Kom-i-gång : En intervjustudie om gruppens betydelse vid fysisk träning

Akademin för hållbar samhälls- och teknikutveckling, HST Missbrukarvårdsprogrammet

Sociologi C, C-uppsats, 15 hp Vt 2008

Kom-i-gång

- En intervjustudie om gruppens betydelse vid fysisk träning

Susanna Lindroos Handledare:

Sverre Wide

SAMMANFATTNING

Samhället erbjuder ett stort utbud av träningsmöjligheter, både individuellt och i grupp. Dock rör människor överlag allt mindre på sig och fetman ökar, vilket är ett problem både på individ- och samhällsnivå. Studiens syfte var att få förståelse för träningsgruppens funktion i träningssituationen samt för individens träning. Interaktionen inom träningsgruppen har även studerats. Detta är av intresse då man strävar efter att få fysiskt inaktiva personer att börja träna. Studien utgick ifrån kom-i-gång –gruppen vid en svensk högskola, vars syfte var att få fysiskt inaktiva studenter att börja träna. Studien är kvalitativ med hermeneutiskt inspirerad metodologisk ansats. Data insamlades genom intervjuer med fem respondenter och teoretisk utgångspunkt är symbolisk interaktionism. Resultatet visade att stämningen inom träningsgruppen bör vara positiv och uppmuntrande, för att deltagarna skall hålla kvar träningsmotivationen. Stämningen hjälper även deltagarna att våga prova på nya träningsformer, hitta nya sidor hos sig själva samt bygga självförtroende gällande träning och lära känna nya människor. Denna stämning måste utgå ifrån själva gruppen och kan inte tvingas fram av ledarna.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING ... 3

1.1. Syfte och frågeställningar ... 4

2. KOM-I-GÅNG -PROJEKTET ... 6

3. TIDIGARE FORSKNING ... 7

3.1. Studiernas resultat ... 7

3.1.1. Motivationsfaktorer för att delta i fysisk aktivitet ... 7

3.1.2. Orsaker till att inte delta i fysisk aktivitet ... 8

3.1.3. Fysisk aktivitet i grupp ... 9

3.2. Diskussion kring tidigare forskning ... 10

4. SYMBOLISK INTERAKTIONISM SOM TEORETISK UTGÅNGSPUNKT ... 12

4.1. Charon och Hewitt ... 12

4.1.1. Sociala objekt och symboler ... 13

4.1.2. Jaget, utvecklingsstadier och rollövertagande ... 14

4.1.3. ”The stream of action” ... 15

4.1.4. Social interaktion ... 16

4.1.5. Grupper ... 16

4.2. Goffman och det dramaturgiska perspektivet ... 17

4.3. Sammanfattning av symbolisk interaktionism enligt Charon, Hewitt och Goffman ... 19

5. METOD ... 21

5.1. Hermeneutik som metodologisk ansats ... 21

5.2. Urval ... 23 5.3. Forskningsetiska principer ... 24 5.4. Datainsamling ... 25 5.5. Bearbetning av datamaterialet ... 26 5.6. Metodologisk reflektion ... 26 6. RESULTAT ... 29 6.1. Presentation av respondenterna ... 29 6.2. Analys ... 30

6.2.1. Träna ensam eller tillsammans med andra ... 30

6.2.2. Stämning, gemenskap och interaktion inom gruppen ... 32

6.2.3. Hur man själv och andra uppfattar sig själv och andra inom gruppen ... 37

6.2.4. Laget respektive gruppen som den generaliserade andre ... 43

7. SLUTDISKUSSION ... 46

8. REFERENSER ... 52

9. BILAGOR ... 54

Bilaga 1: Forskningsetiska principer ... 54

1. INLEDNING

I dagens samhälle finns det ett väldigt stort utbud av motions- och träningsformer av varierande slag och samtidigt överöses människor av tränings-, kost- och hälsotips via bl.a. massmedia, reklam och veckotidningar. Trots detta hör man via media om att människor nuförtiden generellt rör på sig allt mindre och att fetman ökar, inte bara bland vuxna utan även bland barn och ungdomar. Bland svenska lågstadieelever t.ex. har barn med övervikt ökat från var tionde till var fjärde på endast tio år. Detta är inte enbart ett individuellt problem, utan även ett samhällsproblem bl.a. med tanke på att olika typer av välfärdssjukdomar ökar i takt med att människor rör på sig allt mindre och överlag lever ohälsosamt. Det i sin tur leder på sikt bl.a. till höga kostnader för sjukvården samt produktionsbortfall pga. sjukskrivningar (Elm, 2007). Sedan mitten av 70-talet har barnen i snabbare takt än vuxna gått upp i vikt. Det har flera orsaker, men tydligt är att barn och ungdomar rör på sig i för liten utsträckning nu för tiden samt äter en felaktig kost (Lövgren, 2007).

Det är ett allmänt samhällsintresse att se till att människor mår bra på olika plan, och där spelar det fysiska välmåendet en stor roll. Intresset för ämnet märks även genom att diverse TV-program som behandlar nämnda ämnen, t.ex. ”Du är vad du äter” och ”Toppform”, har blivit populära. Man kan fråga sig hur fysiskt inaktiva personer skall kunna lockas till att bli intresserade av träning och en hälsosam livsstil. I DN (Elm, 2007) står det att barn tidigt lär sig olika vanor, som sedan följer dem genom livet. Därmed kommer fysiskt aktiva barn och ungdomar att i högre utsträckning än de som är inaktiva att fortsätta motionera även i vuxen ålder. Därför är det viktigt med en välorganiserad skolgymnastik som når ut till alla elever och som får dem att i ett tidigt skede förstå vikten av en hälsosam livsstil. I Vlt (Bäck, 2008) håller man med om detta och poängterar även vikten av att hjälpa var och en av eleverna att hitta motionsformer som de trivs med och som de kan fortsätta med på fritiden. Även om samhället i form av staten och kommuner har ansvar för att hjälpa medborgarna till att bli friskare och hitta en sund livsstil, så är det ändå i slutändan individen själv som har makten att välja.

Tack vare det stora utbudet av olika träningsformer, som erbjuder olika fördelar för olika individer, har de flesta människor möjlighet att hitta en form som passar dem. Det kan gälla individuella träningsformer, lagsporter eller någon typ av mellanform där man tränar individuellt men ändå ingår i någon typ av grupp. En träningsgrupp kan se ut på väldigt många olika sätt och syftet med grupperna skiljer sig ofta åt. Det finns olika definitioner på vad en grupp är, där Nilsson (1993, s.25) menar att en grupp ofta består av ett mindre antal människor som tillsammans samspelar utifrån roller, det sker en ömsesidig påverkan, man har vissa gemensamma mål och handlingarna regleras via gruppens normer. Gruppen uppstår då

medlemmarna träffas och är tillsammans, den utgör något mer än vad individerna var för sig bidrar med (Ibid., s.17). En stor del av vårt liv utspelar sig i grupper av olika slag och gruppen är den mest grundläggande formen av personligt och socialt stöd människan har (Ibid., s.28). När det gäller viljan att träna menar Gustavsson (1994, s.17) att idrottslig aktivitet är ett uttryck för människors nyfikenhet, dels gällande den egna kroppens förmåga och dels gällande samspelet mellan människor. Idrott är en social konstruktion som formas genom människors avsikter och idrott fungerar på olika sätt och på olika nivåer som en socialiserande och integrerande samhällskraft. Företeelser kring idrott blir betydelsefulla sociala fenomen och det utvecklas ett kollektivt tänkande med begrepp som ingår i idrottens språkspel. Genom detta språkspel övergår idrott från att vara enbart en fysisk aktivitet till att vara en kulturell, pedagogisk och social företeelse (Ibid., s.16-19).

