Examensarbete
15 högskolepoäng, avancerad nivå
Latinämnets ställning i den svenska
gymnasieskolan
En studie av förändringar med fokus på 1900-talet
The situation of Latin in Swedish High School
A study of changes with focus on the 20th century
Ellen Fröh
Lärarexamen 270 hp Handledare: Ange handledare
Lärarutbildning 90 hp Slutseminarium 2010-11-04
Examinator: Björn Lundgren Handledare: Peter Bengtsson Lärarutbildningen
Sammanfattning
Arbetet beskriver i sin första del latinämnets historia i den svenska gymnasieskolan med tyngdpunkt på 1900-talets senare del. Det är en utveckling som gått från att ha latin som bärande språk både som skolämne och som undervisningsspråk under 1500-talet till att vara ett småämne som inte alla skolor erbjuder idag. Den andra delen av arbetet undersöker vilka förändringar som påverkat latinämnet i gymnasieskolan och vad det har fått för följder. Några kurs- och timplaner från 1900-talet har granskats och personer med anknytning till latinundervisning intervjuats. Ur detta framkommer det att den nya gymnasieskolan som infördes 1965 har påverkat ämnets ställning i skolan stort genom att det inte längre var obligatoriskt att läsa latin på den då s.k. latinlinjen. En andra påverkan är gymnasiereformen 2000, då latinämnet delades upp i tre kurser. Detta har visserligen gynnat tillgängligheten (på de skolor som erbjuder latin), men fört till grundare kunskaper, då förhållandevis många elever väljer att läsa endast den första kursen. En tredje påverkan på latinämnet har även den reform i början av 1990-talet haft som gjorde det möjligt för kommunerna att fritt fördela en summa pengar på de utbildningsbehov de prioriterar. Eftersom latin i dagens samhälle inte ses som ett viktigt och nyttigt ämne, är det inte förvånande att kommunerna inte prioriterar latinämnet.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 8
1.1 Bakgrund till arbetet………..………....9
1.2 Tidigare forskning ... 9
1.3 Syfte och frågeställning ... 11
1.4 Metod och genomförande....………...11
1.4.1 Litteraturgenomgång………11
1.4.2 Jämförelse av olika styrdokument………11
1.4.3 Intervjuer………..12 2. Litteraturgenomgång ... 14 2.1 1500-talet ... 14 2.2 1600-talet ... 15 2.3 1700-talet ... 17 2.4 1800-talet ... 18 2.5 1900-talet ... 19
3. Jämförelse av olika styrdokument som påverkat latinämnet ... 24
3.1 1900-talet: Timantal och stoff i kursplanen ... 26
3.2 Några timplaner från 1900-talet: statistik ... 28
4. Intervjuer ... 30 4.1 Staffan Edmar ... 30 4.2 Torun Rudin ... 32 4.3 Martina Finnskog. ... 33 5. Analys ... 36 6. Slutsats ... 38 7. Diskussion ... 39 Referenser ... 41
1. Inledning
När jag under min lärarutbildning får frågan om vilka ämnen jag ska undervisa i får jag höra många olika kommentarer. Det kan vara alltifrån ”var någonstans pratar man latin?” till ”det kan man väl inte få något jobb på”. Allra vanligast är dock att man får frågan ”finns latin fortfarande på gymnasiet?” Det är väldigt roligt när man då kan svara att ja, det finns faktiskt fortfarande på flera skolor i Sverige. Därefter kommer det dock oftast ett men: långt ifrån alla gymnasieskolor erbjuder det, och oftast är elevgrupperna små. Det är inte heller sällan som skolor väljer att lägga ner latinundervisningen helt. Universiteten kräver inga förkunskaper i latin förutom om man just vill studera latin – och även då finns det genvägar att ta i form av nybörjarkurser.
I dagens Sverige är det sällsynt att någon ens har baskunskaper i latin. Under mina universitetsstudier i latin har många ifrågasatt valet av ett sådant smalt och nördigt (som många uttrycker det) ämne, som man menar det inte finns någon reell användning för i samhället.
Annorlunda är det i andra delar av Europa. I Tyskland, som ju är ett land mycket nära oss, har latinämnet en helt annan ställning. Mitt kusinbarn på 11 år har just börjat läsa latin jämte de första meningarna engelska, något som inte är ovanligt på det tyska gymnasiet (som är nioårigt). För dem som väljer att studera vidare vid universitet är det därför inte heller ovanligt att man har ett latinstudium bakom sig – det är på många utbildningar nämligen ett krav. Detta medför att det finns fler personer i Tyskland än i Sverige som besitter baskunskaper i latin.
Hur kan det komma sig att latinämnet har en relativt marginaliserad ställning i dagens svenska gymnasieskola? I det här arbetet ska jag försöka ge en förklaring till dagens situation med utgångspunkt i den svenska utbildningshistorien och se vilka förändringar som påverkat latinämnets ställning i skolan och på vilket sätt.
1.1 Bakgrund till arbetet
Till en början var uppsatsen ansats ganska bred. I efterhand har fokus dock smalnats av, dels på grund av det begränsade omfånget, dels i syfte att skapa mer djup i analysen. Jag var tidigare inriktad på att göra en komparativ undersökning mellan den tyska och svenska gymnasieskolan med avseende på latinämnet. Frågan som intresserade mig var hur det kommer sig att latinämnet har en starkare ställning i den tyska skolan. Man kan tänka sig många ingångar till att svara på den frågan. Till exempel kan en jämförelse göras mellan kursplaner för ämnet i länderna, den nationella utbildningspolitiken kan även studeras, alternativt kan man utgå ifrån läroplansteori och synen på kunskap. Allt detta hade jag för avsikt att göra, men insåg snart att det skulle bli alldeles för omfattande för denna uppsats omfång. Dessutom förstod jag att grunden för ett sådant arbete först måste bottna i en genomgång av latinämnets svenska historia och de förändringar som påverkat det genom skolans styrdokument. Det är utifrån den tanken jag härmed vill presentera mitt arbete.
1.2
Tidigare forskning
Forskning om ämnen som förekommer i skolan har tidigare gjorts. I de närliggande gebiten till latin finns viss forskning om de moderna språken. Deras plats i skolan under 1800-talet har beskrivits i översiktsverk, där främst dess historia har behandlats, men där också läroplaner och timplaner för ämnena har gåtts igenom.1 De tre språken engelska, tyska och franska har emellertid studerats i avhandlingar under 1900-talet: Ingar Bratts
Engelskundervisningens villkor i Sverige 1850-1905 från 1977, Sven Henrikssons Tyskundervisningen i Sverige. Historisk studie med särskild hänsyn till metodiska synpunkter på undervisningen i främmande språk från 1980 och Elisabeth Hammars
Franskundervisningen i Sverige fram till 1807. Undervisningssituationer och lärare från
1981.
Vad det gäller motsvarande undersökningar eller avhandlingar på latinämnets område har inte några påträffats. En viss ansats till detta har dock gjorts i två av de arbeten som jag använt mig av i min litteraturgenomgång. Det är en kort historik över Svenska klassikerförbundet skriven av Alf Uddholm och Emin Tengströms Latinet i Sverige, som behandlar latinets
historia i olika delar av samhället. Min förhoppning utifrån detta är att med mitt arbete bidra till framtida forskning inom detta fält.
1.3 Syfte och frågeställning
Med bakgrund av ovanstående resonemang vill jag i det här arbetet belysa latinämnets ställning och utveckling i den svenska skolan med fokus på 1900-talet. Min frågeställning blir därför:
Hur har latinämnets ställning i skolan utvecklats historiskt i Sverige? Vilka förändringar under 1900-talet har påverkat latinämnet och hur?
Värt att notera vad det gäller den andra frågan är att jag i mitt arbete inte undersöker förändringar i vid bemärkelse, d.v.s. alla tänkbara orsaker som kan ha påverkat latinämnet. Detta vore naturligtvis högst intressant, men då tid och omfång för denna uppsats är begränsade, har jag varit tvungen att avgränsa mig. När jag i mitt arbete använder ordet förändringar i mitt arbete syftar jag på förändringar i styrdokument.
Under rubriken litteraturgenomgång kommer jag att ta upp svensk utbildningshistoria med avseende på latinämnet i gymnasieskolan. Tyngdpunkten kommer att ligga på 1900-talet, men för att förstå detta sekels latinämneshistoria kommer jag även att ge en översikt över ämnets tidigare utveckling.
