Sida 1 av 38
Självständigt arbete (15 hp)
Författare Program/Kurs
Oscar Roxendal OP SA 18-21
Handledare Antal ord: 11917
Mariam Bjarnesen Beteckning Kurskod
1OP415
ROLLER OCH RELATIONER I GEORGIENKRIGET:
EN TEORIKONSUMERANDE STUDIE OM ICKE-STATLIGA AKTÖRER
ABSTRACT:
Non-state actors have for centuries been used by states in order to achieve their strategic ends in armed conflicts. Even though the reasons and motives, as well as the possible consequences, often are subject to research within the field, few have investigated what roles the irregulars might have in a conflict and their relations with a state actor. This study examines the roles that non-state ac-tors had in the Georgian war. Through a qualitative text analysis, the level of coordination with a state and what type of value they added to the state’s regular forces was analyzed, in an attempt to categorize the groups according to Rauta’s theory. The results of the research shows that analyzed non-state actors may have had different roles from the time leading up to the war, during and after the war ended. This may indicate that they are more dynamic in their roles and relations with a state than it may appear and could point to how non-state actors may be used in the future.
Nyckelord:
Sida 2 av 38
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 3
1.1PROBLEMFORMULERING ... 3 1.2FORSKNINGSÖVERSIKT ... 6 1.2.1 Forskningslucka ... 11 1.3SYFTE ... 11 1.3.1 Forskningsfråga ... 11 1.4AVGRÄNSNINGAR ... 11 1.5DISPOSITION ... 122. TEORI ... 13
2.1RAUTAS KATEGORISERINGSTEORI ... 13 2.2VAL AV TEORI... 162.3KRITIK MOT TEORI ... 16
3. METOD ... 17
3.1FORSKNINGSDESIGN ... 17
3.2RELIABILITET OCH VALIDITET ... 18
3.3FORSKNINGSETIK ... 19 3.4MATERIALDISKUSSION ... 19 3.5OPERATIONALISERING ... 20
4. ANALYS ... 23
4.1SYDOSSETISKA SEPARATISTER ... 23 4.2ABCHAZISKA SEPARATISTER ... 27 4.3FRIVILLIGA ... 305. AVSLUTNING ... 32
5.1SVAR PÅ FRÅGESTÄLLNINGEN ... 32 5.2DISKUSSION ... 33 5.2.1 Resultat ... 33 5.2.2 Teori... 34 5.2.3 Material ... 345.3RELEVANS FÖR YRKESUTÖVNING SOM OFFICER ... 35
5.4VIDARE FORSKNING ... 35
Sida 3 av 38
1. Inledning
1.1 Problemformulering
Förekomsten av icke-statliga aktörer i väpnade konflikter är inte ett modernt fenomen. Redan under 1700-talet använde länder som Österrike och Ryssland irreguljära styrkor till stöd för de reguljära. I Österrikes fall användes bland annat husarer, och i Rysslands fall kosacker. Husarerna och kosackerna var vana vid strid, och ansågs generera fördelar när de användes som komplement till ländernas egna arméer.1 Även idag använder stater icke-statliga aktörer i väpnade konflikter för att uppnå sina mål. Bland de samtida exemplen återfinns återigen Ryssland, som använt sig av både privata militära företag och olika miliser i konflikterna i Ukraina och Syrien,2 men även USA. Amerikanerna använde lokala stammar och miliser i Irak för att kämpa mot upproret som tog fäste efter Saddam Husseins fall.3 De senaste fem åren har USA även stöttat kurdiska miliser i Syrien och Libyen som en del i kriget mot IS.4 Användandet av irreguljära styrkor är alltså inte begränsat till en viss statlig aktör, geografiskt område eller specifik plats i tiden.
