Isprinsessa eller vinnarskalle? : En kvalitativ textanalys av hur idrottande pojkar och flickor framställs i svenska dagstidningar

Isprinsessa eller vinnarskalle?

- En kvalitativ textanalys av hur idrottande pojkar

och flickor framställs i svenska dagstidningar

Gustav Purwin & Vidar Örjes

GYMNASTIK- OCH IDROTTSHÖGSKOLAN

Självständigt arbete på avancerad nivå 135:2020

Ämneslärarprogrammet 2016 – 2021

Handledare: Susanne Johansson

Examinator: Åsa Bäckström

Sammanfattning Syfte och frågeställning

Syftet med denna studie är att belysa vilka kroppsideal bland ungdomar som återfinns i de svenska dagstidningarna Dagens Nyheter (DN) och Svenska Dagbladet (SvD). Studien syftar även till att belysa stereotypa föreställningar om vad som anses vara manligt och kvinnligt bland idrottande ungdomar. Detta görs genom att svara på följande frågor:

- Vilka egenskaper tillskrivs idrottande pojkar respektive flickor? - Hur beskrivs idrottande pojkar respektive flickors kroppar?

Metod

Undersökningen genomfördes genom en kvalitativ textanalys med kvantitativa inslag. Analysen genomfördes utifrån Hirdmans genusteorier. Källmaterialet hämtades från dagstidningarna DN- och SvD:s egna arkiv med hjälp av specifika sökord. Källmaterialet sträckte sig över perioden 1970 - 2020 för att få ett historiskt perspektiv. När källmaterialet samlats in organiserades det och närlästes. Undersökningens empiriska data delades sedan in i teman efter hur ungdomarnas kroppar och egenskaper beskrevs.

Resultat

Resultatet visade att före 1980 förekom idrottande ungdomar i DN och SvD väldigt sällan. Flickor gick från att beskrivas som ödmjuka med glädje istället för prestation som största fokus i sitt idrottande, till att efter 2000 beskrivas som ödmjuka, glada, seriösa och målmedvetna idrottare med fokus på att vinna. Pojkar beskrivs genomgående vara målmedvetna och seriösa idrottare. En tydlig förändring var att efter 2000 börjar även pojkar beskrivas som ödmjuka. Flickors kroppar beskrivs genomgående utifrån kroppsstorlek, efter 2000 tillkom beskrivningar av flickor som muskulösa. Pojkars kroppar beskrivs utifrån ett kroppsideal med stor kropp och mycket muskler. Flera idrotter beskrevs som typiskt maskulint eller feminint kodade.

Slutsats

Studiens resultat visar att idrottsvärlden är en maskulint kodad arena, även för ungdomar. Utifrån denna studie går det också att konstatera att den manliga stereotypen varit mer statiskt medan den kvinnliga stereotypen förändrats och närmat sig det manliga. Då forskningsområdet är komplext krävs fortsatt forskning för en mer representativ bild.

Ice princess or winners mentality?

- A qualitative text analysis on how sporting youth

are portrayed in Swedish newspapers

Gustav Purwin & Vidar Örjes

GYMNASTIK- OCH IDROTTSHÖGSKOLAN

Självständigt arbete på avancerad nivå 135:2020

Ämneslärarprogrammet 2016 – 2021

Handledare: Susanne Johansson

Examinator: Åsa Bäckström

Abstract Aim

The aim of this study is to shed light on which body ideals among young people are found in the Swedish newspapers Dagens Nyheter (DN) and Svenska Dagbladet (SvD). The study also aims to shed light on stereotypical notions of what is considered masculine and feminine among young athletes. This is done by answering the following questions:

• What qualities are attributed to athletic boys and girls respectively?

• How are the bodies of athletic boys and girls described, respectively?

Method

To answer the questions, a qualitative literature study was designed with quantitative elements. The source material was retrieved from the dailies DN- and SvD's own archives with the help of specific keywords. The source material extended over the period 1970-2020 to gain a historical perspective. When the source material was collected, it was read carefully and a text analysis was performed. The empirical data of the survey were then divided into themes according to how the young people's bodies and characteristics were described.

Results

The results showed that girls went from being described as humble with joy instead of achievement as the main focus in their sport, to after 2000 being described as humble, serious, happy and determined athletes with a focus on winning. Boys are consistently described as purposeful and serious athletes. A clear change was that after 2000, even boys begin to be described as humble. Girls' bodies are described throughout based on body size, after 2000 there were descriptions of girls as muscular. Boys' bodies are described on the basis of a body ideal with a large body and a lot of muscle.

Conclusion

The theory of gender systems and gender contracts assumes that there is an order structure between the sexes where the man is the norm. Based on this study, it can also be stated that the male stereotype has been more static while the female stereotype has changed and approached the male. As the research area is complex, further research is required for a more representative picture.

Innehåll

1 Inledning och Bakgrund ... 1

2 Syfte och frågeställningar ... 3

3 Existerande forskning ... 3 3.1 Kvinnan ... 3 3.2 Mannen ... 6 4 Teoretiska utgångspunkter ... 7 5 Metod ... 10 5.1 ... 11 5.2 Databearbetning ... 12 5.3 Etiska aspekter ... 12

5.4 Validitet och reliabilitet ... 14

5.4.1 Validitet ... 14 5.4.2 Reliabilitet... 15 6 Resultat ... 15 6.1 1970 - 1979 ... 16 6.2 1980 – 1999 ... 18 6.3 2000 – 2020 ... 27 7 Slutdiskussion ... 34 7.1 Metoddiskussion ... 38 Käll- och litteraturförteckning ... 38 Elektroniska källor ... 40 Källor DN ... 40 Källor SvD ... 43 Bilaga 1 - Litteratursökning ... 47

1

1 Inledning och bakgrund

Undervisningen ska medvetandegöra och motverka stereotypa föreställningar om vad som anses vara manligt och kvinnligt samt belysa konsekvenserna av olika kroppsideal (Skolverket, 2011, s. 83).

Det här är ett citat taget ur läroplanen för ämnet idrott och hälsa. Ett citat som underförstått säger att det finns kroppsideal som påverkar oss som individer. Det säger också att undervisningen i idrott och hälsa ska motverka stereotypa föreställningar kopplade till kön. Det ställer direkt ett antal krav på alla lärare i idrott och hälsa. Lärarna måste ha kunskap om vad en stereotyp föreställning är, om hur den kan motverkas, hur ett kroppsideal kommer till uttryck samt hur det påverkar eleverna. Att identifiera ett kroppsideal är inte det lättaste, än mindre att vara medveten om hur det påverkar en. I en artikel från 2013 undersöktes hur norska ungdomar upplevde kroppsideal och kroppspress. I artikeln framgår tydligt hur unga män gymmar och bantar för att nå “drømmekroppen”. Trots att ungdomarna själva säger att en fin kropp är väldigt viktigt och att ju lägre fettprocent desto bättre, är de inte kapabla att se att kroppsideal är något som påverkar dem. “– Vi merker ikke noe press når det kommer til kropp. Det er bare sånn det fungerer her. Alle i vårt miljø er opptatt av trening, forteller de’’ (Hamnes & Soligard, 2014, s.10).

För att kunna undervisa elever i kroppsideal och föreställningar kring kön, är det viktigt att som lärare veta varifrån i samhället vi blir påverkade. Även om kroppsideal och stereotypa könsföreställningar genomsyrar vårt samhälle på alla plan mer eller mindre, är det framförallt två faktorer som påverkar oss allra mest. Det är människor i vår absoluta närhet och det är media. Det råder en tydlig konsensus världen över att media har stor påverkan på dess konsumenter, framförallt i förhållande till hur könsidentiteter porträtteras. Media förstärker och återskapar ständigt bilden av vad som anses manligt och vad som anses kvinnligt. Det samma gäller för våra kropps; - och skönhetsideal där media, ofta genom reklam, visar upp vilka egenskaper som ska förknippas med vilka kroppar, och på så sätt värderar vilka kroppar som är att föredra. (Bengs, 2000)

Det är dessutom väl belagt att ju mer tid ungdomar lägger på att konsumera utseenderelaterade media, desto mer upptagna av att uppnå idealen blir de och desto negativare kroppsuppfattning får de (Frisén, Holmqvist Gattario, & Lunde, 2014).

