Linköpings universitet
Institutionen för kultur och kommunikation Socialantropologi 4
Klassrummens aktörer
Om att arbeta som grundskollärare i 2010-talets Sverige
Michelle Jismyr
D-uppsats VT 2019 Handledare: Björn Alm
Sammanfattning
Denna uppsats syftar till att undersöka hur det är att arbeta som grundskollärare i 2010-talets Sverige. För att ta reda på detta har intervjuer genomförts med sex stycken informanter. Under intervjuerna framträdde fyra teman centrala för läraryrket –
ansvar, respekt, fostran och status. Dessa fyra teman utgör uppsatsens stomme och är representerat i var sitt kapitel.
Enligt beräkningar kommer det att saknas upp emot 80 000 lärare år 2031, och
lärarutbildningarna har länge haft svårt att rekrytera studenter. Yrkets status är låg och informanterna anser inte att lönerna står i proportion till det ansvar och den
arbetsbelastning som deras yrke innebär. Informanterna berättar vidare att de ofta känner sig ifrågasatta i sin yrkesroll och att de ser många brister i den kommunala ledningen. Samtidigt medger flera av informanterna att det finns en stor orättvisa i att kommuner ska styra skolan.
Respekten för yrket upplevs ha försämrats och informanterna får ofta ta diskussioner med både föräldrar och elever. En allt större del av lärarnas arbete upptas av att fostra sina elever och lära ut grundläggande sociala värderingar. En utmaning informanterna berättar om är den att kunna möta alla elevers behov, och mycket arbete läggs på att skapa en inkluderande skola.
Yrkets låga status kan delvis förklaras genom den kvinnliga dominansen, främst mot de yngre årskurserna. Men det handlar också om en ojämn lärarutbildning som inte alltid gett tillräckliga verktyg för att hantera läraryrkets utmaningar. Vägen framåt handlar om att på organisatorisk nivå dra lärdom av tidigare misstag och vikten av att de som leder skolans utvecklingsarbete inte låter sig luras av kortsiktiga lösningar som först senare visar sig vara mycket kostsamma.
Trots de utmaningar som finns är många av de knappt 100 000 lärare som finns i tjänst idag passionerade och trivs med sitt yrke. Det bekräftas av de sex informanter som intervjuats i denna uppsats.
Abstract
The aim of this essay is to investigate the work life of primary school teachers in Sweden in the 2010s. To find out, interviews have been conducted with six informants. During the interviews, four themes emerged central for the teaching profession – responsibility, respect, upbringing and status. The essay is based on these four themes and each theme are represented in a chapter.
Calculations show that the Swedish primary school system will be missing up to 80,000 teachers in the year of 2031, and the teacher education programmes have long had difficulty recruiting students. The status of the profession is low and the
informants do not consider that wages are proportionate to the responsibility and workload that their profession entails. The informants further say that they often feel questioned in their professional role and that they see many shortcomings in the municipal management. At the same time, several of the informants admit that there is a great deal of injustice in the fact that municipalities are to govern the school.
The respect for the profession is perceived to have deteriorated and the informants say they often have discussions with both parents and students. An increasing part of the teachers' work is occupied by teaching their pupils basic social values. A challenge the informants tells about is the ability to meet the needs of all students, and much work is done to create a school that includes all.
The low status of the profession can partly be explained by the female dominance, mainly towards the younger grades. But it is also about an uneven teacher education that has not always provided the teacher students with sufficient tools to deal with the challenges within the teaching profession. The way forward is, however, to learn from past mistakes at organizational levels and the importance of those who lead the
school's development work not be fooled by short-term solutions that only later prove to be very costly.
Despite the challenges that exist, many of the nearly 100,000 teachers currently on duty today are passionate and comfortable with their profession. This is confirmed by the six informants interviewed in this essay.
Förord
Jag vill rikta ett stort tack till mina informanter som öppenhjärtigt delat med sig av sina tankar, åsikter och dyrbara tid. Ni är den sortens lärare som era elever kommer minnas med ett leende när de tänker tillbaka på sin skolgång, det är jag säker på. Tack också till Björn Alm som tålmodigt handlett detta arbete, och vars klarsynta kommentarer på min text har varit avgörande för att detta arbete till slut blivit klart.
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Syfte och frågeställningar ... 2
Metod ... 2
Urval ... 3
Etiska överväganden ... 4
Informanterna ... 5
Disposition ... 6
Att vara lärare idag ... 7
En vanlig dag på jobbet? ... 10
Ansvar ... 12
Ansvar, ambition och stress ... 13
Vem tar ansvar för skolan? ... 15
Från statlig till kommunal styrning ... 16
Kommunen som arbetsgivare ... 17
Respekt ... 21
Ifrågasättande föräldrar & den allmänna synen på skolan ... 21
Vem äger kunskapen? ... 24
Respekten i klassrummet ... 25 Fostran ... 28 Familjer förr & nu ... 29 En skola för alla? ... 32 Ny syn på inkludering ... 34 Status ... 36
Läraryrket inte ett kall ... 37
Lärarutbildningen ... 38
Vägen framåt ... 40
Avslutning ... 42
Framtida forskning ... 43
Inledning
Emma: Jag tror att alla lärare i hela Sverige jobbar för det bästa. Det är ingen
som tvingar dig kvar i läraryrket, det finns ju andra jobb att söka. Sedan är det ju många som hoppar av, men då är det ju kanske att de inte vill eller orkar. För det är rätt tufft, det ska man säga. Samtidigt som det är en utmaning. Det finns ju fördelar och nackdelar med allt. Vi lärare är ett lite speciellt släkte, brukar vi säga. Man måste nog tycka om sitt jobb för att orka med det.
Emma är utbildad låg- och mellanstadielärare och en av sex lärare jag intervjuat under arbetet med denna uppsats. Hon är en av de knappt 100 000 lärare som finns i tjänst i Sveriges grundskolor idag. Precis som Emma säger finns det många andra jobb att söka, om man inte trivs med läraryrket. Statistik visar att det finns närmare 40 000 utbildade lärare som inte jobbar inom skolan, och enligt beräkningar förväntas det saknas upp till 80 000 lärare år 2031 (Wilén 2017). Rent statistiskt ser
framtidsprognosen för den svenska skolan relativt dyster ut. Men hur kommer det sig egentligen att så många väljer att lämna yrket och att allt färre studenter idag söker sig till lärarutbildningen?
Lärarprogrammen var förr en populär och attraktiv utbildning. För 35 år sedan fanns det 7,5 förstahandssökande per plats till den dåvarande lågstadielärarutbildningen. Sedan dess har intresset för att bli lärare minskat drastiskt och lärarutbildningens status är idag mer eller mindre körd i botten. Till höstterminen 2018 blev i princip samtliga sökande antagna till grundlärarutbildningen för årskurs 1-3, utan att något urval behövde göras (Studera.nu, u.å.).
Sedan Sveriges resultat i PISA-undersökningen år 2012 har skolan varit en het potatis, såväl politiskt som hos gemene man. Jag har med spänning följt vad som skrivits och sagts om skolan, men har känt att jag saknat lärarnas perspektiv. Det har visat sig finnas många förstå-sig-på-are i skoldebatten, men från lärarhåll har jag upplevt det desto tystare. Jag upplever att merparten av de artiklar och studier som skrivits om skolan pekar på de problem som skolan står inför. De flesta studier som berör skolan bygger dessutom på hårda fakta, siffror och statistik. Med min uppsats vill jag istället lyfta fram lärarnas åsikter, tankar och värderingar.
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur lärare i den svenska skolan ser på sitt arbete och sin yrkesroll. För att uppnå detta syfte har följande frågeställningar använts:
⋅ Vad är positivt med att arbeta som lärare, vilka möjligheter finns? ⋅ Vad är negativt med att arbeta som lärare, vilka utmaningar finns?
⋅ Hur ser arbetssituationen ut? Har den förändrats över tid, och i så fall på vilket sätt?
Metod
Materialet till denna uppsats har samlats in genom en kvalitativ metod. I en kvalitativ studie ligger tonvikten på ord (dvs. tankar, värderingar och åsikter) snarare än på siffror och statistik, som är fallet inom kvantitativ forskning (Bryman 2011, s.340). De vanligaste tillvägagångssätten för att samla in material inom den kvalitativa metoden är genom deltagande observation samt kvalitativa intervjuer. Deltagande observation, som innebär att man under en längre tid följer sina informanter genom att vara fysiskt närvarande där de är, lämpar sig mycket bra för att få en förståelse för informanternas egna upplevelser och deras verklighet. Som forskare blir man då både observatör och deltagare (Bryman 2011, s.344).
