Differentiering i skolan - om elitskolor och nivågruppering

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Skolutveckling och ledarskap

Examensarbete

10 poäng

Differentiering i skolan

–

om elitskolor och nivågruppering

Differentiation in school – on elite schools and regrouping

Simon Lindén

Lärarutbildningen 60 p 2007-01-16

Handledare: Börje Lindblom

Sammanfattning

Malmö Högskola Lärarutbildningen 60p

Skolutveckling och ledarskap

Lindén Simon. (2007). Differentiering i skolan – om elitskolor och nivågruppering. (Differentiation in school – on elite schools and regrouping). Skolutveckling och ledarskap, 60-poängsutbildningen, Lärarutbildningen, Malmö Högskola

Syftet med följande arbete är att undersöka vilka för- och nackdelar som finns med ett differentierat skolväsende i form av elitskolor eller nivågrupperingar.

Undersökningen bygger på intervjuer med sju personer från fyra olika yrkeskategorier. Kategorierna är politiker, företagare, akademiker (i form av universitetsmatematiker) och lärare (i form av en lärare och en lärarstudent). De resonemang som framkommer i intervjuerna analyseras och listas för att ge svar på frågeställningen. De vägs också emot varandra i en slutlig diskussion om vad de sammantaget säger om differentiering.

Sammanfattningsvis kan sägas att huvudargumenten för differentiering hänvisar till att bättre kunskaper och prestationer förväntas uppnås. Huvudargumenten mot differentiering bygger på hot om ökad segregering i landet.

Den personliga slutsatsen är att någon form av differentiering behövs, men att den bör inriktas mot en mångfald av ämnesområden för att skapa en skola där alla kan utvecklas mot sin fulla förmåga.

Nyckelord: differentiering, elitskola, nivågruppering, intervju

Simon Lindén Handledare: Börje Lindblom

Förord

Jag vill framförallt tacka de personer som genom att ställa upp på att bli

intervjuade har gett mig ett fantastiskt underlag att arbeta med. Utan er hade

detta arbete inte blivit vad det är. Den argumentationsanalys jag har använt mig

av har tvingat mig att komplettera en del av era argument med egna tolkningar

av hur ni tänkt. Det finns därför en liten risk att jag någon enstaka gång återger

era tankar på ett sätt som ni inte står bakom. Om detta har inträffat så ber jag om

ursäkt för det.

Jag vill tacka min handledare, Börje, som hjälpte mig i arbetets inledningsfas

och som kommit med goda råd under skrivandets gång.

Slutligen tackar jag den enda levande Guden som bistår mig i allt och är källan

till hela min inspiration.

Intervjutranskriberingarna är för långa för att lägga till som bilagor till detta

dokument. Jag kan dock skicka dem vid efterfrågan till LL050615@stud.mah.se.

Innehållsförteckning

1) Inledning 1.1) Syfte...1 1.2) Bakgrund...2 1.2.1) Läroplanen...2 1.2.2) Skollag ...2 1.2.3) Svensk skolhistoria ...3 1.2.4) Definitioner ...4 1.2.4.1) Elit...4 1.2.4.2) Högpresterande elever...5 1.2..4.3) Differentiering ...5 1.2.4.4) Elitskola...5 1.2.4.5) Nivågruppering ...6 1.3) Frågeställning ...6 2) Teoridel 2.1) Tidigare forskning ...7 2.2) Två typer av differentiering ...7 2.3) Individuella differenser...7

2.4) Inre och yttre motivation...8

2.5) Undersökningar ...8 3) Metod 3.1) Datainsamlingsmetod ...9 3.2) Urval ...9 3.3) Procedur ...9 3.4) Databearbetningsmetoder ...10 3.4.1) Argumentationsanalys...10 3.4.2) Helhetsförståelse...10

4) Resultat 4.1) Politiker 1 (P1) ...12 4.2) Företagare (F)...15 4.3) Politiker 2 (P2) ...17 4.4) Lärarstudent (Ls) ...18 4.5) Matematiker 1 (M1)...20 4.6) Matematiker 2 (M2)...21 4.7) Lärare (L) ...23 5) Analys 5.1) Argumentationsanalys ...27 6) Diskussion 6.1) Läroplan och skollag ...30

6.2) Återkommande teman...31

Den svenska mentaliteten...31

Utbildningsnivån på dagens skola...31

Skolans uppgift ...32

De högpresterande eleverna ...33

6.3) Återkoppling till frågeställningen ...33

6.4) Slutsats ...36

6.5) Förslag till fortsatt forskning...38

1) Inledning

1.1) Syfte

Sedan mitten på 1960-talet har det svenska skolsystemet genomgått en demokratiseringsprocess. Skolan har allt mer profilerat sig mot att utnyttja den möjlighet som en offentlig skola har att föra samman människor från olika bakgrund och arbeta för integration i samhället. Samtidigt rapporterar universiteten att nybörjarstudenters förkunskaper stadigt försämras. Från näringslivet och allmänt håll höjs klagomål på den moderna skolan där man menar att barn inte lär sig något längre. Detta kom att bli en fråga som vägde tungt i höstens riksdagsval och alliansen drog det längsta strået med sina löften att återupprätta ordningen i skolan. Under många år har vi i Sverige varit väldigt framgångsrika i att utmana våra musikaliska och atletiska talanger att kämpa för att nå sin fulla potential. Detta har inte bara skett i kommunala idrottsföreningar och musikskolor utan även skolan har varit snar att skapa klasser som profilerar sig mot dessa inriktningar. Denna satsning har dock saknats för skolans teoretiska ämnen. Det finns emellertid tydliga tecken ifrån vissa håll i samhället som pekar på att man vill förändra den restriktiva hållning som vi länge haft mot en intellektuell elit. Samtidigt som delar av den pedagogiska forskningen talar i favör för kunskapsmässigt heterogena klasser så talar många lärares (och lärarstudenters) erfarenhet för att det är svårt att tillgodose alla behov i klassrummet när de är så olika. Borgerliga skolpolitiker hävdar att det svenska skolsystemet skulle främjas av en större grad av nivågruppering och det är även möjligt att de elitskolor man kan se i många andra länder har börjat framstå som ett lockande alternativ. Det bör därför vara relevant att öppet fråga sig vad en sådan förändring skulle innebära, inte bara för den svenska skolan utan totalt för det svenska samhället. Skulle ett skolsystem som mer inriktas mot att lyfta fram de elever som uppvisar den största potentialen vara önskvärt i Sverige? Vilka problem skulle en sådan skolpolitik lösa och vilka nya problem skulle det öppna upp för?

Syftet med uppsatsen är att problematisera fenomenet elitisering i skolan. Målet är att läsaren skall få en fördjupad förståelse för den spännvidd av resonemang som kan föras i favör för eller i opposition mot ett differentierat skolsystem. Många av dessa resonemang är av en relativ art som bygger på ideologiska eller politiska värderingar, utifrån vilka absoluta slutsatser inte kan dras. Detta innebär att uppsatsens ändamål inte enbart kommer att vara att ge svar utan även att väcka vissa frågor.

1.2) Bakgrund

1.2.1) Läroplanen

Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet omfattar en mängd mål att arbeta med för allt arbete på skolan. Två av dessa inriktningar är av särskild relevans för detta arbete; den demokratiska värdegrunden och undervisningens anpassning mot elevernas förutsättningar.

I det inledande avsnittet fastslår Lpo 94 att ”skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på.” Ett av dessa värden som lyfts fram är ”alla människors lika värde” (Lpo 94, 2006, s 3). I ett utdrag senare i dokumentet anges att det inte är ”tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen skall bedrivas i demokratiska arbetsformer” (Lpo 94, 2006, s 5).

Det som nämns först av riktlinjerna gällande kunskap är att ”alla som arbetar i skolan skall uppmärksamma och hjälpa elever i behov av särskilt stöd” (Lpo 94, 2006, s 12). I samma avsnitt står det att läraren skall ”utgå från varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande” och ”stimulera, handleda och ge särskilt stöd till elever som har svårigheter”. Läraren skall också ”organisera och genomföra arbetet så att eleven […] utvecklas efter sina förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla hela sin förmåga [och] får möjligheter till ämnesfördjupning, överblick och sammanhang (Lpo 94, 2006, s 12-13). Vid ett flertal tillfällen utöver de redan nämnda uttrycks att undervisning skall anpassas efter individens behov eller förutsättningar, och att särskild hjälp skall ges elever som har svårigheter att nå målen. Endast på ett ställe (föregående citat) formuleras vikten att elever får möjlighet att utveckla hela sin potential.

