Musik för kommunikation och självkänsla : En studie om musikens betydelse i en flerspråkig förskolemiljö

Musik för kommunikation och självkänsla

En studie om musikens betydelse i en flerspråkig förskolemiljö

Joanna Lysén

Förord

Det är många personer jag vill tacka:

Förskolan med musikprofil, tack för ett varmt bemötande, och ett speciellt stort tack till förskolläraren, som i min uppsats kallas Margareta, som hjälpt mig mycket och delat med sig av sina kunskaper och tankar. Du var så positiv och hjälpsam och det är jag väldigt tacksam över! Stort tack till de barn som jag fick intervjua.

Jag vill tacka mina studiekamrater i allmänhet och grupphandledningsgruppen i synnerhet för värdefulla diskussioner och kommentarer.

Stort tack till min handledare Annika Danielsson för all hjälp och alla råd, i tid och otid. Tack till min familj som ofta har frågat hur det går och erbjudit sig att hjälpa mig på olika sätt. Jag vill tacka min käre sambo Henrik för allt stöd du gett mig när det har känts tungt, och för att jag har fått prata av mig med dig om uppsatsskrivandet.

Till slut vill jag tacka mina kära systrar Ingela och Andréa och mina älskade syskonbarn för att ni alltid stöttar mig när det är jobbigt, och för att ni har visat stor förståelse över att jag varit tvungen att lägga ner så mycket tid på uppsatsskrivandet.

Sammanfattning

Titel: Musik för kommunikation och självkänsla. En studie om musikens betydelse i en flerspråkig förskolemiljö.

Engelsk title: Music for communication and self-esteem. A study of which roll music plays in a multi-language pre-school environment.

Författare: Joanna Lysén

Syftet med denna uppsats är att undersöka fyra barns och en pedagogs upplevelse av musiken på en förskola med musikprofil där majoriteten av barnen har ett annat modersmål än svenska. Frågeställningarna som knyts till syftet handlar om musikens betydelse för barnens språkutveckling, barnens självkänsla och musikens sociala betydelse.

Bakgrunden handlar om kommunikation och språkutveckling, tvåspråkighet och andraspråksinlärning, identitet, självkänsla, kultur och förskolans uppdrag. Sist i bakgrunden kommer mina teoretiska utgångspunkter vilket kan ses som det jag tar med mig från bakgrunden till diskussionen. Efter uppsatsens problemformulering, syfte och frågeställningar kommer ett avsnitt som heter: varför låta barnen komma till tals, vilket kan ses som en blandning av metod och ideologisk ståndpunkt för uppsatsen.

Insamlande av material till uppsatsen skedde på en förskola med musikprofil genom deltagande observation och intervjuer med fyra barn och intervju med pedagogen som har ansvar för musiken.

Genom analys av materialet tycker jag mig kunna säga att musiken har stor betydelse på förskolan. Jag anser att musiken har betydelse för barnens språkutveckling, självkänsla och att musiken har en social betydelse. Jag tror även att musiken har betydelse för barnens delaktighet och medskapande.

Ämnesord: förskola, musik, barn, kommunikation, identitet, språkutveckling, medskapande

Summary

The purpose of this essay is to examine the significance of music in a preschool with a music profile where the majority of the children have another mother tongue than Swedish. The questions related to the purpose concern the significance of music in children’s language development, children’s self esteem and the social significance of music.

The background concern communication and language development, bilingual children and second language training, identity, self esteem, culture and the mission of the preschool. At the end of the background I present my theoretical starting-points which is what I bring from the background in to the discussion. After the issue, purpose and questions follows a section called: Why let the children be heard?, which can be viewed as a mix of method and my ideological stand in the essay.

The collection of material for the essay took place at a preschool with a music profile through participant observation, interviews with four children and an interview with the teacher in charge of the music.

Through analysis of the material I’ve found that music plays an important roll in the preschool. I have also found that music is important for children’s linguistic development, their self esteem and that music plays a social roll. I also believe that music plays a roll in children’s participation and co-creation.

Key words: preschool, music, children, communication, identity, linguistic development, co-creation.

INNEHÅLL

INLEDNING...

BAKGRUND...

Kommunikation och språkutveckling...

Tvåspråkighet och andraspråksinlärning...

Musik och kommunikation...

Identitetsbegreppet...

Självkänsla...

Kultur...

Förskolans uppdrag...

Sammanfattning...

PROBLEMFORMULERING...

Syfte...

METOD...

Studiens genomförande...

Urval...

Varför låta barnen komma till tals?...

Etiska överväganden...

RESULTAT OCH ANALYS...

Beskrivning av musikrummet på förskolan...

Rayam...

Carlos...

Zarha...

Ibrahim...

Barnen – analys

...

Pedagogen – analys...19

DISKUSSION...

Slutdiskussion...

...

...

KÄLLFÖRTECKNING...

INLEDNING

Under min lärarutbildning på musikhögskolan och i privatlivet har jag träffat och fått erfarenheter av barn på olika sätt. Barnen har varit i olika åldrar och många av barnen har utländsk härkomst eller har föräldrar som kommer från ett annat land än Sverige. Många av barnen har varit små och har inte haft ett väl utvecklat språk, varken modersmålet eller svenska. Det har funnits lärare och annan personal som har tänkt på det här och bland annat pratat om vikten av att barnen lär sig ett språk ordentligt och från grunden. Ibland har föräldrar uppmanats att bara prata sitt hemspråk med barnen.

Jag har upplevt att denna brist på språk hos barnen, gjort det svårt för dem att kommunicera med de andra barnen, och enligt mina erfarenheter har det ofta varit bråkigt och stökigt, när barnen i frustration över att inte kunna kommunicera med varandra tagit till knytnävarna istället. Detta gäller även barn som har svenska som modersmål men där språkutvecklingen inte kommit långt och de har svårt att kommunicera med andra.

En förskola som jag har erfarenhet ifrån har musikprofil och jobbar således aktivt med musiken som medel för att hjälpa barnen i deras språkutveckling. De menar inte att musiken i sig automatiskt utvecklar språket, men att musiken innehåller många sätt att jobba på som kan vara språkutvecklande. När det min sista termin blev dags att skriva denna C-uppsats började jag tänka på de här barnen.

BAKGRUND

I bakgrunden presenteras ämnen som leder läsaren fram till uppsatsens problemformulering, syfte och frågeställningar.

Kommunikation och språkutveckling

Begreppet kommunikation kommer från det latinska verbet communicare som kan översättas med; att göra något gemensamt eller att dela något. Alltså att i samspel med andra ömsesidigt dela upplevelser och tankar (Jederlund 2002).

Människan kommunicerar från sitt första ögonblick i livet. Det nyfödda barnet får ögonkontakt med föräldrarna och ett fascinerande samspel mellan barn och föräldrar tar sin början (Jederlund 2002). Liberg (2003) kallar detta första samspel protokonversationer. Den vuxne talar till barnet om de icke-verbala uttryck som barnet gör, såsom miner och joller, och uttrycken är barnets bidrag till samtalet.

Man kan säga att människan har två parallella kommunikationssystem, det icke-verbala och det verbala. Det icke-verbala kommunikationssystemet utvecklas tidigare än talspråket. Sist lär vi oss det verbala språket, vårt eget, förfinade och högt stående kommunikationssystem (Jederlund 2002). Den gestikulära kommunikationen är en viktig grund för barn som ännu inte utvecklat ett verbalt språk. Barnet framför sitt budskap i form av gester, sång, dans lek och skapande och uttrycket är i sammanhanget lika allvarligt menat som en vuxen som uttrycker sig i tal och skrift (Emilsson 2003).

Om barnet under hela språkutvecklingen behandlas av de vuxna som en kompetent samtalspartner och den vuxne bemöter barnets uttryck som något meningsfullt, gör detta att barnet blir tryggt i tron på sig själv som en aktiv meningsskapare. Här läggs grunden för ett språkligt självförtroende och det är en viktig drivkraft för ett fortsatt lärande och ett alltmer omfattande språkande (Liberg 2003).

Arnér & Tellgren (2006) refererar till Vygotskij som menar att barns sätt att prata är socialt och kommunikativt både till ursprung och till sin avsikt. Vi kommunicerar med varandra för att skapa mening, för att göra oss förstådda och för att förstå andra och det liv vi lever och skapar tillsammans (Bjar & Liberg 2003).