För att se hur latinämnets ställning i kurs- och timplaner har förändrats kommer jag att gå igenom några styrdokument från 1900-talet. Där kommer jag främst att jämföra de olika timplanerna för ämnet. Min undersökning består också av intervjuer med personer som har anknytning till latinämnet och som har insyn i hur ämnet har förändrats genom tiderna.
I slutet av min uppsats kommer jag att analysera intervjuerna och de styrdokument jag tittat på. Därefter kommer jag i min slutsats svara på den frågeställning som jag ställt upp. Till sist diskuterar jag resultaten och knyter an dessa till min framtida lärarprofession.
1.4 Metod och genomförande
För att kunna besvara frågeställningen i arbetet har valet fallit på att kombinera olika undersökningsmetoder, ett tillvägagångssätt som kallas för metodtriangulering. Denna metod ger ett bredare dataunderlag och en säkrare grund för undersökningen. Att ta sig an en frågeställning från flera håll kan stärka tolkningen av resultatet.2
Undersökningen i detta arbete vilar på tre pelare; en litteraturgenomgång av latinämnets historia, en undersökning av olika styrdokument samt intervjuer med personer som har god inblick i latinämnets ställning i skolan. Dessa tre vinklar har valts för att bättre få en bild av latinämnets ställning.
1.4.1 Litteraturgenomgång
Användning av litteratur om svensk utbildningshistoria föll sig naturligt för att ge bakgrund åt den historiska delen av arbetet. Utifrån syftet och frågeställningen samt efter noggrann genomgång av existerande och relevant litteratur föll valet på följande titlar: Svensk utbildningshistoria: skola och samhälle förr och nu av Gunnar Richardson och Emin Tengströms Latinet i Sverige - om bruket av latin bland klerker och
scholares, diplomater och poeter, lärdomsfolk och vältalare. Den kunskap som erhållits
genom läsning av denna litteratur svarar dels på den första frågan för uppsatsen, men ger också grund för de frågor som ställts till de intervjuade.
1.4.2 Jämförelse av olika styrdokument
För att se hur latinets plats i skolan har förändrats har styrdokument från 1500-talet och framåt undersökts. Styrdokumenten från föregående sekel har dock underkastats en utförligare granskning, då uppsatsens fokus huvudsakligen riktas mot 1900-talet. Jag anser att arbetet måste avgränsas till detta, eftersom det annars blir för stort. Att även styrdokument som behandlar latinet under tidigare århundraden inkluderats i analysen beror på den relevans dessa har, dels för förståelsen av den historiska utvecklingen, och dels för att ge en bakgrund till de styrdokument som senare kom.
Styrdokument är ett synnerligen vitt begrepp och i skolans värld har det utkommit otaliga sådana för att förändra och förbättra det som sker i skolan. I den jämförande undersökningen av olika styrdokument från 1900-talet har därför endast några av de som formulerats för
gymnasiet valts ut. Emellertid har valet fallit på att ta fasta på de läroplaner som tillkommit under denna period, eftersom dessa inneburit nya riktlinjer för hela systemet. Viktiga förändringar för latinet har dock även skett mellan de nya läroplanerna, t.ex. i utformningen av kursplaner. Det som styrt valet av styrdokument är tre saker: Dels har strävan varit att titta närmare på stora förändringar i gymnasieskolan (nya läroplaner), dels på förändringar i timplanen för latinämnet och till sist föresatsen att göra tidsmässigt jämna nedslag i 1900-talet. I följande lista redovisas vilka dokument som undersökts och vad i dessa som analysen tar fasta på:
1905 års läroverksstadga – översikt över innehåll, dock ingen timplan för latin3 1933 års läroverksstadga – översikt över innehåll, granskning av timplan för latin Lgy 1970 – översikt över innehåll, granskning av timplan för latin
Kursplaner 1989 – granskning av timplan för latin
Lpf 1994 – översikt över innehåll, granskning av timplan för latin
Kursplaner 2000 – översikt över kursplan och granskning av timplan för latin
Under rubriken 1900-talet: Timantal och stoff i kursplanerna granskas kursplanerna för latin under åren 1905, 1933, 1970, 1994 och 2000. Här gås närmare in på vad som betonats för undervisningen i latinämnet, ett tillvägagångssätt för textundersökning av kursplaner som beskrivs i Johansson & Svedner.4
1.4.3 Intervjuerna
I arbetet har tre personer intervjuats. En anledning till valet av just dessa tre är att de vid upprepade tillfällen nämndes i kontakten med andra personer som har anknytning till ämnet och som jag känner sedan tidigare genom mina studier. Tips om personer kan enligt Repstad vara en tillräcklig grund för urval.5 Den huvudsakliga anledningen till valet av just dessa är att de alla har goda kunskaper om skolans utveckling och dess konsekvenser för latinämnets ställning. De har dock olika relationer till latinämnet. Staffan Edmar sitter i styrelsen för Svenska Klassikerförbundet, en intresseorganisation för lärare, forskare och studenter m.fl. som intresserar sig för antiken och de antika språken. Han har en lång erfarenhet inom organisationen och är fortfarande mycket insatt i latinämnet i dagens skola. Torun Rudin är i
3 Timplan för 1905 års läroverksstadga har jag inte funnit. Beskrivningen av latinämnets innehåll tycker jag dock
var intressant, och därför har jag beskrivit stoffet endast.
4
Johansson & Svedner s.35
egenskap av undervisningsråd för det humanistiska programmet på Skolverket mycket engagerad i dagens och framtidens gymnasieskola. Martina Finnskog är en mycket kunnig latinlärare, som varit med om de senaste drygt tio årens förändringar och har insyn i hur dessa påverkat latinundervisningen rent konkret.
De frågor som ställts i intervjuerna har tagit sin utgångspunkt i den litteratur och de styrdokument jag läst, eftersom det genom dessa har uppstått många frågor och funderingar som är centrala för frågeställningen. Intervjuerna är kvalitativa, vilket innebär att endast frågeområdena har varit bestämda sedan tidigare och att frågorna varierat från intervju till intervju alltefter vilka aspekter den intervjuade tar upp. Vad som vidare kännetecknar en kvalitativ intervju, och därmed stämmer överens med insamlandet av information för arbetet, är att syftet med den är att få den intervjuade att ge så uttömmande svar som möjligt rörande det ämne intervjun behandlar.6 Intervjuerna har genomförts i form av e-mailkorrespondens. Detta medium har varit av nöden tvunget, dels sedan informanterna bor på annan ort, och dels för att den information (statistik och årtal) som sökts bättre lämpar sig i skriftlig form. Personerna som intervjuats kan snarare karakteriseras som informanter än respondenter, då jag vet att de sitter inne med information som jag kan vara betjänt av. Svaren jag har fått har sedan återgetts med mina egna ord i löpande text. Detta eftersom jag velat lyfta fram det som är relevant för undersökningen, men också för att en del information gavs flera gånger, från samma eller olika personer. Strävan har alltså varit att göra informationen från de intervjuade bättre sammanhängande och mer koncis.
I enlighet med de forskningsetiska principerna har de intervjuade fått läsa igenom texten innan den publicerats. De har även fått ta ställning till huruvida de önskat bli namngivna eller vara anonyma. Detta enligt principen om informerat samtycke, som i hög grad är aktuell när det gäller kvalitativa intervjuer.7
6
Johnsson & Svedner s.25
2. Litteraturgenomgång
Latinämnet i svenska skolan genom tiderna
Under högmedeltiden (1000-1200) fanns det olika typer av skolor i Sverige; stadsskolor, domskolor och klosterskolor. Vid varje domkyrka i Sverige fanns det en domskola (även kallad katedralskola), vars främsta uppgift var att utbilda präster och förbereda eleverna för studier vid universitetet. Domskolorna var av trivialskoletyp, med tyngdpunkt på latinstudier. Utöver latin förekom även ”retorik” och ”dialektik” på schemat, men dessa var i princip former av latinundervisning8. Studietiden omfattade åtta år och undervisningen skedde på latin.9
2.1 1500-talet
Gustav Vasas tillträde och reformationen av kyrkan till protestantism innebar att tidigare centra för latinskspråkig kultur försvann. Mässan upphörde att firas på latin och kloster och klosterskolor stängdes. Många katedralskolor upphörde också med sin verksamhet.10 Eftersom de medeltida skolorna hade varit utbildningsanstalter för katolska präster, sjönk elevantalet.11 Snart ställdes emellertid krav på latinkunskaper hos de lutherska prästerna och dessutom med tanke på det vetenskapliga bibelstudiet.12 Nu uttryckte även kungamakten och kyrkan en önskan om att allmogens barn i större utsträckning borde gå i skolan.