1.2.2) Skollag

I skollagens inledande kapitel kan man läsa att ”[u]tbildningen skall inom varje skolform vara likvärdig, varhelst den anordnas i landet” (1 kap. 2§).

Gällande grundskolans utbildning stadfäster skollagen att den ”skall syfta till att ge eleverna de kunskaper och färdigheter och den skolning i övrigt som de behöver för att delta i samhällslivet. Den skall kunna ligga till grund för fortsatt utbildning i gymnasieskolan.” Den betonar att ”[s]ärskilt stöd skall ges till elever som har svårigheter i skolarbetet” (4 kap. 1§). Vidare fastslår den också att ”[e]leverna i grundskolan skall ha en i huvudsak gemensam studiegång, om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer.” (4 kap. 3§) Den mest naturliga möjlighet för barn som uppvisar speciell begåvning att få utlopp för denna i offentlig grundskola är genom att börja skolan vid sex års ålder istället för sju (3 kap. 8§).

De regler som gäller för gymnasieskolan ger större utrymme att formellt anpassa utbildningen efter elevernas behov då de tillåter specialutformade program. ”Ett specialutformat program skall i fråga om utbildningens nivå motsvara ett nationellt program och därmed kunna ligga till grund för fortsatt utbildning på högskolenivå eller för yrkesverksamhet. Det kan utformas individuellt för en elev eller gemensamt för en grupp elever” (5 kap. 4a§). Det finns även möjlighet att erbjuda utbildningar som har särskilda krav på förkunskaper (5 kap. 5§).

Det skollagen säger om fristående skolor är att ”[s]kolplikt får fullgöras i en fristående skola, om skolan är godkänd enligt 2 §” (9 kap. 1 §). Den andra paragrafen säger bland annat följande:

En fristående skola, vars utbildning ger kunskaper och färdigheter som till art och nivå väsentligen svarar mot de kunskaper och färdigheter som grundskolan, särskolan respektive specialskolan skall förmedla, skall godkännas, om

1. skolan även i övrigt svarar mot de allmänna mål och den värdegrund som gäller för utbildning inom det offentliga skolväsendet, […]

3. skolan står öppen för alla barn som enligt denna lag har rätt till utbildning inom motsvarande skolform i det offentliga skolväsendet, med undantag för sådana barn vilkas mottagande skulle medföra att betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter uppstår för skolan

(9 kap. 2 §)

1.2.3) Svensk skolhistoria

Folkskolan infördes i Sverige 1842 för att möta det växande behovet av en allmän utbildning. Från och med 1894 kunde man efter tre år på folkskolan välja att fortsätta vid de mer teoretiskt förberedande läroverken, men i praktiken bestod läroverken mest av elever som gått i privata förberedande skolor. Folkskolan var i denna tid en skola för den breda massan medan läroverket var till för befolkningsgrupper i ledande ställning i landet. Den differentiering som skiljde dessa skolformer åt var alltså huvudsakligen av en social och ekonomisk art även om vissa högt begåvade barn från bonde- och arbetarklassen lyckades komma in på läroverken (Egidius, 1982).

Läroverket delades upp i realskola och gymnasieskola 1905. Realskolan ledde till realexamen efter sex år varpå man kunde gå vidare till det fyraåriga gymnasiet eller använda sin examen som rekryteringsgrund för vissa statliga tjänster. Ekonomiska hinder gjorde dock

att dessa skolor fortfarande inte var tillgängliga för den fattigare befolkningen. Efterfrågan på arbetskraft med högre utbildning växte under det tidiga 1900-talet och 1927 förändrades skolan för att möta detta behov. Fyra (eller i vissa fall sex) år i folkskolan blev grund för realskolan, vilken ledde till realexamen efter fem år eller fyraårig gymnasieskola efter fyra år. De folkskoleelever som inte gick vidare till realskolan fick gå ytterligare upp till fyra år i folkskolan eller i fortsättningsskolan vilken följdes av särskilda lärlingsskolor (Egidius, 1982).

I 1962 års skolreform beslutades att grundskolans sex första år skulle vara gemensamma för alla medborgare. År sju och åtta var differentierade genom val av vissa ämnen och val av allmän eller särskild kurs i engelska och matematik. År nio var indelad i nio linjer varav en, 9g, var gymnasieförberedande. Fem linjer var halvteoretiska och tre var yrkesinriktande. Dessa linjer avskaffades dock genom 1969 års läroplan för grundskolan. I samband med detta förenklades också tillvalen i sjuan och åttan till att nästan inte ha någon betydelse för fortsatta studier (Egidius, 1982).

År 1971 förändrades gymnasieskolan mot att likna den vi har idag. Utöver de fem tidigare teoretiska linjerna tillfogades då 12 yrkesinriktade linjer samt de tre tvååriga linjer som tidigare tillhört fackskolan. Som en följd av detta blev det mer naturligt för elever att söka sig till gymnasiet efter att ha avklarat grundskolan (Egidius, 1982).

Under hela perioden från Lgr 62 till Lpo 94 fanns det inom skolan en form av differentiering genom det man kallade alternativkurser. Dessa kom som förslag från skolverket eftersom många lärare var oroliga för hur det skulle gå att undervisa i så sammanhållna klasser som Lgr 62 förordade. Alternativkursernas nödvändighet debatterades hett under 1900-talets senare hälft och de avskaffades 1994 (Wallby m.fl. 2001). Genom den decentraliserade ansvarsfördelning och målstyrning som Lpo 94 kom med blev differentieringsfrågan en lokal fråga istället för en statlig. Det beslutades i grundskoleförordningen 1994 att ”elever skall fördelas på klasser och grupper enligt beslut av rektorn” (SFS 1994:1994, 4 kap, 4§).

1.2.4) Definitioner 1.2.4.1) Elit

Elit är ett ord som har väldigt starka konnotationer och därför bör användas med viss försiktighet. Enligt klassisk elitteori så ses eliten med nödvändighet som den styrande enheten

i en stat, oavsett vilket styrelseskick som råder i staten. Dessa personer är inte typiska representanter för folket utan utgörs till oproportionellt stor del av människor från den övre samhällsklassen (International Encyclopedia of Government & Politics, 1996). Nationalencyklopedin definierar elit som ”innehavarna av de högsta positionerna på någon av samhällets rangsk[a]lor” (Nationalencyklopedin, 2006). Utifrån denna definition, och utifrån elitteorins användning av ordet, finns det en oundviklig koppling mellan ”elit” och ”makt”. Eliten är den grupp som har makten. En mer vardaglig användning av ordet är dock för att avse ”de(t) bästa” inom ett avgränsat område (Svenska Akademins Ordlista, 2006). Med denna användning finns inte samma nödvändiga koppling till maktbegreppet. Det är denna användning som avses i uppsatsen. Med elit kommer det således vara de yttersta kompetenserna eller förmågorna inom ett särskilt område som avses.

1.2.4.2) Högpresterande elever

I uppsatsen kommer det att göras en distinktion mellan elit och högpresterande elever. Med högpresterande elever avses den grupp som klarar skolan utan större ansträngning och med elit endast toppskiktet av dessa elever. Man kan förväntas finna ett antal högpresterande elever i varje klass medan de elever som hör till eliten inte finns representerade i varje klass.

1.2.4.3) Differentiering

Fenomenet att skilja på elever i skolan utifrån differentierade kunskaper kommer i uppsatsen att hänvisas till som differentiering. Detta kan handla om avskilda elitskolor, om särskilda klasser eller om nivågruppering i vissa ämnen.

1.2.4.4) Elitskola

Bra Böckers Lexikon definierar elitskola som skolor ”med högt anseende, där framgångsrika studier är en nyckel till goda positioner i samhället” (Bra Böckers Lexikon, 1993). Den typ av skolor som här anges är ofta skolor som av olika skäl endast omfattar elever från den övre samhällsklassen. Höga skolavgifter eller sociala omständigheter blir på dessa typer av skolor det som avgör vilka elever som går på skolan snarare än om de har den största potentialen. Denna användning är dock inte det som skall undersökas i detta arbete. Den innebörd som termen elitskola här kommer att ha är en skola för eliten enligt ovan angivna definition. Det vill säga en skola för de yttersta förmågorna inom ett särskilt område. Dessa skolor bör vara statliga och inte innebära några extra kostnader för eleverna. Det bör också finnas någon form

av urval i form av exempelvis antagningsprov på dessa skolor. Det bör påpekas att med denna definition av elitskola finns det redan elitskolor i Sverige, framförallt på gymnasienivå men även på grundskolenivå. Det område som dessa skolor framförallt har inriktat sig mot är musik, men också idrott och andra konstnärliga ämnen.