Barn lär sig att språka genom att umgås i språket med andra. Man är medskapare av de kulturer man lever i genom att ta del i språkliga och sociala processer. Samtalet är en sådan språklig och social process. Barn är i många kulturer redan från födseln delaktiga i olika former av samtal (Liberg (2003). Det spädbarnsriktade språket lägger grunden för modersmålet. För att kunna lära sig modersmålet är barnet helt beroende av att få höra språkets tonfall och rytmer av någon (Uddén 2004). Säljö (2005) talar om flexibiliteten hos den mänskliga hjärnan och i vårt tänkande. Han menar att om vi föds i Sverige klarar hjärnan av att vi lär oss svenska och om vi föds i Kina lär vi oss tala kinesiska. Om vi föds i Kina med svensktalande föräldrar kan vi till och med lära oss båda språken om vi vistas i båda språkmiljöerna.

Människan har tillgång till en unik kanal för att utveckla och kommunicera kunskap och det är genom ord och språkliga kategorier. Vi kan tala om världen och därigenom kan vi analysera, observera och dra slutsatser om hur världen fungerar. Väldigt viktigt i sammanhanget är att vi kan få del vad andra människor tycker och tänker (Säljö 2005).

Tvåspråkighet och andraspråksinlärning

Enligt Fredriksson och Taube (2003) beskrivs ofta barns språkutveckling som en process där det i barnets hem talas samma språk som i det omgivande samhället. Sedan får barnet i skolan lära sig läsa och skriva på sitt modersmål och först efter några år i skolan kommer för första gången ett främmande språk in i barnets liv, som barnet får undervisning i någon timme i veckan. För många barn i världen har verkligheten sett mycket annorlunda ut, då många barn växer upp i en omgivning där det talas flera språk och många måste lära sig läsa och skriva på ett språk som de knappast hört förut. I Sverige idag är frågan om barns språkutveckling ur ett flerspråkigt perspektiv aktuell i och med den invandring Sverige har haft de senaste decennierna (Fredriksson & Taube 2003). Enligt Myndigheten för skolutvecklingen (2006) ger ett väl utvecklat modersmål större möjligheter att erövra ytterligare ett språk. Om barnet får möjlighet att behålla och utveckla sitt modersmål i förskolan parallellt med svenskan kommer de båda språken att berika och komplettera varandra.

”Kulturmöten” (Fredriksson & Taube 2003) är den konfrontation och upptäckt av skillnader i språk och kultur som barn med invandrarbakgrund och tvåspråkiga barn gör i det nya samhället. Även svenska barn gör detta kulturmöte när de möter människor från andra länder och kulturer. Kulturmöten ses i regel som en kontinuerlig process, men det är oftast under någon speciell period som barnet gör denna upptäckt, att andra språk talas i omgivningen och att kulturen kanske är annorlunda, det kan vara på en lekplats eller när ett barn börjar förskolan (Fredriksson & Taube 2003). Att lära sig ett andraspråk innebär att lära sig ytterligare ett språk efter att ett förstaspråk redan har etablerats. Detta innebär i sin tur att andraspråksinläraren vid början av inlärandet är äldre än förstaspråksinläraren och att den slutliga språkbehärskningen kan variera och inte alltid motsvarar den absoluta behärskning som finns hos förstaspråkinläraren (Axelsson 2003). Att växa upp med två språk från väldigt tidig ålder och att då lära sig båda språken samtidigt brukar kallas ’simultan tvåspråkighet’ och om det ena språket lärs in innan inlärning av det andra brukar det kallas ’successiv tvåspråkighet’ (Fredriksson & Taube 2003). Vi fascineras ofta över barn som snabbt och, som det verkar, obehindrat tillägnar sig nya språk. Personer som har påbörjat inlärningen av ett andra språk i tidig ålder uppvisar oftast en närmast perfekt behärskning av det nya språket, som om det vore deras modersmål (Abrahamsson & Hyltenstam 2003; Jederlund 2002). Små barn har en fantastisk förmåga att absorbera och urskilja ljud och att imitera dessa. Barns minnesfunktioner gör också att de utan problem kan sortera vilka ljud och ord som hör till vilket språkligt sammanhang (Jederlund 2002).

Musik och kommunikation

Jederlund (2002) refererar till forskning om musik och rörelse som medel till språkutveckling/inlärning. Till exempel kan en lekfullt sjungen barnramsa ha betydelse för språkutveckling då ramsan kan utgöra prosodiskt välutvecklade längre yttranden. De prosodiska dragen i en barnramsa är stroflängd, antal strofer, betoningar och

intonationsmönster och dessa återges korrekt av barn långt innan vokaler, konsonanter och ordföljd är på plats. Ett barn som tidigt blivit bekant med barnramsor får hjälp att utveckla fonologisk medvetenhet, vilken behövs för att lära sig läsa och skriva. Musik har framgångsrikt tagits till hjälp i arbete med hjärnskadepatienter, barn med sen språkutveckling och dyslektiker. Dessa arbeten har främst handlat om hjärnfunktionsteori och har tagit fasta på musikens förmåga att aktivera stora delar av hjärnan samtidigt. Barn med ett fåordigt och fragmentariskt talspråk och dåligt rytmiskt flöde i språket som flera gånger fick spela trumma, efter ett tag kunde ha kvar ett rytmiskt flöde i språket bättre och även skapa längre sammanhållna musikaliska uttryck. I språkutvecklingen gav detta barnen ett ökat ordförråd, bättre förmåga att tala sammanhängande och bättre förmåga att kunna göra längre yttranden (a.a.).

Jederlunds (2002) bok Musik och språk handlar om ett projekt i Tensta, ett musikspråkförskoleprojekt. I boken beskrivs bakgrunden till projektet: Tensta är en invandrartät stadsdel i Stockholm och på vissa förskolor finns det bland barn och personal få eller inga som har svenska som modersmål. Inlärningen av det svenska språket blir alltså inget som sker naturligt. Detta projekt är en del i utvecklingen av olika initiativ för att stimulera barns språkutveckling och inlärning av det svenska språket. Där har man medvetet använt musik och rörelse som språkfrämjande resurser och musikverksamheten har även varit ett medel att överbrygga de kultur- och språkbarriärer som finns.

En musikpedagogik ämnad att stimulera och utveckla barnens musikaliska och språkliga uttryck, samtidigt som den tar till vara de möjligheter som musikaktiviteterna ger att arbeta konkret med det svenska språket genom ljud, röst, ord, ramsa, fras, text, sång och tal.(Jederlund 2002.:8)

Den vuxne som talar med barnet, aktiverar sitt musikaliska förhållningssätt för att etablera och upprätthålla kontakten och kallas den musikaliska föräldern (a.a.).

Detta sker i fraseringar med tydlig början och slut, i medvetna pauser och genom närhet i ögonkontakt. Med långa vokaliseringar (t.ex. ”aaa” eller ”ooo”), blickar och minspel lockar vi barnet till kontakt och lek. I intoning speglar vi spädbarnets upplevelser med tonhöjdsförändringar, rytmiska rörelser och ljud i crescendon och diminuendon. Vi härmar barnets uttryck och uppmuntrar barnets ansträngningar att i sin tur härma.(Jederlund 2002:61)

Uddén (2004) väljer att tala om musisk lek och musiska aktiviteter när det handlar om barn och musik. 1 _{Barn uttrycker sig nästan mer i sångton än i tal när de leker, tillsammans med} andra, eller ensamma. De pratsjunger och låter nästan hela tiden och samtidigt som de låter rör de sig. Påfallande ofta verkar de röra sig i takt med vad de säger. Barn hittar gärna på texter till kända melodier. Detta kan ha att göra med barnens sätt att tänka när de utvecklar språket och det faktum att barn lär sig allt muntligt och med hela kroppen (Uddén 2004). Jederlund (2002) skriver också om den musiska helheten där barnen i den skapande fria leken blandar talspråk, kroppsspråk, musikspråk och bildspråk till denna musiska helhet som uttrycker barnens alla upplevelser – leken. Jederlund (2002) använder ordet barnsång för att förklara sånger som barn sjunger, egna sånger, spontana sånger som blir till i nuet och

1 Ordet musisk kommer från muserna som var väsen i antik mytologi. Muserna gav röst åt allt det vackra i livet och deras konster uttrycktes med röst och kropp i sång, dikt, dans och drama, detta sammanfattades i det grekiska ordet mousiké techne (Uddén 2004).

uttrycker en känsla. Sången kan hjälpa till att förstärka närvaron i leken eller vara ett sätt att kommunicera med andra barn i leken. Ett tydligt uttryck för lekens nära relation till musiken är att ordet lek, i flera av jordens stora språk, har en dubbel innebörd, lek och musik.