Det finns olika sätt en stat kan välja att använda en irreguljär aktör. Forskning inom området belyser olika sätt en statlig aktör kan tillämpa beroende på hur den icke-statliga aktören bidrar till konflikten. ’Proxy’, eller ombud, beskrivs ofta av forskare på liknande sätt. Ombud an-vänds i en konflikt bestående av tre parter, där en aktör får stöd av en annan i sin konflikt mot den tredje. Den som mottar stödet, ombudet, är oftast icke-statlig, och den stöttande aktören försöker indirekt uppnå sina egna utrikespolitiska mål gentemot den tredje genom den icke-statliga aktören, ombudet.5 Ett annat sätt är genom att en stat nyttjar sig av ’auxiliary’. I det fallet fungerar de icke-statliga grupperna som ett stöd till en stats reguljära styrkor, och strider
1 Sibylle Scheipers, Unlawful Combatants: A Genealogy of the Irregular Fighter (Oxford: Oxford University
Press, 2015), 37.
2 Emmanuel Karagiannis, ”Russian Surrogate Warfare in Ukraine and Syria: Understanding the Utility of
Mili-tias and Private Military Companies,” Journal of Balkan and Near Eastern Studies, (2021): 1.
3 Brian Glyn Williams, ”Fighting with a Double-Edged Sword? Proxy Militias in Iraq, Afghanistan, Bosnia, and
Chechnya,” i Making Sense of Proxy Wars: States, Surrogates & the Use of Force, ed. Michael A. Innes (Dulles: Potomac Books Inc, 2012), 67.
4 Kim R. Cragin, ”Tactical Partnership for Strategic Effects: Recent Experiences of US Forces Working by, with,
and through Surrogates in Syria and Libya,” Defence Studies 20, nr. 4 (2020): 324, 326.
5 Vladimir Rauta, ”A Structural-Relational Analysis of Party Dynamics in Proxy Wars,” International relations
Sida 4 av 38 ofta tillsammans med dessa i stället för att, som i fallet med ombud, ofta helt ersätta de regul-jära styrkorna.6 Vilket begrepp som används för att beskriva en icke-statlig aktör som deltar i
en väpnad konflikt kan skilja mellan grupperna inom en konflikt, beroende på hur de förhåller sig till en reguljär styrka och vilka motiv som ligger bakom.
Anledningarna bakom det moderna användandet kan ses på olika sätt. Karagiannis anser att det försett Ryssland med medel att undvika påföljder inom det internationella samfundet, po-sitivt påverkat den inhemska opinionens syn på konflikterna samt lett till fördelar för de re-guljära förbanden.7 Rauta menar istället att de icke-statliga aktörerna i Ukraina använts för att delvis rättfärdiga den ryska interventionen på Krim-halvön samt skapa en buffertzon i de syd-östra delarna av landet genom att stötta separatister som i olika stor utsträckning strävar efter självständighet från Kiev.8 Utifrån mer generella perspektiv anser Hughes att statliga aktörers användning av proxies vanligtvis motiveras av tre strategiska mål. De tre målen är att tvinga en motståndare till eftergifter, störa och försvaga motståndaren samt att skapa en politisk för-ändring hos motståndaren.9 Medan Krieg och Rickli anser att anledningen till att stater använ-der sig av externa surrogates är för att ta avstånd från det väpnade våldet. På så sätt minskar staten den ekonomiska, mänskliga och politiska kostnaden som krig historiskt sett har haft. Staten har därigenom möjlighet att utföra sin internationella agenda utan att behöva använda sina egna medborgare.10
Under de senaste årtiondena har en ny krigföringsteori tagit allt större plats inom forskning kring samtida konflikter, framförallt de som involverar Ryssland, nämligen hybridkrigföring. Kortfattat lyfter teorin fram att slagfält inom olika arenor, aktörer och operationer kombineras inom en och samma konflikt i syfte att skapa en tvetydighet som kan utnyttjas för att dölja de strategiska målen som ligger bakom konflikten. Inom hybridkrigföring förekommer flertalet icke-statliga aktörer inom flera arenor, med olika roller och syften.11 För att öka förståelsen kring de irreguljära gruppernas roll i våldsutövningen har Rauta tagit fram en kategoriserings
6 Vladimir Rauta, ”Proxy agents, auxiliary forces, and sovereign defection: assessing the outcomes of non-state
actors in civil conflicts,” Southeast European and Black Sea Studies 16, nr. 1 (2016): 103.
7 Karagiannis, ”Russian Surrogate Warfare,” 6. 8 Rauta, ”Proxy agents,” 103-104.
9 Geraint Alun Hughes, ”Syria and the Perils of Proxy Warfare,” Small wars & insurgencies 25, nr. 3 (2014):
523-524.
