Äta eller ätas

NUMMER 1 1997

• •

eningen Kvinnovetenskaplig tidskrift. Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. För insända ej beställda ma-nuskript ansvaras ej.

Ansvarig utgivare: Mona Eliasson. Redaktörer: Ulrika Johnsen, Gabriella Ahmansson och Eva Wenström

(praktikant).

Redaktionskommitté: Cecilia Almlöv, Hedvig Ekerwald, Margaretha Fahlgren, Görel Granström, Gun Heimer, Denise

Malm-ka Nilsson och Kerstin Westerlund-Shands. Referensgrupp: Sylvia Benckert, Johanna Esseveld, Anita Göransson, Birgitta Holm, Tiina Rosenberg, Ulla Tebelius och Gert-rud Aström.

Kvinnovetenskaplig tidskrift utkommer med fyra nummer om året. Prenumerera ge-nom att sätta in 250 kr på pg 88 41 78-5. Stödprenumerationer å 300 kr eller mer är mycket välkomna.

Index över tidigare utkomna temanummer till och med -90 kan beställas från redak-tionen.

Box 256, 751 05 Uppsala. Tel. 018-10 31 32, 10 31 33. Fax 018-10 35 11.

E-mail Redaktionen@KvT.uu.se Grafisk form: Leif Thollander. Omslagsfoto: Ulrika Spets. Vinjetter: Maria Persson.

Tryckt på miljövänligt papper hos Wikströms, Uppsala.

ISSN 0348-8365.

© Författarna och Kvinnovetenskaplig tidskrift.

Utgivningen har möjliggjorts av anslag från Humanistisk - Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet och Utbildningsdepartementet

Nr 1 1997

Årg

18

Från redaktionen 1

KERSTIN W . SHANDS

Hur mycket plats får kvinnor (ä)ta npp? Mat, rum och kroppshyddor 4

LENA KÅRELAND

"Ett gästabud för hela världen" Mat och dryck i barnlitteraturen 14

ANNA MARIA STJÄRNELL

I begynnelsen var Lilit 26

GUNNEL FORSBERG

Jordbruk som tjänsteproduktion -en ekologisk välfärdssektor 30

ELISABETH L'ORANGE FURST

Den äckliga maten 39

CHRISTINA SJÖBLAD

Att amma eller inte amma

-ett problem i 1700-talets litteratur och verklighet 55

B o ROTHSTEIN

"Som man kan du ändå inte förstå vad jag sysslar med" 67

Pernilla Carlsson, Jag och Du, 1994.

Från Redaktionen

Kära läsarinnor,

Håller vi på att slukas upp av en sexistisk ma-joritetskultur som är på väg att ta över tolk-ningsföreträdet över den enda akademiska disciplin/politiska ställningstagandet som de-finierats av kvinnor och där kvinnorna har

kunskaps- och erfarenhetskompetensen? Te-mat för årets första nummer av KVT är "Äta el-ler ätas". Temat anknyter till produktion, kon-sumtion, mat, ätande och begär. Det kan ock-så omfatta frågor kring tolkningsföreträde. Något som känns angeläget i dagarna med an-ledning av de manliga självutnämnda

"nyfe-ministerna" som tagit över den offentliga dis-kursen; Jan Guillou och Stig Malm. Den förre har bland annat gjort sig känd för sina miso-gyna och heterosexistiska utspel, medan den senare är mannen som gett oss "svenskans vackraste ord". Nu har de i TV, kvällstidning-ar och andra media, gått ut för att försvkvällstidning-ara "de svaga kvinnornas intressen". Hur då? Genom att belägga kvinnorörelse och kvinnoforskare både med ansvar för att Sverige inte är jäm-ställt och för de mest utsatta kvinnornas situa-tion. Att på detta sätt använda kvinnor som vapen mot andra kvinnor är inget nytt. Men att ägna sig åt att kritisera det fåtal som arbe-tat aktivt för förändring, hellre än att kritisera de som varit helt passiva eller rent av motar-betat reformer, är inte trovärdigt! Kommer de manliga "nyfeministernas" ställningstagande rent konkret innebära en förändrad praktik även för dem själva? Kommer de att börja hantera sina manliga priviligier? Jan Guillou skrev i en av de stora kvällsdrakarna att det in-te längre finns något intresse för grubblande medelålders män. Var bor han?

I år förmörkades Internationella kvinnoda-gen av polisens våld mot kvinnor som demon-strerade för kvinnofrid under lugna och fred-liga former. Nu hoppas vi att polisens brutala metoder för att skingra demonstrationen inte ska avfärdas som ett utslag av "polisbrutalitet" i allra största allmänhet, utan ses som det stat-ligt sanktionerade könsförtryck det faktiskt är.

Att ett 70-tal unga kvinnliga demonstranter kan uppfattas som så "hotfulla" att man skick-ar dit 17 polisbilskick-ar, ridande polis och polis-hundar, visar på ett patologiskt tydligt sätt kvinnors begränsade utrymme i offentlighe-ten.

Att kvinnors utrymme är hårt reglerat i bå-de bå-det privata och bå-det offentliga rummet kan ta sig många och skiftande uttryck. Kvinnor agerar i/hanterar rummet utifrån olika strate-gier. I sin artikel om anorexi och bulimi ställer

Kerstin W. Shands frågan; "Hur mycket plats får

kvinnor (ä)ta upp?" Kan kvinnors ätstörningar vara ett krav på mera plats - ett krav på en utopisk rymd där inga kroppsliga eller rumsli-ga begränsninrumsli-gar råder? Elisabeth Uorange

Furst skriver i sin artikel "Den äckliga maten"

om att vända aversionen och avskyn till

njut-ning. Fokus i Fursts text ligger på de av kon-sumtionens särdrag som är knutna till identi-tetsproblematik och äckel. Matens potential till lycka, menar hon, beror på möjligheten att tilltalas kroppsligt och själsligt på samma gång.

I Gunnel Forsbergs artikel vill Forsberg

påvi-sa konsekvenserna av den könsmärkta dikoto-min mellan produktion/konsumtion samt vi-sa en väg att upphäva denna dikotomisering genom att skaffa kontroll över själva dikotom-ieringstecknet "/", det vill säga skiljelinjen mellan de två delarna. Med maten som hjälp analyserar hon vår fragmenterade vardagstill-varo och sätter samman feministisk teori med vetenskapsteoretisk male-stream.

Christina Sjöblad undrar i sin tur varför en

25-årig och frisk kvinna i 1740-talets Sverige inte själv ammade sin son. Sjöblad menar att de frågor som väcks pekar rakt in i familjens maktrelationer. Utifrån Christina Charlotta Hiärnes otryckta dagbok från 1700-talets mitt, låter hon oss färdas in i en familjetriangels centrala problemkomplex.

Vi har ett digert bildutbud i det här num-ret och alla konstnärer är kvinnor. Nina Eric-sons bilder är hämtade ur hennes projekt

In-timacy som hon ställde ut på Konstakademien

tidigare i år.

Gunna Grähs bilder från Här kommer tjocka släkten illustrerar Lena Kårelands artikel o m

grotesken i barnlitteraturen. Kåreland disku-terar olika förhållningssätt till frosseri och karneval i barnlitteraturen utifrån gästabu-dets tematik. Enligt Kåreland kan maten i barnlitteraturen både fungera som en protest och som en källa till glädje, trygghet och ge-menskap.

Temat "Äta eller ätas" anknyter både till konsumtion och aptit. Pernilla Carlsson gjorde en performance på Stockmans varuhus i Hel-singfors - KVT har bilderna! Vi visar också en serie bilder som hon ställt ut på Galleri TRE. Det är Pernilla Carlsson som illustrerar Anna

Maria Stjärneils essä om kvinnliga vampyrer.

Tillsammans med bl a Marianne Lindberg De

Geer illustrerar hon även Kerstin W. Shands

artikel.

För drygt ett år sedan avled Helen Chadwick, en av Storbrittaniens mest framträdande

yng-re konstnäyng-rer. Kunsthallen Brandts Klaedefab-rik visade under vintern, i samarbete med Portifolio Gallery i Glasgow, delar av Chad-wicks sista arbeten på en utställning med namnet Stilled Lives. KVT kan i detta nummer stolt presentera delar av de arbeten som ställ-des ut på Brandts Klasdefabrik. KVT vill sär-skilt tacka Lene Burkhard och Brandts Klede-fabrik för att vi fått möjlighet att publicera Chadwicks bilder.

Vi också mäkta stolta över att kunna pre-sentera en präktig och väl tilltagen

recen-sionsavdelning. Där gör oss Anna-Zara

Lind-bom bekanta med tidskriften Thamyris och Ar-ne Nilsson introducerar oss för forskning kring

den mystik som omgärdar amerikanska ma-rinsoldater. Tiina Rosenberg presenterar ett

ur-val av det senaste inom finsk genusforskning

och Mark Graham recenserar Kroppens Tid.