Även jag har påverkats av uppmärksamheten dels kring motion och hälsa och dels kring de ökande problemen med övervikt i samhället. Detta är något som finns i alla samhällsklasser och som påverkar samhället på ett mångfacetterat sätt. Det är därför viktigt att genom forskning försöka få förståelse för och genom det ta reda på vad man kan göra för att förhindra och förebygga problem kring bl.a. övervikt och brist på fysisk aktivitet. Ett försök att locka fysiskt inaktiva studenter till att träna och leva hälsosamt var kom-i-gång –projektet, som genomfördes vid några svenska högskolor. Projektet utgick ifrån SAIF (Sveriges Akademiska Idrottsförbund) och det ligger som grund för denna studie. Intresset till studien väcktes då jag hörde talas om kom-i-gång –projektet, genom affischer på skolan. Jag har själv till och från ägnat mig åt träningsformer där man tränar individuellt men ändå gruppmässigt tillsammans med andra, bl.a. aerobics. Förhoppningen med att i denna studie lyfta fram en kom-i-gång – grupp är att studien skall kunna bidra med kunskap kring vilken funktion gruppen fyller och hur deltagarna påverkar varandra i samband med fysisk träning, där träningsgruppen i detta fall består av högskolestudenter. Högskolestudenter kan anses vara en viktig grupp att fånga upp gällande träning och livsstil, eftersom studietiden innebär mycket stillasittande arbete framför datorer och kursböcker. Dessutom innebär inträdet i studier på högskola en omställning och brytningstid i livet då det kan vara lättare att ändra sina vanor, både i riktning mot det positiva och mot det negativa.

1.1. Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att få förståelse för vad träningsgruppen har för funktion i träningssituationen samt vilken betydelse den har för den enskilda individens träning. Även interaktionen inom träningsgruppen kommer att studeras. Detta är av intresse för att få en större

förståelse för vilken betydelse gruppen och gruppmedlemmarna har för varandra, då man strävar efter att få fysiskt inaktiva personer att börja träna. Med träningsgrupp menar jag en grupp man utför någon typ av gemensam fysisk träningsaktivitet tillsammans med. Studien kommer att utgå ifrån en specifik grupp, kom-i-gång –gruppen vid en svensk högskola. Syftet preciseras med följande frågeställningar:

1. Varför väljer man att träna tillsammans med andra?

2. Hur påverkar gruppmedlemmarna varandra till att träna både under träningstillfället och utanför det?

3. Hur uppfattar och ser man på sig själv och andra inom träningsgruppen, kopplat till träningen och situationer gällande träningen?

4. Vad lär sig deltagarna i gruppen av varandra, dels konkret gällande träning och dels socialt gällande att umgås med och ingå i gruppen?

2. KOM-I-GÅNG -PROJEKTET

I det här kapitlet ger jag en kort presentation av kom-i-gång –projektet, som denna studie utgår ifrån. Kom-i-gång har genomförts som ett pilotprojekt under läsåret 2006/2007 vid högskolor i Eskilstuna, Karlstad, Linköping, Stockholm och Östersund. I den aktuella staden för denna studie drevs projektet av högskolans studentidrottsförening ELSA i samarbete med Kåren, Studenthälsan och gymmet Itrim. SAIF (Sveriges Akademiska Idrottsförbund) fanns med som delfinansiär. Syftet med projektet var att locka fysiskt inaktiva studenter att börja motionera och leva ett sundare liv. Rekrytering genomfördes genom affischering på skolan och genom information i klasser. De omkring tjugo deltagarna som antog utmaningen delades upp i tre lag utgående från tre olika linjeföreningar. Lagen bestod främst av studenter från respektive linjeförening, men även några studenter från övriga program ingick i lagen. Deltagarna fick varsin träningsdagbok som de skulle fylla i varje gång de tränade och på det sättet samlades poäng ihop till laget. Poäng utdelades för både vardagsmotion och motionsidrott som utfördes individuellt eller tillsammans med laget, men mest poäng gav deltagande vid de ”obligatoriska” gruppaktiviteterna som hölls en gång per vecka. Det var meningen att poäng även skulle ges för hälsoförbättring avseende fettprocent, muskelmassa och BMI, vilket individuellt mättes på Itrim i början, mitten och slutet av projektet. Detta uteblev dock eftersom det visade sig vara för svårt att rättvist jämföra mellan individerna. Under veckoaktiviteterna fick deltagarna prova på ELSA:s aktiviteter basket, fotboll, volleyboll, löpning och capoeira samt övriga aktiviteter som skridsko, core och yoga. Deltagarna fick även fri tillgång till gymmet Itrim under tiden projektet pågick samt fritt deltagande i ELSA:s veckoaktiviteter för hela terminen (ELSA, 2007; Lihv, personlig kommunikation, april 2007).

I den aktuella staden för denna studie började projektet med ett infomöte 29.1 och slutade med avslutningsmiddag och prisutdelning 12.4, dvs. det sträckte sig över cirka tio veckor. Under mötet informerades deltagarna om vad projektet gick ut på och vad som förväntades av dem gällande t.ex. deltagande i aktiviteter, innan de betalade deltagaravgiften på 200 kronor per person. Under prisutdelningen utnämndes det lag som tillsammans hade samlat ihop mest poäng samt de tre deltagare ur hela gruppen som individuellt hade samlat mest poäng. Även en deltagare som hade utmärkt sig för att ha peppat de andra deltagarna belönades. Samtliga deltagare som närvarade vid avslutningsmiddagen fick ta del av de sponsorprodukter som delades ut som priser (Lihv, personlig kommunikation, april 2007). Kom-i-gång –projektet ligger som grund för hela denna studie och visar exempel på en satsning som gjorts för att aktivera fysiskt inaktiva människor, i det här fallet högskolestudenter.

3. TIDIGARE FORSKNING

3.1. Studiernas resultat

3.1.1. Motivationsfaktorer för att delta i fysisk aktivitet

Folkhälsoinstitutet (1999) gjorde på uppdrag av regeringen en litteraturgenomgång av redan existerande svensk och internationell forskning kring fysisk aktivitet och hälsa. Syftet var att lägga en grund för hälsofrämjande arbete för att öka befolkningens fysiska aktivitetsnivå. Detta ansågs kunna leda till märkbara positiva effekter på befolkningens hälsotillstånd, med speciellt fokus på de mest inaktiva grupperna. Syftet med genomgången var att påvisa det vetenskapliga stödet för denna uppfattning. Resultatet gällande faktorer som påverkar en aktiv livsstil visade att personliga faktorer samt faktorer i omgivningen är en avgörande faktor för om en person tränar regelbundet. Detta beskrevs som socialt stöd från familj och vänner samt en gruppgemenskap bestående av en positiv inställning till regelbunden fysisk aktivitet. En annan faktor av betydelse är tidigare erfarenhet av fysisk aktivitet. Därför är målsättningen att bl.a. utforma skolgymnastiken på ett sådant sätt att den blir en positiv erfarenhet som kan leda till ett bestående intresse för fysisk aktivitet hos individerna.

Allender, Cowburn och Foster (2006) gjorde en litteraturstudie där syftet var att systematiskt undersöka befintlig kvalitativ forskning om barn och vuxna i Storbritannien och deras orsaker att delta eller inte delta i sport och fysiska aktiviteter. Resultatet visade att unga barn tycker det är roligare att delta om de får experimentera med olika aktiviteter och inte tvingas tävla. Föräldrarna spelar en avgörande roll i att ge barnen möjlighet att delta i fysiska aktiviteter. Tonårsflickornas huvudorsak för att delta i sportaktiviteter är bekymmer gällande kroppsformen och vikten. Vuxna tränar för att uppleva prestation, färdighetsutveckling samt för att tillbringa ”kvalitetstid”. Äldre vuxna ser hälsofördelarna med fysisk aktivitet i termer av reducering av ålderstecken samt att förbli i form och kapabel att t.ex. leka med barnbarnen. Nöjet och det sociala nätverk som sport erbjuder är också viktiga motivationsfaktorer för samtliga åldersgrupper. Midtgaard, Rorth, Stelter och Adamsen (2006) gjorde en studie där de undersökte gruppsammanhållningen och förändringar i livskvalitet hos cancerpatienter, vilka genomgick kemoterapibehandling samt deltog i ett gruppträningsprogram. Materialet samlades in både genom semistrukturerade gruppintervjuer och genom frågeformulär. Enligt studien gick de flesta av patienterna med i programmet eftersom de kände sig ur form och trötta pga. cancern och behandlingen. Men under projektets gång upptäckte deltagarna ett mera djupgående syfte, då gruppen blev en förmedlare av sociala värden och intryck.

Kilpatrick, Hebert och Bartholomew (2005) anser att en nyckelfråga för forskning kring fysisk aktivitet är att få en förståelse för problemet med frånvaro av fysisk aktivitet bland

collegestudenter. De utförde en kvalitativ studie där de bl.a. jämförde motivationen att delta i sport- respektive motionsaktiviteter hos denna grupp av ungdomar. Några begrepp definierades:

fysisk aktivitet ses som en bred kategori av kroppsrörelser som leder till energiförbrukning,

inklusive valbara aktiviteter (t.ex. sport och motion) och nödvändiga aktiviteter (t.ex. arbete).