10 Andreas Krieg, och Jean-Marc Rickli, ”Surrogate Warfare: The Art of War in the 21st Century?” Defence
Studies 18, nr. 2 (2018): 117-118.
11 Vladimir Rauta, ”Towards a typology of non-state actors in ‘hybrid warfare’: proxy, auxiliary, surrogate and
Sida 5 av 38 teori för att öka förståelsen om vilka strategiska roller icke-statliga aktörer kan ha gentemot andra reguljära och irreguljära parter inom en konflikt som faller under hybridkrigförings be-greppet.12
Genom århundradena har icke-statliga aktörer använts av statliga aktörer på olika sätt i olika strategiska syften. Irreguljära styrkor har i vissa fall ökat de reguljära styrkornas förmåga ge-nom att strida jämsides med densamma, medan de i andra fall har ersatt de reguljära och stri-dit i deras ställe. De bakomliggande orsakerna till deras användning i konflikter kan skilja sig åt, från att bland annat legitimera en stats intervention i en inhemsk konflikt till att minska kostnaden för en stat att uppnå sina strategiska mål. Samtidigt, medför de irreguljära grup-perna ett sätt för staten att undvika oönskade konsekvenser inom den internationella politiken.
Ett exempel, utöver Ukraina, på en samtida konflikt där icke-statliga aktörer användes av en statlig aktör är kriget i Georgien 2008. De olika irreguljära styrkorna, både de inhemska sepa-ratisterna och de frivilliga ryska styrkorna, spelade en stor roll i Rysslands framgång. I Sydos-setien uppskattades det att flera tusen irreguljära soldater deltog, och i Abchazien uppskatta-des separatisternas styrka till närmare 10 000 soldater.13 Men, trots det stora antalet
icke-stat-liga aktörer som deltog i striderna, har inga studier i nuläget identifierats som undersökt vilka roller dessa hade gentemot Ryssland, eller hur de förhöll sig till de ryska styrkorna.
I och med att irreguljära aktörer används i olika syften av en stat och på olika sätt deltar i det väpnade våldet i en konflikt, finns det en vinning i att kartlägga icke-statliga aktörers roller och relationer. Genom att systematiskt bedöma de stridande grupperna i en konflikt, kan en ökad förståelse av konflikten uppnås samt ge en indikation om hur en statlig aktör kan tänkas agera i framtida konflikter.
12 Rauta, ”Towards a typology,” 869.
13 Ariel Cohen, och Robert E. Hamilton, ”The Russian Military and the Georgian War: Lessons and
Implica-tions,” i Russian Military: Ground Force Modernization and Georgia War Lessons, ed. Alessandra R. Guardano (Hauppauge: Nova Science Publishers, 2012), 40, 55.
Sida 6 av 38
1.2 Forskningsöversikt
Nedan följer en översikt av forskningen inom statliga aktörers användande av icke-statliga ak-törer i samtida krigföring. De artiklar och bokkapitel som valts visar på att olika motiv kan ligga till grund för användandet, och har främst utgått från konflikter där USA och, eller, Ryssland deltagit och använt irreguljära aktörer som en del i sin strategi.
Cragin analyserar de utmaningar som uppstått i USAs militära partnerskap med irreguljära ak-törer i kontraterrorism operationer. Artikeln undersöker USAs partnerskap med miliser i Sy-rien och Libyen, i deras gemensamma strider mot IS i respektive land, och specifikt i anslut-ning till av Kobane, Sirte och Raqqa.14 USAs regering ställdes inför ett dilemma när de insåg att IS expansion i mellanöstern var utom kontroll. Den egna befolkningen hade tröttnat på att skicka amerikanska trupper utomlands efter krigen i Irak och Afghanistan, varpå en strategi togs fram i syfte att minimera egen trupp i operationsområdet. Strategin syftade till att besegra IS genom att stötta markoperationer av inhemska grupperingar i kombination med precision-sanfall med hjälp av drönare. Tillvägagångssättet kallades ’by, with, and through’ (av, med och genom), och liknande förfarande hade använts i bland annat Afghanistan och Irak.15 Arti-keln kommer till slutsatserna att för att uppnå strategiska mål genom irreguljära förband, be-höver dessa ha en tydlig vilja att strida för att uppnå ett gemensamt mål, samt att relationen mellan aktörerna behöver vara begränsad i tid eller utifrån mål. Vidare lyfter Cragin även att andra stater kan komma att motsätta sig och påverka samarbeten med irreguljära aktörer.16
Cragin belyser förutsättningar och problematik kopplat till användandet av icke-statliga aktö-rer, men slutsatserna begränsas till framtida amerikansk kontraterrorism vilket kan påverka generaliserbarheten.