2

För att addera till ämnets komplexitet, är begrepp som könsbundna föreställningar och kroppsideal i ständig förändring. Ett ideal är något som är eftersträvansvärt, något fulländat eller perfekt. Det kan handla om i stort sett vad som helst. Begreppet kroppsideal syftar då till hur den fulländade och perfekta kroppen ser ut. Även om själva idealen och föreställningarna knutna till kön har utvecklats med tiden har de en gemensam nämnare. Idealen är av sin natur svåra att leva upp till. Det gör att de rådande idealen och föreställningar knutna till kön fungerat som en spegel för sin samtid (Frisén et. al. 2014). Sammantaget går det att argumentera för att en idrottslärare som ska leva upp till ämnets syfte och “medvetandegöra och motverka stereotypa föreställningar om vad som anses vara manligt och kvinnligt samt belysa konsekvenserna av olika kroppsideal”(Skolverket, 2011, s.83) vara medveten om medias roll i det hela. Läraren måste också kunna identifiera vilka föreställningar och kroppsideal som faktiskt existerar. Även om detta kan vara tillräckligt komplicerat i sig har vi med denna studie tänkt att addera ännu ett lager till vad som krävs av en idrottslärare. Nämligen det historiska perspektivet.

I skolans värdegrund står det att skolans undervisning genom ett historiskt perspektiv ska “utveckla elevernas förståelse för samtiden” (Skolverket, 2011, s.3). Som Martin Luther King Jr uttryckte det; “We are not makers of history. We are made by history”. Utan att bli allt för filosofisk kan det konstateras att vår historia påverkar oss på alla plan i samhället. Inget vi tänker eller gör är något nytt, utan allt bygger på vårt förflutna, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Det är därför fullt förståeligt att det historiska perspektivet återfinns i grund - och gymnasieskolans läroplan. Skolverket har slagit fast att det historiska perspektivet ska genomsyra alla ämnen, inte bara historia eller idrott och hälsa. Detta för att eleverna ska kunna utveckla sin historiska medvetenhet. En naturlig följdfråga blir då: varför är det viktigt att utveckla sin historiska medvetenhet? Historisk medvetenhet innebär att kunna se samband mellan dåtid, nutid och framtid. En välutvecklad historisk medvetenhet är alltså en grundförutsättning för att kunna se sig själv utifrån, att kunna reflektera över sina egna val och handlingar och på så sätt kunna påverka sin framtid. (Hermansson & Adler, 2014).

Enligt Hirdman är medias makt inom utformning av könsbundna stereotyper särskilt stor då det ofta handlar om korta berättelser som “yxas till i en allt tätare konkurrens” (Hirdman, 2001, s.185). Berättelser som effektivt ska förmedla något har inte utrymme för nyanserade skildringar och problematiserande kring stereotyper. Alltså är själva medias utformning i sig idealiskt för att använda sig av förenklingar och generaliseringar av könen och deras stereotypa relation. (Hirdman, 2001)

3

Ungdomars uppfattning av kroppsideal kopplat till media är idag ett relativt väl undersökt forskningsfält. De allra flesta studier fokuserar dock på hur media framställer kroppsideal och könsbundna föreställningar för vuxna samt hur ungdomar tolkar och påverkas av dessa. Denna studie kommer istället undersöka hur barn och ungdomar över tid har framställts i media, vilka stereotypa föreställningar kopplade till kön har befästs och vilka kroppsideal som lyser igenom. Denna studie kommer därför bidra med en ökad förståelse kring kroppsideal och föreställningar knutna till kön ur ett historiskt perspektiv, något vi idrottslärare förväntas ha kunskap om enligt styrdokumenten.

2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att belysa vilka kroppsideal hos ungdomar som återfinns i de svenska dagstidningarna Dagens Nyheter (DN) och Svenska Dagbladet (SvD). Studien syftar även till att belysa stereotypa föreställningar om vad som anses vara manligt och kvinnligt bland idrottande ungdomar.

Frågeställningar:

• Vilka egenskaper tillskrivs idrottande pojkar respektive flickor?

• Hur beskrivs idrottande pojkar respektive flickors kroppar?

3 Existerande forskning

I denna del av studien kommer existerande forskning inom liknande områden att presenteras för att ge läsaren en inblick i forskningsfältet. Värt att notera är att väldigt lite forskning historiskt sett gjorts på hur barn och ungdomar beskrivs i tidningar. Det bör också noteras att nästan all forskning utgår från tvåkönsnormen. Det vill säga att det är en persons anatomi (genitalier) som avgör personens könsidentitet. Alltså finns det enligt denna teori endast två kön, man eller kvinna. (rfsl.se, 2020) Även denna studie kommer till stor del utgå från den fysiska uppdelningen man och kvinna, dock är vi väl medvetna om att denna uppdelning inte är allmängiltig och kan upplevas exkluderande för många människor.

3.1 Kvinnan

Genom historien har idéer om kvinnors kroppar antingen utmanat eller befäst maktrelationer mellan könen. Det är på kvinnors kroppar både rent fysiskt och i symbolisk

form, som frågor kring demokrati, frihet och förtryck tar plats och skrivs in. Det är en kropp som antingen ska täckas, osynliggöras eller ständigt visas upp, och vars bröst och kroppsbehåring, beroende på sammanhang, kan ha politiska betydelser. Det är också en

4 kropp som får symbolisera alltifrån abstrakta idéer om rättvisa, juridik, nationalism, till bildäckskvalitéer och semesterupplevelser. På ett paradoxalt sätt bestäms således den feminina kroppen helt av sin kroppslighet (form, utseende, uppvisande) samtidigt som den ikläs betydelser långt utanför sin egen materialitet. (Hirdman, 2015, s.57)

Anja Hirdman beskriver hur den kvinnliga kroppen genom alla tider fungerat som en bricka i ett maktspel mellan könen. De sätt som media beskriver kvinnor på kommer därför alltid att antingen befästa rådande kroppsideal och könsnormer eller gå emot dem. Eftersom media är ett väldigt brett begrepp som innefattar allt från seriösa, politiskt obundna rikstäckande tidskrifter till skvallertidningar, är det viktigt att inte se ett forskningsresultat som något som gäller för all media världen över. Dock går det att utläsa många olika typer av fenomen och generella drag i hur media beskriver kvinnor och deras kroppar. Ett sådant fenomen som Hirdman diskuterar är så kallade “chockbilder”. Det kan vara bilder på kändisars “BÄSTA OCH VÄRSTA STRANDKROPPAR” eller “STJÄRNORNAS PLASTIKKATASTROFER”. Journalistik som denna återfinns ofta i “skvallertidningar” där syftet är att sälja exemplar genom att väcka både avsmak och fascination hos läsaren. Hirdman menar att sådana rubriker och bilder genomsyras av en “body-based shame” som sedan förankras i läsaren. (Hirdman, 2015 s.57f)

Det är lätt att tro att kroppshetsen bara kommer från reklam och skvallertidningar i form av stora bilder på vältränade kroppar, men så är inte fallet. Tecken på vad vi som läsare bör se som snyggt och eftersträvansvärt kan lika gärna komma i form av små värdeord i seriösa tidningar. 2004 rapporterade Svenska Dagbladet om ett nytt sätt att mäta kvinnlig skönhet kopplat till personens BMI (Body Mass Index). SvD skrev följande: “Det mest ideala är av allt att döma ett index på mellan 18 och 19 på BMI-skalan, det vill säga kvinnor med relativt slanka kroppar”. Caroline Eriksson, författare till boken “normal och fin” menar att SvD dels bidrar till en objektifiering av kvinnor, dels normaliserar och bekräftar undervikt som något att sträva efter. Även Aftonbladet gör sig skyldiga till att använda värdeord kopplade till människors vikt och utseende. Exempelvis beskrivs artisten Pink vara “nöjd med sitt ganska mulliga jag”, vilket Eriksson menar är en beskrivning som förmedlar att undervikt och smala kroppar är det normala då Pink knappast kan ses som överviktig. (Eriksson, 2005 s.29)

Trots att svensk medias rapportering av kvinnor och kroppsliga ideal idag visar en ganska tydlig objektifiering av kvinnor, är det inget mot hur kvinnor beskrevs för ungefär 50 år sedan. Helena Tolvhed och Anja Hirdman har båda undersökt hur Veckorevyn beskriver idrottande kvinnor under 60- och 70-talet. Resultatet visar hur idealkvinnan framställdes som passiv, söt och

5

oskuldsfull. Väldigt ofta benämndes kvinnor även som “flickor” eller “kvinnobarn” (Tolvhed, 2008). Vid olympiska spel beskrevs kvinnor som passiva, medan männen beskrevs som aktiva deltagare, som var där för att tävla om medaljer. Hirdman menar att framställningen av kvinnan som “icke-vuxen” positionerar kvinnan som underordnad mannen. Idealkvinnan är alltså i behov av en manlig auktoritet. (Hirdman, 2002)

Det är inte bara i svensk media som kvinnor har beskrivits på förminskande sätt. Pirkko Markula har sammanställt studier från hela världen som handlar om hur media rapporterar om kvinnliga olympier. Något som återkommer i flera studier är hur medias framställningar av kvinnliga idrottare är en ständig balansgång mellan femininitet och maskulinitet. En studie från Kanada 1999, visade hur kvinnor som höll på med maskulint kodade idrotter framställdes på ett sätt som överdrev deras feminina egenskaper. Denna “feminisering” skedde för att inte skrämma läsaren.

