Utredningsmetodik, tankefel och källkritik i en barnavårdsutredning med misstanke om misshandel. : Konsten att undvika hypotesprövning och att i stället prata strunt.

barnavårdsutredning med misstanke om misshandel.

Konsten att undvika hypotesprövning och att i stället

prata strunt.

Bo Edvardsson Örebro universitet

Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete 2009

Sammanfattning. Syftet är att klargöra utredningsmetodiska fel, tankefel och brister i källkritik som kan förekomma i en barnavårdsutredning med misstanke om misshandel av barn. Barnavårdsutredningen och en del anslutande dokument granskas och omfattande förekomst av utredningsmetodiska fel, tankefel och brister i källkritik specificeras. Barnavårdsutredningen framstår som ett metodiskt okritiskt klippkollage av uppgifter och utan logiskt styrande frågeställningar. De hypoteser som är aktuella prövas inte på något metodiskt godtagbart sätt. För- respektive emot -analys av hypoteser saknas. Utredningen är att anse som ett övertalningsdokument utanför saklighetens domän och utredarna ägnar sitt utredningsarbete i mycket åt fel saker.

Innehåll Bakgrund Material Granskningsmetodik Anmärkningar (nr 1-18) Sammanfattande bedömningar Efterskrift 2007-01-10 Källkritisk kommentar Tankefel: en sammanfattning Referenser

Uppdrag och intressebild

Av moderns bror fick jag den 23 dec 2006 en social utredning plus en del handlingar med önskemål om en kritisk-vetenskaplig kommentar rörande utredningsmetodiken. Jag hade ingen tidigare kännedom om eller relation till i fallet berörda personer bortsett från ett telefonsamtal från moderns bror. Jag har för cirka 15 år sedan hållit ett par föreläsningar inom socialtjänsten i Socialstad (en rätt stor stad).

Jag formulerar min kommentar som ett antal punkter med anmärkningar. Det har stått de berörda fritt att använda mitt PM i de sammanhang de finner lämpligt, inkl. socialtjänst och domstol. Inget arvode har utgått eller kommer att utgå till mig för genomgång av material och formulering av anmärkningarna. Genomgång av materialet har intresse för min forsknings- och utbildningsverksamhet inom utredningsmetodik vid Örebro universitet.

Här föreliggande version är avidentifierad för forsknings- och utbildningsändamål och används med föräldrarnas samtycke. Försök till återidentifiering skall givetvis inte förekomma.

Material

- Utredning enligt 11 kap 1 och 2§ socialtjänstlagen rörande Peter , 5 år från Socialstad, Socialkontor öster

- Socialtjänstens journal 061122 – 061221 (17 sidor)

- Journalutdrag, jourmottagningen Barn- och ungdomskliniken 2006-11-22 - Placeringsbeslut 2006-11-22 och Beslut 2006-11-23

- Protokoll Socialstads tingsrätt 2006-11-23 - Underställning 6§ LVU 2006-11-24

- Komplettering till underställan LVU 2006-11-24

- Skrivelse till länsrätten från Peters offentliga biträde 2006-11-28

- Referat av vad offentliga biträdet sagt om sitt samtal med Peter m.m., utan datering - Intyg från Barn- och ungdomskliniken 2006-12-04

- Inlaga från föräldrarnas ombud till länsrätten 2006-11-23

- Yttrande till kammarrätten från socialnämnden 2006-12-07

- Utdrag ur sammanträdesprotokoll socialnämndens arbetsutskott 2006-12-20 - Remiss till Barn- och ungdomspsykiatrin gällande Peter 2006-12-21 Granskningsmetodik

Jag har läst igenom det angivna materialet och inriktar granskningen på den sociala utredningen, varvid uttalanden i det övriga materialet i någon mån kommer till användning. Mina iakttagelser och reflektioner över iakttagelserna formuleras i form av en punktlista med anmärkningar och en sammanfattande bedömning rörande utredningsmetodiken.

I korthet gäller fallet att pojken Peter Pettersson har omedelbart omhändertagits på grund av misstanke om fysisk misshandel i hemmet. Misstanken grundas på ett sår Peter har uppvisat sår på halsen och på påstådda uttalanden från Peter själv till förskolepersonal. När det gäller kritik av citerade exempel ur texten har jag självfallet bara kunnat välja några enstakaför att belysa kvaliteten och utredarnas resonemang. Det finns många andra exempel som förtjänar kritik.

Det bör observeras att min granskning inte innebär att jag utreder fallet utan enbart att jag riktar anmärkningar mot den sociala utredningen. Detta kan möjligen bidra till en utredning av fallet.

Anmärkningar

1. Sociala utredningar är underkastade saklighetskravet i svensk grundlag, dvs. Regeringsformen 1 kap 9§ med formuleringen ”iaktta saklighet och opartiskhet”. Detta innebär bland annat att största möjliga noggrannhet bör iakttas rörande avgörande uppgifter. Uppgifter av avgörandebetydelse måste rimligt säkerställas. Källkritisk prövning måste iakttas, bland annat genom att felkällor redovisas och beaktas. Till de grundläggande operationerna för att säkerställa uppgifter hör att låta uppgiftslämnare (av alla slag, även föräldrar och barn) bestyrka citat, referat eller sammandrag av vad de uppgett med möjlighet till korrigeringar, kompletteringar och strykningar. Även systematisk replikering är en sådan grundläggande operation. Den som berörs av en uppgift skall ges möjlighet att replikera och repliken tillförs utredningen. Andra möjliga kontroller görs, t.ex. genom läkarbedömningar, hembesök, registerkontroller etc. Uppgifter som inte är rimligt säkerställda skall inte användas för analys och bedömning av ett sakläge, vilket t.ex. sker i slutet av en social utredning.

Säkerställandet skall alltså ske före analys och bedömning och kommunicering av utredningen när den är klar löser inte detta problem med rimligt säkerställande av uppgifter före slutbedömningen. Rimligt säkerställda uppgifter kan självfallet föranleda helt andra analyser och bedömningar än icke rimligt säkerställda uppgifter. Rimligt säkerställda uppgifter kan även leda vidare till införskaffande av andra uppgifter och utförande av kontroller som inte blir aktuella när uppgiftskvaliteten är låg/utmärks av slarv. Även om en uppgift är rimligt säkerställd så kan den vara felaktig, t.ex. vid varseblivnings- eller minnesfel eller lögn.

I detta fall förekommer stora mängder uppgifter, där det inte framgår av texten att de skulle vara bestyrkta av uppgiftslämnare eller systematiskt replikerade av berörd. Exempelvis är anmälningsuppgifterna inte rimligt säkerställda och stora mängder påstådda uppgifter från föräldrarna, familjehemmet och även från Peter är inte rimligt säkerställda genom bestyrkanden. Det framgår inte att föräldrarna skulle ha erbjudits replik på många påståenden från utredarnas och andras sida om föräldrarna. Den sociala utredningen bör källkritiskt avvisas redan med anledning av dessa grundläggande brister i hanteringen av uppgifterna och i hanteringen av utredarnas påståenden. Så mycket felaktigheter som möjligt, något som uppkommer vid t.ex. muntlig överföring, bör rensas ut vid roten.

2. Det förekommer i detta fall liksom i många andra minnesproblem. En av minnesforskarna mycket använd indelning av minnesprocesserna är i arbetsminne och långtidsminne. Arbetsminnet innehåller det vi riktar uppmärksamheten på, arbetar mentalt med och håller kvar i medvetandet några sekunder eller någon halv minut eller kanske lite längre ibland. Ett enkelt exempel är hur vi slår upp ett telefonnummer, håller det i arbetsminnet och slår det på telefonen och sedan låter det försvinna ur medvetandet.

Långtidsminnet kräver att något överförs från arbetsminnet.

En vanlig indelning av långtidsminnet är i semantiska minnen (t.ex. regler, principer, förhållanden, fakta) och i episodminnen (inträffade händelser, samtal etc.), som anses olika lokaliserade i hjärnan. Episodminnen är mycket sårbara och mycket glöms eller förvanskas. När vi skall minnas händelser blir det frågan om

efterkonstruktioner och minnesluckor fylls ut genom att vi använder logik, kunskap och erfarenhet. Vi behöver inte märka att vi gör efterkonstruktioner och kan ibland känna en stark tilltro till felaktiga minnen (många experiment har belagt s k överkonfidens).

I detta fall har det begärts av en 5-årig pojke att han skall kunna minnas en händelse då han fick ett

sår på sidan av halsen – ett episodminne. Om såret uppkom genom ett snabbt och något chockartat förlopp, t.ex. att han ramlade ner, så kan det vara så att det som hände inte finns särskilt väl inlagrat i långtidsminnet.

