Hinder och möjligheter sjuksköterskan möter vid orosanmälan gällande barn som far illa.En litteraturstudie

(1)

Hinder och möjligheter sjuksköterskan

möter vid orosanmälan gällande barn som

far illa.

En litteraturstudie

Obstacles and opportunities the nurse

faces when doing reports of concern

regarding children who are being abused.

A literature study

Författare: Victor Larsson & Hanna Lundgren

HT 2019

Examensarbete: Kandidat, 15 hp

Huvudområde: Sjuksköterskeprogrammet, Omvårdnadsvetenskap Institutionen för hälsovetenskaper, Örebro universitet.

Handledare: Ulla Ohlsson, Universitetslektor, Örebro Universitet Examinator: Annica Kihlgren, Professor, Örebro Universitet

(2)

Sammanfattning

Bakgrund: Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter innehåller bestämmelser om barns mänskliga rättigheter. Barn får inte utsättas för våld. Trots det utsätts barn för fysiskt och psykiskt våld. Enligt Socialtjänstlagen har sjuksköterskan anmälningsplikt vid misstanke om att barn far illa. Det kan vara livsavgörande för drabbade barn att

anmälningsplikten tas på allvar.

Syfte: Syftet var att beskriva vilka hinder och möjligheter som sjuksköterskan möter vid orosanmälningar gällande barn som far illa.

Metod: En litteratursökning på systematisk grund med deskriptiv design grundad på 10 artiklar. Artiklarnas resultat analyserades med integrerad analys.

Resultat: Fyra kategorier blev identifierade: bristande kunskap, tidigare yrkeserfarenheter,

psykologiska faktorer och teamkänsla. Brister kunskapen hos sjuksköterskan gällande

identifiering av barnmisshandel kan det påverka beslutet om orosanmälan ska göras eller inte. Sjuksköterskan med tidigare erfarenhet om barnmisshandel känner sig säkrare i hanterandet av att genomföra en orosanmälan. Sjuksköterskans känslor och teamkänslan med kollegor påverkar beslutet.

Slutsats: Det som påverkar sjuksköterskan mest vid orosanmälan är osäkerheten som är på grund av bristande kunskap. Genom att följa handlingsplaner och rutiner för orosanmälan, söka stöd från kollegor, chefer eller andra professioner och ta ansvar i att uppdatera sig om barnmisshandel för att förebygga motstridiga känslor kommer göra att sjuksköterskan genomföra orosanmälan.

(3)

Innehållsförteckning

1. Bakgrund ... 1

1.1 Barns rättigheter i Sverige ... 1

1.1.1 Barnkonventionen... 1

1.2 Barnmisshandel ... 1

1.2.1 Fysisk misshandel ... 2

1.2.2 Psykisk eller emotionell misshandel ... 2

1.2.3 Sexuella övergrepp ... 2 1.2.4 Försummelse ... 2 1.3 Sjuksköterskans skyldigheter ... 2 1.3.1 Orosanmälan ... 3 1.4 Förebyggande åtgärder ... 3 1.5 Problemformulering ... 3 2. Syfte ... 3 3. Metod ... 3 3.1 Design ... 3 3.2 Sökstrategi ... 3 3.3 Urval ... 4 3.4 Granskning ... 4 3.5 Forskningsetiska övervägande ... 4 3.6 Bearbetning/Analys ... 5 4. Resultat ... 5 4.1 Bristande kunskap ... 6 4.2 Tidigare yrkeserfarenheter ... 7 4.3 Psykologiska faktorer ... 7 4.4 Teamkänsla ... 8 5. Resultatsammanfattning ... 8 6. Diskussion ... 9 6.1 Metoddiskussion ... 9 6.2 Resultatdiskussion ... 10 6.2.1 Bristande kunskap ... 10 6.2.2 Tidigare yrkeserfarenheter ... 10 6.2.3 Psykologiska faktorer ... 11

(4)

6.2.4 Teamkänsla ... 12

6.2.5 Pliktetik ... 12

7. Slutsats ... 12

8. Klinisk nytta och fortsatt forskning ... 12

Referenslista ... 13 Bilagor ... Bilaga 1 sökmatris ... Bilaga 2: Artikelmatri ...

(5)

1

1. Bakgrund

1.1 Barns rättigheter i Sverige

Alla barn har rätt till att växa upp i en trygg miljö som främjar deras utveckling. Definitionen av barn är människor under 18 år. Dessvärre far barn illa och mörkertalet för barnmisshandel är stort. År 1979 var Sverige först i världen med att förbjuda allt våld mot barn upp till 18 år. Sedan dess har 50 andra länder infört förbudet. Trots det utsätts många barn för fysiskt och psykiskt våld (Rädda barnen, 2018). År 2015 under höst- och

vinterhalvåret gjorde Socialstyrelsen en kartläggning över inkomna orosanmälningar gällande barnmisshandel i 22 kommuner. Det hade inkommit 5300 stycken orosanmälningar

(Socialstyrelsen, 2016). År 2018 i Sverige gjordes 23 800 anmälda misshandelsbrott mot barn (Brottsförebyggande Rådet, 2011). Antalet barn som far illa i Sverige stiger varje år. Det är sällan våldsbrotten klaras upp. Särskilt när det gäller yngre barn. Sådana fall är lågprioriterade av polisen och Åklagarmyndigheten. Det framgår exempelvis genom andelen nedläggningar av förundersökningar. Det visar att förbudet mot att utsätta barn för misshandel inte har förväntad effekt. Kännbara konsekvenser behöver ske mot de som gör barn illa för att motverka våldförande på barn (UNICEF, 2019).

1.1.1 Barnkonventionen

Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter innehåller bestämmelser om barns mänskliga rättigheter och 196 länder har undertecknat att reglerna ska efterföljas. Enda landet som inte skrivit under är USA. Enligt FN:s barnkonvention ska barn skyddas mot våld. Inget våld mot barn kan motiveras och ingen får utsätta barn för våld (UNICEF, 2019). FN:s barnrättskommitté har formulerat oro riktad mot Sverige att barn som far illa är i behov av stöd. År 2005 beslutade Sveriges regering att barnskyddssystemet skulle utökas. Så kallade barnahus inrättades. Barnahusen innefattar olika myndigheter, som polis och socialtjänsten, som ska underlätta för barn som är utsatta. Även barns eget deltagande är viktigt för att utveckla våldsprevention (a.a.). År 2015 påpekade FN:s barnrättskommitté att samhället måste upplysas om barnmisshandel för att våldsbrott ska kunna upptäckas och orosanmälas. År 2018 röstade Sveriges regering för att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag och

1 januari år 2020 träder lagen i kraft (Regeringen, 2019).

1.2 Barnmisshandel

Barnmisshandel sker oftast mot små barn som inte lärt sig prata än, därför kan det vara svårupptäckt och i många fall rapporteras det aldrig (Mulryan, Cathers & Fagin, 2000). Endast ett fåtal barn berättar för någon vuxen att de blivit utsatta för våld. Oftast berättar de för en jämnårig, ett syskon eller vän (UNICEF, 2019). Våld kan förekomma i alla familjer, det finns ingen familjekonstellation som är mer benägna att misshandla än andra. Dock finns riskfaktorer som exempelvis missbruk, psykisk ohälsa och miljöstressorer. Föräldrar som missbrukar brukar vara isolerade från samhället (Mulryan et al., 2000).

Barn som växer upp i familjer med missbruksproblematik eller i familjer där våld brukas mot andra familjemedlemmar riskerar själva att bli misshandlade. Utsatta barn löper större risk att senare i livet utveckla psykisk ohälsa och hamna i ett substansmissbruk. Även barns intellektuella och känslomässiga utveckling riskerar att bli hämmad (Brottsförebyggande Rådet, 2011).

(6)

2

1.2.1 Fysisk misshandel

Fysisk misshandel är användning av våld som tillfogar skada eller har förmågan att skada. Det kan vara lättare att upptäcka fysisk misshandel för det är synligast. Tecken på att barn utsatts för fysisk misshandel är skador som blåmärken. Om barnet har brännmärken kan det tyda på att barnet bränts med varmt vatten eller cigaretter. Tidigare frakturer och bitmärken som kommer från en människa kan vara misshandel. Vid misstanke om fysisk misshandel ska förälderns och barnets förklaring till hur skadan uppkom stämma överens. Stämmer inte förklaringarna överens med hur skadan kan ha tillkommit ska misstankarna riktas till fysisk misshandel (Mulryan, Cathers & Fagin, 2004).