Men då denna uppsats har en snäv tidsram fanns ingen möjlighet för mig att närma mig mitt forskningsområde genom deltagande observation. Istället har jag alltså valt att genomföra kvalitativa intervjuer.
Intervjuerna genomfördes med en informant i taget och på deras respektive
arbetsplatser. All kontakt med informanterna inför intervjuerna skedde via mail. De flesta intervjuer genomfördes när lärarna hade planeringstid. Bara en intervju utfördes kvällstid.
För att strukturera upp och föra samtalen framåt använde jag mig av en intervjuguide med frågor som jag formulerat på förhand. Detta hjälpte mig också att bevara fokus under intervjuerna och undvika att samtalen svävade iväg. Intervjuguiden bestod av öppna frågor som gav informanterna möjlighet att göra egna tolkningar. Frågornas ordningsföljd var inte den samma i samtliga intervjuer och vissa informanter gav svar
som ledde till följdfrågor som bara togs upp i enstaka intervjuer. Denna intervjuform kallas för semistrukturerad intervju (Bryman 2011, s.206).
Intervjuerna spelades in och transkriberades sedan i sin helhet. När intervjuerna var nedskriva på papper inleddes arbetet med att tematisera informanternas svar. Att tematisera innebär i korthet att kategorisera olika segment av samtalen, att hitta återkommande och definierade teman. Både inom en och samma intervju och inom samtliga intervjuer. Målet är att identifiera teman som täcker upp så mycket av texten som möjligt (Agar 2008, s.153). Tematiseringen av informanternas svar, både var för sig och tillsammans, ledde fram till fyra begrepp som täckte upp det mesta av det vi pratade om. Dessa begrepp var ansvar, respekt, fostran och status, och det dessa som utgör grunden för denna uppsats.
Informanternas svar diskuteras och sätts i ett sammanhang med hjälp av tidigare forskning. När jag letade litteratur till denna uppsats fann jag att det fanns mycket lite antropologiskt material att tillgå inom just det fält jag här ville undersöka. Jag har därför hämtat empiriskt material från närliggande forskningsområden, och då främst från utbildningsvetenskapen och sociologin. Med anledning av den låga andelen tidigare antropologisk forskning på ämnet anser jag att detta arbete är av relevans inte bara för de frågeställningar jag här vill besvara, utan även för det antropologiska forskningsfältet som sådant.
Urval
För att komma i kontakt med lagom många informanter till detta arbete var jag tvungen att göra ett urval. Jag skulle omöjligt kunna intervjua alla knappt 100 000 lärare som är i tjänst i Sverige idag. Så till att börja med valde jag att begränsa studien till en kommun. Av bekvämlighetsskäl valde jag min hemkommun – en kommun i Jönköpings län. Vidare bestämde jag mig för att i valda kommun fokusera på lärare som undervisar elever på låg- och mellanstadiet, det vill säga elever i årskurs ett till sex. Den främsta anledningen till detta beslut var att läraryrkets status är lägst för de yngre åldrarna (Drudy, 2008, s.309), och för att just frågan om yrkesstatusen var något jag var särskilt nyfiken på att få höra informanternas tankar kring. När jag gjort dessa avgränsningar var det dags att komma i kontakt med några lärare villiga att ställa upp på en intervju. Jag började med att vända mig till kommunens chef för Barn- och utbildningsförvaltningen som verkade positivt inställd till mitt
uppsatsämne, och som hjälpte mig att komma i kontakt med intresserade rektorer. Genom rektorerna fick jag sedan mailadresser till lärare villiga att ställa upp. Till slut bestod mitt urval av sex intresserade och engagerade lärare på tre olika skolor. Alla tre skolor är kommunala och på två av dem går elever i årskurs F-6 medan den tredje har elever i årskurs F-9.
Den typ av urvalsprocess jag använt kallas för ett snöbolls- eller kedjeurval. Med denna urvalsprocess ser forskaren till att identifiera ett litet antal personer relevanta för studien, och sedan ta hjälp av dem för att komma i kontakt med fler personer (Bryman, 2011, s.196).
Med tanke på uppsatsens begränsningar i tid och sidantal valde jag att basera empirin på sex informanter. Dessa sex personer kan inte ses som representativa för hela Sveriges lärarkår, men de ger ändå en värdefull inblick i lärarnas vardag.
Etiska överväganden
I arbetet med denna uppsats, och framförallt i kontakten med mina informanter, har jag tagit hänsyn till vissa etiska överväganden. Jag har följt de etiska riktlinjerna sammanställda av American Anthropological Association (AAA). Samtliga informanter informerades om syftet med detta arbete och om hur det kommer att presenteras. Deras deltagande var frivilligt, och de fick själva bestämma var och när intervjuerna skulle ske (Robben & Sluka 2012, s.361-362).
Jag är medveten om min egen eventuella påverkan av resultaten i denna uppsats. Min ingång till ämnet har, förutom det uppenbara att jag själv gått i skolan en gång i tiden, varit den information jag fått till mig från tidningar och nyhetsinslag. När jag
intervjuade mina informanter gjorde jag det inte förutsättningslöst, utan jag hade med mig en förförståelse och en föreställning om ungefär vad informanterna skulle komma att prata om. Förförståelse innebär det vetande och den erfarenhet man har sedan tidigare, och som man bär med sig in i sökandet efter ny kunskap.Att man som forskare själv blir en del av forskningen är oundvikligt inom antropologin, men därför är det också viktigt att vara medveten om att faktorer som forskarens bakgrund, ålder, kön och teoretiska utgångspunkt kan påverka ett forskningsresultat (Hendry 2008, s.27). I detta arbete har jag intagit ett abduktivt förhållningssätt. Med abduktion menas att man som forskare pendlar mellan teori och empiri. Det handlar om att söka
nya samband och kopplingar, och att vara öppen för att hela tiden ompröva sin förförståelse om den inte stämmer överens med det som studeras (Agar 2008, s.35).
Informanterna
Samtliga intervjuer skedde på informanternas arbetsplatser – i klassrum, arbetsrum eller personalrum på respektive skolor. Några av informanterna figurerar under eget namn medan andra har tilldelats en pseudonym av mig. Informanterna fick själva besluta om detta och vilka som figurerar under eget namn och vilka som har ett påhittat kommer med anledning därav inte att redogöras för.
Nedan följer en kort presentation av informanterna:
Christina är ca 55 år och har studerat i ett par omgångar. Hon började jobba som
förskollärare 1992 och kompletterade sedan så hon även hade behörighet upp till årskurs tre, som lågstadielärare. På senare tid har hon vidareutbildat sig till specialpedagog.
Emma är 37 år och tog examen 2004. Hon är utbildad låg- och mellanstadielärare i
ämnena svenska, matematik och historia, men jobbar som obehörig speciallärare. För att bli behörig krävs att hon vidareutbildar sig till speciallärare.
Gustav började vikariera i skolan när han gick ut gymnasiet och valde sedan att
utbilda sig till lärare. Han har jobbat som lärare i 1,5 år och undervisar i matematik, naturorienterande ämnen och teknik på mellanstadiet. Gustav är drygt 25 år.
Malin tog examen 2001 och jobbar som klasslärare på lågstadiet. Tidigare har hon
även jobbat som resurslärare. Malin är ca 35 år.
Monica är ca 55 år, tog examen år 2005 och undervisar i samhällsorienterade ämnen
på mellanstadiet.
Roger undervisar i matematik, naturorienterande ämnen och teknik på mellanstadiet.
Disposition
Avhandlingen är uppdelad på fyra teman som vart och ett utgörs av ett abstrakt begrepp. Det första begreppet och temat är ansvar. Kapitlet inleds med en fördjupning i lärarnas ansvar för sina elever ur ett såväl straffrättsligt, skadeståndsrättsligt som arbetsrättsligt perspektiv. Detta ingår i det som brukar kallas för lärarnas tillsynsplikt (Rollbäck 2017). Ansvarsbegreppet kopplas också till läraryrkets arbetsmiljö,
informanternas upplevelser av hög arbetsbelastning och stress på jobbet. Därefter sker en ut-zoomning och kapitlet fortsätter med en analys av statens och kommunernas ansvar över skolans styrning.
Det andra begreppet och temat är respekt. I detta kapitel undersöks det bemötande informanterna upplever sig få av sin omgivning, av föräldrar, politiker och media. Här diskuteras även relationen mellan lärare och elever, samt hur den har förändrats över tid.
I nästa kapitel som behandlar begreppet och temat fostran lyfts informanternas funderingar kring hur elevers familjesituationer påverkar deras skolgång, och vilka konsekvenser dessa ger för informanterna i deras undervisning. Detta kapitel tar även upp frågan om huruvida skolan passar för alla elever och vad som krävs för att alla elever ska få samma chans till utbildning.