Musiken har en social närvaro i den enskilda människans liv, så både barn och vuxna kan utvecklas gemensamt i musiken, känna glädje och må bra. Musiken har en roll i vardagen som en förmedlare för känslor, medlare i kommunikation i olika situationer inom och mellan människor och som markör av identitet (Hofvander Trulsson 2010; Jederlund 2002).

Musik är en grundläggande kanal till kommunikation genom vilken människor kan dela känslor, intentioner och mening trots att de inte talar samma språk. Musiken kan vara ett medium genom vilken människor kan konstruera nya identiteter på samma sätt som det talade språket. Barns utveckling av musikaliska identiteter formas av möten med människor i de sociala institutioner de upplever varje dag (Hargreaves, Miell & MacDonald 2002).

Identitetsbegreppet

Henriksen och Vetlesen (2001) skriver att en viktig del av att äga en identitet är att ha en bra förståelse av vem vi själva är och vem vi önskar vara. Hur vi förstår oss själva har utan tvekan betydelse för hur vi förstår och möter andra. Författarna talar om den personliga identiteten som vi har med oss överallt, och den formas av en rad faktorer i familj, kultur och samhälle (Henriksen & Vetlesen 2001). Hargreaves, Miell & MacDonald (2002) hävdar att människor har flera identiteter. Identitetsskapande är något som sker i samspel med andra människor (Henriksen & Vetlesen 2001; Hargreaves, Miell & MacDonald 2002; Ruud 1997).

Självet ses som något som ständigt blir rekonstruerat och förhandlat på nytt genom erfarenheter, situationer och med andra människor som vi interagerar med varje dag (Hargreaves, Miell & MacDonald 2002). Identitet handlar inte minst om att uppleva tillhörighet till en bestämd plats. Vart vi kommer från och platser vi känner oss knutna till verkar vara viktiga ingredienser i vår självbild (Ruud 1997).

Något fundamentalt i att vara människa är att vara en berättande varelse. Som människor berättar vi våra liv, vår historia. Jag är min historia, och du vet vem jag är först när du vet min historia, alltså måste jag berätta den för dig (Henriksen & Vetlesen 2001). Uppfattningar om det egna jaget växer fram ur de språkliga sammanhang vi ingår i och de relationer vi har till andra (Bjar & Liberg 2003). Identitet är snarare något vi skapar genom de historier vi berättar om oss själva från viktiga minnen och upplevelser som har berört oss (Ruud 1997). Samtal med andra leder till självreflektion och möjlighet till att upptäcka sig själv i förhållande till andra (Arnér & Tellgren 2006).

Självkänsla

Jederlund (2002) menar att ett barn vars förmåga att kommunicera är nedsatt i något viktigt avseende, som t ex att sakna det svenska språket på en svensk förskola, får i stor eller liten utsträckning en identitet som är förknippat med detta. I värsta fall kan det leda till en ond cirkel där barnets kommunikativa identitet ännu mera försvagas genom att barnet allt mer avstår från att använda sitt svenska språk. En sådan utveckling kan få effekten att barnet även slutar använda sina övriga språk om inte hem och skola ser betydelsen av att aktivt stimulera

dem. Omvänt gäller att när ett barns självkänsla och lusten att kommunicera stärks och utvecklas i ett språksammanhang, t ex förskolan, leder detta till en god cirkel och de andra språken i andra sammanhang utvecklas också (Jederlund 2002). I de skapande uttrycken finns enligt Jederlund (2002) en viktig aspekt för barn med språksvårigheter eller språkinlärningsproblem: ”…genom lustfylld utveckling av till exempel musikspråk och bildspråk påverkas talspråksutvecklingen på sikt fördelaktigt via byggandet av en mer positiv kommunikativ identitet (Jederlund 2002:21).”

Att få positiva upplevelser i konstnärligt språkande stärker självkänslan som bär och motiverar verbal kommunikation i andra sammanhang (Jederlund 2002). Om vi ingår i en grupp, och kan gruppens gemensamma ”modersmål”, skapar det en känsla av gemenskap och samförstånd och det stärker självkänslan och självbilden (Wellros 1998). Även Hargreaves, Miell & MacDonald (2002) skriver om självkänsla; om barns musikaliska identiteter grundas i sociala sammanhang verkar det ännu troligare att deras musikaliska självkänsla har samma uppkomst.

Kultur

Säljö (2005) skriver om vår kommunikativa talang och vårt tänkande som spelar mot det som han kallar kulturella institutioner.

Det är den relativt varaktiga och kognitivt ordnade värld av mänskliga relationer, kommunikativa mönster och fysiska artefakter och arrangemang som vi är inbäddade ifrån födseln och som vi hela tiden agerar i relation till(Säljö 2005:46).

Det centrala är ömsesidigheten i relationerna mellan individer, redskap, institutioner och sociala praktiker. Institutioner med sina ”specifika inskriptioner och kulturella redskap” (Säljö 2005:49) och människor samverkar i sociala praktiker och ger struktur åt varandra. Detta leder till att människor använder gemensamma sätt att kommunicera och förstå världen inom ramen för de sociala praktiker man ingår i (a.a.). Varje person är medlem i flera olika kulturer eller olika ”vi-grupper”. När man lärt sig gruppernas olika koder och tolkningsmönster rör man sig obesvärat mellan dem. Man väljer olika sätt att kommunicera allt efter situationen, man byter roll när man byter scen (Wellros 1998). Säljö (2005) beskriver att ”människan är en kulturskapande och kulturbyggande varelse, och det är med hjälp av kulturella resurser hon förstår och agerar i världen” (Säljö 2005:28).

Musik är inte bara ett känslo- och uttrycksstimuleringsmedel, men ett rikt sammansatt utryck för kultur, värdegrunder, sociala hållningar och tydliggörande av värderingar. Genom känslan av att leva samman i musiken, uppstår en stark samhörighet (Ruud 1997). Även Jederlund (2002) anser att musikkulturen är ett viktigt identitetsskapande uttryck för grupper i ett samhälle. Musiken blir något man speglar sig i, identifierar sig med och håller fast vid för att förstärka känslan av vem man är och vad man tror på. Det finns få saker som så starkt kan bidra till upplevelse av gemenskap och nationell identitet som en gemensam sång-, dans- och musikrepertoar, till exempel Taube, Bellman, Alice Tegnér, Georg Riedel, Små grodorna, Öppna landskap och Abba. Detta gäller svenskar men ibland gäller det i ännu högre grad många invandrargrupper. Genom att ge invandrade barn stor del i den svenska sångskatten får

de på ett lustfyllt sätt en känsla av tillhörighet och en början till en svensk identitet (Jederlund 2002).

Förskolans uppdrag

”Förskolan är en pedagogisk gruppverksamhet för barn från 1 år fram till skolstarten. Barn börjar i förskolan vid olika åldrar och deltar under olika lång tid.” (Skolverket 2011). I slutet av 1990-talet tog riksdagen beslut om en stor förändring för det svenska utbildningssystemet. Förskolan fick en egen läroplan och kopplades därmed starkare till de andra delarna i utbildningssystemet. I och med detta blev förskolan den första länken i ett utbildningssystem som täcker i stort sett hela barn- och ungdomsperioden (Johansson & Holmbäck Rolander 2000). I läroplanen för förskolan står det att förskolan vilar på demokratins grund. Därför skall dess verksamhet utarbetas i samklang med grundläggande demokratiska värderingar (Lpfö 98). Emilsson (2003) tolkar detta som barns delaktighet i ett demokratiskt sammanhang och barns rätt att få uttrycka sig och bli lyssnade på. I Lpfö 98 står också att förskolan skall lägga grunden för ett livslångt lärande. Verksamheten skall vara rolig, trygg och givande för alla barn som deltar (Lpfö 98). I läroplanen för förskolan framstår barnet som en medskapare i lärprocessen där samspelet med andra och det sociala och kulturella sammanhanget är centralt (Johansson & Pramling Samuelsson 2003). Förskolan kan kallas flerspråkig, då minst var fjärde barn som växer upp i Sverige idag har sina rötter i andra delar av världen. Förskolan blir för många av dessa barn och deras föräldrar den första kontakten med det svenska samhället. (Myndigheten för skolutveckling 2006). Medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i andras kultur skall bidra till att barnen utvecklar sin förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet (Lpfö 98).