1.2.2 Psykisk eller emotionell misshandel

Psykisk eller emotionell misshandel definieras som medvetna beteenden såsom förminskning, skrämsel, isolering eller hot och okänslighet mot barnet. Det visar för barnet att det är

oönskat, otillräckligt och att barnet bara finns till för någons behov (Socialstyrelsen, 2014). Barn som utsätts för sådan misshandel kan uppvisa koncentrationssvårigheter, sömnproblem och ilska. Genom att bli psykiskt och emotionellt misshandlad får inte barnet den trygghet och närhet som krävs för att uppfylla sina grundläggande behov (Thurston, 2006).

1.2.3 Sexuella övergrepp

Sexuella övergrepp är när en vuxen använder ett barn för sin egen njutnings skull. Det är handlingar som sexuella trakasserier, använda barn i porrfilm, tvinga barnet att se på pornografi och antastning, inklusive våldtäkt. I de flesta fall känner barnet angriparen, antingen förälder eller vårdnadshavare. Förgriparen är vanligtvis en man och offret är en kvinna. Fysiska tecken associerat med sexuella övergrepp är skador i könsorganet, graviditet och sexuellt överförbara infektioner. Barnet får inte alltid fysiska skador av sexuella övergrepp. Även beteendet kan påverkas på ett sådant sätt att små barn uppvisar sexuell kunskap, större barn rymmer hemifrån eller deltar i sexuella aktiviteter (Mulryan, Cathers & Fagin, 2000).

1.2.4 Försummelse

Försummelse uppkommer när föräldern eller vårdnadshavaren inte lyckas möta barnets fysiska eller psykiska behov. Försummelse kan vara att inte ge barnet tillräckligt med mat, sköta hygien eller bostad. Barn som bli försummade riskerar att utveckla en otrygg

anknytning som kan leda till att barnet senare får psykologiska symtom (Socialstyrelsen, 2014). Försummelse upptäcks oftast av en lärare som uppmärksammar

bland annat barnets brist på hygien, klädsel som inte är anpassad efter årstid eller att barnet upprepade gånger kommer hungrig till skolan. Även grannar kan uppmärksamma

försummelse om barn blir lämnade ensamma hemma timmar i sträck utan tillsyn (Mulryan, Cathers & Fagin, 2004). Vid misstanke om att barnet inte får sina grundläggande behov tillgodosedda måste det göras en översikt över hur det står till hemma. Att barnet inte klär sig efter väder kan bero på att föräldrarna eller vårdnadshavaren inte har ekonomiska medel att köpa nya kläder (Thurston, 2006).

1.3 Sjuksköterskans skyldigheter

Yrken som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen och tandvårdslagen är i sin profession skyldiga att göra orosanmälan vid minsta misstanke om att barn far illa. Det innebär att sjuksköterskan har anmälningsplikt, enligt Socialtjänstlagen kapitel 14, § 1. (Socialstyrelsen, 2014).

(7)

3

1.3.1 Orosanmälan

Orosanmälan görs till myndigheter som ska skydda barn. I Sverige är det Socialtjänsten i den kommun som barnet det gäller bor i. Orosanmälan ska vara skriftlig. I akuta fall görs muntlig orosanmälan som sedan bekräftas skriftligt. Det kan vara livsavgörande för drabbade barn att anmälningsplikten tas på allvar. Information tilldelas det barn och familj det gäller om varför orosanmälan görs. På så sätt underlättas Socialtjänstens utredningsarbete. Kontaktuppgifter lämnas för att säkerställa att anmälan handläggs. Alternativt kontaktas Socialtjänsten för att få bekräftat att orosanmälan har tagits emot (Socialstyrelsen, 2019).

1.4 Förebyggande åtgärder

Sjuksköterskan behöver ha kännedom om tecken och symtom som uppvisas i samband med barnmisshandel eller försummelse. Det finns även förebyggande åtgärder som sjuksköterskan kan göra för att eventuellt förhindra barnmisshandel (Mulryan, Cathers & Fagin, 2000). Förebyggande åtgärder förekommer mestadels vid hembesök efter ett nytt barn har fötts i familjen. Särskilt uppmärksammas utsatta familjer som anses vara i hög risk för att barn kommer fara illa. Sådana familjer kan vara missbrukande föräldrar, familjer drabbade av fattigdom och familjevåld. Familjerna erbjuds olika tjänster beroende på vad som familjerna behöver hjälp med. Exempelvis program för föräldrar som missbrukar,

utbildningar för blivande föräldrar om föräldraskap, föräldragrupper med olika aktiviteter och stöd till föräldrar med barn som har särskilda behov. Dessutom informeras och hänvisas föräldrar med begränsade inkomster till var och hur de kan ansöka om ekonomiskt stöd (Lines, Hutton & Grant, 2018; Mulryan, Cathers & Fagin, 2000). Förebyggande åtgärder mot barnmisshandel riktas även till samhället, exempelvis att genom media sprida budskapet till allmänheten om vad som kan göras för att minska risken att ett barn far illa (Mulryan, Cathers & Fagin, 2000).

1.5 Problemformulering

Antalet barn som far illa ökar varje år. Genom att tydliggöra vilka hinder och möjligheter som sjuksköterskan möter vid orosanmälan gällande barn som far illa ökas kunskapen. Det kan leda till att fler sjuksköterskor vågar genomföra orosanmälan, något som i längden kan leda till ett ökat skydd för de barn som far illa och fler barn kan få möjligheten till ett bättre liv.

2. Syfte

Syftet var att beskriva vilka hinder och möjligheter som sjuksköterskan möter vid orosanmälningar gällande barn som far illa.

3. Metod

3.1 Design

En litteratursökning på systematisk grund med deskriptiv design har använts för att få fram tidigare relevant forskning för att besvara syftet (Kristensson, 2014).

3.2 Sökstrategi

Efter formulering av syftet identifierades meningsbärande ord som resulterade i ämnesord och fritextord. De meningsbärande orden som valdes var “barnmisshandel”, “sjuksköterska” och “anmäla”. För rätt engelska termer gjordes en sökning i ämnesordlistan Svensk Mesh som resulterade i termerna “Child abuse” och ”nurse”. De meningsbärande orden som inte fanns

(8)

4

som ämnesord söktes som fritextsökningar. Sökningarna gjordes i databaserna Cinahl och PsycINFO, samtliga behandlar forskning inom området omvårdnadsvetenskap.

Systematiska sökningen gjordes med både ämnesord och fritextord. Ett av de meningsbärande orden söktes med trunkering för att få med ändelser på sökordet (Se bilaga 1).

Varje sökord söktes först separat för att sedan kombineras med den Booleska operatorn AND. AND används när sökresultatet ska innehålla två olika sökord för att precisera sökningen och öka sökningens sensitivitet (Kristensson, 2014). Sökbegränsningar som gjordes var att artiklarna skulle vara peer-reviewed och skrivna på engelska.

3.3 Urval

Inklusionskriterierna var att studierna skulle handla om vilka hinder och möjligheter som sjuksköterskan möter vid orosanmälan gällande barnmisshandel. Exklusionskriterier var studier som endast fokuserade på specialistutbildade sjuksköterskor.

Urvalet utfördes i tre urval steg: I det första steget lästes totalt 122 titlar varav 60 titlar inte ansågs vara relevanta för att svara på syftet. I det andra steget lästes totalt 63 abstrakt, varav 47 abstrakt inte ansågs relevanta. I det tredje steget lästes 16 artiklar i sin helhet. Författarna läste igenom artiklarna var för sig och diskuterade tillsammans vilka artiklar som skulle inkluderas i studien. 10 artiklar var förenliga med inklusionskriterierna och svarade på studiens syfte och inkluderades därför i studien (Se bilaga 1).

Sex av de inkluderade artiklarna hade ett kvalitativt utförande och fyra artiklar hade ett kvantitativt utförande. Sammanlagt inkluderades tio stycken artiklar till studien.

3.4 Granskning

Trovärdighetsbegreppet används för att bedöma och beskriva en kvalitativ studies hållbarhet. Den består av fyra olika delar: tillförlitlighet, överförbarhet, giltighet och verifierbarhet. Dessa fyra begrepp är viktiga att ta hänsyn till under hela studiens gång och i granskningen av artiklar (Kristensson, 2014). I granskningen användes Statens beredning för medicinsk och social utvärderings (SBU) mall för kvalitetsgranskning inom kvalitativa studier på dem kvalitativa studierna och SBU:s mall för kvalitetsgranskning för kvantitativa studier användes på de artiklar med kvantitativ struktur.