Mason and Rail found that women participated in male-appropriate sports where ’feminised’ to render them less threatening to the traditional notions of masculinity. Maintaining this sexual difference supports male hegemony. (Markula, 2009 s. 139)

Denna typ av beskrivningar återkommer även i holländsk media, där simstjärnan Inge de Bruijn tillskrevs typiskt manligt kodade egenskaper som exempelvis “vinnarskalle” och styrka, men för att kunna ses som en idrottshjälte i sitt hemland balanserade media ständigt ut sådana beskrivningar med lättklädda bilder av de Bruijn i utmanande poser. Detta för att behålla hennes femininitet intakt. Samma studie presenterar även resultat som talar för att de Bruijn ständigt blev objektifierad av media under hennes karriär. (Markula, 2009) Att tidningar objektifierar och sexualiserar kvinnliga idrottare är snarare en regel än ett undantag. Studier som undersökt sydkoreanska tidningar visar att kvinnliga idrottare ofta porträtteras på ett objektifierande sätt. Det allra tydligaste exemplet på detta är bilder av kvinnliga beachvolleybollspelare ackompanjerade av bildtexter som “Too Hot” eller “Lets try and look at the ball”. Värt att notera är dock att denna typ av sexualisering och objektifiering endast gäller kvinnliga idrottare från andra länder. Anledningen till detta är att sydkoreansk media ser på sina egna kvinnliga idrottare som representanter för nationen.

Korean sporting images have been shaped for the purpose of strenthening the nation and enhancing its reputation rather than for commercialism. Because Korean athletes are identified with the nation, their representation, unlike that of foreign female athletes, remains unsexualised. (Markula, 2009 s. 178)

6

Den amerikanske forskaren James Hallmark menar det finns en utbredd uppfattning om att sexistiska kommentarer hör till en svunnen tid och att vi i dagens samhälle inte skulle acceptera något sådant. Samtidigt visar hans forskning att så sent som år 1999 publicerade magasinet

Sports Illustrated sexistiska kommentarer om en kvinnlig konståkerska. Han menar dessutom

att detta gled igenom mediebruset helt obemärkt, utan att folk reagerade. (Hallmark, 2009) En studie av Bissell (2009) visar att i USA 1997 handlade mindre än fem procent av alla sportnyheter om damidrott. Det gällde för både tv-sända sportnyheter och sportnyheter i pappersmedia.

Nästan all forskning inom detta fält rör objektifiering och sexualisering av kvinnor. Trots detta talar studier för att män skulle vara lika mottagliga för medias påverkan på deras kroppar.

3.2 Mannen

Since men are similarly bombarded by body type ideals and sexually objectified images in the media, they are also likely to adopt the ideal body perpetuated by society as the only type of body to be valued, feel sexually objectified, and disregard their personhood, which would result in self-objectification as found with women. (Strelan & Hargreaves, 2005)

Påståendet att även män får en negativ kroppsuppfattning till följd av kroppsideal styrks av studier som undersökt hur män ser på sina kroppar. De visar att en stor del av unga män ser sig själva som för smala och uttrycker en önskan om att vara mer muskulösa. Detta trots att de har en normal vikt. (McCabe & Ricciardelli, 2004)

I en studie av Daniel och Bridges (2010) undersöktes hur män upplever att influenser från medier påverkar deras uppfattningen av den egna kroppen, deras kroppsideal. Studien utgick ifrån att det manliga kroppsidealet var de muskulösa modeller som florerar i medier och använde sig därför av verktyget DMS (Drive for muscularity scale) i studien. Deltagarna i studien var manliga studenter från två universitet i USA. Studiens resultat visade att de starkast bidragande faktorerna till att män känner ett tvång till att bygga muskler är manliga kroppsideal som kommer från olika medier samt BMI. Internalisering av kroppsliga ideal från medier visade sig vara den störst bidragande faktorn till förändring av kroppsideal.

Att kvinnor genom tiderna blivit betraktade och bedömda av män är en vedertagen sanning som stöds av otaliga studier och teorier. Ett exempel är begreppet ”the male gaze” som ofta används

7

inom film och litteratur för att påvisa detta (Daniel & Bridges, 2010). Flera studier visar dock att även män objektifieras.

Although men may not necessarily experience evaluation by women to the same degree that women experience evaluation by men, men are subjected to the same overarching cultural system and ideals perpetuated by the media that prove to be important in the literature concerning objectification and body image concerns for both genders (Strelan & Hargreaves, 2005).

Något som skiljer de manliga idealen från de kvinnliga är att idealen som gällt för mannen har förändrats mycket snabbare och oftare än de kvinnliga. Bengs (2000) menar att de kvinnliga idealen har varit statiska över en längre tid och främst handlat om utseendet, medan manliga ideal oftare påverkats av vad som är modernt i form av kultur, arbete, politik och så vidare. Den forskning som rör manliga kroppsideal handlar till stor del om vuxna män och deras strävan efter större muskler. Magnus Öhrn (2019) är en av få som undersökt hur dessa ideal sett ut för pojkar. Hans forskning visar att svensk ungdomslitteratur från 1910 - 1977 riktad till just pojkar konstruerade den svenska idealpojken som “den milde vilden”. Idealet var att pojkar skulle vara fysiska, modiga och “lagom” rebelliska. Detta ideal ställdes ofta i kontrast mot dels den fega “morsgrisen” eller “plugghästen” i ena änden av spektrat, dels mot den lite för rebelliska “tuffingen” i andra änden av spektrat. Viktigt var också att idealpojken tillhörde medelklassen. För att beskriva överklassen som avvikande tillskrevs de ofta mer feminint kodade egenskaper som fåfänga och divalater. (Öhrn, 2019)

Den forskning som presenterats i detta kapitel talar för att både manliga och kvinnliga ideal förekommer i media och att både män och kvinnor blir påverkade av detta. Hur media skriver om barn och ungdomar finns det betydligt mindre forskning om, men det går att konstatera att “den milde vilden” var en idealbild som gällde för svenska pojkar under stor del av 1900-talet. Det går även att konstatera att kvinnor ständigt blivit objektifierade och sexualiserade i media. Denna studie bidrar till forskningsfältet genom att undersöka hur idrottande barn och ungdomar framställts och porträtterats i SvD och DN de senaste 50 åren.

4 Teoretiska utgångspunkter

Studien kommer använda sig av Yvonne Hirdmans (1988) genusteorier som utgångspunkt. Begreppet genus kommer från engelskans “gender”. “Gender” översattes tidigare till “Socialt kön”. Huruvida begreppet “socialt kön” är användbart går dock att diskutera. Många menade att ordet socialt var en begränsning för vad begreppet kunde innefatta. Begreppet genus är ett

8

betydligt bredare begrepp än socialt kön och innefattar mer än det sociala. “Genus betyder sambandet mellan det biologiska könet och processen i vilken våra kön skapas och konstrueras, både socialt och kulturellt” (Hirdman, 1988 s. 50). Genus är något som återfinns i alla delar av samhället. Det genomsyrar alla delar av vår vardag mer eller mindre. Från yrkesliv och skolgång till mer privata delar som fritidsintressen och familjeliv.

Då begreppet genus är ett väldigt brett begrepp har vi valt att ta en aningen snävare synvinkel. Materialet kommer läsas, tolkas och analyseras med hjälp av Hirdmans teorier om genussystem och genuskontrakt. Utifrån dessa begrepp ska resultatet förstås och diskuteras.

Det ska förstås som en dynamisk struktur (system); en beteckning på ett »nätverk» av processer, fenomen, föreställningar och förväntningar, vilka genom sin interrelation ger upphov till ett slags mönstereffekter och regelbundenheter. Genussystemet är således en ordningsstruktur av kön. (Hirdman 1988 s, 51)

Så beskriver Hirdman begreppet genussystem. Enligt Hirdman är detta grunden vi bygger vår upplevda verklighet på. Hon menar att det är utifrån genussystemet vi organiserar vår omvärld. Det är med hjälp av genussystemet vi positionerar oss själva i förhållande till alla sociala, kulturella och politiska ordningar och strukturer. Denna teori om genussystem vilar på två bärande logiker:

1) Den ena logiken är just dikotomin, d.v.s. isärhållandets tabu: manligt och kvinnligt bör inte blandas.