Eva Ohlsson och Ulrika Spets har besökl

Smart Show -97 och berättar om sina intryck

under rubriken "Vad händer". Bo Rothstein fortsätter diskussionen kring Karin Wider-bergs Kunskapens Kön som Hedvig Ekerwald startade i vårt förra nummer. I det här numret är det Kerstin W. Shands som vandrar under stjärnhimlen och delger oss sina tankar i en essä med titeln "Ur kökets mörker".

Slutligen vill vi uppmana er att skriva till oss. Vad tycker ni är bra? Har ni konkreta för-slag på vad ni skulle vilja läsa om? Vill ni skri-va själskri-va? Hör av er!

S T Ö D F O R S K N I N G E N

P G S O S I 9 2 - 7 Vår höga levnadsstandard har en baksida. På grund av vårt sätt att leva idag löper vi allt större risk att drabbas av hjärt-och lungsjukdomar. Ingen satsar mer på oberoende forskning för att bekämpa dessa sjukdomar än Hjärt-Lungfonden. Men vi tvingas ändå säga nej till hälften av alla forskare av ekonomiska skäl. Hjälp oss att säga ja — för ett friskare Sverige.

Tryckeriet beklagar

- att den mörkblå tryckfärgen på pärmen till 3-4/96 i ett mindre antal fall visat sig flagna - att ett 20-tal för oss okända prenumeranter aldrig nåddes av sitt exemplar av 3-4/96

Redaktionen sänder ut nya nummer utan kostnad på begäran

TEL D2D-4 1 1 O 1 7

STIFTELSEN FÖR INSAMLINGSKONTROLL, SFI, KONTROLLERAR ATT DE INSAMLADE PENGARNA ANVÄNDS PÅ RÄTT SÄTT.

KERSTIN W . SHANDS

Hur mycket plats får kvinnor (ä)ta upp?

Mat, rum och kroppshyddor

Varför tycker kvinnor

i västvärlden att de är för stora ?

För stora för vad, för vem., för vilka sorts utrymmen ?

För kvinnor finns speciella samband mellan rum och mat.

Kvinnors samtidiga känsla av hotade gränser och önskan om

mer utrymme ingår som centrala element

i rumsfobier och matstörningar.

Under den viktorianska eran var det inte

rik-tigt passande för kvinnor av god familj att visa sig glupska. Viss mat ansågs dessutom som mer olämplig än annan. Kött ansågs kunna höja kroppstemperaturen och elda på passio-ner (det engelska ordet för kött, 'meat', var ett slanguttryck för 'män', något som pekar på en länk mellan mat och sexualitet). Det var un-der den här perioden som kvinnors självsvält började sprida sig allt mer på båda sidor At-lanten.

Anorexia nervösa (som fick sitt namn på 1870-talet) är förvisso ingen modern sjuk-dom. Under medeltiden knnde religiösa kvin-nor som Katarina av Siena (1347-1380) avstå från att äta för att uppnå en högre andlighet - ett fenomen som fått namnet anorexia

mi-rabilis. 1 dessa kvinnors skrifter finner man of-ta en besatthet i bildspråket som rör mat och dryck. När sedan religionen började ge vika för vetenskap och sekularisering under den viktorianska epoken, blev 'anorexia mirabilis' istället 'anorexia nervösa'. Att leva utan att äta uppfattades alltmer som ett irrationellt, un-derligt och föråldrat sätt att eftersträva epifa-nier. Att fasta sågs nu som ett sjukdomssymp-tom (Brumberg).

Självsvält måste ha verkat särskilt provoce-rande i en tid då medelklassens umgängesliv i Europa och Amerika i allt större utsträck-ning samlades runt utsökta och

välregissera-de middagsbjudningar. I välregissera-det sammanhanget skulle anorexi kunna ses som en protest mot en borgelig livsstil. I sitt förbund med över-emotionella, hysteriska eller extastiska till-stånd kan artonhundratalsanorexin också ses som en utmaning mot en samtida, rationalis-tisk, manlig vetenskap inriktad på det exakt mätbara och verifierbara. Den amerikanske 1800-talsläkaren William Hammond såg i anorexin en längtan efter extas i linje med äldre trosläror, en längtan som inte riktigt passade in under 'framstegets århundrade'. Joan Brumberg föreslår, att fler kvinnor än män under 1800-talet höll fast vid en äldre tro på andliga eller övernaturliga krafter, en tro med kvinnliga förtecken, som verkade som en provokation i ett alltmer sekulariserat samhälle. Enligt Brumberg kan man också se samband mellan anorexi och det tidiga 1900-talets antimodernism, som drogs till det mys-tiska och extamys-tiska, det vill säga till något som liknar det starka, andliga patos som mirabilis-anorektikerna eftersträvat (Brumberg 99-100, 92).

Samband mellan mat och rum

Eftersom mat har ett arketypiskt symbolvärde kan man fråga sig vilka värden eller ideologier det är som förkastas, när man matvägrar - el-ler omvänt, vilken fundamental hunger, brist

Helen Chadwick, Forfcengelighed, 1986. Från utställningen Stilled Lives 1997 vid Kunsthallen Brandts Kl sedefabrik.

eller otillräcklighet man försöker tillfredsstäl-la genom att överäta. Varför har västerländska kvinnor idag känslan att de är för stora? För stora för vad, för vem, i vilka sammanhang? Enligt vilka måttstockar? För vilka rum är de för stora?

I det extatiska och hysteriska - förr och nu — ser jag en längtan efter ett gränsöverskri-dande av både kvinnokroppen och kvinno-rummet. Under 1900-talets andra hälft ser denna längtan annorlunda ut, men rums- och

gränsproblematiken finns kvar. I den här arti-keln vill jag fokusera sambanden mellan mat och rum, (över) ätande och icke-ätande. Jag tror, att kvinnors känsla av hotade gränser, kroppsliga eller psykologiska, och deras läng-tan ut ur ett instängt kvinnorum, ingår som centrala element i såväl ruinsfobier (agorafo-bi och klaustrofo(agorafo-bi) som i matstörningar

(anorexi och bulimi). För kvinnor finns spe-ciella och komplexa samband mellan mat, kropp och rum.

Sambanden mellan kroppsvikt och kultur samt mellan rum och hierarki är otaliga och intrikata. Kroppsfettet har en särskild funk-tion i kvinnors sexuella utveckling och fertili-tet. Flickor måste ha en viss vikt innan men-struationen kan börja, och om man går under den vikten, upphör menstruationen. Under graviditeten kan en viss del av viktökningen inte förklaras utifrån vare sig diet eller kultu-rell kontext; den saknar förklaring (Caskey

176). Kroppsfett och kvinnlighet hör ihop på speciella sätt, något som med vår samtida syn på fett blir problematiskt. I vår samtida kultur kodas fett som kvinnligt, samtidigt som fetma associeras med lägre klasser i samhället, med inkompetens och brist på viljestyrka. Eftersom kroppen - liksom kvinnan - i västerlandet län-kas med natur i motsats till kultur, följer att ju mer kropp man har, desto mer okultiverad och ociviliserad måste man vara (Bordo).

De flesta anorektiker (runt 95 procent) är kvinnor, och de har traditionellt varit av me-del- eller överklass, det vill säga de samhälls-klasser som mest velat framstå som kultivera-de och civiliserakultivera-de. Bland kultivera-de få män som likultivera-der av anorexi kommer däremot de flesta från mindre välbärgade familjer, och deras prog-nos för tillfrisknande är generellt sämre; de har oftare än kvinnorna lidit av svår övervikt innan de blev anorektiker (Brumberg 12). Matstörningar är huvudsakligen ett kvinnligt problem, som nu sprider sig till alla samhälls-klasser. Joan Brumberg hävdar, att mellan fem och tio procent av amerikanska kvinnor drab-bas varje år, och att 150,000 dör - en ofattbar siffra. Andra studier tyder på att upp till hälf-ten av undersökta kvinnor hade någon typ av matstörning, även om lindrig (Palm 133). Om matstörningar förr mest drabbade väster-ländska kvinnor, sprider de sig nu till utveck-lingsländer som anammat västerländska ideal.

Ända sedan andra världskriget har antalet fall av anorexi ökat. Finns del något samband mellan denna ökning och kvinnors ökade krav på jämlikhet och rättvisa i samhället un-der samma tidsepok? Enligt vissa teorier bör-jar ofta anorexi med en period då unga flick-or protesterar ljudligt mot familjen och dess begränsande normer, varefter de synbarligen ger vika för reglerna, men i själva verket

änd-rar strategi i kampen för självständighet och frihet. De blir anorektiker. Så här beskriver gestaltterapeuten Anne-Marie Palm, som ar-betat med matstörningar i drygt tio år, hur dessa störningar utvecklas: "En matstörning är en personlig strategi för att lösa ett prob-lem; målet är att undvika en känsla av van-makt och vinna en känsla av kontroll. När det-ta inte förverkligas i kondet-takt med den nära el-ler stora världen, blir den egna kroppen en upplagd arena" (141).

