Självständigt arbete (15 hp)
Författare Program/Kurs
Martin Lundberg Edvardsson OP SA 18–21
Handledare Antal ord: 11 985
Markus Göransson Beteckning Kurskod
1OP415
DAVID MOT GOLIAT
EN STUDIE AV JUGOSLAVISKA PARTISANERS FRAMGÅNGAR
MOT TYSKA STYRKOR UNDER OPERATIONERNA ”WEISS” OCH ”SCHWARTZ” 1943
ABSTRACT:
In 1943 occupied Yugoslavia became the scene of ferocious fighting on a large scale as axis forces launched two major anti-guerrilla operations, codenamed “Weiss” and “Schwartz”, in an all-out effort to put an end to the Yugoslav communist resistance. Despite the axis being massively superior in material terms, sometimes even outnumbering their opponents by six to one, both operations ended in failure as the partisans managed to fight their way out of the German trap.
Scholarly research concerning these operations almost exclusively aims to explain their outcome by examining German mistakes, while far less research has been conducted with the intent of examining the outcome of the operations from a partisan perspective. The purpose of this study is to investigate whether the partisan success during these operations can be explained by them using the set of methods of force employment which Stephen Biddle calls “the modern system”, and thereby make a first attempt at explaining the outcome of the operations on the tactical and operational level from a partisan point of view.
The result of this study shows that the partisan success indeed can be explained by Biddles theory, at least to some extent, but that a more comprehensive study would need to be conducted to fully verify these claims. The study has thus fulfilled its purpose and provides a small but important contribution to the scholarly debate upon which further research can be conducted concerning the partisan successes during 1943.
Nyckelord:
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 3
1.1 PROBLEMFORMULERING ... 3
1.2 FORSKNINGSÖVERSIKT ... 4
1.3 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 8
1.4 AVGRÄNSNINGAR ... 9
1.5 DISPOSITION ... 9
2. TEORI ... 10
2.1 TEORIDISKUSSION ... 10
2.2 STEPHEN BIDDLE – DET MODERNA SYSTEMET ... 10
3. METOD ... 15
3.1 FORSKNINGSDESIGN ... 15
3.2 METODDISKUSSION ... 15
3.3 MATERIALDISKUSSION, KÄLLKRITIK OCH FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 17
3.4 OPERATIONALISERING ... 18
4. ANALYS ... 20
4.1 FALL WEISS ... 20
4.2 FALL WEISS – ANALYS ... 22
4.3 FALL SCHWARTZ... 24
4.4 FALL SCHWARTZ - ANALYS ... 26
5. AVSLUTNING ... 28
5.1 SLUTSATS ... 28
5.2 RESULTATDISKUSSION ... 28
5.3 VIDARE FORSKNING ... 29
5.4 RELEVANS FÖR YRKESUTÖVNINGEN ... 30
1. Inledning
1.1 Problemformulering
Den 6 april 1941 invaderades Jugoslavien av axelmakterna. Invasionen markerade inledningen på en blodig period i landets historia, vilken skulle komma att utmärkas av brutalitet, övergrepp och folkmord från såväl de tyska och italienska ockupanterna som inhemska lydregimer.1 Som en motreaktion mot förtrycket uppstod snart motståndsrörelser. Den enskilt mest betydelsefulla av dessa kom med tiden att bli den kommunistiska
partisanrörelsen under ledning av Josip Broz, mer känd under sitt alias Tito. Rörelsen erbjöd ett alternativ för personer som var fientligt inställda till fascister och nationalister, och som strävade efter att skapa en framtida multietnisk stat. Budskapet tilltalade många, i synnerhet unga, Jugoslaver och rörelsen växte snabbt.2
1942 hade partisanrörelsen utvecklats från en ren gerillarörelse till ett embryo till konventionell armé som inte längre räddes att möta ockupanterna i öppen strid, och som gradvis tillskansade sig kontrollen över allt större landområden. Denna utveckling gick inte axelmakterna, som fruktade en nära förestående allierad invasion i medelhavsområdet, förbi. Det tyska överkommandot beslutade sig för att ta itu med situationen i Jugoslavien innan den förvärrades än mer.3
Under första halvan av 1943 deltog som mest 127 000 soldater i två tyskledda storoffensiver, operationerna Fall Weiss och Fall Schwartz, som båda gångerna hade som mål att inringa och fullständigt utplåna de drygt 20 000 partisaner som utgjorde rörelsens huvudstyrka. Båda offensiverna slutade med att partisanerna, trots svåra förluster, lyckades slå sig ur fällan och undkomma.4
Henry Kissinger som var nationell säkerhetsrådgivare under 1960-talet menade självkritiskt att USA:s förlust i Vietnam delvis kunde förklaras med att den amerikanska ledningen glömt en av upprorsbekämpningens centrala maximer, vilken stipulerar att en gerillarörelse till skillnad från en konventionell armé segrar genom att inte förlora.5 Detta påstående beskriver lika väl den fortsatta utvecklingen i Jugoslavien fram till krigsslutet. Genom att undgå att förintas i de båda offensiverna, som utgjorde kulminationspunkten på tyska ansträngningarna att besegra den, kunde partisanrörelsen fortsätta växa för att 1945 ta kontrollen över hela landet.6
1 Sanimir Resic, Balkans historia: Jugoslaviens uppgång och fall (Lund: Historiska Media, 2013), s. 211.
2 Ibid., s. 217.
3 Gaj Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency: Anti-Partisan Operations in Yugoslavia 1943”, The Journal of Slavic Military Studies 24, nr 2 (2011), s. 315–316. 4 Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 314; Ibid., s. 334-336.
5 Henry A. Kissinger, ”The Vietnam Negotiations: Foreign Affairs January 1969”, Survival 11, nr 2 (1969), s. 39.
Ur ett rent militärt perspektiv är utfallet av de båda operationerna iögonfallande. En klassisk tumregel stipulerar att en anfallande styrka bör vara tre gånger så stor som försvararen för att garantera framgång.7 I de båda offensiverna mot Titos partisanrörelse under 1943
misslyckades axelmakterna båda gångerna att uppnå sina mål, trots att den anfallsstyrka som uppbådades periodvis var upp till sex gånger större än partisanarmén. Hur kan det förklaras att partisanerna i strid med konventionell militär logik två gånger undgick att förintas av en så kvantitativt och materiellt vida överlägsen styrka?
1.2 Forskningsöversikt
Majoriteten av den forskning som bedrivits kring Jugoslavien under andra världskriget berör i varierande utsträckning offensiverna under 1943 då dessa utgjorde höjdpunkten på de tyska ansträngningarna att militärt besegra partisanrörelsen. Forskarnas huvudsakliga fokus ligger emellertid oftast på att undersöka de tyska misslyckandena ur ett bredare, strategiskt
perspektiv.
Ett exempel på forskning med den ansatsen bedrivs av historikern Henning Pieper, som 2015 undersökte hur den tyska strategin för upprorsbekämpning under krigets gång utvecklades på ett sätt som i slutändan resulterade i att rent folkmord betraktades som en legitim metod för att hantera uppror. Utöver Jugoslavien undersöker Pieper även situationen i Polen, Frankrike, Grekland, Italien och Sovjetunionen.8
Pieper menar att orsaken till de tyska misslyckandena under 1943 främst återfinns på den strategiska nivån. I och med att tyskarna inte distanserade sig från den folkmordsbenägna kroatiska ustasjaregimen spädde de på det pyrande missnöje som drev ett stort antal jugoslaver att ansluta sig till partisanrörelsen. De offensiver som genomfördes av
axelmakterna misslyckades, menar Pieper, framför allt på grund av att inte tillräckligt många soldater avdelades för att effektivt kunna genomföra större operationer i den oländiga
terrängen. I desperation över sina misslyckanden började tyskarna i allt större utsträckning nyttja ren terror som metod för att bekämpa Titos partisaner, vilket ytterligare bidrog till det folkliga missnöje som var rörelsens huvudsakliga drivkraft.9
Liknande slutsatser drar historikerna Charles D. Melson och Ben Shepherd i sina respektive artiklar, som båda är fallstudier i vilka enskilda tyska divisioners agerande i regionen studeras närmre. Båda menar att den brutalitet de tyska förbanden uppvisade var kontraproduktiv och bidrog till att kriget förlorades på den strategiska nivån.
7 T. N. Dupuy, ”Combat Data and the 3:1 Rule”, International Security 14, nr 1 (1989), s. 195–196; Stephen D. Biddle, Military Power: Explaining Victory and Defeat in Modern
Battle (Princeton: Princeton University Press, 2004), s. 15.
8 Henning Pieper, ”The German Approach to Counterinsurgency in the Second World War”, The International History Review 37, nr 3 (2015), s. 631.