Förskolan och skolan i Sverige idag möter många barn med många olika förutsättningar för språkutveckling. Förskolan och skolan har här en för samhällets utveckling central roll, att på bästa sätt stödja alla dessa olika barns språk-, tanke- och kunskapsutveckling. Barnen ska ges möjlighet att utveckla en förmåga att kunna vara aktiva i samhällets demokratiska processer (Bjar & Liberg 2003). Detta nämns även i Lpfö 98 att verksamheten i förskolan som bedrivs med demokratiska former därmed lägger grunden för ett växande ansvar och intresse hos barnen för att de sedan aktivt ska delta i samhällslivet (Lpfö 98). Till detta behöver de olika språkliga redskap för att tänka, känna och handla tillsammans med andra och på egen hand (Bjar & Liberg 2003).

Förskolan skall vara en levande social och kulturell miljö som stimulerar barnen att ta initiativ och som utvecklar deras sociala och kommunikativa kompetens (Lpfö 98). Leken är förskolebarns viktigaste språk och leken är under hela förskoletiden det mest centrala i barns egna spontana aktiviteter (Jederlund 2002). Förskolebarns rollekar utgör en viktig del i barnens utveckling till att bli socialt och kulturellt kompetenta samhällsmedborgare (Liberg 2003). Att skapa och kommunicera med hjälp av lek är viktigt för barns utveckling och lärande, liksom med andra uttrycksformer som bild, sång och musik, drama, rytmik, dans och rörelse (Lpfö 98). Musik kan användas på ett sätt som utvecklar och stimulerar barns språk

och detta sätt att arbeta används ofta i förskolan (jmf Bardocz & Hagström 2009; Bertilsson & Nilsson 2007; Blixt & Dahlberg Hansen 2010).

Sammanfattning

Ordet kommunikation kommer från latinet och betyder ”att dela något”. Vi kommunicerar med verbala och icke-verbala uttryck (Jederlund 2002). Genom att ta del i språkliga och sociala processer är vi medskapare av de kulturer vi lever i (Liberg 2003). Språket betyder mycket för identiteten då uppfattningar om det egna jaget växer fram ur de språkliga sammanhang vi ingår i och de relationer vi har till andra (Bjar & Liberg 2003). Musiken är en grundläggande kanal till kommunikation. Genom den kan människor dela känslor, intentioner och mening trots att de inte talar samma språk (Hargreaves, Miell & MacDonald 2002). Wellros (1998) menar att om vi ingår i en grupp och kan gruppens gemensamma ”modersmål” skapar det en känsla av gemenskap och samförstånd och det stärker självkänslan och självbilden. Förskolan ska vara en levande social och kulturell miljö som utvecklar barnens sociala och kommunikativa kompetens och stimulerar barnen till att ta initiativ (Lpfö 98).

För ett barn som ännu inte utvecklat ett verbalt språk är andra sätt att uttrycka sig viktiga. Barnet uttrycker sig i form av gester, sång, dans, lek och skapande och det är i sammanhanget lika allvarligt menat som när en vuxen uttrycker sig i tal eller skrift (Emilsson 2003). Om ett barn blir betraktat som en kompetent samtalspartner och den vuxne bemöter barnets uttryck som något meningsfullt blir barnet tryggt i tron på sig själv. Detta blir en viktig drivkraft i den fortsatta språkutvecklingen och ett fortsatt lärande (Liberg 2003). Om ett barns självkänsla och lust att kommunicera stärks och utvecklas i ett språksammanhang kan detta leda till en god cirkel som kan göra att andra språk i andra sammanhang också utvecklas (Jederlund 2002)

Ett barn som har tidiga erfarenheter av att ha blivit tagen på allvar, att ha blivit lyssnad på och att ha fått göra sin röst hörd har enligt Arnér & Tellgren (2006) stor betydelse för hur barn tar andra på allvar, lyssnar på andra och låter andra göra sina röster hörda. I Lpfö 98 framstår barnet som medskapare i lärprocessen där samspelet med andra och det sociala och kulturella sammanhanget är centralt. Förskolan som vilar på demokratins grund och verksamheten som bedrivs med demokratiska former lägger därmed grunden för ett växande ansvar och intresse hos barnen för att de sedan aktivt ska delta i samhällslivet. Johansson & Pramling Samuelsson (2003) tolkar det som barnens delaktighet i demokratiska sammanhang.

Musik och lek har en nära relation och ett uttryck för det är att på många språk har ordet lek dubbel innebörd; lek och musik (Jederlund 2002). Uddén (2004) och Jederlund (2002) talar om den musiska helheten, att barn blandar talspråk, kroppsspråk, musikspråk och bildspråk till en musisk helhet som uttrycker barnens upplevelser i leken. Jederlund (2002) nämner också att sången kan hjälpa till att förstärka närvaron i leken och vara ett sätt kommunicera med andra barn i leken. I läroplanen för förskolan står det att leken, liksom andra uttrycksformer, är viktig för barns utveckling och lärande (Lpfö 98).

PROBLEMFORMULERING

Med mina erfarenheter av förskolan med musikprofil i ett område där majoriteten av barnen har ett annat modersmål än svenska, kunde jag utgå från att de där använder musik som medel för språkutveckling. I tidigare forskning är det vanligt att pedagogens upplevelse och syn står i fokus (jmf Bardocz & Hagström 2009; Bertilsson & Nilsson 2007; Blixt & Dahlberg Hansen 2010). För att avgränsa mitt arbete har jag valt att låta barn komma till tals i min uppsats. På en förskola där många av barnen har komplexa språksituationer med två eller flera hemspråk, kan musik användas som ett medel till att stimulera och utveckla barnens språk-inlärning och utveckling. Jag är nyfiken på vad detta betyder för barnen. Förbättrar det kommunikationen i barngruppen? Har det betydelse för barnens självkänsla, identitet och hjälper det till i sociala situationer att de lär sig språket?

Syfte

Syftet med denna uppsats är att undersöka fyra barns och en pedagogs upplevelser av musiken på en förskola med musikprofil där majoriteten av barnen har annat modersmål än svenska.

Frågeställning

Finns det indikationer på att musiken på förskolan har betydelse för barns språkutveckling, självkänsla, social integration samt för delaktighet och medskapande?

METOD

Studiens genomförande

Platsen för denna studie var en förskola med musikprofil i ett mångkulturellt bostadsområde i en svensk stad. Det är en studie som består av intervjuer med fyra förskolebarn och en intervju med pedagogen som har ansvaret för musiken.

Intervjun med pedagogen i undersökningen hade låg grad av standardisering och låg grad av strukturering. Detta innebär att intervjun bestod av öppna frågor med stort utrymme för intervjupersonen att svara inom och att frågorna och ordningen på frågorna anpassades efter situationen (Patel & Davidsson 2003). Förberedelserna för intervjun med pedagogen innebar flera telefonsamtal med informanten. Intervjuguide som användes vid intervjun med pedagogen finns med som bilaga (se bilaga 1).

För att barnen skulle känna sig trygga i intervjusituationen besöktes förskolan en gång innan, i samband med intervjun med förskolläraren, och dagen när barnintervjuerna ägde rum användes metoden deltagande observation (Patel & Davidsson 2003) under en musikstund på förskolan. Ilse Alskog skriver i sitt bidrag till Barnintervjun som forskningsmetod (red) (1999) att observation av barnen före intervjun kan ses som en grundinventering och ett komplement till samtalen. Det är också ett viktigt steg i att skapa en god kontakt med barnen som ska intervjuas (Lindh-Munther (red) 1999), vilket var tanken bakom observationen av barnen före intervjuerna. Observationen av barnen fanns med i mina tankar under intervjuerna med barnen men har bara i något enstaka fall använts till analys. Under barnintervjuerna uppmanades barnen att berätta, och bekräftande verbala beteenden användes, som enligt Andersson (2005) uttrycker empati och visar intresse för barnet. Platsen för barnintervjuerna var förskolans musikrum. Detta valdes av flera anledningar, dels därför att det var en lugn plats där barnet kunde koncentrera sig och inte tappa intresset (Doverborg & Pramling Samuelsson 2000) och dels därför att inledningen på en intervju bör ta sin utgångspunkt i en för barnet känd situation eller upplevelse (a.a.). Musikrummet fyllde en bra funktion då barnen kunde visa vad de brukar göra där inne och samtalet kunde komma igång. Det stämmer överens med Arnér & Tellgren (2006) som anser att det gäller att vara äkta intresserad av att låta barn berätta och få vara experter på det de vill säga och för vuxna gäller det att följa med på deras berättelseresa. Vid intervjuerna med barnen användes en intervjuguide som grov mall (se bilaga 1). Alla frågor ställdes inte till alla barn och frågorna ställdes inte i en bestämd ordning utan detta anpassades efter situationen. Resultatpresentationen och analysen bygger inte bara på det barnen sa under intervjuerna utan också min observation av vad som hände i situationen.