1.2.4.5) Nivågruppering

Nivågruppering antyder i generellt språkbruk att elever som läser samma ämne och kurs placeras i olika grupper beroende på vilken fallenhet de har för ämnet i fråga. Nivågruppering är alltså en form av differentiering som skiljer sig ifrån elitskolor i flera avseenden. Den är tillfällig, eleverna isoleras bara under lektionstid och den varierar mellan olika ämnen. Den är inte heller lika definitiv som elitskolan. En elev som vill byta grupp efter terminens start har betydligt större möjlighet till detta än en elev som vill byta till eller från en elitskola.

1.3) Frågeställning

Den frågeställning som har formulerats är följande:

2) Teoridel

Som grund för dispositionen av arbetet har framförallt Bo Johanssons Examensarbetet i

lärarutbildningen använts. Den handbok som använts för valet av undersökningsmetod och

utförandet av intervjuerna är Kvalitativ forskning i praktiken av Karin Widerberg.

2.1) Tidigare forskning

I deras monografi om elevgrupperingar går Wallby m.fl. igenom tidigare forskning som gjorts på området nivågruppering. De återger att olika undersökningar som gjorts om differentiering tenderar att se olika ut beroende på vilka effekter forskaren fokuserar på. Generellt gäller dock att försvar för differentiering ofta bygger på argument om höjd prestationsstandard medan kritikerna hänvisar till dess brister avseende jämlikhet. En begränsning i det material som de studerat är att de flesta studierna är gamla och helst borde omprövas. Sammanfattningsvis så mynnar denna teorigenomgång ut i att det finns många faktorer som påverkar elevresultat utöver grupperingsfrågan. Något enhälligt beslut om differentieringens önskvärdhet kan därmed inte göras från denna undersökning (Wallby m.fl. 2001).

2.2) Två typer av differentiering

Wallby m.fl. har en speciell terminologi för att belysa olika typer av differentiering. De använder ordet skoltypsdifferentiering för att betona den gruppering som är uppdelad på olika skolor. Uppdelningen mellan realskola och folkskola som Sverige hade under 1900-talets första hälft ger hon som exempel på skoltypsdifferentiering (Wallby m.fl. 2001). Elitskolor, enligt tidigare angiven definition, är också ett exempel på detta. Den differentiering som finns på gymnasium kallar de linjedifferentiering. Skillnaden med skoltypsdifferentiering en är att eleverna här befinner sig i samma skola men har all undervisning i egen avdelning (Wallby m.fl. 2001).

2.3) Individuella differenser

En distinktion gjord av Kjell Härnqvist som är relevant när man talar om nivågruppering är den mellan interindividuella och intraindividuella differenser. Interindividuella differenser avser skillnader i fråga om en egenskap mellan olika individer. Intraindividuella differenser handlar om skillnader i fråga om olika egenskaper inom en och samma individ. Denna distinktion använder Härnqvist som stöd för ett argument mot differentiering i skolan. Inom varje elev finns kunskapsmässigt intraindividuella differenser vilka hos vissa är ganska jämna,

hos andra kraftigt skiftande. Dessa differenser gör att om klasser nivågrupperas utifrån de interindividuella differenserna i ett visst avseende så kommer klasserna fortfarande att vara heterogena i andra avseenden (Härnqvist, 1960).

2.4) Inre och yttre motivation

En vanligt förekommande distinktion som görs i modern pedagogik är mellan inre motivation och yttre motivation. Yttre motivation avser att syftet med inlärningen är att tillfredställa yttre omständigheter, till exempel att återge kunskapen på ett prov. Inre motivation används när syftet bakom inlärningen kommer inifrån, exempelvis för att besvara frågor eller tillfredställa inre behov (Egidius, 2003). Mycket av 1900-talets pedagogik talar om inre motivation som en förutsättning för god inlärning.

2.5) Undersökningar

En nyligen genomförd undersökning på skolverket har studerat sammansättningen i klasser som har en stor del exceptionellt begåvade elever. I undersökningen kategoriseras en grupp elever som uppnår betyget MVG i ämnena svenska, engelska och matematik (MVG-elever) och en grupp bestående av elever som inte uppnått målen i dessa ämnen (EUM-elever). Det man funnit är att tre fjärdedelar av MVG-eleverna går i klasser som helt saknar EUM-elever. Undersökningen visar också att 60 procent av EUM-eleverna går i klasser där minst 5 procent inte har uppnått målen i de relevanta ämnena. Författarens huvudintryck är att de rektorer som ansvarar för sammansättningen av dessa klasser inte ägnar tillräckligt stor reflektion över vilken betydelse detta får för elevernas sociala och studiemässiga utveckling. En del av undersökningen visar också på att föräldrar till elever i de högst presterande klasserna lägger större vikt vid elevernas skolgång (Öquist och Wikström, 2004).

En annan undersökning från skolverket visar att det finns klasser som trots olikheter i elevsammansättningen uppvisar högre måluppfyllelse än jämförelse skolor med liknande elevsammansättning. Det som präglar dessa klasser är goda relationer mellan elever och lärare och att lärarna är motiverade och omhändertagande (Sanne, 2005).

3) Metod

3.1) Datainsamlingsmetod

Kvalitativa metoder syftar till att klargöra ett fenomens karaktär (Widerberg, 2002). Undersökningen har haft som syfte att ge en fördjupad inblick i den problematik som finns kring ett differentierat skolsystem och skapa en förståelse för vad detta handlar om. För att denna kännedom skall bli så omfattande som möjligt krävs att undersökningen lyckas omgärda problemet och belysa det ur en rad olika infallsvinklar. Det handlar egentligen inte om att ta reda på vad människor tycker om frågan men för att få in olika perspektiv är det nödvändigt att vända sig till andra individer. Den metod som ger bäst resultat om man vill få fram olika människors förståelse av ett fenomen är intervjuformen (Widerberg, 2002).

3.2) Urval

Utifrån fyra olika kategorier har sju personer intervjuats. Kategorierna är politiker, företagare, akademiker (i form av universitetsmatematiker) och lärare (i form av en lärare och en lärarstudent). Samtliga personer har naturliga kopplingar till skolan, antingen för att de själva jobbar med undervisning eller för att de på något sätt jobbar eller har jobbat med skolfrågor. Dessa kategorier valdes därför att de förväntades kunna ge fyra olika perspektiv på problemområdet. De personer som intervjuades valdes utifrån uppvisat intresse för ämnet och deras koppling till skolan. För att få mer bredd på det politiska perspektivet var det ett medvetet val att välja en politiker från socialdemokraterna och en från folkpartiet. Undersökningen var tänkt att omfatta ytterligare en lärarstudent som dock var tvungen att lämna återbud.

3.3) Procedur

Via e-mail och telefon har personerna kontaktats och efter uppvisat intresse från deras sida bestämdes tid och plats för intervjuerna att äga rum. Intervjuerna spelades in på bandspelare och tog mellan 40 och 70 minuter. Intervjupersonernas anonymitet garanterades innan intervjun inleddes. Företagaren bad om att få en intervjumall med planerade frågor innan intervjun och fick det. Övriga intervjupersoner hade fått en kortare introduktion till vad intervjun skulle handla om men inte uttryckligen vilka frågor som var förberedda. Särskilda intervjumallar, anpassade efter varje kategori, hade förberetts innan intervjuerna men ofta kort innan och därför fanns ingen möjlighet att ge övriga personer dessa frågor i förväg.

Intervjumallarna följdes inte heller slaviskt under intervjuerna utan sågs mer som ett komplement. Generellt så var ambitionen inte att få svar på exakt samma frågor utav varje intervjuperson utan att skapa ett samtal med naturlig styrning och ta vara på de tankar som uttrycktes under samtalets gång. Enligt Karin Widerberg är också detta en sak som kännetecknar kvalitativa metoder (Widerberg, 2002).