Melson undersöker 7. SS-Freiwilligen Gebirgsdivision ”Prinz Eugen”, som under perioden 1942–1944 verkade i det ockuperade Jugoslavien.10 Divisionen deltog i de båda
storoffensiverna under 1943, men dess uppgift i Jugoslavien var primärt att i geografiskt avgränsande områden nedkämpa mindre partisanförband. I samband med dessa operationer genomförde divisionen brutala upprensningsaktioner i vilka befolkningen i områdena
mördades eller deporterades, och deras bostäder och egendom förstördes. Någon ansträngning syftande till att därefter behålla kontrollen över dessa områden genomfördes i regel inte. Melson menar att divisionens tid i Jugoslavien utgör ett målande exempel på hur tyskarna genom våldsamma metoder vann mindre, taktiska segrar som i förlängningen resulterade i en strategisk katastrof.11
Ben Shepherd undersöker på liknande sätt 369. Infanterie-Division, vilken också var verksam i Jugoslavien och deltog i operationerna. Genom studien vill Shepherd bidra till en större förståelse för de faktorer som på divisionsnivå bidrog till att utforma den tyska strategin för upprorsbekämpning under andra världskriget.12
I artikeln redogör Shepherd kortfattat för sin åsikt om vad som ledde till utfallet i den första av de båda operationerna, Fall Weiss. Han menar att 1943 var en extremt prövande tid för de tyska ockupationstrupperna i Jugoslavien. De[t] alltmer välorganiserade och professionella partisanerna hade förskansat sig i Bosnien-Hercegovinas oländiga bergsterräng, vilken passade utmärkt för den typ av försvarsstrid som de helst önskade föra. De tyska förband som sattes in i operationen var å andra sidan underbemannade och av notoriskt dålig kvalité.13 Utöver detta gavs partisanerna tio dagars förvarning om att en offensiv var nära förestående, vilken de nyttjade för att minera vägar och förstöra broar i området. Genom dessa åtgärder saktades den tyska avancemanget ner avsevärt, vilket medgav att partisanerna kunde undkomma inringningen och dra sig ur.14
I artikelns slutord nämns att studien kommer fortsätta och innefatta en större mängd tyska förband. Resultatet publicerades 2012 i bokform och innefattar studier av fyra tyska
divisioner. Syftet med boken är att påvisa hur divisionernas officerare och deras erfarenheter av att ha tjänstgjort på särskilt brutala frontavsnitt under första världskriget bidrog till det drakoniska tillvägagångssätt genom vilket de tyska trupperna i Jugoslavien tog sig an uppgiften att bekämpa partisanrörelsen.15 I bokens avslutande kapitel vidareutvecklar Shepherd sin syn på vad som föranledde Tysklands misslyckanden under 1943.
10 Charles D. Melson, ”German Counterinsurgency in the Balkans: The Prinz Eugen Division Example, 1942–1944”, The Journal of Slavic Military Studies 20, nr 4 (2007), s.706–706. 11 Ibid., s. 724–725.
12 Ben Shepherd, ”With the Devil in Titoland: A Wehrmacht Anti-Partisan Division in Bosnia-Herzegovina, 1943”, War in History 16, nr 1 (2009), s. 77.
13 Ibid., s. 81–82. 14 Ibid., s. 90.
15 Ben Shepherd, Terror in the Balkans: German armies and partisan warfare (Cambridge: Harvard University Press, 2012), s. 10–11.
Shepherd menar att förklaringen har både en politisk och en militär dimension. Dels menar han, liksom Pieper, att tyskarna misslyckades med att förmå den Kroatiska regimen att upphöra med sina ihärdiga försök att genom folkmord skapa ett etniskt rent ”storkroatien” vilket ökade stödet för partisanrörelsen hos den jugoslaviska befolkningen. Inte heller lyckades tyskarna, trots påtryckningar, förmå sina italienska allierade att mer aktivt delta i upprorsbekämpningen. På det militära planet vidhåller Shepherd sina tidigare slutsatser att de förband som sattes in i operationerna var av bristande kvalité och led av kronisk personalbrist. Vidare menar han att det flygunderstöd som avdelades för att understödja offensiverna var undermåligt, samt att den tyska ledningen hade en övertro på de resultat som stora
inringningsmanövrar skulle producera i den kraftigt kuperade terrängen.16
En studie som fullt ut fokuserar på operationerna Weiss och Schwartz genomfördes 2011 av Gaj Trifkovic, som är verksam som historiker vid universitetet i Graz. Studien syftar till att förklara hur Tyskland under 1943 två gånger misslyckades att militärt besegra
partisanrörelsen, och hur detta misslyckade på ett målande sätt blottlade bristerna i den tyska arméns metoder för upprorsbekämpning.17
Liksom samtliga tidigare nämnda studier framhålls hur den tyska oviljan att överge terror och brutala repressioner som metod i upprorsbekämpningen i slutändan visade sig vara direkt kontraproduktiv.18 Det som särskiljer Trifkovics studie från de ovan nämnda är det betydligt större fokus som läggs på att undersöka den rent militära aspekten av den tyska
upprorsbekämpningen på Balkan med tyngdpunkt på de båda offensiverna, vilka han menar redan i förväg var dömda att misslyckas. Operationerna planerades, menar Trifkovic, av individer som inte var lämpade för uppgiften. I de flesta fall saknade de helt egen erfarenhet av upprorsbekämpning, och i regel var de helt oinsatta i den komplexa krigsskådeplats i vilken planerna skulle omsättas i verklighet. Själva planerna var närmast skolboksexempel på den typ av massiva kniptångsmanövrar som hade tjänat den tyska armén så väl under
invasionen av Sovjetunionen 1941. Det var emellertid naivt av den tyska ledningen att förutsätta att samma resultat skulle kunna uppnås i den svåra terrängen i Jugoslavien som på slätterna i Sovjetunionen. Givet dessa förutsättningar, argumenterar Trifkovic, är det inte speciellt märkligt att de tyska offensiverna som mest resulterade i kortlivade taktiska framgångar.19
Trifkovics artikel gav 2011 upphov till en kortare akademisk debatt med den vid
militärhögskolan i Sandhurst verksamma militärhistorikern Klaus Schmider, vars specialitet är just andra världskriget i Jugoslavien.
Schmider poängterar att han förvisso instämmer med flera av Trifkovics slutsatser. I
synnerhet delar han synen på hur den tyska militära ledningen, särskilt under planeringen av Fall Weiss som skulle äga rum vintertid, underskattade terrängen i operationsområdena. Schmider instämmer också i att den hårdhet med vilken tyskarna tog sig an uppgiften att bekämpa upproret i Jugoslavien bidrog till att operationerna slutade som de gjorde, men menar att Trifkovic tillskriver denna faktor en alltför stor betydelse.20
16 Shepherd, s. 236–239.
17 Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 336. 18 Ibid., s. 323–324.
19 Ibid., s. 336.
20 Klaus Schmider, ”Failed Counterinsurgency in Wartime Yugoslavia: A Comment”, The Journal of Slavic Military Studies 24, nr 4 (2011), s. 718.
Enligt Schmider var den hårda tyska strategin för upprorsbekämpning förvisso den motor som drev majoriteten av de europeiska gerillarörelserna. I Jugoslavien kom den emellertid på en stabil tredjeplats efter den kroatiska regimens terrorpolitik och de italienska
ockupationstruppernas ineffektivitet.21 Den kroatiska regimen, argumenterar Schmider, försåg Titos partisaner med en aldrig sinande ström av nya rekryter samtidigt som partisanrörelsen aldrig hade kunnat ta kontrollen över så stora landområden som den var i besittning av under början av 1943 om italienarna mer aktivt hade bekämpat den.22
De lärdomar som kan dras av de tyska storoffensiverna under 1943 återfinns enligt Schmider inte inom upprorsbekämpningens domän. Slagen utkämpades trots allt i områden med väldigt lite civilbefolkning. I stället är de lärdomar som kan dras rent militära. Offensiverna utgör ett målande exempel på hur en starkare part kan förlora sitt materiella och teknologiska övertag då den verkar i svår terräng och hård väderlek.23 Vidare lyfter Schmider också argumentet att partisanernas omorganisation till en mer reguljär brigadstruktur var ett misstag som gjorde rörelsen sårbar för den tyska armén, vilken var tränad och utrustad för att bedriva högintensivt konventionellt krig snarare än att bekämpa gerillarörelser. Denna felbedömning från
partisanernas sida var, menar Schmider, den största orsaken till att tyskarna var nära att militärt besegra rörelsen under Fall Schwartz.24
Trifkovic besvarar kritiken och menar att han fullt ut delar Schmiders syn på hur den kroatiska regimen och italienarnas agerande på den strategiska nivån bidrog till att de tyska offensiverna misslyckades. Politik utgör trots allt kärnan i all upprorsbekämpning, och historien har otaliga gånger påvisat att en gerillarörelse inte kan bekämpas med enbart militära medel.25
Trifkovic försvarar emellertid sitt argument att den brutalitet med vilken tyskarna behandlade partisanerna paradoxalt nog gjorde dem till än mer formidabla motståndare och hade en stor betydelse för utgången av de båda slagen. Tyska rapporter från operationerna nämner överhuvudtaget inte antalet partisaner som kapitulerat, vilket Trifkovic menar är ett bevis på hur den tyska strategin drev partisanerna att kämpa fanatiskt ända in i döden hellre än att kapitulera och med säkerhet avrättas. Detta hårda motstånd försvårade avsevärt de tyska operationerna. Det går att spekulera i, menar Trifkovic, huruvida de tyska offensiverna bjudits lika hårt motstånd om partisanerna getts alternativet att kapitulera med livet i behåll.26
Trifkovic delar inte heller Schmiders åsikt att partisanrörelsens omorganisation till en mer reguljär armé var ett misstag. Genom att från 1942 börja organisera sig i brigader som kunde växla mellan reguljär och irreguljär krigföring blev partisanerna en svårare motståndare för de tyska trupperna. Detta illustreras enligt Trifkovic extra tydligt under Fall Weiss, där detta snabba skifte mellan gerillakrigföring och konventionell anfallsstrid med artilleriunderstöd i slutändan var vad som möjliggjorde att partisanerna kunde slå sig ur inringningen.27