Krieg och Rickli anser att anledningen till varför stater använder sig av externa surrogates är för att ta avstånd från det väpnade våldet. På så sätt minskar staten den ekonomiska, mänsk-liga och politiska kostnaden som krig historiskt sett har haft. Staten har därigenom möjlighet att utföra sin internationella agenda utan att behöva använda egna medborgare.17
Krieg och Rickli argumenterar för att stater under 2000-talet är mer benägna att använda sig
14 Cragin, ”Tactical Partnership,” 319. 15 Ibid, 319-320.
16 Ibid, 330-331.
Sida 7 av 38 av surrogatkrigföring som en universallösning för att hantera risker mot den egna befolkning-ens säkerhet på en global skala.18 Genom att använda externa aktörer eller teknologiska
lös-ningar, som drönare eller cyberattacker, kan en stat mildra eller delvis flytta bördan av att föra krig och på så sätt minska belastningen på sin egen ekonomi, befolkning och regering.19 Krieg och Rickli menar att den kontext som samtida konflikter utspelar sig i har förändrats till att bli mer globaliserad och privatiserad. Även hotbilden har förändrats från en statlig aktör till en mer svårdefinierad motståndare, som geografiskt sett kan befinna sig långt borta men ändå ha förmåga att påverka staten inom dess gränser.20 Likaså har rapporteringen om konflikter blivit mer åtkomlig för civilbefolkningen genom sociala medier och internets utveckling, vilket kan påverka narrativet i en riktning som kan vända en operativ seger till strategisk förlust.21 Enligt artikeln påverkar faktorer såsom möjlighet att förneka inblandning, legitimitet, tidskänslighet, kostnader och kapacitet, en stats benägenhet att använda surrogater.22 Trots att surrogater er-bjuder ett tilltalande sätt för stater att tillhandahålla säkerhet för den egna befolkningen, så menar Krieg och Rickli att det finns risk för negativa konsekvenser. Skulle staten tappa kon-troll över surrogaten riskerar konflikten att bli utdragen och den sponsrade aktören kan miss-bruka stödet för att uppnå sin egen agenda.23 Artikeln visar på att det finns både potentiella fördelar och nackdelar för en stat att nyttja sig av irreguljära aktörer i en konflikt, och förstär-ker bilden av att statligt sponsrade icke-statliga aktörer kan bli en ny norm.
Ur Karagiannis forskning kan likheter ses med Krieg och Rickli, där även de framhäver vik-ten av att minska kostnaden för stavik-ten som ett möjligt motiv. Karagiannis undersöker Ryss-lands användande av lokala miliser och privata militära företag i Ukraina och Syrien, för att utröna vilka faktorer som kan förklara anledningen till detta.24 Användandet kan förstås som en del i rysk surrogatkrigföring, något han hävdar förekommit sedan sovjettiden.25 Karagian-nis anser att de bakomliggande faktorerna främst är för att uppnå militära fördelar, minska egna förluster och undvika rättsliga påföljder och övrig negativ påverkan på deras rykte.26 Dessa faktorer har växt fram utifrån ryska och sovjetiska erfarenheter från tidigare konflikter