Kanske kan ökningen av anorexi efter an-dra världskriget länkas till förändringar i kvin-nors situation eller till deras förändrade krav och förväntningar. En sådan hypotes har lett vissa antifeminister att klandra feminismen för ökningen av anorexifall. Detta är både fel-aktigt och futilt. De flesta kvinnor i västvärlden idag är enligt min åsikt bulimiker eller ano-rektiker i någon mån. Detta blir uppenbart så fort man bläddrar i vilken damtidning som helst, med dess parader av efterrätter varvade med rader av bantningsrecept och råd om hur man håller fettet borta. Matra Robertson varnar oss för att totalisera 'anorektikern' till ett tyst objekt, vilkens talan feministiska kriti-ker för i den feministiska diskursen. Men en uppdelning i 'feministiska kritiker' å ena si-dan och 'anorektiker' å den andra är artifici-ell och omöjlig att upprätthålla: 'feministteo-retikern' kan egentligen inte särskiljas på nå-got så absolut sätt från 'anorektikern'. Med Baudrillard skulle vi kunna gå ännu ett steg längre och se hela det samtida amerikanska samhället som präglat av anorexi, fobier och tvångsmässighet - störningar, som håller en enormt lukrativ och omåttligt expanderade dietindustri vid liv.

Gräns- och kalorikontroll

Anorektikers ideal är ofta maskulina vad gäl-ler skönhet och kontroll. Många anorektiker är perfektionister och ibland tvångsmässigt besatta av renlighet och ordning. Som Susan Bordo observerar, handlar vår tids kroppside-al inte bara om slankhet utan också om maxi-malt fasta kroppsgränser, något som ger in-tryck av att kroppen måste skyddas för okon-trollerade utflöden inifrån och att de inre

or-Marianne Lindberg De Geer, Jag tänker på mig själv, 1996. Foto: Björn Larsson. Courtesy Andréhn-Schiptjenko. ganen måste hållas under strikt kontroll

(198). För anorektikern blir maten till en ho-tande invasion man måste försvara sig emot. Det finns alltså ett element av paranoia i ano-rexi. Anorektikern drar en strikt gränslinje. Genom att bevaka sina gränser uppnår hon en känsla av makt och kontroll, även om den är illusorisk. "Matstörningar handlar i hög grad om gränser, om vad man vill ta till sig och vad man vill behålla", skriver Anne-Marie Palm. I sitt arbete som gestaltterapeut har Palm funnit, att många av hennes klienter bli-vit utsatta för gränskränkningar när de växte upp (144, 147). Susan Bordo skriver att många anorektiker blivit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen.

Om anorexia inte handlar om en förlust av aptiten utan om en kontroll av den, skulle man kunna se anorexin som ett försvarsin-ställt tillbakadragande från en hotfull ytter-värld, som en centripetal sammandragning och krympande av det egna utrymmet. I sin omättlighet verkar bulimin vara anorexins centrifugala motsats. Men jag ser inte anorexi

och bulimi som ett motsatspar. Snarare tror jag att det både i anorexi och bulimi, liksom i

bulimarexia, finns en längtan efter att bryta sig ut ur det avgränsade rum som kvinno-kroppen är i västerländsk kultur, en längtan som rymmer en paradoxal vägran att lägga band på sin omättlighet. Anorexi och bulimi innebär bägge en motsägelsefull rörelse inåt och utåt, en virvel som drar med sig en hel grupp av binära dikotomier, som man-ligt/kvinnligt, eller kontroll/maktlöshet, i en gränslös, gränsupplösande vals. I det bulima-rektiska beteendet blandas inåtvänd isolering och utåtriktad protest.

Kliniska studier från olika perspektiv har lett fram till olika tolkningar av matstörning-ar. En freudiansk eller psykoanalytisk tolkning av anorexi som uttryck för rädsla för en mo-gen kvinnlig sexualitet eller för oral befrukt-ning har ersatts eller kompletterats av andra teorier, även om Freuds tolkning delvis verkar bekräftas av det faktum att anorektiska flickor sällan är sexuellt aktiva. Anne-Marie Palms kli-niska erfarenhet bekräftar också, att

anorek-tiska klienter inte är speciellt intresserade av sex (141).

Det viktigaste i Freuds undersökning var hans sätt att länka fysisk och sexuell aptit, samt hans sätt att fråga vad bristen på aptit be-tyder istället för att, som de flesta forskare fö-re honom, bara katalogisera symptomen. Vad jag vill föreslå, är att det i både anorexia och bulimia finns en längtan ut ur den idealisera-de och avgränsaidealisera-de bilidealisera-den av kvinnokroppen i vår kultur och en önskan att själv sätta grän-serna - att skapa sin egen kropps-hydda. Men det paradoxala är, att ju mer frenetiskt man jobbar med att sätta gränser, ju mer förlorar man kontrollen över dem. Vid en viss punkt kan anorektikern förlora sina gränser vad be-träffar känslan för tid, hon kan uppleva syn-förändringar, och ha utanför-kroppen upple-velser. Känslan av kontroll kan gradvis komma att ersättas av känslan att någon annan tar över, och denna någon kodas ofta som mas-kulin (Caskey 184; Bruch 55-56). När ens längtan efter kontroll drivs för långt, tappar man kontrollen helt, och anorektikern kan till slut inte äta ens när hennes liv är hotat.

I min framställning av anorexi som ett kropps- och rumsspråk som flyter in i en fe-ministisk diskurs och ut ur den vill jag under-stryka, att jag inte nödvändigtvis ser anorexi som någon medveten protest mot patriarkat och kvinnoförtryck - en protest som kan ro-mantiseras - utan snarare som ett tillstånd som utgår från både medvetna planer och omedvetna drivkrafter, men där omedvetna och biokemiska faktorer tar över, varvid det suveräna härskandet över kalorierna förvand-las till ett slaveri. Fortsatta ansträngningar att gå ner i vikt bortom det omöjligas gräns tving-ar sedan anorektikern att dra sig tillbaka från världen omkring henne, en värld hon uppfat-tar som ett hot mot sitt innersta jag. Mark An-derson har i en artikel om anorexi och mo-dernism kommenterat anorektikers hemlig-hetsmakeri, deras tendens att dölja de ano-rektiska symptomen och att undvika konflik-ter med auktoritetspersoner som läkare (för att sedan göra som de själva vill). Som Palm konstaterar "[innebär] konfliktundvikande både en brist på gränssättande och på kontakt"

(144, min emfas). Anorektiker är inte alltid

populära som patienter, eftersom de tar till hemliga, manipulativa strategier. 1 sin önskan att överta kontrollen från läkarna, kan ano-rektiker ändra på vågar eller dricka litervis med vatten innan de ska vägas. De envisas med att använda sin egen måttstock, och ge-nom sitt hemlighetsmakeri skapar de irrite-rande störningar i den raka, direkta kommu-nikation som den medicinska expertisen vill ha för att kunna ställa klara och entydiga dia-gnoser.

Anorexi kan alltså samtidigt rymma en kontrolltagande, självhävdande och expansiv impuls, och en självförminskande, isolerande sådan. Den kan innebära både en kommuni-kationsstörning och en gränsdragningspro-blematik, som på ett fundamentalt plan inte bara handlar om anorektikern och hennes kropp utan om hela samhällskroppen och dess 'body-building'. Anorektikern, liksom bu-limikern, vill överskrida den sociokulturella arkitektur som lägger glastak på kvinnors ut-vecklingsrum - en designdetalj, som för tan-karna till sagans glaskista, i vilken Snövit (ef-ter sin förgiftade måltid) låg paralyserad i vän-tan på prinsen.

Husarrest

I västerlandet har den idealiska kvinnan gär-na satts på piedestal - men liksom glaskistor ger piedestaler inte så värst mycket svängrum. Rumsfobier som torgskräck och cellskräck är ett annat tvillingpar av störningar som nästan uteslutande drabbar kvinnor, och som precis som anorexi och bulimi handlar om en pro-blematisk relation mellan den egna kroppen och det omgivande rummet. Både torgskräck och cellskräck ger en extremt dramatiserad bild av kvinnans plats i samhället. Bägge ut-trycker former av maktlöshet och en känsla av att vara fångad, insnärjd. Medan matstörning-ar handlmatstörning-ar om kvinnokroppen och dess grän-ser, handlar rumsfobier om husets och hem-mets gränser.

Såväl fysiskt som metaforiskt tycks hus och hem ha olika betydelse för män och kvinnor. Kvinnans plats associerar man traditionellt med hemmet, framförallt med köket. 1 "Cho-reographies", vill Derrida helst inte definiera

Foto: Pernilla Carlsson, 1993 'kvinnans plats', eftersom han antar, att klassi-ficeringsförsöken bara leder oss tillbaka just till hem och kök, platser som får Derrida att associera till assignation å residence- del vill sä-ga husarrest. Att vistas i kvinnorummet är allt-så detsamma som att vara fängslad och straf-fad.