21 Schmider, s. 721. 22 Ibid., s. 719. 23 Ibid., s. 720. 24 Ibid., s. 719.
25 Gaj Trifkovic, ”Failed Counterinsurgency in Wartime Yugoslavia: An Answer”, The Journal of Slavic Military Studies 24, nr 4 (2011), s. 722.
26 Ibid., s. 723. 27 Ibid., s. 724.
Forskningsöversikten påvisar att det tycks råda närmast konsensus om ett antal faktorer som ledde till att de båda tyska offensiverna under 1943 misslyckades.
På strategisk nivå framhåller samtliga forskare i varierande grad hur den brutalitet de tyska styrkorna uppvisade i Jugoslavien dels bidrog till att säkra partisanernas rekryteringsbas samtidigt som den drev dem att kämpa än hårdare på slagfältet. Från flera håll framhålls även den kroatiska ustasjaregimens folkmordspolitik och de italienska ockupationsstyrkornas ineffektivitet som faktorer som möjliggjorde att partisanrörelsen överhuvudtaget kunde växa sig så stark som den var i början av 1943.
På den rent militära nivån förklaras de tyska misslyckandena framför allt som en konsekvens av att den tyska ledningen gravt överskattade effektiviteten hos stora inringningsoperationer i den svåra terrängen, men det poängteras även att de tyska förband som öronmärktes för att dela i operationerna var underbemannade och av dålig kvalité.
Den största slutsatsen som kan dras utifrån forskningsöversikten är emellertid att samtliga forskare undersöker operationerna ur ett tyskt perspektiv. Även om Trifkovic och Schmider för en intressant debatt om huruvida partisanernas omorganisation till en mer konventionell brigadstruktur var en taktisk för- eller nackdel, och Shepherd omnämner partisanerna som ”alltmer professionella och organiserade”, är det ingen forskare vars ansats huvudsakligen varit att undersöka de båda slagen ur partisanernas synvinkel. Med utgångspunkt i den
Clausewitzka maximen om att kriget alltid är en duell mellan två parter28 kan de båda slagens utfall rent logiskt inte förklaras fullt ut genom att enbart undersöka den ena av de inblandade parterna. Där den tyska armén misslyckades bör rimligen Titos partisanrörelse också ha varit framgångsrik. Denna relativt outforskade aspekt av de båda offensiverna 1943 är väl värd att undersöka, och kan resultera i lärdomar som är tillämpbara även bortom kontexten
Jugoslavien under andra världskriget. 1.3 Syfte och frågeställning
Denna studie syftar till att undersöka hur de jugoslaviska partisanerna under 1943 lyckades uppnå framgång mot tyska styrkor under operationerna Weiss och Schwartz. Genom att undersöka dessa slag ur partisanernas synvinkel är ambitionen att studien skall bidra till att både fylla den observerade forskningslucka som presenterades i Kapitel 1.2
Forskningsöversikt, samt till den samlade förståelsen för hur en svagare aktör kan nå
framgång i strid mot en kvantitativt och kvalitativt överlägsen motståndare. Studiens
teoretiska grund kommer att utgöras av Stephen Biddles teori om ”det moderna systemet”, en uppsättning taktiska och operativa metoder vilkas tillämpning Biddle menar avgör utgången av militära konfrontationer på markarenan.
Forskningsfrågan lyder:
I vilken utsträckning kan Stephen Biddles teori om det moderna systemet förklara de jugoslaviska partisanernas framgångar mot tyska styrkor under operationerna Weiss och Schwartz 1943?
28 Carl von Clausewitz, Michael Howard, och Peter Paret, On War (Princeton: Princeton University Press, 1976), s. 75.
1.4 Avgränsningar
Med hänsyn till frågeställningens karaktär kommer studien att strikt avgränsas till att undersöka de jugoslaviska partisanernas uppträdande under operationerna Weiss och Schwartz på den taktiska och operativa nivån. Faktorer på den strategiska nivån som kan ha haft betydelse för slagens utgång eller händelser som tidsmässigt befinner sig utanför operationernas aktiva fas, det vill säga utanför perioden 20 januari-15 mars 1943 respektive 15 maj-15 juni 1943, kommer således inte att tas i beaktande i undersökningen.
1.5 Disposition
Inom ramen för detta kapitel har det centrala problemet presenterats, samt en översikt av tidigare forskning genomförts. Utifrån dessa har en frågeställning tagits fram vilken studien syftar till att besvara.
I Kapitel 2 Teori kommer valet av just Stephen Biddles teori för att utgöra denna
undersöknings teoretiska ramverk att diskuteras och motiveras, varpå teorin redogörs för mer ingående.
I Kapitel 3 Metod kommer undersökningens forskningsdesign presenteras genom att valet av metod och empiriskt material avhandlas. Kapitlet kommer även beröra hur studien förhåller sig till forskningsetik. Avslutningsvis redogörs för hur Biddles teori operationaliseras till mätbara indikatorer.
I Kapitel 4 Analys genomförs själva undersökningen av de båda slagen utifrån den
operationalisering av Biddles teori som presenterats i föregående kapitel. Slagen kommer att beskrivas och undersökas kronologiskt, med början på Fall Weiss.
I Kapitel 5 Avslutning presenteras de resultat som analysen utmynnat i, och frågeställningen besvaras. Detta följs av en diskussion kring resultatet och hur studiens forskningsdesign kan ha påverkat dessa. Studien avslutas genom att förslag på vidare forskning presenteras och studiens relevans för officersprofessionen diskuteras i en svensk kontext.
2. Teori
2.1 Teoridiskussion
Inom krigsvetenskapen råder det idag ingen brist på teorier som gör anspråk på att förklara utfallet av militära sammandrabbningar på den taktiska och operativa nivån. För att kunna sålla bland dessa, och välja ut den som är mest lämpad att utgöra denna studies teoretiska ramverk, är det därför rimligt att utgå ifrån vad som gör utfallen i operationerna Weiss och Schwartz så anmärkningsvärda. Själva kärnan i vad som gör just dessa slag angelägna att studera närmre är det faktum att partisanerna lyckades nå framgång trots de tyska styrkornas massiva numerära och teknologiska övertag.
En teori som bygger på antagandet att numerär och teknologisk överlägsenhet inte
nödvändigtvis leder till framgång i strid är Stephen Biddles teori om ”det moderna systemet”, vilket är ett ramverk som utgörs av ett antal taktiska och operativa metoder. Biddle menar att i vilken utsträckning, och hur väl, en aktör tillämpar dessa metoder är vad som faktiskt är skillnaden mellan seger och förlust på det moderna slagfältet.29
Det bör poängteras att Biddles teori kritiserats av forskarkollegor, vilka menar att hans ambition att skapa ett ramverk för att bedöma reell militär förmåga rimmar illa med det faktum att han samtidigt avgränsar sig strikt till enbart landarenan. Kritikerna menar att Biddle genom detta snäva fokus missar den viktiga inverkan som kriget i luften, till sjöss och på hemmafronten har för utgången av militära sammandrabbningar.30
Den kritiken är fullt legitim men har väldigt lite relevans kopplat till denna studie, som strikt syftar till att undersöka de båda operationerna ur partisanernas synvinkel. Offensiverna ägde rum i glest befolkade områden i det jugoslaviska inlandet och partisanerna förfogade, till skillnad från tyskarna, inte över något flygvapen. Frågeställningen medger således inte att andra arenor än markarenan undersöks, vilket gör att Biddles teori bedöms som mycket lämplig för att utgöra denna studies teoretiska ramverk.