2) Den andra logiken är hierarkin: det är mannen som är norm. Det är män som är människor, därmed utgör de normen för det normala och det allmängiltiga. (Hirdman 1988 s, 51)

I teorin om genussystemet är det ingen av logikerna som är viktigare än den andre. Båda logikerna bildar tillsammans en slags cirkel, där den ena logiken bekräftar och legitimerar den andra logiken. Själva isärhållandet mellan vad som anses manligt och kvinnligt fungerar som en förstärkning av föreställningen att det manliga är normen. På samma sätt förstärker föreställningen om att det manliga är normen incitamentet att inte blanda manligt och kvinnligt. Logikerna går att tillämpa dels på en människas egenskaper och personlighet, dels på fysiska platser och aktiviteter. Ett exempel som Hirdman tar upp är arbetsplatsen. ”sort 1 gör sak 1 på plats 1; sort 2 gör sak 2 på plats 2; därför att sort 1 gör sak 1 blir sort 1 sort 1. Är man på plats 2 gör man sak 2 och är en sort 2”. (Hirdman, 1988 s. 52) I och med denna dikotomisering sker

9

en ständig individuell positionering i förhållande till sin omgivning. Eftersom vissa saker, platser eller egenskaper är förbehållet vissa människor leder detta system naturligt till ett maktskapande för den ena sorten. Hirdman kallar processen i vilken makten skapas och legitimeras för genusformering. (Hirdman, 1988)

I detta system, genussystemet, där genusformering tar plats sker även en annan pågående process. Mellan ”den enskilda mannen och kvinnan, mellan män och kvinnor på det sociala planet och mellan ’mannen’ och ’kvinnan’” dras det hela tiden gränser. Ett slags tyst förhandlande om hur en man ska uppträda, känna, uttrycka sig och hur en kvinna ska uppträda, känna och uttrycka sig. Det handlar alltså om oskrivna regler kopplat till hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Hirdman kallar dessa oskrivna regler för genuskontrakt. Genuskontrakten påverkar oss vare sig vi vill eller inte. Det är alla föreställningar vi har gällande vad vi anser vara manligt och vad vi anser vara kvinnligt.

Genuskontrakten är således mycket konkreta föreställningar, uppspaltade på olika nivåer, om hur män/man, kvinnor/kvinna ska vara mot varandra: i arbetet – vilka redskap som hör till vem, i kärleken – vem som ska förföra vem, i språket – hur de ska prata, vilka ord de får använda, – i gestalten/ den yttre formen, vilka kläder som är de tillåtna, hur långt håret ska vara, etc. etc., i all otrolig detaljrikedom.(Hirdman, 1988 s. 54)

Det är processen i vilken dessa genuskontrakt utformas som är själva definitionen av genussystemet. Trots ord som “kontrakt” och “förhandlande” är genuskontrakten inte resultatet av två likvärdiga parters överenskommelse, tvärtom. Genom historien har det varit mannen som bestämt var dessa osynliga gränser mellan manligt och kvinnligt ska dras. Det är mannen som haft maktövertaget och det är mannen som har definierat kvinnan. Dessa genuskontrakt ärvs ner från generation till generation, men omförhandlas ständigt. Det som våra föräldrar uppfattade som typiskt maskulint kanske vi ser som något feminint, eller tvärtom. Genuskontrakten skiljer sig väldigt mycket mellan exempelvis olika kulturer eller samhällsklasser. Genom att använda begrepp som “genuskontrakt”, “genussystem” och “genusformering” synliggörs det mellanrum mellan det maskulint kodade och det feminint kodade. Det underlättar vår förståelse för var dessa gränser går, hur de flyttas samt hur de kan vara begränsande. Genom att förstå genuskontraktsprocessen går det även att förstå hur män och kvinnor genom historien agerat för att flytta dessa gränser samt hur maktstrategierna sett ut. (Hirdman, 1988)

10

För att svara på studiens frågeställning rörande ideal och beskrivningar av både egenskaper och kroppar kommer materialet analyseras utifrån begreppet genussystem i allmänhet och genuskontrakt i synnerhet. Genom att analysera ordval, värderingar och andra tendenser i tidningarna går det att belysa vad som ansågs/anses vara maskulint kodat och feminint kodat. Det kan röra sig om allt från egenskaper, till sporter eller färger.

5 Metod

Syftet med denna studie är att belysa vilka ideal bland ungdomar som återfinns i de svenska dagstidningarna DN och SvD. Studien syftar även till att belysa stereotypa föreställningar om vad som anses vara manligt och kvinnligt bland idrottande ungdomar. För att uppfylla detta syfte formulerades två frågeställningar: 1) Vilka egenskaper tillskrivs idrottande pojkar respektive flickor? Samt 2) Hur beskrivs idrottande pojkar respektive flickors kroppar? För att bäst svara på dessa frågeställningar har studien en kvalitativ utformning med kvantitativa inslag. Det kvalitativa blir insamlande, närläsning, bearbetning och analys av källmaterialet. Det kvantitativa inslaget blir jämförelsen mellan flickor och pojkar vad gäller hur många artiklar som handlar om respektive kön. Även det historiska perspektivet har en stor del i studien då tidsperioden som studeras sträcker sig över femtio år (se 5.1). Då studiens frågeställningar är utformad på ett sätt som kräver tolkande, nyanserade och analyserande svar är det naturligt att studien använder sig av en kvalitativ textanalys som metod. Istället för att försöka återskapa verkligheten, möjliggörs ett synliggörande av verkligheten så som skribenten såg den, så kallad ”ofrivillig vittnesbörd”. Det är alltså skribentens värderingar, normer och ordval som kommer att analyseras (Tosh, 2011). Huruvida en enskild skribents artikel är representativt för sin tid går såklart att diskutera, men eftersom inga privata inlägg i form av debattartiklar eller annat kommer tas med är allt material godkänt för publicering i någon av Sveriges två största rikstäckande dagstidningar.

Då vi på förhand redan formulerat studiens syfte och de frågeställningar vi ville undersöka valde vi att använda oss av den problemorienterade ansatsen som forskningsinriktning. Denna ansats går ut på att forskaren formulerar den forskningsfråga som ska besvaras i förhand. Forskaren går efter det in och studerar de källor som kan svara på denna fråga. Med andra ord anpassas källmaterialet efter forskningsfrågan istället för att forskningsfrågan anpassas efter källmaterialet (Tosh, 2011).

11

Denna studie riktar in sig på källforskning. Med detta menas att det råmaterial analysen bygger på hämtats från till exempelvis bilder, målningar eller dokument. Studien är en litteraturstudie där källmaterialet består av artiklar från dagstidningar. Detta betyder att för insamling av studiens empiriska material används metoden ”Analys av källor/text”. Specifikt är artiklar där det skrivs om ungdomar/barn i sportsammanhang intressanta. (Hassmén & Hassmén, 2008) När källmaterialet samlades in lästes det först, för att sedan närläsas. Med närläsning menas att synliggöra värderingar i en text, för att sedan tolka dem. Teman att organisera läsningen efter var hur ungdomarnas kroppar beskrevs, vilka ideal som lös igenom och vilka egenskaper som tillskrevs flickor respektive pojkar.

5.1Avgränsning och urval

Till denna studie valdes dagstidningar som källmaterial. Då syftet med studien är att undersöka hur ideal utvecklats över tid, föll sig dagstidningen som den typ av källmaterial där denna utveckling enklast går att hitta. Dagstidningarna DN och SvD valdes som källmaterial genom tillämpning av bekvämlighets- och tillgänglighetsurval (Hassmén & Hassmén, 2008). Detta då Corona pandemin härjade när studien utfördes (nov 20 - dec 20), vilket gjorde just bekvämlighet- och tillgänglighet viktiga faktorer vid val av källmaterial. Dessa två dagstidningar var lätta att använda, då båda har egna tidningsarkiv tillgängliga på sina hemsidor. De lättillgängliga tidningsarkiven blev även värdefulla för studiens genomförande då pandemin gjorde att resande i kollektivtrafiken rekommenderades hållas till ett minimum (Folkhälsomyndigheten, 2021).

Studiens empiriska material valdes genom ett handplockat urval, vilket betyder att det handplockades då det ansågs kunna ge den bästa informationen utifrån studiens syfte. Det handplockade urvalet tillämpades genom att det empiriska materialet valdes utifrån teoretiskt relevanta faktorer för studien. En sådan faktor var förutbestämda kriterier (Hassmén & Hassmén, 2008). I denna studies fall blev kriteriet att källan skulle beskriva ungdomar i idrottssammanhang. Det finns ingen övergripande konsensus för när en person slutar vara ungdom, men vi drog gränsen vid 20 års ålder. Dock skiljer sig juniorålderns längd mellan olika idrotter, därav kan vissa 21 och 22 åringar återfinnas i artiklarna då de fortfarande räknats som juniorer.

Materialet sträcker sig över ett tidsspann på 50 år, från 1970 till 2020. Begreppet samtidshistoria innebär den historia som nu levande människor upplevt och minns. Den bredaste tidsrymden

12

för samtidshistoria brukar därför anses vara cirka 80 år. På grund av studiens omfattning, både tidsmässigt och storleksmässigt, valde vi dock att begränsa oss något och dra gränsen vid 50 år.