Det sista begreppet och temat är status, och i detta avslutande kapitel diskuteras läraryrkets status, både hur det förändrats över tid och i jämförelser med andra yrkeskategorier. I detta kapitel ryms även en analys av läraryrket ur ett
genusperspektiv och slutligen ett försök att sia om den närmsta framtiden.
Men först följer här ett inledande kapitel om hur det är att arbeta som lärare idag, hur vardagen ser ut, och där uppsatsens sex informanter presenteras närmare.
Att vara lärare idag
Arbetet med denna uppsats startar en vacker vårdag i april. Solen skiner på en klarblå himmel, fåglarna kvittrar och en svag bris får trädens grenar att långsamt vaja av och an. Trots det fina vädret ekar skolgården tom, för just denna dag har kommunens skolor studiedag. När jag kliver in genom dörren till en av kommunens grundskolor för elever i årskurs F-6 möts jag av ett lugn även inuti skolan. Inga barn som fyller klassrum och korridorer med liv, bara några lärare som passerar förbi mig och diskuterar något med varandra. Kort sagt en dag då det finns tid över för att låta sig intervjuas av en nyfiken antropologi-student. Jag frågar mig fram och hittar snart till rätt klassrum.
Malin är den första informant jag träffar. Hon har en sprallig energi, pratar mycket och fort. Jag gissar att hon är omtyckt av eleverna i den tvåa som hon är klasslärare för. Hon berättar för mig om hur en dag på jobbet kan se ut och det är tydligt att hon tar sitt uppdrag på största allvar. Som klasslärare är hon med sina elever under i stort sett hela skoldagen. När hon inte undervisar förväntas hon ändå hålla koll på dem, i alla fall är det så hon själv upplever det. Hon förklarar att hennes arbetslag har ett rastvaktsschema, där de turas om att vara ute på rasterna. Trots detta väljer Malin nästan alltid att vara ute ändå, eftersom hon vill vara nära sina elever även utanför klassrummet för att hålla koll på allt som händer och kunna gripa in om det skulle behövas. Skolan hon arbetar på har enligt Malin ett tufft upptagningsområde1 där det finns vissa barn som behöver extra stöd. När Malin känner att hon brister i sitt ansvar får hon genast dåligt samvete, vilket följande anekdot tydligt visar:
Malin: Min sambo äter lunch ute på stan varje dag, det är ju inget konstigt.
Och för mig är det liksom lyx. Tänk att få gå ut och äta. Jag menar, om jag skulle åka härifrån… Det hände en gång att mina byxor sprack. Jag var i klassrummet och så hade jag byxor med en dragkedja bak. Så säger en av flickorna att byxorna spruckit. Jag kan ta tröjan och binda om tänkte jag, men så hade jag en kort tröja den dagen, så den gick inte ner över rumpan i alla fall. Så jag fick härda ut. På lunchen när jag hade satt mina barn i matsalen och en annan fröken kunde vakta dem så tog jag bilen till stan för att köpa nya byxor.
1 Malin syftar här på att skolan är placerad i en av kommunens mindre populära stadsdelar, med en hög
andel nyanlända familjer. Forskning visar att föräldrars utbildningsbakgrund har betydelse för hur väl elever presterar i skolan (se t ex Lundgren et al 2012, s.338).
Jag var iväg typ 20 minuter och hade dåligt samvete för att mina elever var på skolan.
Malin verkar brinna för det hon gör men under intervjuns gång kommer flera aspekter av läraryrket upp som hon är kritisk emot, vilket vi kommer få ta del av längre fram. Efter en dryg timmes samtal har jag ställt alla mina frågor till Malin. Hon tycker då att jag även ska intervjua en kollega till henne, Emma. Sagt och gjort, snart har jag förflyttat mig från klassrummet till ett litet arbetsrum där Emma har sitt skrivbord. Emma är utbildad låg- och mellanstadielärare, men jobbar som obehörig
speciallärare2. Hon har inga planer på att vidareutbilda sig eftersom att hon i sådana fall måste gå ner i lön och jobba och studera samtidigt. Som speciallärare har Emma inte en egen klass som Malin, utan Emma går in i olika klasser och ger stöd åt de elever som av olika anledningar behöver extra hjälp. Ibland tar hon med sig några barn och övar läsning i smågrupper och ibland har hon vad hon kallar en-till-en-undervisning, då hon sitter med ett barn i taget.
Jag uppfattar Emma som att hon överlag trivs ganska bra med sitt jobb och hon är den av mina informanter som är mest positivt inställd till kommunen som arbetsgivare. När jag träffar henne har hon bara varit kommunalt anställd i ett år. Innan det har hon jobbat på en friskola. Samtidigt som hon tycker det är synd att kommunen inte har någon budget för att kunna tillhandahålla individuell lönesättning tycker hon att det är skönt att ha en ledning med en rektor och kommunstyrelse bakom sig som bär det största ansvaret. Så här säger hon med sina egna ord:
Emma: I grunden är det okej, men det finns som alltid saker som kan
förbättras. Men ibland tänker man, vad skulle man göra om man inte vore lärare? Jag vet faktiskt inte vad jag skulle vara om jag inte vore lärare. Däremot har jag inte växt till mig, så jag vet inte om jag ska vara klasslärare eller speciallärare, därom tvistar mitt huvud.
En som däremot vet vilken typ av lärare hon vill vara är Christina, som jag träffar fyra dagar efter att jag intervjuat Malin och Emma. Christina läste först till förskollärare år
2 En speciallärare arbetar med elever som är i behov av särskilt stöd. Det handlar då framförallt om att
ge stöttning vid svårigheter i inlärningen av språk-, skriv-, läs- eller matematikkunskaper. En särskild utbildning krävs för att bli speciallärare. Om det inte finns några behöriga speciallärare, kan tjänsten tillsättas av en obehörig.
1984, en utbildning som hon senare kompletterade så hon fick behörighet att undervisa upp till årskurs tre. Nyligen valde hon att vidareutbilda sig till specialpedagog, och trivs mycket bra med det.
Christina: Jag kände när jag hade jobbat i skolans värld att vi är väldigt
fokuserade på kunskap. Det är ju givet så. Men ofta tycker jag att man inte riktigt finner barnet där det är, utan man säger att här är nivån. Och sedan är det många som trillar ifrån. Det kan vara enkla saker, det behöver inte vara inlärningssvårigheter. Det kan vara miljön, det kan vara att du har en
odiagnosticerad diagnos. Och det tyckte jag verkade väldigt spännande, så jag började läsa på gamla dagar. I Stockholm. Och ångrar inte det en enda sekund, för mitt jobb är fantastiskt roligt.
På kvällen samma dag som jag träffat Malin och Emma har jag ytterligare en intervju inbokad. När klockan närmar sig halv sex och solen kastar långa skuggor skakar jag hand med Roger. Han går före mig in i mellanstadielärarnas personalrum, och vi sätter oss ner i en väl tilltagen hörnsoffa. Han berättar om höjdpunkten med yrket, anledningen till att han en gång valde att läsa till lärare:
Roger:Det bästa med att jobba som lärare är ändå när man ser att eleverna utvecklas. Inte bara i ämnet, utan också att de utvecklas socialt. När de känner trygghet i kunskap och att de kan stå och prata inför andra.
Två dagar senare är jag tillbaka på skolan där Roger arbetar för att intervjua hans kollega Monica. Hon är inne på samma spår som Roger, och berättar att det är glädjen i att se sina elever lyckas och utvecklas som är den största belöningen när man jobbar som lärare. Men Monica ger också en spännande beskrivning av lärarens roll när hon liknar lärarens prestationer vid svarta tavlan med en skådespelares:
Monica: Det bästa med att vara lärare är att få undervisa. Man brinner ju
litegrann för sina ämnen. Det är så härligt också att se om man kan få sina elever intresserade. Då mår man bra. Plus att jag tycker om att jobba med ungdomar. Jag tycker det är härligt, de är härliga, positiva och spontana. Hur eller hur så är ju det här yrket ett sceniskt yrke. Man går ju upp på scen lite grann kan man ju säga, varje gång man ska ha lektion. Man ska ju fånga eleverna, man ska prestera bra, man ska försöka få alla eleverna att känna att
de blir fångade. Och det kräver ju jättemycket av en, så när man kommer hem är man trött.