2.2 Stephen Biddle – Det moderna systemet
Sedan det tidiga 1900-talet har militärer, civila beslutsfattare och akademiker försökt att analysera olika aktörers militära kapacitet i syfte att kunna förutse utgången av framtida konfrontationer. När krig väl utbryter visar det sig emellertid oftast att dessa prognoser inte stämmer med verkligheten. Historien är, menar Stephen Biddle i inledningen till Military
Power: Explaining Victory and Defeat in Modern Battle, fylld med exempel på detta
fenomen.31
29 Biddle, Military Power, s. 3.
30 Eliot A Cohen, ”Stephen Biddle on Military Power”, Journal of Strategic Studies 28, nr 3 (2005), s. 414.
1914 förväntade sig båda sidor ett kort krig vars avgörande skulle fällas genom manöver. I stället togs alla på sängen av det blodiga skyttegravskriget på västfronten. På samma sätt togs nyheten om Frankrikes snabba kapitulation 1940 emot med bestörtning av båda sidor, som denna gång hade förväntat sig en repris på första världskriget dödläge. Efter att arabiska pansarvärnsrobotar 1973 tillfogat israeliska stridsvagnsförband svåra förluster basunerades det från flera håll ut att stridsvagnen nu var en historisk relik. Trots det hyllades två decennier senare den amerikanska M1-stridsvagnen som slagfältets odödliga härskare efter dess
prestation mot irakiska styrkor. Anledningen till detta fenomen, argumenterar Biddle, är att såväl forskare som beslutsfattare baserar sina bedömningar på föråldrade teoretiska ramverk vars faktiska precision är i paritet med att singla slant. Biddle menar att vi kan göra bättre ifrån oss, men för att det skall ske måste vi lämna dessa gamla tankegångar bakom oss och våga tänka i nya banor.32
Enligt Biddle finns det inom militärteorin tre huvudsakliga skolor med olika svar på frågan om vad som egentligen leder till att vissa stater segrar i strid, medan andra förlorar.
Den vanligast förekommande, och tillika den äldsta, är den skola som hävdar att numerär överlägsenhet är nyckeln till militär framgång. Enligt detta synsätt kommer en stat som har större befolkning och ekonomiska muskler, och därmed i förlängningen också numerärt större arméer, alltid att segra över en svagare motståndare.33
Den näst mest utbredda uppfattningen är den som gör gällande att en stat som besitter ett teknologiskt övertag alltid kommer att gå segrande ur en militär konfrontation med en teknologiskt underlägsen motståndare. Inom denna skola råder en viss debatt om hur begreppet teknologisk överlägsenhet bör tolkas, där vissa hävdar att det bör förstås som att den teknologiska utvecklingen periodvis främjar antingen offensiven eller defensiven, medan andra hävdar att teknologiskt övertag bör förstås som att om part A i en konflikt är
teknologiskt överlägsen part B kommer part A att segra.34
Förespråkare av den tredje skolan menar att hur en armé strider är vad som avgör utgången av militära konfrontationer. Den part som har de bästa metoderna för att nyttja sina stridskrafter kommer också enligt detta synsätt att gå segrande ur striden. Trots att metoder i form av exempelvis doktrin, taktik, skicklighet, moral och ledarskap i princip alltid tas i beaktande vid planeringen av militära operationer är det enligt Biddle förvånansvärt få militärteoretiker som gjort ett försök att inkorporera dessa faktorer i teoretiska modeller för att bedöma militär kapacitet.35
De tre skolorna kan samtliga förefalla rimliga vid en första anblick. Genom en kvantitativ undersökning av ett stort antal militära operationer under 1900-talet påvisar emellertid Biddle att de båda förstnämnda skolorna, som menar att kvantitativ eller teknologisk överlägsenhet leder till seger, inte håller som förklaringsmodell.36
32 Biddle, s. 1–2. 33 Ibid., s. 14. 34 Ibid., s. 15–17. 35 Ibid., s. 17–19. 36 Ibid., s. 20–25.
37 Biddle, s. 26. 38 Ibid., s. 28. 39 Ibid., s. 35. 40 Ibid., s. 35–36. 41 Ibid., s. 36–37.
Det bör, argumenterar Biddle, inte förvåna någon att militär förmåga är komplicerad och inte kan förklaras genom att enbart fokusera på en enda faktor som numerär eller teknologisk överlägsenhet. Det tycks som att en viktig variabel saknas i de existerande teorierna. Den starkaste kandidaten till att utgöra denna saknade variabel utgörs enligt Biddle av den tredje skolan, metod. De flesta arméer som historiskt tvingats möta en numerärt eller teknologiskt överlägsen motståndare har trots allt försökt utjämna oddsen genom att anpassa sina metoder. Genom att se till karaktären hos de empiriska fall som Biddle nyttjat för att motbevisa
förklaringskraften hos de existerande teorierna menar han att slutsatser kan dras om vilka metoder som i störst utsträckning tycks resultera i framgång.37
Vilka metoder är då viktigast? För att besvara denna fråga blickar Biddle tillbaka till första världskriget. 1918 hade skyttegravskrigets hårda verklighet tvingat de krigförande parterna att överge de förkrigstida teorierna om hur militära operationer bör genomföras till förmån för nya metoder som syftade till att möjliggöra de egna styrkornas rörlighet på slagfältet, samtidigt som motståndaren förnekades detsamma och verkan av dennes vapensystem minimerades. Att parterna började nyttja sig av denna uppsättning metoder, som Biddle sammantaget benämner ”det moderna systemet”, var det som slutligen bröt dödläget på västfronten och gav upphov till den betydligt mer rörliga krigföring som har varit dominerande sedan dess.38
På den taktiska nivån utmärks anfallsstrid inom ramen för Biddles moderna system av att aktören nyttjar skydd och skyl, små självständiga enheter, spridd gruppering, nedhållande eld och kombinerade vapen.39
Genom att systematiskt nyttja skydd och skyl till sin fördel minskar anfallaren risken att upptäckas och bekämpas av motståndaren. Skydd och skyl finns i princip alltid att tillgå. Jordytan är alltid, även på platser som vid en första anblick kan tyckas öppna och platta, väldigt oregelbunden. Kullar, sluttningar, vegetation och byggnader är alla vanligt
förekommande exempel på möjligheter till skydd och skyl. Dessa variationer i jordytan kan inte dölja stora förband som framrycker samlat, men de kan dölja små enheter som
självständigt och metodiskt arbetar sig framåt från ett skydd till nästa. Om dessa enheter trots allt upptäcks och beskjuts kan verkan avsevärt nedgå genom att de håller avstånd till varandra och nyttjar sig av en spridd gruppering.40
Även utspridda och små enheter måste under anfallet ibland korsa öppen terräng. Dessa förflyttningar måste då understödjas av sidoenheter som avger nedhållande eld, och
därigenom hindrar motståndaren att verka mot de exponerade anfallarna. Den sista metoden som en aktör måste bemästra är förmågan att framgångsrikt nyttja kombinerade vapen, vilket innebär att olika vapensystem i form av exempelvis artilleri och infanteri nyttjas samordnat och därigenom kompenserar för varandras respektive svagheter. Sammantaget, hävdar Biddle, resulterar dessa metoder i ett effektivt system för att uppnå taktiska framgångar i offensiven.41