Sport definierades som fysisk aktivitet styrd av regler samt innehållande tävlingsmoment mot en

motståndare eller mot sig själv. Motion däremot definierades som en form av fysisk aktivitet bestående av tillräcklig ansträngning för att uppnå eller upprätthålla kondition eller annat atletiskt mål. Forskarna kom fram till att deltagarnas motivation att engagera sig i sportaktiviteter skiljer sig från att engagera sig i motionsaktiviteter. De högst rankade motiven för sportdeltagande är tävlan, anknytning, nöje och utmaning medan det för motion är hälso- och utseenderelaterade motiv som gäller. Alla typer av motiv gällande hälsa och vikt har starkare koppling till motion än till sport och data pekar på att kvinnor i högre grad bekymrar sig för sin vikt än vad män gör. Oberoende typ av fysisk aktivitet visade det sig att männen i högre grad än kvinnorna motiveras av prestations- och egorelaterade motiv (t.ex. utmaning, styrka, uthållighet, tävlan och socialt erkännande). Kvinnorna ser nöjet med träningen som lika stort både för motions- och sportdeltagande, medan männen tenderar att uppleva mera nöje kopplat till sportdeltagande än motion. Detta kan hänga ihop med mäns tendens att söka aktiviteter som erbjuder möjlighet att visa skicklighet och kompetens. Sirard, Pfeiffer och Pate (2005) gjorde en kvantitativ studie för att hos mellanstadieelever mäta deltagande i sportprogram under senaste tiden, motivationsfaktorer för deltagande och faktorer för avhoppande från sportprogram. De visade i sin studie att både pojkar och flickor i första hand vill ha roligt som en upplevelse av sportprogrammet. Pojkarnas motivationsfaktorer för att delta – presenterade i ordningsföljd – är tävlan, sociala fördelar och kondition. För flickorna däremot är det sociala fördelar och möjlighet att utveckla sin kompetens, tävlan samt kondition som ligger i topp. Ungdomar som deltar i sportprogram är mera fysiskt aktiva överlag och ägnar mindre tid åt stillasittande fritidsaktiviteter än icke-deltagare. Därför är det viktigt att utveckla program där barnen vill delta och maximera möjligheten att hålla kvar dem i programmet.

3.1.2. Orsaker till att inte delta i fysisk aktivitet

Enligt Allender m.fl. (2006) finns det många spärrar som hindrar människor från att delta i fysiska aktiviteter. Ungdomarna i studien, framförallt flickorna, har ofta negativa erfarenheter från skolans gymnastiklektioner vilket leder till att de inte vill delta i sportaktiviteter. Flickorna känner sig ofta marginaliserade i förhållande till pojkarna på gymnastiklektionerna och problemen förstärks av en tävlingsinriktad atmosfär och brist på stöd från lärarna. Flickor

känner sig även uttråkade av de traditionella sporter som erbjuds på gymnastiklektionerna och vill hellre delta i icketraditionella aktiviteter, t.ex. dans, där man fokuserar på glädje och nöje utan inslag av tävlan. Hos vuxna är oro och osäkerhet gällande okända miljöer, t.ex. gym, den huvudsakliga orsaken att inte delta i fysiska aktiviteter. Många känner även att de inte kan identifiera sig med existerande rollmodeller och efterlyser mera realistiska rollmodeller och idrottsledare för att effektivare uppmuntra deltagande. Många känner sig osäkra på att återuppta fysisk träning efter ett uppehåll och det finns även ekonomiska hinder samt tidshinder. Bland äldre vuxna känner sig vissa osäkra på hur mycket man kan träna när man har kommit upp i åren. Homosexuella män uppgav att de drar sig undan organiserad sport eftersom de känner sig obekväma i dessa sociala situationer pga. den stereotypt maskulina atmosfären. Sirard m.fl. (2005) säger att både flickorna och pojkarna i deras studie uppger brist på intresse, ledarproblem och brist på tid som orsaker för att hoppa av sportprogram. Forskarna anser att sportprogram borde designas så att de tilltalar ålders- och könsspecifika intressen hos eleverna. Dessutom borde ledarna utbildas att förstå de fysiska, känslomässiga och sociala behov barnen de leder har.

3.1.3. Fysisk aktivitet i grupp

Allender m.fl. (2006) menar att det sociala nätverk som sportutövning erbjuder samt stödet från träningsgruppen är viktiga orsaker till att utöva fysisk aktivitet för både tonårsflickor och vuxna. Midtgaard m.fl. (2006) visade att träningsgruppen motiverade deltagarna att fullfölja de personliga strävandena utanför sina fysiska begränsningar. De flesta av cancerpatienterna upplevde någon gång under projektets gång en ”down-period” pga. behandlingens sidoeffekter. Då använde gruppdeltagarna varandra som rollmodeller, dvs. de såg hur andra gjorde i olika situationer och använde sig av den erfarenheten, eftersom alla utan begränsningar kunde följa med de andras prestationer. Detta gjorde att individen kände en skyldighet att träna och göra sitt bästa. Även om patienterna delade cancern som gemensam faktor var det inte den enda orsaken till interaktionen. Den fysiska aktiviteten blev ett medel som gav patienterna möjlighet att mötas av en annan orsak än sjukdomen och under programmets gång utvecklades ett kamratskap. Patienterna kände att de tack vare träningsprogrammet fick en möjlighet att återuppbygga sitt självförtroende och känna sig normala.

Vilhjamsson och Thorlindsson (1992) gjorde en kvantitativ studie där de undersökte de integrationsmässiga och fysiologiska effekterna av sportdeltagande bland isländska ungdomar. Man urskiljer i studien tre olika typer av sportdeltagande (klubb, grupp och individuellt). Forskarna kom fram till att ansträngande idrottsutövning liksom sportdeltagande i klubbar och grupper har ett positivt samband med tillfredsställelse med livet och negativt samband med oro,

depression och psykofysiologiska symptom. Individuellt sportutövande däremot har ett positivt samband med depression. Men resultatet visar också att klubbsporten har en större effekt på tillfredsställelsen med livet i det urbana Reykjavik med omnejd än i mindre urbaniserade områden av landet, vilket även omvänt gäller de negativa effekterna av individuellt sportutövande. Forskarna diskuterar kring att ungdomar som tränar ensamma överlag kan vara mera isolerade än andra sportutövare och detta kan vara en orsak till att de känner sig ensamma och mera deprimerade. Detta gäller speciellt på landsbygden där brist på träningskamrater kan vara orsak till att man blir tvungen att träna ensam. De positiva integrerande effekterna av klubbsport är koncentrerade till det urbana Reykjavik vilket överensstämmer med argumentet att organiserade verksamheter har en större effekt i samhällen med mindre sammanhållning. Denna integrerande effekt antas bero på den subjektiva upplevelsen av mening och mål regelbundet deltagande i organiserad sport medför. Forskarna poängterar dock att sportklubbar och –grupper inte kan behandlas isolerade från sitt större sociala och kulturella sammanhang, och detta kan skilja sig mycket mellan olika länder.

3.2. Diskussion kring tidigare forskning

Forskningen visar tydligt att en stark motivationsfaktor för att delta i fysisk aktivitet är glädjen och nöjet som träningen medför. Även det sociala nätverket vilket för med sig olika typer av sociala fördelar – gemenskap, stöd från de andra deltagarna m.m. – är en viktig faktor. Hälsofördelar och förbättring av konditionen tas även upp som motivationsfaktorer. Männen tenderar att i större utsträckning än kvinnorna lockas av tävlingsaspekten, medan kvinnorna i högre grad lockas av motiv gällande vikthantering och utseende. Som orsaker att inte delta i fysisk aktivitet nämns bl.a. svårigheter att identifiera sig med existerande rollmodeller. Även den stereotypt maskulina atmosfären kring träningstillfällen kan ställa till med problem på olika sätt, t.ex. genom att man känner att man inte passar in eller att man känner sig marginaliserad och inte får tillräckligt mycket stöd. Det kan även handla om att de aktiviteter som erbjuds inte intresserar. Ekonomiska samt tidsmässiga orsaker nämns även som hinder för träning. Glädjen, nöjet och de sociala faktorerna har visat sig vara en viktig faktor för att vilja träna och därför är det viktigt att – som i denna studie – ta reda på vilken roll gruppen spelar i träningstillfället och för den enskilda individens träning. Jag kommer att fokusera på en specifik träningsgrupp (kom-i-gång) bestående av högskolestudenter. Högskolestudenter kan ses som en viktig grupp att fånga upp gällande träning och livsstil eftersom studietiden innebär förändringar av olika slag, t.ex. i form av flytt till ny stad, nya bekantskaper och aktiviteter, studier som leder till stillasittande arbete framför en dator samt förändrade matvanor. Hälsa och motion är ett

uppmärksammat ämne, men det har varit svårt att finna studier som riktat sig specifikt till högskolestudenter. Detta tyder på att det behövs mera forskning inom området.