Kök och hem är, liksom kvinnokroppen med dess inre och yttre landskap, fysiska och symboliska kvinnorum. I både ät- ocli

rums-störningar bevakas kvinnorummets gränser och öppningar, dess passager ocli utgångar. En klaustrofobikers första impuls vid ett bio-besök, till exempel, är att undersöka var ut-gångarna finns, så att hon kontrollerar om-givningen och inte tvärtom. För en kvinna som lider av torgskräck kan själva kroppsrum-met ocli kroppens passager upplevas som strypta, så att hon får svårt att andas och sväl-ja (Weekes). Detta är symptom som påminner

om anorektikerns svårigheter att svälja den in-vaderande och oönskade maten. I både rums-och matstörningar kan alltså kroppens egna, fysiska rörelser bli hämmade eller blockerade på olika sätt. I dessa störningar finns ofta för-svarsstrategier, där man projicerar sina 'svår-smälta' reaktioner utåt, utanför sig själv. Me-dan klaustrofobi verkar handla om en önskan att spränga kvävande, fängelselika begräns-ningar, tycks agorafobi röra sig om en ångest-laddad fruktan för den obegränsade rymd som finns utanför hemmets väldefinierade plats och trygga gränser.

Den oceaniska gränslösheten

På motsatta sidan av rums- och matstörning-arna med deras gränsdragningsproblematik skulle vi kunna placera de oceaniska känslor av tidlöshet, gränslöshet och euforiskt upp-gående i universum som bland annat Freud beskrivit. Det är en extraordinär känsla, efter-som det normalt inte finns någonting vi kän-ner oss så säkra på som på våra egna personli-ga gränser, skriver Freud (10). I den oceanis-ka upplevelsen vidgas rumsupplevelsen utåt mot det oändliga, och alla gränsdragningar löses upp. För Abraham Maslow var denna sorts upplevelse ett kriterium på maximal psy-kisk hälsa ocli självförverkligande. Samtidigt som Maslows personer värnade om det priva-ta, tenderade de att sudda ut gränser (som till exempel i sina könsroller), och de kunde uppleva en gränsöverskridande känsla av ge-menskap med hela mänskligheten

(Gemein-schaftsgefuhl).

På ett metaforiskt plan kan vi länka den bu-limarektiska kvinnokroppen och dess gränser med rumsbilder i kvinnolitteratur och femi-nistisk litteraturkritik - rumsbilder som ofta har klaustrofobiska eller agorafobiska förteck-en. Om vi jämför det rumsfobiska respektive det oceaniska bildspråket med metaforer i fe-ministisk litteraturkritik, finner vi, att den se-nare gärna framställer begränsningarna i kvinnors liv just i termer av instängdhet, och frigörelsen i gränslöshetsmetaforer (se, till ex-empel, Horner ocli Zlosnik, Gilbert och Gu-bar, McNall, Möers, Modleski, Pratt och Sho-walter). I artonhundra- och

nittonhundrata-lets kvinnolitteratur återkommer, om och om igen, det stängda, klaustrofobiska rummet som en central metafor för kvinnors liv, något som ger en antydan om hur instängda kvin-nor kan känna sig i den patriarkaliska arkitek-turen.

Krymper anorektiker i patriarkala struktu-rer för att, liksom Snövit, ta upp minimalt med utrymme (i extremfall ända till utplåning av det egna kroppsrummet)? Ar bulimi en miss-nöjesyttring och brist på lydnad? Eller finns ohörsamheten och (själv) förminskandet med som inslag i båda typerna av störningar? Kan man se rums- och matstörningar som en flykl med extatiska övertoner bort från ett samhälle där mäns makt och tolkningsföreträde tränger ända in i kvinnokroppen för att fixera dess funktioner, och till en annan, fysisk eller me-taforisk plats, där man får dra sina egna grän-ser? En längtan efter mer plats? "En anorekti-ker," konstaterar Palm, "tar stor plats i familjen" (131, min emfas).

Om man ser matstörningar som en gräns-problematik som syftar till en oceanisk upp-lösning, skulle anorexin kunna ses som en icke-verbal och till stor del omedveten strävan efter oceanisk viktlöshet, och bulimin som den oceaniska extas som följer av att vara helt i sin kropp men ändå vidöppen för obegränsade mängder av mat. Istället för att vara ständigt tillgänglig som mat eller som fixare av mat, blir maten i den bulimiska inversionen stän-digt och gränslöst tillgänglig för kvinnan själv.

Rum och frihet hör ihop. Öppna, vid-sträckta landskap väcker ofta en frihetskänsla. Frihet kräver obegränsat utrymme, eller åt-minstone känslan av att kunna röra sig utan inskränkningar. Från ett rums- och rörelse-perspektiv kan rumsfobier och matstörningar ses som icke-verbala, hysteriskt dramatiska sätt att kräva mer utrymme - men ett utrymme, som är annorlunda konstituerat.

LITTERATUR

Anderson, Mark, "Anorexia and Modernism, or How I Learned to Diet in All Directions", i Discourse (Fall-Win-ter) 1988-89, 28-41.

Baudrillard, Jean, America, Overs. Chris Turner, London, Verso, 1988.

Bordo, Susan, Unbearable Weight. Feminism, Western Culture, and the Body, Berkeley, CA, U of California P, 1993. Bruch, Hilda, The C,oiden Cage. The Enigma of Anorexin

Ner-vösa, Cambridge, MA, 1978.

Brumberg, J o a n Jacobs, Fasting Girls. The Emergence of Ano-rexia Nervösa as a Modern Disease, Cambridge, MA, Har-vard UP, 1988.

Caskey, Noélle, "Interpreting Anorexia Nervösa", i The Female Body in Western Culture. Contemporary Perspectives, Susan Rubin Suleiman (red), Cambridge, MA, Har-vard UP, 1985, 175-89.

Derrida, Jacques, "Choreographies," i A Derrida Reader. Between the Blinds, Peggy Kamuf (red), New York, Har-vester Wheatsheaf, 1991, 440-56.

Freud, Sigmund, Civilization and Its Discontents, Overs, Jo-an Riviére, New York, JonathJo-an Cape & Harrison Smith, 1930.

Gilbert, Sandra M., och Susan Gubar, The Madwoman in the Attic. The Woman Writer and the Nineteenth-Century Li-terary Imagination, New Haven, CT, Yale UP, 1979. Horner, Avril, och Sue Zlosnik, Landscapes of Desire.

Me-taphors in Modern Women's Fiction, New York. Harvester Wheatsheaf, 1990.

Maslow, Abraham. Motivation and Personality, New York. Harper, 1954.

McNall, Sally, Who is in the House? A Psychological Study of Two Centuries of Women's Fiction in America, 1795 to the Present, New York, Elsevier North Holland, 1981. Modleski, Tania, Loving with a Vengeance. Mass-Produced

Fantasies for Women, New York, Methuen, 1982. Möers, Ellen, I.iterary Women. The Great Writers, Garden

Ci-ty, NY, 1977.

Palm, Anne-Marie, "Kampen mot kroppen - matmiss-bruk och självsvält", i Kroppens Tid. Om samspelet mellan kropp, identitet och samhälle, Susanne Lundin och Lynn Åkesson (red), Natur och Kultur, Stockholm, 1996,

123-56.

Pratt, Annis, samt Barbara White, Andrea Loewenstein, och Mary Wyer, Archetypal Patterns in Women 's Fiction, Bloomington, Indiana UP, 1981.

Robertson, Matra, Starvingin the Silences. An Exploration of Anorexia Nervösa, New York, New York UP, 1992. Showalter, Elaine, A Literature of Their Own. British Women

Novelists from Bronté to Lessing, Princeton, NJ, Prince-ton UP, 1977.

Weekes, Claire, 1977, Simple Effective Treatment of Agora-phobia, Thorsons, 1995.

contemporary death råtes at around 150,000 ayear in America alone (Brumberg), it is reportededly on the increase, and has been so since World War II. Is there some relation between feminism's bid for independence and the rise in anorexia? It is theorized that anorexics, after a period of (futile?) protest and clamoring, succumb to the family's cri-tical attitude and shift strategies in their struggle toward independence: instead, they become ano-rexics. Possibly, the increase of anorexia after World War II cotdd be related to the transforma-tion of women's situatransforma-tion and the concomitant changes in expectations. This has led some antife-minists, unaware of the history of anorexia, to bla-me feminism for the rise in anorexia. At the sabla-me time, most women in the Western world, in my view, are bulimarexics to some degree, something that is reflected and compounded in women's ma-gazines with their continuous and contradictory parades of feasting and fasting.