Skolan betraktades på 1500-talet som sagt som en kyrklig angelägenhet, där man utbildade präster först och främst. De första skolordningarna ingick i kyrkoordningarna och den första
8 Tengström s.16 9 ibid s.17 10 Tengström s.34 11 ibid s.36 12 ibid s.37
ansatsen till en finns i 1541 års kyrkoordning, där latin och kristendomskunskap utgjorde de viktigaste ämnena, precis som i de medeltida skolorna.13
Sveriges första skolordning tillkom 1571 och var starkt präglad av två för tiden inflytelserika kulturströmningar; reformationen och humanismen.14 Det innebar att målet för skolan var kristen fromhet och klassisk bildning. Latin skulle läsas i 31 veckotimmar – endast 7 var tilldelade kristendomen (men 13 för sång). Allt som gällde lärdom var latinet oumbärligt, eftersom all undervisning skedde på det språket. Under drygt ett halvt årtusende, mellan 1500 och 1700, skulle latinet komma att vara ett essentiellt språk i Sverige.
2.2 1600-talet
Sverige blev en av Europas ledande stater under 1600-talet. Landets politiska ställning, med de krig och de på de följande förhandlingar, gjorde vissa kunskaper nödvändiga, såsom juridik och främmande språk.15 Latinet bibehöll sin position det fått under senare delen av 1500-talet, och stärkte sin ställning ytterligare under stormaktstiden. Den humanistiska kulturströmmen växte till styrka till följd av att många utlänningar invandrade till Sverige och svenskar oftare åkte ut till kontinenten.16
Skolan fortsatte att vara styrd av kyrkan och starkt präglad av kristendomsundervisning och latinstudier. Vid tiden för 1611 års skolordning började skolans relation till samhället förändras och man ville ha en ökad betoning på nyttoämnen. Nya ämnen infördes, främst inom naturvetenskap och samhällsorientering.17 Nyttobetoningen blev inte så stark trots vissa ansträngningar, men det blev däremot nyorienteringen i humanistisk inriktning. Grekiskan blev obligatoriskt ämne redan i tredje klass och i både grekiska och latin försökte man ge utrymme för den klassiska litteraturen. Betoningen på grekiska får dock anses starkt präglat av prästutbildningen. Dock var nu inte skolan till för enbart blivande präster. Även t.ex. ämbetsmän in spe fick sin undervisning, och även för dem var latinet av betydelse att lära sig. Detsamma gällde också dem, som avsåg att studera någon vetenskap. Vid den här tiden hade man svårt att tro att latinet någonsin skulle upphöra att vara lärdomens språk.18
13 Richardson s.20 14 ibid s.21 15 Richardson s.25 16 Tengström s.53 17 ibid s.59 18 ibid s.61
Under 1600-talets början började gymnasier att upprättas och katedralskolan gjordes om till trivialskola. Trivialskolan var en sorts grundskola, och efter den gick man vidare till gymnasiet, som var en fyraårig utbildning. Trivialskolan skulle komma att vara kvar ända fram till 1905, då den ersattes av realskolan. I 1649 års skolordning delade man in utbildningsväsendet i tre typer av läroanstalter: trivialskolor, gymnasier och akademier. Gymnasiets plats i utbildningssystemet var mellan trivialskolan och universitetet.19 Enligt samma skolordning framkommer det även att latinundervisningen omfattade 20 veckotimmar i trivialskolan och 11-13 på gymnasiet. Eleverna var på alla stadier även tvungna att tala latin med varandra mellan lektionerna.20 Trots detta visade det sig att universitetsprofessorerna inte tyckte att studenterna hade tillräckligt bra latinkunskaper. En diskussion följde av detta om hur man kunde reformera inlärningsmetoderna. Den mest intressanta idén var den av Jacob Rudbeck: En ny stad skulle anläggas i Sverige där man bara talade latin och dit skoleleverna kunde skickas för att praktiskt öva sig.21
Den nya skolordningen innehöll inte bara en organisationsplan för det svenska skolväsendet, utan även metodiska anvisningar och kursplaner. Latin och kristendomskunskap var fortfarande de viktigaste ämnena, men nu började ett visst intresse visas modersmålet.22 På det internationella planet inom litteratur och diplomati började även det franska språket konkurrera med latinet.23
1693 års skolordning präglades fortsatt starkt av kyrkans dominans i svenskt kulturliv. T.ex. blev hebreiskan obligatoriskt ämne i gymnasiet. Trivialskolorna som tidigare haft mer praktisk inriktning förvandlades till lärda skolor med mer utrymme för grekiska och kristendomskunskap. Trivialskolan blev nu sexårig.
Den största förändringen var att en kunskapsprövning var nödvändig för den som från gymnasiet ville gå vidare till universitetet. Således infördes den första formen av studentexamen. Det var främst ett grepp för att hindra adeln att skicka sina söner till universitetet utan att först genomgått en grundutbildning.24
19 Richardsson s.28 20 Tengström s.60 21 Tengström s.61 22 ibid 23 Tengström s.53
2.3 1700-talet
Under 1700-talet förändrades den sociala strukturen och nya yrkesgrupper trädde fram. Ur pedagogisk synvinkel är det intressantaste tillkomsten av en politiskt, socialt och kulturellt medveten medelklass.25 Kyrkan försökte behålla kontrollen över folket, men en ökad liberalisering ledde till att Sverige blev mer sekulariserat i och med att en profan kultur uppkom vid sidan av den kyrkliga.26 Men trots kulturella och sociala förändringar under 1700-talet skedde inga större förändringar i skolväsendet.
År 1745 tillsattes dock en utredningskommitté, uppfostringskommissionen, som lade fram förslag på att nya, mer praktiskt värdefulla ämnen skulle läras ut. Man menade att alla har behov av undervisning, men inte samma slags undervisning.27 I den s.k. apologistklassen, som infördes vid sidan av klass fyra i trivialskolan, förekom därför ingen latinundervisning.28 Upplysningsidéerna och den ökade politiska medvetenheten gjorde att man började ställa krav på en mer tidsenlig, medborgerligt inriktad skola, men motståndet från de konservativa grupperna var stort och även i 1807 års skolordning märks inga genomgripande förändringar.29 Dock tillkom nya ämnen, såsom moderna språk och statskunskap, och andra ämnen fick ökat timantal. Latinets ställning försvagades emellertid. Eleverna behövde inte längre föra samtal med varandra på latin och vissa disputationer etc. fick hållas på svenska.30 Under 1700-talet ansåg många politiker att det var en samhällelig angelägenhet att befolkningen hade en viss bildning, eftersom detta var gynnsamt ur ekonomisk synvinkel. Dock fanns det flera som var kritiska mot folkbildningstanken, speciellt de inom hattpartiet. Att ge massorna någon slags ”halvbildning” skulle göra dem för uppstudsiga och för självmedvetna, sade man.31
25 Richardsson s.33 26 ibid s.34 27 ibid s.35 28 Tengström s.80 29 Tengström s.36 30 ibid 31 ibid s.37
2.4 1800-talet
1800-talet kännetecknades av en stor befolkningsökning och ett allt mer industrialiserat Sverige. Samhället förändrades genomgripande på många områden och var en stark pådrivande kraft när det gällde att reformera skolan och anpassa den till de nya behoven. Latinets ställning i den svenska skolan påverkades av att det i allt mindre utsträckning användes praktiskt. I 1807 års skolordning står det föreskrivet att latinet inte på något stadium skulle användas som undervisningsspråk. Däremot skulle man fortsätta att öva sig i att tala latin.32 Trots att denna skolordning visade ett ökat intresse för tyska och franska behöll ändå gymnasiet sin klassiska och teologiska prägel. Latin lästes liksom innan av trivialskolans samtliga klasser och gymnasiet fortsatte att vara koncentrerat kring de klassiska språken.33 1849 års reform innebar att reallinjen infördes parallellt med den klassiska linjen. Dessa två linjer dominerade och fanns kvar (även om andra linjer kom till efter hand) ända fram till 1966, då den nya gymnasieskolan infördes. Båda linjerna existerade parallellt med varandra inom ett s.k. läroverk. Den klassiska var huvudlinjen, medan reallinjen var en dispenslinje. Vid den här tiden (i 1859 års undervisningsplan) hade eleverna i läroverket, som bestod av åtta år, latin sammanlagt 66 veckotimmar,34 d.v.s. 8,25 timmar i veckan.