18 Krieg, och Rickli, ”Surrogate Warfare,” 114. 19 Ibid, 115.
20 Ibid, 121-122. 21 Ibid, 123. 22 Ibid, 124. 23 Ibid, 127.
24 Karagiannis, ”Russian Surrogate Warfare,” 1-2. 25 Ibid, 3-4.
Sida 8 av 38 och förändringar inom det ryska samhället.27 Karagiannis menar vidare att surrogat krigföring
inte är något nytt eller unikt för en särskild stat, då bland annat länder som USA och Turkiet har använt det under 2000-talet. Däremot, anser han att de tre faktorerna har visat sig gynna Ryssland i både Syrien och Ukraina, och kommer till slutsatsen att de förmodligen avser att fortsätta utveckla surrogatkrigföringen i framtida konflikter.28 Artikeln visar på att surrogat-krigföring inte är ett nytt fenomen inom den ryska surrogat-krigföringen, och att de utifrån tidigare er-farenheter fortsatt utveckla konceptet vilket visat sig ge framgångar i samtida konflikter. Be-dömningen är även att de har för avsikt att fortsätta använda icke-statliga aktörer framöver.
Rauta anser att forskning kring konflikten i Ukraina inte har ägnat tillräckligt mycket fokus på att svara på vilka roller och ursprung de olika väpnade grupperingarna har i den sydöstra de-len av landet. I sin artikel tar Rauta därför fram en teori för att försöka strukturera skillna-derna i våldsutövningen i sydöstra Ukraina och Krim, som han hävdar i grunden strävar mot att skilja sig från Ukraina som land.29 Teorin anger att den ryska strategin kring användandet av de väpnade grupperingar som deltar i konflikten i Ukraina, har olika mål. På Krim använ-des de irreguljära aktörerna för att möjliggöra en rysk annektering av halvön, medan de i syd-östra Ukraina användes för att skapa en buffertzon, genom att stödja separatister att utropa en självständig republik. För att uppnå detta användes de icke-statliga aktörerna på olika sätt. I sydöstra Ukraina användes separatisterna som ombud (proxies), medan de på Krim tog en stödjande roll (auxiliaries).30 Rauta försöker med sin teori att leda debatten kring konflikten i
Ukraina till att undersöka vilka syften Ryssland har med interventionen, snarare än att försöka förklara utgången av den.31 Artikeln visar på att användningen av icke-statliga aktörer kan ha olika syften i en och samma konflikt, beroende på vilka strategiska mål den statliga aktören vill uppnå i operationsområdet.
Mumfords forskning kring proxy-warfare syftar till att öka förståelsen om konceptet prox-ykrig och ge förklaringar till varför de uppstår, hur de utkämpas och vilka konsekvenser de får, genom att undersöka fall från kalla kriget och kriget mot terror.32 Proxykrig definieras
27 Karagiannis, ”Russian Surrogate Warfare,” 7-9. 28 Ibid, 10-11.
29 Rauta, ”Proxy agents,” 92-93. 30 Ibid, 102-104.
31 Ibid, 105.
Sida 9 av 38 som indirekt engagemang i en konflikt av en tredje part som vill påverka dess strategiska ut-gång. De utgörs av en relation mellan en statlig eller icke-statliga aktör vilken är extern till konflikten, och deras ombud (proxy), som mottar vapen, utbildning och finansiering av den externa aktören. Mumford anser, likt Karagiannis, Krieg och Rickli, att den uppenbara anled-ningen till varför en extern aktör väljer att använda proxykrig är då det maximerar den egna vinningen medan det samtidigt minimerar risken.33 De uppstår när en aktör anser att en direkt intervention med reguljära styrkor antingen inte går att rättfärdiga, blir för kostsamt, går att undvika eller blir olagligt eller omöjligt att genomföra.34 Vidare, anser Mumford att proxykrig kan leda till någon av följande tre konsekvenser för samtliga inblandade parter. Ombudet ris-kerar att bli beroende av den statliga sponsorn, och förväntar sig stöd inom politiska, ekono-miska och militära frågor. Det kan även leda till att konflikten intensifieras och blir mer utdra-gen än vad den behövt bli,35 något som även Krieg och Rickli lyfter fram. Slutligen, riskerar användandet av proxykrig att slå tillbaka mot den statliga aktören i ett längre perspektiv. De flesta åtaganden inom proxykrig handlar om att uppnå kortsiktiga mål, i en senare situation kan sponsringen vändas mot sponsorn. Så var fallet efter USAs proxykrig i Afghanistan under 1980-talet, där talibanerna försågs med burna luftvärnssystem som efter kriget kom att säljas vidare till aktörer i Bosnien, Iran och Palestina.36
Böhmelt och Clayton argumenterar i sin forskning för att det finns två typer av auxiliary styr-kor som en stat kan använda sig av, paramilitära grupper och proregering-grupper, och att va-let av auxiliary är beroende av olika faktorer. Huvudsakligen avgörs vava-let av statens resurser och kapacitet, vilja att förneka eller ta ansvar för händelser, samt förekomsten av inhemska hot. Böhmelt och Clayton anser att forskning inom auxiliaries tenderar att se de två typerna av grupperingar som samma sak, alternativt fokuserar enbart på den ena grupperingen. Detta vill de råda bot på, genom att ta fram ett teoretiskt ramverk vilken visar på skillnaderna mellan de två, samt hur respektive grupp utvecklas.37 Utifrån de identifierade faktorerna, tar de fram tre indikatorer som de sedan undersöker. Dessa tre är statens kapacitet, regiminstabilitet och in-hemska konflikter.38 Med hjälp av en kvantitativ metod undersöker de sedan förekomsten av