Fokuset låg på hur tydligt urvalet valdes och om resultatet svarade tydligt på syftet och frågeställningarna. Granskningen gjordes enskilt för att sedan diskuteras och jämföras tillsammans. Kvalitetsgranskningen utfördes på 10 artiklar som besvarade syftet. När

granskningarna av artiklarna hade genomförts värderades det att samtliga uppnådde hög eller medelhög kvalitet.

3.5 Forskningsetiska övervägande

Det är inte ett krav att en studie på grundnivå i utbildning behöver genomgå en etisk prövning. Dock undgår inte litteraturstudier forskningsetiska överväganden (Kristensson, 2014).

Helsingforsdeklarationen innehåller forskningsetiska riktlinjer för medicinsk forskning som berör människor. Individens omsorg är centralt (World Medical Association, 2018).

I lagen om etikprövning av forskning som avser människor finns regler som syftar till att skydda människor och deras människovärde vid forskning (SFS 2003:460, 1 §).

(9)

5

Vetenskapsrådets fyra forskningsetiska principer: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, u.å.). Med principerna i åtanke vid granskning och analys har etiska aspekter kunnat identifierats. Deltagarna som

inkluderades i studierna var frivilligt med och fick information om studien där det framgick att deltagarna kunde dra sig ut när som helst utan några konsekvenser. Inkluderade artiklar som används för att spegla problematiken är etiskt granskade och godkända av en etisk kommité.

I den genomförda litteraturstudien har alla artiklar som inkluderats redovisats i en

artikelmatris (Se bilaga 2) och i resultatet. Allt resultat som visar vilka hinder och möjligheter sjuksköterskan möter vid orosanmälan gällande barn som far illa har redovisats och inte förvrängts.

3.6 Bearbetning/Analys

Artiklarnas resultat analyserades med integrerad analys (Kristensson, 2014).

Integrerad analys sker i tre steg: Första steget innebär att ta fram artiklarnas likheter

och skillnader. Varje artikel lästes igenom noggrant enskilt i helhet för att få en helhetsbild av vad studien handlade om och för att hitta meningsbärande enheter. Det andra steget innebär att identifiera kategorier. Författarna förde en gemenskap diskussion över vilka

meningsbärande enheter som framkommit och vad som var utmärkande i respektive artikel samt vilka likheter och olikheter som framkom i studiernas resultat. Dessa markerades och sammanställdes i preliminära kategorier. Tredje steget innebär att sammanställa resultatet. All liknade text från artiklarna sammanställdes i fyra slutgiltiga kategorier; Bristande kunskap,

Tidigare erfarenheter, Psykologiska faktorer och Teamkänsla.

4. Resultat

Litteraturstudien innefattar tio studier, samtliga var av kvalitativ ansats (se Bilaga 2). I fyra kategorier presenteras resultatet gällande vilka hinder och möjligheter som sjuksköterskan möter vid orosanmälningar gällande barn som far illa.

Tabell 1. Översikt av kategorier samt i vilka artiklar de återfinns.

Kategorier Artiklar Bristande kunskap Tidigare erfarenheter Psykologiska faktorer Teamkänsla

Ben Natan et al., (2012) X X Bredlöv et al., (2008) X Einboden et al., (2019) X Eisbach et al., (2010) X X X

(10)

6 Feng et al., (2010) X X X Lazenbatt et al., (2006) X X Rowse (2009) X X X Russel et al., (2004) X Schols et al., (2013) X X X Svärd (2017) X

4.1 Bristande kunskap

Primärt fokus för sjuksköterskan vid barnmisshandel är att ha kännedom om tecken

och symtom vid barnmisshandel. Bristande kunskap hos sjuksköterskan gällande identifiering av barnmisshandel kan påverka beslutet om huruvida en orosanmälan ska göras eller inte. Den enskilda sjuksköterskans kompetensnivå är avgörande för hanteringen av processen. Sjuksköterskan som har fått grundlig genomgång och utbildning gällande orosanmälan vid barnmisshandel har en större benägenhet att göra orosanmälan (Eisbach & Driessnack, 2010; Lazenbatt & Freeman, 2006; Ben Natan, Faour, Naamhah, Grinberg & Klein-Kremer, 2012). Kunskapen gällande barnmisshandel är inte tillräcklig. Sjukvårdspersonal har överlag

bristande kunskap om vilka skyldigheter som gäller vid barnmisshandel. Sjuksköterskor uppger att de inte har fått någon genomgång i hur en orosanmälan går till på deras arbetsplats (Ben Natan et al., 2012; Svärd, 2017). Mer utbildning behövs om hur det går till att göra en orosanmälan, när det ska göras, samt vilka rutiner som det finns att tillgå vid misstanke om barnmisshandel (Lazenbatt & Freeman, 2006; Svärd, 2017).

För att inte förbise barnmisshandel behöver sjuksköterskan ha kunskap om barns utveckling samt barns grundläggande behov. Är sjuksköterskan tveksam på barnets tecken och symtom, om det inte finns synliga bevis, uteblir orosanmälan. Om sjuksköterskan är tillräckligt kunnig i ämnet för att bedöma barnmisshandel kommer orosanmälan att ske. Det råder också oklarhet kring vem som ska göra orosanmälan. Vissa anser att det är läkare som ska göra orosanmälan, samtidigt som läkare anser att den som misstänker barnmisshandel ska göra orosanmälan (Schols, de Ruiter & Ory, 2013; Svärd, 2017).

I beslut om orosanmälan inkluderas samspelet mellan sjuksköterskan, barnet och familjen. Uppfattas familjens relation som god används det som motargument för att orosanmäla. Trots att barnet hade misstänkta skador. Bristande riktlinjer i verksamheten vid orosanmälan bidrar till sjuksköterskans osäkerhet i processen, vilket i slutändan drabbar utsatta barn. Eftersom barn, i synnerhet små barn, själva inte anmäler våldsbrott. Sjuksköterskan kommer ofta i kontakt med barn i alla åldrar, därför finns möjligheten att kunna fånga upp barn i kris. Därmed behövs mer kunskap i ämnet för att sjuksköterskan ska känna sig mer säker (Eisbach & Driessnack, 2010; Lazenbatt & Freeman. 2006).

(11)

7

4.2 Tidigare yrkeserfarenheter

Barnmisshandel uppkommer oftast i olika sammanhang och situationer. Rutiner och

handlingsplaner överensstämmer inte alltid med hur det är i verkligheten. Sjuksköterskan som tidigare har träffat ett utsatt barn uppger att det är viktigt att ta in den aktuella situationen. Att först skapa en relation med barnet för att sedan försöka få barnet att öppna sig och att alltid ha i åtanke att inte tvinga fram information ur barnet. Gemensamt för erfarna sjuksköterskor är att de är uppmärksamma på omgivningen kring barn som misstänks vara utsatta för

misshandel. Exempelvis om föräldrarna hade missbruksproblematik av något slag eller

problem i förhållandet med varandra (Rowse, 2009; Schols, de Ruiter & Ory, 2013; Einboden, Rudge & Varcoe, 2019).

Sjuksköterskan som har erfarenhet gällande orosanmälan vid barnmisshandel, uppger att bemötandet från socialservicen inom barnomsorgen påverkar sjuksköterskans beslut. Att inte få positiv respons på orosanmälan från socialservicen gav en känsla av uppgivenhet (Rowse, 2009). Sjuksköterskan upplever att socialservicen är överbelastad, eftersom det oftast tar lång tid innan det händer någonting, vilket hindrar sjuksköterskan från att göra en orosanmälan. Hur ärendet sedan omhändertas bekymrar sjuksköterskan. Sjuksköterskan känner sig

ifrågasatt om varför orosanmälan görs och att barnens behov inte är i fokus vid handläggning av beslut. Sjuksköterskan blir frustrerad över känslan av att själva ha ansvar för ett barn som blir utsatt för misshandel och över att inte få stöd eller hjälp av socialservicen (Eisbach & Driessnack, 2010; Schols et al., 2013; Einboden et al., 2019). Sjuksköterskan som tidigare har stött på barn som far illa och är mer van vid att göra en orosanmälan känner mindre oro. Sjuksköterskan känner istället ett lugn att ha gjort det innan och vetskapen att ha kollegor och chefer som kan stötta vid behov (Eisbach & Driessnack, 2010).

