Att regissera eller att bli regisserad
MFA Uppsats Alexandra Larsson Jacobson 2020
Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte. (Marie-Louise Ekman i Aftonbladet 1990)
Att regissera eller att bli regisserad i livet är något som genomsyrar denna uppsats. Förr och nu, bakåt och framåt. Fiktionen och verkligheten möts i ett potpurri. Där delar från mitt liv
transformeras till poesi och konst. Där andra regisserar hur vi/jag skall agera och vi/jag regisserar andra. Jag tycker att det är intressant att titta på livet som en form av teater. Där ständigt olika scener utspelar sig. Och där vi ofta byter roller. Där de roller eller masker vi iklär oss tar sin form från barnsben.
Jag stod där med vit dräkt, vita tights, vita dansskor, vit tyllkjol och en knut högt på huvudet. Jag var fem år, stod framför spegeln och skulle strax gå ut på scenen. Den scen som jag hade stått på förut. Första gången var jag tre år, men det minns jag inte i dag, och sista gången var jag 19 år. Det blev ingen dansare av mig trots alla timmar av övande och egna iscensättningar i hemmet. Gärna framför teven där jag kunde härma, klä ut mig och drömma mig bort genom dansen och musiken från MTV.
- Jag pratar för mycket
- Du känner för mycket
- Jag sa att du är för mycket
- Jag sa att jag är mycket för mycket
I dag är det konsten som står i första rummet och mitt konstnärskap är väldigt präglat av just
scenen, teatern, kroppen och att gestalta en historia. Jag ser mig själv som en berättare. Men utan ord, där bilden och dess stämningar och iscensättningar får tala för sig själva.
Från att ha arbetat iscensatt med tomma rum och installationer så har jag under senare tid börjat arbeta med dansare och skådespelare/aktörer. Jag har skapat möten mellan mänskliga kroppar, skulptur, rörelsematerial och rum. Samarbeten har kommit att bli allt mer viktigt för mitt
konstnärskap.
Att jag blev mamma för två år sedan har gjort att jag tittar mer inåt på min egen familjerelation där frågor om det sociala arvet varit viktiga för mig att undersöka.
Hösten 2018 var jag tillbaka innanför skolans väggar och det kändes både spännande och läskigt. Det var ju ett tag sedan jag var i ateljén. Året innan hade jag varit i min mammabubbla och inte direkt skapat någon konst.
Min konstnärliga praktik hade varit igång i flera år. Jag tog min kandidatexamen 2012 och jag hade arbetat på i ateljén sedan dess. I små som stora projekt. Innan mina år vid konsthögskolan utbildade jag mig till fotograf och hade då en idé om att verka som dokumentärfotograf. Min fascination för människor och deras liv fanns hos mig tidigt och det är mycket av det som jag hämtar inspiration ifrån.
Under den hösten så satt jag mest i ateljén och försökte komma tillbaka till mitt arbete och öppna upp nya vägar. På min ateljévägg satt ett utskrivet brev från Sol LeWitt skrivet till Eva Hesse sommaren 1964. Där ger LeWitt råd om självtvivel och om hur man kan övervinna kreativa blockeringar och få fram lekfullheten och lusten. Jag läste brevet emellanåt under den första terminen då jag upplevde kreativ blockering. Gav mig en påminnelse om att ha roligt och leka. Jag försökte plocka ner mig själv och inte tänka att allt skall vara så bra och välputsat och det kan vara bra om det skaver lite och att allt inte måste resultera i ett färdigt konstverk. Efter ett tag började jag känna mig mer fri och ville leka.
En del ur brevet från LeWitt till Hesse:
Just stop thinking, worrying, looking over your shoulder, wondering, doubting, fearing, hurting, hoping for some easy way out, struggling, grasping, confusing, itching, scratching, mumbling, bumbling, grumbling, humbling, stumbling, numbling, rambling, gambling, tumbling, scumbling, scrambling, hitching, hatching, bitching, moaning, groaning, honing, boning, horse-shitting, hair-splitting, nit-picking, piss-trickling, nose sticking, ass-gouging, eyeball-poking, finger-pointing, alleyway-sneaking, long waiting, small stepping, evil-eyeing, back-scratching, searching, perching, besmirching, grinding, grinding, grinding away at yourself. Stop it and just DO
Jag satt den hösten i min ateljé och testade olika saker och läste mycket. Alltifrån böcker av Marguerite Duras med hennes olika kvinnoskildringar till Jacques Lacan om spegelstadiet och boken Jagets Teatrar av Joyce MacDouglas som jag har återkommit till under mina verksamma år. Jag hade fyllt ateljén med spegelmaterial, utprintade fotografier och kläder från olika tider av mitt liv. Kläder som även min mor och mormor hade burit. Jag skulpterade och vakuumförpackade dem i ett försök att se om de gick att använda. Kläder har alltid haft en stor betydelse för mig och jag hade från tidig ålder ett stort behov av att sy om och uttrycka mig med kläder.