I 1878 års stadga blev gymnasiet definitivt tudelat i en latinlinje och en reallinje. Nu började man studera latin först i fjärde klass (tidigare hade det varit i tredje) och språket studerades i sammanlagt 48 veckotimmar under sex år. Detta innebar 8 timmar i veckan. År 1895 reducerades timtalet till 40 veckotimmar.35 Detta innebar latinundervisning knappt 7 timmar i veckan. I samma veva bytte man även provet vid studentexamen till översättning från latin istället för till.36
1862 hade studentexamen vid läroverken införts. Vissa ämnen tentades av, och latinet var ett av dem. Det blev naturligt i latinundervisningen att under åren på gymnasiet öva inför detta slutgiltiga prov. Man visste vilka moment som skulle testas, och övade därför aktivt dessa. De som tentade av eleverna var oftast universitetsprofessorer,37 och dessa studentexamina stimulerade kontakten mellan läroverk och universitet.
32 ibid s.98 33 ibid 34 ibid s. 99 35 Tengström s.99 36 ibid 37 Richardsson s.47
Läroverken utgjorde en förberedelseskola inför universiteten och innehållet i ämnena kunde inte reformeras hur som helst. Kraven i fråga om förkunskaper för universitetsstudier – som t.ex. kunskaper i latin – styrde i hög grad läroverkens kursplaner.38
Många elever i läroverken fullgjorde dock inte sina studier, eftersom deras mål inte var att studera vid universitet. Och syftet med alla studier i skolan på latinlinjen, som var den mest välbesökta, var just att klara studentexamen. Man påbörjade latinstudierna i fjärde klass och läste ämnet åtta timmar i veckan under sex år. Till följd av bortfallet av de elever som inte syftade till universitetsstudier ville många att en ”mellanexamen” skulle genomföras, som skulle passa dessa elevers utbildningsbehov bättre.39 Här uppstod en stor konflikt mellan ett klassiskt-humanistiskt bildningsideal och ett naturvetenskapligt-utilistiskt ideal med inriktning på samhällets praktiska behov. Utvecklingen gick sakta mot att de som förespråkade klassicismen fick rucka på vissa principer, t.ex. beslöts det att översättning från svenska till latin inte längre skulle krävas.40
2.5 1900-talet
Konflikten mellan klassikerna och naturvetarna fick till följd att läroverket enligt 1905 års läroverksstadga delades i en nedre del, läroverket, där latin inte var obligatoriskt, och en övre del, gymnasiet, med förberedelser inför universitetet som mål,41 och följaktligen latin som centralt ämne. Gymnasiet kom nu att utgöra fyra år istället för sex. Latinstudiet inskränktes till gymnasiets latinlinje och språket studerades 6 veckotimmar per år.42
I och med 1927 års skolreform skapades det differentierade gymnasiet. Det innebar att ett visst antal ämnen var obligatoriska på latin- respektive reallinjen samt att eleverna själva skulle välja tillvalsämne enligt ett visst kombinationssystem.43
1928 infördes realexamen för de som avslutat realskolan, och studentexamen för de som avslutat gymnasiet (som byggde på realskolans femte år). Samma år kompletterades det
38 Richardsson s.59 39 ibid s.60 40 ibid 41 ibid 42 Tengström s.99 43 Richardsson s.70
fyraåriga gymnasiet med en treårig variant, där man läste latin 22 veckotimmar sammanlagt.44 Detta timantal kvarstod fram till den stora genomgripande gymnasiereformen 1965.45
Det treåriga gymnasievarianten fick kritik från Klassikerförbundet på deras konferenser 1936 och 1939, eftersom man menade att nya moment i kursen tog mer tid i anspråk.46 För att visa på latinets relevans tryckte Klassikerförbundet på att det språket är en genväg till de moderna språken, samtidigt som man hävdade att det samtidigt krävs fasta kunskaper i det klassiska latinet.47
År 1935 läste 53,8 % av alla gymnasister latin på gymnasiet.48 Latinlinjen visade sig dock vara för svår och specialiserad och förlorade elever till reallinjen.49 Under hela 1940-talet tillsattes dessutom nästan inga nya tjänster för latin, vilket ansågs vara följden av övergången från sexårigt gymnasium till fyraårigt/treårigt gymnasium samt att ålderstrukturen i latinlärarkåren ändrats.50 Latinämnet upplevde en svacka. Det blev inte heller bättre av att dess undervisning blev karikerad i filmen Hets från 1944.
Efter kriget vände dock trenden och latinlinjen upplevde ett par decenniers expansion, trots ytterligare konkurrens av den nytillkomna reallinjen.51 Antalet elever per årskurs växte från cirka 1800 (år 1943) till 4100 (år 1963). Ökningen får dock delvis ses som ett resultat av att många fler överhuvudtaget gick på gymnasiet.52
1965 infördes det nya gymnasiet. För latinets del innebar det stora förändringar. Omändringen av timplaner och kursplaner byggde på en undersökning, där näringsliv och högskolor fick prioritera önskade kunskaper. Alf Uddholm skriver i sin skrift ”Svenska Klassikerförbundet 1935-1985”:
Att klassiska språk och övriga humaniora inte skulle stå högt i kurs i fabriker och affärer var kanske väntat, men däremot överraskade fakulteternas ringa intresse för de bredare kunskaper latin och latinsk ordbildning som ett textstudium för med sig, och man talade om ”professorernas förräderi”.53 44 Tengström s.99 45 Tengström s.100 46 Uddholm s.26 47 ibid 48 ibid 49 Uddholm s.27 50 ibid 51 Uddholm s.28 52 ibid 53 Uddholm s.29
Även från universitetshåll ändrades kraven alltså. Fram tills nu hade betyg i latin varit obligatoriskt för den som ville läsa juridik, språk och historia och blivande teologer måste ha gått på gymnasiets helklassiska linje och även läst grekiska.54 Detta krav upphörde nu.
Fem linjer uppstod: humanistisk-, (motsvarande latinlinjen), naturvetenskaplig-,
samhällsvetenskaplig- (närmast motsvarande reallinjen), ekonomisk- samt en teknisk linje.55
Alla linjer blev treåriga, utom den tekniska som kunde utökas till fyra år. Den gamla latinlinjen kom att motsvaras av humanistiska linjen. Men det fanns två stora skillnader mot tidigare vad det gällde latinet: Man läste nu endast latin under två år (i ring 2 och 3) med 7 timmar i veckan, vilket innebar 14 veckotimmar sammanlagt. Detta kan jämföras med läroverksstadgan från 1878, då latinet ägnades sammanlagt 48 veckotimmar.56 Latinet blev ett icke obligatoriskt ämne för de elever som gick humanistisk linje. Allmän språkkunskap gick dock som obligatorisk ämne, även om man inte valde latin.57
Den nya läroplanen kungjorde även att studentskrivningarna togs bort. Tidigare hade man varit tvungen att för att ta studenten klara av både muntlig och skriftlig tentamen i latin. Anledningen till avskaffandet berodde till stor del på att antalet elever hade ökat start och därmed gjort att examinationen blev för omfattande och brast i effektivitet.58 Studentskrivningarnas bortfall lämnade nu mer tid över till kultur- och litteraturhistoria, och gjorde latinundervisningen mer varierad än tidigare.59
Eftersom studentskrivningarna tidigare hade gett latinundervisningen vissa ramar, då eleverna ju naturligt hade som mål att klara dessa, gavs nu lärarna friare tyglar i sin undervisning. Kursplanen var därför mycket tydligare vad det gällde den kunskap som eleverna skulle ha tillgodogjort sig efter genomgången kurs. På sju sidor berättas det ingående vad läraren bör ta upp och på vilket sätt. Grammatik, formlära, uttal, hjälpmedel etc. gås igenom.60
I och med att eleverna nu kunde välja från och med årskurs 2 huruvida de ville läsa latin var man orolig för hur detta skulle påverka elevantalet. Latinelevantalet sjönk följaktligen, men måttligt, från 3100 år 1967 till 2301 året efter.61 Intresset för antikvetenskaper minskade, förmodligen även på grund av stora förändringar runt om i världen. Den s.k.