Urval

Av de fyra barnen som intervjuades är två flickor och två pojkar. Två av barnen är fyra år och två är fem år. Barnen kommer från Irak, Libanon, Syrien och Somalia. Pedagogen som har speciellt ansvar för musiken på förskolan intervjuades. Samtliga intervjuer spelades in och transkriberades. Personalen på förskolan valde ut vilka barn de ansåg kunde prata och förstå svenska så pass bra att de kunde bli intervjuade. De frågade dessa barn om de skulle vilja bli intervjuade och därefter lämnade personalen lappen angående tillstånd från föräldrarna till berörda föräldrar (se bilaga 2).

Varför låta barnen komma till tals?

Om man är intresserad av att veta något om barn, hur de uppfattar och upplever sig själva, människor runt omkring och världen vi lever i, är det rimligt att låta barnen komma till tals (Lindh-Munther (red) 1999). Detta stödjer även Doverborg och Pramling Samuelsson (2000) som skriver att vill vi veta hur barn tänker om något, måste vi ge dem möjlighet att berätta detta. Barn har nästan alltid något att berätta, men vi måste låta dem få den tid de behöver för att tänka färdigt. Detta är enligt Arnér & Tellgren (2006) viktigt för barnens utveckling, de skriver att studera det som barn uppmärksammar, berättar eller gör har betydelse för deras möjligheter att uttrycka sig utifrån sitt eget perspektiv och ger de också möjligheter att utveckla sina tankar.

Att studera barns utsagor eller handlingar riktade mot specifika företeelser i deras omvärld, kan ge kunskaper om vad barn i olika sammanhang uppfattar och har att förhålla sig till. På så vis kan barns egen kultur beskrivas ur barnens perspektiv, det vill säga utifrån barnens synvinkel. (Arnér & Tellgren 2006:13)

Om vuxna visar intresse för vad barn har att säga och är uppmärksamma på barn så gynnar det barns möjligheter att skapa sina egna betraktelsesätt.

Tidiga erfarenheter av att bli tagen på allvar, att bli lyssnad och att få göra sin röst hörd har stor betydelse för hur man tar andra på allvar, lyssnar på andra och låter andra göra sina röster hörda. (Arnér & Tellgren 2006.:30)

Arnér & Tellgren (2006) skriver att de har kommit till insikt om att barn alltför sällan kommer till tals i sammanhang där vuxna finns med, men att detta inte innebär att det som barn har att säga skulle vara av mindre värde. De tror att det snarare har att göra med samhällets och de vuxnas syn på det som barn vill säga. Barn befinner sig alltid i ett underläge i förhållande till vuxna men detta verkar vuxenvärlden ibland inte bry sig om eller bekymra sig över. Författarna uppfattar det som att barn ofta framställs som objekt för de vuxna snarare än som subjekt, att de vuxna ser på barn enbart ur ett vuxenperspektiv. De vågar påstå att det egentligen är mycket sällan som de vuxna räknar med barnen som jämställda samtalspartners (a.a.).

En önskvärd interaktion mellan barn och vuxna handlar om att man tillsammans med varandra skapar mening i tillvaron t ex genom samtal. Ett skäl till att inta barnperspektiv kan vara att man vill betrakta fenomen även från barnens perspektiv och utsiktspunkter för att på så sätt få fylligare och djupare kunskaper om dem (a.a.)

När man intervjuar barn är det av största vikt att respektera barn och barns känslor framhåller Doverborg & Pramling Samuelsson (2000). Det är också viktigt att barnen som ska intervjuas känner sig viktiga och utvalda, och för att betona att det barnet säger är viktigt kan man berätta för barnet att man kommer spela in intervjun (a.a.).

Etiska överväganden

Inspelningen av intervjuerna kommer att förstöras. Informanterna i studien kommer att för läsaren vara anonyma och undersökningsmaterialet kommer att behandlas konfidentiellt, vilket enligt Repstad (2007) innebär att uppgifter om en person som deltar i en undersökning

ska behandlas med största möjliga konfidentialitet och förvaras på ett betryggande sätt. För att informanterna ska vara anonyma för läsaren används inte deras riktiga namn, utan andra namn kommer att användas.

Enligt Repstad (2007) är principen om informerat samtycke i hög grad aktuell när det gäller kvalitativa intervjuer. Han skriver även om svenska etikregler för forskning och förklarar

information såhär: personer som deltar i ett forskningsprojekt ska känna till undersökningens

syfta och vilka moment som ingår samt att deras medverkan är frivillig (a.a.). Vid intervjuer med minderåriga barn krävs föräldrarnas informerade samtycke. Med hjälp av förskolans personal skrevs därför en lapp till föräldrar som hade barn som kunde vara aktuella för intervjun (se bilaga 2). Föräldrarna fick skriva under lappen och lämna den till personalen om de samtyckte till att deras barn deltog i studien. Informationen till barnens föräldrar handlade om sådant som Kampmann (1998) menar är viktigt att föräldrar och barn får information om. Det handlar t ex om hur undersökningen skulle användas samt vem de kunde vända sig till om de ville ställa frågor (Kampmann 1998).

RESULTAT OCH ANALYS

Beskrivning av musikrummet på förskolan.

Förskolans musikrum är ett litet rum proppat med olika instrument, t ex steelpan, ukulele, synth, gitarr, trummor och en mängd olika rytminstrument som barnen får spela på och laborera med. Det finns en mikrofon och högtalaranläggning där barnen kan prova sina röster och spela in på band. Det finns många olika gosedjur och mycket annan rekvisita som kan användas i musikundervisningen. Rummet känns inbjudande och välkomnande och på golvet är en mjuk matta så det är bekvämt att sätta sig på golvet. Det finns även fler instrument i ett annat rum på samma avdelning och det rummet är stort så där finns utrymme för dans och rörelse.

Rayam

Rayam är fyra år och hon kommer från Irak.

Jag frågar Rayam om hon kan visa mig något hon brukar göra i musikrummet, men det vill hon inte. Hon sitter tyst och svarar försiktigt på mina frågor. Hon berättar att hon brukar sjunga i musikrummet och att de brukar sjunga till gitarrackompanjemang.

Rayam berättar att hon brukar lyssna på musik och att hon då också brukar dansa. När jag frågar hur det känns när de sjunger på förskolan säger hon att det känns bra. Rayam vill inte sjunga en sång när jag ber henne, men när jag har stängt av ljudupptagningen tar hon fram grodan som man kan öppna och som har massa bilder i munnen. Hon väljer en bild med en stjärna på och sjunger Blinka lilla stjärna.

Jag upplever att Rayam är blyg mot mig. På musikstunden som jag var med på innan intervjun upplevde jag henne som en av de mer energiska och drivande bland barnen, hon kunde alla låtar och sjöng starkt och mycket. Det såg ut som att hon verkligen tyckte om musikstunden. Det är också en av de få tankar hon delar med sig av till mig, när hon svarar att det känns bra när de sjunger på förskolan. Kanske ville hon vara med på min intervju för att själva ordet musik lockade mycket. Under själva intervjun var hon reserverad, men så fort jag stängde av ljudupptagningen visste hon precis vad hon ville visa att hon brukar göra i musikrummet. Hon tog fram grodan, tog ett kort och sjöng en sång. Grodan var det enda hon visade mig, annars berättade hon bara. Jag upplever att det var situationen och kanske mig som gjorde att hon var reserverad men att hon var trygg i musikrummet och van att vara där.

Carlos

Carlos är fem år och han kommer från Syrien. Det bästa med förskolan tycker Carlos är leka, vara med kompisar och spela piano.