När jag avslutar samtalet med Monica gör jag det i tron att jag klarat av den sista intervjun i arbetet med denna uppsats. Men ett par dagar senare hör Gustav av sig och meddelar att han gärna ställer upp på en intervju. Han undervisar på samma skola som Roger och Monica, och det är de som uppmuntrat honom att kontakta mig. Gustav är den av mina informanter som arbetat kortast tid i yrket. Vid tidpunkten för vår intervju var det 1,5 år sedan han blev klar med sin utbildning.
Gustav: Det är inte många raster man har, det är något hela tiden. Antingen
konflikthantering, eller så styr man upp något till nästa lektion. Dagarna går väldigt fort, det blir aldrig långtråkigt. Även att det kan vara lite slitsamt så är det aldrig långtråkigt.
Här är alltså de sex informanter vars berättelser utgör det huvudsakliga materialet i denna uppsats. Fyra kvinnor och två män. Trots att urvalet skedde slumpmässigt stämmer könsfördelningen bland mina informanter relativt väl överens med hur det ser ut i landet i stort. Hösten 2014 var nämligen 76 % av andelen examinerade lärare i grundskolan kvinnor, och 24 % män (Holmström 2015).
En vanlig dag på jobbet?
När jag ber mina informanter att beskriva en vanlig arbetsdag får jag till svar av samtliga att det inte finns något sådant som en vanlig dag i jobbet som lärare. Istället menar de att läraryrket karaktäriseras av tvära kast, ombytlighet och ett högt tempo, och där det gäller att kunna vara flexibel. Inte sällan uppstår konflikter mellan elever som måste lösas, hastigt påkomna aktiviteter eller tekniska apparater som krånglar. Jag inser snart att det inte är en slump att tre av mina intervjuer genomförs på en studiedag. Detta bekräftas av Malin som berättar att dessa dagar innebär ett
välkommet avbrott i den annars så stressiga lärar-vardagen. På studiedagar har hon exempelvis en timmes tid att i lugn och ro äta lunch, vilket hon inte har annars, när hon äter med eleverna.
Trots avsaknaden av ”vanliga” arbetsdagar gör Roger ändå ett försök att i grova drag beskriva en typisk dag på jobbet. Han är mentor för en mellanstadieklass och
beskrivningen han gör ger en bild av stressiga dagar där lektionerna går i ett, klasserna är stora och möjligheterna till kaffepauser är få:
Roger: Jag kommer hit halv åtta ungefär. Sedan börjar lektionen 8.10. Då när
jag kommer hit på morgonen brukar jag kolla om det är några elever som är frånvarande och om jag fått några mail från föräldrar. Jag kanske går in i min sal och skriver upp dagens schema för eleverna, så de har lite koll. Sedan är det lektion, och det är ju fullt ös. Oftast har vi 30 elever på lektionerna, så det är hårt tryck där. Nu har man börjat styra över att man kör mer genomgångar, än att alla elever ska sitta och jobba var för sig och man som lärare ska springa runt till var och en. Sedan har jag tio minuter till nästa lektion som är 60 minuter. Många elever i den klassen med, och man ska springa emellan. Man hinner precis. Så kanske man har glömt något som man ska kopiera. Och bara det att plocka efter en lektion, det tar tid. Sedan kanske man hinner slänga i sig en snabb kopp kaffe, och sedan iväg till nästa lektion.
Även Christina ger en målande bild av hur vardagen som lärare ser ut, och hon pekar på en arbetsbörda som för vissa blir för tung att bära på.
Christina: De flesta som jobbar i skolans värld är väldigt ambitiösa. Man vill
så mycket och man har så mycket idéer. Så ibland måste man tagga ner, man kan inte göra allting. Jag ser ju många som… en del som har varit sjukskrivna. Det har varit för tungt helt enkelt. Och jag tror att man kräver så mycket av sig själv också i det här yrket. Och sedan har det ju verkligen förändrats för förr jobbade du dina timmar när barnen [eleverna, min anm.] var i skolan, sedan satt du med kollegorna och planerade lite. Nu är det så mycket dokumentation. Det ska vara individuella utvecklingsplaner, det ska vara åtgärdsprogram och det ska vara väldigt mycket att dokumentera. Så ja, det är en mycket, mycket högre arbetsbelastning.
Förekomsten av stress och en stundtals hög arbetsbelastning tycks vara en oundviklig del av läraryrket, och kanske hänger det samman med att man som lärare har ett stort ansvar för sina elever. Det är dags att analysera det första begreppet och temat som är just ansvar.
Ansvar
Att vara lärare är ett ansvarsfyllt arbete. Det handlar inte bara om att stå längst fram i klassrummet, genomföra lektioner, rätta prov och se till att eleverna uppfyller målen utifrån läroplanen. Som lärare har man ansvar för sina elever, gällande kunskapskrav såväl som deras välbefinnande. Att det ingår i lärarens uppdrag att se till att eleverna tillägnar sig de kunskaper som föreskrivs kan tyckas vara en självklarhet. Men vad kanske inte lika många känner till är att lärare även omfattas av en tillsynsplikt. Tillsynsplikten utgår från att skolan bär ansvar för elevernas hälsa och trygghet under den tid då de befinner sig i skolan. Detta gäller på lektioner och raster, i anslutning till skoldagens början och slut (t ex vid skolskjutsar) samt på friluftsdagar och skolresor (Rollbäck 2017). Enligt SAOL definieras ansvar som någons ”skyldighet att se till att viss verksamhet fungerar och att ta konsekvenserna om så inte sker” (Ansvar, 2009). Detta är också den definition av begreppet som jag här utgår ifrån i diskussionen kring lärarens och arbetsgivarens ansvar i relation till skolan.
Lärare är enligt Lgr 11 skyldiga att förebygga och motverka diskriminering och kränkande behandling, men också att främja förståelse för andra människors
levnadssätt och på ett opartiskt vis diskutera oliktänkande. Lärarnas ansvarsområden har på senare tid vidgats i många länder enligt OECD (Edling & Frelin 2012). Malin sammanfattar det omfattande ansvaret på ett träffsäkert sätt när hon berättar om hur oförberedd hon kände sig på vad hon kallar den ”sociala biten” av läraryrket efter att hon gått klart sin lärarutbildning:
Malin: Man kommer ut, och man är ju inte bara lärare. Det är ju inte bara att
man går in och river av en lektion. Inte när man jobbar med de små barnen. Man ska ju liksom vara lite extramamma, och man ska vara psykolog, man är kurator… Alltså, allting! Det är ju ingenting som man fick någon förberedelse på.
I läraryrket har man alltså ett ansvar för eleverna som omfattar mer är bara deras inlärning. Att eleverna mår bra i skolan är av stor vikt och det är lärarna som måste se till att de gör det. I praktiken kan det handla om konflikter som behöver lösas, sår som ska plåstras om eller någon som behöver tröstas. När en elev är trött eller osäker måste läraren motivera och uppmuntra. När en elev gör framsteg och lyckas med
något bör läraren uppmärksamma och berömma bedriften. Utöver detta ska läraren även se till att eleverna tillgodogör sig de läs-, skriv-, språk- och matematikkunskaper som är fastslagna i läroplanen. Sammantaget är det inte svårt att föreställa sig att dessa åligganden kan ge upphov till stress och en känsla av otillräcklighet hos lärare.
Ansvar, ambition och stress
I en norsk studie undersöker Burns & Machin (2013) lärares trivsel på jobbet. De slår fast att läraryrket under lång tid har beskrivits som ett stressfullt yrke och att stressen ger påtagligt negativa effekter på lärarnas hälsa och välbefinnande. De faktorer som bidrar till den arbetsrelaterade stressen uppges framför allt vara för många
arbetsuppgifter, elevers beteenden, hög arbetsbelastning, klasstorlekar och relationen till kollegorna. Burns och Machin lyfter särskilt fram två egenskaper som de anser är avgörande för hur väl man som lärare lyckas hantera stressen – personlighet och ålder. De menar på att unga lärare överlag har större uthållighet, kan arbeta längre dagar och orkar med en högre arbetsbelastning än sina äldre kollegor. Men med högre ålder följer å andra sidan mer erfarenhet att hantera och bemästra stressen. Studier visar att unga och mindre erfarna lärare oftare uppvisar en högre stressnivå än sina äldre kollegor när det kommer till disciplinära problem, lågpresterande elever och den generella ansvarskänslan för sina elever (Burns & Machin, 2013, s.311). När jag läser detta tänker jag på Malin. Hon som får dåligt samvete av att släppa på uppsynen över sina elever, om så bara för tjugo minuter. Och kan inte låta bli att undra hur länge hon ska orka. Visst har hon sina funderingar, anförtror hon mig. Inte på att lämna
läraryrket, men på att söka sig till en annan kommun. Att kanske slippa pendla till jobbet och kunna förhandla upp sin lön, men samtidigt lyfter hon fram argument för att stanna kvar. Argument som delvis handlar om just ansvar:
Malin: Det som gör att man stannar, det är ju ens kollegor. Och i mångt och
mycket att man känner ett ansvar för de barnen som man har. Att man vet att det är ganska jobbigt med lärarbyten, så tycker jag i alla fall. Så när jag tog de här i ettan, så var det så här att de här ska jag ha i tre år. Det visste jag, det var planen. Man är för ansvarsfull, det är ingen som tackar en för det. Nu är jag sådär i valet och kvalet, för jag ska ju släppa de här. Och istället för att börja om en ny 6-års, så skulle jag ju kunna ta en tjänst någon annan stans. Men så säger min sambo bara: Du är ju dum, du trivs ju jättebra med dina kollegor.