42 Biddle, s. 39–40. 43 Ibid., s. 43. 44 Ibid., s. 42. 45 Ibid., s. 44–45. 46 Ibid., s. 45–46.
Anfallsstriden bör genomföras, menar Biddle, med ambitionen att på den operativa nivån antingen fortsätta offensiven in på djupet alternativt för att bibehålla kontrollen över det
tagna terrängpartiet. Båda dessa metoder har sina respektive för- och nackdelar. Genom att
fortsätta offensiven kan den anfallande styrkan komma in på djupet av motståndarens gruppering och angripa dennes mjuka delar, det vill säga exempelvis lednings- eller logistikresurser, och därigenom orsaka en systemkollaps.42 Risken med denna aggressiva metod ligger i att platsen för genombrottet oftast inledningsvis är relativt liten och
svårförsvarad, vilket ökar risken för att eventuella fientliga motanfall skär av den anfallande styrkan.43
Den andra metoden, som syftar till att bibehålla kontrollen över det tagna terrängpartiet, genomförs i syfte att kontrollera nyckelterräng som i ett senare skede kan nyttjas som ett utgångsläge för framtida offensiver eller annan verksamhet. Fördelen med detta mer försiktiga agerande är en minskad sårbarhet för motståndarens motanfall. Nackdelen, å andra sidan, är att motståndaren med största sannolikhet kommer sända förstärkningar till området. Om syftet med offensiven är att ta kontroll över nyckelterräng för att ifrån denna genomföra ytterligare offensiva operationer måste dessa således påbörjas innan motståndarens reserver anlänt.44
Hur fungerar då det moderna systemet i defensiva operationer? Fasta försvarslinjer, menar Biddle, spelade ur sin roll redan under mitten av första världskriget. Inom ramen för det moderna systemet måste i stället de egna stridskrafterna nyttja samma taktiska metoder i såväl försvars- som anfallsstrid.45
Genom att listigt nyttja skydd och skyl förhindrar den försvarande styrkan att motståndaren får kännedom om dess stridsställningar, och därmed kan koncentrera sin indirekta eld mot dessa. Terrängen kan också nyttjas till försvararnas fördel genom att skapa överlappande eldområden, vilket nekar en anfallare skydd och skyl i så stor utsträckning som möjligt. Spridd gruppering minskar antalet förluster försvararna tillfogas av motståndarens indirekta eld. För att kunna ha en spridd gruppering i försvarsstrid krävs, precis som vid anfallsstrid, små självständiga enheter som själva kan ta initiativ på slagfältet. Även vid försvarsstrid måste dessa enheter manövrera mellan olika stridsställningar för att undgå bekämpning från motståndarens tunga vapensystem, vilket gör att nedhållande eld måste nyttjas för att understödja dessa förflyttningar. Slutligen betonar Biddle vikten av kombinerade vapen i försvaret. Med kulspruteeld kan de anfallande styrkorna nedhållas, varpå försvararnas artilleri kan nedkämpa dem.46
På den operativa nivån utmärks försvarsstrid inom ramen för det moderna systemet av försvar
på djupet, nyttjandet av reserver och motanfall.47
Denna uppsättning metoder utvecklades under mitten av första världskriget för att möta fientliga offensiver understödda av massiv indirekt eld. Med tiden har det emellertid visat sig att dessa metoder fungerar lika bra för att kunna föra en effektiv försvarsstrid mot en
anfallande motståndare som nyttjar sig av de offensiva metoder som ingår i det moderna systemet. Även ett fåtal försvarare kan tillfoga en anfallare stora förluster. Genom att sprida ut den försvarande styrkan på djupet i en serie lättare bemannade linjer ökar sträckan anfallarna måste ta sig för att bryta igenom, samtidigt som de hela tidens binds i tidskrävande strider med mindre enheter. En anfallare som kämpat sig fram genom ett sådant försvar har med största sannolikhet nedgått avsevärt i stridsvärde, och blir därmed mer sårbar för motanfall från utvilade reserver. Det är, menar Biddle, lättare för försvararna att föra en
fördröjningsstrid och i ett senare skede ta tillbaka terrängen genom att sätta in reserver i ett motanfall än att försöka hålla den redan från början.48
Varför, avslutar Biddle, nyttjar då inte alla sig av dessa metoder om de nu är så effektiva? Svaret på frågan är att olika aktörer ställs inför en stor mängd varierande politiska, kulturella och organisatoriska utmaningar som kan försvåra införandet av det moderna systemet. Om doktrin enbart utarbetades med militär nödvändighet i beaktande menar Biddle att alla aktörer sannolikt skulle välja att nyttja metoder liknande de som återfinns inom ramen för det
moderna systemet. I praktiken utarbetas emellertid doktrin genom en komplex interaktion mellan militära och icke-militära faktorer, och dess slutliga utformning varierar därför kraftigt mellan olika aktörer. Denna variation kan således studeras och nyttjas som ett analysverktyg för att förklara varför vissa når framgång i strid, medan andra misslyckas.49
47 Biddle, s. 46. 48 Ibid., s. 46–48. 49 Ibid., s. 51.
3. Metod
3.1 Forskningsdesign
Syftet med denna studie är att undersöka i vilken utsträckning Stephen Biddles teori om det moderna systemet, vilken avhandlades i kapitel 2.2 Teori, kan förklara de jugoslaviska partisanernas framgångar mot tyska styrkor under operationerna Weiss och Schwartz 1943. För att besvara frågeställningen kommer studien genomföras som en teorikonsumerande fallstudie med kvalitativ textanalys som metod.
Valet av en teorikonsumerande ansats för att besvara frågeställning har gjorts med hänsyn till att syftet med studien är att utifrån en existerande teori förklara utfallen av de båda
operationerna. Det är alltså de båda fallen i sig, och inte Biddles teori, som står i centrum för denna undersökning.50 Av denna anledning ter det sig också naturligt att genomföra studien som en fallstudie, vilket är ett lämpligt tillvägagångssätt då avsikten är att undersöka en eller flera specifika händelser på djupet.51
Med utgångspunkt i studiens frågeställning och dess karaktär är det också lämpligt att nyttja kvalitativ textanalys som metod för att genomföra undersökningen. Genom att ta fram det väsentliga innehållet ur de källor som utgör studiens empiriska material kan en så korrekt beskrivning som möjligt genereras av de båda operationernas respektive förlopp ur
partisanernas synvinkel. Utifrån detta underlag kan sedan deras uppträdande under slagen på taktisk och operativ nivå analyseras gentemot en operationalisering av Biddles teori, och forskningsfrågan besvaras.52
3.2 Metoddiskussion
Forskningsdesignen som valts i denna studie medför naturligtvis både fördelar, nackdelar och utmaningar att förhålla sig till. God samhällsvetenskaplig forskning utmärks, bland annat, av att studiens resultat är oberoende av den enskilda forskare som ligger bakom undersökningen. Med detta forskaroberoendeideal kommer också krav på replikerbarhet genom transparens i såväl undersökningens slutsatser som resonemanget bakom de metodval som ligger till grund för dessa 53 Som ett led i den processen kommer en diskussion föras inom ramen för detta kapitel som syftar till att belysa de utmaningar som studiens metodval resulterat i, och hur dessa hanterats.
Det centrala begrepp som all samhällsvetenskaplig forskning måste förhålla sig till är
validitet, vilket kortfattat innebär att vi faktiskt undersöker det vi påstår oss undersöka. I den
här typen av studier uppnås en hög grad av validitet genom en god begreppsvaliditet och en hög reliabilitet.54
50 Peter Esaiasson et al, Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad, Femte upplagan (Stockholm: Wolters Kluwer, 2017), s. 42.
51 Asbjørn Johannessen et al, Introduktion till samhällsvetenskaplig metod, Andra upplagan (Malmö: Liber AB, 2020), s. 72.
52 Esaiasson et al, Metodpraktikan, s. 211. 53 Ibid., s. 25–26.
God begreppsvaliditet uppnås genom att säkerställa att de teoretiska definitioner och
operationella indikatorer som nyttjas i studien överensstämmer.55 I denna studie handlar det rent praktiskt om att omsätta Biddles teori i mätbara operationella indikatorer, och påverkas således inte i någon större utsträckning av hur undersökningens forskningsdesign är utformad. Begreppet är ändå så pass viktigt att det förtjänar att resoneras kring.
Det finns ett flertal strategier för att säkerställa en god begreppsvaliditet. En sådan strategi är ytvaliditet, vilket handlar om att genomföra en operationalisering som vädjar till ”det sunda förnuftet”. Denna strategi är lämplig att nyttja i mindre besvärliga fall, där de teoretiska definitioner som skall omsättas till operationella indikatorer är tydligt definierade. I och med att Biddle själv tydligt definierar de metoder som ingår i det moderna systemet blir ytvaliditet således en lämplig strategi att nyttja för att nå en god begreppsvaliditet i denna
undersökning.56
En hög reliabilitet är detsamma som en hög frånvaro av slumpmässiga eller osystematiska fel.57 I och med valet att nyttja kvalitativ textanalys som metod finns det alltid en risk att texter tolkas fel och att reliabiliteten i förlängningen blir lidande. För att minska risken för feltolkningar av studiens empiriska material kommer analysen bygga på materialets manifesta snarare än latenta budskap, då försök att komma åt det sistnämnda lämnar ett betydligt större utrymme för feltolkningar.58 Genom dessa åtgärder vid operationaliserings- och
analysprocessen säkerställs studiens validitet. Det finns även andra aspekter av
undersökningens forskningsdesign som inte är kopplade till validitet, men som är värda att avhandla.
I och med att fallen, enligt vad som beskrevs i föregående kapitel, står i centrum för undersökningen har denna utformats som en teorikonsumerande studie. De båda fallen och Biddles teori hade emellertid lämpat sig lika väl för att genomföra en teoriprövande studie. Skillnaden mellan dessa typer av studier är alltid en gradfråga, och den ena kommer alltid att innehålla drag av den andra.59 Detta är även anledningen till att studien undersöker båda de tyska operationerna under 1943, i stället för att fullt ut fokusera på en av dem. Genom att undersöka flera fall ges möjligheten att studera en viss företeelse i olika kontexter, vilket resulterar i ett mer generaliserbart resultat.60 Utöver att besvara frågeställningen kommer således även Biddles teori att indirekt prövas. Genom att jämföra vilken eller vilka av Biddles metoder som i större utsträckning tycks ha lett till partisanernas framgångar i de båda
undersökta slagen kan slutsatser dras inom ramen för det andra syftet med studien, det vill säga att lämna ett bidrag till den samlade förståelsen för hur en svagare aktör kan nå framgång i strid mot en stark motståndare.61
55 Esaiasson et al, s. 58. 56 Ibid., s. 62. 57 Ibid., s. 64. 58 Ibid., s. 226–227. 59 Ibid., s. 42–43. 60 Ibid., s. 64.
3.3 Materialdiskussion, källkritik och forskningsetiska överväganden
De källor som undersökningen analys kommer att baseras på utgörs av fyra stycken böcker och en sakkunniggranskad vetenskaplig artikel, vilka avhandlar de tyska operationerna mot partisanerna under 1943.