En del kan ha försvunnit med arbetsminnet och aldrig blivit inlagrat i långtidsminnet. Detta öppnar

för efterkonstruktion utifrån pojkens eget tänkande eller genom ledtrådar från andra personer. Episodminnen är som påpekats även sårbara, t.ex. glöms allt eller en del bort och sammanblandningar mellan olika episoder är rätt vanliga. Om vi antar att pojken själv åstadkom episoden då såret uppkom, så är det t.ex. möjligt att denna senare blandas ihop med minnet av någon annan episod där mamman varit med och agerat (t.ex. när hon en stund efter satte salva på märkena) – det torde för en liten pojke som lever ihop med sin mamma finnas stora mängder episoder där mamma är inblandad.

Vid utfrågning av pojken är det även så att ledtrådar i själva frågorna, i svaren och påståenden i övrigt samt i paraspråk (t.ex. tonfall, tempo, tystnad, hummande etc.) och i kroppsspråk (blickar, ansiktsuttryck, gester, hållning m.m.) kan påverka honom att avge eller ändra eller utveckla en viss minnesbild. Det slag av erinringar som beskrivs i anmälan uppkommer interaktivt (i samspelet mellan den som minns och en annan person). Exempelvis kan en lite längre tystnad än normalt efter att han avgett ett svar få honom att tro att han gett ett felaktigt svar och i stället byta till ett annat. Ett minne kan även befästas genom att det får uppmärksamhet och stöd av omgivningen, något som varit tydligt i forskningen om inplantering av falska minnen. I detta fall är det t.ex. möjligt att pojken får ledtrådar för att utveckla ett falskt minne. Utveckling av ett sådant

underlättas av om minnet av den inträffade händelsen är svagt eller obefintligt.

Det finns även minnesproblem kring de vuxna i detta fall. Fadern behöver inte särskilt väl minnas den fallhändelse som enligt honom lär ha inträffat mer i uppmärksamhetens periferi. De tidigare faserna i skeendet kan vara mer sårbara för efterkonstruktioner än det mer dramatiska slutskedet, när pojken fallit. Vad gäller förskolepersonalens minnen, så har forskningen kring samtalsminne visat (vi har gjort den del sådan även vid Örebro universitet) att stora bortfall av vad som sagts, förvrängningar och falska tillägg är normalfenomen. Det går i regel inte att minnas ens kortare samtalssekvenser ordagrant. Under ett antal år har jag i utbildningssyfte läst upp den 22 ord långa (inkl namnet på personen) meningen i den svenska vittneseden för vid det här laget cirka 500 psykologistudenter. Ännu har ingen lyckats skriva ner den helt exakt omedelbart efter. Vi vet från experiment att bortfall och minnesfel för samtalsmaterial ökar med tiden som förflutit efter samtalet. Sammanblandningar med andra samtal är inget ovanligt. Även om det obestyrkta samtalsmaterialet från förskolepersonalen består av referat och citat av korta uttalanden från dem och pojken, så bör det enligt min erfarenhet normalt sett innehålla några fel i återgivningen. Det anförda materialet kan även utgöra vad som bedömts som kärnan i ett något större material av uttalanden från personal och pojke. Materialet kan vara minnesmässigt reducerat, vilket är ett normalt förlopp. Det saknas uppgift om att personalen omedelbart skulle ha skrivit ner vad som sagts. Materialet kan även omedvetet ha försetts med falska tillägg. Den i fallmaterialet figurerande, återtagna falska uppgiften om pojkens polotröjor från förskolan pekar tydligt på möjligheten av även andra falska uppgifter.

Sammanfattningsvis kan det förekomma glömda uppgifter och felaktiga uppgifter i materialet på helt normala minnespsykologiska grunder.

3. I detta fall är en 5-årig pojke en viktig uppgiftslämnare. Det är viktigt med ett utvecklingspsykologiskt perspektiv på uppgifterna. Från forskning är det känt att barns sanningsbegrepp upp till cirka 12 års ålder inte är samma som vuxnas. Exempelvis kan ett barn tro att en närvarande vuxens uppfattning utgör en sanning. Ett annat problem är att minnets organisation inte är lika väl utvecklad som hos vuxna eller äldre barn.

En mer begränsad uppsättning begrepp, begränsat språk och en åldersbetingad okunnighet om världen kan göra det svårare att lagra in sådant som händer i långtidsminnet eller inlagringen kan bli annorlunda än hos en vuxen. I en erinringssituation kan ett barn vara mer känsligt för en närvarande vuxens uppfattning än vad en vuxen normalt skulle vara. Förväntans- och suggestionseffekter uppkommer lättare med små barn. Det har även konstaterats att gränsen mellan fantasi och verklighet är mer oskarp än för vuxna, något som väl illustreras av barns låtsaslekar. Ett barn i förskolåldern kan även ha svårt att inse konsekvenserna av att lämna en felaktig uppgift. Barn kan även ibland vilja skoja med vuxna. Det sagda hindrar inte att barn emellanåt kan komma med skarpare iakttagelser och minnen än vuxna kan, särskilt om något intresserar dem. 4. Det finns anledning peka på vissa generella felkällor kring uppgifter från barn (och de kan även gälla, men i mindre grad, för vuxna). En sådan är benägenheten till social responsivitet, dvs. att svara om man får en f råga och svara även om man inte vet eller frågan är obegriplig. En annan ofta påtalad felkälla är barns tendens att säga det som de tror att den vuxne vill höra – barnets tolkning av situationen avgör.

En mycket utforskad felkälla sedan mer än 40 år tillbaka i hundratals studier är förväntanseffekter (eller Rosenthaleffekter enligt den ledande och mest drivande forskaren inom området). Förväntanseffekter skapas genom någon eller några av ett 30-tal kanaler typ tonfall, tempo, tystnad, blickar, ansiktsuttryck, gester m.fl. De är alltså mer subtila än att man direkt säger till någon vad de skall säga eller göra, vilket bestyrks även av att det uppkommer förväntanseffekter hos försöksdjur. Ett exempel på styrkan i dem är det

experiment där man informerade en grupp A-personer om att personer i en grupp B som de skulle få träffa var fientliga (vilket de inte var). Resultatet blev att när en A-person sammanträffat med en B-person, så började B-personen efter ett tag att bete sig fientligt, dvs. hade tagit till sig den förväntan som A-personen hade. Det inses lätt att här nämnda generella felkällor kan ställa till med mycket trassel i utredningssammanhang. De innebär bland annat att det inte är lämpligt att använda sig av utredare som har en övertygelse kring utredningens hypotes/er. De innebär även att utredare bör eftersträva att vara medvetna om felkällorna och i sin metodik söka motverka dem.

Andra generella felkällor ligger i urvalet av ställda frågor i utredande samtal (som kan bli ensidigt och undvika alternativa hypoteser och undvika kritiskt prövande av uppgifter) och i frågetekniken. Tyvärr är det ute på fältet närmast regel att det förekommer starka inslag av förutsättande, ledande, argumenterande, upprepade eller direkt ordergivande frågor. Det är väl känt genom forskning vilka snedvridande effekter sådan frågeteknik kan få och i synnerhet på mindre barn. Exempelvis kan barn ta till sig de förutsättningar och ledtrådar som ligger i själva frågorna och de ändrar ofta svar om en fråga upprepas (i tron att det första svaret var fel för den vuxne). Även vuxnas sätt att svara på barnets svar kan ha starkt snedvridande effekter. Barnet kan t.ex. märka på minspel, tonfall etc. att den vuxne tänkt sig ett annat svar, vilket kan leda till förändring av svaret. Positivt gensvar från den vuxne kan även leda till uppkomst och befästande av felaktiga svar. Många experiment med mild påverkan har gjorts. Exempelvis finns resultat som att i runda tal en tredjedel av förskolebarn kan ge felaktiga svar, när ledande frågor används och resultat som att upprepning några gånger av en enda ledande fråga kan leda till att falska (men för bedömare trovärdiga) berättelser uppkommer.

5. Det är vid misstanke om brott mot barn polis och åklagare som har utredningsansvaret och polisutredningen bör inte saboteras genom att andra personer anställer små eller stora ”förförhör”, vilka närmast oundvikligen innebär påverkan av barnet. Att lyssna och noga skriva ner är vad berörd personal bör göra, inte genomföra utfrågningar, där nästan oundvikligt förutsättande, ledande, upprepade, argumenterande etc frågor leder till påverkan. I detta fall är redovisningen oklar och det är svårt att säga hur mycket utfrågning som skett.