54 Ståhl 1999 55 Richardson s.71 56 ibid s.72 57 ibid 58 ibid s.73 59 Uddholm s.31 60
Läroplan för gymnasieskolan Lgy70, s.59-65
kulturrevolutionen blommade och elever protesterade emot traditionella värderingar och etablerad kultur. 1971 var elevantalet i latin nere i 894.62
Under 70-talet sjösattes en ny läroplan, Lgy70, som innebar ett integrerat gymnasium, där även yrkes- och fackskolan hörde hemma. Samtidigt ändrades namnet från gymnasium till gymnasieskola. Detta var en markering för att det traditionella gymnasiet med urval och studentexamen var avslutat. Mycket fler elever genomgick från och med nu gymnasieskolan.63
Fram till 1970-talet kan sammanfattningsvis sägas att en praktiskt taget likriktad grundskola för eleverna fanns, med en organisatoriskt sammanhållen, men linjedifferentierad, gymnasieskola. Under den här perioden hade den svenska skolan ett dubbelt huvudmannaskap som innebar delat ansvar mellan stat och kommun. Den kommunala skolstyrelsen hade dock det omedelbara ansvaret.64
Vid denna tid började dock utbildningssystemet kritiseras och tilltron till den högre utbildningen kom att svikta. Antalet studenter vid universiteten kom från att under 60-talet ha expanderat till att efter 1970 börja avta. Sparkrav inom både statliga och kommunala verksamheter påverkade skolan. Från och med slutet av 1970-talet började skolan decentraliseras mer och mer, och variationen på gymnasial utbildning runt om i landet blev större till följd av kommunernas ökade ansvar för skolan. Statsbidraget skulle nu ge varje kommun möjlighet att fritt disponera skolands resurser och därmed skapa önskvärda variationer.65
Den läroplan gymnasieskolan följer nu är Läroplanen för de frivilliga skolformerna, Lpf94. Den innebär en gymnasieskola med program istället för linjer. Programmen är 16 till antalet och ger alla behörighet till högskolan. I alla nationella program ingår följande kärnämnen: svenska, engelska, samhällskunskap, religionskunskap, matematik, naturkunskap, idrott och hälsa samt estetisk verksamhet. Gymnasieskolan skulle ”ge större flexibilitet och möjlighet att anpassa utbildningen till elevernas och arbetslivets önskemål”.66
Latin och Allmän språkkunskap ingick nu i samma kurs och var en kurs som inte är obligatorisk på humanistiska programmet. Till skillnad från Lgy70 angavs inte timantalet i veckan för ett
62 ibid 63 Richardsson s.118 64 Richardsson s.81 65 Richardsson s.97
ämne, utan en 60-minuterstimme motsvarar en poäng. Latin med allmän språkkunskap hade 240 poäng och var genomfördes under två år.67
Den senaste reformen för latinämnet var de nya kursplanerna för gymnasieskolan som kom ut 2000. Ett nytt poängsystem infördes. Till skillnad från Lpf94 är ”den enskilda kursens poängtal mått på elevens arbetsinsats och inte kopplat till undervisningstid”.68 Latin med allmän språkkunskap är nu fördelat på tre kurser om vardera 100 poäng som bygger på varandra.69 67 GyVux 1994:16 Samhällsvetarprogrammet, s.19 68 Gy 2000:18 Språk, s.20 69 ibid s.103
3. Jämförelse av olika styrdokument som
påverkat latinämnet
De gymnasiereformer som har skett genom historien är intressanta att titta på vad det gäller latinämnet. De läroverksstadgar (som kan sägas motsvara dagens läroplaner) från 1561 till 1800-talet är ganska utförliga vad det gäller angivandet av innehåll i undervisningen. Det finns vissa texter som ska läsas och ett visst pensum text som ska översättas skriftligt från latin till svenska och från svenska till latin. Talande apropå just latinets ställning är att läroverksstadgarna skrev på just på latin fram till 1600-talet. I dessa stadgar anges mycket tydligt vad eleverna ska kunna under angiven årskurs. Dock finns ingen uppställd timplan, endast en ordning för vad eleverna ska göra vid vissa tidpunkter på dygnet. Anmärkningsvärt är att man redan i trivialskolan (den lägsta formen av skola) redan i lägsta klassen ska lära sig att ”läsa innantill svenska och latin” och att ”skriva en vacker och flytande svensk latinsk handstil” samt bl.a. kunna läsa några av Ciceros enklare brev70
(något som i dagens Sverige oftast sker under grundkursen i latin vid universitetet). Vad det gäller språkundervisningen, visar 1561 års skolstadga att det endast är svenska, latin och grekiska som kommer i fråga. Latin skattas utan tvivel högst: ”Men skolans förnämsta, ivrigast drivna studium skall vara kännedomen om det latinska språket, detta på grund av den stora nytta det medför både vid andra studier och i hela livet” skriver Drottning Christina.71
1693 års läroverksstadga skrevs på svenska, men en svenska om inte alltid är så lätt att förstå idag. Här beskrivs tydligt vilka verk som ska läsas och i vilken årskurs. Fokus är på latin, grekiska och teologi, men även matematik, historia och fysik finns på schemat. Stadgan tar upp alla aspekter av skolan, här anges ”inwentarier”, ”diciplin”, ”offentliga förrättningar”, ”afgång till läroverk”, ”pröfningar” etc. Liknande hänvisningar och information förekommer i följande läroverksstadgar fram till 1900-talet.
70
Sveriges allmänna läroverksstadgar, Läroverksstadgan 1561, s.46
1724 års läroverksstadga påminner om den föregående. Här nämns nu i språkundervisningen jämte latin och grekiska (och hebreiska) även franska och tyska. Tyngdpunkten ligger dock fortfarande på latinet bland språken. 1807 och 1820 års läroverksstadga är även de på liknande sett utformade. I 1820 års stadga verkar det dock bli en aning lättare att urskilja exakt vilka ämnen som undervisades. Klart och tydligt står det nämligen där: ”Läro-ämnen i Gymnasium ware Theologien, Latinska, Grekiska, Hebreiska, Fransyska och Tyska språken, Mathematiken, Historien, Geographien, Philosphien samt elementaira Physiken och Natural-Historien […]”.72
I samma stadga står också vad som krävs för att få tillträde till academin, d.v.s. universitetet. I latin ska man ”säkert kunna öfwersätta de Classiske Auctorer […], att kunna skrifwa Språket någorlunda felfritt, äga öfning att begripligt yttra sig på Latin […] samt hafwa kännedom af Grekiska och Romerska Mythologien och fornhäfderne.”73
Det är först i 1856 års skolstadga som tydliga timplaner förekommer. Gymnasiet kallas vid den tiden elementarläroverk. Man kan gå gymnasium med eller utan klassiska språk, men i stadgan står det att man kan bli befriad från latin och grekiska endast ”med bifall af målsmän”. För ”lärjungar som läsa klassiska språk” börjar man i tredje klass med latin, och då med 10 timmar i veckan. Följande fyra år har man 8 veckotimmar, sedan 6 respektive 7 timmar de sista två åren. Samtidigt med latin börjar man med tyska. Franska har man redan börjat med i andra klass. I fjärde klass står sedan grekiskan på tur. Engelska undervisas man emellertid inte i – endast de som inte läser klassiska språk får undervisning i engelska, från och med fjärde klass.
Fortfarande i 1859 års läroverksstadga är det ett krav att för att börja i läroverket kunna läsa och skriva på latin. Undervisningsplanen anger att man börjar med tyska i andra klass, latin i tredje, grekiska i fjärde och franska i femte.
I 1878 års skollag är det högre läroverket indelat i latinlinjen och reallinjen. Där kan eleven på latinlinjen välja mellan att läsa både latin och grekiska eller endast latin av de klassiska språken. En elev som gick på helklassisk latinlinje började läsa latin i fjärde klass åtta timmar i veckan, och med bibehållet timantal i de resterande nio åren. Grekiska lästes vissa år med början i sjätte klass. Tyskan är fortfarande starkast bland språken, redan i första klass börjar man med det. Franska läses från femte klass och engelska nu från åttonde.
72
Sveriges allmänna läroverksstadgar, 1820 år skolordning, s.6
3.1 1900-talet: Timantal och stoff i kursplanen
1905 års läroverksstadga anger att det nu finns en ett realgymnasium och ett latingymnasium, vilka avslutas med realexamen respektive studentexamen. Studentexamen innebar skriftlig prövning ”i modersmålet, latin, tyska och matematik”. Provet i latin skulle utgöras av en översättning från latin till svenska.74 Läroämnen på latingymnasiet var ”kristendom, modersmålet, latin, grekiska, tyska, engelska, franska, historia, geografi, filosofisk propedeutik, matematik, biologi och fysik.”75
En angiven timplan har jag i denna läroverksstadga inte hittat, därav kan inga timantal i latin återges.