Av dessa källor är två stycken, Wartime av Milovan Djilas och The Embattled Mountain av William Deakin, primärkällor i form av memoarer som beskriver slagen ur partisanernas synvinkel. Författarna till dessa böcker deltog själva i striderna som del av partisanrörelsens ledarskikt respektive brittisk samverkansofficer. Övriga källor är sekundärkällor som i varierande utsträckning redogör för de båda slagens förlopp.
Den absoluta merparten av det som skrivits om operationerna är författat på tyska eller serbokroatiska. I och med risken för rena översättningsfel har litteratur på andra språk än engelska aktivt valts bort. Bristen på engelskspråkig litteratur som avhandlar kriget i Jugoslavien på taktisk och operativ nivå har lett till att de källor som slutligen valts ut i princip även är samtliga som finns tillgängliga. För att kunna genomföra studien har således viss litteratur valts ut trots att den kan anses ha vissa brister kopplat till de källkritiska principerna om äkthet, oberoende, tendens och samtidighet.62 De tre källor som kan
misstänkas ha sådana brister är de två tidigare nämnda memoarerna samt en bok, ”Yugoslavia in The Second World War”.
Vad avser de båda memoarerna är dessa misstankar sprungna ur det faktum att författarna själva deltog i stridigheterna, och således kan antas ha personliga skäl att försköna bilden av partisanrörelsen. Vid genomläsning har dock ingenting kunnat hittas som är uppenbart tendensiöst. Exempelvis gör Milovan Djilas flera ansatser att slå hål på några av de myter kring slagen som odlades av Titos regim efter kriget.63 Vad avser Djilas bör även tilläggas att han efter kriget blev en av Titos största kritiker, och satt under större delen av 1960-talet fängslad för sina skrifter i vilka han kritiserade det jugoslaviska enpartisystemet.64 Djilas memoarer, vilka utgavs 1977, kan således inte antas vara författade med baktanken att sprida regimen i Belgrads narrativ. Vad avser Deakin bör nämnas att han efter kriget var verksam som historieprofessor vid universitet i Oxford, vilket också ansvarar för utgivningen av hans memoarer. Det föreligger därför ingen anledning att anta att heller denna utsaga är bristande ur en källkritisk synpunkt.65
Den sista källan, boken “Yugoslavia in The Second World War”, är emellertid tveklöst tendensiös. Detta blir uppenbart redan vid en snabb genomläsning, då språkbruket genomgående beskriver partisanerna i förskönande ordalag samtidigt motståndarna
svartmålas. Detta faktum har också uppmärksammats i recensioner, i vilka dock poängteras att boken trots sina brister utgör en god redogörelse för det militära förloppet under
partisankriget i Jugoslavien.66
62 Esaiasson et al, s. 288.
63 Milovan Djilas, Wartime (New York: Harcourt Brace Jovanovich, 1977), s. 224. 64 Marie-Janine Calic och Dona Geyer, A History of Yugoslavia (West Lafayette: Purdue University Press, 2019), s. 181–182.
65 Lawrence Goldman, red., Oxford dictionary of national biography, 2005-2008 (Oxford: Oxford University Press, 2013), s. 299.
66 Gunther E. Rothenberg, ”Yugoslavia in the Second World War”, Slavic Review 28, nr 2 (1969), s. 338–339.
Uppgifter från en sådan tendensiös eller icke-oberoende källa behöver heller inte per automatik anses som felaktiga. Uppgifterna måste emellertid bekräftas av andra, icke-
tendensiösa och oberoende källor.67 För studien blir slutsatsen att denna bok inte i första hand kommer att ligga till grund för analysen. Dess roll i studien kommer i stället strikt avgränsas till att komplettera övriga källor. I de fall detta blir aktuellt kommer noggrann teoretiskt jämförelse att behöva genomföras för att säkerställa att utsagorna inte motsäger varandra.
Avslutningsvis behöver den här typen av studie, vilken genom textanalys undersöker händelser under andra världskriget, inte ta forskningsetiska dilemman i beaktande i samma utsträckning som vid exempelvis en intervjustudie.68 Ambitionen är emellertid att detta arbete i sin helhet skall utgöra en transparent process i vilken hänsyn tas till de forskningsetiska riktlinjer som presenteras av Vetenskapsrådet i boken ”God Forskningssed”.69
3.4 Operationalisering
För att undersöka partisanernas agerande under de båda operationerna utifrån Biddles teori måste denna först operationaliseras, vilket innebär att dess teoretiska definitioner omvandlas till mätbara indikatorer. Dessa indikatorer kan bli föremål för kritik och en slarvigt genomförd operationalisering kan, enligt vad som beskrevs i kapitel 3.2 Metoddiskussion, resultera i att studiens validitet blir lidande.70
Biddle definierar emellertid tydligt de metoder som ingår i det moderna systemet. Genom att bygga analysverktyget på Biddles egna teoretiska definitioner, vilka beskrevs ingående inom ramen för kapitel 2.2 Stephen Biddle – Det moderna systemet, och nyttja dem som
operationella indikatorer kan ett analysverktyg byggas som säkerställer studiens validitet.
Analysverktygets operationella indikatorer är utformade som frågeställningar. Med utgångspunkt i dessa kan den kvalitativa textanalysen av det empiriska materialet
genomföras.71 Resultatet av denna kommer sedan att fastställa vilka av Biddles metoder som nyttjades av partisanerna i det undersökta slaget, och därmed kommer studiens frågeställning att kunna besvaras. För att en indikator skall anses vara uppfylld bör metoden ha nyttjats i stor utsträckning under hela det specifika slaget, alternativt ha nyttjats i mindre utsträckning men på ett sådant sätt att det haft en avgörande påverkan på dess förlopp. Nedan presenteras de indikatorer som kommer att nyttjas i studien.
67 Esaiasson et al, Metodpraktikan, s. 297. 68 Ibid., s. 354
69 Vetenskapsrådet, God forskningssed (Stockholm: Vetenskapsrådet, 2017), s. 8. 70 Esaiasson et al., Metodpraktikan, s. 55–57.
Följande fem indikatorer nyttjas på den taktiska nivån:
Metod Operationell indikator
Skydd och skyl Minskade partisanerna risken för upptäckt av, och verkan från, motståndarens vapensystem genom att utnyttja terräng- och siktförhållanden?
Spridd gruppering Minskade partisanerna verkan från motståndarens vapensystem genom spridd gruppering?
Små, självständiga enheter
Nyttjade sig partisanerna av mindre enheter som agerade självständigt och snabbare kunde anpassa sig till lokala förhållanden?
Nedhållande eld Nyttjade sig partisanerna av nedhållande eld för att understödja varandras förflyttningar på slagfältet?
Kombinerade vapen Nyttjade sig partisanerna av kombinerade vapen genom att samordna verkan från olika vapensystem, som exempelvis infanteri och artilleri?
Följande tre indikatorer nyttjas på den operativa nivå:
Metod Operationell indikator
Försvar på djupet Utmärktes partisanernas försvar av ett geografiskt djup syftande till att köpa tid?
Reserver Hade partisanerna reserver tillgängliga att sätta in på hotade frontavsnitt?
Motanfall Genomförde partisanerna motanfall inom ramen för
försvarsstriden? Antingen i form av mindre, lokala, sådana eller i form av rent offensiva operationer syftande till att fortsätta anfallet in på djupet eller för att ta kontrollen över nyckelterräng på slagfältet.
Värt att notera är att operationaliseringen ovan, till skillnad från Biddles teori, inte skiljer mellan defensiva och offensiva metoder på den operativa nivån. Anledningen till detta är studiens teorikonsumerande ansats. Kort sagt är analysverktyget utformat för att undersöka just de båda specifika slagen, där partisanerna var den försvarande parten. De metoder som Biddle menar utmärker det moderna systemet i offensiven på den operativa nivån har således införlivats i indikatorn ”motanfall”, då eventuella offensiva operationer från partisanernas sida under slagen bör förstås som sådana.