Man kan inte bara tänka på pengar. Nej, men jag ser ju liksom vilken skillnad det är i lönespann, på han och mig. Jag menar han har gått och läst två år på högskola, jag har läst tre och ett halvt år. Jag tog studielån, han kunde bo hemma. Och jag sitter ju fortfarande med mina studielån.
En annan bidragande faktor till att många lärare upplever stress är att de tar med sig jobbet hem. På ett sätt faller sig detta naturligt genom att en lärares arbetsvecka uppgår till 45 timmar. 35 av dessa timmar är schemalagda och resterande tio timmar är så kallad förtroendetid. Detta upplägg skapar per definition en slags tidsmässig flexibilitet som kan göra det svårt att skilja på arbete och fritid. Den traditionella uppdelningen mellan arbete och fritid har inom många yrkeskategorier alltmer luckrats upp. Det hamnar nu på individens bord att upprätthålla distinktionen mellan arbete och fritid när individen tvingas ta ett större ansvar för sitt arbetsliv (Allvin et al, 2006, s.104). Det händer något med själva definitionen av arbetstiden när gränsen mellan jobb och fritid blir allt mer flytande. ”Tiden blir inte längre en ram eller en måttstock för arbetet. Den blir istället något att kämpa mot, något som måste övervinnas.” (Allvin et al. 2006, s.150). Utan tydligt definierade arbetstider och arbetsuppgifter är det svårt att dra gränsen för när arbetet är utfört.Christina berättar att förtroendetiden ska räcka till planering, rättning, utvecklingssamtal och mer därtill, men att många lärare lägger ner långt många fler timmar än så för att hinna med allt. Och precis som hon tidigare berättat så är många lärare väldigt ambitiösa. Som Malin till exempel. Hon berättar för mig att hon brukar göra böcker med spiralbindning av barnens berättelser. Sådana saker räcker inte hennes förtroendetid till utan det är sådant som hon väljer att göra hemma på sin fritid på kvällarna.
Gustav menar på att det här med tidsbristen går i vågor. Ibland är det mer att göra och ibland är det mindre. Emma poängterar vikten av att kunna koppla bort arbetet när man är hemma, för att orka med den stundtals höga arbetsbelastningen:
Emma: Jag trivs. Man får lära sig att stänga. Det är ju människor vi jobbar
med, och när jag går hem från jobbet så går jag hem från jobbet. Det tror jag är svårt för många. Det tar en tid innan man kommer dit. Min räddning är att jag har familj, och de måste få ta sin tid.
Monica resonerar likadant som Emma. Hon väljer att jobba av det mesta av förtroendetiden på skolan. När hon släpar med sig saker hem tycker hon det känns
som att hon har jobbet med sig överallt. Därför föredrar hon att stanna kvar på jobbet några timmar extra. Även Gustav instämmer i att arbetsbelastningen i perioder är hög, men menar också att det är något som går i vågor. Som han ser det är
arbetsbelastningen inte enbart något negativt, utan han kan även uppskatta fördelarna med det stundtals höga tempot:
Gustav: Dagarna går väldigt fort, det blir aldrig långtråkigt. Även att det kan
vara lite slitsamt så är det aldrig långtråkigt.
Vem tar ansvar för skolan?
Under intervjun med Monica frågar jag vid ett tillfälle vems ansvar det är att göra skolan bättre, och får följande till svar:
Monica: Jag tycker det är allas vårt ansvar kanske, det är ju även mitt ansvar,
att göra så bra ifrån mig som möjligt, eller försöka planera upp bra lektioner. Men jag känner också att det måste finnas tid för det. Vi har ju mycket administrativt arbete, utöver att planera våra lektioner. Ibland är det tight, det är många som går in i väggen faktiskt, runt omkring mig. Och tycker att det är jobbigt, och funderar på att byta yrke. Just för att det blir väldigt tufft. Men visst, det ligger på mig, men det ligger också på arbetsgivaren, tycker jag, att skapa förutsättningar för en bättre arbetsmiljö.
Att arbetsrelaterade hälsoproblem har ökat kraftigt sedan den ekonomiska krisen i början på 1990-talet är ett konstaterat faktum. Krisen innebar att flera hundra tusen arbetstillfällen gick förlorade samtidigt som mängden arbetsuppgifter kvarstod. Samma mängd arbete skulle alltså fortfarande utföras, men av ett färre antal personer. Detta tillsammans med ständiga omorganisationer och ett allt högre tempo gav mer tyngd åt en redan tung arbetsbörda, och de som drabbades hårdast var kvinnorna inom offentlig sektor (Iwarson, 2004, s.1084-1085). Däribland alltså lärarna. Vid denna tidsperiod skedde även en omfattande omorganisering av skolan. Per Kornhall är skolstrateg, före detta undervisningsråd på Skolverket och författare till boken Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall, är mycket kritisk till det som då skedde inom skolpolitiken. Han menar att reformeringen från stat till kommun var ett ”djärvt språng ut i det okända med en nästan religiös fanatism ” (Kornhall 2013, s.86).
Men vilken slags förändringar var det egentligen skolan ställdes inför, och vad har de resulterat i? Det är dags att göra en resa tillbaka till 1990-talets skolpolitik.
Från statlig till kommunal styrning
Ett av de mer avgörande epokskiftena i den svenska skolans historia var utan tvekan när staten på 1990-talet lade över ansvaret för styrningen till kommunerna. Syftet var att makten och självbestämmanderätten skulle komma närmare lärarna och varje enskild skola. Reformen drevs igenom med liten majoritet i riksdagen trots att lärarfacken protesterade (Lewin 2014). Då, för snart 30 år sedan, infördes i samma veva som kommunaliseringen en teoretisk styrmodell som sedan dess har dominerat vårt sätt att se på skolan. Styrmodellen kallas för New Public Management, förkortat NPM, och utgörs egentligen av en mängd olika begrepp och strömningar.
NPM har sin upprinnelse i en kritik mot efterkrigstidens byråkratiska stelbenthet inom offentlig sektor, och består av en samling idéer hämtade från det privata näringslivet. Konkurrens, privatisering, decentralisering, och utvärdering blev några av ledorden i omorganisationen av offentlig sektor, och målen man eftersträvade var ökad
effektivitet, mer värde för pengarna samt bättre uppföljning och styrning (Svedberg 2012:266f). Grundtanken bakom NPM var alltså att offentlig verksamhet skulle kunna effektiviseras och moderniseras genom att modeller och begrepp importerades från näringslivet (Lewin 2014).
Det finns dock en hake. Problemet med NPM och dess fokus på mätbarhet,
effektivitet och resultat är att det finns mycket inom skolans verksamhet som inte är mätbart. Inom näringslivet kan man med enkel matematik räkna ut om intäkterna överstiger utgifterna, och om de gör det har man gått med vinst. En hög vinst kan till exempel vittna om en hög effektivitet, och då har man uppnått ett gott resultat. Men skolans syfte är inte att producera en produkt. Så frågan blir vilken kvantitativ mätmetod som kan användas för att räkna ut skolans effektivitet? Hur kan man objektivt bedöma skolelevers prestationer? Vem kan tala om ifall deras lärare gör ett bra jobb? Att undervisningen i skolan är effektiv?
Lösningen har helt enkelt blivit att man mäter på det som går att mäta. Detta har lett fram till ett bakvänt system där det inte är verksamheten som bestämmer metoden utan istället har verksamheten blivit underordnad de metoder som används. Lars
Svedberg (2012) ger en bra förklaring till varför NPM kanske inte lämpar sig i skolans värld:
”Den offentliga sektorn är i många avseenden till för mjuka värden, och skolan är främst ett moraliskt projekt, inte ett ekonomiskt. Därför är frågan om mål och vad som är ett gott och långsiktigt resultat av en annan karaktär och mer komplex än affärsdrivande verksamhet. Det är t.ex. svårt att i skolan mäta solidaritet, självständigt tänkande, social intelligens och demokratiskt sinnelag med hjälp av nyckeltal.” (Svedberg 2012, s.266)
Idéerna om NPM infördes i en tid då de flesta var övertygade om att skolan behövde bli mer effektiv, mer lokalt anpassad och mindre centralstyrd. Men med facit i hand kan vi se att NPM-ivrarna inte har kunnat uppnå önskat resultat. Istället har
näringslivets effektiviseringsmodeller närmast översköljt lärarna med otaliga
administrativa uppgifter och utvärderingar, vilket gjort att de kunnat ägna allt mindre tid åt sin undervisning.