5.2 Databearbetning

Källmaterialet hämtas från DN- och SvD:s egna arkiv. Dessa arkiv går att komma åt via internet vilket gjorde tillgängligheten enkel. SvD:s arkiv sträcker sig från 1884 - 2020. DN:s arkiv däremot sträcker sig från 1864 - 1992. DN:s tidningsarkiv från 1993 och framåt finns endast tillgängligt på Kungliga Biblioteket (KB) i Stockholm. På grund av den pågående Covid-19 pandemin stängde KB och deras material var inte längre tillgängligt. Till följd av detta omfattar studien artiklar från SvD under åren 1970 - 2020 och DN 1970 - 1992.

Källmaterialet i denna studie består således av tidningsartiklar utgivna i DN och i SvD mellan åren 1970 och 2020.

● Antal artiklar DN: 349 ● Antal artiklar SvD: 603

När källmaterialet samlades in lästes det först igenom översiktligt för att hitta artiklar som passade in i urvalets kriterier. De artiklar som bedömdes passa studiens urvalskriterier räknades sedan ihop och den kvantitativa delen av studien genomfördes. Denna del av studien innebar att antalet artiklar som handlade om respektive kön räknades. Artiklarna delades in efter om de handlade om flickor, pojkar eller båda. Efter att denna indelning utförts genomfördes en procenträkning för att se hur stor andel av artiklarna som handlade om flickor, pojkar eller båda. När den översiktliga läsningen och den kvantitativa delen var avklarad lästes materialet igenom mer ingående genom närläsning. Genom närläsning hittades teman att organisera det empiriska materialet efter. För att svara på studiens frågeställningar kom dessa teman att falla in i två huvudgrupper: 1) teman efter hur ungdomarnas kroppar beskrivs, samt 2) teman efter vilka ideal och egenskaper som tillskrivs flickor respektive pojkar. Organiseringen efter teman genomfördes för att mönster i materialet skulle bli tydliga och hjälpa analysen framåt.

När materialet organiserats efter teman tolkades och analyserades det empiriska materialet med hjälp av Hirdmans teori om genussystemet. Genom analys med teorin om genussystemet till hjälp hittades olika ideal, fördomar och normer som lös igenom i materialet.

13

Vi har i denna uppsats utgått från vetenskapsrådets fyra principer vad gäller humanistisk-samhällsvetenskaplig forskningsetik. Dessa fyra principer är utformade för att vägleda forskare i både arbete och i de praktiska, intellektuella och etiska problem som kan uppstå i forskningsprocessen. Då denna studie var en textanalys förändras de etiska aspekterna i jämförelse med om den involverade människor direkt. Dessa principer och hur vi tillämpade dem är som följer:

Den första principen är informationskravet. Denna princip säger att en forskare har som skyldighet att informera undersökningsdeltagaren och uppgiftslämnare om vilka villkor som gäller vid deltagande i studien och deras uppgift i studien. Informationen ska även upplysa om att deltagande är helt frivilligt och att de har rätt att när som helst avbryta deltagande (Vetenskapsrådet, 2002). Om undersökningsdeltagaren dock inte deltar aktivt i studien, utan informationen som är intressant för en studie hämtas från tillexempel massmedia ändras detta informationskrav. Huruvida information om studien ska lämnas ut bedöms då från fall till fall (Vetenskapsrådet, 2002). Denna studie använde dagstidningar som källmaterial. Detta material var redan utgivet, vilket betyder att innehållet godkänts av både redaktören på tidningen och de det skrivs om. Materialet är även tillgängligt för allmänheten på både KB och i respektive tidnings arkiv. Med detta som bakgrund valde vi att inte lämna ut information till de som står omnämnda i tidningsartiklarna.

Den andra principen är samtyckeskravet. Denna princip säger att en forskare har som skyldighet att inhämta undersökningsdeltagares och uppgiftslämnares samtycke till att information om dem används i forskning. Om deltagaren är under 15 år ska i vissa fall även samtycke inhämtas från vårdnadshavare/föräldrar. Om information som är relevant för studien hämtas från tillexempel massmedia gäller dock inte detta krav (Vetenskapsrådet, 2002). Då denna studie använde sig av ett källmaterial hämtat från dagstidningar, och därmed från massmedia, valde vi att inte inhämta samtycke från de människor som nämns i detta material.

Den tredje principen är konfidentialitetskravet. Denna princip säger att en forskare har som skyldighet att ge alla uppgifter om deltagare i sin forskning största möjlig konfidentialitet. Informationen om deltagare skall inte under några omständigheter kunna hamna i obehörigas händer (Vetenskapsrådet, 2002). Då denna studie använde material och information inhämtat från dagstidningar, behandlades ingen information som faller under denna princip. Allt material som användes var sedan lång tid helt öppet för allmänheten att ta del av, vilket medför att denna princip inte behövde tillämpas.

14

Den fjärde principen är nyttjandekravet. Denna princip säger att en forskare har som skyldighet att se efter de uppgifter som samlats in om studiens deltagare. De uppgifter som samlats in får enligt denna princip bara användas för forsknings ändamål (Vetenskapsrådet, 2002). Då denna studie endast använde källmaterial hämtat från dagstidningar faller ingen information som samlats in under denna princip. Det faktum att informationen som användes var öppen för allmänheten betyder också att principen inte behöver tillämpas.

5.4 Validitet och reliabilitet

Validitet är detsamma som studiens giltighet och innefattar huruvida studien är relevant, om den besvarar sitt syfte och om tolkningarna är giltiga i förhållande till teorin. Därför är det intressant att diskutera studiens metod, med urval och genomförande och huruvida de var rätt för att besvara studiens syfte (Hassmén & Hassmén, 2008). Reliabilitet är detsamma som studiens tillförlitlighet och reproducerbarhet. Detta innefattar om studiens genomförande är transparent nog att reproduceras med samma eller liknande resultat. Det innefattar även om resultaten är trovärdiga och går att lita på (Hassmén & Hassmén, 2008).

5.4.1 Validitet

Något som till en början höjer validiteten lite är att studien är väldigt relevant för lärare i ämnet idrott och hälsa. Detta då det i styrdokumenten står att lärare i idrott & hälsa ska jobba med stereotyper och kroppsideal (Skolverket, 2011). En annan aspekt som höjer studiens validitet är dess metod. Studiens metod utformades som en litteraturstudie specifikt för att svara på syfte och frågeställningar, detta då den möjliggör både ett bredare källmaterial och tolkningar. Den gör det även möjligt att få en historisk överblick av hur olika ideal för idrottande ungdomar utvecklats över en lång tid. Genussystemsteorin höjer även studiens validitet då den passa väl till det studien undersöker. Stereotyper och kroppsideal som tillskrivs vardera kön är enkelt att koppla till- och analysera utifrån genusteori. När det kommer till urvalet finns det aspekter som både höjer och sänker studiens validitet. Aspekter som att källmaterialet är hämtat från välskötta och utförliga arkiv höjer studiens validitet. Detta då det minskar risken för att förfalskade dokument/information letar sig in i källmaterialet. Det gör också att mängden relevant källmaterial som blir tillgängligt för studien ökar. En annan aspekt som sänker validiteten är att dagstidningar traditionellt inte riktar sig specifikt mot ungdomar. Något som också visade sig i hur beskrivningar av ungdomar under vissa tidsperioder var väldigt sällsynta. Ytterligare en

15

aspekt som minskar validiteten är att DN:s tidningsarkiv endast sträckte sig till 1992. Detta fick som konsekvens att från och med 1993 kunde material hämtas endast från SvD.

5.4.2 Reliabilitet

Även reliabiliteten i studien höjs av det faktum att källmaterialet hämtades från DN:s och SvD:s tidningsarkiv. Det gör att källmaterialet som användes i denna studie är lätt att komma åt vid en reproducering av studien, det enda som krävs för att komma åt arkiven är att ett konto skapas på respektive hemsida. Arkiven gör det även lätt att hitta källmaterialet via de referenser som finns i studiens käll- och litteraturförteckning.

Då källmaterialet består av artiklar publicerade i dagstidningar finns det gott om tendenser med mera. Något som sänker reliabiliteten här är att om studien reproduceras är det inte säkert att samma slutsatser dras.

6 Resultat

Undersökningen omfattar totalt 952 artiklar från perioden 1970 - 2020. Av dessa handlade 52% (496 st) om pojkar, 33% (311 st) handlade om flickor och resterande 15% (145 st) handlade om både pojkar och flickor.

I denna del kommer studiens frågeställningar besvaras.

• Vilka egenskaper tillskrivs idrottande pojkar respektive flickor?

• Hur beskrivs idrottande pojkar respektive flickors kroppar?