3.4) Databearbetningsmetoder

3.4.1) Argumentationsanalys

Intervjumaterialet kommer att analyseras enligt Arne Næess argumentationsanalys som går under namnet pro et contra-analysen och redovisas i Bergströms och Boréus Textens mening

och makt. Syftet med en argumentationsanalys kan vara att rekonstruera de argument som

förekommit i ett sammanhang för att sedan avgöra argumentationens beviskraft. De åsikter som uttryckts i intervjuerna behöver en strukturering för att vara översiktliga och då de är lämpliga att dela in i för och emot huvudtesen är pro et contra-analysen särskilt passande. Denna analys syftar till att dela in argumenten i för eller emot en identifierad huvudtes. Ett argument som är för betecknas med bokstaven P och ett motargument betecknas med ett C. Argument i direkt anslutning till huvudtesen är argument av första ordningen och betecknas P1, C1, P2 och så vidare. Argument som inte relaterar till huvudtesen men till ett argument av första ordningen betecknas exempelvis P1P1 om det är ett argument för argumentet P1. Premisser, kopplingen mellan ett argument och den tes argumentet relaterar till, kan ofta utelämnas men i de fall de redovisas så har de beteckningen ϕ. Det bör påpekas att den användning som Bergström och Boréus ger argumentationsanalysen egentligen gäller en enskilt argumenterande text (Bergström & Boréus, 2000). I detta fall kommer den att användas för att sammanfatta innehållet i sju intervjuer. För att skapa en tydligare struktur kommer därför vissa antaganden att behöva göras. Trots att användningsområdet inte är exakt det som Bergström och Boréus beskriver så tycks analysmodellen med fördel kunna användas för att strukturera de resonemang som fördes under intervjuerna.

3.4.2) Helhetsförståelse

Widerberg påpekar att det inte är ovanligt att det helhetsintryck som forskaren skapar av intervjupersonen under samtalets gång kan göra att man uppfattar att personen har gett uttryck för vissa saker som inte uttryckligen syns i intervjuskriften. Hon menar att dessa

helthetsförståelser är en naturlig del av den kvalitativa forskningen och bör tas med i analysen av intervjuerna (Widerberg, 2002). Detta har till viss del inträffat under intervjuernas gång och kommer i begränsad grad tillämpas i såväl resultatdelen som i analys- och diskussionsavsnittet. De antaganden som måste göras för att komplettera argumentationen är ett exempel på detta.

4) Resultat

Intervjuerna presenteras i den ordning som de ägde rum. Denna ordning är naturlig inte bara i kronologiskt avseende utan även därför att vissa frågor i de senare intervjuerna anknyter till tidigare intervjuer.

4.1) Politiker 1 (P1)

Detta är en manlig politiker som representerar folkpartiet. Genom sin position i partiet jobbar han mycket med både utbildnings- och skolfrågor.

Intervjun inleddes med ett samtal om elitbegreppet. Denna politiker tycker att vi har varit alldeles för rädda för ordet ”elit”. Han menar att vi måste plocka fram och hjälpa de människor som är speciellt begåvade inom något område. Han menar att vi borde ha vissa elituniversitet som är svårare att komma in på än andra. Universitet som, i likhet med en del amerikanska universitet, är mer knutna till forskning. Generellt menar han att det är synd att man får använda ordet ”elit” om idrott och musik men inte om matematik och språk. Han tar Adolf Fredriks Musikskola som exempel, en grundskola som tar in sina elever på antagningsprov. Detta skulle man aldrig få för matte eller språk, säger han. Detta kan bero på att vi har haft ett extremt jämlikhetstänkande i Sverige, även om han påpekar att han inte upplever det som jämlikhet, som gjort det till ett mål att alla skall läsa så lika saker som möjligt i skolan, och vänta så länge som möjligt innan man specialiserar sig. Han framhäver dock att grundskola som idé är bra, att det är bra med en god grundutbildning för alla. Däremot, säger han, kan den kombineras med en del nyheter, exempelvis med mer av nivågruppering och möjlighet att läsa kurser som ligger några steg över ens åldersgrupp.

Han förhåller sig positivt till tanken att upprätta vissa elitgymnasier för elever som är speciellt begåvade. Däremot är han inte säker på hur han förhåller sig till tanken att göra detta på grundskolenivå. Han framhåller att det finns ett värde i att människor går tillsammans och lär känna varandra. Dessutom finns risken att man missar elever som utvecklas lite senare. Generellt sett tycker han att man inte skall stänga några dörrar innan nian. Han menar att det är viktigt att alla grundskoleutbildningar ger behörighet mot alla gymnasieprogram och är därför inte så positiv till det gamla svenska skolsystemet då man valde i fyran om man skulle gå gymnasieförberedande utbildning eller i Folkskolan. Detta hindrar däremot inte att man skulle kunna ha grupper och eventuella skolenheter med särskild språkprofil och matteprofil

men han har inte tänkt färdigt vad han tycker om den tanken. Det är i alla fall ingenting som folkpartiet står för.

Han berättar att de i folkpartiet har talat om att ha allmän kurs och särskild kurs i engelska och matte på grundskolan. I detta fall är det inte fråga om en elit eftersom att det kanske skulle bli lika många som gick den svårare kursen.

Som liberal ser han det som viktigt att framhålla att möjligheten att nå en elitnivå inom någonting inte är socialt betingad. Nackdelen med elitskolorna i till exempel Frankrike är att de är dyra och generellt gynnar de som kommer från en välavlönad och högutbildad samhällsgrupp. Det är också viktigt att alla möts med höga förväntningar och bra undervisning. Det är viktigt att man fångar upp elever som kommer efter i läsning och räkning redan i trean och att alla får möjlighet att utveckla sina förmågor.

Vi behöver spetskompetens på alla möjliga områden menar han. Dels för den ekonomiska tillväxten men också för att det behövs en topp inom alla ämnesområden, för forskning inom både teknik och humaniora. Han nämner därefter att bredden också är viktig men att en bredd helt utan elit inte är bra. Han nämner att Sverige har halkat ner i de internationella undersökningarna PISA och TIMSS. Jämfört med tidigare har toppen blivit mindre men botten har inte blivit mindre. Föga förvånande tycker han inte att detta är bra. Däremot menar han att det går att förena bredd och spets och ger en rad förslag på hur man inom partiet tänker sig lösa detta; nationella prov för alla i årskurs tre, krav på att sätta in speciallärare för de som är under en viss nivå, betyg tidigare, höga kunskapsmål och förväntningar på alla elever i grundskolan. Han menar att detta skapar förutsättningar även för de som inte har så mycket stöd hemifrån att ändå nå en viss nivå. Han berättar att han debatterat mycket om de försämrade förkunskaperna på universitetet och repeterar att han vill ha en bredd men inte till priset av sänkt kvalité. Han accepterar inte att man sänker kraven på förkunskaper och sänker kraven på högskolans kurser för att få fler dit. Han påpekar att alla inte vill bli akademiker och att även de som hellre vill specialisera sig mot ett praktiskt yrke har haft alldeles för dåliga möjligheter ”i den här utslätade skolan”. Han säger att den nya regeringen i princip redan har rivit upp socialdemokraternas mål om att 50 procent skulle gå på högskola.

Han säger att folkpartiet också har sagt att man skall få sluta grundskolan och gymnasiet när man uppnått målen men tror inte att detta kan bli aktuellt för mer än ett år. Det viktiga är således inte att slussa igenom begåvade elever vidare till universitetet så snabbt som möjligt utan att de skall kunna gå väldigt långt och ändå gå kvar i gymnasiet. Det finns gott om exempel, säger han, på barn som varit överbegåvade men haft problem både socialt och

psykiskt. Att dessa barn vid 14-års ålder skulle umgås med 20-åringar tror han inte skulle vara särskilt lyckat. Han lägger också fram en tanke om att en del barn som flippar ut i grundskolan är jättebegåvade men att de inte fått den stimulans de skulle behöva. Han nämner att organisationen Menza, som är till för överintelligenta personer, av många uppfattas som en snobborganisation men att det är viktigt för dessa människor att få den stimulans som umgänge med intellektuellt likasinnade ger. När jag frågar om specialpedagogik är svaret för att ta tillvara på dessa elevers kompetens är han tveksam men medger till slut att det behövs en särskild pedagogik för dem och att vi måste bli bättre på detta. Om jag förstår honom rätt så menar an att denna pedagogik mer handlar om att ta vara på enskilda elevers specialintressen och att detta inte riktigt kan kallas specialpedagogik. Det är inte heller en pedagogik som bara svarar mot de exceptionellt begåvade elevernas behov utan mot en större grupp elever.