Carlos berättar om olika saker de brukar göra i musikrummet. Man kan ta grodan och välja ett kort ur grodans mun, man kan göra musik, det finns trummor och man kan spela gitarr.

När jag frågar om han kan visa mig något av det han brukar göra vill han visa grodan. Han väljer ett kort med en clown på, men ingen av oss kan en sång om en clown. Han säger utan att tveka: ”Vi kan säga till Margareta!”

Han menar att Margareta kan hjälpa oss att komma på en sång och vi bestämmer att vi kan fråga Margareta om en clown-sång när vi pratat klart. Jag frågar vad han lyssnar på för musik. Han berättar att han och hans storebror brukar lyssna på musik på datorn hemma, ibland lyssnar de på några som spelar gitarr.

På frågan hur han känner sig när han sjunger på förskolan med Margareta och de andra barnen svarar han:

Då känner jag [att] det är kul!

Jag frågar om han vill sjunga en sång för mig och det vill han, han vill göra sången om Kalle kamel, som man ska räkna hur många pucklar han har. Han räknar pucklarna men inser sen att han har glömt bort sången. Vi börjar då prata om något annat istället.

Carlos är blyg mot mig när jag går och frågar honom om han vill följa med mig in i musikrummet och prata om musik, men jag upplever att han slappnar av när vi kommer in dit, att han känner sig hemma. Han fortsätter att vara avslappnad och glad under intervjun och visar mig gärna sådant han brukar göra i musikrummet. När Carlos vill sjunga en sång ur grodan, men ingen av oss kan en sång om kortet han valde, är det väldigt tydligt att han tänker på musikläraren som en expert, utan att tveka tänker han på henne, kanske också eftersom det är hon som egentligen ska vara i musikrummet. Det känns verkligen som att han förstår min fråga om hur det känns när de sjunger på förskolan, när han svarar: ”då känner jag det är kul!” Även när han vill sjunga Kalle Kamel-låten upplever jag att han saknar Margareta som är experten, själv kommer han inte riktigt ihåg låten.

Zarha

Zarha är fem år och hon kommer från Somalia.

Zarha visar mig många saker som man kan göra i musikrummet. Hon säger inte mycket men visar desto mer: ärtpåsar, trummor och några speciella maracas. Sedan spelar hon steelpan och sjunger Blinka lilla stjärna till, utan att jag frågat om hon kan sjunga något för mig. När jag ber henna berätta om musiken hemma hos henne svarar hon

Min familj har ingen musik hemma

Sen skrattar hon och säger att hon ska säga åt hennes mamma att köpa ett instrument till henne.

Hon tycker det känns bra när de sjunger på förskolan. Hon berättar sådant hon tycker om att göra på förskolan och visar mer grejer de brukar göra i musikrummet, spelar på synthen, hon öppnar grodan och väljer ett kort, hon visar fler gosedjur, spelar på trummor, visar en mikrofon. När en lång stund har gått får jag avbryta Zarha och säga att tyvärr hinner vi inte mer nu.

Jag tycker Zarha utstrålar glädje över att få vara i musikrummet. Jag upplever att hon tycker det är en lyx att få vara där inne själv och jag tror hon gillar min fråga om hon kan visa mig sådant hon brukar göra i musikrummet. Hon visar många saker och det känns som att hon kunde ha hållit på mycket längre än vad vi hade tid till. I början pratar Zarha inte mycket, utan använder musiken som uttrycksmedel och tar med mig på en ordlös vandring i musikrummet. Efter ett tag börjar hon mer berätta med ord vad de brukar göra. Zarha spelar på steelpan och sjunger en sång till, att sjunga, spela, improvisera känns väldigt naturligt för henne, som att detta är sådant hon är van att göra. Jag tycker det är härligt att se henne musicera, det finns inte ett spår av osäkerhet – att hon kanske inte får hålla på med instrumenten, eller att det hon gör är konstigt eller dåligt – där finns bara spelglädje! När jag frågar henne om musiken hemma hos henne och när hon svarar att hennes familj inte har någon musik hemma, men att hon ska säga åt sin mamma att köpa ett instrument till henne, är det tydligt att hon kopplar musik till musikrummet på förskolan och alla roliga instrument som finns där. Det märks att Zarha vill vara kvar i musikrummet länge, och inte gå därifrån, hon vill fortsätta att visa och spela. Kanske vill hon inte lämna rummet där hon känns säker och hemma, van och självsäker. Jag upplever att hon tycker om att få vara expert och visa mig som inte vet, det hon vet.

Ibrahim

Ibrahim är fyra år och han kommer från Libanon.

Ibrahim presenterar sig artigt med för- och efternamn men är i övrigt ganska tyst. Men sedan vill han gärna visa mig att han har spelat steelpan en gång. Han plockar ned en av klubborna och förklarar att:

Man tar bara en sån där. Om Margareta säger grönt då tar jag grönt

Han spelar på steelpan medan han förklarar hur färgnotsystemet fungerar.

Sedan berättar Ibrahim att när han är hemma brukar han sitta vid datorn och titta på film och spela spel. Han berättar om sin storebror och många andra saker.

Jag frågar om han vill visa något mer i musikrummet, kanske sjunga eller spela någonting. Då spelar Ibrahim på synthen. ”Den här är ny” säger han och spelar en egen melodi som han kommer på just då, för mig.

Ibrahim verkar först vara tyst och blyg men efter ett tag berättar och pratar han väldigt mycket. När jag frågar om han vill visa mig något han brukar göra i musikrummet gör han gärna det, och visar mig hur man spelar på steelpan. Han förklarar att om Margareta säger grönt, spelar han grönt, och det känns som att han har förstått och tycker det är enkelt. Jag upplever att han gör Margareta till expert, det är hon som säger vilken färg man ska spela, det är hon som har förstahandskunskapen. Jag frågar vad han lyssnar på för musik och då börjar han berätta om sådant han gör hemma, och han har mycket att berätta. Det handlar inte om musik, men jag får känslan av att han njuter av att ha en vuxens odelade uppmärksamhet, som dessutom ber honom att berätta om sig själv. När jag sedan ber honom visa något mer man

kan göra i musikrummet vill han spela på synthen. Han spelar lite grann och jag berömmer honom för att hitta på så mycket själv. Han förklarar då att den här melodin är ny och spelar en melodi han hittar på. Han är medveten om att han skapar en ny melodi. Jag får känslan av att improvisera och skapa är något vant och självklart för Ibrahim.

Barnen – analys

Jag upplever att barnen kopplar musik till musikrummet. Här är de vana att vara och här känner de sig trygga. Det känns som deras rum, där de tillsammans med Margareta är experter. Det är en positiv känsla och stämning när jag är i musikrummet med barnen. Trots att de ibland verkar vara blyga och ovana vid mig, tycker jag att musikrummets positiva sidor tar överhanden. Känslan av att göra fel existerar inte. Rummet inbjuder till skapande. Jag upplever att för barnen är musik som man lyssnar på hemma inte samma sak som musik i musikrummet. Jag tänker att musikrummet blir en plats med regler och möjligheter som barnen känner till och är med och skapar. Musikrummet kan sägas vara en kultur som barnen är delaktiga i och medskapare av. Det skapar en känsla av samhörighet med de andra barnen och Margareta.

Speciellt med Zarha och Ibrahim får jag en stark känsla av att det betyder mycket för dem att en vuxen riktar hela sin uppmärksamhet mot bara dem. Att någon lyssnar på det de har att säga och är intresserad, utan att de behöver dela den uppmärksamheten och det intresset med någon annan.

Jag upplever att alla barnen visar eller berättar om glädje i samband med musiken. Musiken är något positivt.

Enligt min uppfattning är musiken på förskolan tillåtande. Barnen får spela, de får låna instrument, de skapar själva, de improviserar, testar och det känns verkligen som att musiken finns till för barnen. Jag upplever att barnen känner sig säkra i musikrummet. De improviserar och hittar på med en självsäkerhet. Detta tänker jag hänger ihop med den tillåtande atmosfären inom musiken och att barnen ges ansvar över t ex instrument. Att spela, skapa, sjunga, prova är något naturligt. Samtidigt är det tydligt att barnen ser pedagogen som experten.