33 Mumford, Proxy Warfare, 11. 34 Ibid, 29.
35 Ibid, 106-107. 36 Ibid, 108-109.
37 Tobias Böhmelt, och Govinda Clayton, ”Auxiliary Force Structure: Paramilitary Forces and Progovernment
Militias,” Comparative Political Studies 51, nr. 2 (2018): 200-201.
Sida 10 av 38 auxiliaries och de tre indikatorerna i alla länder mellan 1981-2007.39 De slutsatser Böhmelt
och Clayton drar av undersökningen är att proregering-grupper kräver mindre statlig kapa-citet, samt att de förekommer mer frekvent hos instabila regimer och i intensiva inhemska konflikter. Vidare, anser de att de två typerna av auxiliaries används på olika sätt av en stat, beroende på vilka faktorer som är närvarande.40 Artikeln visar på ytterligare faktorer som på-verkar en stats val att använda icke-statliga aktörer, och framförallt vilken typ av aktör de väl-jer.
Waldman presenterar i sin forskning en ny term för att beskriva samtida amerikansk krigfö-ring, delegerad (vicarious) krigfökrigfö-ring, och presenterar de tre huvudsakliga komponenterna han kallar för delegering, minimering av fara, och mörker.41 Med delegering menas att skifta bör-dan av att föra krig till en icke-statlig aktör, såsom miliser eller privata militära företag, något USA gjort i bland annat Irak och Afghanistan.42 Minimering av fara innebär att undvika att använda reguljära soldater i farliga situationer, för att undvika politiska och ekonomiska kost-nader som förluster medför.43 För att genomföra detta nyttjas drönare eller precisionsvapen.44 Mörker innefattar hemliga (covert) operationer med specialförband eller underrättelsetjäns-ter.45 Dessa komponenter är en manifestation av att försöka strida utan människor, politiska
eller lagliga konsekvenser och på vaga grunder.46 USAs operationer mot IS i Irak är ett exem-pel på delegerad krigföring, där främst luftangrepp nyttjas tillsammans med proxy miliser som får understöd av specialförband.47 Waldman visar på att USAs användande av
icke-stat-liga aktörer kan ses som en del i deras nya krigföring, som utvecklats sedan 2000-talets början och som använts under de senaste åren. Motiven bakom den nya utvecklingen inom den ame-rikanska militären motsvarar bland annat det Mumford lyfter avseende det som kan anses vara bakomliggande orsaker till proxykrig, och minskandet av kostnader för staten som Krieg och Rickli föreslår.
39 Böhmelt, och Clayton, ”Auxiliary Force Structure,” 214. 40 Ibid, 228.
41 Thomas Waldman, ”Vicarious warfare: The counterproductive consequences of modern American military
practice,” Contemporary Security Policy 39, nr. 2 (2018): 181-182.