På frågan hur stor kunskapsspridning i klassrummet man kan kräva att en lärare skall klara av svarar han att det har gått för långt. I svensk skola har vi varit för rädda för att nivågruppera. Han säger att många visserligen gör det bakvägen och kallar det för gul och blå grupp men reagerar på att man inte riktigt får erkänna att det är en nivågruppering det handlar om.

Ett av de främsta problemen han ser med elitskolor är att det kan få segregerande effekter i den mening att de mest teoretiskt kunniga tappar kontakten med övriga människor. Han tror inte att det behöver bli så men menar ändå att man måste ha det i åtanke. Det andra är att man riskerar att missa de medelbegåvade, vilka kan utvecklas på många sätt. Han tror inte att prestationskrav och psykisk press är ett så stort problem som många kan vilja få det till. Det är ett svenskt problem som beror på att vi skjuter upp betygen så sent i åldrarna. Han berättar att han varit i många länder och diskuterat skolfrågor och då förstår varken elever eller lärare vad han menar när han frågar om de tycker att det är stressande när de får sina betyg. I många länder är det självklart att man får sina betyg i princip ifrån första klass men för oss i Sverige har det blivit så dramatiskt när det väl kommer.

En iakttagelse som han gjort är att nu när man kan söka in till olika gymnasier beroende på sitt grundskolebetyg så har det lett till att vissa skolor som är populära får väldigt höga intagningsbetyg. Detta skapar ju en viss form av segregation men samtidigt innebär det att det är första gången som invandrare från Stockholms förorter kan gå på de klassiska innerstadsgymnasierna om de har tillräckligt höga betyg. Så det motverkar också

segregationen i det avseendet att det ger icke-miljöinvigda möjlighet att komma in i den miljön.

4.2) Företagare (F)

Detta är en kvinna som genom sitt ämbete får representera det perspektiv som finns ute i arbetsmarknaden bland företagare och arbetsgivare. Hon jobbar själv med utbildning och forskning och har mycket att säga om det svenska skolsystemet.

Hon framhåller att det är viktigt att utbildningssystemet är i takt med omvärlden. Svenska företag lever idag på den globala marknaden och det innebär att det svenska utbildningssystemet måste hålla en väldigt hög kvalité så att de individer som går i svenska skolor kan vara konkurrenskraftiga på den globala marknaden. Det är också viktigt att utbildningen samverkar med arbetsmarknaden, till exempel genom att se till att individer utbildas mot arbetsmarknadens behov. Detta kan bland annat ske genom att delar av utbildningen förläggs på ett företag så att man får praktisk övning. Om man utbildas så att man direkt passar in på det nya jobbet blir man mer anställningsbar vilket i sin tur höjer kvalitén.

En sak som är genomgående för hennes syn på skolan är att skolsystemet måste ha som mål att varje elev skall utvecklas efter sin fulla potential. Hon vänder sig lite mot begreppet elit för det handlar inte om att utbilda en elit utan att låta alla utvecklas mot sin potential. Men att vi behöver spetskompetens är hon övertygad om. Det är grunden för att nya produkter, nya tjänster och nya möjligheter skall utvecklas vilket i sin tur är grunden för det konkurrenskraftiga samhället. Spetsen ligger till grunden för bredden, om man utvecklar en spets så kommer med nödvändighet en bas också att utvecklas.

Det handlar inte om att starta elitskolor utan om att lyckas ge den utbildning som de individerna kommer att behöva i sitt arbetsliv.

När jag frågar om kopplingen mellan elitism och segregation så berättar hon om Rinkebyskolan som består till 95 procent av elever med annat språk än svenska som modersmål. Detta är en skola med olika enheter med olika inriktningar. Den har en europaenhet, en idrottsenhet och en science-enhet. I dessa enheter får elever möjlighet att utvecklas mot sina intressen och man kan se resultaten av det i form av att Rinkebyskolan har varit bäst i Sverige på matte två år i rad nu. Hon säger också att dagens skolsystem mer lutar åt att öka segregation än att motverka den. Med detta menar hon, om jag förstod argumentet

rätt, att i en skola som helt fokuserar på att rädda de som riskerar att slås ut blir det mycket upp till föräldrarna att se till att de som har mer potential maximerar denna.

Vi pratar vidare om Rinkebyskolan vilken hon tycker är en bra förebild på många sätt. Eleverna har vissa lektioner tillsammans och gruppering efter nivå i andra lektioner. Denna skola börjar tidigt med dessa enheter, men på lägre nivåer handlar det mer om att väcka intresse än att ”utveckla mattesnillen”.

Hon säger att utbildningssystemet inte är anpassat för dagens utmaningar och behöver genomgå ett antal perspektivskiften. För det första måste det gå från att uppfattas som konsumtion till att uppfattas som investering. För det andra måste det gå från kvantitet till kvalité. För det tredje måste det gå från en skola i Sverige till en skola i världen, eftersom svenska universitet konkurrerar med andra universitet med att kunna förse elever med den bästa utbildningen. För det fjärde måste det gå från arbetskraft till initiativkraft. Slutligen måste vi gå från lika utbildning för alla till rätt utbildning för alla. Detta handlar, menar hon, till stor del om att förändra attityder hos dem som arbetar i skolan. Skolan har 143 mål att klara av och ingen verksamhet klarar av att jobba med så många mål. Så det handlar i grund och botten om vad skolan är till för. Hon säger att lärare ofta anser att deras uppgift är att skapa trygga elever medan hon själv såväl som både föräldrar och elever menar att skolans uppgift är att förmedla kunskap och färdigheter, och att lära eleverna att kunna använda dessa kunskaper och färdigheter.

Jag frågade henne om hon ansåg att lärarutbildningen borde utbilda lärare som är kompetenta nog att tillgodose behoven i ett klassrum oavsett hur stor kunskapsspridningen är. På detta svarar hon att det är överoptimistiskt att tro att lärare skall kunna göra detta som det ser ut idag. Man måste ändra på systemet lite först. Det viktigaste är att klasserna måste bli mindre men också möjligen att man har fler på samma nivå för att få den kvalité som behövs. Senare i intervjun uttrycker hon ett starkare stöd för tanken att nivågruppera, bland annat för att elever som kommer efter i undervisningen och blir stökiga inte bara inverkar på sin egen inlärning utan även på andras.

Hon gör en jämförelse mellan skolan och företagsvärlden genom att säga att ett företag som ser att de producerar färre produkter än vad som efterfrågas och av försämrad kvalité måste fråga sig själv vad som är fel i organisationen. Hur kan man förändra organisationen för att få en förbättrad produktion? Denna princip går att överföra till skolan, säger hon, det är bara det att människor är mer komplexa. Perspektivskiftena som jag redan har redogjort för tolkar jag som förslag på lösningar för att hjälpa skolan förbättra sin produktion.

4.3) Politiker 2 (P2)

Detta är en man som respresenterar socialdemokraterna. Han har i sitt ämbete jobbat mycket med skolfrågor.

Han säger att en elit alltid uppstår inom varje område oavsett om vi väljer att premiera den eller inte. Han skiljer på skolan och företagsvärlden i det avseendet att han menar att det inom olika företagsområden behövs en spets och att det är bra om Sverige är marknadsledande inom vissa områden, vilket är att stimulera en elit. I skolan däremot ser han inte behovet som särkilt stort att definiera en elit. Det viktiga är att man kan möta alla individuella behov oavsett om det innebär ytterligare stimulans eller mer hjälp och stöd. Han säger att betyget godkänt är ett tecken på att man har klarat en kurs och att skolans främsta uppgift per definition måste vara att alla eleverna klarar kurserna. Han är däremot noga med att påpeka att det skall finnas utrymme i det offentliga skolväsendet för dem som har lättare för vissa ämnen att få den stimulans som krävs för att de skall utvecklas. Han säger att det svenska skolväsendet måste kunna rymma hela spektrumet och att man inte behöver dela på det för att kunna tillgodose de behov som finns. Däremot framkommer det under intervjun att skolans resurser i många kommuner begränsar möjligheten att göra detta, och i dessa fall säger han att det viktigaste måste vara att hjälpa de som behöver mest stöd för att klara kurserna. Det verkar inte troligt att man skulle använda resurserna mer effektivt genom att starta elitskolor eller separera klasserna på skolan. En sådan satsning skulle kräva ytterligare resurser, annars kommer resten av skolväsendet att drabbas.