4. SYMBOLISK INTERAKTIONISM SOM TEORETISK

UTGÅNGSPUNKT

I det här kapitlet redogör jag för studiens teoretiska utgångspunkt. Jag kommer i första hand att utgå från Joel M. Charons syn på det socialpsykologiska perspektivet symbolisk interaktionism, men använder mig även av John P. Hewitts syn på detsamma som en komplettering till Charon. Jag inleder med en kort övergripande presentation av symbolisk interaktionism, för att sedan fördjupa mig i några inom symboliska interaktionismen viktiga begrepp, som även är relevanta för denna studie. Charon blev filosofie doktor inom sociologi vid University of Minnesota 1975 och är fortfarande aktiv inom forskningen. Innan detta arbetade han som lärare inom flera olika ämnen, bl.a. historia och socialvetenskap (Minnesota State University Moorhead, 2004). Charon, liksom även Hewitt, betonar människan som en aktiv aktör vars handlingar hela tiden påverkas av interaktionen med omgivningen. Hewitt har som professor i sociologi under större delen av sin karriär undervisat vid University of Massachusetts, slutade med detta 2002. Hewitts intresseområden inom forskning var förutom symbolisk interaktionism även socialpsykologi samt jaget och identitet (Hewitt, 2006).

I andra delen av kapitlet presenteras Erving Goffmans syn på symbolisk interaktionism. Goffman arbetade i början av sin karriär, från mitten av 1900-talet, mycket med deltagande observationer. Senare blev han professor i sociologi och socialantropologi vid University of Pennsylvania. Goffman kan ses som en av sociologins mest originella forskare. Han har en mikrosociologisk iakttagelseförmåga, där han använder teaterscenen och roller som metaforer för människors agerande gentemot varandra (Brante, Andersen och Korsnes, 2001, s.107).

Kapitlet avslutas med en sammanfattning av dessa tre teoretikers synsätt på symbolisk interaktionism. Dessa teoretiker är några av de mest framträdande inom den symboliska interaktionismen, därför har jag valt att lyfta fram dem även i denna studie. Den symboliska interaktionismen som teoretisk utgångspunkt passade denna studie eftersom teorin utgår ifrån inlevelse, människors interaktion med varandra och tolkning av omvärlden genom ett samspel med den. Teorin öppnar upp för möjligheten att få en inblick i den enskilda individens upplevelse av att träna tillsammans med andra, samtidigt som man får en uppfattning om interaktionen inom gruppen.

4.1. Charon och Hewitt

Perspektivet symbolisk interaktionism har vuxit fram ur framför allt Georg Herbert Meads arbeten, men har även hämtat inspiration från annat håll. Perspektivet har i hög grad influerat den sociologiska förståelsen för bl.a. social interaktion och människornas sociala natur. Man kan

säga att allting inom detta perspektiv är uppbyggt kring social interaktion, där man fokuserar på de sociala aktiviteter och den dynamik som äger rum mellan aktörer. Genom interaktionen, som är en ständigt pågående process, förändras både människor och samhällen eftersom aktörerna hela tiden påverkar varandra. I motsats till många andra perspektiv beskriver den symboliska interaktionismen en aktiv aktör som tänker, definierar omvärlden och interagerar med andra. Vi använder oss av vår omgivning snarare än passivt responderar på den och vi definierar dåtiden i termer av nuet snarare än att nuet orsakas av dåtiden (Charon, 2004, s.25-29).

4.1.1. Sociala objekt och symboler

Människor lever sina liv samtidigt både i en fysisk objektiv verklighet och i en social verklighet. Men vi responderar inte direkt på den s.k. objektiva verkligheten, utan definierar objekt och situationer ”som de är” i stunden och agerar därefter. Resultaten av våra handlingar beror på vad som händer i vår nuvarande situation, vilket gör nuet väldigt viktigt. Dåtiden kommer in i processen genom att vi tänker på den och med hjälp av den definierar nuet. Definitionerna uppstår genom att vi identifierar och klassificerar världen enligt vad vi lär oss av andra genom social interaktion. Agerandet påverkas även av interaktionen inom individen, dvs. hur denna tänker i situationen. Objekt existerar i fysisk form, men för människorna är de utpekade, tolkade och givna mening genom den sociala interaktionen och kallas därför sociala objekt. Dessa förändras hela tiden pga. att man genom interaktion definierar och omdefinierar dem (Charon, 2004, s.43-47). Hewitt (1981, s.218-219) menar att människor varken har full frihet att agera eller är helt determinerade av den omgivande sociala ordningen. Vi konstruerar våra handlingar, men inom gränser mellan både den objektiva verkligheten och våra uppfattningar om den. Vi tar del av samhället och lär oss hur det fungerar genom socialisation och rollskapande, men måste även lära oss tolka och definiera den yttre verklighet som delvis fungerar utan vår vilja.

Symboler är sociala objekt som används för att representera något som människor genom interaktion ”kommit överens om” att de skall representera och aktörer använder dem för representation och kommunikation. Dock kan en individ aldrig uppfatta något på precis samma sätt som någon annan. Ord är symboler som är talade eller skrivna samt vilka ingår i ett språk, och de är grunden för alla andra symboler. Men symboler är även många andra objekt som är menade att representera något mer än det man direkt uppfattar. Alla mänskliga handlingar är sociala objekt, men de är symboler enbart om en individ använder dem för att avsiktligt kommunicera och representera (Charon, 2004, s.47-52). Hewitt (1981, s.74-75) menar att människans förmåga att kunna betingas av händelser och objekt i omgivningen innebär att man bättre kan anpassa sig till varierande och hotfulla situationer. I sitt inre lär man sig bearbeta informationen samt associera händelser i mer invecklade mönster. Förmågan att kunna ”skjuta

in” symboler mellan yttervärlden och sitt inre liv betyder att man har nått toppen av kontroll över sin värld. Symbolerna har förvandlat världen från en samling stimuli till en värld av objekt. De har även gett den sociala gruppen möjlighet att själv bli en del av miljön. Slutligen har de lett till möjligheten att namnge andra, och då har jaget som objekt skapats.

4.1.2. Jaget, utvecklingsstadier och rollövertagande

Inom den symboliska interaktionismen är jaget ett socialt objekt i aktörens eget handlande, det är den inre miljön mot vilken man agerar. Även jaget är ett objekt som genom social interaktion ständigt förändras, som används på olika sätt i olika situationer. I början av livet har individen ingen jag-uppfattning, men denna föds in i en värld som agerar gentemot individen. Det finns en modell som i fyra steg visar hur vi människor i interaktion med andra utvecklar jaget, vilket uppfattas som en process (Charon, 2004, s.74). Charon (2004, s.74) skriver att de tre första stegen är hämtade ur George Herbert Meads arbeten medan det fjärde steget är framlagt av Tamotsu Shibutani:

1) Det förberedande stadiet är ett försymboliskt stadium av självet. Barnet imiterar andras handlingar, t.ex. föräldrarnas, men denna ”interaktion” saknar mening och symboler. 2) Lekstadiet infaller tidigt under barnets språkutveckling. Då lär sig barnet att genom ord

definiera objekt och dela meningen med andra genom social interaktion, där även jaget definieras av andra. Genom lekar lär sig barnet att överta rollen av signifikanta andra, men endast en roll i taget. Signifikanta andra är för individen viktiga människor som denna präglas av. Dessa hjälper barnet att utveckla förmåga att reglera sitt eget beteende. 3) Spelstadiet: Barnet börjar klara av att överta flera roller samtidigt, vilket krävs för att

kunna ingå i en grupp. Här införlivar jaget alla ens signifikanta andra i en helhet av generaliserade andra. Denna kan sägas vara lagen som skall följas, systemet samt gruppens samvete vilket individerna förväntas följa i den sociala interaktionen. Reglerna är därmed inte enbart våra egna, utan regler för en hel grupp eller för hela samhället. 4) Referensgruppstadiet: Individen interagerar med flera olika grupper och kommer därmed

att ha flera olika referensgrupper. Individen delar ett perspektiv med var och en av grupperna, även ett perspektiv för att definiera jaget. Detta perspektiv blir sedan – åtminstone tillfälligt – individens generaliserade andre, som används för att se och leda jaget i respektive grupp. Men de som är betydelsefulla för oss blir också en komplex blandning av generaliserade andra, vilka ingår i olika sociala världar eller referensgrupper (Charon, 2004, s.72-77, 165).