42 Ibid, 189-190. 43 Ibid, 192-193. 44 Ibid, 194. 45 Ibid, 195-196. 46 Ibid, 188. 47 Ibid, 198.
Sida 11 av 38
1.2.1 Forskningslucka
Utifrån den forskning som presenterats ovan, kan man se att det finns många likheter i de mo-tiv som lyfts fram som anledningar till användandet av icke-statliga aktörer. Utöver de förde-lar irreguljära aktörer kan bidra med till de reguljära styrkorna på slagfältet, lyfter flera av forskarna fram att kostnader för staten till stor del påverkar valet. Bland dessa kostnader åter-finns ekonomiska och egna förluster, men även inom det internationella samfundet i form av skadat rykte och rättsliga påföljder. Icke-statliga aktörer medför även en möjlighet för staten att förneka inblandning i en konflikt för att därigenom undvika att ta ansvar för det som sker, men kan även ge staten en möjlighet att rättfärdiga interventionen i landet, beroende på hur de irreguljära aktörerna används. Vidare, visar även flera av forskarna att det inte bara finns för-delar förknippat med icke-statliga aktörer, utan även konsekvenser som främst visar sig som utdragna och intensivare konflikter, eller risk för framtida kostnader om den icke-statliga tören går en annan väg efter att relationen har uppnått sitt mål. Kopplat till hur irreguljära ak-törer används av staten, har forskningen inom området främst fokuserat på anledningar bakom användandet och vilka konsekvenser det kan få, snarare än vad de löser för uppgifter och var-för. Av den presenterade forskningen är det enbart Rauta som i sin forskning belyser möjlig-heten att icke-statliga aktörer kan ha olika syften i en och samma konflikt, något som visar på en möjlighet att bidra till forskningen genom att undersöka hur icke-statliga aktörer kan an-vändas.
1.3 Syfte
Syftet med undersökningen är att försöka kartlägga vilka roller icke-statliga aktörer haft i våldsutövningen i Georgienkriget, och varför de haft dessa. På så sätt eftersträvas att bidra till ökad förståelse om Georgienkriget.
1.3.1 Forskningsfråga
På vilket sätt kan Rautas kategoriseringsteori förklara icke-statliga aktörers roll i Georgien-kriget?
1.4 Avgränsningar
Undersökningen är avgränsad till våldshandlingar som förberetts eller genomförts av en icke-statliga aktör inom Georgien under åren som föranledde kriget, under kriget och fram till och med årsskiftet 2009. Anledningen till att även perioden innan och efter kriget tas med i under-sökningen är då det kan antas att förståelse kring de icke-statliga aktörernas våld under dessa perioder kan påverka förståelsen av deras roll i kriget. Vidare, återfinns en aktör i empirin, de tjetjenska bataljonerna Vostok och Zapad, som det råder oklarheter om den kan anses som en
Sida 12 av 38 icke-statlig aktör eller som en del av de ryska reguljära förbanden. Enligt vissa källor beskrivs bestå av frivilliga,48 andra beskriver de som kvasiofficiella,49 medan de även rapporteras
till-hör ryska GRU.50 Aktören kommer inte ingå i undersökningen, då det inte bedöms rimligt att samtidigt utreda huruvida bataljonerna kan anses vara en del av en statlig aktörs väpnade styr-kor eller utgöra en icke-statliga aktör i sig.
1.5 Disposition
I det andra kapitlet presenteras Rautas kategoriseringsteori med dess ingående klassificerings-kriterier och kategorier, följt av redogörelse för bakomliggande resonemang till valet av teorin för undersökningen och kritik mot teorin.
I det tredje kapitlet presenteras forskningsdesignen som använts för undersökningen. Därefter presenteras författarens resonemang kring reliabilitet och validitet samt forskningsetik, följt av materialdiskussion och operationalisering av Rautas teori.
I det fjärde kapitlet presenteras analysen av de icke-statliga aktörerna i Georgienkriget utifrån Rautas kategoriseringsteori.
I det femte kapitlet besvaras frågeställningen utifrån resultatet av analysen. Därefter följer en diskussion kring innebörden av resultatet, Rautas teori och materialet som använts. Slutligen presenteras relevansen för officersprofessionen och förslag ges på vidare forskning inom om-rådet.
48 Cohen och Hamilton, “The Russian Military,” 44.
49 Robert Hamilton, ”The bear came through the tunnel: an analysis of Georgian planning and operations in the
Russo-Georgian War and implications for U.S. policy,” i Crisis in the Caucasus: Russia, Georgia and the West, ed. Paul B. Rich (Abingdon: Routledge, 2010), 209.