Han är väldigt mån om tanken att ha en sammanhållen skola där alla möts oavsett bakgrund. Vare sig tidigare eller senare i livet finns denna möjlighet att samla människor från alla olika bakgrunder. Detta, påpekar han, handlar inte bara om de klassiska sorteringarna, etnicitet och trosuppfattning, utan han tror att segregation kan ske precis lika gärna utifrån elevers förmåga och prestation. Så det är viktigt att alla elever i skolan får en förståelse för alla individer och allas lika värde. Han är negativ till den stora mängd friskolor som startats i landet och menar att vi kanske kan se de segregerande effekterna av detta om några år. Införandet av elitskolor eller stående nivågruppering kommer att ha samma effekt och det tycker han inte att man bör stödja med offentliga medel.

Ett problem med elitskolor med antagningsprov som han framhåller är att man bara kan välja ut de personer som uppvisar störst kompetens vid ett givet tillfälle. Det är inte säkert att

samma personer har den största potentialen, det vill säga de som uppvisar bäst resultat vid utbildningens slut.

Han framhåller att det är viktigt att svenskt näringsliv står sig i internationell konkurrens men att ett nationellt perspektiv inte går ut på att få fram eliten inom varje område. Det som är bäst för landet är om vi arbetar mot segregerande effekter i skolan så att ett hållbart samhälle skapas. Utöver det så är det viktigt att vi har en kunskapsmässig bredd i landet då detta ligger till grund för den elit som andra strävar efter. Han ger exemplet att om bara 20 % av befolkningen går i skolan och prövar sin teoretiska kompetens så är det osannolikt att de bäst lämpade matematikerna skulle höra till denna femtedel.

Han påpekar också att vi redan har gymnasieskolor som genom sin profilering har fått något av en elitistisk stämpel. Han riktar ingen större kritik mot detta och inte heller mot det faktum att man planerar att starta ett matematikgymnasium med antagningsprov i Stockholm. Den risk han framhåller är att övriga gymnasieskolor i staden riskerar att dräneras på matematiska talanger, vilket vore en förlust för övriga elever på dessa skolor. Samtidigt uttalar han sig positivt till idén då han tror att det kan betyda mycket för de individer som får gå där. Han påpekar dock igen att det är viktigare att stimulera en bredd än att ta fram en nobelpristagare, men att det ena inte måste utesluta det andra.

4.4) Lärarstudent (Ls)

Detta är en kvinna som studerar på lärarhögskolan och snart är färdigutbildad lärare.

Denna kvinna har blandade känslor inför tanken att nivågruppera för att få mer homogena grupper. Hon menar att nivågrupperade klasser är mer hanterbara för läraren och att det kan vara det enda sättet för eleverna att lära sig så mycket de kan. Framförallt är detta en hjälp för de starkare eleverna, vilka sporrar varandra till mer inlärning. Samtidigt sätter det en social stämpel på elever vilket kan påverka självkänslan och kan få eleverna att värdera varandra olika. Det är viktigt att elever kan byta grupp efter hand om de vill, men hon tillägger att det finns faktorer utöver elevens kunskapsutveckling som kan göra att de inte vill byta grupp när de väl fått den stämpeln. Även om man som lärare försöker trycka på att det inte finns någon värderande skillnad mellan de olika grupperna så menar hon att det finns så mycket av gruppsykologi och ”vi och de” tänkande som vi inte kan styra. Det skulle krävas en väldigt karismatisk lärare för att bryta ner de fördomarna.

Hon tror inte på elitskolor men att de begåvade eleverna kanske skulle kunna främjas av någon form av specialpedagoger som går in för att ge dessa elever extra stimulans. Den

struktur som man har på Rinkebyskolan är hon positiv till men hon understryker att de flesta inte vet riktigt vad de vill när man är yngre och att det därför måste vara möjligt att byta senare om man vill det.

Som lärare tror hon att arbetet på en elitskola till stor del kommer att innebära press från elever och föräldrar, så hon är inte så positiv till tanken att jobba där. Samtidigt ser hon att det finns stora fördelar i att jobba med motiverade elever och att man måste vidareutvecklas för att hänga med i deras tempo. Hon påpekar att den klass man får på en elitskola inte heller kommer att vara helt kunskapsmässigt homogen, utan att man måste jobba med att individanpassa undervisningen även där. Gällande individuellt lärande mer generellt och lärarens roll i detta säger hon att det inte går att tillgodose klasser med 30 elever. Man kommer alltid att förbise någons behov.

De problem som kan finnas i väldigt studiemotiverade klasser i form av stress och prestationskrav tror hon är ganska stora. Hon berättar att hon under gymnasiet gick i en väldigt motiverad klass, där vissa personer fick magsår och gick in i väggen redan vid 19-års ålder. När jag frågar om det inte borde finnas sätt att förebygga dessa problem svarar hon att detta också är den sådan sak som man inte kan styra.

Hon säger att utvecklingen i den svenska skolan de senaste 50 åren har gått mot att lägga mer vikt vid det sociala än vid kunskapen. Hon ser det positiva i det eftersom kunskap inte är det viktigaste för att bli en lycklig människa men tycker inte heller att skolan bör ta det fulla ansvaret för detta. Hon tror absolut att det finns ett samband mellan nybörjarstudenternas försämrade förkunskaper som rapporteras från universitetet och den förändring som det svenska skolsystemet genomgått under 1900-talet. Många talar om dagens ”flumskola” där barnen inte lär sig någonting längre, därför att man inte lägger ned så stor vikt vid faktakunskaperna. Denna lärarstudent menar att det är viktigt att vi låter eleverna påverka vad man skall jobba med och att de kan fördjupa sin förståelse utan att faktakunskaperna försämras. Faktakunskaperna lägger grunden för övrig kunskap och läraren måste kontrollera att eleverna behärskar detta men måste också lära dem att använda den.

Ett av de största problemen med elitskolor som hon uttrycker är att man riskerar att dela upp befolkningen i ”elit” och ”folk som inte duger”. Problemet här ligger i den värdering av intelligenser som finns i samhället. Eleverna på elitskolan borde inte se ner på mindre begåvade elever, men det riskerar att bli så ändå. Dessutom vet man inte vad det kommer att få för konsekvenser om 100 år om man börjar spåra in samhället på den banan nu. Samtidigt finns det redan en viss form av naturliga elitskolor på gymnasienivå eftersom vissa skolor har

högre intagningspoäng än ändra och därmed samlar på sig de elever med högst betyg. Detta är också segregerande, säger hon, men det kan ändå vara en fördel att de elever som är speciellt motiverade kan komma till en viss skola.

Hon säger att det finns lärare som ser det som sin uppgift att alla elever skall klara sig genom skolan och att de därför inte behöver hjälpa de duktiga eleverna. Själv tycker hon att man har en skyldighet som lärare att utmana alla elever.

I dagens skolsystem kan det vara tufft för praktiskt orienterade elever som har svårt för de teoretiska ämnena. Utan godkänt i vissa ämnen får de inte ut någon examen och kan inte få jobb även om de är jätte duktiga på sitt yrke. Det finns en poäng i att alla måste ha en bra allmänbildning men det är så många som inte klarar av det. Antingen får samhället stötta elever så att de kan klara av det eller så bör dessa elever kunna ta sin gymnasieexamen ändå. Praktiska program som tydligt inriktar sig mot arbetsmarknaden genom att utnyttja industrier som praktikplatser bör kunna vara en lösning på detta problem. Det finns en risk att de blir utnyttjade som gratis arbetskraft men om det kan leda till att elever får jobb så är det jättebra.

4.5) Matematiker 1 (M1)

Detta är en kvinna som jobbar som universitetslektor i matematik. Hon har gått i såväl grundskola som gymnasium i ett annat land än Sverige vilket präglar hennes skolsyn och återkommer i intervjun.

Hon berättar att hon i sitt arbete fungerar som en länk mellan gymnasiet och universitetet. Flera gymnasier i de omgivande städerna har kontaktat deras institution och bett dem hålla i enstaka kurser för att väcka intresse och stimulera deras elever. Detta samarbete började för drygt ett år sedan och är fortfarande i ett begynnelsestadium, men intresset är stort ifrån gymnasieskolorna.

Hon bekräftar att förkunskaperna bland studenter på deras institution gradvis har försämrats under de senaste 10 åren. Detta märker hon i undervisningen för hon måste förklara saker som skall vara avklarade på gymnasiet. Det är svårt för henne att besvara frågan vad detta beror på, hon kan inte uttala sig om undervisningen på gymnasiet har blivit sämre.