Nästa läroplan som jag har tagit fasta på är den från 1933, som är en förnyad stadga av den läroverksstadga som kom 1928.76 Beskrivningen om vad latinstudiet ska innehålla är ganska kortfattat, här står inte vilka latinska författare som ska läsas, det finns endast ett angivet pensum på text för varje ring (årskurs). I det treåriga latingymnasiet (det fanns fyraårigt också) började man läsa latin i första ring 8 timmar i veckan. De två resterande ringarna lästes latin 7 timmar i veckan. Detta utgjorde således den största sammanlagda timantalet av alla ämnen man läste som latingymnasist. Näst efter latinet i denna storleksordning kom grekiska och modersmål.
Stoffet i 1933 års kursplan för latin är väldigt kortfattat. Där anges emellertid hur många verser poesi, hur många sidor prosa som ska läsas samt hur många skriftliga översättningar som ska göras i varje årskurs. Inga klassiska författare nämns vid namn, till skillnad från tidigare under 1800-talet och bakåt (se ovan). Förmodligen var innehållet i undervisningen tämligen given, då det latinska litteraturen är begränsad och latinstudiet på gymnasiet fortfarande syftade till att klara studentexamen där professorer kom till skolan för att tenta av eleverna. Ingenting sägs i kursplanen om kunskap om antiken i sig och dess kultur och samhällsliv.
Under mitten av 1900-talet började en ny läroplan utarbetas, som kom att kallas Gy70. Här hade det skett stora förändringar inte minst vad det gällde linjerna på gymnasiet. Hela 22 stycken finns nu att välja mellan. Den humanistiska linjen bestod av fyra olika riktningar som man gick i under årskurs två och tre: Halvklassisk, helklassisk, social och estetisk. Allmän språkkunskap i årskurs två var obligatorisk för alla elever på den humanistiska linjen.
74 Sveriges allmänna läroverksstadgar, 1905 års läroverksstadgar, s. 27 75
ibid s.4
Helklassisk innebar studier i både latin och grekiska, halvklassisk innebar att man endast läste latin. I båda varianterna lästes latin 7 timmar i veckan under två år.
Stoffet i Lgy70:s kursplan för latinet består av två delar: en allmän del och en supplementdel med särskilda anvisningar till kursplanerna. I den allmänna delen är huvudmomenten kortfattade. En indelning görs i fråga om ordförråd, ordbildningslära, grammatik och text. Betoning ges på att ordförrådet ska ha fokus på latinska ord som förekommer i svenska, engelska, tyska och franska. Inom grammatiken ska man också fokusera på dess struktur och böjningsformer som lever kvar i de moderna språken. Angående text nämns endast att det ska vara textprov från senantiken och medeltiden samt citat och sentenser.
I supplementdelen ser det dock helt annorlunda ut. Här överöses man med information till punkt och pricka om vad som ska läras ut, i vilket omfång och till och med på vilket sätt. Hela sju sidor ägnas åt detta. Här torde inte någon lärare behöva tänka mycket själv. Allt finns beskrivet. Ett smakprov från kapitlet angående textläsning:
Ett effektivt utnyttjande av timtalet ställer stora anspråk på en noggrann planering av textläsningen. Elementarboken bör vara avslutad vid slutet av höstterminen i årskurs 2. Redan på detta stadium bör eleverna få stifta bekantskap med latinska originaltexter i någon form, t.ex. en eller annan medeltida hymn, några inskrifter på offentliga byggnader, statyer o.d. Även någon bearbetad originaltext från klassisk tid kan komma i fråga.77
1989 görs en förändring i timplanen för latinet, vilket innebär att man endast läser det 6 timmar i veckan i årskurs 3 istället för tidigare 7.
Under 90-talet utarbetades nästa läroplan, som kom att heta Lpf94. Den består av flera delar, som är ganska allmänt hållna. I Lpf94 är de tidigare linjerna omvandlade till program. Det program man läste latin på var det samhällsvetenskapliga programmet på den humanistiska grenen. Varken allmän språkkunskap eller latin var dock obligatoriskt för en elev på denna gren. Latin fick emellertid nu namnet ”Latin med allmän språkkunskap”. Under de två år som utgjorde humanistiska programmet kunde man välja att läsa denna kurs, som bestod av 240 poäng. Ett poäng motsvarades av en timme. Eftersom ett läsår har 32 effektiva veckor,78 skulle detta innebära att man hade latin 3 timmar i veckan i två år.
Stoffet i kursplanen för latin i Lpf94 är väldigt kortfattat. På en halv sida räknas det upp vad eleven efter genomgången kurs ska kunna. Här anges inga författare och inga sidantal.
77 Lgy70 supplement s.59 78 Skollagen (1985:1100)
Betoning ges liksom i Lgy70 på att förstå latinets betydelse för de moderna språken generellt, men även med avseende på morfem och affix. Det ges stort utrymme för kunskap om den antika kulturen och att kunna förstå den moderna utifrån den.
År 2000 gjordes kurserna inom gymnasieskolan om och humanistiskt program omvandlades till att bli grenen Språk på samhällsprogrammet. Latinämnet delades upp i tre kurser som bygger på varandra: A, B och C. Dessa kurser är valbara inom Samhällsprogrammets språkinriktning och består av vardera 100 poäng. Till skillnad från tidigare kan nu även elever från andra program välja dessa kurser inom en viss ram. Ett poäng motsvaras nödvändigtvis inte längre av en undervisningstimme. Det är nämligen upp till skolledningen att bestämma hur många timmar en lärare får till en kurs. Detta kan variera, ofta beroende på antal elever i kursen. Enligt en teoretisk beräkningsmodell ska 100 poäng motsvara i genomsnitt 87 timmar79, vilket innebär att en 100-poängskurs som läses under ett läsår ger 2,7 timme per vecka.
Stoffet i kursplanerna för Latin med allmän språkkunskap från 2000 handlar övervägande om språket. Endast kort nämns kunskaper i Romarrikets historia och den grekisk-romerska kulturen. Inga författare nämns eller sidantal vad det gäller poesi och prosa. Kunskap om latinets betydelse för och anknytning till de moderna språken görs. På den hösta nivån (Latin C) anges som mål att eleven även ska kunna det grekiska alfabetet samt kunna känna igen de vanligaste grekiska morfemen i moderna språk.
3.2 Några timplaner från 1900-talet: statistik
För att ge en översikt över 1900-talets timtal vad det gäller undervisning i latin, har jag försökt göra en översiktlig tabell. Svårigheten vid en sådan framställning är att man under olika år haft olika definition av undervisningstimma. Ibland har det varit 40 minuter, ibland 60 minuter. Ett annat problem är att 1994 och 2000 års kursplaner endast fastlår poängantal i ämnet och inget exakt timtal per vecka. 1994 års läroplan räknar dock 240 poäng som 240 60-minuterstimmar. 2000 års kursplan visar inte samma tydlighet, och latinämnets kurser om vardera 100 poäng kan på olika skolor motsvara av olika många timmar. Ett snitt torde ändå vara 87 timmar.80
79
Ur intervju med Staffan Edmar
För min uträkning har jag valt att räkna om timmarna för latinämnet under 1970 och 1989 i timmar. En timme nedan i tabellen motsvarar alltså 60 minuter. För att beräkna
veckotimmarna för 1994 och 2000 har jag valt att utgå från läsårets nettosumma veckor som är 32 stycken.81
Tabell över timtal latin per vecka i gymnasiet/gymnasieskolan
År 1933 1970 1989 1994 2000
Årskurs 1 8 tim - - - -
Årskurs 2 7 tim 4,7 tim 4,7 tim 3,8 tim 2,7 tim Årskurs 3 7 tim 4,7 tim 4 tim 3,8 tim 2,7+2,7tim*
*Då latinämnet från 2000 består av tre kurser, men oftast bara ges under en period av två år är det upp till varje skola att bestämma hur man vill lägga kurserna så att alla tre har möjlighet att hinnas med. Jag har här låtit B- och C-kurs sammanfall under det andra året.
81
Beräkningen är gjord enligt följande:
För1970 och 1989: 7 x 40 minuter= 280 minuter, 280 / 60 minuter≈4,7 timmar per vecka För 1994: 240 timmar / 2= 120 timmar, 120 timmar / 32 = 3,8 timmar per vecka
4. Intervjuer
4.1 Staffan Edmar
Staffan Edmar är styrelseledamot i Svenska klassikerförbundet.