För att göra resultatet så läsarvänligt som möjligt delas det upp dels kronologisk, dels efter kön. Först kommer perioden 1970 - 1979 redovisas, sedan 1980 - 1999 och slutligen 2000 - 2020. Anledningen till denna uppdelning bygger till stor del på materialet. Då studiens frågor riktar sig till hur idrottande ungdomar framställdes går de endast att svara på om tidningarna i fråga (SvD och DN) faktiskt skriver om idrottande ungdomar. När vi gick igenom materialet märkte vi fort att rapporteringen om idrottande ungdomar mellan 1970 - 1979 i stort sett var obefintlig. En överhängande majoritet av allt som skrevs om idrottande ungdomar var rapportering av resultat i diverse turneringar och mästerskap. Korta notiser om någon ung svensk idrottare var sällsynta, och ännu mer sällsynt var beskrivande texter i form av reportage eller liknande. Vi märkte att rapporteringen om unga idrottare ökade avsevärt precis i starten på 80-talet och efter

16

det var reportage om unga atleter ett vanligt inslag i både DN och SvD. Med det i åtanke föll det sig naturligt att presentera åren 1970 - 1979 för sig, om än något kortfattat.

I och med att normerna och beskrivningarna ändras med tiden hade en presentation av resultatet från 1980 - 2020 antagligen blivit svår att förstå som läsare. Det är såklart svårt att peka ut ett exakt årtal som brytpunkten för när ett tonläge byts ut mot ett annat, men ungefär i starten av 2000-talet gick det att urskönja ett skifte i sättet tidningarna skrev om idrottande ungdomar. Vi valde därför att presentera resultatet uppdelat i tidsspannen 1980 - 1999 och 2000 - 2020. Denna uppdelning skulle såklart kunna brytas ned i årtionden, eller år, men någonstans måste gränsen dras och vi anser att denna uppdelning belyser hur svaren på vår frågeställning ändrats över tid.

6.1 1970 - 1979

6.1.1 Flickors egenskaper

I och med att rapporteringen om idrottande var väldigt kortfattad fanns det sällan utrymme för beskrivningar av ungdomarna. Ett av få exempel är från ett reportage från ungdoms-SM i friidrott. “Späckat program för ‘Cissi’ från Hellas” (Löfberg, 1979) lyder rubriken. Att Cecilia Palmkrantz direkt får smeknamnet “Cissi” är ett återkommande inslag i hur tidningarna skriver om flickor som idrottar. I reportaget beskrivs Cecilia som “glad och andfådd. Hela ansiktet skiner upp i ett leende. Spänningarna har släppt” Bilden av Cecilia som glad kompletteras senare när hon även beskrivs svara ödmjukt på frågor om hennes träning.

“Josephine har inte bara hållit på med simhopp. Nej, hon har tävlat i både gymnastik, fri-idrott och tyngdlyftning (!)” (Zellén, 1979). Så beskrivs en ung simhoppare i DN. Utropstecknet i parentes som kommer efter vi fått reda på att Josephine även tränat tyngdlyftning kan ses som ett tydligt tecken på att detta ansågs vara onormalt, något vi som läsare borde reagera på. Förvisso läggs inget värderande i det men det går ändå att med Hirdmans teori om isärhållandets logik och genuskontrakt se detta som ett exempel på en tydlig gränsdragning mellan det feminina och det maskulina. Skribenten markerar med utropstecknet att Josephine passerat en sådan gräns vilket i sin tur rättfärdigar idén om att manligt och kvinnligt inte bör blandas. Det förstärker även föreställningen av tyngdlyftning som en maskulint kodad idrott.

6.1.2 Pojkars egenskaper

Även när det kommer till pojkar är beskrivningarna av ungdomarna sparsamma. De beskrivningar som görs fokuserar mer på den prestation som gjorts än på personen som utfört den. Ett av få exempel där beskrivningen fokuseras på personen är ett reportage om en 15-årig

17

Björn Borg. Rubriken lyder, ”Världens yngste i DC kolugn inför debuten” (Sylvén, 1972). Björn beskrivs i reportaget som lugn och samlad inför sin debut och målmedveten då han tränar fyra timmar om dagen. I samma reportage beskrivs han även som hetlevrad. “Både Borg och Bergelin är mycket hetlevrade och ger sig inte i första taget. Båda har det temperament som gör stora idrottsmän även om det slår över ibland.” (Sylvén, 1972) Underförstått menar alltså skribenten att ett hett temperament är något bra, som krävs för att bli en stor idrottsman. Reportaget visar även upp hur detta heta temperament skapar en viss stämning och sätt att vara på. Sveriges förbundskapten kommenterar ett häftigt bråk han haft med Björn och citeras säga ”Det här är sådant som händer varje dag i det här gänget … Vi slänger käft och pikar varandra rätt ordentligt” (Sylvén, 1972). Citaten visar först hur skribenten förklarar Borgs heta temperament som något som krävs för att nå långt inom sporten, sedan hur Sveriges förbundskapten normaliserar det beteendet och befäster det som något maskulint kodat.

Beskrivningar av idrottande pojkar som målmedvetna är ofta återkommande. Den unge höjdhoppparen Jan-Erik Grundberg beskrivs som en seriös tävlingsmänniska som “arbetat fram denna framgång. Bakom detta ligger år av slit i skivstångslokalen.” (Löfberg, 1979). Skribenten förstärker Jan-Eriks seriositet och målmedvetenhet genom att förklara att Jan-Erik började hoppa höjdhopp “på allvar” i 15-års åldern. En annan ung kille som beskrivs som seriös är simmaren Hansi Doverstål. Skribenten beskriver imponerat att han simmar ca 4 mil i veckan och undrar om det inte är psykiskt utmattande med all den träningen. Hansi beskrivs sedan som en “lugn triumfator” efter sin programenliga seger (Pettersson, 1979). I slutet av reportaget jämförs Karin Sandh med Hansi. Hon nämns dock mycket kort och skribenten skriver att “Karin tränar nästan lika mycket som Hansi” (Pettersson, 1979). Det exemplifierar hur mannen, Hansi i detta fall, används som norm som kvinnan, Karin, liknas och jämförs med. Detta förstärker enligt Hirdmans teori att mannen är normen inom idrottsvärlden.

6.1.3 Flickors kroppar

I denna undersökning mötte vi inte en enda beskrivning av en idrottande flickas kropp i perioden 1970 - 1979. Det betyder såklart inte att det inte finns, bara att det inte finns i samband med något av sökorden som användes för studien.

6.1.4 Pojkars kroppar

Kroppsbeskrivningar av unga manliga idrottare var också väldigt sällsynt, dock fanns det ett exempel. “- Hedén är ett sprinterämne av mycket stora mått, sade Wojtek Warschalowski, tränare bl.a. för vårt kvinnliga landslag. - Men Ulf skulle bli mycket bättre häcklöpare, växt

18

som han är på samma sätt som Bo Forssander, långa ben, kort överkropp.” (TRY, 1970). Citatet visar hur en idealkropp för sprinters och framförallt häcklöpare ska se ut.

6.1.5 Sammanfattning:

Sammanfattningsvis går det att konstatera att både SvD och DN:s rapportering om unga idrottare var i stort sett obefintlig mellan åren 1970 - 1979. Det som går att se av den lilla rapportering som finns är att tyngdlyftning sågs som något onormalt för flickor att syssla med. Med hjälp av Hirdmans teorier om genuskontrakt går det att se styrketräning som något maskulint kodat. De vanligaste egenskaper som tillskrevs unga idrottande flickor var ödmjukhet och glädje. Mer intressant är att beskrivningar av unga idrottande flickors egenskaper och kroppar lös med sin frånvaro.

För pojkar var typiska egenskaper målmedvetenhet, seriositet och lugn. Vid ett fall framställdes även hett temperament som något nödvändigt för att nå långt inom sin idrott. Detta kom senare att styrkas av en svensk förbundskapten. Precis som för flickorna förekom inte beskrivningar av idrottande pojkars kroppar, med ett undantag. Då beskrevs idealkroppen för hur en häcklöpare skulle se ut.

6.2 1980 – 1999

6.2.1 Flickors egenskaper

“I konståkning får flickor vara flickor! Det är det som gör sporten så fin.” (Fredriksson, 1980). Så börjar ett helsidesreportage om unga konståkare. Ett citat som visar hur skribenten menar att i andra sporter tvingas flickor göra saker som inte passar en flicka. Här går det att se en tydlig gränsdragning mellan det maskulina och det feminina. Citatet går också att tolka som en förstärkning av ordet fin som något feminint. Idrott för flickor ska vara fint. Det förstärks längre in i reportaget när utövarna ständigt refereras till som “isprinsessor”, något som förstärker den feminina kodningen av både konståkning och dess utövare. Denna bild styrks i artikeln lite förvånande av en tränare som intervjuas. “ - Ja, det är så ni journalister brukar skriva om den här sporten. Isprinsessor som dansar runt i tunna små klänningar. Allt ska glorifieras när det gäller konståkning, säger Mona-Lisa” (Fredriksson, 1980).