Hon reagerar på ordet ”elit” eftersom det är nedlåtande mot andra. Det som behövs är kompetens och man behöver inte sätta en elitstatus på det. Hon berättar att under hennes skolgång i hemlandet, som var kommunistiskt under den tiden, så var skolsystemet väldigt tävlingsinriktat. Trots att man sa att alla var lika så fanns det en informell statusskillnad

mellan de intellektuella och arbetarna. Hon menar att grundsynen som säger att alla människor skall vara lika, vilken vi har även i Sverige, lägger grunden för statustänkandet. Rädslan för att införa elitskolor eftersom det skulle bygga status är det som gör att det är mindre fint att bli skomakare än att bli matematiker. Hon menar att man skulle kunna frigöra sig från detta genom att låta alla utvecklas i den riktning där de kan göra det bästa utifrån sina förutsättningar utan att säga att vissa förutsättningar är bättre än andra. Detta ser hon som ett argument för elitskolor eftersom man visar att det inte är status utan kompetens man är ute efter.

Hon är positiv till tanken att man nivågrupperar eller skapar elitklasser för att motverka att heterogena grupper bildas. Hon kan tänka sig att man gör detta redan på grundskolenivå men att det måste finnas möjlighet att ändra sig, eftersom inte alla vet vad de vill hålla på med i ung ålder. Fördelen med enhetliga grupper är att man kan få ut maximalt av undervisningen. Hon påpekar att en gymnasieskola som speciellt inriktar sig på matematik inte nödvändigtvis behöver påbörja universitetskurser tidigare utan de kan istället fördjupa sig i gymnasiematematiken mer. Detta skulle befästa dessa kunskaper och ge dem goda möjligheter att klara av universitetsmatematiken när de kommer dit.

För att avgöra vilka som är bäst lämpade att gå på en elitskola med en viss inriktning anser hon att man måste se både till fallenhet och intresse. Hon anser att skolan måste arbeta med att se till att alla klarar kurserna utan att brista i att stimulera de mest begåvade eleverna. Hon vill inte välja mellan någon av dem, båda delarna värderar hon lika högt.

4.6) Matematiker 2 (M2)

Detta är en man som jobbat i många år som universitetslektor på universitetsnivå i matematik. Han har därför sett många olika årskullar gå till universitetet från gymnasiet och har under sin tid främst jobbat med undervisning.

Han tycker att det är konstigt att lärarstudenter kan läsa matematiken direkt på lärarhögskolan. Matematiken på lärarhögskolan har en annan inriktning och han tycker att mycket av ämnets karaktär försvinner med den inriktningen. Dessutom gör detta att de lärare som examineras har mindre djupgående kunskaper och därför har svårt att ta hand om de riktigt duktiga eleverna. Han säger att den nya regeringen talar om att förlägga utbildningen av gymnasielärare vid universiteten vilket han tycker är positivt.

Han säger att man väldigt tydligt kan se att förkunskaperna har sjunkit den senaste tiden, och att de framförallt är mycket mer ojämna nu än vad de var förr. Elever som kommer in på

samma betyg kan visa sig ha helt olika förkunskaper. Den bästa fjärdedelen, säger han, lär sig ungefär lika mycket som innan men den sämsta fjärdedelen kan de omöjligt få igenom på grund av deras bristande förkunskaper. Han upplever det som att man inte ställer ordentliga krav på gymnasieskolan längre. Den väsentliga skillnaden är att många idag kan komma in med bra betyg utan att de kan särskilt mycket. Det är inte innehållet i gymnasiekurserna som brister utan problemet är att många elever inte kan det som står i gymnasieböckerna. Däremot så påpekar han att gymnasieböckerna har en annan uppbyggnad en tidigare som kan vara väsentlig. Idag ger de teorin med tillämpningar följt av typproblem där man bara behöver använda sig av den aktuella tillämpningen. Problem av sammansatt art där man måste komma ihåg vad man lärt sig tidigare har försvunnit. Detta tror han gör att den svagare fjärdedelen som tidigare slogs ut på gymnasieskolan men nu släpps de igenom. De tar inte in fler studenter nu än tidigare. Matematiska bevis är något man arbetar mycket med på universitetsnivå, och för att klara av dem krävs det att man verkligen förstår varför det är som det är. Det räcker alltså inte att man vet vilka tillämpningar som finns och hur man skall använda dem utan man måste verkligen förstå varför det är som det är. Det är detta som är ämnets karaktär och detta har man tagit bort från gymnasiematematiken.

I likhet med Matematiker 1 berättar han att flera gymnasieskolor har vänt sig till dem för att få igång ett samarbete som kan främja elever som är högpresterande i matematik. Ofta handlar detta om att man erbjuder extralektioner snarare än att man har separata klasser. De riktiga genierna menar han är ganska oberoende av den hjälp de får. De behöver visserligen någon från universitetet som kan hjälpa dem vidare man han verkar mena att de troligtvis kommer att maximera sin kompetens när de väl kommer till universitetet ändå. Det man behöver göra på skolorna är således inte att se till att dessa genier når sin fulla potential så tidigt som möjligt utan att göra den bättre fjärdedelen som han pratar om större. Han tror att det hade kunnat vara så om skolan hade varit bättre. Han säger att ingenjörsutbildningen var avsevärt mycket bättre på 1960-talet, och att detta berodde på att de tog in färre elever och att dessa kom från en bättre skola.

Han säger att det varit tabu att prata om en elit länge men känner att det håller på att vända, vilket han tycker är positivt. Vi behöver en elit. Visserligen är matematiken som ämne sådant att det bara är ett fåtal människor som verkligen gör framsteg och hör till den yttersta eliten. Dessa människor kan emellertid inte jobba i ett vakuum och därmed är de beroende av kompetent personal på universitetet.

En anledning till att man i Sverige varit mer positiv till att uppmuntra en elit inom idrott eller musik än i matematik tror han är att man kan ha glädje av de förstnämnda talangerna även om man inte själv besitter den talangen.

Han tycker att det behöver ske en förändring i skolan men att det främst handlar om en förändring på attitydplanet. Det skall inte behöva vara sämre att bli rörmokare än mattelärare. I så fall så behöver man inte heller teoretisera alla utbildningar. Istället bör man, tycker han, låta de som vill läsa teoretiskt specialisera sig mot det och de som vill lära sig något annat yrke bli bättre på det. Han menar då att man kan göra skolan lite mer nivåmässig utan att koppla det till elitism. Denna uppdelning bör man göra redan i grundskolan, det förslag han ger är att man låter de praktiska och teoretiska klasserna vara delar av samma skola. Eftersom Sverige lägger mer resurser på skolan än vad många andra länder gör så menar han att detta borde gå att genomföra utan ytterligare resurser, om vi bara förändrar organisationen och attityden till detta.

4.7) Lärare (L)

Detta är en man som jobbar som lärare på folkhögskolenivå. Han följer med stort intresse den pedagogiska debatten och hans undervisningsmetodik är starkt präglad av den pedagogiska forskningen.

Han tycker att det är viktigt att varje individ blir utmanad och utvecklas utifrån från deras potential. Han verkar inte tycka att vi behöver skapa en elitgrupp i samhället men säger att det skulle kunna bli konsekvensen om vi tänker på detta sätt. Under många år har vi gett oproportionellt stor uppmärksamhet till de elever som behöver extra hjälp för att komma vidare. Han tror emellertid inte att man måste dela på klasserna för att kunna tillgodose även de högpresterande elevernas behov. Vad man istället kan göra är att ge dem lite andra funktioner i klassrummet. Elever med mycket motivation kan man släppa iväg på egna projekt, eller så kan man låta dem hjälpa andra elever. Det finns många fördelar just med denna sistnämnda användning. Det främsta är att man lär sig mycket mer av det man själv måste förklara. Han tror också att det är motivationshöjande att man får briljera inför sina klasskompisar. Han säger också att han ser det som en del av deras utbildning. Troligtvis kommer de att ha nytta av denna färdighet i framtiden om de blir akademiker eller ledare i näringslivet till exempel. Han ser heterogenitet i klassrummet som en tillgång snarare än ett problem. Bland annat av föregående nämnda skäl men också därför att samtal är en av de bästa vägarna till inlärning och att samtalen blir bättre ju mer olika man är. Däremot tillägger

han att denna form av undervisning hade varit betydligt svårare att genomföra med större klasser och mindre möjlighet att byta undervisningsmiljö. Han vidhåller dock att han hade kämpat för detta även om han hade haft en gymnasieskola som arbetsplats. Elitskolor som drar åt sig de mest motiverade eleverna ser han därför som en nackdel då de elever som inte platsar på dessa skolor kommer att berövas möjligheten att bli inspirerade av jämnåriga som har kommit längre.