4.3 Psykologiska faktorer

Att sjuksköterskan inte gör orosanmälan vid misstanke om barnmisshandel är på grund av att sjuksköterskan vill vara anonym. En anledning till att sjuksköterskan inte gör en

orosanmälan var rädslan över att själv bli anmäld. Sjuksköterskan vill inte riskera att felaktigt anklaga familjen eller hamna i konflikt med föräldrarna och behöva bli orolig att sin egen familj ska bli utsatt (Eisbach & Driessnack, 2010; Lazenbatt & Freeman, 2006; Ben Natan, Faour, Naamhah, Grinberg & Klein-Kremer, 2012). Konflikträdslan gentemot familjen ökar sjuksköterskans behov att vilja orosanmäla anonymt. Det leder i sin tur till att sjuksköterskan hoppas någon annan kollega ska göra orosanmälan istället (Russel, Lazenbatt, Freeman & Marcenes, 2004).

Det är krävande för sjuksköterskan att göra orosanmälan. Samtalsstöd med en chef eller annan kollega är en tillgång som sjuksköterskan behöver ha. Om behovet inte tillgodoses går inte sjuksköterskan vidare med orosanmälan för att det blir psykiskt påfrestande. Sjuksköterskan känner behov av psykiskt stöd i form av samtal. Att få diskutera händelsen genom rådgivning skulle minska risken att sjuksköterskan skulle känna oro över vad som hänt med barnet och hur det gick för barnet (Schols, de Ruiter & Ory, 2013; Rowse, 2009).

Sjuksköterskan som hade en erfaren kollega vid sin sida när orosanmälan görs kände trygghet genom processen. Det svåraste med att möta ett barn som misshandlats är att i efterhand uppföra sig som att ingenting har hänt. Om möjligt undviker sjuksköterskan att gå in till familjen mer än nödvändigt på grund av att det blir psykiskt påfrestande. Det är svårt att

(12)

8

upprätthålla en professionell roll i mötet med föräldrarna som har misshandlat barn (Bredlöv, Tingberg & Ygge, 2009; Rowse, 2009).

Sjuksköterskans intuition kan vara avgörande i om en orosanmälan genomförs eller inte. Om barnet inte uppvisar några symtom eller har synliga skador kan misshandel vara svårt att upptäcka. För att bekräfta misstankar kan observation av barnet vara tillräckligt,

exempelvis hur barnet samspelar med andra. Omgivningen och närmaste anhöriga kan inge känslan av att något är fel. Då baserar sjuksköterskan sitt beslut på föraningar om ett

ingripande ska verkställas (Schols et al., 2013). Sjuksköterskor som själva är föräldrar har en högre tendens att göra orosanmälan gällande barnmisshandel (Ben Natan et al., 2012).

Sjuksköterskan känner medlidande för barnet som blir utsatt samtidigt som sjuksköterskan har dåligt samvete över att orosanmälan kan göra att föräldrarna förlorar vårdnaden över sitt barn (Eisbach, & Driessnack, 2010). Sjuksköterskan känner en avsky gentemot förövaren,

samtidigt som de vill hjälpa familjen med stöd kring barnuppfostran (Bredlöv et al., 2009). Att skydda barn är något som engagerar sjuksköterskan. Upplevelsen av att bemöta

barnmisshandel sammanfattas bland annat i orden; svårt, otäckt, fruktansvärt, ledsamt, skrämmande, tragiskt och traumatiskt. Upplevs barnets eller sjuksköterskans säkerhet hotad påverkas beslutet (Rowse, 2009). Sjuksköterskans självförtroende i hanteringen av

barnmisshandel uppskattades vara lågt. Att inte veta hur det har gått för ett barn efter barnet har blivit utskrivet från sjukhuset är ångestdrabbande för sjuksköterskan. Positiva aspekten med att omhänderta barn som blivit utsatta är känslan att få varit inblandad i att hjälpa till (Rowse, 2009; Feng et al, 2010).

4.4 Teamkänsla

Att arbeta som sjuksköterska kan stundtals vara stressigt. Omhändertagande av barn under sådana omständigheter påverkar sjuksköterskan, både yrkesmässigt och personligt vilket kan utgöra ett hinder för sjuksköterskan. Hur sjuksköterskan hanterar stress är individuellt. Vissa som är mindre stresståliga behöver strategier för att hantera plötslig stress. För att inte överväldigas av känslor på grund av stress och tappa fokus från arbetet kan kognitiv hanteringsstrategi vara användbart. Exempel på kognitiv hanteringsstrategi är att ha öppen kommunikation med andra kollegor eller söka känslomässigt stöd från chefer (Rowse, 2009). För att verksamheten ska vara välfungerande behövs teamkänsla mellan kollegorna.

Sammanhållning etableras om kollegorna känner tillit och respekt för varandra. Att se kollegorna som sina lagkamrater. Effektiva team kännetecknas av att kollegorna känner till respektive positioner och ansvar (Feng, Fetzer, Chen, Yeh & Huang, 2010).

5. Resultatsammanfattning

Den enskilda sjuksköterskans kunskap och kompetensnivå är avgörande för hanteringen av orosanmälan vid misstanke om barnmisshandel. Sjuksköterskan eftersträvar mer utbildning om hur det går till att göra en orosanmälan, när det ska göras, samt vilka rutiner som det finns att tillgå. Sjuksköterskan som tidigare har stött på barn som far illa är mer vana i hanteringen av processen att orosanmäla. Sjuksköterskans känslor gällande barnmisshandel kan vara både negativt och positivt i beslutet att göra en orosanmälan. Därför är behovet av stöd från

kollegor och andra professioner en angelägenhet. Att arbeta som sjuksköterska kan stundtals vara stressigt, vilket påverkar sjuksköterskans fokus. Genom samarbete med kollegorna uppnås en bättre arbetsmiljö. Teamkänsla mellan kollegorna behövs för att verksamheten ska vara välfungerande.

(13)

9

6. Diskussion

6.1 Metoddiskussion

Syftet var att beskriva vilka hinder och möjligheter som sjuksköterskan möter vid

orosanmälningar gällande barn som far illa. Författarna inkluderade studier från olika länder eftersom barnmisshandel är ett globalt problem. För att resultatet skulle ses på olika synsätt och aspekter valdes litteraturstudien som lämpligast. En litteratursökning på systematisk grund med deskriptiv design för att få fram tidigare relevant forskning valdes för att besvara syftet. Metoden användes för att det innebär en insamling av vetenskap inom ett specifikt område, samtidigt som det också kan visa att ytterligare forskning inom valt område kan behövas.

De databaser som sökningarna genomfördes i var Cinahl och PsycINFO. Cinahl omfattar forskning inom ämnesområdet omvårdnadsvetenskap. PsycINFO omfattar främst forskning inom psykologi, samt omvårdnadsvetenskap, därför ansågs den lämplig för studien

(Kristensson, 2014). Att söka i olika databaser stärker studiens trovärdighet, ökar möjligheten att hitta relevant information och det minskar risken för publiceringsbias. De begränsningar som gjordes var att studierna skulle vara peer-reviewed, som innebär att artikeln har blivit vetenskapligt granskad av specialister inom området och att artiklarna skulle vara skrivna på engelska (a.a.). För att få en bättre förståelse över innehållet i artiklarna översattes de till svenska. Översättning kan medföra en risk för feltolkning, vilket undveks genom

användning av lexikon. Artiklar som var skrivna på annat språk exkluderades, vilket kan ha resulterat i att relevant information fallit bort.

En sökning är preliminär och revideras flertal gånger innan den slutgiltiga sökningen. Så många artiklar som möjligt ska identifieras. Sökningens sensitivitet och specificitet ökar vid användning av Booleska operatorer (Kristensson, 2014). I sökningen användes operatorn NOT i kombination med AND. Dock gjordes en bedömning att risken var stor att relevanta artiklar skulle falla bort vilket gjorde att den slutgiltiga sökningen bara använde sig av operatorn AND.

Studien inkluderade en blandning av kvalitativa och kvantitativa studie. Kvalitativa studier fokuserar på en persons tolkningar, värderingar, perspektiv och erfarenheter, vilket ansågs vara relevant för studien. Kvantitativa studier fokuserar på ett större urval för att finna likheter och skillnader, orsak och samband på olika fenomen. För att säkerställa att de kvantitativa artiklarnas resultat höll god kvalité granskades artikelns reliabilitet och validitet. Det är viktiga komponenter för att undersöka kvalitén på en vetenskaplig studie (Kristensson, 2014).