Margareta – pedagogen som har ansvar för musiken

Margareta är barnskötare och har jobbat inom förskolan i många år. Hon har ingen musikutbildning men har stor personlig erfarenhet av musik och har hållit på mycket med det så hon fick ta över ansvaret över musiken på förskolan när musikläraren blev tjänstledig. Margareta tycker musiken i sig självt är väldigt rolig och skapar positiv stämning. Hon jobbar också mycket med musiken som ett medel till språk, både tal- och skriftspråk. ”Jag vill ju att det ska vara så språkutvecklande och roligt! … Allt ska vara roligt!”

För Margareta är det viktigt att det finns en mening med det de gör, att saker sätts in i ett sammanhang så att det betyder något. Ett exempel kommer fram när hon börjar prata om

sjalar som hon brukar använda. Hon berättar att de ofta sjunger det de gör, att hon inte vill sjunga:

”…solen lyser himlen är blå”, och de ska gå fram och tillbaka

Sedan förklarar hon hur hon vill jobba för att det ska bli meningsfullt:

…utan det blir… ”framåt framåt framåt, bakåt bakåt bakåt bakåt, stopp! Hit o dit o hit o dit”, såna där sånger! så förstår de det stämmer med vad vi gör

Margareta och jag är i musikrummet och hon visar mig vad de har för material och utrustning och vad de brukar och kan göra:

…man ser de små barna de, det är ju inte så mycket ord de får fram men de… …använder instrument och det de klappar och de pekar…

Margareta tycker att när man ser sig om i musikrummet förstår man att här kan barnen verkligen ”bada i språket”.

I musikrummet tar Margareta emot barn enskilt eller i små grupper. Ibland kommer barnen in självmant och ibland bjuder Margareta in något barn som verkar behöva ”komma igång” eller få bekräftelse. ”Ibland är de bara en här inne, en del behöver det.”

Vi börjar med att titta på deras steelpan. Man står upp och spelar och höjden kan anpassas beroende på om man är lång eller kort. På väggen ovanför sitter en tavla där man kan sätta fast runda färgade prickar som är deras eget färgnotsystem som barnen kan spela efter. Det finns också en pärm med låtar, efter färgnotsystemet, så att man kan ta en not och gå iväg till något av de andra instrumenten som har försetts med färgprickar.

Och det är ju så bra för speciellt de här barnen som inte kan ett ord. Kan inte sjunga nåt… …för de kommer ju direkt ibland från andra länder, och inte ett ord svenska men, de kan spela på en gång, efter vårat färgnotsystem.

Vi pratar om att barnen, genom att de kan spela själva och uttrycka sig fast de kanske inte har något språk kan stärka självförtroendet.

…och sen får de ju göra egna kompositioner och då blir de ju viktiga… … att jag kan skapa själv…

…de kan påverka… … alltså, skapa eget, ja det stärker ju självförtroendet tycker jag.

Margareta visar mig deras sångpåsar, som hon har gjort i ordning. En låt de har är: Jag

hamrar och spikar och bygger en bil. Margareta förklarar att det inte räcker att bara lägga

grejer i påsen som passar till sången och sen ta upp och visa, det här är en hammare, det här är en fil, ”utan dom måste få undersöka och göra!”

När Margareta ska lära ut en ny sångpåse-sång visar hon inte bara upp en grej ur påsen och sen börjar de sjunga utan de rappar, klappar och härmar och barnen får undersöka grejerna i påsen och till exempel prova på att såga, fila och måla som i Jag hamrar och spikar…

Jag frågar Margareta om hon upplever att den språkstimulerande musikundervisningen ger resultat och att barnens språk utvecklas och hon tycker att hon ser en utveckling i barnens språk.

Att de klarar fast de inte ens kan prata så kan de spela och så… Alla kan alltid nåt! Och man lyfter ju fram det. En del barn… … kan vara helt tysta och är liksom, inte fungerar så bra där ute men här inne då blommar de upp!

Hon säger att hon tror det beror på just det att barnen får många tillfällen att repetera och barnen får ”smaka och känna” på språket.

Det har också blivit mer och mer att Margareta försöker få in lärande i matematik genom sånger och musik. Hon berättar om en sång som handlar om en gammal och utsliten skokartong, som skickas runt bland barnen som ska öppna och se vad som finns i.

åh, en groda fanns däri… … sen har jag ju gjort så att det ska bli mer matematik då nästa gång… … kommer det två likadana möss och nästa gång kanske det kommer, till exempel, tre elefanter

Något som används ofta i musikrummet är sex stycken ukulele. Margareta har stämt dem i ett färdigt ackord vilket gör att alla kan spela ukulele och de brukar spela låtar som funkar med ett ackord t ex Lilla snigel och Rock-spindeln. ”Det låter ju skapligt. …och det är ju glädjen som är det viktigaste!”

Hon berättar också om en troll-låt som de har spelat, och gjort upp-och-ner rörelser med ukulelerna:

Vi spelar upp och ner det blir så effektfullt! Och roligt för de att känna att de… … kan ju i alla fall göra såhär. …de tycker det är skitkul!

Vi pratar om en kultur-fest de brukar ha på våren, när de bjuder in alla familjer, många tar med sig traditionell mat från sina hemländer, och barnen uppträder och visar upp vad de har lärt sig och gjort under året. Margareta berättar att barnen tycker om att uppträda för föräldrarna. Vi börjar prata om ifall andra musikaliska inslag förekommer på festen, på samma sätt som att någon tar med sig mat från sitt hemland kanske någon tar med musik. Det har inte förekommit berättar Margareta.

Det är nåt som jag har försökt i alla år att försöka få föräldrar… … Är det nån som kan spela? Det har tyvärr inte blivit så ofta men i år, har vi haft en pappa som var här och trumma lite rytmer… … det var inget märkvärdigt men det var ju så uppskattat och roligt alltså! …för det är ju så himla viktigt det här med att helst alla barn från alla kulturer får… …med sig nåt hemifrån. …som stärker deras identitet och det här… … hemspråket… … kanske få höra sång och musik från deras kultur.

Vi pratar om kommunikation mellan barnen på förskolan, att det är svårt för de barnen som kommer direkt från att annat land och inte kan ett ord svenska. Konflikter finns på alla förskolor menar Margareta,

…men här blir det väl kanske lite fler på grund av att det fattas språk… … men när det gäller musiken så blir det aldrig… … och håller man på mycket med sånt då lär de sig väl det sättet att va mot varann tänker jag… … och det är ju mycket därför som jag tycker att man ska hålla på med

musik… …i de vanliga situationerna då får man ju kämpa på på olika sätt… … men just när det gäller musiken så blir det ju aldrig nåt!

Hon berättar att ämnen som att vara vänner, att alla är olika, att det är roligt att vara tillsammans, att alla är värdefulla är sådant hon ofta väver in i musiken. Hon tror också det är viktigt att vid varje musiksamlingstillfälle nämna alla barn vid namn. Hon tycker att musiken i sig självt är rolig, att den ger gemenskap och en positiv stämning.

Pedagogen – analys

Jag ser Margareta som mycket engagerad. Det känns som att hon tycker om hur de har ordnat det i musikrummet. Hon tycker om att visa upp det och berättar gärna och entusiastiskt om instrumenten, rekvisitan och alla tankar som finns om hur hon jobbar. Att hon jobbar med musiken på ett sätt som är språkstimulerande och språkutvecklande finns hela tiden med när hon berättar. Det genomsyrar verkligen hela musikrummet, tankarna, rekvisitan, ja hela musikverksamheten. Hon uttrycker det som att barnen får möjlighet att ”bada i språket”. Margareta har också tankar om musiken i sig självt. Jag tänker att musiken på förskolan finns i olika dimensioner. Musiken är i sig själv rolig, den väcker glädje och man har kul tillsammans. Musiken kan användas på ett sätt som utvecklar språket. Margareta berättar också att när barnen får hålla på och testa, spela och skapa blir de mer självsäkra och de känner sig viktiga. I musiken kan man se varje barn. Utöver det berättar hon också om sin strävan att barnen ska ta med sig musik hemifrån, musik från deras hemland och kultur, då Margareta tror att det stärker barnens identitet och deras hemspråk.

Margareta berättar att musiken är ett sätt att skapa stämning och att det aldrig uppstår konflikter när de har musik tillsammans. Hon menar att musiken i sig ger gemenskap. Hon berättar att hon försöker väva in tankar som att nu gör vi gör det här tillsammans och alla får vara med vilket är kul. Det blir inte några konflikter i musiken. Detta kan återigen ha att göra med det tillåtande i musiken. Musiken låter barnen komma till tals, och i musiken blir barnen behandlade som kompetenta samtalspartners, tänker jag.