Bilden av konståkerskor som feminina är återkommande, precis som ordet “isprinsessa”. Ett reportage från 1991 tar upp hur en pojke är “ensam kille bland isprinsessor /.../ Omringad av tjusiga isprinsessor i rosa och gult.” (Grimlund, 1991). I samma artikel ställs “veckans fråga” som lyder: “Är konståkning en sport för killar?”(Grimlund, 1991). Genom att ställa den frågan

19

går det att anta att konståkning ses som en tydligt feminint kodad idrott. Frågan förstärker även teorin om isärhållandet av manligt och kvinnligt. Även ordet “tjusiga” går att tolka som en förstärkning av hur en “isprinsessa” ska vara.

I en artikel om den östtyska konståkerskan Katarina Witt skrivs “”Katarina Witt framträdde i en rosaviolett dräkt. Det är naturligt – Rosa är en av hennes favoritfärger.”(Löwgren, 1984). Denna beskrivning befäster redan etablerade föreställningar om konståkning och konståkare. Konståkning är en feminint kodad idrott precis som rosa är en feminint kodad färg.

Samma Löwgren har dagen innan skrivit en artikel som försöker bevisa motsatsen. Catarina Lindgren, en ung konståkerska, beskrivs i ett reportage på följande vis:

“EN MJUK konståkningstjej? Nja, bara delvis. Catarina Lindgren tränar mycket hårt /…/ Tro nu inte att konståkarna är några veklingar. För det är de inte alls. Få idrottsutövare tränar så hårt och tufft som just konståkarna /…/ Catarina kör ett par styrketräningspass i veckan. När det gäller styrka så demonstreras den på isen.” (Löwgren, 1984).

Artikeln målar upp en tydlig bild av hur allmänheten antas se på konståkare, som feminina och lite veka, och bemöter den genom att fokusera på all träning som krävs. Skribenten överdriver nästan hur starka och tuffa konståkare är. Enligt Hirdmans teori kan detta ses som ett försök till att påverka och förändra vilka attribut och egenskaper som ska tillhöra vem. Löwgren tillskriver Catarina Lindgren typiskt manligt kodade egenskaper som styrka och tuffhet för att försöka ändra den rådande föreställning av hur en konståkare är.

Om konståkning beskrivs som en starkt feminint kodad idrott, sticker två andra idrotter ut som totala motsatsen. En av de sporterna är ishockey. “Ringette, hockey på tjejers sätt” (Grimlund, 1992). Så börjar artikeln om det nystartade ringettelaget från Ulriksdal. Under en bild på leende flickor fastslås det att “Alla, från VM-spelare till lilla Cecilia Åkerlind (nyss fyllda sex år) kan spela ringette” (Grimlund, 1992). I artikeln beskrivs ringette enligt följande: “Ringette påminner om ishockey men saknar de hårda tacklingarna - något som gör att allt fler tjejer fastnar för spelet” (Grimlund, 1992). Dessutom förklarar skribenten att “Det var en hockeypappa som startade med sporten i Ulriksdal när han märkte att flera småtjejer var intresserade av ishockey.” (Grimlund, 1992).

Dessa citat kan med Hirdmans teori om genusformering tolkas som ett tydligt skapande av makt. Skribenten beskriver hur ringette är ishockey på tjejers sätt. Underförstått betyder alltså det att tjejer inte kan, eller ska spela hockey. För “alla kan spela ringette”, även killar, men inte

20

tvärtom. Detta styrks även av att när “småtjejer” är intresserade av hockey startas, istället för ett hockeylag (som kanske är det mest logiska) ett ringettelag. Då anledningen till varför ringette lockar flickor beskrivs vara för att det inte innefattar hårda tacklingar befäster skribenten föreställningen av att flickor inte tuffa, modiga eller starka nog för att tacklas. Just tuffhet, eller utebliven tuffhet är något som återkommer när det handlar om flickor som spelar ishockey. “Rädd? Nej, varför skulle jag vara det, så många skydd som jag har!”(Gyllenberg,1991). Så börjar en artikel om den hockeyspelande Veronica Volovski. Den första frågan hon får är alltså om hon är rädd. Även det skapar en föreställning av att hon borde vara rädd. Skribenten fortsätter sedan berätta att Veronicas lag brukar spela mot yngre “småkillar” (Gyllenberg, 1991). Det visar på en jämförelse mellan flickor och pojkar, där det tydligt framgår att pojkar är bättre än flickor. Precis som citatet om att ringette var för tjejer, befäster det här pojkars maktposition inom ishockeyn, vilket gör ishockeyn till en maskulint kodad idrott, som kräver maskulina egenskaper.

Den andra sporten som blir en slags motsats till konståkning är rugby. “VISST KAN ÄVEN TJEJER SPELA RUGBY” (Jansson, 1983) lyder rubriken för ett reportage om ett rugbylag från Huddinge. I artikeln beskrivs flickorna som tuffa och hårt satsande. Varför tjejerna spelar som de gör förklaras av tränaren så här: “Tjejerna har inte hållit på länge nog för att känna till skaderiskerna. Därför satsar de stenhårt, säger Tony.” (Jansson, 1983). Hela artikeln visar tydligt hur skribenten försöker flytta gränserna för vad som anses kvinnligt. Samtidigt kan tränarens uttalande ses som ett försök att “flytta tillbaka” gränsen. Genom att förklara tjejernas tuffhet som ett tecken på att de inte förstår riskerna. Beskrivningar av rugbyspelande flickor återkommer flera gånger, bland annat i en artikel från 1992, då flera tjejer beskrivs “gilla de tuffa tagen” (Grimlund, 1992).

Ett annat återkommande tema för hur idrottande flickor beskrivs är glädje. Från junior-SM i friidrott 1987 rapporteras det i två olika artiklar om Ann Persson och Lena Lindqvist. Stora bilder av dem leende följs av beskrivningar som “Ann Persson - Glad över nya personrekord. Lika nöjd är Lena Lindqvist” (Hultenheim, 1987) och “Jag försöker bara att överleva, säger Lena och skrattar.” (Kyringer, 1987).

Att flickor som vunnit något beskrivs som glada är kanske inget märkvärdigt. Däremot är det mer intressant att se hur flickor som inte vunnit, eller till och med är besvikna över något, beskrivs. “Men Annika Dahlman var inte speciellt nedstämd för att hon fick stå tillbaka för

21

sämre meriterade åkare. I alla fall visade hon ingen besvikelse utåt. I stället vill Annika av förklarliga skäl prata om det underbara som hänt den här veckan.” (Johansson, 1983). Skribenten målar här upp en bild av Annika, som trots att hon kanske är besviken, ändå är glad och positiv. Carina Ljungdahl, simmare, säger i en intervju att hon “är arg för att hon missade finalen på 100 meter fritt” (Lans, 1980). Samtidigt beskrivs både hon och hennes lagkamrater skratta och svara på frågor med ett leende. Fotbollsspelaren Michelle Akers-Stahl, som beskrivs som “världens bästa tjej” (Nilsson, 1992) framställs även hon som glad i en lång intervju om orättvisorna mellan dam och herrfotboll. “Jag kan leva på fotbollen men jag har långt ifrån blivit miljonär. Men jag skulle inte ha något emot ett miljonkontrakt, säger hon och skrattar på nytt.” (Nilsson, 1992).

Citaten visar hur flickorna beskrivs som glada, leende och skrattande trots att kontexten tyder på något annat. Enligt Hirdmans teori om isärhållandets logik är detta ett tydligt tecken på hur artiklarna tillskriver flickorna typiskt feminint kodade egenskaper som glädje och positivitet för att de är flickor. Detta skapar och befäster föreställningar om att idrottande flickor ska vara glada i första hand, oavsett hur de egentligen känner.

Att många artiklar väljer att fokusera på glädjen, istället för själva prestationen är även det relativt vanligt. Exempelvis lyder en stor rubrik: “Anneli har rekordkul” (Kjellerås, 1985) efter att Anneli Holmström slagit svenskt rekord på 200m bröstsim. Vad hon faktiskt slagit för rekord nämns långt senare i artikeln, i samband med att det beskrivs att hon tycker att “simningen är roligare än någonsin.” (Kjellerås, 1985). I en långt reportage från junior-SM i konståkning avslutas en lång intervju med två flickor med konstaterandet att “det roligaste med tävlingar är i alla fall att träffa alla kompisar” (Aus, 1985). Även dessa citat förstärker föreställningen om att flickor idrottar först och främst för att ha roligt, resultat och tävling kommer i andra hand. Att flickor förväntas idrotta mest för det sociala framgår tydligt i en artikel om Ingela Stålberg, bordtennis. “Vi som är handikappade satsar stenhårt på vår sport - precis lika hårt som alla andra aktiva, säger Ingela Stålberg, rullstolsbunden sedan fem år tillbaka. Idrotten ger henne en fin kamratskap, och en chans till många trevliga resor” (Fredriksson, 1980). Trots att hon ordagrant säger att hon satsar stenhårt på sin sport väjer skribenten ändå att beskriva hennes idrottande som “en chans till många trevliga resor”. Även artikelns rubrik, “Plötsligt blev idrotten viktig” (Fredriksson, 1980) antyder att idrotten inte var viktig innan Ingela blev rullstolsburen.