Enligt den befintliga, men obestyrkta och oklara, redogörelsen är det mycket lite i ordmängd som sagts. Det är först den andra personal som talar med pojken om såret som får ett uttalande om att mamma skall ha strypt honom. Detta tillsammans med såret ger en anmälningsgrund och det vidare samtal med pojken som föreståndaren har ter sig som obehövligt och tveksamt att ha före en polisutredning. Föräldrar kan naturligtvis även sabotera en polisutredning och det ter sig förvånande ur utredningsmetodisk synpunkt att pojken den dag såret upptäcks får återvända hem över natten, när saken är anmäld till polisen. Det verkar här som socialtjänsten hanterat utredningssituationen på tveksamt sätt, även om det kanske var till

fördel för pojken i detta fall.

6. Det har i detta fall funnits grund för den anmälan som gjordes från förskolan till socialtjänsten, nämligen ett sår på halsen plus uttalanden från pojken.

En skyndsam telefonkontakt har skett med socialtjänsten, vilket ter sig rimligt. Men det saknas i materialet en likaledes skyndsamt ingiven skriftlig precisering av anmälan, vilket är ett krav som enligt JO ställs på anmälare i offentlig tjänst. Denna skriftliga precisering är viktig för att det skall kunna gå att granska handläggningen och reda ut vad som skett. I detta fall saknas en skriftlig precisering vilket är en allvarlig brist i utredningen. Socialtjänstens handläggare borde varit observanta på detta och omedelbart begärt en skriftlig precisering när förskolans föreståndare inte begrep att en sådan krävdes.

Det har varit tre personal inblandade och var och en av dessa borde ha skrivit ner vad

som för vars och ens del har skett, t.ex. plats, tidpunkt (inkl klockslag), vilka som var närvarande, vad uppgiftslämnaren sett, vad uppgiftslämnaren själv gjort och sagt (frågat, svarat, påstått), vad barnet sagt och gjort och undertecknat redovisningen av de uppgifter som de själva stod för. Även andra uppgifter kring vad som påstås ha hänt tidigare i hemmet (typ att Peter blivit slagen) borde hanterats på samma noggranna sätt i stället för att flyta runt som vaga uppgifter utan källa och sammanhang , dvs. på samma osakliga nivå som rykten och skvaller. Det är självklart inte sakligt godtagbart med vaga uppgifter, uppgifter utan källa, uppgifter som kommer via mellanhand/mellanhänder (s k hörsägen, skvaller).

7. Av den muntliga redogörelsen från förskolans föreståndare kring anmälningsuppgifterna i den sociala utredningen sid. 4 framgår obestridligt att förutsättande och upprepade frågor har ställts till Peter.

”2006-12-14 utredaren samtalar med K förskola, föreståndaren F. Hon berättade åter om händelseförloppet 2006-11-22. En personal satt vid lunchen tillsammans med Peter. Hon hjälpte honom av med en av hans tröjor eftersom den var varm. Hon uppmärksammade ett sår runt halsen och frågade Peter vad han gjort.

”jag har strypit mig” svarade Peter, och hon svarade ”har du strypit dig?”. ”Nej, en kompis har strypit mig” sa Peter då, och så sprang han iväg för att hämta mjölk. De pratade inte mer om detta utan personalen frågade efter maten om någon av kollegorna hört någonting om detta från föräldrarna, vilket ingen gjort. Peter ropade då på personal då han var på toaletten. Den personal som står honom närmast frågade när hon kom in vad han gjort på halsen. Peter svarade ”jag har strypit mig” och så började han gråta. ”Det är mamma som har strypit mig men jag fick inte säga det” sa han då. ”Kommer det att gå bort?” frågade Peter och syftade på märket. Personalen tröstade honom och sa att det skulle försvinna snart. Hon gick och rådgjorde med föreståndaren. Barnen skulle gå ut efter maten och föreståndare hjälpte Peter på med ytterkläderna. Hon frågade då vad han gjort på halsen och han svarade att mamma strypit honom. Barnen gick ut och det återberättade ägde rum inom loppet av en timme.”

Detta är en redogörelse som ges efter 22 dagar. Ingen skriftlig anmälan syns till i utredningen och det framgår inte att det skulle existera något som helst skriftligt underlag, och när det i så fall skrevs, för vad föreståndaren här påstår. Personalen har i denna utredningsversion inga för- och efternamn. Personkällor har alltid namn och befattning, som skall anges.

Föreståndaren är primärkälla för uppgifter på slutet, men i övrigt rör det sig om hörsägen. De två andra personer som talat med Peter har inte fått lämna egna vare sig muntliga eller skriftliga redogörelser till utredningen. Alla inblandade personal beskrivs ha ställt samma förutsättande fråga (”vad han gjort”). Talar man med barn på en förskola skall givetvis inte frågorna vara förutsättande när man inte vet vad som hänt. Det går att fråga mer förutsättningslöst, t.ex. ”Hur har det blivit så där?” ”När fick du det där såret?” Genom att personalen ställer en förutsättande fråga, så blir värderingen av det i de två första fallen avgivna första svaret mer problematisk. Svaret ”jag har strypit mig” använder honom själv som aktör, vilket förutsattes av dem som frågade och risk kan finnas att svaret uppkommit genom frågorna. Men det behöver inte vara så utan har han gjort något själv så är det en anledning att svara just så. Att Peter ändrar svar i de båda första fallen kan ha att göra med att han uppfattar (rätt eller fel) att frågeställaren vill ha ett annat svar. Det första svaret ”har du strypit dig?” kan ha uppfattats som ett ifrågasättande eller misstro och därför kan Peter ha ändrat sig till ”Nej, en kompis har strypit mig”. Vad jag uppfattat av materialet finns inte den möjligheten att någon kompis varit hemma och försökt strypa Peter när han var hemma sjuk. Här verkar det stå klart att Peter lämnar en felaktig uppgift, vilket innebär att det tillhör hans beteenderepertoar att lämna felaktiga uppgifter. Vid det andra samtalet kommer uppgiften om att ”mamma har strypit mig”, dvs. tre olika versioner har då lämnats och minst två av dem borde då vara felaktiga om vi bortser från någon osannolik kombinationsmöjlighet. Det står därmed ytterligare klart att det tillhör Peters beteenderepertoar att kunna lämna felaktiga uppgifter. Det kan anmärkas att enligt

redogörelsen så ”tröstade” personalen honom efter svaret om att mamma hade strypt honom, dvs. Peter fick vad som inom inlärningspsykologin kallas för positiv förstärkning (positiv uppmärksamhet i detta fall) efter just detta svar. Detta kan ha lett till att det kvarstått och utvecklats även i senare utfrågningar som omnämns i materialet.

Det nämns ingenstans i anslutning till föreståndarens redogörelse huruvida den är att anse som fullständig eller om mer sagts och hänt som fallit bort. Om det är frågan om en enbart muntlig erinring efter 22 dagar är risken stor att föreståndarens episodminne både tappat bort och ändrat en del och framför allt kan hon inte genom iakttagelse minnas vad de båda andra anställda sade, gjorde och uppfattade, eftersom föreståndaren inte verkar ha befunnit sig intill. Ett mycket anmärkningsvärt sakfel i redogörelsen är att såret skulle ha varit ”ett sår runt halsen”.

Enligt den undersökande överläkarens journalanteckning samma dag som anmälan var sakläget att

”På halsen ses en 5 cm ytlig skada...” Det kan verka som anmälaren fabulerat.

8. Det finns i utredningen en redogörelse (framgår ej att den är bestyrkt av föräldrarna) av vad föräldrarna uppfattat kring såret på halsen.

”De beskriver att de hemma har en skallra som hänger i ett snöre, fastknutet i en dörr. Karin brukar gå fram till den i sin läragå-stol och leka med den. Peter stod på kanten på Karins läragå-stol och satte snöret runt halsen. När Karin gick därifrån ramlade Peter och så uppkom skadan. Modern låg vid tillfället och sov, Fadern såg hela händelsen i ögonvrån.”