On one leve), anorexia can be seen as a retreat from the world and a shrinking in space - a centri-petal contraction of oneself, perhaps in defense. In its insatiability, bulimia, on the other hand, appe-ars to be anorexia's centrifugal opposite. I do not, however, think of these complaints as opposites. Rather, I think that there is both in anorexia and bulimia, and in bulimarexia, a desire to break out of the boundaried space that is the female body as defined in Western culture: a paradoxical refusal to curb one's voracity. If spaciousness and freedom are interimplicated, as I would like to suggest -open spaces associating to freedom and freedom presupposing space in which one can tnove with-out restraint - then anorexia, like bulimia and bu-limarexia, is a way of requesting more space - hut a differently constituted space.

Kerstin W. Shands, Ph.D. Assistant Professor Department of English

Stockholm University S-106 91 Stockholm, Smeden e-mail: shandsk®engelska, su. se

SUMMARY

Women's sense of threatened or threatening boun-daries, bodily and psychological, are implicated in complaints such as anorexia and bulimia, on the one hand, and agoraphobia and claustrophobia on the other. Like agoraphobia, anorexia is a predo-minantly female complaint. Affecting around five to ten percent of American women and leading to

o

Aren går..

sockerbitar, salta fiskar

tefat och lakritsstång

ja det var en gång

för länge sedan

rosa Bugg och gröna Riff

bomber, sega ormar

chokladkyssar och

kyssar av mjölk

det var så enkelt

att njuta då

små fotbollar som

smakade kola

Rival, Dixie var

vänner man minns

Men nu är längtan

en annan

ibland jag önskar

tiden åter

då passionen och

lusten fanns i en

skry nklig påse

med godis

LENA KÅREIAND

"Ett gästabud för hela världen"

Mat och dryck i barnlitteraturen

"Jag skulle be att få arton kilo karameller,

sa Pippi och viftade med en gullpeng. Biträdet i affären bara gapade.

Hon var inte van vid att någon köpte så mycket karameller på en gång.

- Du menar, att du vill ha arton karameller, sa hon.

- Jag menar, att jag vill ha arton kilo karameller, sa Pippi.

Hon la gullpengen på disken.

Och då fick biträdet brått att ösa upp

karameller i stora påsar. "

Godisätandets eller snarare godisfrossandets

lockelse illustreras effektfullt i ovanstående ci-tat ur Astrid Lindgrens Pippi Långstrump går

ombord, 1946.1 Arton kilo karameller! Bara

tan-ken att få kasta sig över en sådan mängd god-saker kan fylla det läsande barnet med hänfö-relse. Pippi agerar i denna episod som en ma-gisk trollkarl som i kraft av sina gullpengar gör det möjligt för Tommy och Annika att utan restriktioner få välja bland de olika kara-mellsorterna. Vilka skall man ta?

"Annika stod bredvid och pekade ut vilka som var godast. Där fanns några röda som var så härliga. När man hade sugit på en sån ka-ramell en stund, fick man plötsligt en sån un-derbar smörja i mun. Och så var det några gröna, syrliga som inte heller var så dumma. Gelehallon och lakritsbåtar var också gott.

- Vi tar tre kilo av varje, föreslog Annika. Och det gjorde de."2

Överflöd och omåttliga proportioner ka-rakteriserar skildringen av besöket i godisaffä-ren.

Episoden kan leda tankarna till sagans Schlaraffenland, där mat och dryck flödar, ett motiv som har stor frekvens i barnlitteratu-ren. Oftast handlar det om tårt- och godis-ätande eller bull- och saftkalas i olika former.1

För Pippis del stannar det inte med arton kilo karameller:

" - Om jag sen kunde få be om sexti klubbor

och sjuttitvå paket kola, så tror jag inte, att del i stort sett är mer än hundratre chokladcigar-retter, som jag behöver för dagen, sa Pippi."4

Pippis besök i godisaffären kan ses i ljuset av det groteska som konstnärlig metod och es-tetisk kategori. Liksom den medeltida narren eller marknadsgycklaren gör Pippi karamell-ätningen till en universell fest med karneva-lens karaktär av lek och gemenskap. Det kan vidare noteras att barnen här bestämmer helt på egen hand utan att några bromsande för-äldrar griper in. Med Pippi som drivande kraft agerar de i full frihet. Det är heller inte bara Tommy och Annika som deltar i de njut-ningfulla godisfröjderna. Utanför affären har en stor grupp barn samlats och snart börjar "en karamellätning, som man aldrig hade sett maken till i den lilla staden." En folkfest på barnens nivå utspelar sig på Storgatan och dess avslutning blir minst sagt grandios, när alla barn ringlar fram i ett slags karnevalståg, var och en blåsande på en lergök som Pippi inhandlat och delat ut. 5 Den karamellätande

och musicerande barnaskaran, som t o m får polisen att rycka ut för att ta reda på vad det är för oväsen som försiggår är "ett gästabud för hela världen", helt i paritet med karneva-lens folkligt-festliga förlustelser, vilka utgjorde ett så viktig inslag i bl a Rabelais' verk. Det är främst med utgångspunkt från Rabelais' för-fattarskap som den ryske forskaren Michail

Bachtin i sitt arbete Rabelais och skrattets

histo-ria, 1986 utvecklat sina teorier om grotesken,

där han särskilt uppehåller sig vid en medelti-da, folklig grotesk med rötter i karnevalskul-turen.

Vid ett studium av matens funktion i barn-litteraturen ter det sig mycket fruktbart att an-knyta till Bachtins resonemang. I den ovan re-fererade episoden ur Pippi Långstrump går

om-bord, är det som visats barnen som har makten.

Därmed har den vanliga ordningen satts ur spel på samma sätt som skedde under den me-deltida karnevalen, då vardagens hierarkier och normer upphörde att gälla. Människan befriades tillfälligt från den normala ordning-en och all distans mellan de deltagande indi-viderna försvann.1' Som en av Pippis viktigare

roller framstår den att vara normbrytare. Ge-nom att utmana invanda föreställningar bi-drar hon till att skapa ett nytt seende inte ba-ra hos barnen utan också hos de vuxna i sin omgivning.

14 pepparkakor äf 1 sockerdricka

Den litteraturvetenskapliga diskussionen an-gående grotesken har hittills företrädesvis gällt vuxenlitteraturen. ' Många av groteskens kännetecken - dess lekfullhet, kombinatio-nen av skräck och komik och den upp- och nedvända världen - är emellertid ingredien-ser som varit vanligt förekommande i barnlit-teraturen och som i ovanligt hög grad visat sig tilltala barn. Också groteskens inriktning på det primitiva och på raserandet av höga vär-den och hierarkier går lätt att koppla till mönster i barnlitteraturen. Bachtin poängte-rar i sin undersökning av grotesken, att den framförallt bör ses som en motrörelse i oppo-sition till den etablerade kulturen, represen-terad i första hand av kyrkan. Med hjälp av pa-radoxer, obsceniteter och svordomar vänder den sig mot maktens allvar, mot stelnade dog-mer och sedvänjor. Grotesken degraderar, är respektlös, parodierar och vänder upp och ned på begreppen.8 Det oppositionella draget

är påfallande. I barnlitteraturen visar sig den-na groteskens revolt ofta som uppror mot vuxenauktoriteten, gärna manifesterat i sam-band med mat och ätande.

I Astrid Lindgrens böcker om Pippi Lång-strump, där Pippi-gestalten symboliserar bar-nets behov av frihet och uppror mot normer, kan Pippis hållning till mat, måltider och ätande med fördel ses som en del i protesten mot vuxenvärldens regeltvång och komfor-mism. Den ordning som råder i Villa Viller-kullas kök kan t ex tolkas som en överdådig parodi på det traditionella hushållsarbetet och den ordningssamma husmoderns beteen-de. Pippi använder badborsten när hon vispar (ill pannkakssmet, rör i kastrullen med para-plyskaftet, kavlar ut pepparkaksdegen direkt på köksgolvet och intar sin frukost sittande in-te vid utan på köksbordet. På hatthyllan i Vil-la VillerkulVil-la kan man hitta både stekpannan och en ostbit.9 Pippis egna matvanor framstår

också som i varje fall en indirekt protest mot 40-talets föreskrifter om vad barn borde äta. Pippi, som alltid har en våldsam aptit, äter för-visso inte präktig mat som gröt utan föredrar onyttigheter som kakor, sockerdricka och kaf-fe. Vid ett tillfälle sätter hon i sig fjorton pep-parkakor.1" Livsmedlen kommer också till

an-vändning på mer ovanliga sätt, något som kan ses som exempel på normbrott i komikens och det absurdas tecken. När Pippi t ex lagar till pannkakor låter lion också ett ägg hamna i sitt eget hår - det är bra för hårväxten - ocli i ett annat sammanhang häller hon mjölk i öronen för att förhindra öronsusningar."