Trovärdigheten i en kvalitativ studie ska bedömas för att kontrollera kvalitén. Det skedde genom triangulering. Författarna läste artiklarna var för sig för att sedan diskutera

resultatet gemensamt. Likheter och skillnader i artiklarnas resultat diskuterade författarna fram tillsammans, vilket gjorde att olika kategorier kunde formuleras. Det gjordes för att inte en enskild författares förförståelse skulle påverka studien. Så stärks studiens tillförlitlighet och trovärdighet. En utmaning som uppkom var att försöka samla artiklarnas resultat till gemensamma kategorier. För att varje del av artiklarnas resultat skulle passa in genomfördes flera justeringar av kategorierna tills studiens resultat blev tydligt skrivet och utformat.

I flertal artiklar bestod deltagare av andra professioner, förutom sjuksköterskan. Dessa artiklar inkluderades på grund av att sjuksköterskan var deltagande i samtliga studier och att det gick att särskilja sjuksköterskornas uttalande från övriga deltagare.

(14)

10

Det är viktigt att forskningsmaterial är etiskt försvarbart. Vid granskning av samtliga artiklar i studien påträffades etiska resonemang och godkännande från en etisk kommitté (Kristensson, 2014). Artiklarna granskades av författarna utifrån de fyra forskningsetiska principerna: autonomiprincipen, nyttoprincipen, inte-skada principen och rättviseprincipen. Samtliga studier ansågs vara etiskt försvarbara varav samtliga artiklar inkluderades i studien.

6.2 Resultatdiskussion

Huvudfynden i resultatet kommer att diskuteras utifrån resultatets olika kategorier. Diskussionen kommer att avslutningsvis kopplas till begreppet pliktetik.

6.2.1 Bristande kunskap

När en orosanmälan gällande barn som far illa ska göra krävs det att sjuksköterskan vet vad barnmisshandel innebär. I studiens resultat framkommer det att sjuksköterskan upplevs ha brist på kunskap gällande vilka olika typer av misshandel som förekommer och hur det kan skada barnet, vilket Schols, de Ruiter och Ory, (2013) tar upp. Lines, Hutton och Grant (2017) påpekar att sjuksköterskan har svårt att peka ut vad som utmärker barnmisshandel. Det stärker teorin om att sjuksköterskan behöver mer grundläggande utbildning i barnmisshandel och barns utveckling för att kunna se när behoven inte tillgodoses av vårdnadshavare.

En orosanmälan är oftast det första steget för att skydda barnet mot förövaren.

Sjukvårdspersonalen som uppmärksammar misshandeln ska också göra orosanmälan. Lazenbatt och Freeman (2006) tar upp att sjuksköterskan beskrivs ha bristande kunskap gällande anmälningsplikten och hur de går tillväga för att skriva en orosanmälan. Det påståendet stärks av Lines et al. (2017) som menar att sjuksköterskan inte fått tillräcklig genomgång i hur en orosanmälan ska skrivas. Det bekräftar studiens resultat att sjuksköterskan behöver mer kunskap om hur en orosanmälan görs. Vem som ska skriva en orosanmälan gällande barnmisshandel verkar sjuksköterskan ha bristande kunskap om. Författarnas åsikt är att sjuksköterskan borde ha kunskap om anmälningsplikten och hur en orosanmälan går till. Författarnas anser att cheferna på vardera arbetsplats ska påpeka att det är sjuksköterskans skyldighet att orosanmäla enligt anmälningsplikten på verksamheten. Det är också sjuksköterskans eget ansvar att hålla sig uppdaterad. Båda professionerna har ett eget ansvar att hålla sig informerad. Det framkommer i Svärds (2017) studie att

sjuksköterskan känner en osäkerhet kring vem av professionerna som ska göra orosanmälan. Det argumenteras mot att sjuksköterskan anser att det ska vara en läkare som göra

orosanmälan samtidigt som läkarna menar på att det är den person som uppfattar oron kring barnet som ska göra anmälan. Piltz och Wachtels (2009) stödjer det påståendet där sjuksköterskan uppger att det är läkare och barnsjuksköterskornas uppgift att göra en orosanmälan eftersom de har mer kunskap gällande ämnet. Författarnas åsikt är däremot att den som först misstänker att ett barn blir utsatt för misshandel har ett personligt ansvar att göra en orosanmälan, oavsett profession.

6.2.2 Tidigare yrkeserfarenheter

Varje möte med ett barn som blivit utsatt för misshandel är unikt. Sjuksköterskan som tidigare har stött på ett barn som blivit utsatt för misshandel beskriver omgivningen runt omkring barnet som en betydande faktor för upptäckande av barnmisshandel. Enligt Benner (1993) kan det förstås som att vara expert i sitt yrke, Einboden, Rudge och Varcoe (2019) har intervjuat sjuksköterskor som berättar att de känner en intuition när någonting är fel. Barnet upplevs må bra, men vårdnadshavaren utmärker sig på ett sätt att sjuksköterskan får en känsla av att något ändå inte står rätt till. Det tas upp av Lines, Hutton och Grant (2017) och Barrett, Denieffe, Bergin och Gooney (2017) där sjuksköterskan bekräftar att intuitionen när

(15)

11

någonting inte känns rätt är en känsla som ska tas på allvar. Den känslan som uppstår gör sjuksköterskan uppmärksam på tecken som kan tyda på att barnet blir utsatt för någon form av misshandel.

Gemensamt för sjuksköterskor med erfarenhet av att göra en orosanmälan är bemötandet från socialservicen. Rowse (2009) beskriver hur socialservicen inte ger någon respons gällande orosanmälningar som inkommer. Sjuksköterskan upplever då en känsla av

uppgivenhet och kan då känna ett visst motstånd i att göra orosanmälan. Socialservicen ska vara ett hjälpmedel som sjuksköterskan ska kunna vända sig till för att få rådgivning gällande orosanmälningar. Socialservicen upplevs vara överbelastad och ineffektivt och därför tvekar sjuksköterskan. Eisbach och Driessnack (2010) intervjuade sjuksköterskor som gjort en orosanmälan om hur socialservicen bidrog med rådgivning och vägledning.

Sjuksköterskorna upplevde att de inte fick någon hjälp. Därför vänder sig sjuksköterskan istället till sina kollegor för att få stöd och rådgivning i situationen. Eisbach och Driessnack hävdar (2010) att sjuksköterskor som tidigare gjort orosanmälan hade kollegor som de kunde vända sig till för stöd. Det tas även upp av Lines et al. (2017) att sjuksköterskor väljer

medvetet att vända sig till kollegor i första hand istället för socialservicen vid rådfrågning.

6.2.3 Psykologiska faktorer

Schols, de Ruiter och Ory (2013) och Rowse (2009) konstaterar att det är psykiskt krävande för sjuksköterskan att göra en orosanmälan. Samtalsstöd med en chef eller annan kollega är en tillgång som sjuksköterskan behöver ha. Enligt författarna borde behovet tillgodoses för att underlätta för sjuksköterskan. Genom att få diskutera med andra skulle sjuksköterskan känna sig mindre orolig inför att göra orosanmälan. Bredlöv, Tingberg och Ygge (2009) och Rowse (2009) påvisade att sjuksköterskan som hade en erfaren kollega vid sin sida när orosanmälan görs kände trygghet genom processen.

Eisbach och Driessnack (2010), Lazenbatt och Freeman (2006), Ben Natan, Faour, Naamhah, Grinberg och Klein-Kremer (2012) understryker att sjuksköterskans rädsla att råka göra fel, gällande orosanmälan gör att det inte blir av, trots misstanke om att ett barn far illa.

Enligt Russel, Lazenbatt, Freeman och Marcenes (2004) vill inte sjuksköterskan felaktigt anklaga familjen för att inte hamna i konflikt. Därför ville sjuksköterskans vara anonym för sin skull ifall familjen i sin tur skulle anmäla sjuksköterskan. Enligt Bredlöv, Tingberg och Ygge (2009) och Rowse (2009) är det svårt för sjuksköterskan att vara likgiltig och inte påverkas av sina känslor. Schols et al., (2013) menar dock att sjuksköterskans intuition är avgörande i om en orosanmälan genomförs eller inte. Observation av omgivningen kring barnet och hur barnet samspelar med andra kan räcka för att inge känslan av att något är fel. Eisbach och Driessnack (2010) och Bredlöv et al., (2009) tar upp att sjuksköterskan har motstridiga känslor vid orosanmälan gentemot alla inblandade. Enligt Rowse (2009) och Feng et al (2010) är sjuksköterskans självförtroende lågt i hanterandet av barnmisshandel. Sjuksköterskans osäkerhet kan kopplas ihop till låg self-efficacy (Tveiten, 2018).