Mina informanter är väl medvetna om mätbarhetens brister, och ingen av dem lägger till exempel någon större vikt vid PISA-resultaten. Så här säger Malin:
Malin: Jag har tittat lite på det här de testar på PISA. Det är inte riktigt den
formen av pedagogik som vi bedriver. Nu vet ju inte jag hur Kina är, men det är väl de som brukar hamna bra. Men där har de ju också en helt annan syn på skola. Jag menar, många föräldrar betalar privatundervisning för att få hem lärare liksom. Men sen kan man ju ställa det mot att Sverige har väldigt mycket egna företagare. Och det har ju inte de länderna [som ligger bra till enligt PISA, min anm.], på det viset. Så att, ja. Man kanske inte alltid kan mäta allting i PISA och så heller.
Kommunen som arbetsgivare
Ingen av informanterna är helt nöjd med kommunen som arbetsgivare och flera av dem uttrycker sin önskan om att skolan ska återgå i statlig regi. Men några av dem påpekar också att det egentligen är ganska synd om kommunerna. Att de politiker och tjänstemän vars uppgift det är, inte riktigt har de förutsättningar som krävs för att
styra skolan – vare sig ekonomiskt eller kunskapsmässigt. Christina påpekar att detta även medför stora skillnader i kvalitet beroende på var i landet man befinner sig:
Christina: Jag har alltid hävdat att det är lite orättvist att lägga allt ansvar för
skolan på kommunen. För det bottnar sig ju i att det finns fattiga kommuner och rika kommuner. Och enligt lagen ska skolan se likadan ut oavsett var det är, litet eller stort. Det är faktiskt en omöjlighet. För man har ju bara de här resurserna. Så jag skulle vilja att skolan styrdes statligt. Då tror jag också att statusen skulle bli högre på yrket.
Även Emma är inne på rättvise-aspekten när hon reflekterar över kommunen som arbetsgivare. Men tvärtemot Christina anser hon att det finns större förutsättningar för rättvisa när kommunerna styr:
Emma: Det gäller ju att hitta något rättvist. Det är väl det som är svårt på
statlig nivå, med ekonomi och allt. För man kan inte, det finns inget som är rättvist. Det finns jämlikt. Liksom att, är du lång och ser över staketet, då behöver du ingen låda. Men är du kort och ska se över staketet så behöver du tre lådor. Då står man på samma höjd, men någon har fått tre lådor och den andra har inte fått något. Och det kan ju vara svårt när man sitter i Stockholm kanske, att se över hela landet. Hur detta ska se ut. Men ute i kommunerna finns inte kompetensen. Jag har som sagt inte jobbat statligt, och då är det så svårt att jämföra. Men om man jämför med när man själv gick i skolan så var det ju på ett annat sätt. Då var det ju lite, ja… Jag är nog för en mer statlig skola.
Även rektorns inställning till sin skola och dess lärare är av stor vikt för hur lärarna upplever sin situation. Emma och Monica arbetar på olika skolor och har olika rektorer som chefer. Medan Emma beskriver sin chef som en rektor som lyssnar på sina medarbetare och är intresserad av att finna lösningar på de problem som uppstår, är Monica mer kritisk till en chef som hon menar snarare går politikernas ärende än står upp för sina lärare:
Monica: Vi har ju en chef här, och det är ju vår rektor. Men det känns mer
som att rektorn försöker göra kommunpolitikerna glada, än stå upp för oss som jobbar här som lärare. Så känns det lite, tycker jag. Man skulle ju önska
att rektorn var den där mellanhanden som satte ner foten och sa att det här går inte längre, nu kräver vi det här, vi måste ha mer, vi saknar sådant material här eller så. Men det är mera att de går kommunens ärende, och säger åt oss vad vi måste försöka skärpa till oss på. Det känns ju inte som att vi har någon
profession, överhuvudtaget. Det känns ju som att vi är lika mycket elever som eleverna. Att vi bara ska skärpa till oss och inte gnälla.
Av det informanterna säger får jag en bild av att de ser kommunen som ganska distanserad från vad som egentligen pågår innanför skolans väggar. Monica efterlyser ett större engagemang från politikerna och önskar att de intresserade sig mer för hur lärarna arbetar. Hon är övertygad om att lärarnas arbetsplats skulle kunna bli mycket mer genomtänkt ifall kommunpolitikerna hade en större inblick i det dagliga arbetet på skolorna. Malin däremot är av en lite annan uppfattning. Hon menar på att lärarnas syn på sin arbetssituation visst kommer fram till politikerna, men att det är svårt för kommunen att göra några förändringar så länge det är ekonomin som styr. Även Gustav beklagar sig över hur kommunen väljer att prioritera i fråga om ekonomi:
Gustav: Det är klart man skulle kunna satsa mer på lärarkåren. Vara lite mer
måna om sina lärare. Med tanke på hur det ser ut, det är svårt att rekrytera lärare och så där. Någonstans beror väl det kanske på att kommunen inte har gjort sitt arbete fullt ut. Med att lyfta lärarna. På vilket sätt vet jag inte. Löner. Även arbetssituationen tycker jag är det viktigaste. Alltså mer resurser. Både personal och material. Framförallt mer resurser tycker jag att arbetsgivaren kan satsa på.
Roger är den av mina informanter som är mest kritisk. På frågan vad han tycker om kommunen som arbetsgivare blir hans svar kort och gott ”värdelöst”. Roger är engagerad i Lärarförbundet och det märks att just frågan om styrningen av skolan är något han diskuterat mycket med sina kollegor. Framför allt irriterar han sig på att skolan ”faller offer” för politikers godtycklighet och värderingar:
Roger: Grejen är att politiker styrs av värderingar. Och deras värderingar styr
ju sedan prioriteringarna. Jag tycker att man ska skilja skolan helt från allt vad politik heter. De som har jobbat länge, som har jobbat under staten, de säger att det inte var bättre då. Men vi fick bättre resultat då det var statligt.
Jag tycker att det tar för mycket energi när politikerna finns med i bilden. Vi [Lärarförbundet, min anm.] skulle vilja släppa det helt, den kopplingen, och bara sköta vårt. Jag tycker att oavsett om man styr pengarna mer, så finns politikerna där ändå liksom, och tänker kring saker. Jag vet inte varför man, som lekman, det blir egentligen bara löjligt. Inom vilken annan verksamhet finns det? Det finns ju inte någon annanstans egentligen. Så pratar man [politikerna, min anm.] med människor som har suttit i ett antal hundra utvecklingssamtal, som har satt ett antal tusen betyg, som har ett antal tiotusentals lektioner, och man har synpunkter och åsikter. Och det blir bara, ja, man kan inte ens möta det i diskussioner med politiker då. Har man jobbat i 20 år i ett yrke och man är väl insatt i detaljer, och då behöva förklara sådant. Och att den personen har åsikter dessutom, ’kan ni inte göra så här istället’? Även Malin är kritiskt inställd till kommunen som arbetsgivare. Hon berättar att kommunen anordnar en fest för alla kommunanställda en gång om året och att de då hyllar sin lärarkår i granna ordalag. Men hon berättar också att chefen för barn- och utbildningsförvaltningen gått ut offentligt på en sådan fest och sagt att det inte finns någon anledning att höja lönerna eftersom de får sökande till tjänsterna ändå. Jag förstår hur Malin känner när hon sitter mittemot mig och rycker uppgivet på axlarna åt det hon just berättat. Ur ett lärarperspektiv inser jag att ett sådant uttalande framstår som motsägelsefullt och snudd på respektlöst. Sedan försöker jag förstå uttalandet sett ur kommunens perspektiv, hur chefen för barn- och utbildningsförvaltningen hade för avsikt med att säga något sådant inför de anställda i kommunen. Jag kommer fram till att det visserligen fortfarande är ett klumpigt uttalande men tolkar det också som att kommunledningen känner sig trygg i sin förmåga att rekrytera lärare, vilket stämmer väl in på arbetsmarknadens tidsanda där man betraktar sina anställda som utbytbara spelpjäser.
