsens uppgift att jobba med dessa frågor utan hänvisar till att det är museernas uppgift att få dessa grupper inkluderade i det svenska kulturarvet. Lekberg (2009) anser att synen på skydd och bevaring måste ändras eftersom detta leder till segregering. Att hindra och bevara kulturmiljöer från förändring är att se det som att de hela tiden utsätts för yttre hot. Detta kopplas ihop med svenskarnas rädsla för nya människor, tankar och influenser vilket i sin tur leder till främlingsfientlighet och rasism.

Varje slags bevaring innebär förstöring (Holtorf 2008). De ingrepp som görs innebär någon slags ändring på originalet. Är det inte bättre att låta kulturarvet bara få vara? Då minskas en del av förstöringen. När man ändrar allt för mycket är det då fortfarande

samma objekt eller har originaliteten försvunnit? Det viktigaste här anser jag är att berätta vilka ingrepp som gjorts så att besökaren inte bli lurad att tro att det är ett äkta originellt föremål som hon eller han ser framför sig.

Allt material bryts ner och åldras. Det är en naturlig del i naturens kretslopp. Det går inte att frysa tiden. Är metoder som konservering och restaurering onödiga? Dessa används för att stoppa eller fördröja nedbrytningen. En ruin kan vara minst lika vacker, spännande och inkomstbringande som ett ”helt” slott. Det kan till och med vara mer värd. Borgholms slottsruin används flitigt på olika sätt och är en viktig del av Ölands turistnäring.

Tillgängligt betyder att alla kan och ska få tillgång till kulturmiljön. Detta ska alltså inkludera rullstolsbundna, synskadade, fattiga, pensionärer, nyblivna svenskar, barnfamiljer, personer som inte har bil och turister från andra länder. Alla dessa människor har olika behov och krav för att tillgängligheten ska kunna bli möjlig. Det kan vara alltifrån ramper, parkering, skyltar på olika språk till fritt inträde, toalett med skötbord, papperskorgar och busshållsplats i närheten. I verkligheten är det få kulturmiljöer som uppfyller alla dessa krav. Men det betyder inte att det inte finns planer att förändra och förbättra tillgängligheten. Vid vissa populära fornminnen har det byggts te x ramper för att rullstolsbundna eller personer med rullator lättare kan bevista sevärdheten.

Angeläget för alla innebär att det ska vara lika viktigt för dig som för mig att vårda och bevara kulturmiljön. Skulle en undersökning göras om vad som är viktigt för människor skulle kulturmiljövård troligtvis inte hamna bland de tio första på listan. Familj, vänner, kärlek, pengar, materiella saker, utseende, hälsa, mat, sömn och motion skulle helt klart komma först. Kulturmiljövården måste alltså förklara varför det är viktigt och visa vad de grundar sina argument på. Även om det står i lagen ”att det är en nationell angelägenhet att vårda och bevara kulturarvet” så betyder inte det att den enskilde medborgaren har samma åsikt. Det är svårt att tycka det är viktigt när man anser att egna åsikter ignoreras, man får inte komma till tals eller att det bestäms ovanför mitt huvud ändå precis som med politiken.

Begreppet användbart är något som har förändrats över tid. Symbol, besöksmål och konstnärlig inspiration har kulturmiljön alltid varit men idag handlar det mest om hur mycket pengar den kan generera. Turismen blir en allt viktigare inkomstkälla för Sverige. Trots detta så är minskar besökssiffrorna på museerna (Carp 2007). Det verkar som om det bara är en liten del av befolkningen som anser kulturarvet användbart (se även André, Maria m.fl. 2001). Detta kan bero på många olika saker, hur informationen sprids, intresset eller vilket värde man sätter på det. Kanske har internet och tv tagit över eftersom de har ett underhållningsvärde som är både angeläget, tillgängligt och användbart för de flesta människorna och för att det är mycket billigare och mindre ansträngande att använda dem. Riksantikvarieämbetet har mycket hårt arbete framför sig för att kunna uppfylla målen om angeläget, tillgängligt och användbart för alla. Det ska dock nämnas att de är på god väg även om det i vissa fall går alltför sakta med att uppfylla målen.

7. SLUTSATS

Målet med denna uppsats har varit att få en bättre inblick i den svenska kulturmiljövården. Frågorna som jag har försökt svara på är följande:

1.Vad handlar kulturmiljövården om och hur är den uppbyggd? 2. Hur har svensk kulturmiljövård utvecklats historiskt sett? 3. Är kulturmiljövård viktigt i ett svenskt samhälle?

Kulturmiljövården har en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Intresset för fornminnen har periodvis varit mycket starkt till att under vissa årtionden avklinga nästan helt. Kulturarvet har gått från kungens personliga ägodel till att bli en nationell angelägenhet för alla. Begreppet kulturarv har vidgats till att även omfatta miljön runt omkring. Det är inte längre det enskilda monumentet som är värt att bevara utan även dess kulturmiljö.

Bevara och levandegöra kulturarvet har ersatts med att bevara och bruka kulturarvet. Kulturmiljövården är uppbyggd så att flera aktörer samarbetar på både lokal, regional och central nivå. Alla ska hjälpas åt att vårda och bevara kulturarvet.

Lagar och reglar har instiftats för att stärka kulturmiljöns skydd mot förstöring och felaktigt användande. Det finns även en hel del problem med kulturmiljövården och jag har bara nämnt några få. Kulturmiljövårdens nytta i samhället beror på vilket värde som sätts på kulturmiljön och det är inte alltid som staten och den enskilde medborgaren delar det värdet vilket kan orsaka både konflikter och debatter.