Detta utrymme på 3,5 rader får föräldrarnas version i utredningen på 22 sidor. Föräldraversionen verkar inte tilldra sig särskilt mycket intresse från utredarna. Den är då utredningsmetodiskt sett alternativ hypotes till misshandelshypotesen, som får mycket uppmärksamhet i texten. Något intresse för att få alternativhypotesen mer klargjord, kritiskt prövad och eventuellt falsifierad/bekräftad verkar inte ha funnits. Det nämns ingenstans att man försökt få tag på det snöre som hävdas ha givit upphov till såret. På just detta snöre borde finnas DNA-spår från Peters sår på en viss sträcka som borde stämma med snörets avstånd vid upphängningen. Även om snöret är borta idag kan det gå att få tag i ett likvärdigt snöre och det andra skosnöre/snöre som Peter senare påstått användes av mamma för att strypa honom. Vilket av snörena kan mest sannolikt ge upphov till den dokumenterade skadan? Och vilken metod ger mest sannolikt upphov till den dokumenterade skadan? Att falla med snöret om halsen eller att dra åt ett snöre runt halsen?

Det finns här fotodokumentation av skadan.

Den läkare som gjorde undersökningen av Peters sår och någon rättsläkare kan behöva konsulteras. Det verkar av materialet inte som utredarna över huvud taget har besökt Peters hemmiljö. Det saknas även av utredarna framtagen fotodokumentation och skisser kring hemmiljön, t.ex. bilder av snörets och läragå-stolens placering och en simulering med t.ex. en docka av vad som hände. Föräldrarnas version förefaller vara en av de många händelser i barnfamiljer som föräldrar inte i förväg kunnat föreställa sig, ett utslag av barns nyfikenhet och experimenterande. Utredarna verkar inte alls intresserade av att pröva föräldrarnas version. Är den möjlig eller omöjlig? Hur kan en 5-åring stå på kanten av en läragå-stol och dra ett snöre runt halsen? Jag vet inte utan att ha sett det. Utredarna är ointresserade.

En annan fråga som något kunnat klaras ut genom inspektion av hemmet är Peters påstådda påstående om att han blivit inlåst, något som modern förnekar då de ”har gamla dörrar i bostaden som saknar nycklar och där

låskolvarna är övermålade”. Om dörrarna är gamla så lär det synas. Nycklar går i och för sig att gömma undan

om man vet om i förväg att någon skall komma och titta på dörrarna. Men om övermålade låskolvar används så lär det synas genom färgslitaget när kolven går ut och in.

Utredarna är uppenbarligen ointresserade av att närmare undersöka saken. Misshandelshypotesen skulle få mothugg om uppgifter från Peter påvisas vara felaktiga. Är det så att utredarna inte vill att det skall framkomma sådant som talar emot Peters uppgifter?

9. Enligt obestyrkt referatuppgift kring vad Peters offentliga biträde uttalat så skall Peter ha sagt själv flera gånger att mamma strypt honom med ett skosnöre. Offentliga biträdet skall även ha fått uppgift från förskolan att de återtar uppgiften om att Peter hade tre polotröjor. En annan uppgift från förskolan via offentliga biträdet är även att Peter kan vara väldigt övertygande när han berättar något, t.ex. om han har en leksak som han hävdar är hans fast den inte är det.

Enligt uppgift från familjehemmet i den sociala utredningen s 15 skall han där ha sagt att mamma strypt honom med ett skosnöre.

(detta textstycke är hörsägen då det är obestyrkt)

10. Den sociala utredningen är försedd med flera frågeställningar. Ingen av dem gäller dock frågan om vad som hänt respektive inte hänt när Peter fick såret på sidan av halsen. Detta kan tyckas logiskt

anmärkningsvärt eftersom detta är en mycket avgörande fråga, t.ex. för om Peter behöver skyddas. Däremot finns frågeställning kring båda föräldrarnas ”föräldraförmåga”, vilken såvitt jag förstår inte tidigare har gjorts till föremål för någon misstanke eller anmälan – en omotiverad utökning av utredningen.

Frågan om vad som hänt har genom brottsutredning avgjorts av åklagare på så sätt att förundersökningen lagts ner efter ett polisförhör med pojken. Jag har inte haft tillgång till innehållet i detta, men det kan förmodas att förhöret inte givit några tydliga uttalanden om att modern skulle ha försökt strypa honom eller liknande. Ur lagens synpunkt skall alltså modern i enlighet med Europakonventionen betraktas som

oskyldig till att ha misshandlat sin son, då hon inte är fälld i domstol och i detta fall har inte ens polisutredningen fullföljts. Det kräver att en social utredning formuleras med hänsyn till detta. Socialtjänsten äger därmed själv frågan om vad som hänt eller inte hänt i hemmet kring pojkens sår på sidan av halsen eller eventuellt någon annan form av misshandel. En förekommande väg är att i ett sådant fall följa åklagarens bedömning. Jag menar att det är vad som normalt bör ske. Polis och åklagare bör vara avsevärt mer kompetenta att utreda frågan än socialtjänsten. Om socialtjänsten inte följer åklagarens inställning i frågan bör man ha mycket goda och sakligt väl grundade skäl för en annan inställning/bedömning.

Sådana tillförs inte genom diverse subjektiva, pseudopsykologiska skriverier i utredningstexten, vilket finns i denna utredning.

noggrann och hållbar utredning och inte per antagande (som i den sociala utredningen) utan kräver en saklig underbyggnad i form av utredningsresultat som tål kritisk prövning. Klarar inte socialtjänsten själv av att utreda frågan om vad som hänt så får man införskaffa den hjälp av olika slag som kan behövas, t.ex. finns redan en läkarbedömning, vilken snarast givit stöd åt föräldrarnas version. Jag har för övrigt inte uppfattat att socialtjänsten har presenterat skosnöre-versionen för den aktuella läkaren eller någon annan läkare med bifogande av läkarbeskrivningen från den 22 nov. Vill socialtjänsten inte ha frågan klarlagd? 11. Redogörandet på sid. 2-3 för vad utredarna kallar ”utredningsmetod” är mycket knapphändigt och tar inte upp de grundläggande metodproblemen kring utredningens logik och hypotesprövningens logik, t.ex. varför man ignorerar att utreda föräldrarnas version och ägnar så mycket arbete och utrymme åt andra frågor. Inga principer redovisas för urvalet av det rätt stora materialet, t.ex. ges ingen motivering till strävan efter felmaximering kring föräldrarna i utredningstexten. Ingen förklaring ges till

varför man struntat i att söka säkerställa och vidare utreda de båda versionerna kring den påstådda misshandeln av Peter.

I metodavsnittet anges att samtal ägt rum, men inga enkla protokollära uppgifter finns om dessa samtal, dvs. sådana elementära uppgifter som syften, datum, plats, varaktighet och vilka som var närvarande. Den enda specifikationen gäller datum och namn på en del (inte alla) av de deltagande personerna i nätverksmötet. Det skall naturligtvis gå att följa en utredningsprocess vad gäller syften, tider, platser, varaktigheter och deltagande personer. Det framgår t.ex. inte ens om utredarna haft några enskilda samtal (dvs. utan andra närvarande eller nära intill) med Peter. Det framgår inte hur mycket eller lite utredarna talat med Peter och vilka frågestrategier som använts. Har utredarna t.ex. förutsatt att han misshandlats när de hållit samtalen?

Ett anmärkningsvärt exempel på samtalsmetodiken med Peter finns på sid. 8 under rubriken ”Samtal med dem

ärendet rör” och underrubrik ”Peter”, där utredarna träffar Peter vid ett odaterat besök i familjehemmet och det

verkar som familjehemsmamman sitter med när utredarna talar med Peter. Följande mycket anmärkningsvärda beskrivning ges.

”Efter en stund frågar Eva (familjehemsmamman) om Peter vill berätta vad han sagt till henne om dörrar. Peter svarar inte och utredaren frågar om han inte vill prata om det. Peter skakar på huvudet.

Utredaren frågar om jag ska fråga Eva i stället. Peter nickar. Eva berättar att Peter blivit rädd då hon stängde dörren vid något tillfälle och sagt att hon inte fick låsa. Eva var tydlig med att de inte låser dörren. Peter beskrev sedan att mamma hade låst in honom på hans rum och att han då blev rädd. ”

Observera här att det är familjehemsmamman, inte utredarna, som frågar, dvs. går in och tar över utredarnas roll i samtalet. Peter svarar inte, vilket t.ex. kan bero på att han inte alls minns att han sagt något om dörrar till henne eller vad han sagt. Om Peter tidigare skulle ha pratat om något som inte inträffat så kan det vara så att han inte alls minns. Utredaren låter sedan Eva redogöra för minnet av sin tolkning av vad som skett, tydligen medan Peter lyssnar. Peter får nu föreskrivet för sig vad som skall ha inträffat. Det kan tilläggas att familjehemsmammans uppgift att Peter ”blivit rädd” är enbart en tolkning från hennes sida och det saknas helt redovisat underlag för den. Att ett barn säger att en familjehemsmamma han inte känner närmare inte får låsa behöver inte betyda vare sig rädsla eller att något inträffat. Familjehemsmammans förväntan att något inträffat kring inlåsning kan ha räckt för att Peter skall producera en sådan uppgift. Situationen har tydliga ledtrådar för honom.