Det mest iögonenfallande normbrottet vad gäller uppträdandet vid bordet ger Pippi prov på, när hon är bjuden på kafferep hos Tommy och Annikas mamma, fru Settergren. Med ett flitigt bruk av hyperboler beskrivs Pippis dra-matiska framfart på detta kalas, där hon är den som först av alla rusar fram t ill kaffebor-det:

"Hon rafsade ihop så många kakor lion nå-gonsin kunde komma åt på en tallrik, slängde fem sockerbitar i en kaffekopp, tömde halva gräddkannan i kaffekoppen och drog sig sen tillbaka till stolen med sitt rov".12

Höjdpunkten i kafferepsepisoden infaller när Pippi går lös på den stora gräddtårtan som prydd med en röd konfektbit tronar i mitten på bordet. Konfektbiten hugger Pippi med munnen, varvid hon får hela ansiktet igenmurat med grädde. Sedan dröjer det inte

Foto: Ulrika Spets

länge förrän Pippi för egen del liar ätit upp hela tårtan. Denna scen som har såväl gro-teskt parodiska som komiskt farsartade inslag visar också naturbarnet Pippi i kollision med civilisationen, i detta fall de oskrivna lagar som gäller för deltagande i en kaffebjud-ning.1'

Maten som protest

Den ömvändningens teknik i karnevalens tra-dition som gärna kommer till användning för att uttrycka en underliggande protest mot det civiliserade skall nu exemplifieras med ut-gångspunkt från några svenska bilderböcker från senare decennier och från Lennart Hell-sings författarskap. Protesten blir, som vi sett ifråga om Pippi-böckerna, särskilt märkbar i episoder som rör mat och ätande. Så är fallet även i Anna Höglunds och Kristina Berges

Mammaboken, 1986. Denna bilderbok, som

vann första pris i en bilderbokspristävlan ut-lyst av Rabén & Sjögrens förlag 1985, berättar

i episodisk form 0111 en ensamstående mam-ma och hennes två barn. Som så ofta i mo-dern barnlitteratur brukas grotesken och ka-rikatyren av Höglund och Berge för att de-monstrera uppror och åskådliggöra ett makt-skifte. Här är det barnen som detroniserat mamman och på många punkter tagit över föräldrarollen. Ett genomgående stilgrepp i boken är en våldsam överdrift eller hyperboli-sering som gärna kommer till användning i si-tuationer rörande mat och ätande. När bar-nen på helgen träffar sin pappa äter de godis tills de mår illa. På kondis tillsammans med sin mamma berättar de, trötta på allt tjat om att man ska äta ordentligt, att människor i de flesta länder faktiskt äter med händerna. Sagt och gjort. Alla tre övergår till att med hjälp av fingrarna sleva i sig gräddbakelserna, medan konditoriets övriga gäster med förfäran be-traktar scenen. Den chockverkan som grotes-ken som konstnärlig metod här åstadkommer ligger i linje med den vidgning av realismens gränser, som likaså kännetecknar grotesken.

Det är i gränsytan mellan fantasi och verk-lighet som grotesken uppstår, något som kan exemplifieras med den scen i Mammaboken, där de två syskonen tillbringar en kväll till-sammans med sin barnvakt. Barnvakten är helt i barnens våld och en vild lek sätts i gång i badrummet. Barnen agerar kannibaler och barnvakten, placerad i badkaret, är offret som attackeras med ketchupflaska, kniv och gaffel, medan en eld sakta pyr under badka-ret. Det handlar om att äta eller ätas. Episo-den illustrerar det som Bachtin kallar "ritual dismemberment", ett slags degradering av det mänskliga. Tonvikten ligger på det fysiska och kroppsliga och barnens monstruösa be-teende rymmer ett stort mått av fysisk grym-het, som kan tolkas som en underliggande protest mot kultur och civilisation. Sadistiskt primitiva impulser från det undermedvetna ges fritt spelrum och effekten blir en skräck-blandad förtjusning. Det finns anledning att observera den karikatyrartade framställ-ningen i bild av de två barnen i detta sam-manhang. Deras mänskliga drag har reduce-rats, de ter sig både monstruösa och djuriska. Ett av barnen har en näsa i form av en morot och bådas munnar, lystet vidöppna, är över-drivet stora. Bachtin påpekar att i den grotes-ka bilden har just den gapande munnen en framträdande roll. Den indikerar såväl slu-kande och sväljande.15

Den gapande munnen möter vi också hos Lennart Hellsing. "Hellsing presenterar värl-den genom att smaka på värl-den — livet kan fram-stå som ett hejdundrande kalas, en storslagen protest mot vardagen", sammanfattar träffan-de Vivi Edström i en studie där hon ställer samman Hellsing med Rabelais och upphäller sig vid födoämnenas och maträtternas plats i det hellsingska författarskapet.16 Det är inte

bara Herr Gurka som dansar fram i Hellsings verser. Han har sällskap med Peter Palster-nack, Selma Selleri och Peter Gräslök. Över-lag utmärks Hellsings verser och berättelser av en matglädje av rabelaiska mått. Vi kan tänka på Ylva i Näppelunda som äter tårta högst åt-ta gånger i timmen eller på Krakel Spekåt-takel som blir ägare till hela karamellkiosken, när han skall köpa en klubba och ohämmat kan frossa i lakritsbåtar, chokladbollar och

chok-ladkakor.1' När matbordets läckerheter skall

intas använder Hellsing gärna ett "krigiskt" bildspråk. I dikten "Generalen" som ingår i

samlingen Katten blåste i silverhorn, 1963 skivar

genaralen inte bara limpan utan också mesos-ten med hjälp av sin sabel och taktfasta kom-mandoord.l x Den vers som står för bokstaven

A i Hellsings och Poul Ströyers ABC, 1961 illustrerar också kopplingen mellan matintag och fältslag:

"Asnerhjelm Herr generalen härjade i Härjedalen: Friskt framåt ni bataljoner av kotletter och kalkoner puddingar och makaroner!"

Enbart ett studium av titlarna på Hellsings ar-beten avslöjar författarens intresse för det

ät-bara: Bananbok, Boken om Bagar Bengtsson, Gås

med krås, Sju fikon eller sand i sandalerna, Den underbara pumpan, Agget. Överdrifter,

halsbry-tande sammanställningar och liknelser samt lekfull nonsens som vänder upp och ned på begreppen utmärker Hellsings poesi i allmän-het och kan gälla som karakteristik även för den poesi han ägnar det gastronomiska. Den soppa som Hellsing i Kajsa Wargs efterföljd ger oss receptet på i samlingen Gås med krås, 1981 hör i hög grad hemma i den groteskt burleska traditionen:

"Låt det hela koka stilla men lägg i en stor gorilla för det brukar alla gilla och det smakar inte illa."

"Hon plaskar i såsen och

kliar sitt hår"

Hellsings grotesk vetter som synes gärna åt det monstruösa liksom grotesken i

Mammabo-ken. I den senare boken hade grotesken även

ett satiriskt syfte och bidrog till att skapa kon-trast till det normalt vardagliga. Ungefär på samma sätt fungerar det groteska i Katarina Mazettis och Gunna Grähs bilderbok Här

kommer tjocka släkten!, 1988, som beskriver hur

Bild: Gunna Grähs

Ungar kommer på besök till en normalt vanlig familj. Kaos och oordning blir resultatet, när tjocka släkten våldgästar. Två sätt att leva ställs mot varandra och anmärkningsvärt i denna skildring är att det här inte är föräldrarna och vuxenvärlden som ställs mot en yngre genera-tion. Här rör det sig istället om en kollision mellan vuxna. Brottet mot ordningen kom-mer särskilt till uttryck vid målliderna, där de ohyfsade släktingarna ägnar sig åt ett lös-släppt och totalt hämningsfritt beteende. Det beskrivs hur mannen Fille skyfflar in maten med händerna medan hans hustrus matvanor skildras på följande sätt:

"Med foten på bordet och hatten på svaj sitter Gullan, hans mulliga fruga Hon plaskar i såsen och kliar sitt hår med en kniv så hon väcker en fluga Sen sväljer hon rosen på tårtan hel och börjar att hosta och hicka".