Även Hewitt (1981, s.125) poängterar att vi – trots vår fysiska kropp – aldrig är samma ”jag” inför olika andra, eftersom dessa ser oss ur sina egna perspektiv. Man är inte heller alltid samma

objekt i sina egna ögon. I varje situation presenterar man ett jag samt formar sin egen roll för att passa den andras roll, och då gör man sig själv till en något annorlunda person. Det är genom att delta i gemensamma handlingar med andra som man förstår vem man är och vilket värde andra sätter på en (Ibid., s.125). Rollövertagning innebär att man tar in någon annans perspektiv av verkligheten. Det handlar om inlevelse då man bildar sig en uppfattning om t.ex. någon annans tankar eller upplevelser. Rollövertagning gör kommunikationen möjlig och ingår i all mänsklig interaktion och all symbolisk kommunikation. Förmågan till rollövertagning kan beskrivas i termen ”social intelligens” och roller kan övertas från både dåtiden, nutiden och den tänkta framtiden. Vi agerar utifrån uppfattningen av andra människors agerande, och tack vare rollövertagningen lär vi oss att förstå konsekvenserna av våra egna handlingar. Det egna agerandet kontrollerar vi i linje med vår placering i gruppen. Man övertar gruppens roll i agerandet samt använder gruppens regler och perspektiv (Charon, 2004, s.107-114).

4.1.3. ”The stream of action”

Utifrån människors handlingar kan man förstå både individer och grupper. Handlingar beskrivs bäst som en ström av handlingar (”stream of actions”) eftersom det är en ständigt pågående process då individen gör aktiva val. Enskilda isolerade handlingar beskriver inte vad aktören verkligen gör, eftersom handligsströmmen då delas upp i segment (Charon, 2004, s.116-118).

Trots att vi interagerar med andra människor, tolkar deras agerande och övertar roller har vi kontroll över vårt eget agerande där verkligheten skapas i interaktion med jaget och andra människor (Charon, 2004, s.29). Enligt Hewitt (1981, s.169-170) rymmer även vardagslivets mest rutinmässiga situationer möjligheter till förnyelse, förändring och oväntade inslag. Så trots att vi starkt påverkas av människorna i vår omgivning överraskar vi ibland både oss själva och andra genom att agera på ett sätt som strider mot den gemensamma definitionen av situationen. Men detta faktum står i en paradoxal relation till ett annat, nämligen att den rutin och stabila verklighet vi skapar i hög grad lever vidare av sig själv. Det beror på att vi genom handlingar fortsätter att återskapa rutinerna dels för att vi övertygas av deras riktighet och dels för att vi – för att kunna handla – behöver ha en känsla av ordning i den sociala världen.

Enligt symboliska interaktionismen är människan målinriktad, handlar i riktning mot givna mål samt definierar situationer i anslutning till dessa. Pga. interaktionen kommer även målen att ständigt förändras. Motiv däremot är sammanfattande uttalanden om orsaker till varför ett agerande har inträffat, de försöker förklara någons handlingar. Men om man föreställer sig mänskliga handlingar som resultat av motiv finns det en tendens att se handlingarna som determinerade, vilket inte passar ihop med definitionen av situationen och människors interaktion. Motiv är heller aldrig viktiga innan det finns en orsak att skapa dem, dvs. beskriva

orsaken. Men även om motiv kan spela en liten roll i en del av handlingsströmmen är det definitionen av situationen som spelar den avgörande rollen (Charon, 2004, s.132-134).

4.1.4. Social interaktion

Allt som beskrivits här tidigare är aspekter av social interaktion som är en grundläggande utgångspunkt för att förstå grupper. Sociala handlingar, som är byggstenarna för social interaktion, betyder att aktören involverar andra personer i sin handling och guidas i situationen av vad andra gör. När den sociala situationen kräver det håller aktören tillbaka t.ex. sina impulser och känslor. Interaktionen innebär en process av ”givande och tagande” där aktörerna växelvis agerar gentemot den andre och de tar varandras agerande i beaktande. Aktören ändrar sina planer och handlingen grundat på vad andra gör, eller egentligen på definitionen av vad andra gör. Den sociala interaktionen är symbolisk och innefattar ständigt pågående rollövertagande. Nästan varje isolerad handling skulle ha sett lite annorlunda ut om någon hade agerat annorlunda i situationen. Varje individ bidrar i alla situationer med erfarenheter från dåtiden. Dessa blir sociala objekt som vi använder oss av i situationen, och även andras handlingar blir för oss sociala objekt att ta i beaktande. Social interaktion är även grunden för hur individens identitet formas och omformas. I interaktionen tilldelar vi hela tiden andra människor identiteter, samtidigt som vi för de andra presenterar den identitet vi tror vi själva har. Dessa identiteter framstår sedan som en sanning (Charon, 2004, s.139-152).

4.1.5. Grupper

Inom sociologin är det viktigt att förstå gruppens natur likaväl som relationen mellan individen och den aktuella gruppen. En grupp kan beskrivas som en pågående interaktion karakteriserad av samarbete mellan aktörerna, där dessa skapar och delar en kultur. Det viktiga för gruppen är interaktionen mellan människorna, inte t.ex. den geografiska sammanhållningen. Samarbetet är inte beroende av att aktörerna har samma mål, utan av att interaktionen ger aktörerna möjlighet att använda varandras resurser för att effektivt kunna agera i situationer som uppstår. Samarbete kan beskrivas genom fem olika processer, som alla hänger samman: pågående kommunikation, ömsesidig rollövertagning, definition av andra som sociala objekt, gemensam definition av sociala objekt samt utvecklandet av mål genom interaktion. Kulturer utvecklas genom symbolisk interaktionism och kan beskrivas som delade perspektiv – dvs. en generell syn på verkligheten – och som en delad generaliserad andre – dvs. en generell stomme av regler, och de förändras hela tiden. Grupper kan vara små eller stora och de stora består av mindre grupper. Varje individ ingår i flera olika grupper genom hela livet och varje grupp har någon typ av historia (Charon, 2004, s.157-162, 169-174).

Ovan har, genom Charons och Hewitts syn på symbolisk interaktionism, presenterats ett allmänt synsätt på individen och interaktionen människor emellan. Detta synsätt är även ganska okomplicerat om man jämför med Goffmans syn på symbolisk interaktionism, som nedan kommer att presenteras. Goffman problematiserar gruppen och aktörens agerande och visar att interaktion människor emellan inte är så enkel som den i förstone kan verka.

4.2. Goffman och det dramaturgiska perspektivet

Goffman (2000) liknar världen vid en teaterscen där människorna agerar genom att hela tiden spela upp roller för varandra. Några av de dramaturgiska element som ingår i människornas situation är gemensamma iscensättningsproblem, oro för de intryck som ges, befogade eller obefogade skamkänslor samt en kluven inställning till både sig själv och publiken (Ibid., s.206). Men Goffman (2000, s.220) poängterar att liknelsen endast skall användas som ett hjälpmedel, eftersom man lätt kan se teaterns begränsningar jämfört med verkligheten. Goffmans (2000, s.23) definition på interaktion är individernas ömsesidiga inverkan på varandras handlingar och sätt att fungera då de är tillsammans. Begreppet framträdande definieras som den samlade aktiviteten hos en viss aktör vid ett givet tillfälle, vilken påverkar de andra deltagarna. De andra som står för andra framträdanden samt betraktar aktören kallas publik eller medagerande. En roll eller rutin är i förväg fastställda handlingsmönster som kan spelas upp under olika framträdanden. Social roll definieras som genomförandet av rättigheter och skyldigheter knutna till en given status. Den kan innehålla flera roller för olika tillfällen och inför varierande publik.