Det går naturligtvis inte att säkerställa påstådda uppgifter från Peter genom att blanda in familjehems- mamman i samtalen med Peter. Att familjehemsmamman är närvarande vid ett utredande samtal innebär en felkälla, att en del Peter säger kan bli annorlunda på grund därav. Det är naturligtvis inget problem med att familjehemsmamman separat utan Peters närvaro berättar iakttagelser som då lämpligen kritiskt prövas genom motfrågor från utredarna. En allmän iakttagelse som jag gjort i sociala utredningar under årens lopp är tendensen att familjehem lämnar uppgifter om sådant som placerade barn sagt eller gjort och med antydningar eller tolkningar som belastar föräldrarna. Positiva uppgifter om de biologiska föräldrarna brukar sällan förekomma.

Det finns anledning påminna om att familjehemmen står i ekonomiska beroenden till socialtjänsten och kan vilja vara socialtjänsten till lags med uppgifter och tolkningar. Det är en felkälla kring uppgifter från familjehem att de kan vara miljöer där det förväntas att placerade barn skall uttala sig negativt om sina biologiska föräldrar.

Uppgifter kan även spridas socialt epidemiskt mellan barn i familjehem. Det framgår inte att utredarna varit observanta på detta problem.

12. Längre ner på sid. 8 i avsnittet med uppgifter från Peter redovisar utredarna fler uppgifter.

”Vi pratar även om det som framkommit idag, att han blivit inlåst på sitt rum. Jag frågade honom vilket rum det var och han svarar att det var hans rum. På frågan hur mamma låste hans dörr svarar han ´med nyckel´. Han berättar att även systern blivit inlåst i sitt rum.”

Det verkar vara familjehemsmammans tidigare återgivna uppgifter som utredarjaget (utan namn) här syftar på. Observera att utredaren här beskriver sig ha ställt förutsättande frågor (förutsättningen att han blivit inlåst av mamma härrör från familjehemsmamman, är obekräftad av Peter enligt ovan, och kan inte anses säkerställd). Kritiskt prövande frågor verkar utredarna inte ha ställt. Huruvida den sista uppgiften om systern tillkommit efter fråga/frågor från utredaren framgår inte.

13. Att döma av innehållet i avsnittet på sid. 8 med Peters uppgifter (delvis familjehemsmammans) så har inte utredarna frågat honom hur han hade det i sitt hem före placeringen och inte heller intresserat sig för hur han har det i familjehemmet. Avsnittet har den påstådda inlåsningen som huvudfråga och en del

detaljer i närmiljön som hundar, leksaker etc. figurerar. Vad var syftet med samtalet? (det är ju familjehemsmamman som för in det dominerande temat om inlåsning)

14. Det redovisas odaterade observationer och utan redovisning av tidsperioder och platser rörande Peter tillsammans med mamma och pappa, när dessa besöker familjehemmet. Det kan möjligen (inte säkert) vara bättre att göra sådana observationer än inga alls. Risken för missvisning och onaturliga inslag är dock stor då detta inte är den normala miljön för vare sig Peter eller föräldrarna och att det rör sig om umgängestillfälle och inte vanligt familjeliv hemma i bostaden. Detta gör att det inte råder s k ekologisk representativitet, dvs. urvalet av situationer är inte naturligt. Det föreligger stor risk för att resultaten av sådana observationer inte har ekologisk validitet, dvs.

kan generaliseras till den vanliga hemmiljön eller andra relevanta miljöer. Det innebär naturligtvis även en ofrånkomlig störning att befinna sig under observation, s k observatörseffekt. Utredningen uppvisar ingen kritisk medvetenhet om sådana svåra metodproblem. Såvitt jag förstår fanns inget hinder för att genomföra utredningsobservationer i Peters hemmiljö, i vilken för övrigt även två mindre

syskon ingår (vilket ger en annan familjedynamik och bild av föräldraförmågan, rimligen). Metoden med observationer i familjehemmet är direkt olämplig och leder till stora problem med relevans och tillförlitlighet i resultat och bedömningar.

I detta fall har utredarna inte klargjort vare sig syfte/n eller principer för urval av situationer och material (utredarnas godtycke som princip?) vid observationer och vid redovisning i utredningen. Observationer med så bristande relevans, oklar metodik och oklart urval som i denna utredning skall inte godtas. En intressant detalj i sammanhanget är att Peter uttryckt att han inte vill bo i familjehemmet utan vill följa med föräldrarna. Utredarna verkar inte ha frågat Peter om han kunde ange några grunder för detta. 15. I ett avsnitt om föräldrarnas förmåga som fostrare på sid. 17-19 görs generaliserande uttalanden om föräldrarnas personligheter som utredarna inte uppvisat saklig grund för vare sig i metodik eller i form av uppgiftsunderlag. Som tidigare påpekats är metodiken sådan med observationer i familjehemmet att utredarna saknar ett ekologiskt representativt urval av naturliga situationer i familjen. Vad som sker i av utredarna själv konstruerade och för familjeliv icke-naturliga situationer har inte särskilt stort intresse. Det går naturligtvis inte att göra långtgående generaliseringar om en person utifrån sådana situationer. Om modern står det följande på sid 17:

”Utredarna bedömer att modern inte har förmåga att känslomässigt möta Peter i hans behov och att hon därigenom uppvisar en emotionell omogenhet som förälder. ”

Det framgår inte vad utredarna menar med begreppen ”förmåga att känslomässigt möta” och ”emotionell

omogenhet” (ett närmast kränkande uttalande). Det framgår inte vad utredarna menar skulle vara saklig

grund för dessa odefinierade begrepp. Det är även ett orimligt generaliserande uttalande, då det efter båda begreppen måste stå specifikationen och avgränsningen ”i familjehemmet”. Det är endast därifrån som utredarna anför något som möjligen skulle kunna betecknas som en antydan till underlag. För att beteckna någon som utmärkt av ”emotionell omogenhet som förälder” krävs både en definition och en ingående utredning. Det finns även en ohållbar logik i påståendet såtillvida att om modern inte skulle ha förmåga att känslomässigt möta Peter i hans behov (i familjehemmet, märk väl) så skulle det innebära att hon uppvisar en emotionell omogenhet som förälder. Varför det senare skulle följa av det föregående är svårt att förstå och glidningen över från mötandet av Peter till en emotionell omogenhet är inte hållbar.

Omedelbart efter meningen ovan står följande.

Modern skulle kunna säga att de också vill att han ska vara hemma men att det inte går just nu, i stället hälsar de på och ringer honom. ”

Det kanske är riktigt att modern sagt detta och det torde vara korrekt i sak och begripligt för barnet. Detta lär knappast vara det enda hon sagt vid umgängestillfällena, så uttalandet bör värderas inom ramen för en helhet. Hur utredarna vet att Peters osäkerhet växer framgår inte alls. Den lär inte växa därför att

utredarna tycker det. Inga som helst evidens presenteras för varför utredarnas förslag på uttalande skulle vara att föredra framför det modern påstås ha sagt. Utredarnas förslag är avsevärt längre (ca 20 ord som inte ens en vuxens arbetsminne klarar av) och med tre led där dubbelt budskap (+ - +) används och det mer diffusa uttrycket ”men att det inte går just nu” används i stället för det mer tydliga att föräldrarna inte bestämmer. Enligt utredarnas idévärld skulle ett dubbelt och mer diffust budskap, som inte arbetsminnet klarar av att hålla i medvetandet, leda till mindre osäkerhet. Det återstår för utredarna att bevisa att så är fallet. Det ter sig även diskutabelt att på detta sätt utifrån ett myndighetsperspektiv söka föreskriva för föräldrar vad de skall säga till sitt barn i en svår situation. Utredarna uppvisar extrema kontrolltendenser.

Beträffande fadern sägs t.ex.

”Han relaterar inte känslomässigt gentemot Peter och bekräftar inte honom i den situation han är i. Han skulle liksom Modern kunna möta Peter på ett annat sätt än att påtala att han inte bestämmer kring Peter just nu.”

Det framgår här hur argumentation rörande modern upprepas och mina kritiska kommentarer blir då de samma. Det finns inte förklarat vad som menas med ”relaterar inte känslomässigt” och vad som skulle vara underlag i sak.

Det finns även angrepp på faderns kritiska tänkande i utredningstexten.