Införandet av tankegångarna från NPM och övergången till en kommunalt styrd skola har inte bara påverkat vilka som bär ansvar för skolan och dess utveckling. Det har också indirekt förändrat vår syn på läraryrket. Den till synes diffusa gränsen mellan lärares och politikers ansvarsområden tycks idag vara ett stort problem som bland annat lett fram till ett ifrågasättande av lärarnas professionella förmågor (Møller 2008, s.38). Detta för oss in på nästa kapitel som handlar om respekt.
Respekt
Malin berättar för mig att kommunen hon arbetar i ordnade en kurs för sina anställda för några år sedan. En kurs som hette ”Kunden i centrum”. Budskapet i kursen var att man skulle tänka på eleverna som kunder, och elevernas behov som varor eller produkter som lärarna ska tillhandahålla. Kursens innehåll ligger helt i linje med strömningarna från NPM som diskuterats tidigare. Men om vi nu utifrån begreppet respekt ska börja betrakta elever som kunder, vad händer då med vår syn på lärarna? Vad händer med respekten för läraryrket om de ska betraktas som säljare av en produkt? I näringslivet heter att kunden alltid har rätt – men är det applicerbart även i skolans värld? När modeller och begrepp från det privata näringslivet implementeras inom offentlig sektor följer även begreppens inneboende värderingar med per
automatik, och visst händer det något när man börjar prata om elever som kunder och skolor som produktionsenheter.
Respekt är liksom ansvar ett abstrakt begrepp, och en definition av vad som menas med respekt i just detta sammanhang är därför nödvändigt. Jag använder mig här av Nationalencyklopedins definition av begreppet som beskriver respekt som att ”visa eller känna att man värdesätter någon eller någons egenskaper” (Respekt, u.å., NE). Om man tittar på synonymer till ordet respekt får man fram ord som aktning, vördnad och pondus. Men också mer negativt klingande ord som rädsla och fruktan (Respekt, u.å., www.synonymer.se).
Ifrågasättande föräldrar & den allmänna synen på skolan
Samtliga av mina informanter uppger att de känner sig ifrågasatta, på ett eller annat vis, i sin yrkesroll. Några av dem berättar, som vi sett i kapitlet om ansvar, om kommunpolitiker som kan ha åsikter om hur lärarna bedriver sin undervisning, och hur detta får några av mina informanter (t ex Roger) att känna sig nedvärderade från politiskt håll.
Gustav å sin sida berättar om misstro som kommer från ett annat håll, nämligen från föräldrar:
Gustav: Man känner sig hela tiden granskad. Både från föräldrar och
motivering till allt man gör, och det ska man väl ha med. Men det känns som att man måste försvara sig hela tiden, även om man inte ska behöva det. Alla har ju gått i skolan någon gång, och de tror att de vet och kan. Jag menar, i vilket annat yrke kan vem som helst gå in och ifrågasätta vad du gör, och säga att du ska göra så och så istället. Jag menar, du går ju inte direkt in till en doktor och säger: Ja men du ska operera på det där sättet. Alltså vissa föräldrar kan komma hit till skolan och säga, ja men såhär ska ni göra. Det var en gammal lärare jag pratade med, angående det här med att föräldrar ringer och klagar över något eller undrar över något. Under alla hans år hade det aldrig hänt.
Emma är en av mina informanter som nämner begreppet profession. Det är när jag frågar henne om hon anser att den negativa bilden som målas upp av skolan i media stämmer. Hon medger att hon till viss del håller med om det som skrivs, men att hon inte tycker att de visar hela bilden.
Emma: Vi är en profession. Lärare är en profession. Vi gör ju det som vi
kan bäst. Så det blir ju en fel bild kanske… Jag lägger mig inte i hur en bagare bakar sin hallongrotta, utan är den god så är den bra. Och skolan har ju inte visat så bra resultat nu, och då lägger sig andra i. Men man vet inte riktigt vad det är man lägger sig i. Jag tycker ändå att det, jag tror att det måste vända och bli positivt. Man måste tänka positivt. Och man får inte ta till sig allt som skrivs. Vi vet ju vad som händer innanför väggarna, och vad det beror på, med resurser och orsaker och verkan och allt. Men visst, en negativ bild finns och det är tufft att vare lärare idag. Men alla lärare tycker jag gör ett gott jobb. Alla gör så gott man kan. Vi är ju en profession som har utbildat oss för att vara just lärare.
Hon återkommer flera gånger under intervjun till frågan om lärarnas profession. Genom att dra paralleller till andra yrken pekar hon på hur mycket ifrågasättande man får stå ut med som lärare, jämfört med exempelvis tandläkare och busschaufförer:
Emma: Det jag vill få med är nog att, lärare, man måste ju våga lita på
deras profession, för man… det är så lätt, alla har så mycket att säga och tycka om skolan för alla har gått i skolan. Men alla går till tandläkaren
också. Men det är ingen som tycker och tänker om tandläkaren. Ja men en busschaufför också, det är väl ingen som ber om att titta på busskörkortet innan man går på bussen, utan du sätter ju dig och åker med. Men här i skolan så ska det granskas och det ska vara prov och tester för att se att vi gör vårt jobb. Men lita på vår profession, för vi har ju blivit utbildade. Gustav och Emmas jämförelser mellan respekten för lärare och för andra
yrkeskategorier såsom läkare, tandläkare och busschaufförer är intressanta. Men finns det någon sanning bakom mina informanters upplevelser av att de i egenskap av lärare blir mer kritiskt granskade och bedömda än exempelvis läkare och chaufförer? Jo, det finns faktiskt studier som styrker detta. Abel Ishumi är Professor of Education vid universietet i Daar es-Salaam, och han kallar läraryrket för ”a profession unequal among equals” (Ishumi 2013, s.94). Läraryrket, förklarar Ishumi, är att betrakta som en av de fem äldsta och mest karaktärsdanande professionerna som finns, vid sidan av ingenjörskonst, medicin, juridik och bokföring.3 Men ändå har läraryrket en betydligt sämre ställning socialt idag än de fyra andra yrkeskategorierna.
Ishumi listar fyra olika faktorer som han anser har del i vår syn på läraryrket som ett mindre prestigefyllt yrke än till exempel läkare, advokat och revisor. Dels handlar det om lärarkårens storlek, att det stora antalet lärare bidrar till lägre löner (jämfört med de fyra andra yrkeskategorierna), och att vi tenderar att betrakta lärare som ett vanligt snarare än ”begränsat” yrke. Vidare nämner Ishumi den historiskt sett höga andelen kvinnor inom yrket (Ishumi 2013, s.97-98). När behovet av en förskoleverksamhet växte fram i samband med industrialiseringen och urbaniseringen i slutet av 1800-talet, var det framför allt ogifta kvinnor ur medelklassen som kom att bli de första ”förskollärarna”. Men de förväntades dock betrakta sitt arbete som välgörenhet, och fick nöja sig med låga löner, eller rent av ingen lön alls4 (Karlsson Lohmander 2004, s.23). Den tredje faktorn som Ishumi pekar ut som negativt för lärarprofessionen är de stora variationerna i utbildningskvalitet på lärarprogrammen. I flera länder världen över är kraven för att komma in på en lärarutbildning så låga att okvalificerade sökanden kommer in. Detta kan sägas gälla även i Sverige där så gott som alla
sökande blev antagna till grundlärarprogrammet för årskurs 1-3 till höstterminen 2018
3 På engelska – teaching, engineering/architecture, medicine, law och accounting (Ishumi 2013:90).
Begreppen låter sig inte helt översättas till svenska, utan att en viss förskjutning i dess innebörder uppstår.
(Studera.nu, u.å.). Det var alltså så pass få sökande att några urval knappt behövde göras.
Den sista faktorn som Ishumi anger är åldern på läraryrkets ”klientel”, alltså att lärare (till skillnad från ingenjörer, läkare, jurister och revisorer) främst arbetar mot barn och ungdomar (Ishumi 2013, s.99).
Ishumi pekar ut ytterligare en förklaring till att läraryrket ses som ett mindre
respektingivande yrke jämfört med sina historiska jämlikar. Det handlar om politikens ständiga inblandning i utbildningssystemet. Ishumi fastslår att det krävs en viss tids yrkesutövande innan en lärare blir professionell i sin roll, men att detta försvåras av politiker som hela tiden ändrar allt ifrån upplägget på lärarutbildningen till vad lärarna ska lära ut och hur (Ishumi 2013, s.100).
Detta leder fram till själva kärnfrågan vad gäller respekten för läraryrket – vilka är det egentligen som vet bäst?
Vem äger kunskapen?