4. Analys
4.1 Fall Weiss
Figur 1: Fall Weiss72
Efter att ha lidit en serie nederlag mot axelmakterna i Serbien och östra Bosnien förflyttade partisanerna under 1942 fokuset för sina operationer till gränstrakterna mellan Kroatien och Bosnien, vilka kontrollerades av den militärt svagare ustasjaregimen.73 Under sommaren och hösten tillskansade de sig gradvis kontrollen över allt större områden. Den 4 november föll staden Bihać i partisanernas händer, och därmed sammanfogades dessa områden till en sammanhängande entitet. Den 26–27 november organiserade partisanerna i Bihać det första AVNOJ-mötet (antifascistiska rådet för Jugoslaviens nationella befrielse) vilket lade grunden till den politiska strukturen i det efterkrigstida Jugoslavien.74
72 Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 317.
73 Marko Attila Hoare, Genocide and Resistance in Hitler’s Bosnia: The Partisans and the Chetniks, 1941-1943 (Oxford, New York: Oxford University Press, 2006), s. 307–308. 74 Ibid., s. 314.
Utvecklingen gick inte axelmakterna förbi. Under ett möte den 18–19 december beslutade den tyska generalstaben att den så kallade Titostaten i Bihać skulle krossas. Planen som
utarbetades gavs kodnamnet Fall Weiss och skulle genomföras i tre faser. I den inledande fasen skulle partisanarmén i Bihać omringas och förintas i sin helhet. Därefter skulle den andra fasen inledas, vilken syftade till att krossa de kvarvarande partisanerna sydöst om staden.75
10 tyska och italienska divisioner, en styrka på drygt 90 000 soldater, samt 12 flygskvadroner avdelades för att delta i operationen. Även den serbisknationalistiska tjetnikrörelsen skulle delta på axelmakternas sida, ovetandes om att operationens avslutande fas syftade till att avväpna dem.76
I gryningen den 20 januari 1943 inleddes operationen med att tyska förband anföll längs en gigantisk halvcirkel som sträckte sig mellan centrala Bosnien och Kroatien. Den huvudsakliga anfallsstyrkan leddes av general Rudolf Lüters och utgjordes av tre tyska divisioner, vilka understöddes av ytterligare två, samt majoriteten av det flygunderstöd som avdelats för operationen. Italienarnas roll var i huvudsak att blockera möjliga flyktvägar ut ur operationsområdet.77
Avancemanget gick redan från början betydligt långsammare än Lüters hade föreställt sig. Snöfall och kyla gjorde framryckning utanför de fåtaliga vägarna i området närmast omöjlig. Partisanerna, vilka hade förvarnats om offensiven, hade förberett sig genom att barrikadera och minera vägarna i området vilket ytterligare sänkte den tyska framryckningshastigheten.78
För att undgå de framryckande tyskarna och återta initiativet beordrade Tito den 27 januari sina partisaner att snarast påbörja en motoffensiv i riktning mot Montenegro i öster.79 Lejonparten av partisanarmén avdelades för att delta i offensiven samtidigt som en försvarsstyrka med uppgiften att fördröja tyskarna genom eldöverfall och motanfall kvarlämnades. När de tyska spjutspetsarna slutligen den 9 februari möttes söder om Bihać fann de att majoriteten av partisanerna undkommit inringningen.80
Partisanarmén avancerade snabbt österut. Under framryckningen nedkämpades flera italienska garnisoner och stora mängder eldhandvapen, ammunition och artilleripjäser togs som krigsbyte.81 Tredje veckan i februari slogs de italienska förband som ansvarade för övergångarna över floden Neretva, vilket innebar att partisanerna nu befann sig farligt nära staden Mostar med sina strategiskt viktiga gruvor. Tyskarna såg sig tvungna att agera, och inledde den 25 februari operationens andra fas i förtid.82
75 Hoare, s. 329–330. 76 Ibid., s. 330.
77 Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 316. 78 Ibid., s. 317-318.
79 Ahmet Đonlagić, Žarko Atanacković, och Dušan Plenča, Yugoslavia in the Second World War (Belgrade, 1967), s. 110–111.
80 Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 318.
81 Đonlagić, Atanacković, och Plenča, Yugoslavia in the Second World War, s. 111. 82 Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 318.
De tyska styrkorna förstärktes med 718. Infanteridivisionen som var stationerad i Sarajevo, vilken gavs uppgiften att anfalla söderut mot Mostar samtidigt som divisioner som deltagit i operationens inledande fas beordrades att förfölja de framryckande partisanerna i östlig riktning.83 Ovetandes om denna utveckling beordrade Tito den 28 februari att broarna över Neretva skulle förstöras och att anfallet skulle fortsätta norrut i vad som senare hävdades vara en krigslist syftande till att vilseleda tyskarna.84 Följden av detta beslut blev att partisanerna fångades med ryggen mot floden, vars övergångar de själva förstört, samtidigt som
axelmakterna avancerade från alla håll. Tito lyckades emellertid undvika den annalkande katastrofen genom en djärv manöver.85
I ett frontanfall understött av de italienska artilleripjäser som tidigare tagits som krigsbyte lyckades partisanerna den 5 mars driva ut de tyska trupperna ur byn Gornij Vakuf, vilket resulterade i att hela det tyska avancemanget tillfälligt avstannade. Tito utnyttjade denna tillfälliga andningspaus till att beordra partisanarmén att göra helt om och vända åter till Neretva. Vid ett nattligt anfall den 6 mars lyckades partisanerna ta ett brohuvud på den östra flodbanken, som hölls av milismän ur tjetnikrörelsen vilka snart tog till flykten. Med tyskarna ur balans och tjetnikarna på flykt lyckades partisanarmén slutligen i sin helhet ta sig över floden och dra sig ur i östlig riktning. Den tyska ledningen insåg att slaget var förlorat, och avbröt operationen den 15 mars 1943.86
4.2 Fall Weiss – Analys
På den taktiska nivån är det endast en av indikatorerna, skydd och skyl, som systematiskt tillämpades av partisanerna under hela slaget. Partisanerna förefaller ha anpassat sig till det faktum att axelmakterna åtnjöt fullständigt luftherravälde genom att i största möjliga mån operera nattetid och gömma sina förband i skog och bebyggelse dagtid. Milovan Djilas återger flera exempel på partisanernas skicklighet i mörkerstrid. Han menar att såväl Prozor, där partisanerna slog en italiensk bataljon i sin helhet, samt Konjic vid floden Neretva intogs i skydd av mörkret. Enligt vad som beskrevs i föregående kapitel erövrades även brohuvudet vid floden genom ett nattligt anfall.87
Partisanerna nyttjade framgångsrikt kombinerade vapen vid flera av slagets kritiska skeden. Djilas återger hur partisanerna under anfallet mot Prozor nyttjade direktriktad artillerield för att skapa luckor i försvaret genom vilka infanteriet sedermera kunde anfalla.88 Framför allt tillämpades kombinerade vapen under striderna vid Gornij Vakuf den 5 mars, då ett
framgångsrikt frontalanfall mot tyska styrkor understöddes med artillerield från de italienska pjäser som tagits som krigsbyte vid Prozor.89
83 Trifkovic, s. 318.
84 Hoare, Genocide and resistance in Hitler’s Bosnia, s. 332. 85 Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 318–319.
86 Đonlagić, Atanacković, och Plenča, Yugoslavia in the Second World War, s. 114; Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 318–319.
87 Djilas, Wartime, s. 216–226. 88 Ibid., s. 220.
Några tydliga exempel på att partisanerna medvetet nyttjade spridd gruppering eller
nedhållande eld på den taktiska nivån har inte kunnat återfinnas. Trots att Djilas menar att
brohuvudet över Neretva togs med ytterst små styrkor90 tycks partisanerna ha föredragit att anfalla med större förband, likt vid Gornij Vakuf. Indikatorn små, självständiga enheter kan därför inte heller anses vara uppfylld.
På den operativa nivån uppfylls samtliga indikatorer. Fördröjningsstriden som partisanerna förde under slagets inledande fas uppfyller väl indikatorn försvar på djupet. Förberedelsetiden partisanerna fick nyttjades till fullo genom att tyskarnas potentiella framryckningsvägar minerades, förstördes och barrikaderades. När operationen väl inleddes avdelades
partisanförband för att genom eldöverfall från förberedda stridsställningar och motanfall mot exponerade fordonskolonner köpa så mycket tid som möjligt. Tyska rapporter från slaget bekräftar att fördröjningsstriden fyllde sitt syfte. Exempelvis led den 369. Infanteridivisionen svåra förluster då de försökte storma de partisaner som förskansat sig på berget Grmec, och en bataljon ur 717. Infanteridivisionen var under flera dagar avskuren och omringad av
partisaner i närheten av Sanski Most, vilket tvingade Lüters att sända andra förband i området till dess räddning.91 Genom den framgångsrika fördröjningsstriden gavs partisanerna också möjlighet att fullt ut nyttja de förband som fanns att tillgå som reserver för att genomföra ett
motanfall i östlig riktning, bort från den tyska fällan.