”Fadern har inte reflekterat över det Peter faktiskt har sagt utan fokuserat på vem som tolkat, vem som hört och vem som frågat.”

Peter har faktiskt enligt utredningstexten inte sagt så mycket och utredarna har inte låtit honom få ta särskilt stort utrymme, varför kritiken främst drabbar utredarna själva. Om fadern vet att barnet ådragit sig märket på halsen genom att ramla med snöre om halsen, så är frågan vad han skall reflektera över mer än hur barnets uppgifter blivit felaktiga genom frågor, påverkningar, tolkningar etc.

Vi ser här även hur utredarna tycker sig kunna föreskriva en förälder ett lämpligt sätt att reflektera. Även följande står att läsa i utredningstexten.

”Utredarna upplever en tyst maktkamp där varje ord som sägs övervägs noggrant och där utredarnas ord ständigt ifrågasätts. Fadern visar inte förmåga att gå förbi detta och fokusera på Peter och vad Peter faktiskt säger, utan uppehåller sig oavbrutet i utredarnas frågeteknik, utredningskompetens och tillvägagångssätt.”

Ett kritiskt förhållningssätt torde vara synnerligen lämpligt om man drabbas av utredare som så uppenbart inte klarar av att utreda som i detta fall. Det förtjänar att med skärpa betonas att kritiskt tänkande utgör en grundläggande dimension i ett demokratiskt rättssamhälle och är inget som socialtjänsten bör ta sig rätten att angripa på tjänstetid (yttrandefriheten finns inskriven i grundlagen). Det kan för övrigt vara en tillgång för ett barn att ha en förälder som kan tänka kritiskt.

Genom ordet ”upplever” blir här utredarnas metodik tydligare än i en del andra formuleringar, där ordet ”upplever” med fördel kunde skrivits in. Utredarna använder sig av extremt subjektiv metod med oberättigade fakticitetsanspråk eller enklare uttryckt ”tycka-tro-känna-uppleva etc.” - metodik. En berättigad fråga är varför texten i utredningen belastas med mängder av triviala, betydelselösa och vaga uppgifter och pseudopsykologiska funderingar. En rimlig tolkning kan vara att de ingår i en övertalande strategi, när man har lite material att komma med i sak – en ”dammsugning” och

evidensfabrikation sker för att skapa material, t.ex. genom att triviala uppgifter letas upp och blåses upp.. 16. Utredarna kritiserar på sid. 19 familjens nätverk. Tydligen vill utredarna inte att ett nätverk skall vara aktivt, vilket ter sig som en något egenartad ståndpunkt från socialtjänsten. Utredarna påpekar även helt korrekt att man inte får utreda sina bekanta på grund av jäv. Att ge stöd åt sina bekanta är dock något helt annat än att ”utreda” dem och jag har inte i materialet sett något utredningspapper från nätverket. Nätverksmötet den 8 dec har såvitt jag förstår utredarna själva varit medansvariga för. Utredarna vänder sig tydligen även här emot det kritiska tänkande som bestått i t.ex. att nätverket ”ifrågasatt utredarnas bedömning

och kompetens”. Varför skulle inte ett nätverk kunna ägna sig åt kritiskt tänkande och agerande? Dessutom

framgår det av min granskning att det finns saklig grund för ifrågasättande. Socialtjänsten gör rejält bort sig i ett demokratiskt sammanhang genom att motarbeta kritiskt tänkande och medborgares agerande. Om

nätverket varit svagt eller passivt så skulle det antagligen också framställts negativt. Vad gäller frågan om jäv och utredande så upplyser utredarna inte läsaren om att familjehemmet är i högsta grad jävigt genom sitt ekonomiska beroende till och frekventa kontakter med socialtjänsten. Det framgår av texten att familjehemmet fått förse utredningen med uppgifter och jag har även påtalat hur familjehemsmamman tillåtits bryta in i utredande samtal mellan utredarna och barnet. Utredarna verkar även beklaga sig över att ingen i nätverket tror på vad Peter säger och att ”alla tror sig veta hur det fungerar hemma hos

familjen”. Det förtjänar att påpekas att nätverkets medlemmar varit hemma hos familjen upprepade

gånger skulle jag förmoda (utredarna är ointresserade av att klarlägga sådant i utredningen). Utredarna däremot har skaffat sig en uppfattning om Peters uttalanden utan att någonsin ha varit hemma hos familjen vad jag förstår av handlingarna.

17. Under avsnittet ”Risker för Peters hälsa och utveckling” för utredarna in textstycken där en del verkar härröra från K Killén 1993 och något lite från J Cullberg 2001. Vad utredarna vill säga med referatet av Cullberg angående Freuds omstridda teoretiska modell för det mänskliga psyket går inte att förstå av texten. Jag förstår inte ens om den är tänkt att avse barn eller vuxen. Givetvis säger ett sådant inklippt teoriavsnitt inget om det här aktuella fallet. Vad gäller referatet av Killén är det oklart hur långt i texten det sträcker sig. Teorin verkar här utgå från att övergrepp faktiskt ägt rum. Utredarna har inte i sin utredning ens tagit upp detta som en frågeställning och inte heller utrett och visat att övergrepp ägt rum. Även om övergrepp skulle ha ägt rum i det aktuella fallet, så går det inte utan vidare att hävda att teorin gäller. Att glida från generella påståenden som härrör från egenskaper hos grupper av människor över till enskilda fall utgör ett välkänt tankefel, inte minst i sociala utredningar. Man måste faktiskt visa att teorin gäller i det enskilda fallet. Att teorier kan ge upphov till hypoteser (som då skall empiriskt prövas) i enskilda fall är en annan sak. Det är inte sakligt eller vetenskapligt acceptabelt att hantera generell teori på det missledande sätt som utredarna här gör. Det bör tilläggas att teorier ofta är svagt underbyggda och även omstridda, dvs. de kan ofta vara i sak felaktiga. Detta är ytterligare ett skäl till varför de måste hanteras med försiktighet eller bör undvikas, i synnerhet i papper som inges till domstol med de krav på säkerhet som då råder. Att mer svagt underbyggda teorier kan tillämpas vid behandling är en annan sak, eftersom man där löpande kan pröva och korrigera en teoris missvisning. Men naturligtvis skall inte ens en svag teori tillämpas när en förutsättning som fysiskt övergrepp inte är påvisad. Behandling kan skada om den sker på felaktiga grunder.

Utredarna för även ett anmärkningsvärt resonemang om föräldrarnas brist på empati, som de

verkar smalt, vagt och utan specificering grunda i att de ”inte uppvisat någon adekvat oro för det han sagt”. Utredarna hävdar även att ”Men det viktigaste är ändå att man tar hans ord på allvar och möter honom

i det”.

Det förtjänar att anmärkas att till skillnad från utredarna så vet föräldrarna om Peter blivit misshandlad i hemmet eller inte. Om de vet att han inte blivit det, så är det svårt att se varför de skulle behöva uppvisa ”adekvat oro” eller ta Peters ord ”på allvar” i den meningen att de skulle vara sanna. Att hålla med ett barn eller vuxen om att något osant är sant kan t.ex. leda till etablerande av falskt minne. Däremot upplever säkerligen en förälder i en sådan situation att det föreligger ett psykologiskt problem. Det förtjänar även att nämnas att inom personlighetspsykologin så räknar vi inom forskning och utbildning med att människor uppvisar rätt stora variationer (s k

normalvariation) och socialutredares benägenhet att vilja föreskriva hur människor skall vara som personer och bete sig framstår som mycket okunnigt och som en anmärkningsvärd människosyn med totalitära tendenser.

Det bör även påpekas att det i utredarnas resonemang här saknas situationsprecisering. Det kan inte vara särskilt mycket tid (oredovisat i utredningen som mycket annat) som utredarna ägnat åt att tala med föräldrarna, några få timmar kanske. Vad föräldrarna uppvisat, uttalat, känt, tänkt etc. under den övriga tiden kan inte utredarna veta. Till detta kommer en felkälla som observatörseffekter – när allt man säger kan användas emot en så säger människor ofta inte så mycket i närvaro av dem som kan anklaga en. I utredningstexten finner jag ingen saklig grund för utredarnas påståenden om empatibrist. Däremot kan konstateras beträffande utredarnas egen empati att de inte ens brytt sig om att besöka barnets hemmiljö eller närmare söka klara ut de två huvudhypotesernas hållbarhet. Det bör även påpekas att utredarna inte redovisat någon kompetens för att göra personlighetsbedömningar, t.ex. psykologkompetens, varför det här är frågan om kompetens- överskridanden. Det kan tilläggas att personlighetsbedömning är ett mycket komplext och svårhanterligt område inom psykologin, där olika synsätt och teorier figurerar.

grund för omhändertagande oavsett vad som faktiskt hänt i hemmet. Det är naturligtvis illa om Peter har misshandlats, men utredarna har inte utrett denna fråga utan nöjt sig med att anta att så är fallet i en hel del resonemang. Utredarna hävdar felaktigt i sak att

”Oavsett om det han säger är sant eller inte så är det oroväckande och signaler på att Peter inte haft det bra.”