Det tycks mig vara så att politiker och tjänstemän, föräldrar och gemene man har svårt att lita på att lärare är professionella. Jag tänker på nidbilden av lärarna som syns lite här och var på internet. Samma fråga, men olika tider. Föräldern utbrister ilsket: Hur förklarar du de här dåliga betygen?! I första versionen, från 60-talet, riktar föräldern frågan till sitt barn. I den andra, från nutid, till läraren. Roger ger mig sin syn på den här frågan:
Roger: Svaret på det, varför det är så, reder man ofta inte ut. Man gör små
antydningar hit och dit vad det beror på. Så man kanske borde titta lite närmare på vad det egentligen är som har hänt med svenska skolan? Vi har ändå en ganska så gammal lärarkår, som har presterat ganska höga resultat under många år. Och man säger ofta då att problematiken ligger hos lärarkåren. Men vi har ändå haft samma lärare under lång tid. Man kanske måste titta på andra saker. En som vi [Lärarförbundet, min anm.] har pratat om då är att det kanske har ändrat sig kulturellt. Det kanske är svårare barn idag, alltså att få dem till att prestera i skolan. Det kräver mer av oss. Om man jämför till exempel med Finland så har de varit väldigt mycket tydligare, och haft mycket mer fokus på att det är läraren som äger kunskapen. De är mycket
tydligare mot eleverna vad det är de ska kunna och så där. Vi har ganska stora klasser. Vi har jättebrist på speciallärare, på kuratorer och skolsköterskor. Vi har professionella lärare redan, det är inga bekymmer för de flesta att göra väldigt bra lektioner. Om man skapar förutsättningarna för det.
Roger pratar om vikten av att som lärare få ”äga kunskapen”. Han menar att detta inte är ett tillräckligt uttalat faktum i den svenska skolan, jämfört med exempelvis i
Finland, och att det är en av förklaringarna till ifrågasättandet av lärares
professionalitet. Roger upplever att han inte fullt ut kan ta kommando över sitt eget yrke, utan att politiker lägger sig i och har åsikter om hur han och hans kollegor ska utföra sina jobb. Gustav pratar om föräldrar som hör av sig och ifrågasätter de
metoder han använder. Men respektlösheten kommer även från ett tredje håll, berättar mina informanter, nämligen från eleverna.
Respekten i klassrummet
Christina har arbetat i skolan sedan tidigt 90-tal och hon berättar för mig att hon märker av en stor skillnad i hur elevernas respekt för sina lärare har förändrats över tid:
Christina: Det finns ingen respekt knappt längre. Dagligen pratar jag med
elever som är, från och med förskoleklass upp till femman. En del är ganska uppkäftiga, och jag har gjort en liten studie. För jag går oftast, när de tar mat här ute i matsalen, då kan det komma ett litet förskoleklassbarn eller en etta. Så möter vi varandra, de går rakt fram och det är alltid jag som får väja. Då tänker jag att så var det ju absolut inte förr. Nu vet jag inte hur det var på din tid, för du är mycket yngre än jag. Men att man saknar respekten för vuxna. Och barnen har blivit mer jag-fixerade, kan jag känna. Och mycket är det ju också att dagens föräldrar också är mer jag-centrerade. Det ska vara egentid, och är man frånskild så är det din vecka eller min vecka och däremellan så ska jag ha min egentid och då ska jag verkligen vara själv. Det påverkar ju
givetvis respekten.
Elevers respekt för sina lärare tycks ha förändrats till det sämre under de senaste knappt 30 åren, i alla fall om vi ska tro på Christina. Enligt henne betraktar inte de minsta eleverna sina lärare som auktoriteter de bör visa hänsyn i exempelvis
korridorerna. Utan det är istället tvärtom så att lärarna får kliva åt sidan när eleverna på ett självklart sätt banar sig väg.
Monica är också av den uppfattningen att relationen mellan elever och lärare har förändrats över tid, men hon är däremot inte lika kritiskt inställd till dagens ungdomar som Christina.
Monica: Jag tror att de flesta eleverna faktiskt trivs ganska bra i skolan. De
trivs ofta med sina lärare idag. Mer än vad man gjorde förr, tror jag, för 20 år sedan. Men där är också en viktig balansgång, att inte bli kompis, utan att hålla auktoriteten kvar. Men ändå se alla elever, bry sig om dem. Det känner eleverna om man gör eller inte. Barn är ju oerhört känsliga för att känna vad som gäller eller vad man tänker egentligen.
Kanske är det inte så att respekten för lärarna har blivit lägre än den var förr. Kanske handlar det bara om en annan sorts respekt. Jag tänker mig att den respekt som elever hade för sina lärare för säg 40 år sedan snarare utgjordes av rädsla och fruktan. Fram till år 1958 hade lärare till exempel laglig rätt att prygla elever om de uppträdde ohyfsat. Eller kanske slå elever på fingrarna bara för att de råkade vara vänsterhänta. Så ser det inte ut idag. Jag får istället känslan hos vissa av mina informanter att det snarare är problem åt motsatt håll. Att man som lärare inte får ta tag i eller hålla fast elever, och kanske inte ens vågar bryta konflikter mellan elever som är osams, av rädsla för att få anmälningar på sig. Detta är något som Gustav bekräftar:
Gustav: Förr hade man mer makt att säga ifrån, men nu kan man knappt säga
åt en elev ens utan att man ska känna dåligt samvete. I vissa situationer vill man ju verkligen säg åt dem på skarpen för att de ska lyssna. Man får knappt ta i en elev om man säger att det skulle vara bråk eller något. Man är rädd att få anmälningar på sig. Eleverna vet ju så väl sina rättigheter, och då kan de ju spela på det.
Utsattheten för hot och våld har under senare år ökat. Detta gäller framförallt för kvinnor och i de så kallade välfärdsyrkena inom skola, vård och omsorg (Jerre 2009, s.67). Detta är dock inget som någon av mina informanter har erfarenheter av. Kanske är det för att de arbetar med yngre barn i låg- och mellanstadiet. Jag föreställer mig att den typen av utsatthet är betydligt vanligare på de utbildningsnivåer där eleverna är
högre upp i åldrarna, på högstadiet och gymnasiet. Däremot berättar mina informanter att de får lägga mycket tid och energi på att hjälpa eleverna att utveckla sina sociala färdigheter, dvs. deras fostran. Om detta handlar nästa kapitel.
Fostran
Som vi tidigare konstaterat handlar läraryrket om mycket mer än att bara lära ut ämneskunskaper till sina elever. Flera av informanterna uppger att fostransbiten tar allt mer tid från undervisningen. Definitionen av begreppet fostran är ”den process genom vilken en människa, oftast en uppväxande, formas av den omgivande
kulturen” (Fostran, u.å.). Inom sociologin kallas detta för socialisation. Av tradition har barns fostran framförallt skett inom familjen, men i modern tid har en allt större del av fostrandet kommit att förskjutas till andra institutioner, och då främst förskolan och skolan (Fostran, u.å.). Att skolan fått överta en allt större del av elevernas fostran är något som gör bland annat Roger frustrerad:
Roger: Vi får lägga så mycket på fostran idag. På det sociala då, för att många
barn inte riktigt fungerar i grupp. Man har inte med sig verktygen att klara av den sociala biten. Det är ju en sak att vara hemma, och sättas i fokus av föräldrar och sådär. Men sedan kommer man till skolan och då måste man fungera i en grupp. Jag tycker att många barn idag träder över de där
gränserna, och vi får jobba väldigt mycket med att träna just de verktygen. Det är risk att det tar överhand ibland. Man får jobba så mycket med
konfliktlösande, och att man ska anstränga sig på lektionerna och räcka upp handen och allt det där.
Min första reaktion på det Roger säger är att nicka instämmande. Det stämmer
överens med vad övriga informanter har beskrivit för mig. Men sedan funderar jag ett varv till och tycker att det låter lite motsägelsefullt. Hur kan det komma sig att många barn idag har svårt att fungera i grupp? Med tanke på att fler och fler barn slussas in i förskoleverksamhet i tidig ålder. Under 2000-talet har andelen inskrivna barn i förskolan ökat stort. Under hösten 2017 var drygt en halv miljon barn inskrivna i förskolan, dvs. 84 % av alla barn i åldern 1-5 år. Det är en ökning med 90 000 barn på tio år (Tornberg 2018). Dessa barn spenderar en stor del av sin vakna tid tillsammans med andra barn och jag tänker mig att de därmed borde vara ett slags experter på socialt samspel. Hade barn överlag lättare att fungera i grupp för 20 år sedan, då de flesta var hemma hos sina mammor när de inte var i skolan? Eller är det så att vi ställer andra krav idag på barns sociala kompetens?