Det finns en hel del som är bra med arbetet kring vården ex lagar och förordningar, men det är fortfarande mycket kvar att arbeta med för att kulturmiljövården ska kunna uppnå visionen om angeläget, tillgängligt och användbart för alla. Vi är inte mer än bara människor och förhoppningsvis gör man så gott man kan. Om medborgardialogen, öppenheten och inblicken förbättras så kommer fler att förstå varför kulturmiljövården behövs i dagens samhälle och samtidigt förstå att kulturmiljön berikar människors liv på flera plan även om vi inte alltid är medvetna om det.

8. SAMMANFATTNING

Denna uppsats handlar om hur Sveriges kulturmiljö har sett ut genom tiderna. Den börjar med att tar upp hur, när och varför uppmärksamheten för fornminnen uppstod. Det var för ca fyra århundraden sen som det första verkliga intresset för Sveriges kulturarv utvecklades. Det tar sin början i en svensk konungs önskan att överglänsa alla andra konungadömen med sitt egna rikes storslagna och pompösa historia. Genom denna begäran började fokuseringen på fornminnen leda till ett mer allmänt och påtagligt intresse.

Fokusen ligger på dagens kulturmiljövård och hur dess användning, nytta och utmaningar ser ut i det samhälle som finns idag. Uppsatsen visar vilka organisationer, företag och människor som jobbar för en kulturmiljö som både ska tas hand om på ett bra sätt och samtidigt förmedla och väcka nyfikenhet, glädje och kunskap hos människorna. En bra fungerande kulturmiljövård kännetecknas av en samverkan på flera plan. Från den lilla människan (lokalt) ända upp till riksdagshuset (nationellt).

Precis som för allt annat så finns det regler, lagar och förordningar som måste efterföljas. Dessa vill först och främst underlätta arbetet för alla inblandande i hanteringen av kulturmiljön. Detta genom att tala om vad som får göras, hur kulturmiljön ska hanteras osv. men lagarna är också till för att förhindra förstöring, felhantering och annan negativ åverkan på kulturarven.

Kulturarvsförvaltningen har inte bara Sveriges rikes lag att rätta sig efter utan även varit med och undertecknat olika internationella förordningar som gemensamt ska gälla för alla de inblandade länderna i bevarandet och brukandet av kulturmiljön.

Vidare tar jag upp vad kulturmiljön har för samhällsuppdrag men även vad för slags nytta vi har av att bevara och även bruka vår kulturmiljö. Många människor förstår eller tänker nog inte att vår kulturmiljö påverkar oss mycket mer än vad vi tror. Det är väldigt lätt att bli hemmablind och inte uppskatta det man har.

Sen diskuterar jag några av de mål som finns för kulturmiljön däribland riksantikvariets vision om att kulturmiljön ska vara angeläget, tillgängligt och användbart för alla. Här påpekar jag de brister och fel som denna målsättning har. Visionen kommer bara att förbli en vision för målen är näst intill omöjliga att uppnå.

Till sist drar jag en slutsats om min uppsats och svarar på de frågor jag ställde i början. Jag sammanfattar mitt arbete och knyter samman säcken. Jag kommer med kommentarer och åsikter om kulturmiljövården och dess arbete, vad som är bra och vad som kan förbättras. Jag ger förslag på vad jag anser skulle förbättra deras situation och vad de behöver jobba lite mer med.

9. REFERENSER

Adlercreutz, Thomas red.(1992) Kulturmiljövården. En sammanställning av gällande

författningar. Allmänna förlaget. Stockholm.

André, Anna Maria mfl. (2001) Arkeologi och kulturmiljövård. Vad och varför?

Fornvännen. Nr 96. http://fornvannen.se/pdf/2000talet/2001_177.pdf Carp, Ossie (2007) Museerna fortsätter tappa publik, Dagens Nyheter.

http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/museerna-fortsatter-tappa-publik-1.784909 Danielsson, Robert (2006) Handbok i fornminnesvård. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Grundberg, Jonas (2000) Kulturarvsförvaltningen samhällsuppdrag. En introduktion till

kulturarvsförvaltningens teori och praktik. Göteborgs universitet, Arkeologiska

institutionen.

Holtorf, Cornelius (31mars – 4 juni 2008) Kulturmiljöförvaltningen i teori och praktik. Högskolan i Kalmar.

Lekberg, Per (2007) Riv reservaten! Tankar om arkeologi och kulturarvspolitik. I Emma Bentz, Elisabeth Rudebeck & Per Lekberg (red). Arkeologins många roller och

praktiker: Två sessioner vid VIII Nordic Tag i Lund 2005. Archaeology@Lund 1. 81-92.

http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=538914&fileOId=57 5306

Länsstyrelsen (2009) Kulturmiljö. http://www.lst.se/lst/sv/amnen/Kulturmiljo/. Regeringens proposition (1996/97) Kulturpolitik.

http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=37&dok_id=GK033D1

Repstad, Pål (2007) Närhet och distans. Kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. 4: e upplagan. Studentlitteratur.

Riksantikvarieämbetet (2009a) Riksantikvarieämbetets historia.

http://www.raa.se/cms/extern/vart_uppdrag/vart_uppdrag/var_historia.html Riksantikvarieämbetet (2009b) Vårt uppdrag.

http://www.raa.se/cms/extern/vart_uppdrag/vart_uppdrag.html

Welinder, Stig (1993) Miljö, Kultur och kulturmiljö. Studentlitteratur. Lund