Det man vet om andra människor hjälper till att definiera situationen och gör det möjligt att i förväg veta vad man kan vänta sig av dem. Man vet hur man lämpligast bör agera mot andra för att få dem att reagera på ett önskvärt sätt. Men många avgörande fakta finns inte i den direkta interaktionsstunden, eller också ligger de dolda inom den. (Goffman, s.11-12). När en individ framträder inför andra leder dennas handlingar till att definitionen av situationen påverkas. Ibland handlar individen på ett beräknande sätt för att kunna framkalla en önskad reaktion hos de andra, men gör detta ändå relativt omedvetet. Ibland uttrycker sig individen medvetet på ett visst sätt, men i huvudsak för att traditionen inom gruppen eller individens sociala status kräver det. Individens aktivitet hänger på flera sätt ihop med moraliska frågor, men som agerande har man själv inget moraliskt intresse för dem. De andra vet att individen försöker framställa sig så fördelaktigt som möjligt, men de kan ta hjälp av framträdandet för att tolka det individen egentligen uttrycker. Individen har lätt att påverka det som sägs, men de överförda uttrycken är svårare att kontrollera. Därför kan de andra kontrollera symmetrin i kommunikationsprocessen. Det verkar därmed vara lättare att avslöja andra än att försöka

manipulera sitt eget beteende. I interaktionen ger individen genom sitt framträdande förslag på definition av situationen och samtidigt kommer de andra att genom sin respons på individen att projicera sin definition av situationen. Det uppstår då en gemensamt definierad preliminärt fungerande verklighet. Det första intrycket man får av andra är viktigt. Den ursprungliga definitionen som individen föreslår binder denna till vad han visat sig vara och till att frånsäga sig andra sätt att vara. Det kommer naturligtvis att göras tillägg och ändringar, men hela tiden i relation till den ursprungliga definitionen. Samtidigt som man lägger fram ett förslag till definition av situationen utövar man en moralisk press på de andra, eftersom man tvingar dem att värdera en själv på det sätt man förväntar sig (Ibid., s.15-21, 39, 217).

En fasad är den del av individens framträdande som regelbundet fungerar på ett fastställt och allmänt sätt för att definiera situationen för de observerande personerna. En del av denna är inramningen, vilken är platsbunden och består av t.ex. möbler, dekor och andra bakgrundsinslag. Kontroll över inramningen ger ofta en känsla av säkerhet. En annan del är den personliga fasaden vilken innebär kläder, kön, ålder, gester m.m. och därmed mest intimt identifieras med aktören själv. Den personliga fasaden består av uppträdande – de stimuli som fungerar för ögonblicket för att upplysa andra om den agerandes status – och av manér – de stimuli som fungerar för ögonblicket för att ge andra besked om den roll i interaktionen som individen räknar med att spela i den givna situationen. Man väntar sig att det finns en viss harmoni mellan inramning, uppträdande och manér, men det kan även förekomma motsägelser mellan dem. När en individ tar på sig en redan etablerad social roll märker denna oftast att det redan finns en speciell fasad för den, vilken individen blir tvungen att rätta sig efter (Goffman, 2000, s.28-33, 87). De verklighetsintryck som uppstår genom framträdanden är ömtåliga för missöden och kan lätt kan skadas. Dessa kan uppkomma som följd av skillnaden som ligger mellan, vad Goffman (2000, s.55) kallar, våra alltför mänskliga jag och våra socialiserade jag. Därför använder vi oss hela tiden av förebyggande och korrigerande handlingar mot misskrediterande händelser. Då man skyddar sina egna definitionsförslag kallas åtgärderna försvarsåtgärder medan man talar om taktkänsla då de används för att rädda någon annans gestaltade definition av situationen (Ibid., s.21). Avgörande för åskådarnas tro på framträdandet är inte hur pass opassande den oavsiktliga gesten är, utan det faktum att det uppstår ett gap mellan det officiella återgivandet och verkligheten. Detta kan handla om intryck av oförmåga eller oanständighet då man tillfälligt tappar kontrollen över musklerna (t.ex. snubbla, gäspa, säga fel). Det kan även handla om att aktören verkar vara för mycket eller för litet intresserad av interaktionen. Slutligen kan det handla om att den agerande har en ofullständig dramaturgisk regi för sin framställning (Ibid., s.52-53). Sådana störningar får konsekvenser i fråga om både

personlighet, interaktion och social struktur (Ibid., s.211). Oberoende om det är en hederlig aktör som vill förmedla en sanning eller en ohederlig aktör som vill förmedla en lögn måste denna använda uttryck som är fördelaktiga för framträdandet (Ibid., s.64).

Jaget brukar i allmänhet ses som tämligen identiskt med den roll man gestaltar. Men Goffman (2000, s.218-219) menar att jaget bör betraktas som ett slags image som individen i sin rollgestaltning effektivt försöker få de andra att uppfatta denna som. Individen tillskrivs ett jag, men detta härstammar inte från individen i sig utan från hela scenen för dennas aktivitet, från de sociala inrättningarna. Jaget är en dramatisk effekt och allt hänger på ifall det uppfattas som trovärdigt. Individen som agerande är öppen för att lära sig nya saker, vilket denna har nytta av vid inlärning av en ny roll. Den visar ofta behov av teamkamrater och publik, och visar taktfullhet gentemot dem. Goffman (2000, s.95) definierar ett team som en samling individer som måste prestera ett intimt samarbete för att kunna bevara en given projicerad definition av verkligheten. Teamet är en gruppering men inte enbart i relation till en social struktur, utan snarare i relation till en interaktion. Förtrolighet är viktigt eftersom en enda teammedlem kan förstöra för de andra. Kontroll över inramningen ger teamet en känsla av säkerhet. Man kan bli tvungen att ansluta sig till teamets gemensamma ståndpunkt, men då måste denna göras tillgänglig för medlemmen. Ofta är det någon individ som ges rätt att regissera och kontrollera den dramatiska handlingens utveckling. Denna kan bli tvungen att både undertrycka ett opassande agerande och stimulera till ett passande agerande hos teamet (Ibid., s.78-82, 87-90, 95). När man undersöker en grupp eller klass märker man att medlemmarna i den har en benägenhet att sätta sina krafter mer på vissa rutiner än på andra (Ibid., s.38).

4.3. Sammanfattning av symbolisk interaktionism enligt Charon, Hewitt och

Goffman

Det sociologiska perspektivet symbolisk interaktionism har haft stort inflytande på förståelsen för människors sociala natur och den sociala interaktionen, som fokuserar på dynamiken mellan aktörer. Genom den sociala interaktionen definierar och omdefinierar människor den sociala verkligheten och världen de lever i. Symboler används för kommunikation och de representerar något människor genom interaktion kommit fram till att de skall representera. Charon (2004, s.74) menar att också jaget, liksom andra sociala objekt, ständigt förändras och att man är på olika sätt beroende på situationen och vem man interagerar med. Även Hewitt (1981, s.125) säger att man beroende på situationen formar sin roll för att passa andras roller, och det är genom interaktion med andra som man förstår vem man själv är samt vad andra tycker om en. Goffman (2000) talar om att världen kan betraktas som en teaterscen där människor hela tiden spelar roller för varandra. Goffman (2000, s.218) menar att jaget är en image som individen

försöker få andra människor att uppfatta denna som och därför härstammar jaget från hela scenen för individens aktivitet och den definierade situationen. Framträdanden är känsliga för missöden och det önskade verklighetsintrycket kan lätt skadas, men då kan både aktören och publiken använda sig av diverse försvarsåtgärder för att rädda situationen. Det man känner till om andra människor hjälper till att definiera situationen och då kan man räkna ut hur man bör agera för att få andra att reagera på det sätt man önskar (Ibid., s.21, 25). Genom rollövertagning, då man tar in någon annans perspektiv av verkligheten, lär man sig även att förstå konsekvenserna av sina egna handlingar (Charon, 2004, s.107-114). Människors handlingar skall inte ses som enskilda handlingar, utan som en ständigt pågående ström av handlingar där individen gör aktiva val handlar gentemot givna men föränderliga mål (Ibid., s.116-118, 132). Generaliserade andra kan ses som samvetet och reglerna inom den grupp man interagerar med (Ibid., s.77).

5. METOD

5.1. Hermeneutik som metodologisk ansats

I denna studie kommer jag att använda mig av en hermeneutiskt inspirerad ansats. Hermeneutiken handlar om att tolka och förstå samt menar att det alltid finns flera sätt att förstå världen eller en företeelse på. Man vill inte påpeka saker, men däremot presentera en förståelsehorisont möjlig att möta (Ödman, 2006, s.8-10). Metoden lämpar sig för denna studie eftersom hermeneutiken och arbetssättet genom tolkningar ger möjlighet att få en djupare förståelse för respondenternas subjektiva upplevelser av att i detta fall träna och ingå i en träningsgrupp. Då man tar en annan person på allvar visar man sig villig att ta upp dennas meningar till eftertanke och även till eventuell diskussion (Skjervheim, 1971, s.13). Texter – t.ex. skrivna berättelser eller transkriberade intervjuer – behöver tolkas eftersom de endast är språkliga hänvisningar till verkligheten. Man kan därigenom få fram betydelsefull information som inte är direkt uttalad (Egidius, 1986, s.41). De mänskliga relationer, upplevelser och intentioner som humanvetenskaperna arbetar med kan jämställas med texter, som man måste tolka för att förstå (Ödman, 2006, s.68).