22

Om någon inte skulle passa in i den bilden bryter den därför mot normen. Ibland så pass mycket att det uppmärksammas. Som i ett reportage om Gustavsbergs squashklubb.

“Här är tjejerna som gör resultaten! I Gustavsbergs squashklubb är det tjejerna som bestämmer - och svarar för resultaten. Medan grabbarna harvar i div IV håller tjejlaget till i allsvenskan - ja, drar t o m publik” (Mjällby, 1981).

Utifrån detta citat går det att dra slutsatsen att detta är något ovanligt. Att det är flickor som bestämmer, och dessutom lockar publik kan därför ses som avvikande från den rådande bilden av idrott överlag: Det är män som ska bestämma, män som ska göra resultat och män som ska locka publik. Detta kan med Hirdmans logik även tolkas som ett tydligt isärhållande av manlig och kvinnlig idrott.

Vid ett fåtal tillfällen händer det att flickor faktiskt jämförs med pojkar ordagrant. För att verkligen visa hur överlägsen Martina Fortcord var i Kalle Anka-Cup (slalom) jämför skribenten henne med jämnåriga pojkar flera gånger. “Martina hade med sin tid, 49,38, kommit på andra plats bland pojkarna, slagen med bara två hundradelar” (Nilsson, 1983) och “ofta slår hon pojkarna i sin egen åldersgrupp” (Nilsson, 1983). Skribenten jämför Martina med pojkar för att visa hur duktig hon är, för att visa vad hon ska efterlikna. Alltså blir pojkidrott normen som flickidrott ska se upp till. Enligt Hirdmans teori kan detta ses som ett maktskapande och befästande av genusformeringen.

6.2.2 Pojkars egenskaper

AGGRESSIV, ENVIS OCH SEGERSUGEN - Det är Thomas Wassberg i ett nötskal. På den här bilden, tagen i Lahtis vid skidspelen 1977, delar Thomas ut en snyting därför att en vaktmästare vägrar släppa in honom till stafettbanan. Naturligtvis är det sällan Thomas blir så här irriterad, men just hans korta stubin är en värdefull ingrediens i skidspåren. (Kalmér, 1980)

Detta är bildtexten under en stor bild som visar hur en då 19-årig Thomas Wassberg, med knuten näve, slår en funktionär i ansiktet. Skribenten normaliserar här en handling som många skulle kalla för misshandel. Istället vänds hans aggressiva sida och korta stubin till något positivt, som förklarar varför han är så bra. Enligt Hirdmans genusteori kan detta ses som ett tydligt exempel på hur det manliga är normen. Wassberg tillskrivs typiskt maskulint kodade egenskaper som exempelvis aggressivitet och våldsamhet. Hans agerande blir därför närmast en norm, något normalt. Detta exempel är förmodligen det “extremaste” som presenteras. Visst är aggressivitet

23

och hett temperament ett återkommande inslag i hur idrottande pojkar beskrevs (Arnesen, 1997), men detta är enda tillfället våld förekommer.

fast det är klart, vad ska dom säga? - jo, jag blir heldeppig när jag blir petad. nej, så uttrycker sig inte tävlingsmänniskor. och är man juniorlandslagsmålvakt är man också tävlingsmänniska, med allt vad det innebär; älska att vinna, hata att förlora, vägra att ge upp. (Carlsson, 1991)

Citatet beskriver två unga fotbollsmålvakter som tävlingsmänniskor. Tävlingsmänniska, seriositet och målmedvetenhet är tre ständigt återkommande egenskaper när det handlar om hur idrottande pojkar beskrivs. “I år satsar jag på prispallen, säger Nicklas bestämt. Nicklas satsar hårt på simningen /.../ - Jag går i åttan och pluggar så mycket jag hinner med, men simningen kommer i första hand.” (Nilsson, 1985). Citatet visar hur idrotten kommer i första hand, det gäller att satsa hårt och målmedvetet. Den inställningen bekräftas i flera artiklar som “rätt inställning” (Gyllenberg, 1992).

Eric har fått jobba hårt för att komma någon vart. Han har inte haft mycket gratis och i början gick han på många förluster. Men i boxning är psyke och träning minst lika viktigt som talang. Och Eric har den rätta viljan och gillar att träna hårt. (Kyringer, 1989)

Citaten visar att hårt jobb, målmedvetenhet, seriositet och tävlingsinstinkt beskrivs som det “rätta”. Sådana egenskaper framställs ständigt som idealet att efterlikna för idrottande pojkar. Det innebär, enligt Hirdmans teori om genuskontrakt att dessa egenskaper blir maskulint kodade. Ett annat ord i samma anda som ofta används för att beskriva pojkars idrottande är “allvar”. “nu har leken blivit allvar /…/ när man ser järfällas 15-åringar träna är det en seriös satsning från början till slut” (Grimlund, 1992). Genom beskrivningar som denna bekräftar skribenten föreställningen om att pojkars idrottande är seriöst och bör tas på allvar.

Två egenskaper som ofta ställs mot varandra när pojkar beskrivs är “tuff” och “rädd”. I en artikel om hockeyspelaren Peter Nilsson beskrivs han, efter att ha fått ett skott på halsen, först blivit “lite rädd” (Carlsson, 1991) men sedan spelat färdigt matchen eftersom han är “en tuffing, kort sagt” (Carlsson, 1991). Konståkaren Emmanuele Ancorini beskrivs i en artikel ha slutat spela ishockey för att han “blev skraj för att bli skadad och började med konståkning istället” (Andersson, 1981). Citaten visar hur en bild av ishockey som en tuff sport för tuffa killar målas upp och ständigt förstärks. Enligt Hirdmans isärhållande logik går det även att se hur det

24

maskulint kodade ishockey positioneras över det feminint kodade konståkning. Ancorini var inte tillräckligt tuff för att spela hockey, därför fick han börja med konståkning istället.

Även rugby och boxning är två idrotter där pojkarna beskrivs som “tuffingar” som “gillar att smälla på” (Allerstedt, 1989). Boxaren Marko Lehtosalo (senare Markoolio) berättar direkt efter sin första match att han “aldrig var rädd” (Boström, 1991). Det uttalandet går hand i hand med vad irländske Alan McQuinn, som spelar hurling, får höra hemma. “- Även om du är rädd så ska du aldrig visa det” (Petersson, 1992). Sporten beskrivs som “inget för fegisar” (Petersson, 1992). Skribenten förmedlar genom artikeln föreställningen att om du visar rädsla så är du feg. Något som förstärker uppfattningen om att idrottande pojkar ska vara tuffa och inte visa rädsla. Eftersom dessa egenskaper blir maskulint kodade, blir deras motsats, alltså feghet direkt kodat som något feminint. Detta enligt Hirdmans teori om isärhållandets logik.

Flera pojkar beskrevs som busiga, eller blev intervjuade på ett sätt som antydde att de förväntades vara busiga. När Lasse Lind intervjuas på ett fotbollsläger får han svara på frågan om han hittat på några hyss än så länge?(Grimlund, 1992), eller konståkaren Martin Schori “som dock inte vill avslöja sina bästa bus”(Grimlund, 1991).

6.2.3 Flickors kroppar

Under perioden 1980 - 1999 var beskrivningar av idrottande flickors kroppar ovanligt. De beskrivningar som förekom handlade nästan uteslutande om kroppens storlek, i form av längd och vikt. Gymnasten Madeleine Törnqvist beskrivs enligt följande.

lilla Madeleine Törnqvist, 13 år gammal, 149 cm kort - och hur var det nu med vikten? Madeleine suger fundersamt på frågan. sedan vänder hon sig till Ann som tränar på barren. - Ann, hur mycket väger jag? Ann svarar och Madeleine förmedlar. - omkring 37 kilo. (Pålsson, 1986)

Att skribenten beskriver Madeleine dels som “lilla” och dels som “149 cm kort” visar för läsaren att 149 cm för en trettonårig flicka bör anses som mindre än det normala. För även om inte det nämns, jämförs Madeleines storlek med något slags normalt, eller ideal om man så vill. Att skribenten frågar om vikten, som Madeleine inte själv vet om och istället frågar sin tränare (som vet vad Madeleine väger), visar att inom gymnastik har vikten en stor betydelse. Att idrottande flickor beskrivs som små är den vanligaste förekommande beskrivningen av deras kroppar. Ordet smyger sig ofta in utan att förklaras eller värderas vidare, utan ger läsaren endast uppfattningen om att den som beskrivs är liten. Exempelvis “den lille japanskan” (Littorin, 1992) och “flickorna är små och späda” (Ljungström, 1991).