Det vulgära och obscena som utmärker både text och bild i denna berättelse, svarar för öv-rigt väl mot Victor Hugos karakteristik av gro-tesken, vilken han ser som det sublimas mot-sats. "L'on a besoin de se reposer de tout, mé-me du beau", uttrycker han det i sitt välkända "Préface de Cromwell", 1827.19

Vi har studerat hur mat och ätande som te-ma i barnlitteraturen ofta står för det subver-siva, för protest mot civilisationen och vuxen-världens krav. Inte så sällan finns som visats även ett samband med nonsensvärldens mun-dus-inversus och den folkliga karnevalen, då hierarkierna vänds upp och ned. Ytterligare ett exempel av detta slag är Barbro Lindgrens och Fibben Halds bilderbok Svempa vill ha

många nappar, 1995, en burlesk historia där

babyn Svempas ohämmade matfrosseri står i centrum. Växandet och det kroppsliga utgör berättelsens nav och barnets ätande har följ-aktligen en huvudfunktion. När Svempa kom-mer till världen är han "liten som en limpa" och får ligga i en brödkorg. Genast blir han centrum i sina föräldrars värld. De uppfyller hans minsta önskan. Men då Svempa är en ba-by av rabelaiska dimensioner är hans begär omättliga. När amningstiden är avslutad går Svempa över till en ohämmad konsumtion av potatismos och bullar. Han växer så det rent konkret knakar: spjälsängen spricker och Svempa blir tjock som en ballong. Verklighe-tens gränser sprängs i denna bilderbok och en sagans fantastiska värld träder fram. I stäl-let för en barnvagnspromenad får föräldrarna gå ut med ballongen Svempa som de håller i ett snöre. På samma sätt som Mammaboken skildras här hur barnen detroniserar föräl-drarna och själva styr skeendet.

De exempel som hittills getts på matens funktion i barnlitteraturen kan huvudsakli-gen ses som olika varianter av kökets och gäs-tabudets tematik. Det har handlat om överdå-dig matglädje och frossande i läckerheter. Då jag valt att se dessa inslag utifrån den

teoretis-ka ram som grotesken fått bilda, har mina ex-empel som framgått legat nära det komiska, det absurda, det nonsensartade och ibland också det monstruösa.20 Givetvis finns det en

mängd andra aspekter att anlägga vid studiet av matens roll i barnboken, inte minst kan det vara fruktbart att se motivet i ett mer pedago-giskt och psykolopedago-giskt perspektiv.

Julbock äf Gravsten

I barnets uppfostran och socialisering är åt-skilliga regler och normer knutna till

målti-den. Framförallt i en äldre pedagogik under-ströks vikten av ett lämpligt bordsskick och ett korrekt uppträdande vid matbordet. Brott här-emot bestraffades, bl a med påföljd att barnet blev utan mat och t ex kunde skickas till sängs utan middag. Tron på det goda exemplets makt var utbredd i de moraliserande skild-ringar, som tidigare så gott som helt domine-rade barnlitteraturren och även under inne-varande sekel visat sin livskraft. Drivna av öns-kan att bibringa barnen ett gott uppförande skrev författarna den ena sedelärande berät-telsen efter den andra om ädla små dygde-mönster. Omvänt kunde författarna också i avskräckande syfte skildra hur det gick för barn som bröt mot gällande regler och rätte-snören. Den klassiska bilderboken

Struwwelpe-ter, 1845 (i svensk översättning med titeln

Jul-bocken eller Den svenska Drummelpetter, 1849) av

Heinrich Hoffmann är uppbyggd av ett antal episoder, där olydnadens konsekvenser dras-tiskt visas, också i fråga om mat och ätande.

En episod handlar om Kasper som inte vil-le äta upp sin soppa. Kasper, till en början "så rund och tjock och fet och frisk och sund" äter som alla snälla barn "sin soppa utan gnäll och gråt". Men en dag sker utan någon förklaring en totalförändring. Kasper vägrar äta: "Den soppan mycket otäck är, den går ej i min mage ner", deklarerar han eftertryckligt. Nu går det raskt utför för matvägraren. På fjärde dagen är han tunn som en tråd och på femte dagen är han död - "Vilken nöd!" I bild kan man be-skåda Kaspers gravsten framför vilken en ry-kande soppskål står. Hoffmanns koncent-rerade skildring av Kaspers öde ger i sin ab-surdistiskt överdrivna form en karikatyrisk framställning av 1800-talets uppfostringsideo-logi. Även om boken inte kan betraktas som en medveten protest mot tidens uppfostrings-ideal, kom den ändå att ofrivilligt få den effek-ten."1 En viss matvägran kan för övrigt ses som

ett led i barnets normala mognadsprocess och som ett inslag i trotsåldern, vilken på Hoff-manns tid emellertid var ett okänt begrepp.

I en modernare bilderbok, Maurice

Sen-daks Till vildingarnas land, (am, 1963, sv 1967)

spelar maten likaså en central roll i den kon-flikt mellan mor och barn som initierar hand-lingen. Max som busat och retat upp sin

mam-ma skickas i säng utan att ha fått något att äta. När berättelsen slutar har mor och barn emel-lertid försonats, vilket symboliseras av att mid-dagsmaten nu står på bordet i Max rum. Allt-jämt är den varm, ett bevis på mammans om-tanke. I Sendaks bilderbok blir maten en övergripande metafor för moderskärleken. Relationen mellan mor och barn är central också i Tove Janssons bilderbok Hur gick det

sen?, 1952. I den täta bindning mellan

mu-minmamman och mumintrollet som gestaltas i boken har mjölken och mjölkkannan en övergripande symbolisk funktion. Mumintrol-let är när berättelsen tar sin början på väg hem till sin mamma med en kanna mjölk. Mjölkkannan kan ses både som en bild för modern och en metafor för modersmjölken.

Mjölkbutiken och muminmamman

I den analys av Hur gick det sen ? som jag gjort tillsammans med konstvetaren Barbro Werk-mäster, menar vi att mumintrollet i bokens in-ledningsscen befinner sig på väg bort från den kollektiva modern (mjölkbutiken), mo-dern som arketyp, samtidigt som han är på väg hem till den individuella modern, mu-minmamman, med mjölken.22 Mumintrollets

vandring blir lång och rik på omtumlande upplevelser, innan trollet når hem och där-med kan sägas ha utfört sitt uppdrag. Mumin-mamman mot vilken bokens handling hela ti-den är riktad förekommer i bild endast vid två tillfällen. I mumintrollets tankar och längtan är hon däremot ständigt närvarande och sym-boliskt förenad med honom genom mjölk-kannan. I hemkomstscenen, när mjölken överlämnas och skall hällas upp, blir det stor tablå: Mjölken har hunnit bli sur och är odrickbar. Den kärleksfulla muminmamman bestämmer då resolut att det hädanefter skall drickas saft. Saften som dryck är mer förknip-pad med fadern. I hemkomstscenen satt mamman och rensade vinbär i faderns upp-och nedvända hatt. När mamman nu erbju-der saft istället för mjölk kan detta i ett ut-vecklingspsykologiskt mönster tolkas som ett första steg i barnets separationsfas. Mumin-mamman försöker sätta punkt för mumintrol-lets moderssymbios.

Maten har som framgått ett viktigt sym-bolvärde för att gestalta positiva respektive negativa attityder mellan föräldrar och barn. I detta sammanhang finns skäl att närmare dröja vid relationen mellan mor och barn i fråga om mat i ett psykoanalytiskt perspektiv. Moderns roll som livgivare både före födel-sen och under åtminstone barnets första må-nader är central. Hon är källan till all föda för det lilla barnet. Bandet mellan modern och det lilla barnet utgörs i första hand av amningen, dvs mjölken, den livgivande drycken par préférence, men också av mat i allmänhet. Det kan observeras att mjölken i många religioner står för livet och livsener-gin.2' I det symbiotiska förhållande som

un-der barnets första utvecklingsperiod finns mellan mor och barn kan man söka förkla-ringen till varför mat och ätande senare i li-vet kan bli så konfliktfyllt. När modern inte ständigt och ögonblickligen tillfredsställer barnets orala behov, uppfattas detta som tecken på att modern också är kärlekslös och avvisande.24 När barnet däremot tacksamt

äter upp sin mat kan detta symboliskt ses som ett kärleksbevis från barnets sida och som ett accepterande av modern. Omvänt kan barnets matvägran tolkas som ett av-ståndstagande också från modern som per-son. När maten förkastas, förkastas också dess givare.

Ett sådant mönster skulle också kunna anläggas vid ett studium av det mer kompli-cerade förhållande till födoämnen och ätande som utmärker en del ungdomsroma-ner, där anorexi-motivet under senare år uppträtt med jämna mellanrum. I sådana skildringar kan man märka hur attityden till mat fungerar som ett vapen i den unga flickans vuxenblivande och frigörelse från i första hand modern. I den desperata strä-van att bemästra ett inre kaos blir matväg-ran det konkreta uttrycket för den unga människans ångest och depression och ett sätt att visa att man trots allt har kontroll över sig själv och tillvaron. I denna under-sökning finns dock inte utrymme att när-mare gå in på anorexi som tema i ung-domslitteraturen - ett ämne som kräver en särskild studie.