Under den hösten fick jag ett brev på posten av min mamma där hon hade klippt ut en artikel om en av mina gamla danslärare som nu var i 85-årsåldern och som fortfarande undervisade trots sin höga ålder. Jag blev berörd av artikeln och hennes livshistoria, då hon kom från kriget i Tyskland som ung. Jag hade ju ingen aning om hennes livshistoria. Detta sådde ett frö och idén kom till mig att jag ville arbeta med tre av mina gamla danslärare som varit betydelsefulla för mig under min uppväxt. Jag lyckades få tag i dem alla på telefon. Två av dem var med på tåget, medan den äldsta, som är 85 år och dansar än, tackade nej.
När jag gick en kurs i formtagning möttes min iver av min lärare
med att hon sa åt mig att sakta ner och lugna mig. Känslan av
lust byttes snabbt till skamsenhet.
I vissa relationer har jag tagit ett steg tillbaka och låter andras
vilja gå före. En vän ser det motsatta och säger att hon upplever
mig som stark.
I slutet av november satt jag på flyget ner till min hemstad. Jag hade nu fyra dagar framför mig då jag skulle arbeta med L som var en av de danslärarna som hade undervisat mig under
gymnasietiden.
På plats återvände jag till min gamla skola. Det var väldigt speciellt, det såg ut som förr och minnen flimrade förbi. Vi skulle filma L i den stora danssalen. Jag hade förberett mig väl men under processen kändes det svårt att fullt ut regissera L. Kanske var det för att hon var min gamla lärare och hon tyckte om att bestämma och var van vid det. Jag jobbade i ett mindre team med två tjejer som jag aldrig hade mött tidigare, men som jag hade fått rekommenderade som
- Kolla i kameran
- Rör dig sakta mot spegeln
- Jag vill att du skall plocka fram den första rörelsen som
kommer till dig
- Rör dig snabbare
- Akta spegeln, nu syns du
- Sluta prata nu
När jag såg konstverket Self-portrait at three years old av Gillian Wearing under utställningen
Behinde the mask, another mask” med Gillian Wearing och Claude Cahun på National Portrait
Gallery I London. Kände jag ett obehag och fascination. Jag hade sett verket men aldrig i verkligheten. Wearing hade klätt ut sig till den treåriga Wearing. Först ser det ut som ett vanligt svartvitt porträtt, men när man närmar sig ser man glipor runt ögonen som påvisar att hon bär en mask av sig själv som treåring. Det är lite obehagligt, men får mig att tänka på det inre barnet som vi alla bär på och hur präglade vi är av vår uppväxt. Av vårt behov av att både göra upp med det inre barnet och att kunna ta vara på dess lekfullhet.
Både Wearing och Cahuns konstnärskap har jag följt och inspirerar mig sedan flera år tillbaka. Även om Wearing och Cahun har verkat i två olika årtionden så arbetar de med självporträtt genom performance och fotografi genom liknade teman som kön, identitet och masker. Det som inspirerar mig i båda deras konstnärskap är hur det tar sig an viktiga och allvarliga frågor kring identitet på ett oftast lekfullt sätt. Som en slags allvarsam lek.
Under this mask, another mask.
I will never finish removing all these faces. (Claude Cahun,1930)
Gillian Wearing ,Self-portrait at three years old, 2004.
Den 12 juni klockan 9:00 packade jag bilen med utrustning och min ettåriga son. Det skulle bära av till Halland. Fem timmars biltur. Jag hade lite blandade känslor inför resan, för att åka hem och för att filma och fotografera mig, mamma och mormor. Jag skulle försöka närma mig vår berättelse som på så många sätt är komplex, men också kärleksfull.
Under planeringens gång och inför resan så hade jag ställt många frågor till mig själv. Är det just min mamma och mormor jag måste jobba med? Vad är det jag vill åt? Kan det bli för geggigt? Det är frågor jag har stött på redan i tidigare arbeten. Då försökte jag arbeta med min pappa i
iscensatta fotografier och intervjuer. Ett arbete som lagts på is.
Tre generationer av oss kvinnor som har stöttat varandra och samtidigt har haft gränslösa relationer till varandra där barnet blir den vuxna och vice versa.
Bilturen gick smidigt och väl framme välkomnades vi av mamma, hundar och hennes nybakta kaka. Vi slog oss ner på altanen och njöt av fikat och lugnet på platsen.
Jag tog kameran över axeln och promenerade runt i spåren av min barndom. Jag valde att ta mig an ett ”rum” vid sjön. Den där sjön jag hade varit och lekt vid och fiskat i så många gånger.