Ben Natan et al. (2012) beskriver att sjuksköterskor som själva är föräldrar misstänker barnmisshandel i större utsträckning än sjuksköterskor utan barn. Det framkommer inte om det var någon skillnad mellan könen bland sjuksköterskorna. Egen reflektion var att

majoriteten sjuksköterskor var kvinnor, vilket kan ha att göra med kvinnans modersinstinkt som kan vara en bidragande faktor till att göra orosanmälan. Om fler manliga sjuksköterskor studerats hade möjligen en skillnad setts utifrån de olika könen.

(16)

12

6.2.4 Teamkänsla

Sjuksköterskans arbete kan vara stressigt. Hur sjuksköterskan hanterar stress är individuellt. För att inte tappa fokus från arbetet på grund av stress menar Rowse (2009) att sjuksköterskan kan använda kognitiv hanteringsstrategi. Exempel på det är att kommunicera med kollegorna eller få stöd från sin chef. Baserat på författarnas egna erfarenheter förekommer inte öppet klimat på alla arbetsplatser. Det kan förebyggas genom att ha allmänna trivselregler.

Chefen ska vara till förfogande för sina kollegor. Feng, Fetzer, Chen, Yeh och Huang (2010) betonar vikten av att ha teamkänsla mellan kollegorna. Vilket författarna instämmer med. Sammanhållningen i arbetsgruppen påverkar sjuksköterskans prestation. För att kunna hjälpa andra behöver sjuksköterskan känna sig trygg på arbetet.

6.2.5 Pliktetik

Etik inom omvårdnad handlar om det som är rätt gällande individers hälsa. Vad som avgör det är värderingar och principer som avser att värna om individen. Angående barn som far illa är det sjuksköterskans plikt att skydda barn från att utsättas för misshandel av en vuxen. Det kan vara problematiskt trots att det är för barnets egets bästa. Därför kan etiska överväganden ge vägledning i yrkesutövandet. Sjuksköterskans egna personliga åsikter eller påtryckning från auktoriteter ska inte påverka beslutstagandet om orosanmälan (Öresland & Lützen, 2014). Det finns en risk att det blir fel, det är dock bättre att göra en orosanmälan för mycket än ingen. Piltz och Wachtels (2009) och Svärd (2017) beskriver att sjuksköterskan upplever problem med att veta vem som har ansvaret att göra en orosanmälan. Eftersom all

sjukvårdspersonal har anmälningsplikt handlar det inte om vem som ska göra orosanmälan, utan huvudsaken är att den görs. Barn ska få växa upp tryggt och säkert. Därför anser författarna att det är etiskt försvarbart att göra orosanmälan.

7. Slutsats

Det som hindrar sjuksköterskan mest vid orosanmälan är osäkerheten som är på grund av bristande kunskap. Det går som en röd tråd genom anmälningsprocessen. Om sjuksköterskan följer handlingsplaner och rutiner ökar möjligheten att orosanmälan blir av. Samverkan med sjuksköterskans kollegor är betydande för att sprida kunskap om barnmisshandel, hur det upptäcks och hur orosanmälan går till. Sjuksköterskan har även ett personligt ansvar över sin kompetens och känslor i hanterandet av orosanmälan.

8. Klinisk nytta och fortsatt forskning

Denna studie kan vara ett underlag för att tydliggöra vilka hinder och möjligheter som

sjuksköterskan möter vid orosanmälningar gällande barn som far illa. Det kan leda till att fler sjuksköterskor vågar genomföra orosanmälan, något som i längden kan leda till ett ökat skydd för de barn som far illa. Det behövs mer forskning kring sjuksköterskans påverkan gällande barn som far illa. I och med att mörkertalet för barnmisshandel är stort i samhället ställs större krav på att sjuksköterskan tar sin anmälningsplikt på allvar. En viktig aspekt är att ta hänsyn till hur sjuksköterskan påverkas av att möta ett barn som har blivit utsatt för misshandel. Det bidrar till att i framtiden hjälpa sjuksköterskan att känna sig tryggare i att anmäla och berätta om sina misstankar vilket på lång sikt ökar möjligheterna för ett barn att kunna få leva i en trygg och säker miljö.

(17)

13

Referenslista

Barrett, E., Denieffe, S., Bergin, M., & Gooney, M. (2017). An exploration of paediatric nurses' views of caring for infants who have suffered nonaccidental injury. Journal of clinical

nursing, 26(15–16), 2274–85.

Ben Natan, M., Faour, C., Naamhah, S., Grinberg, K., & Klein-Kremer, A. (2012). Factors affecting medical and nursing staff reporting of child abuse. International Nursing Review,

59(3), 331–337. https://doi.org/10.1111/j.1466-7657.2012.00988.x

Benner, P. (1993). Från novis till expert: mästerskap och talang i omvårdnadsarbetet. Lund: Studentlitteratur.

Bredlöv B, Tingberg B, & Ygge B. (2008). Nurses’ experience in clinical encounters with children experiencing abuse and their parents. Journal of Clinical Nursing (Wiley-Blackwell),

17(20), 2718–2724. https://doi.org/10.1111/j.1365-2702.2008.02353.x

Brottsförebyggande Rådet. (2011). Den polisanmälda barnmisshandeln: Utvecklingen fram

till 2009. Från

https://bra.se/download/18.1c89fef7132dd6d7b4980005469/1371914736195/2011_16_polisa nmald_barnmisshandel.pdf

Einboden, R., Rudge, T., & Varcoe, C. (2019). Beyond and around mandatory reporting in nursing practice: Interrupting a series of deferrals. Nursing Inquiry, 26(2), N.PAG.

https://doi.org/10.1111/nin.12285

Eisbach, S., & Driessnack, M. (2010). Am I sure I want to go down this road?

Hesitations in the reporting of child maltreatment by nurses. Journal for Specialists in

Pediatric Nursing, 15(4), 317–323. https://doi.org/10.1111/j.1744-6155.2010.00259.x

Feng J, Fetzer S, Chen Y, Yeh L, & Huang M. (2010). Multidisciplinary collaboration reporting child abuse: A grounded theory study. International Journal of Nursing Studies,

47(12), 1483–1490. https://doi.org/10.1016/j.ijnurstu.2010.05.007

Kristensson, J. (2014). Handbok i uppsatsskrivande och forskningsmetodik för studenter inom hälso-och vårdvetenskap. Stockholm: Natur & Kultur.

Lazenbatt A, & Freeman R. (2006). Recognizing and reporting child physical abuse: a survey of primary healthcare professionals. Journal of Advanced Nursing (Wiley-Blackwell), 56(3), 227–236. https://doi.org/10.1111/j.1365-2648.2006.04030.x

Lines, L., Hutton, A., & Grant, J. (2018). How Do Nurses Keep Children Safe From Abuse and Neglect, and Does it Make a Difference? A Scoping Review. Journal of Pediatric

Nursing, 43, e75–e84. https://doi.org/10.1016/j.pedn.2018.07.010

Lines, L. E., Hutton, A. E., & Grant, J. (2017). Integrative review: Nurses’ roles and experiences in keeping children safe. Journal of Advanced Nursing, 73(2), 302–322. https://doi.org/10.1111/jan.13101

(18)

14

Mulryan, K., Cathers, P., & Fagin, A. (2000). Combating abuse, part II: protecting the child. Nursing, 30(7), 39–45.

https://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db=rzh&AN=107125837&site=ehost-live

Mulryan K, Cathers P, & Fagin A. (2004). How to recognize and respond to child abuse.

Nursing, 34(10), 52–57.

Piltz A, & Wachtel T. (2009). Barriers that inhibit nurses reporting suspected cases of child abuse and neglect. Australian Journal of Advanced Nursing, 26(3), 93–100. Retrieved from https://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db=rzh&AN=105359846&site=ehost-live

Regeringen. (2019). Barnkonventionens väg mot svensk lag. Från

https://www.regeringen.se/regeringens-politik/barnkonventionens-vag-mot-svensk-lag/ Rowse V. (2009). Support needs of children’s nurses involved in child protection cases.