Han tror inte att svårigheter att undervisa har så mycket med kunskapsnivån att göra utan mer med motivationen att göra och erkänner att folkhögskolan i detta avseende är en mer tacksam miljö att undervisa i. Brist på motivation menar han kan bero på ett par olika saker. För det första att eleven ifråga har svårt att förstå ämnet. För det andra att eleven har svårt att finna sig tillrätta i skolan därför att deras inlärningsstil inte passar så bra in i skolan som den ofta ser ut idag. Det kan också bero på att eleverna inte känner att det de skall lära sig är relevant för deras liv, och de kan inte se att det möjligen skulle kunna bli relevant för dem senare. Ibland är det ju inte heller relevant för dem i något avseende.

Han betonar att lärarens mål hela tiden måste vara att styra bort eleverna från en instrumentell hållning till skolan och hitta deras inre motivation. De förslag han ger är att man skall försöka välja material tillsammans med eleverna och hitta inlärningssituationer som upplevs som relevanta och som har en bäring på individens eget vardagsliv. Det är viktigt att det finns en praktisk koppling till det man lär sig säger han och hänvisar till John Dewey. Med detta som bakgrund förklarar han att han ogillar salsskrivningar därför att de placerar eleverna i en så oerhört artificiell situation. En annan sak som kan göra att eleverna tappar motivationen är att man lägger på dem för mycket uppgifter, med mindre uppgifter kan eleverna reflektera mer över vad de gör och på så vis förvärva en djupare förståelse. Han tror också att elever som har lätt för sig i skolan kan tappa motivationen om de inte blir tillräckligt utmanade. Där måste vi lärare bli bättre på att peppa dem, menar han. Vi vet ganska väl vad vi skall säga för att peppa de elever som har svårt i skolan men inte så väl vad vi skall säga för att utmana de duktigare eleverna. Dock tror han att detta kommer ge sig om man bara börjar ge dem uppmärksamhet. Följande citat sammanfattar på ett bra sätt varför han menar att det är så viktigt att arbeta med elevernas motivation.

[D]et är svårt att ha en klass med stor kunskapsspridning ju mer man själv är aktiv och ju mindre aktiva de är. I en klassrumssituation där eleverna är aktiva och jobbar själva så är kunskapsspridningen inget problem utan där är det en tillgång. Men för att eleverna skall vara

aktiva krävs det att de är motiverade och det är därför jag menar att man måste arbeta med deras egen motivation. Man kommer ingen vart […] innan man har vunnit det slaget. Om man ger upp det slaget [och] låter eleverna vara aktiva så springer de åt alla håll och är de inte motiverade så händer inget bra. Blir jag en lärare som hela tiden hålla koll på vad som händer i klassrummet då blir konsekvensen att ja, jag är aktiv som lärare, eleverna är passiva, och då kan jag lura mig själv att det sker en god inlärning därför att det sker en förmedling där jag inbillar mig att alla tar till sig samma sak utifrån det jag berättat. Jag menar att det har vi lärt oss genom Piaget och den konstruktivistiska synen på kunskap att det funkar inte så. De lär sig inte det som jag tror att det lär sig om jag står och berättar. (Intervju Lärare, s 8)

Han erkänner dock att det inte går att väcka denna motivation för alla elever i alla ämnen, helt enkelt därför att det inte alltid är relevant för eleverna. Han tänker dock att många tidigt förstår att det finns saker som är tråkiga att lära sig som man kan ha nytta av längre fram.

Han ser det som ett stort problem att undervisningen i skolan inte är anpassad mer mot individernas behov. Detta belyser han både ur de praktiskt inriktade elevernas perspektiv, då dessa kan misslyckas med gymnasiegången för att de inte kan tillgodogöra sig teoretiska ämnen, men också ur de elevers perspektiv som är duktiga på att reflektera men som inte får tillräckliga utmaningar i skolan. Han uttrycker att det inte är riktigt bra som det är nu. Den största enskilda faktorn som gör att högpresterande elever inte blir tillräckligt utmanade i grundskolan och gymnasieskolan är den bristande lärartätheten. När man inte hinner med som lärare är det väldigt svårt att inte ägna uppmärksamheten åt de som ropar efter det. Samtidigt, tillägger han, är det också många lärare som länge har jobbat i ett skolsystem där man tappar bort de duktiga eleverna. Allt skulle således inte bli bra bara för att man sätter in fler lärare, vi behöver också lära oss tänka på ett annat sätt.

Han tror att vi överskattar skolans förmåga att motverka segregation genom vad vi undervisar om. En elev som läser en kurs bara därför att läroplanen säger att han måste göra det kommer ändå inte att bevara den kunskapen särskilt länge. Det som motverkar segregation är istället att man skapar levande, meningsfulla möten mellan människor.

Han ser på elitskolor som en permanent nivågruppering vilket inte kommer att ge så stor möjlighet till de levande mötena som verkligen motverkar segregation. Han är däremot positiv till nivågrupperingar under en begränsad period där elever med en jämnare kunskapsnivå kan fördjupa sig i ett ämne och sedan gå samman igen för att dela med sig av det de gjort. Att nivågruppering kan påverka elevers självkänsla negativt tror han absolut men han påpekar också att det i vissa fall även kan få motsatt effekt. Extremt begåvade elever

tycker han borde få möjlighet att sticka iväg i det ämne som de vill specialisera sig i och genom samarbete med närliggande universitet fördjupa sig i detta ämne redan på gymnasienivå. Däremot tror han att det är bra om eleven fortsätter resten av skolgången i gymnasiet för att inte förlora kontakten med de jämnåriga.

På frågan vad han själv skulle tycka om att jobba på en elitskola svarar han att han tror att det hade varit jätteroligt att fördjupa sig med dessa elever men att han skulle se den homogena gruppen som en brist jämfört med den heterogenitet som han är van vid från folkhögskolan.

På frågan om skolans uppgift är att skapa kunskap eller skapa trygga elever svarar han att det ena följer av det andra och att det är synd att man har spelat ut dem mot varandra som man gjort. Om man som lärare skall hitta elevens inre motivation så är det oupplösligt förenat med den individens självbild och tro på sin egen förmåga. Därmed ser han självbilden som en förutsättning för kunskapen. Att arbeta med elevers trygghet och självbild handlar alltså inte huvudsakligen om en vårdande inställning utan om att effektivisera undervisningen.

5) Analys

5.1) Argumentationsanalys

De resonemang som i intervjuerna och i teoridelen har presenterats skall i detta avsnitt sammanfattas och struktureras. Som tidigare nämnts skall detta göras genom pro et contra-analysen. Denna analys ger en struktur som är översiktlig och lämpar sig därför bra i detta fall då frågor av en stor spännvidd har diskuterats i intervjuerna och det krävs en sammanfattning och ett fokus för att identifiera vad som är relevant. Utifrån uppsatsens frågeställning har följande huvudtes identifierats från intervjuerna.

Sverige skulle befrämjas av ett differentierat skolsystem!

Denna tes är egentligen för vid eftersom den inte gör skillnad på vilken typ av differentiering det är fråga om (elitskola eller nivågruppering). Många av de argument som går att utläsa ur intervjuerna svarar dock mot tesen oavsett vilken typ av differentiering som avses. I de fall då endast elitskola eller nivågruppering berörs kommer detta att påpekas.

P1 Differentiering gör förutsättningarna bättre för eleverna att lära sig så mycket som möjligt (Ls).

P1P1 Det är mer lätthanterligt för läraren att undervisa en kunskapsmässigt homogen grupp än en heterogen grupp (F, Ls, M1).

C1P1P1 Detta argument bygger på att läraren bedriver en kollektiv undervisning snarare än en individuell.

C1C1P1P1 Med den storlek klasserna har idag är det omöjligt för en lärare att inte bedriva kollektiv undervisning (F). Denna måste kompletteras med individuell undervisning men den kollektiva delen av undervisningen skulle underlättas av mer homogena grupper.

C1P1 Differentiering är inte nödvändigt för att tillgodose de behov som finns i klassrummet (P2, L).