Sen fick det bli i en del av huset, det blev vardagsrummet. Jag skissade på idéer och hur jag skulle förhålla mig. Två dagar senare kom min mormor och nu skulle jag iscensätta dem. Och det var lättare sagt än gjort. Jag regisserade dem och de agerade. Först mormor och mamma, sen jag och mamma och till sist alla tre.
- Ställ er med era ryggar mot varandra
- Vila mot varandra
- Lita på varandra
- Sluta prata
Vi stod alla tre med sjön i ryggen bärandes på varsin spegel. Både den vackra skogen och delar av oss reflekterades i speglingarna, bara mormors ansikte möter betraktaren.
Jag ville undersöka symbiosen mellan mig och mor och motståndet mellan mor och mormor. Mamma bär ständigt mormor och jag bär min mamma. Något som har gjorts i generationer, där ingen bara har fått vara barnet.’
Väl hemkommen gick jag igenom materialet och kände direkt att detta inte funkar. Jag måste få känna mig fri i mitt arbete, detta blev för nära och komplicerat. Det var svårt för mig att titta på materialet och vara objektiv.
- Nu gör det ont i min rygg
- Kan Y verkligen hålla i mot mig, min balans är dålig
- Vi är snart klara. Bara lite till
Vi kramas, du kramar för hårt, jag gör motstånd, du trycker
på och jag går
Jag ser dig men du ser inte mig
Jag bär och bär och bär och bär och bär och bär dig
Jag säger släpp mig, släpp mig, släpp mig nu
Under den sommaren så funderade jag och skissade på hur jag kunde arbeta med dessa frågor. Hur kunde jag visualisera och prata om symbios, gränslöshet och speglingar. Jag gick igenom gamla hårddiskar och då fann jag ett tio år gammalt fotoprojekt där jag hade fotograferat tvillingar i deras hem. Jag minns att jag tänkte att allt jag har gjort och gör hänger ihop på ett eller annat sätt. Mycket tack vara detta så kom idén till mig att det hade varit intressant att arbeta med en vän till mig och hennes tonårsdotter. Just för att de är så lika till utseendet och dottern är i en spännande ålder. Jag ringde upp dem, förklarade mina tankar och frågade om de ville vara med i projektet och agera. Vi hörs ett kort tag efter och de tackar ja.
Så var projektet igång. Jag började diskutera mitt projekt med min sons kompis mamma som är yrkesdansare. Vi bestämde att hon skulle vara mitt bollplank under processen.
Kort därefter sågs vi alla fyra och testfilmade i en tom lokal. Jag kände ganska direkt att vi behövde filma verket i en lägenhet för att kunna hitta rätt nerv och rama in arbetet.
Någon månad senare så skulle vi filma. Det tog två dagar att iscensätta rummen och sätta ljuset. Jag stod nu redo med ett mindre filmteam och två aktörer. Under två dagar filmade vi verket. Jag var intresserad av att leka fram ett uttryck och återigen undersöka frågor kring det inre barnet, symbios och speglingar. När jag filmar verket Harder, Softer, Slower, Stronger ger jag regi:
- Ta hårdare i varandra
- Stryk mjukare över hennes hår
- Rör saktare vid skulpturen
Jag speglar och glittrar i ytan. Där draperiet blir ett skydd en
sköld och den yttre världen speglar sig.
Jag viker, knåda, klipper, bearbeta och bygger upp en form, med
motstånd som sen bryts ner.
Jag har blont långt hår, rosa byxor, svart polo och orangea
sockar.
Jag leker med en vän, kommer mamma in i rummet och
säger
- Var inte så hård
- Men jag bara lekte
Jag har svårt att ta emot mitt barns ömhet. När han vill
klappa mig men drar mig hårt i håret, säger jag strängt till
Videoverket Harder, Softer, Slower spelades in i en sekelskifteslägenhet på Östermalm i
Stockholm. Jag ville skapa en privat sfär. Att spela in verket i en studio var inget alternativ för jag ville skapa ett hem med all den detaljrikedom som finns i en autentisk lägenhet. Jag arbetade med filmiska lager i form av iscensättning med glitterdraperier, porslinsfigurer och rosa och blå
ljussättning. Där möts en mor och dotter, syskon eller den vuxne och dess inre barn i en allvarsam lek. I verket figurerar även en stor reflekterande metallskulptur som har en roll som betraktaren själv får skapa. Aktörerna leker med skulpturen och ett maktspel växer fram.
Marie-Louise Ekman säger:
Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.
(Marie-Louise Ekman i Aftonbladet 1990)
När jag hittade citatet så tyckte jag att det var så passande för mitt arbete. Hon beskriver på ett kort och direkt sätt, jag tolkar det som att man först är barn och blir bestämd över och sedan blir man vuxen och tar kontroll. Och att man skall ta chansen och ta den kontrollen för det finns inte fler liv.