Flera tänkare och filosofer har genom tiderna bidragit med sina synsätt på hermeneutiken, varav några här kort presenteras. Martin Heidegger (refererad i Ödman, 2006, s.17) menar att förståelsen är grunden för och samverkar med vårt tolkande, den hänvisar till framtiden samtidigt som den hänger samman med den nuvarande situationen. Kierkegaard (refererad i Skjervheim, 1971, s.27) poängterar att vi inte kan ställa oss utanför tiden som om vi skulle vara tidlösa och vi kan framför allt inte ställa oss utanför oss själva. Hans-Georg Gadamer (refererad i Ödman, 2006, s.18-21) talar om att det är ämnet man studerar som ställer frågor till forskaren, vilka forskaren sedan försöker besvara. Enligt Gadamer är språket grundförutsättningen för att läsaren och det lästa skall kunna samspela, kunna ha en gemensam horisont. Språket är därför inte enbart ett hjälpmedel utan är även med och skapar den existentiella världen. För Friedrich Schleiermacher (refererad i Ödman, 2006, s.26) är hermeneutiken som metodologi enande och överordnad alla typer av texttolkning. Wilhelm Dilthey (refererad i Ödman, 2006, s.28-29) menade att humanvetenskaperna måste formulera en förståelsens metodologi, fokuserad på begreppet ”innebörd”. Men målet för inlevelsen är inte att förstå personen själv, utan den sociala och historiska värld denna ingår i. Paul Ricoeur (refererad i Ödman, 2006, s.32) hävdar att texten säger mer än vad författaren avsåg att säga, den överskrider intentionen. Därför är det texten som skall tolkas, inte författarens avsikter med den. Gällande mina intervjuer, vilka är texterna jag tolkar, är det viktigt att – som Ricoeur säger – tolka texten och inte vad man tror att respondenten menade i själva intervjusituationen. Texten

kan säga mycket mer än man först uppfattar. Liksom Gadamer menar att man skall göra försöker jag ha en öppen hållning gentemot materialet och försöker ”besvara de frågor” texten ställer till mig. På det sättet uppstår en dialog mellan mig och materialet.

I vardagen uppfattar andra människor liksom man själv föremål i omgivningen på liknande sätt, det råder ett intersubjektivt samförstånd om deras betydelse. Men det finns även många företeelser som är mångtydiga och kräver tolkning, man måste medvetet välja en aspekt på dem (Ödman, 2006, s.45). Men själva tolkningsakten präglas av dialektik, vilket Gert Nilsson (refererad i Ödman, 2006, s.46) talat om som att betydelser uppstår, lever och dör bort i interaktion. Tolkningar är alltid en process mellan den tolkande och det tolkade, en subjektiv och skapande akt. Man skall aldrig ”tränga sig på” det man tolkar, utan man skall ”lyssna sig fram till” vad som sägs med ett förhållningssätt som bygger på en förväntansfull öppenhet (Ödman, 2006, s.21, 30, 46). Men inom vetenskap är det inte fullt accepterat att värdera genom att delta i andra människors värderingar, men däremot att behandla värderingar som fakta. Men om man objektiverar omvärlden gör man sig själv främmande inför den och ställer då även sig själv utanför den samtidigt som omvärlden framstår som determinerad (Skjervheim, 1971, s.17, 20).

Tolkningsakten har två tidsdimensioner där förståelsen befinner sig framför sig själv samtidigt som den bygger på dåtiden. En annan dimension hos tolkningen är del- och helhetsdimensionen. Begreppet totalisering innebär att man under tolkningsprocessen innefattar en mindre del i en större helhet och då förlorar det första perspektivet – den mindre delen – sin absoluta giltighet men behåller en relativ giltighet, vilket fortsätter i nästa totalisering. Totaliseringarna fogar samman delar till meningsfulla helheter, men detta är en ständig process och därför finns ingen slutgiltig totalisering (Ödman, 2006 s.46, 51-52, 81). Den hermeneutiska cirkeln beskriver processen då man pendlar mellan del och helhet, och det råder ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan dem. Man börjar oftast sin analys av texten relativt planlöst, men under förloppet tolkar man den, förstår, omtolkar och förstår ännu mera. Då börjar delarna framträda och går att lägga ihop till större helheter där delarna bekräftar helheten. Men de flesta tolkningsprocesser saknar både en tydlig början och ett tydligt slut. Därmed är det forskaren som måste avgöra när analysen är avklarad. Analysarbetet i denna studie påbörjades med ett antal citat ur intervjuerna, vilka kan ses som olika delar vilka till synes inte hänger ihop på något logiskt sätt. Men alltmedan citaten byggs på med mina tolkningar kring dem upptäcker jag att det finns samband dem emellan och tillsammans byggs de upp till större helheter samtidigt som tolkningsarbetet underlättas av redan utförda tolkningar. Citaten, som utgör grunden för deltolkningarna, måste ses och tolkas i sitt sammanhang och därmed uppstår den till en början

omärkbara kopplingen delarna emellan. Slutligen kommer man fram till en övergripande huvudtolkning, som på sätt eller annat inbegriper alla de mindre delarna (Ibid., s.78-85).

Cirkeln som bild är dock ganska statisk och det kan vara bättre att tala om en hermeneutisk spiral, där utvecklingen rör sig mot ökad totalisering och ökad precisering. Man kan även tala om en ond cirkel innehållande fördomsfullt tänkande kännetecknat av självbekräftande, vilket man skall akta sig för. Inom vetenskapen kan det bl.a. handla om att man avfärdar motsägande data eller omtolkar den så att den passar ihop med teorin, eller att man från början enbart sorterar in teoribekräftande data. Men man kan aldrig bli fri från sin historiska och sociala situation och det är i denna förförståelse som själva förståelsen grundas. Utan förförståelse skulle det inte finnas något att utgå ifrån. Under tolkningsprocessens gång skapas ny mening åt det studerade, vilket även leder till att vi utvecklar en ny förförståelse och lär oss förstå verkligheten på ett nytt sätt (Ibid., s.78-85, 93).

Min egen förförståelse inbegriper att jag har studerat sociologi upp till C-nivå, vilket bidrar till att jag lättare kan förstå och tolka gruppdynamiken som studeras i denna studie, än om jag inte hade haft dessa kunskaper. Mina kunskaper inom sociologi samt inom ämnet gruppträning har även fördjupats tack vare teorierna och den tidigare forskningen som används som hjälpmedel i studien, vilket har lett till att min förförståelse har utvecklats och omformats. Personlig erfarenhet av träning i grupp har gjort att jag har en egen subjektiv uppfattning av hur det är att träna i grupp, vilket hjälper mig att förstå respondenternas upplevelser. Sist men inte minst har jag haft hjälp av att jag själv har varit med som deltagare i kom-i-gång –projektet. Det underlättade intervjusituationen samt har bidragit till att jag bättre har kunnat förstå respondenternas upplevelser av att vara med i gruppen, vilket även har underlättat min tolkning.

5.2. Urval

Eftersom studien utgår från kom-i-gång –gruppen var urvalskriteriet att respondenterna skulle vara regelbundet deltagande i kom-i-gång –gruppens aktiviteter. Med regelbundet menar jag att personen skulle delta i träning med gruppen eller laget minst en gång per vecka. Jag kontaktade samtliga deltagare i gruppen för att berätta om studien och fråga om de hade intresse av att medverka som respondenter. Av den ansvariga ledaren för gruppen fick jag en lista med e-postadresser till deltagarna. Jag skickade ut ett mail där jag berättade att jag skulle skriva min C-uppsats om kom-i-gång –projektet och beskrev kort vad studien skulle handla om, samt berättade att jag behöver minst fem respondenter, gärna av båda könen. Jag skrev även lite om hur intervjusituationen skulle gå till och hur lång tid jag trodde att intervjun skulle ta. Tre deltagare svarade direkt att de var villiga att ställa upp som respondenter. Kort efter att jag hade

skickat ut mailet träffade jag ungefär halva kom-i-gång –gruppen på projektets avslutningsmiddag och även då tog jag upp ämnet och frågade de närvarande om det hade fått mailet och hur de kände inför att medverka, samt svarade på diverse frågor gällande studien. Trots det var det inga fler som kontaktade mig gällande deltagande, så jag skickade ut ett mail till där jag skrev att jag behövde ytterligare två respondenter. Då jag trots detta inte fick några fler svar valde jag att skicka ut sms till alla dem vilkas mobilnummer jag hade. På det sättet fick jag slutligen tag i de två sista respondenterna. Respondenterna består av fyra kvinnor och en man i 19-21 års ålder. Dessa är studenter vid samma högskola, eftersom kom-i-gång –projektet riktade sig just till högskolestudenter. Respondenterna representerar de tre olika lag som ingick i kom-i-gång –gruppen.