Edmar har inblick i mycket av det som hände latinämnet under senare delen av 1900-talet. Han berättar att det obligatoriska latinstudiet på latinlinjen med start i årskurs 1 upphörde fr.o.m. läsåret 1966/67. De som startat med latin läsåret 1965/66 fick då naturligtvis slutföra sina studier under de läsår som återstod av deras skolgång.
I början på 1970-talet var antalet som valde halvklassisk variant ca 2000 per år och helklassisk variant 200-300. Han menar att i relativa tal jämfört med den ”breddade” gymnasieskolans höga elevantal var förstås den halvklassiska variantens elevtal en nedgång i procent (jämfört med latinlinjens procenttal i det gamla linjesystemet), men i absoluta tal var elevantalet inte mycket sämre än den minskande latinlinjens elevtal.
Enligt Lgy 1965 omfattade undervisningen 7 veckotimmar i årskurs 2 och 7 veckotimmar i
årskurs 3, summa 14 vtr à 40 minuter under hela gymnasietiden (på fyraårig latinlinje gällde 23 vtr; på treårig latinlinje 22 vtr). Sedermera övergick man i gymnasieskolan till en totalsumma om 240 timmar à 60 minuter i de två sista årskurserna - som han minns saken tillämpades detta system fr.o.m. 1 juli 1992. Systemet innebar ett Samhällsvetenskapsprogram med en Humanistisk gren, där man kunde studera latin nämnda 240 timmar.
Tidigare förekom det att man måste ha vissa förkunskaper i latin för att kunna studera vissa
ämnen vid universitetet. Avskaffandet av dessa krav, menar Edmar, torde ha skett ganska omgående i anslutning till latinlinjens avskaffande. Krav på allmän språkkunskap för språkstudier framfördes märkligt nog inte från universitetslärarna i språk. Krav på latinkunskaper för annat universitetsstudium än språk förekom i historia i början på 1960-talet, något han själv minns mycket väl.
Idag förekommer i latin tre delkurser A, B, C om vardera 100 poäng. Enligt en teoretisk
beräkningsmodell ska 100 poäng motsvara i genomsnitt 87 timmar, menar Edmar. Skollagen säger nämligen att den sammanlagda garanterade undervisningstiden för samhällsvetenskapsprogrammet är 2180 nettotimmar för 2500 poäng. 2180 dividerat med 2500 ger 0,87, vilket tillämpat på latinkursens 100 poäng alltså blir 87 timmar. Det kan för en elevgrupp bli både över och under detta timtal beroende på hur skolledningen bedömt timbehovet för att gruppen ifråga ska nå kursplanemålet för 100 poäng.
Att dela upp latin på tre kurser med bl.a. en grundläggande A-kurs skulle man kunna se som en framgång med tanke på den ökade tillgängligheten för alla gymnasister i och med att vissa kunde välja kursen inom det individuella valet. Edmar menar att det inom det individuella valet visserligen kan plats finnas för en A-kurs i latin – men inte mer. Enligt uppgifter från Björn Börjeson, sekreterare i Svenska Klassikerförbundet, valdes läsåret 2008/09 Latin A av 1302 elever, Latin B av 558 och Latin C av 73, meddelar Edmar. Hur många av dessa 1302 A-kursare som studerade ämnet inom den språkliga inriktningen resp. som individuellt val framgår inte av materialet, påpekar Edmar. Däremot kan man konstatera att på 1970- och 1980- talen studerade cirka två tusen elever frivilligt latin under 14 vtr eller 240 timmar à 60 minuter.
Som Edmar ser det, ger en veckotimplan mer stadga åt undervisningen (under 32
nettoveckor vissa fasta tider i veckan). Å andra sidan är systemet med veckotimplan inte flexibelt, vilket kanske krävs i dagens gymnasiekola: kurserna som ska erbjudas är många och skolan har ont om pengar (man gör 100 poängskurser med 70 eller 80 lärartimmar beroende på olika omständigheter). Vid veckotimplan med 4 vtr blir det i princip alltid 4 x 32 timmar för kursen i fråga, d.v.s. 128 timmar om 40 minuter.
Edmar menar att den skolreform som påverkat latinämnet mest torde vara uppdelningen av
ämnet i tre separata kurser i och med reformen år 2000. Samma sak gäller visserligen många andra ämnen, men för många av dem finns krav från universitetens sida om B-kurs eller C-kurs för vidare universitetsstudier.
En annan för de klassiska språken olycklig reform, anser Edmar, är förändringen av statsbidraget till kommunerna i början på 1990-talet. Tidigare utgick lärarlönebidrag för den undervisning som kommunerna anordnade enligt läroplanen, om undervisningsgruppen omfattade ett visst lägsta elevantal. Nu får kommunerna en summa pengar att använda fritt för de undervisningsbehov som kommunen prioriterar. Då kommer, enligt Edmar, ämnen med litet antal studerande och inte allmänt erkänd ”nyttighet” i kläm. Å andra sidan brukar även latinlärare kunna plädera för sitt ämnes behov, menar Edmar.
Vad det gäller den reform som nästa läsår sjösätts, Gy11, menar Edmar att vi inte vet i vilken
utsträckning Gy 2011 ger utrymme för val av kurser som Latin 1 inom det individuella valet. Utrymmet för individuella valet minskar i Gy 2011 från 300 poäng till 200 poäng, säger Edmar. Han tror emellertid att de nya reformerna kommer att gynna latinämnet. En förutsättning är dock att gymnasieskolorna dels tillhandahåller det humanistiska programmet och dels informerar om detta program, så att många elever väljer språklig inriktning. Vidare är det viktigt, menar han, att det skapas goda möjligheter i de högre årskurserna för val av Latin kurs 2 resp. kurs 3, dvs. med en sådan placering av kurserna på elevernas schema att dessa gärna väljer att fortsätta sitt studium.
4.2 Torun Rudin
Torun Rudin är undervisningsråd för humanistiska programmet, Gymnasieenheten, Skolverket.
Det är svårt att säga vilka reformer som påverkat latinämnet mest, menar Rudin. Det har varit en successiv förändring med bland annat minskad omfattning. Rudin menar att det som står klart vid en jämförelse mellan latinkursen på 240 poäng och de nuvarande A+B+C-kurserna om vardera 100 poäng att det är väldigt få skolor som erbjuder Latin C, och att omfattningen av latinämnet har minskat i praktiken i gymnasieskolan. Det nuvarande systemet med poängkurser är på gott och ont, menar Rudin, och syftar på att timmarna som utgör den minsta garanterade undervisningstiden (2180 timmar på samhällsvetenskapligt program) fördelas relativt schablonartat på de flesta skolor, d.v.s. 2500 poäng delas med 2180. Detta beslutas lokalt, förklarar Rudin, och det är viktigt för skolorna att göra ett överutlägg av timmar, så att eleverna faktiskt får ut sin totala minsta garanterade undervisningstid. Hennes intryck är dock att latinet inte förfördelas inom detta system i jämförelse med andra ämnen.
Anledningen till att latin ges på relativt få skolor menar Rudin kan bero på att det kan vara svårt att rekrytera behöriga latinlärare till t.ex. mindre orter. Denna synpunkt har Skolverket fått från t.ex. olika norrlandsskolor. Sedan finns det förstås även mer komplexa anledningar,
påpekar hon. Humaniora generellt har ingen särskilt stark ställning i Sverige, och de elever som läser på språkinriktningen och kulturinriktningen idag, d.v.s. inom det humanistiska området, motsvarar knappt 10% av alla de elever som sammanlagt läser på samhällsprogrammet, eller motsvarande specialutformade program. Elevunderlaget är alltså ganska litet, menar Rudin.
Latinets svagare ställning i skolan förklarar Rudin med att det är många ämnen som trängs i gymnasieskolan och att latinämnet kanske inte alltid har lyckats följa med i utvecklingen. Ämnet har även betraktats med något fördomsfulla ögon, menar Rudin. Många uppfattar det som omodernt, icke lönsamt, mindre viktigt än t.ex. utomeuropeiska moderna språk och så vidare. För att ämnet ska kunna ha en berättigad roll i gymnasieskolan måste det helt enkelt lyckas fylla de behov som finns inom en humanistisk utbildning idag.