Om det är ”oroväckande” för utredarna är givetvis irrelevant. Det är sakomständigheter som är relevanta, inte utredarnas känslor. Det föreligger idag en omfattande forskning av ledande internationella forskare inom områden som minne och samtalspåverkan av barn, t.ex. Ceci, Loftus och mängder av medarbetare, som visat att det för en betydande andel av barnen uppkommit felaktiga svar vid ledande och upprepade frågor och att falska minnen kan uppkomma med en minimal påverkan och stöd från omgivningen. I detta fall så har Peters första uppgifter enligt den anförda dokumentationen (som inte är sakligt godtagbar genom utredarnas försummelser) uppkommit efter upprepning av samma fråga och effekt av upprepning, förväntan och åtföljande socialt stöd kan mycket väl föreligga.

Om detta är vad som hänt så behöver det Peter sagt inte vara signal på att han inte haft det bra. Det är inget fel i hemmet om felaktiga uppgifter uppkommer genom utfrågning, förväntan eller stöd i en eller flera andra miljöer, som föräldrarna inte kontrollerar.

Utredarna har inte genom utredning eliminerat denna möjlighet och därmed håller inte det kategoriska påståendet om att det Peter sagt utgör signaler på att Peter inte haft det bra.

Det finns därmed åtminstone en nära tillhands liggande annan förklaring till Peters uttalanden som inte innebär att han blivit misshandlad eller utsatt för något annat olämpligt i hemmet. Det kan väl även diskuteras om det faktum att Peter är äldst av tre små barn och fått minskad uppmärksamhet på grund därav innebär att han inte haft det bra – det gäller i så fall många andra barn. Detta är en alternativ förklaring eller kanske samverkande förklaring som framförts från föräldrahåll till Peters uttalanden i förskolan. Det citerade uttalande klargör att utredarna inte förmår tänka sig sådana andra möjliga förklaringar som inte innebär att Peter far illa.

Utredarna påstår även att

”Det är även oroväckande att ingen i nätverket tror på Peter och möter honom i det han säger.”

Utredarnas känslor är även här irrelevanta. Att ingen i nätverket tror på Peters uttalanden är ett faktum som något talar emot sanningshalten i dennes påståenden. Om Peters uttalanden är felaktiga så är det inte särskilt lämpligt att ge stöd åt dem. Däremot behöver inte ett nätverk deklarera sin upp- fattning för Peter och bör kunna respektera en annan uppfattning hos Peter.

Även följande påstås.

”Utredarna bedömer att föräldrarna uppvisar en oförmåga att se och möta Peters behov samt att de uppvisar emotionella brister i sitt föräldraskap...”

Jag har svårt att finna någon saklig grund för denna vaga retorik. Utredarna har t.ex. aldrig besökt hemmiljön och gjort några som helst observationer av vanligt vardagssamspel i familjen. Det vore föga rimligt att anse det faktum att föräldrarna har en annan uppfattning om vad som skett vara en saklig grund för att hävda ”oförmåga” och ”emotionella brister” i föräldraskapet i allmänhet. Med denna typ av vag språklig retorik skulle man givetvis kunna hävda att vilket barn som helst behöver omhändertas och då utan att ens ha besökt hemmet.

19. Fallet är översvämmat av felkällor och vita fläckar, delvis beroende på brister i utredningsmetodiken. En berättigad fråga är om det går att avgöra den utlösande frågan om huruvida mamma försökt strypa Peter eller inte. Frågan går förmodligen inte att avgöra med full säkerhet någonsin utan det måste i så fall bli frågan om sannolikhetsbedömningar med sämre underlag än som behövt vara fallet om utredarna varit noggrannare och riktat in sig på det som behövde utredas noga i stället för på olika perifera omständigheter och på egna känslor och fabuleringar. Jag skall nedan skissera

en för- respektive emot- analys med två alternativa hypoteser rörande den händelse som givit upphov till utredningen.

Föräldrarnas version och Peters första version: ramla med snöre runt halsen vid lek

- stöds av faderns påstådda iakttagelse av att Peter föll med ett snöre han själv satt runt halsen - är väl förenlig med läkarbedömningen av skadan enligt läkaren

- är väl förenlig med två av de tre första svaren som Peter avger på förskolan (dvs. att han strypt sig själv) innan han utsätts för ytterligare påverkan

- eventuellt är Peters uttalanden i polisförhöret och åklagarens avskrivning förenliga med denna version (reservation för att jag inte haft tillgång till dem)

- att den utpekade modern vill att en psykolog ska träffa Peter (sid. 17 i utredningen) och hjälpa honom att sortera i hans fantasier är inte väl förenligt med att modern skulle vara förövare av vare sig strypförsök med skosnöre eller inlåsning eller annat våld i familjen, därför att modern inför en sådan åtgärd

säkerligen, om hon är förövare, inser risken för både vanära, åtal och fällande dom. En förövare vill inte ha insyn i familjen.

- väl förenlig med föräldrarnas version är att Peter obestridligen lämnat vissa felaktiga uppgifter (minst två den 22 nov i förskolan) och därmed ingår det i hans beteenderepertoar att kunna uttala felaktiga uppgifter.Det har även påtalats av förskolepersonal att Peter kan driva ståndpunkter som är felaktiga. - att Peter vill återvända hem från familjehemmet är inte så väl förenligt med att han skulle ha blivit misshandlad hemma.

- något stöd åt föräldrarnas version ges även av nätverket – det ter sig inte rimligt att så många personer skulle samstämmigt ta parti för föräldrarna mot Peter om de uppfattat att Peter inte hade det bra. Exempelvis förekommer det ibland att nära släktingar gör anmälningar rörande att barn far illa. Mot versionen talar andra, upprepade uppgifter från Peter om att mamma strypt honom m.fl.. Det kan beträffande denna version allmänt anmärkas att det inte torde vara särskilt ovanligt att små pojkar i Peters ålder faller vid lek och att omständigheterna inte sällan ter sig underliga. Huruvida det kan ha gått till just så som föräldrarna anför har utredarna struntat i att undersöka. Peters misshandelsversion: strypning med skosnöre

- stöds av flera påstådda (inte nödvändigtvis korrekt återgivna) uttalanden från Peter i förskolan, till offentliga biträdet och i familjehemmet

Mot versionen talar uppkomsthistorien med dess förändring av uppgiften (att mamma strypt honom är den tredje versionen han kommer upp med och den kan ha tillkommit och befästs genom faktorer som förväntanseffekter och positiv uppmärksamhet)

Mot versionen talar även att det inte redovisats något sammanhang/situation kring den påstådda misshandeln med skosnöre. Hur såg förloppet ut före och efter? Hur uppkom händelsen?

Mot versionen talar även en del omständigheter enligt ovan som är väl förenliga med föräldrarnas version. Det bör anmärkas kring denna version att våldsbeteendet i samhället är ojämnt fördelat och att

grovt våld vanligen begås av unga män (ofta 20-30 års ålder). Äldre personer och särskilt

kvinnor har mycket lägre våldsförekomst. Det framstår som ett mycket sällsynt fenomen att en 40-årig mor, såvitt framgått utan psykisk störning, skulle dra åt ett skosnöre runt sin 5-årige sons hals. Såvitt jag förstått materialet har inte heller framkommit några belägg för att våldsbeteende skulle tidigare under alla de förflutna åren ha ingått i moderns beteenderepertoar.

Det bör även anmärkas att utredarna underlåtit att kritiskt pröva versionen med skosnöre-strypning (frånsett polisförhör), t.ex. genom att konfrontera kunniga läkare med denna version i relation till skadans utseende.