Just det frekventa nyttjandet av såväl mindre lokala motanfall som större regelrätta
motoffensiver är det som främst utmärker partisanernas agerande under slaget. I stället för att föra en statisk försvarsstrid och ge tyskarna initiativet var de aktiva redan från operationens första dag. Det kanske mest målande exemplet på detta är hur partisanerna tog sig an den prekära situationen i början av mars, då de genom ett oväntat motanfall mot Gornij Vakuf fick hela det tyska avancemanget att avstanna. Genom detta oväntat aggressiva uppträdande köpte sig partisanerna tid att vända tillbaka till Neretva, forcera sig över floden och undkomma.
Sammanfattningsvis uppfyller partisanernas agerande under Fall Weiss två av
undersökningens indikatorer på den taktiska nivå, och samtliga tre på den operativa nivån.
90 Djilas, Wartime, s. 226.
4.3 Fall Schwartz
Figur 2: Fall Schwartz92
De partisaner som lyckats rädda sig undan axelmakterna under Fall Weiss fortsatte reträtten österut till gränstrakterna mellan Bosnien-Hercegovina och Montenegro. Där upprättade de den så kallade Durmitorrepubliken i syfte att återhämta och organisera sig inför en planerad invasion norrut, in i Serbien. Allt som allt bestod armén av sammanlagt 22,148 individer varav en stor del var sårade och sjuka.93
Två veckor efter att Fall Weiss avslutats beordrade den tyska ledningen att en ny operation,
Fall Schwartz, skulle genomföras för att krossa partisanrörelsen. Lüters, som återigen tog
befälet, tillfördes förstärkningar i form av bland annat 1. Bergsdivisionen som började anlända från östfronten under april 1943. För att undvika att partisanerna än en gång förvarnades om de tyska planerna utgångsgrupperade förbanden under stort
hemlighetsmakeri, och utan att meddela sina italienska allierade, längs alla potentiella flyktvägar från operationsområdet.94
92 Trifkovic, s. 321.
93 Hoare, Genocide and resistance in Hitler’s Bosnia, s. 340. 94 Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 319–320.
Den 15 maj 1943 inleddes operationen formellt med att drygt 4000 tjetnikar tillfångatogs och avväpnades. Med detta hot neutraliserat vände tyskarna uppmärksamheten mot den riktiga motståndaren, Titos partisaner. Den 22 maj anslöt sig även italienarna till operationen genom att ställa tre divisioner till Lüters förfogande, vilket resulterade i att den totala styrka som försökte utplåna partisanrörelsen sammanlagt uppgick till 127 000 soldater med flyg- och artilleriunderstöd. Den tyska planen var enkel och gick ut på att sakta avancera från alla riktningar, och därmed fånga in och förinta Tito och hans armé i anslutning till bergsmassiven Sinjajevina och Durmitor.95
Partisanerna reagerade genom att gå till motanfall. Under den 15–19 maj försöker de förgäves att bryta igenom 1. Bergsdivisionen, vilken anföll i öst-västlig riktning. När framgången uteblev vände de i stället sin uppmärksamhet mot den västra delen av inringningen, där hårda strider den 21–25 maj utspelade sig i anslutning till den lilla staden Foča. Inte heller här lyckades partisanerna nå ett genombrott, men åsamkade tyskarna svåra förluster. Lüters tog då beslutet att förstärka de hårt ansatta förbanden vid Foča med tre bataljoner ur 738.
Jägarregementet, vars uppgift ditintills varit att försvara övergångarna över floden Sutjeska. Kvar vid övergångarna kvarstannade endast regementsstaben och ett ensamt kompani.96
Strax efter att de tre bataljonerna marscherat norrut längs slingriga skogsvägar nås Lüters den 26 maj av rapporter om att flera partisanförband av bataljons storlek uppträder i anslutning till övergångarna. Lüters tvingas inse att han har en svag punkt i inringningen, och reagerar genom att skicka förstärkningar av kompanistorlek för att besätta Vučevoplatån, vilken dominerar övergångarna över floderna Sutjeska och Piva. Vid ankomst upptäcker de tyska förstärkningarna att platån redan är i partisanernas händer, och tvingas retirera efter hårda närstrider i mörkret. Partisanerna kontrollerade nu både övergångarna över Sutjeska och Vučevoplatån, och hade därmed lyckats skapa en 15 kilometer bred lucka i den tyska inringningen. Tito var inte sen att reagera, och inom kort hade partisanarmén i sin helhet börjat röra sig mot brohuvudet.97
För båda sidor vändes nu uppmärksamheten fullt ut mot brohuvudet, där partisanerna under två veckor desperat kämpade för att hålla luckan öppen samtidigt som allt fler tyska
förstärkningar anlände.98 Den 7 juni nås Lüters än en gång av alarmerande nyheter då flera partisaner tillfångatas av tyska förband sju kilometer nordväst om Tjentište. Detta innebär att tyskarna, trots att de varit väl medvetna om bredden på brohuvudet, gravt underskattat dess djup. Lüters agerar genom att sätta in sin sista reserv, 369. Infanteridivisionen, i striderna i ett försök att krossa brohuvudet. Dagen efter har divisionen utgångsgrupperat längst vägen mellan Foča och Kalinovik och börjat röra sig söderut. 9 juni utgör kulminationspunkten på stridigheterna, då tyskarna med massivt luftunderstöd anfaller brohuvudet från alla sidor. Trots svåra förluster lyckas partisanerna emellertid behålla kontrollen.99
95 Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 320; Hoare, Genocide and resistance in Hitler’s Bosnia, s. 340.
96 Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 320.
97 Đonlagić, Atanacković, och Plenča, Yugoslavia in the Second World War, s. 118; Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 320.
98 Hoare, Genocide and resistance in Hitler’s Bosnia, s. 340. 99 Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 322.
Den 12 juni når partisanernas huvudstyrka den tidigare nämnda vägen mellan Foča och Kalinovik. De pressade tyskarna spenderade förgäves de kommande dagarna med att sätta in alla tillgängliga enheter, inklusive pansarförband, i ett försök att återta kontrollen men den 14 juni nås Lüters av rapporter om att huvuddelen av partisanarmén korsat vägen och försvunnit in i den otillgängliga bergsterrängen bortom den. Partisanerna har än en gång lyckats
undkomma, men till ett högt pris. Av de 22,148 partisanerna har en tredjedel stupat, och Tito själv sårats i en tysk bombräd. Den 15 juni 1943 utropar Lüters seger, och avslutar
operationen.100
4.4 Fall Schwartz - Analys
På den taktiska nivån nyttjade återigen partisanerna i stor utsträckning skydd och skyl till sin fördel. Djilas återger flera exempel på hur partisanerna dagtid gömde sig i skogar och grottor, och enbart verkade under nätterna i syfte att undgå det tyska flygunderstödet.101 Partisanerna beskrevs också i både tyska rapporter och av de brittiska samverkansofficerare som medföljde armén som experter på närstrid i mörker, vilket ofta resulterade i att partisanerna kunde vinna tillfällig lokal överlägsenhet.102
För att ytterligare minska verkan av det tyska luftherraväldet framryckte partisanerna under marschen mot brohuvudet utspritt.103 Denna decentralisering blev alltmer påtaglig i takt med att striderna kring brohuvudet hårdnade, och ledningen fick allt svårare att styra striden. För första gången under kriget frångick Tito sin princip att inte dela upp förbanden, och beordrade att taktiska beslut nu skulle fattas av cheferna för respektive enhet. Det beordrades också att, utifall det tyska motståndet skulle visa sig övermäktigt, splittra förbanden och självständigt ta sig igenom de tyska linjerna i smågrupper.104 Med Titos order i ryggen valde också flera förbandschefer att i sin tur delegera ner ansvaret för de taktiska besluten på ännu lägre nivåer, då de kaosartade striderna inte längre gick att överblicka.105 Sammantaget gör detta att
indikatorerna spridd gruppering och små, självständiga enheter även de anses uppfyllas. Deakin skriver också i sina memoarer att hans intryck var att partisanerna var synnerligen skickliga på att strida i små, lätt beväpnade och isolerade enheter.106 Något stöd för att dessa enheter var skickliga på att understödja varandra genom nedhållande eld har emellertid inte kunnat hittas vilket gör att indikatorn inte kan anses vara uppfylld.
100 Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 322–323; Hoare, Genocide and resistance in Hitler’s Bosnia, s. 341.
101 Djilas, Wartime, s. 253–268.
102 F. W. Deakin, The Embattled Mountain (London, New York: Oxford University Press, 1971), s. 96; Trifkovic, ”A Case of Failed Counter-Insurgency”, s. 330.
103 Deakin, The Embattled Mountain, s. 17.
104 Djilas, Wartime, s. 276–277; Deakin, The Embattled Mountain, s. 15. 105 Ibid., s. 25.