Svårigheten med att få tag i respondenter kan ha haft många olika orsaker. En kan ha varit tidpunkten för intervjuerna, dvs. slutet av vårterminen, då många av deltagarna hade tidskrävande studier och därför ansåg att de inte hade tid att ställa upp. Jag hörde även en deltagare säga att den beräknade intervjutiden på ca en timme kändes lång. Några deltagare hörde av sig senare och sade att de hade funderat på att ställa upp men de hade inte kommit sig för att höra av sig.

5.3. Forskningsetiska principer

Om man gör en studie där människor på något sätt deltar, t.ex. genom intervjuer, måste man se till att dessa individer varken direkt eller indirekt utsätts för psykisk eller fysisk skada, kränkning eller förödmjukelse. Det här kravet kallas individskyddskravet och det kan exemplifieras utifrån fyra allmänna huvudkrav, vilka kallas för informationskravet,

samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2006) (se bilaga

1). Innan jag påbörjade varje enskild intervju informerade jag muntligen respondenterna om syftet med studien, samt att det insamlade materialet endast skulle användas i forskningssyfte, dvs. till att skriva min C-uppsats. Genom det tillgodosåg jag informationskravet och nyttjandekravet. Då jag för respondenterna poängterade att deltagandet i studien var frivilligt och att de när som helst kunde avbryta intervjun tillgodosåg jag även samtyckeskravet. Jag lät även respondenterna veta att ifall det var någon fråga de inte ville svara på skulle jag respektera detta. Konfidentialitetskravet tog jag hänsyn till genom att berätta att deltagaren skulle förbli anonym och att alla uppgifter som skulle kunna avslöja dennas identitet utanför kom-i-gång – gruppen skulle tas bort eller ändras. Jag berättade också att identiteten skulle kunna komma att avslöjas inom kom-i-gång –gruppen och frågade därför respondenterna efter intervjun om det var något av det sagda de ville att inte skulle tas upp. En av dem bad då att få läsa igenom

resultatet av studien för att kunna ta ställning till det, men hade efter genomgång inga förslag på förändring. De övriga respondenterna accepterade studien utan att läsa den.

5.4. Datainsamling

Datainsamlingen genomfördes genom semistrukturerade intervjuer med fyra kvinnliga och en manlig deltagare från kom-i-gång –gruppen. Kvale (1997, s.121) skriver att det semistrukturerade upplägget innebär att man använder sig av en intervjuguide vilken ger en översikt över de ämnen som skall täckas samt förslag till frågor. Beroende på intervjuns upplägg kan frågorna och deras ordningsföljd komma att följas relativt strikt, eller också kan intervjuaren lita till sitt omdöme och sin känslighet gällande hur mycket intervjuguiden respektive respondenten skall påverka intervjun. Ödman (2006, s.84) talar om att det inte finns något förutsättningslöst frågande, liksom det inte heller finns någon förutsättningslös tolkning eller förståelse. Frågandet förutsätter visserligen öppenhet i och med att svaret är okänt, men samtidigt sätter frågan gränser för svaret. Hermeneutikens bygger på att inte tränga sig på t.ex. forskningsobjektet, intervjun skall ske i form av en dialog som förs på lika villkor. Då kan den leda till ömsesidig förändring och samtidigt till ökad intersubjektiv förståelse. Enligt mig var intervjuer det bästa verktyget, jämfört med t.ex. enkäter, för att få fram den informationen jag var intresserad av, dvs. deltagarnas subjektiva upplevelser av att träna tillsammans med andra i kom-i-gång –gruppen. Tack vare det semistrukturerade upplägget fick jag möjlighet att styra intervjuerna med frågor som har anknytning till de använda teorierna.

Varje enskild intervju ägde rum ostört i ett grupprum på högskolan och de tog mellan 45 och 75 minuter. Respondenterna fick själva – inom en tidsperiod på cirka två veckor – bestämma när det passade dem att bli intervjuade. Under intervjutillfällena använde jag diktafon för att spela in intervjuerna, och samtliga respondenter godkände detta. Jag använde även en intervjuguide (se bilaga 2) med temana bakgrund, träningsgruppen (kom-i-gång),

”jag-uppfattningen”, övrigt och efter programmet. Under varje tema fanns angränsande frågor med

tillhörande underfrågor. Jag följde inte strikt vare sig frågornas formulering eller ordningsföljd, utan de användes i första hand som ett hjälpmedel för att styra intervjun i rätt riktning och som minneshjälp för mig själv. Jag lyssnade intresserat till vad respondenterna hade att säga och uppmuntrade dem även att ”sväva utanför” de ställda frågorna. Jag snappade upp och spann vidare på vissa intressanta spår och tack vare detta fick jag fram sådan information jag inte från början visste att jag var ute efter.

5.5. Bearbetning av datamaterialet

För att få fram en text att arbeta med började jag med att transkribera de inspelade intervjuerna. Detta gjordes så långt det var möjligt ordagrant utifrån vad respondenterna sagt. Även till synes oväsentliga ord, upprepningar, suckar, pauser m.m. togs med eftersom dessa kan vara värdefulla inslag vid tolkningsarbetet. Då detta var klart läste jag igenom samtliga intervjuer några gånger för att få en överblick över materialet samtidigt som jag skrev ner minnesanteckningar i form av idéer till analysteman. Slutligen kunde jag ur materialet urskilja temana att träna ensam eller

tillsammans med andra; stämning, gemenskap och interaktion inom gruppen; hur man själv och andra uppfattar sig själv och andra samt gruppen som den generaliserade andre. När dessa

teman var framtagna gjorde jag understrykningar i texterna samt kodade materialet genom att i marginalen anteckna till vilket tema respektive markeringen hörde. Detta underlättade för mig att plocka ut relevanta citat att arbeta med. Det underlättade även hela analysarbetet genom att arbetsmaterialet blev tydligare. Analysen utgick ifrån de valda citaten, vilka var delar som byggdes upp till större delar och slutligen till helheter där alla delar på sätt eller annat hänger ihop med varandra.

5.6. Metodologisk reflektion

Hermeneutik, kvalitativ intervju och symbolisk interaktionism har nära anknytning till varandra i form av tänke- och arbetssätt, därför har de lämpat sig att kombinera i denna studie. De handlar om att skapa något i samspel med andra, bygga meningar och innebörder på nya insikter, aktivt lyssna m.m. Man ser inte på det man studerar som ett objekt, utan det handlar om ett förhållande där både forskaren och materialet är subjekt som samspelar för att uppnå ett resultat. Resultatet tolkas i dialog med materialet, i detta fall intervjuerna, likt människan enligt symboliska interaktionismen tolkar sin omvärld i interaktion med denna. Denna studie syftar till att få en förståelse för gruppens inverkan på individens träning och därför föll sig det kvalitativa och hermeneutiska angreppssättet naturligt.

Det faktum att jag var väl insatt i vad kom-i-gång –projektet gick ut på, eftersom jag själv deltagit, hjälpte mig att kunna ställa relevanta intervjufrågor. Under själva intervjutillfället bad jag dock respondenterna att svara som om vi inte kände varandra, för att ingendera parten skulle ta något svar för givet. Detta godtog respondenterna, men man kan ändå anta att relationen oss emellan påverkade intervjusituationen. Respondenterna uttryckte bl.a. att det kändes avslappnat, eftersom de kände mig sedan tidigare. Jag har försökt göra neutrala tolkningar på så sätt att jag inte har låtit min egen upplevelse av kom-i-gång styra min tolkning av respondenternas uttalanden, även om mina erfarenheter – som har blivit en del av min