Sammanfattningsvis står mot varandra ofullständigt utredda

- en version där en såvitt kan förstås rätt normal mamma utan psykisk störning skall ha dragit ett skosnöre runt sin 5-årige sons hals och dragit åt och

- en version där en 5-årig pojke skall ha klättrat upp på sin systers läragå-stol, lagt ett snöre med en skallra i ändan runt halsen och ramlat ner

Det är inte min sak här att göra ett val och i synnerhet inte på grundval av en utredning på den här undermåliga kvalitetsnivån. Vad jag främst vill peka på med uppställningen ovan är

behovet av tydlig för- respektive emot analys av alternativa hypoteser i en utredning av detta slag. Det kan gå att komplettera argumenten som redovisats ovan. Det har inte varit mitt uppdrag att utreda frågan och det kan finnas fler relevanta argument. Jag kan inte se att utredarna någonstans

har ambitionen att göra någon systematisk för- respektive emot- analys.

Sammanfattande bedömningar

Logiskt är det anmärkningsvärt att utredarna inte har redovisat någon för utredningsarbetet styrande frågeställning inriktad på att utreda vad som faktiskt hänt i hemmet och de angivna frågeställningarna och utredningens innehåll visar att utredarna ägnat frågan föga uppmärksamhet och ägnat sig åt att sammanställa material kring annat. Extremt subjektiva och ohållbara resonemang förs kring föräldrarnas föräldraförmåga och nätverket. Inriktningen på att söka efter och fabricera fel, att felmaximera, och undvika resursanalys är tydlig. I slutbedömningen hanterar utredarna frågan om fysisk misshandel utan att ha utrett den

och hanterar även frågan om föräldraförmåga utan att ha kunnat förete en rimlig saklig grund för

bedömningarna. Det görs ingenstans i utredningen ens någon ansats till för- respektive emot- argumentation kring huvudhypoteserna och utredarna behärskar inte alls hypotestänkande. Felkällor vid uppkomst av uppgifter verkar ligga utanför utredarnas tankesfär. Den inställning till kritiskt tänkande och den människosyn som kan iakttas i texten framstår som föga lämplig i ett demokratiskt rättssamhälle.

Dokumentationen är undermålig och bristerna i noggrannhet vad gäller bestyrkanden från uppgiftslämnare, förekomst av hörsägen, underlåtenhet att ge berörda replik, frånvaro av elementära specifikationer av sådant som t.ex. datum, platser, närvarande personer, syften och varaktigheter för samtal och observationer m.m. utgör enbart det mer än tillräcklig grund för att källkritiskt förkasta den påstådda utredningen.

Sammanfattningsvis föreligger ett metodiskt okritiskt klippkollage av obestyrkta uppgifter och resonemang som inte klarar en kritisk prövning och som är inriktade på övertalning för ett omhändertagande. Det är inte en utredares uppgift att övertala en beslutsinstans utan den är att ta fram ett sakligt underlag. Den påstådda utredningen utgör inte ett sådant sakligt underlag.

Efterskrift 2007-01-10

Denna nu något justerade skrift ingavs som sakkunnigyttrande till länsrätten från föräldrarnas juridiska ombud. I domen bestämdes att Peter skulle få återvända hem från familjehemmet. Socialnämnden överklagade

inte domen.

Kommentar om källkritik

I utredningen säkerställs inte påstådda uppgifter på lämpliga sätt, t.ex..genom bestyrkanden från uppgiftslämnare och genom systematisk replikering från de av uppgifterna berörda. Inte heller görs kontroller i

övrigt genom t.ex. rättsläkarbedömning och hembesök. Det föreligger dessutom en mängd tankefel, som sammanfattas nedan. Ur källkritisk synpunkt föreligger ett s.k. källkritiskt kluster (grupp av anledningar att förkasta utredningen i dess helhet). En grundläggande princip i källkritisk metod är att förkasta uppgifter när det föreligger sakliga grunder att misstänka fel. Det behöver alltså inte bevisas att t.ex. ett påstående eller en hel utredning är fel för att förkasta dem, vilket vore ett orimligt krav. Bevisbörda har däremot den som påstår att något är fallet. I detta fall har utredarna bevisbördan för den tes de driver, men fullgör inte

bevisbördan.

Tankefel: en sammanfattning

Ett flertal viktiga metodfel och tillhörande tankefel (se t.ex. Edvardsson, 2003, 2009; Pohl, 2004; Reisberg, 2007) förekommer i utredningen. Jag söker klargöra dem i följande lista.

- alternativ hypotes om skada vid lek ignoreras

- cirkulär logik används övergripande på så sätt att det förutsätts att misshandel ägt rum och sedan försöker utredarna att fabricera evidens som tänks ge stöd åt utgångspunkten, som inte kritiskt prövas

- dokumentationsfel, när inte berörd personal var för sig och omgående skrivit ner vad som förevarit mellan dem och barnet

- ekologiskt representativitetsfel, dvs. påståenden görs utifrån påstådda iakttagelser i en icke naturlig miljö (familjehemmet med andra närvarande personer), vilket innebär generaliseringsfel

- evidensfabrikation, dvs. triviala uppgifter letas upp eller konstrueras och skrivs in i utredningen som om de har något sakligt värde

- extremt subjektiv ”tycka-tro-känna-uppleva”-metodik, vilken innebär en sammanblandning av bedömaren med den bedömde; oförmåga till klar

gränsdragning mellan bedömaren och den bedömde – bedömarens känsloliv, ”oro” etc. har inte med saken att göra

- fabulering i texten i förhållande till sakläge rörande skadans utseende; även psykologiska uttalanden av fabulerande art

- flumfel, dvs. utredarna verkar inte ha gjort klart för sig vare sig syften/

frågeställningar eller principer för urval av situationer och material – sådana skall självklart öppet redovisas - föreskrivningsfel, dvs. söker med ohållbara resonemang föreskriva vad

föräldern bör säga till sitt barn och även föreskriva nätverket vad det bör göra - förnekande av betydelsen av kritiskt tänkande och av grundlagsskyddad yttrandefrihet hos förälder; oförmåga att se kritiskt tänkande som en resurs - förväxlingsfel mellan allmän teori och aktuellt fall

- glidningsfel begås i resonemang, t.ex. hävda att A gäller och att då även B gäller utan att på minsta sätt fullgöra bevisbördan

- hörsägenuppgifter figurerar (tankefel att sådana kan användas) - ignorerar att göra för- respektive emot-analys kring hypoteser

- ignorerar felkällor, t.ex. förväntanseffekter, att familjehemsmamma är närvarande vid utredande samtal - imperfecta enumeratio, dvs. ofullständig uppräkning, att missa andra

möjligheter

- kompetensöverskridande vid personbedömning

- källredovisning utan namn (tankefel att det inte skulle spela roll vem som gjort en iakttagelse)

- logiskt styrande frågeställningar används inte (tankefel att de inte behövs)

- noggrannhetsfel och säkerställandefel, t.ex. struntar utredarna i sådant som bestyrkanden

av sammandrag från uppgiftslämnare, i att låta berörda systematiskt replikera, i att göra hembesök, i att begära skriftlig redovisning från anmälare, i att kontrollintervjua anmälare osv.

- påverkansfaktorers eventuella inverkan förbises, t.ex. tydliggörs inte de förväntningar som riktats från vuxna mot barnet. Utredarna verkar sakna insikt om möjligheten av sådan påverkan (bl.a. doktrinen om utredares nollpåverkan

- struntar i att följa upp uppgifter från föräldrar angående hur skada uppkommit - strävan efter felmaximering kring föräldrarna (i stället för att seriöst söka utreda vad som faktiskt hände)

- undvikande av information som skulle kunna vara motsägande (t.ex. genom att underlåta hembesök), närmast ett slags utredningsobstruktion, dvs. saboterande underlåtenhet att inhämta viktig information

- undvikande av resursanalys för föräldrarna och familjen

- utredarna struntar i uppföljning av viktiga uttalanden från barnet om att han inte vill vara i familjehemmet utan vill hem

- utredningen konstrueras som ett övertalningsdokument, inte som ett noggrant och sakligt beslutsunderlag

- utvecklingspsykologiskt tänkande används inte (tankefel att barn fungerar som vuxen) - vad gäller människosyn och synen på kritiskt tänkande ställer sig

utredarna utanför det demokratiska rättssamhället – antidemokratiskt tankefel Referenser

Baddeley, A., Eysenck, M.W., Anderson, M.C. (2009). Memory. UK, Hove: Psychology Press. Edvardsson, B. (2003). Kritisk utredningsmetodik – begrepp, principer

och felkällor. 2:a rev. uppl. Stockholm: Liber. (omtryckt 2008 och 2009)

Edvardsson, B. (2009). Tankefel inom vardag, yrkesliv och politik. Örebro universitet, Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete. Utbildningsskrift. (fulltext på DiVA)

Pohl, R. (2004). Cognitive illusions: A handbook on fallacies and biases in thinking, judgement and memory. New York: Psychology Press.