Jag upplever att Margareta tänker mycket på hur hon utformar musikundervisningen. Det är viktigt för henne att det är genomtänkt, och som hon flera gånger upprepar, att det inte ”bara” ska bli så att nu ska vi ha musik. Jag upplever att den tillåtande atmosfären som jag kände inom musikundervisningen på förskolan och i musikrummet, till viss del finns på grund av Margareta och hennes personlighet. Jag tror att hon är en drivande kraft bakom de tankarna. Detta tänker jag hänger ihop med tanken om meningsfullhet i undervisning, det ska vara meningsfullt för barnens skull, för att de ska känna mening och därmed få förståelse och lära sig. Musiken är till för barnen, den ska vara på deras villkor och vara tillgänglig för dem. Musikrummet har blivit platsen som symboliserar denna tillåtande för-barnen-atmosfär, och Margareta personifierar den. Det upplever jag att barnen känner, de är trygga och fria i musikrummet och med Margareta.

Jag upplever att Margareta är väl medveten om att barnen behöver uppmärksamhet och barnen får chans att ibland vara ensamma i musikrummet med henne, och ibland i mindre

grupper. Margareta försöker hålla koll i barngrupperna och ibland bjuder hon speciellt in barn till musikrummet när hon upplever att de behöver uppmärksamhet och bekräftelse. De kanske just då behöver stärka självkänslan eller bara ha roligt och kan göra det genom musiken.

DISKUSSION

Jag anser att musiken har betydelse på förskolan, på många sätt och för många olika saker. Här nedan ska analysen av barnens och pedagogens upplevelser av musiken diskuteras med frågeställningen för uppsatsen. Syftet med studien är att undersöka fyra barns och en pedagogs upplevelse av musiken betydelse på en förskola med musikprofil där majoriteten av barnen har ett annat modersmål än svenska. Frågeställningen handlar om huruvida musiken har betydelse för barnens språkutveckling, självkänsla, och om musiken har social betydelse. I ovanstående resultatanalys och diskussion kan man se att Margareta anser att musiken på förskolan stimulerar barns språk och hjälper till i barnens språkutveckling. Detta beror på undervisningens innehåll och upplägg. Barnen får ”smaka och känna” på språket och med hjälp av mycket rekvisita och instrument jobbar Margareta genom musiken mycket konkret med det svenska språket. Hon uttrycker det som att i musikrummet och genom musikundervisningen får barnen möjlighet att ”bada i språket”. Detta kan också uttryckas som att barnens självkänsla och lust att kommunicera stärks, och det kan, enligt Jederlund 2002, leda till en god cirkel där barnet utvecklar även andra språk i andra sammanhang. Jag tänker att om musiken på förskolan är ett språk och musikrummet ett sammanhang, och detta sätt att uttrycka sig är fyllt av glädje och lust leder det till att barnen kan utveckla andra språk i andra sammanhang. Till exempel ett annat språk i förskolan, eller ett annat språk hemma.

Barnens självkänsla i språket kan också stärkas genom att bli behandlade som kompetenta samtalspartners och genom att man ser det barnen uttrycker som något meningsfullt. Den stärkta självkänslan leder till trygghet för barnet och blir en viktig drivkraft för fortsatt lärande och språkutveckling. På förskolan blir det musikaliska uttrycket mycket viktigt när ett barn inte kan ett enda ord svenska. Musiken är en kanal till kommunikation som människor kan dela trots att de inte talar samma språk. Barnet kan uttrycka sig och kommunicera genom musiken och om detta ses som något meningsfullt kan barnet få stärkt självkänsla och bli mer tryggt i sig själv, vilket underlättar den fortsatta språkutvecklingen. Jag upplever att stämningen i musikrummet och i musiken på förskolan är sådan att det barnet gör ses som meningsfullt och viktigt. Annars tror inte jag barnen hade visat och spelat så mycket för mig som de gjorde.

I studien kan man se att möjlighet att kunna uttrycka sig och kommunicera stärker självkänslan. Barnen på förskolan har möjlighet att genom musiken och musikundervisningen uttrycka sig och kommunicera. I analysen av barnintervjuerna nämns att barnen har musikrummet som en plats där de är trygga och vana. Jag uppfattar att de känner sig självsäkra där inne, de har bra självförtroende där, för de vet att de kan i musikrummet. Detta tror jag beror på att musiken i musikrummet är tillåtande och att det är en positiv stämning. Inom musiken ges barnen möjlighet att skapa själva vilket ger en känsla av att vara viktig och att ”jag kan”. Något som också är tydligt i analysen är att barnen är trygga med pedagogen som expert, de är trygga i musikrummet med pedagogen. Jag upplevde att de var blyga och reserverade mot mig, men de var trygga i musikrummet genom att de visste så väl vad de brukar göra där med pedagogen. Musiken i musikrummet blir inte vilken musik som helst, det blir musik med pedagogen i musikrummet. Det blev tydligt när Zarha tänkte att de inte har

någon musik hemma hos henne. Detta berodde antagligen på att de inte har något musikrum med massor av instrument och ingen Margareta som kan musiken.

Något som verkligen talar för att barnen i musikrummet och genom musikundervisningen bygger upp en säkerhet när det gäller att skapa själva är när Ibrahim spelar på synthen. Han berättar för mig att melodin han spelar just då är ny, han vet att han hittar på en melodi i stunden. Jag tror inte det är vanligt att barn när de spelar på ett instrument och hittar på själva, så säkert kan sätta ord på vad de gör så som Ibrahim gjorde.

Jag tror att musiken på förskolan har en social betydelse. Barnen kan mötas och kommunicera i musiken trots många olika språk och att de kommit olika långt i språkutvecklingen. I resultatet beskriver förskolläraren att musiken i sig ger känsla av gemenskap. Enligt Hofvander Trulsson 2010 har musik en social närvaro i människors liv och människor kan i musiken gemensamt känna glädje och må bra. Musiken på förskolan används även som ett sätt för att hjälpa barnen i deras utveckling av det svenska språket, vilket leder till att barnen efterhand kan kommunicera genom svenskan.

Enligt Jederlund 2002 står musik och lek i nära relation till varandra. Barn uttrycker sig genom lek och använder ofta många olika uttryckssätt, bland annat genom sång och musikspråk. Detta blir då ett sätt att kommunicera i leken med andra barn.

Ibland blir det konflikter mellan barnen på förskolan, t ex på grund av att de har svårt att prata med varandra för att de inte pratar samma språk, eller för att de inte har något språk. Musikundervisningen sker ofta i stor eller mindre grupp. När barnen har musik uppstår det aldrig några konflikter. Jag tror det beror på den ovan nämnda sociala närvaron musiken har i människors liv. Genom att musicera tillsammans uppstår en stark känsla av samhörighet. Jag tror att barnen på denna förskola, där majoriteten av barnen har ett annat modersmål än svenska, och alltså kommer från många olika kulturer och delar av världen blir vana vid att alla är olika. Jag tror att de får en förståelse för varandras olikheter på ett naturligt sätt. De möts alla på en svensk förskola och sjunger svenska sånger, de är olika men ändå lika.

Barns delaktighet och medskapande är något som är återkommande i läroplanen för förskolan. Liberg 2003 menar att genom att ta del av språket är man med och skapar kulturen. Barnens språk stimuleras och utvecklas genom musikundervisningen och därmed är barnen delaktiga i kommunikationen och är med och skapar kulturen på förskolan. I resultatet finns känslan av att musiken på förskolan är barnens, den finns till för barnen och barnen är därmed medskapare av musiken. Även här kan barnens delaktighet och medskapande diskuteras mot pedagogens roll som expert. Jag tror att pedagogen gör allt hon kan för att musiken på förskolan ska vara på barnens villkor och att den ska finnas till för barnen. Jag upplever att barnen kopplar musiken väldigt starkt till musikrummet och till pedagogen. Under intervjun med Carlos ville han direkt att Margareta skulle komma dit och hjälpa till när vi inte kunde en sång om en clown. Pedagogen är expert och har svaren. Detta kanske gör att Carlos inte tänkte att han själv kunde komma på en låt som handlade om en clown, utan att det är Margareta som bestämmer vilka sånger man sjunger i musikrummet. Utifrån detta frågar jag mig hur mycket barnen är med och skapar musiken på förskolan, när de själva kanske tänker