Rudin är hoppfull vad det gäller att kunna uppnå detta med den nya ämnesplanen i Gy11. I Skolverkets arbete med den nya gymnasiereformen har man fått oerhört positiva omdömen från de elever som läser latin, berättar Rudin, vilket är en av de faktorer som inneburit att latinet föreslås bli obligatoriskt med 100 poäng på språkinriktningen. Språkets betydelse som kulturbärare och kulturellt sammanhållande faktor lyfts fram betydligt mer i den nya ämnesplanen, vilket Rudin ser som en viktig och positiv förändring av ämnet. Så visst har latinämnet en framtid i gymnasieskolan, säger hon.
4.3 Martina Finnskog
Martina Finnskog är latinlärare och doktorand i latin.
När Finnskog började arbeta som latinlärare 1998 lästes latin i den stora kursen om 240 poäng och med lika många timmar utlagt, fördelad på två år. Finnskog menar att eleverna tyckte att den var för lång och tung. Sedan, år 2000, kom fördelningen Latin A, B och C om vardera 100 poäng. Idén var god, säger Finnskog, men menar att det fanns ett par hakar. T.ex. var det inte självklart att skolorna lade ut alla tre kurserna. Ett poäng motsvarade inte längre en klocktimme. För att eleverna skulle få lika många timmar som eleverna före år 2000, måste alltså alla kurser läggas ut med ett medeltal på 80 timmar per kurs. Finnskog påpekar att man då bör betänka att 240 timmar ändå är en betydligt mindre summa än den hon själv fick som
gymnasieelev i början av 90-talet. Då läste man 6x40 minuter under det ena läsåret, 7x40 det andra.
Att man inte kan garantera eleverna tillräcklig tid och därmed kvalitet på undervisningen, är något som frustrerat Finnskog. Till det positiva i utvecklingen, menar hon, hör dock att 100-poängskurserna öppnat upp för möjligheten att erbjuda latin som individuellt val. Därmed har elever på icke-humanistiska utbildningar fått tillgång till ämnet. Man kan säga att
möjligheterna för eleverna att läsa ämnet har ökat, men kvaliteten sjunkit. Det finns inte tid till någon fördjupning.
Finnskog menar att följande faktorer är avgörande för latinets ställning på en gymnasieskola: lärarens entusiasm och kampvilja och skolledningens välvilja och förståelse. Under hennes fem år i Eslöv bytte ansvaret för språkinriktningen rektor nästan varje år, vilket i längden blir förödande. Rektorn hinner inte lära känna läraren eller sätta sig in i ämnet. Hon (och eleverna) hade fyra eller fem olika rektorer under tiden på den skolan. Det år då hon hade en välvilligt inställd rektor, hade hon 41 elever, fördelade på fyra grupper. Sista året hade hon fem elever i en grupp. Så kan det alltså skilja sig. Åren då hon jobbade i Malmö var betydligt mer stabila, eftersom där också fanns en stabil skolledning, säger hon. Det sambandet har för henne blivit mycket tydligt. I Malmö hade hon alltid en budget och de första åren i Eslöv var heller inget att klaga på. Men sedan, med den ekonomiska åtstramningen, blev det katastrof. Det drabbade dock inte bara latinet, utan en rad andra ämnen, lägger hon till.
Latinets nedgång som skolämne tror Finnskog har att göra med det minskade intresset för bildning i samhället. Idag sätter man inget större värde i att bilda sig, bara utbilda sig, menar hon. Direkt tillämpbarhet och ”anställningsbarhet” är sådant som anses värdefullt. Man är inriktad på nytta och har svårt att se den direkta nyttan av latin. Att tala om kulturarvets betydelse ligger inte riktigt i tiden, menar hon. Dagens betygsystem främjar inte heller studiet av kurser som anses svåra.
Finnskog menar att en återgång till gymnasiet före 1994 vore önskvärt för att stärka latinämnets ställning. Där läste man mer koncentrerat och fördjupat i stället för mångfaldigt och splittrat. Finnskog menar på att Gy11 har mycket av det i sig, men hon hade önskat en starkare roll för latinet. Hon tror på en återgång till humanistisk linje: ”Vi behöver återerövra det ordet. När språklig inriktning ligger under samhällsvetenskapligt program, försvinner latinet i mängden. I den gamla humanistiska linjen fanns en profil, där latinet var en av grundpelarna.” Finnskog tror absolut på att latinet har en realistisk framtid inom skolan. ”Intresset för latinet finns! Inte minst datorspel och populära filmer som Gladiator och Rome har bidragit till att göra antiken attraktiv för unga människor.”
Vad det gäller Gy11 hoppas hon naturligtvis att den stärker latinets ställning. Latinet har inte fått tillräckligt mycket utrymme, men obligatoriet är i alla fall något gott, påpekar hon. Det hon befarar är att skolorna kommer att hävda att det inte finns latinlärare. Här har universiteten och Svenska Klassikerförbundet en viktig uppgift, betonar hon. De måste visa att det finns utbildade lärare i landet.
5. Analys
Personerna som jag intervjuat verkar vara eniga om att de förändringar som kom till stånd år 2000 har påverkat latinämnet. Uppdelningen av den stora latinkursen i tre mindre kurser som bygger på varandra verkar ha varit ett försök att göra latinstudiet dels lättare och dels lite mer tillgängligt. Som följd har det dock fått att få, som läst Latin A fortsätter med Latin B, och ännu färre läser Latin C. Detta visar statistiken som Edmar refererar till. Som Finnskog påpekar, tycks detta föra till mer grunda studier istället för kvalitativa. Edmar gör jämförelsen med latinstudiet under den tidigare Lgy70 och pekar på att långt fler under 70- och 80-talen valde att studera latin. Kursreformen 2000 verkar alltså haft en stor påverkan på latinämnet: färre elever får gedigna kunskaper i latin och latinämnets studietid i skolan har minskat. En faktor som har stor inverkan på latinämnets ställning i skolan är poängsystemet, som ger varje skola frihet att själv välja hur många timmar man vill ge läraren för undervisningen. Edmar, och Finnskog inte minst, menar att små ämnen som latin lätt kommer i kläm när skolledningen bestämmer vad som ska satsas på. Båda påpekar att en välvillig skolledning är av betydelse för latinämnet och att det är viktigt med en latinlärare som kämpar för sitt ämne. Både Rudin och Finnskog menar att humaniora generellt sett inte har någon stark ställning i Sverige och att detta torde vara en av de mer komplexa anledningarna till att latin inte finns på så många skolor. I dagens skola finns det väldigt många kurser för latinet att konkurrera med och hävda sig gentemot. Både Rudin och Finnskog tror att många ser på latinet som ett oviktigt ämne, som inte tjänar något syfte, vilket naturligtvis påverkar ämnets plats i skolan. Vad visar då översikten över de olika gymnasiereformerna och det förändrade timantalet för latinämnet? Ja, vid en anblick på siffrorna står det helt klart att tiden för ämnet har skurits ned i stadig takt. Från att 1933 ha varit ett obligatoriskt ämne på latinlinjen i den tidens läroverk, med fast antal timmar i latin varje år, har latinet gått via en ställning som icke obligatorisk ämne vid gymnasieskolans Lgy70 med nedskuret timantal, till att nu inte ens ha ett fastlagt timtal på en kurs samt ges på långt i från alla gymnasieskolor i Sverige. I och med Lpf 94 fick alltså den tidigare timplanen som angav tid för ämnet per vecka ge vika mot ett kurssystem med poäng. Timplanen gav mer stadga åt undervisningen, då det angav en fast tid i veckan för
undervisning. Det nya systemet, som fortfarande följs, är å andra sidan mer flexibelt, vilket får sägas vara gynnsamt, då dagens skola består av så många kurser och har oftast brist på både tid och pengar.
Det är tydligt av översikten av de olika styrdokumenten att latinämnet gavs mer plats förr i tiden. De äldsta läroplanerna skrevs till och med på latin och språket var länge ett av de viktigaste ämnena i skolan. Ämnet har, som så mycket annat, varit tvunget att förändras i takt med förändringar i samhället och politiken. Störst konkurrens fick latinämnet när de nationella språken fick större betydelse och användning. Som förkunskapskrav har latinet tidigare varit grundkrav för fortsatta studier på universitetet, senare har kraven sänkts till att bara gälla studier av vissa ämnen vid universitetet. Numera finns det inga krav över huvud taget att kunna latin om man vill studera vidare efter gymnasiet, såvida det inte handlar om just latinstudier. Detta är emellertid inte heller en hel sanning, då det nu för tiden ges nybörjarkurser i latin på universitetsnivå.