Journal of Nursing Management (Wiley-Blackwell), 17(6), 659–666.

https://doi.org/10.1111/j.1365-2834.2009.00987.x

Russell M, Lazenbatt A, Freeman R, & Marcenes W. (2004). Child physical abuse: health professionals’ perceptions, diagnosis and responses. British Journal of Community Nursing,

9(8), 332–338. Retrieved from

Rädda barnen. (2018). Brott mot barn 2016 och 2017. Från

https://www.raddabarnen.se/globalassets/dokument/rad--kunskap/arbetar-for-barn/rb_rapport_brottmotbarn_2018.pdf

Schols, M. W., de Ruiter, C., & Ory, F. G. (2013). How do public child healthcare

professionals and primary school teachers identify and handle child abuse cases? A qualitative study. BMC Public Health, 13(1), 807. https://doi.org/10.1186/1471-2458-13-807

Socialstyrelsen. (2014). Barn som far illa eller riskerar att fara illa: En vägledning för hälso-

och sjukvården samt tandvården gällande anmälningsskyldighet och ansvar. Från

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/vagledning/2014-10-4.pdf

Socialstyrelsen. (2016). Kartläggning av orosanmälningar i 22 kommuner. Från

http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2016/kartlaggningavorosanmalningari22kommuner Socialstyrelsen. (2019). Orosanmälan om barn som far illa. Från

https://www.socialstyrelsen.se/stod-i-arbetet/barn-och-unga/barn-och-unga-i-socialtjansten/barn-som-far-illa/

(19)

15

Svärd, V. (2017). Assessing children at risk: organizational and professional conditions within children’s hospitals. Child & Family Social Work, 22, 81–91.

https://doi.org/10.1111/cfs.12291

Thurston C. (2006). Part 29e: child abuse: recognition of causes and types of abuse.

Practice Nurse, 31(10), 51–57.

Tveiten, S. (2018). Hälsopedagogik. (Upplaga 1). Lund: Studentlitteratur. UNICEF. (2019). Hur många länder har skrivit under barnkonventionen? Från https://unicef.se/fragor/hur-manga-lander-har-skrivit-under-barnkonventionen

UNICEF. (2019). Inget barn ska behöva utsättas för våld. Från https://unicef.se/fakta/vald-mot-barn

Vetenskapsrådet. (u.å). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig

forskning. Från http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf

World Medical Association. 2018. WMA declaration of Helsiniki: -Ethical principles for

medical research involving human subjects. Från

https://www.wma.net/policies-post/wma-declaration-of-helsinki-ethical-principles-for-medical-research-involving-human-subjects/ Öresland & Lützen. (2014). Etiska stigar och moraliska vandringar. I A Friberg, F. & Öhlén, J. (red.) (2014). Omvårdnadens grunder Perspektiv och förhållningssätt. (2. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

(20)

16

Bilagor

Bilaga 1 sökmatris

Databas

Sökord

Resultat av

sökningen

Antal träffar

Urval 1

Lästa titlar

Urval 2

Lästa abstract

Urval 3

Antal artiklar till studien

Cinahl

2019-11-18 Kl. 23.00 Begränsningar • English language • Peer- reviewed 1. ”Child abuse” 14 021 2. Nurs* 838 650 3. Reporting 698 811 4. ”Child abuse” AND nurs* 1 620 5. ”Child abuse” AND nurs* AND Reporting 177 102 50 9

Psycinfo

2019-11-25 Kl. 17.00 Begränsningar • English language • Peer- reviewed “child abuse” 28 052 Nurs* 134 756 Reporting 45 280

(21)

17 ”Child abuse” AND Nurs* 1 382 ”Child abuse” AND nurs* AND reporting 148 20 10 1

(22)

18

Bilaga 2: Artikelmatris

1(10)

Författare, år, titel, tidskrift, sidnr och land

Syfte Metod Värdering Resultat

Ben Natan, M., Faour, C., Naamhah, S., Grinberg, K., & Klein-Kremer, A. (2012). Factors affecting medical and nursing staff reporting of child abuse. International Nursing Review,

59(3), 331–337.

https://doi.org/10.1111/j.1466-7657.2012.00988.x

Israel

The purpose of the research was to examine whether the theory of planned behaviour succeeds in predicting nursing and medical staff reporting of suspected child abuse.

Metod: Deskriptiv och komparativ tvärsnittsstudie Design: Kvantitativ design Inklusionskriterier: Jobbat med barn på ett sjukhus i minst 6 månader Exklusionskriterier: Framgår inte

Urval: Avsiktligt urval Bortfall: Framgår ej Studiegrupp: 143 sjuksköterskor och 42 läkare Datainsamlingsmetod: Frågeformulär Analysmetod: Beskrivande statistik Styrkor: Tydliga Inklusionskriterier Datamättnad uppnåddes Svagheter: Exklusionskriterier framkommer inte.

Eventuellt bortfall redovisas inte.

Studiekvalite: Hög

Det var en uppenbar skillnad i anmälan av barnmisshandel mellan läkare och

sjuksköterskor där läkare anmäler mer. Motvilja mot barnmisshandel och hur man ser på sitt professionella ansvar påverkar anmälan. Gemensamt för

professionerna var känslomässiga faktorer.

(23)

19

2(10) Författare, år, titel, tidskrift,

sidnr och land

Bredlöv B, Tingberg B, & Ygge B. (2008). Nurses’ experience in clinical encounters with children experiencing abuse and their parents.

Journal of Clinical Nursing (Wiley-Blackwell), 17(20), 2718–2724.

https://doi.org/10.1111/j.1365-2702.2008.02353.x

Sverige

The aim of this study was to identify nurse’s experiences in the clinical care of

children experiencing abuse. The objective was to assess how nurses remain

professional especially when the suspected perpetrator is a parent.

Metod: Deskriptiv studie Design: Kvalitativ design Inklusionskriterier: Sjuksköterskor som har behandlat ett misshandlat barn.

Exklusionskriterier: Framgår inte

Urval: Avsiktligt urval Bortfall: Framgår ej Studiegrupp: 11 sjuksköterskor Datainsamlingsmetod: Semistrukturerad intervju Analysmetod: Kvalitativ innehållsanalys Styrkor: Citat från deltagarna Tydlig resultatdel Svagheter: Exklusionskriterier framgår inte Eventuella bortfall redovisas inte Forskarnas förförståelse redovisas inte Studiekvalite: Hög Deltagarna uttryckte

svårigheter att upprätthålla en professionell roll i möten med föräldrarna. Sjuksköterskorna var missnöjda över att behöva axla roller utöver sin

(24)

20

sidnr och land

Einboden, R., Rudge, T., & Varcoe, C. (2019). Beyond and around mandatory reporting in nursing practice: Interrupting a series of deferrals. Nursing Inquiry, 26(2), N.PAG. doi.org/10.1111/nin.12285 Australien och Nya Zeeland

The aim of the study was to investigate the work of nurses' obligation to report child abuse

Metod: Deskriptiv studie Design: Kvalitativ design Inklusionskriterier: Legitimerad sjuksköterska, Jobba med spädbarn, ungdomar och deras familjer i något sammanhang, varit

medverkande vid minst en orosanmälan Exklusionskriterier: Framgår inte Urval: Ändamålsurval Bortfall: Framgår ej Studiegrupp: 23 Sjuksköterskor Datainsamlingsmetod: Semistrukturerad intervju Analysmetod: Komparativ metod Styrkor: Citat från deltagare Tydlig redovisning av resultat Svagheter: Eventuella exklusionskriterier framkommer inte. Studiekvalite: Medelhög

Deltagarna i studien menade att det finns tre faser i att anmäla barnmisshandel; att bli medveten om den eventuella misshandeln, att ingripa på barnets och/eller familjens vägnar samt att anmäla till myndigheter.

(25)

21

sidnr och land

Eisbach, S., & Driessnack, M. (2010). Am I sure I want to go down this road?

Hesitations in the reporting of child maltreatment by nurses. Journal for

Specialists in Pediatric Nursing, 15(4), 317–323.

https://doi.org/10.1111/j.1744-6155.2010.00259.x

USA

The purpose of this study was to explore the process of mandated reporting of child maltreatment by pediatric nurses.

Metod: Deskriptiv studie Design: Kvalitativ design Inklusionskriterier: sjuksköterskor inom akut- och/eller kommunal sjukvård och har erfarenhet av

orosanmälningar gällande barn som far illa.

Exklusionskriterier: Framgår inte

Urval: Avsiktligt urval Bortfall: Framgår inte Studiegrupp: 23 sjuksköterskor där 10 var skolsjuksköterskor, 7 var barnsjuksköterskor och 6 var barnsjuksköterskor med psykiatrisk inriktning. Datainsamlingsmetod: Semistrukturerad intervju Analysmetod: Grounded theory

Styrkor: Tydligt urval Svagheter: Exklusionskriterier framkommer inte Eventuella bortfall redovisas inte Författarnas eventuella förförståelse redovisas inte Studiekvalite: Hög

Skillnader har påvisats i anmälningsprocessen som sjuksköterskan genomgår inför utförande av orosanmälan. När sjuksköterskor tvekar i det första skedet av processen, fördröjs orosanmälan av antingen sekretess eller personliga skäl. Bemötande från socialservicen påverkade sjuksköterskorna i anmälningsprocessen.