Att suga och att slicka

I ett psykoanlytiskt perspektiv kan fokusering-en på mat kopplas till dfokusering-en orala fasfokusering-en i ett barns utveckling. Enligt Freuds schema för driftutveckling sträcker sig den orala fasen från födseln och fram till ca ett och ett halvt års ålder. Driften att suga har under denna period en helt avgörande funktion för bar-nets överlevande.Ätandet som motiv i litte-raturen för mindre barn kan vanligen ses i re-lation till det orala behovet. Barnets begär skildras ofta som gränslöst och helt styrt av lustprincipen. Sagans Hans och Greta, be-härskade av en primitiv behovstillfredsställel-se, kastar sig över pepparkakshuset, byggt helt och hållet av bröd med kakor som tak och fönster av klart socker. Glädjen över att i sko-gen ha stött på ett hus som går att äta är stor: '"Här slår vi oss ner och äter oss mätta', sade Hans, jag tar taket och du kan kan ta fönstret, Greta, det blir sött och gott åt dig."' Den ame-rikanske psykoanalytikern Bruno Bettelheim ser Hans och Gretas beteende som exempel på oral regression. Sagan om Hans och Greta, framhåller han vidare, gestaltar den ångest barnet känner, när det tvingas lära sig att be-mästra sina primitiva och destruktiva drifter. När Hans och Greta glupskt knaprar på häx-ans hus är detta en bild för en tillbakagång i utvecklingen till det stadium då barnet levde i symbios med modern och livnärdes av hennes bröst. Häxan som vill äta upp barnen är även hon offer för en destruktiv oral i te t.2''

I Ivar Arosenius bilderboksklassiker

Kattre-san, 1909 ingår likaså en matorgie som tydligt

visar att Lillan och hennes följeslagare katten befinner sig i den orala fasen. Hela det för-lopp som skildras i Kattresan kan ses som en dröm som Lillan drömmer. Drömmen blir en kompensation för det begränsade liv som lan, det lilla barnet, lever i verkligheten. Lil-lans relation till katten är i detta sammanhang intressant och man kan diskutera i vad mån dessa figurer skall ses som två fristående indi-vider eller om katten är en del av Lillans jag, kanske hennes manliga sida eller det vakna li-vets förträngda driftsida? När det gäller attity-den till mat är katten t ex mer måttlös än Lil-lan. 1 de flesta andra episoder i boken

reage-rar däremot katten och Lillan som en person och i bild är de ofta framställda som vore de gjutna i ett. Genom katten får Lillan ökad styr-ka. Hon växer, när hon kommer upp på katt-ryggen. Som ryttare får hon fyra ben och blir snabbare. Piskan, maktsymbolen hon håller i handen, ger henne mod att ta strid med de varelser hon upplever som hotande.

Besöket hos kungen

Kulmen i berättelsen om Lillans äventyr är stadsbesöket och mötet med kungen. Kung-en framstår som Kung-en vänlig fadersgestalt eller rent av som Gud Fader själv. Han bjuder in katt och Lilla till slottet och ställer till med ett hejdundrande kalas på saft, kakor och kompott. Detta får som bekant vådliga följ-der, åtminstone för kattens del. Katten smör-jer kråset så att han spricker, en olycka som i sagans värld dock är snabbt åtgärdad. Skräd-daren kommer med nål och tråd och gör med några raska stygn katten som ny igen, en episod som följer groteskens mönster. Under kalaset på slottet åskådliggörs det pri-mitiva i kattens och Lillans känslor och reak-tioner. De har inga andra syften än att till-fredsställa sina egna primära behov. Besöket hos kungen kan jämföras med Hans och Gre-tas besök i häxans pepparkakshus. Båda des-sa händelser framställer symboliskt den orala driften och lockelsen att blint följa den. Hans och Greta liksom katten och Lillan ger samtliga, utan att tänka på följderna, efter för lustprincipen och frosseriets njutning-ar.2' Jämförelsen med Hans och Greta kan

fö-ras vidare ytterligare ett steg. Även om den godmodige kungen främst ter sig som en po-sitiv gestalt, kan man finna vissa likheter mel-lan honom och häxan i pepparkakshuset. Kungen ser visserligen snäll och fryntlig ut, men nog går det att urskilja ett lystet drag kring hans mun på den bild, där lakejen kommer med saftbrickan. Är det lillan eller godsakerna som lockar honom? Likgiltig för bordets njutningar torde han inte vara, vilket hans kroppshydda skvallrar om. Även Lillan kanske skulle smaka honom? Kungens age-rande kan också leda tankarna till berga-kungens i sagan. Precis som kungen lockar

in Lillan i slottet lurar bergakungen in den väna prinsessan i sin bergasal.

I småbarnslitteraturen är som framgått frossandet i godsaker ett flitigt återkomman-de tema. Inte så sällan är återkomman-det förmänskligaåterkomman-de djur som uppträder som huvudpersoner. Ett av de mer berömda exemplen härpå är A A Milnes Nalle Pub, den lilla björnen som i sitt agerande drivs av ett ständigt begär efter mat, särskilt honung. I den välkända episod, när han är på besök hos Kanin, stoppar han i sig av godsakerna till den grad att han fastnar i dörrhålet, när han skall ta sig ut.-'" Nalle Puh,

liksom det lilla barnet, är dåligt realitetsan-passad och behärskas blint av lustprincipen.

Njutning för gommen

— trygghetsmarkör

Matens och ätandets kanske mest grundläg-gande roll i barnlitteraturen, såväl konkret som på ett symboliskt plan, torde dock vara att gestalta gemenskap och livsglädje och inte minst trygghet. Doften från nybakacle kanel-bullar är förvisso trivselskapande både i verk-ligheten och i barnlitteraturen. Tant Bruns pepparkakor och knäck i Elsa Beskows böcker

o m Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin (den

första kom 1918) är inte bara en njutning för gommen, de fungerar också som en inte ovä-sentlig trygghetsmarkör i skildringen av de föräldralösa barnen Petter och Lotta som er-bjuds ett nytt hem hos de tre tanterna. Bar-nens inlemmande i den nya familjen celebre-ras bl a med ett magnifikt kafferep, där bor-det dignar av tant Bruns hembakta kakor. I en betydligt modernare skildring, Peter Pohls debutbok Janne min vän, 1985, som i ett tillbakablickande perspektiv berättar om den gåtfulle Jannes plöstliga uppdykande i berät-tarjaget Krilles liv, markeras trygghet och i viss mån också tröst av Guldus-dricka, limpsmör-gås med raketost och varm choklad. Under berättelsens gång låter Peter Pohl läskedryck-en, chokladen och smörgåsarna återkomma vid flera tillfällen och de får på så sätt funktio-nen av ledmotiv. De stunder som Janne till-bringar i Krilles hem, där han njutningsfullt trycker ut och med snöret skär till sina raket-ostskivor - för övrigt också ett inslag som

tid-fäster handlingen till 1950-talet-framstår som oaser av ombonad trygghet i den grymma värld av svek och våld och hänsynslöst utnytt-jande som är Jannes vardag.2" Det är i Krilles

kök, ofta vid matbordet i sällskap med hela fa-miljen som Janne kan känna en viss harmoni. Inte överraskande är köket, där maten både tillagas och avnjutes, en synnerligen viktig och vanlig miljö i många barnböcker, särskilt hos Elsa Beskow och Astrid Lindgren. Aven i mo-dernare bilderböcker tilldrar sig viktiga delar av handlingen i köket, t ex i Barbro Lindgren och Eva Eriksson berättelser om den vilda be-bin och i Sven Nordqvists om Pettson och Fin-dus. Köket, den plats där familjemedlemmar-na gärfamiljemedlemmar-na samlas, fungerar som ett slags minia-tyrsamhälle, där barnet får genomgå sin första skolning som blivande samhällsvarelse. Frekventa inslag i barnboken är också festen. Den är vanligen inte förlagd till köket, som i första hand är scenrum för vardagsgemenska-pen, utan tilldrar sig inte så sällan utomhus. Kalasandet, där barn och vuxna ofta deltar tillsammans och där just samhörigheten mel-lan generationerna understryks, går gärna i frosseriets tecken som i Astrid Lindgrens Emil-böcker. "Katthult står i centrum när det gäller kalas, det vet man ända borta i Vim-merby", konstaterar Vivi Edström.30

Körsbärs-kalas, kräftkalas och ostkakekalas avlöser va-randra, det stora annandagskalaset på Katt-hult inte att förglömma, då fattighjonen "tar tabberas" på mor Almas julmat.3 1

Också i mumindalen festas det med besked. Hos Tove Jansson blir festandet ett uttryck för den livsberusande lekfullhet och spontanitet som utmärker muminfamiljen. I mumindalen utspelas gärna tillställningar av gigantiska mått, med både karnevalska och barocka in-slag som den stora augustifesten i Trollkarlens

hatt, 1948. Denna fest, som firas därför alt

muminmammans försvunna väska har åter-funnits, kan ses som en magnifik hyllning till livet och leken. I sitt överdåd följer den i myck-et den bachtinska karnevalens mönster. Mam-man, som generöst lovat att middagen enbart skall bestå av efterrätter, rör till pannkakssmet i badkaret, bär upp elva syltkrukor ur källaren och kör vid serveringen fram pannkakorna i en skottkärra. "Aldrig hade man festat så