(26)

22

sidnr och land

Feng J, Fetzer S, Chen Y, Yeh L, & Huang M. (2010). Multidisciplinary collaboration reporting child abuse: A grounded theory study. International

Journal of Nursing Studies, 47(12),

1483–1490.

doi.org/10.1016/j.ijnurstu.2010.05.007 Taiwan

The aim of this study was to explore the experiences and perspectives of

professionals working with other disciplines when reporting child abuse.

Metod: Deskriptiv studie Design: Kvalitativ design Inklusionskriterier:

Människor som har jobbat med barn som farit illa

Exklusionskriterier: Framgår inte

Urval: Avsiktligt urval Bortfall: Framgår ej Studiegrupp: 5 sjuksköterskor, 5 läkare, 6 socialtjänstarbetare och 5s lärare Datainsamlingsmetod: Semistrukturerad intervju Analysmetod: Grounded theory

Styrkor: Tydligt uppdelat mellan yrkesgrupperna, Citat från deltagare, Tydlig resultatdel med kategorier

Svagheter: Otydliga Inklusionskriterier, Exklusionskriterier framkommer inte, Risk för feltolkning vid översättning

Eventuella bortfall redovisas inte

Studiekvalite: Medelhög

Utifrån erfarenheten från deltagarna har samarbetet mellan de olika instanserna inte alltid fungerat till fördel för barnet. Sjuksköterskorna påpekar

kommunikationsproblem med socialservicen vid rådfrågan inför en eventuell orosanmälan och att ingen återkoppling sker. Detta har lett till att orosanmälan inte gjorts i de fall där det krävdes.

(27)

23

sidnr och land

Lazenbatt A, & Freeman R. (2006). Recognizing and reporting child physical abuse: a survey of primary healthcare professionals. Journal of

Advanced Nursing (Wiley-Blackwell), 56(3), 227–236.

https://doi.org/10.1111/j.1365-2648.2006.04030.x

Storbritannien

The aim of the study was to investigate the self-reportedability of three different groups of healthcare

professionals,namely, CNs, general medical practitioners and general dental practitioners to recognise and report child physical abuse. A secondary aim was to assess the educational needs of these healthcare professionals.

Metod: Tvärsnittsstudie Design: Kvantitativ design Inklusionskriterier: Framgår inte

Exklusionskriterier: Framgår inte

Urval: Stratifierat urval Bortfall: Framgår ej Studiegrupp: 419 deltagare där 139 var sjuksköterskor, 147 läkare och 133 tandläkare. Datainsamlingsmetod: Frågeformulär med slutna och öppna frågor.

Analysmetod: Statistisk analys, kontent analys Innehållsanalys Styrkor: Tydlig resultatdel. Datamättnad uppnåddes Författarnas förförståelse redovisas tydligt

Svagheter: Inga tydliga inkluderingskriterier. Inga tydliga exkluderingskriterier. Eventuella bortfall redovisades inte. Studiekvalite: Medelhög

Mer än hälften av deltagarna sa att det hade sett ett fall av misstänkt barnmisshandel under sitt arbetsliv men bara 47% hade faktiskt gjort en anmälan. De flesta av de svarande var medvetna om hur det gick till för att göra en anmälan gällande fysik barnmisshandel. Men 79% efterfrågade mer utbildning inom ämnet.

(28)

24

sidnr och land

Rowse V. (2009). Support needs of children’s nurses involved in child protection cases. Journal of

Nursing Management (Wiley-Blackwell), 17(6), 659–666.

https://doi.org/10.1111/j.1365-2834.2009.00987.x

Storbritannien

The aim of the study was to explore the

experiences of nurses working in a hospital paediatric department, who had direct

involvement in child protection cases, to discover their support needs and suggest developments in training and support.

Metod: Fenomenologisk tillvägagångssätt

Design: Kvalitativ design Inklusionskriterier:

Sjuksköterskor som har varit involverade i orosanmälan Exklusionskriterier: Sjuksköterskor som inte har erfarenhet av barnmisshandel Urval: Avsiktligt urval Bortfall: 3

Studiegrupp: 15 sjuksköterskor

Datainsamlingsmetod: Semistrukturerad intervju Analysmetod: Framgår inte

Styrkor: Citat användes i resultatet

Tydliga Inklusions- och exklusionskriterier Tydliga frågeställningar och syfte Datamättnad uppnådd Svagheter: Författarens eventuella förförståelse redovisas inte Analysmetod framgår inte Studiekvalite: Hög

Sjuksköterskor uttryckte att involveringen av att skydda ett barn hade bestående inverkan på dem. Sjuksköterskor behöver uppbackning, information och stöd av en kunnig person under och efter att en orosanmälan görs.

(29)

25

sidnr och land

Russell M, Lazenbatt A, Freeman R, & Marcenes W. (2004). Child physical abuse: health

professionals’ perceptions, diagnosis and responses. British

Journal of Community Nursing, 9(8), 332–338.

Storbritannien

The aim of the study was to assess primary health professionals' perceptions of and ability to recognize child physical abuse in their practice. Metod: Tvärsnittsstudie Design: Kvantitativ design Inklusionskriterier: Framgår inte Exklusionskriterier: Framgår inte

Urval: Stratifierat urval Bortfall: Framgår ej Studiegrupp: 419 deltagare där 133 var läkare, 147 var tandläkare och 139 var

sjuksköterskor

Datainsamlingsmetod: Frågeformulär med slutna och öppna frågor

Analysmetod: Statistisk analys

Styrkor: Innehåller citat från deltagare

Svagheter: Inklusions- och exklusionskriterier framkommer inte. Studiekvalite: Medelhög

Resultaten att det finns en professionell motvilja mot att erkänna och rapportera barnmisshandel. Detta kan minskas genom att tillhandahålla utbildning inom flera

yrkesgrupper och stöd till yrkespersoner inom hälso- och sjukvården.

(30)

26

sidnr och land

Schols, M. W., de Ruiter, C., & Ory, F. G. (2013). How do public child healthcare professionals and primary school teachers identify and handle child abuse cases? A qualitative study. BMC Public

Health, 13(1), 807.

https://doi.org/10.1186/1471-2458-13-807

Nederländerna

The aim of this qualitative study was to investigate Dutch frontline workers’ child abuse detection and reporting behaviors.

Metod: Deskriptiv studie Design: Kvalitativ design Inklusionskriterier: Framgår inte Exklusionskriterier: Framgår inte Urval: Bekvämlighetsurval Bortfall: Framgår ej

Studiegrupp: 16 lärare och 17 sjuksköterskor. Datainsamlingsmetod: Fokusgruppintervjuer, Analysmetod: Integrerad analys Styrkor: Författarnas förförståelse redovisas tydligt Tydlig resultatdel Svagheter: Inklusions- och exklusionskriterier framkommer inte. Studiekvalite: Hög

Resultaten visade att båda yrkesgrupperna är medvetna om tecken och risker gällande barnmisshandel men att dem saknar kunskap gällande rutiner.

(31)

27

sidnr och land

Svärd, V. (2017). Assessing children at risk: organizational and professional conditions within children’s hospitals. Child &

Family Social Work, 22, 81–91.

https://doi.org/10.1111/cfs.12291 Sverige

The aim of this research was to focus on the knowledge and working experiences of physicians, nurses, nurse assistants and HSW:s and on the available organizational and

professional support that they state they have.

Metod: Deskriptiv studie Design: Kvantitativ design

Inklusionskriterier: Personer som jobbar inom slutenvård

Exklusionskriterier: Personer som jobbar på en mottagning Urval: Bekvämlighetsurval Bortfall: 70 Studiegrupp: 119 sjuksköterskor, 72 läkare, 70 undersköterskor och 34 socialarbetare Datainsamlingsmetod: Frågeformulär Analysmetod: Statistisk analys Styrkor: Tydliga

frågeställningar och syfte Urval och bortfall tydligt beskrivet

Svagheter:

Författarens förförståelse redovisas inte

Studiekvalite: Hög

Resultatet visade att sjukhusen skilde sig åt i stöd som erbjuds personal. Alla sjuksköterskor hade inte fått den utbildningen de behövde. Det visade att olika professioner visade olika nivåer av kunskap och medvetenhet om riktlinjer.