50 Pavel Felgenhauer, “After August 7: The Escalation of the Russia-Georgia War,” i The Guns of August 2008:
Sida 13 av 38
2. Teori
Nedan redogörs inledningsvis för Rautas teori, vilka kriterier som påverkar klassificeringen och vad de olika kategorierna innebär. Därefter följer motivering till valet av teorin för under-sökningen samt kritik mot teorin.
2.1 Rautas kategoriseringsteori
Rauta presenterar en taxonomi av strategiska relationer mellan reguljära och irreguljära, offi-ciella och icke-offioffi-ciella aktörer inom den militära domänen av hybridaktivitet. Genom att tänka typologiskt får man en fördel av enkelhet genom att presentera ett teoretiskt produktivt sätt att fånga mångfaldsfenomenet. Klassificeringen påverkas av två hänsynstaganden, relat-ionell integration och relatrelat-ionell morfologi.51 Relationell integration beskriver till vilken grad en stat strävar efter att uppnå sina strategiska mål enbart genom att använda irreguljära styr-kor, eller om det görs i samarbete med de reguljära styrkorna. Integrationen beskriver den strukturella relationen mellan reguljära och irreguljära styrkor, och genom att skilja på ’ge-nom’ och ’i samarbete/jämsides med’ kan en differentiering göras för att avgöra om aktören är direkt eller indirekt integrerade med de reguljära styrkorna, vilket ger det första klassifice-rings kriteriet.52 Det andra kriteriet är relationell morfologi. Kriteriet gör skillnad på om relat-ionen är supplementär eller delegerande. Supplementär morfologi identifierar en relation där den icke-statliga aktören tillhandahåller kompletterande, tillförande värde genom kombination med de reguljära styrkorna. I den delegerande morfologin tillför de irreguljära styrkorna värde genom att helt ersätta de reguljära på slagfältet och inom våldsutövningen.53 Det tredje krite-riet och därmed den sista faktorn i teorin handlar beskriver den statliga aktör som den icke-statliga aktören har en relation med. Antingen, klassificeras staten som extern eller intern till konflikten.54 Rauta utvecklar inte resonemanget vidare avseende hur staterna kan klassificeras som den ena eller andra, utan exemplifierar återigen från Ukraina, där Ryssland anses vara ex-tern till konflikten medan Ukraina är inex-tern till den. Utifrån de tre klassificeringskriterierna har Rauta tagit fram fyra olika kategorier, vilka beskriver den roll och relation som en väpnad grupp kan ha gentemot en statlig aktör.
51 Rauta, ”Towards a typology,” 874. 52 Ibid, 874-876.
53 Ibid, 876. 54 Ibid, 875.
Sida 14 av 38
Auxiliary
Den första kategorin definieras som väpnade grupper som inte är en del av de reguljära styr-korna men som är direkt integrerade i den stridande strukturen, och opererar i samarbete eller jämsides med de reguljära styrkorna. Relationen till de reguljära tar en kompletterande form, där de väpnade grupperna tillsätter värde för staten genom kombination. Auxiliaries agerar därigenom som en ’force multiplier’, i defensiva eller offensiva roller, antingen genom att följa med eller bli medföljda av reguljära styrkor i operationer. De två aktörerna uppvisar ett samförstånd och arbetar tillsammans för att uppnå tvingande mål. Exempel på vad auxiliaries kan bidra med är bland annat att organisera och delta i protester till förmån för den spons-rande staten eller upprätta och bemanna vägspärrar.55 Bland de grupper som var en del av konflikten i Ukraina klassas Night Wolves och Afghan war veterans som auxiliary styrkor till Ryssland.56
Proxy
Den andra kategorin definieras som väpnade grupper som inte är en del av reguljära styrkor, men som strider för och till förmån för stater som vill påverka den strategiska utgången av konflikten medan de själva förhåller sig externt till den. Proxyaktörer är indirekt integrerade med den externa staten på så sätt att de blir deras kanal för väpnat våld, och deras medel för att uppnå strategiska mål, baserat på statens tillhandahållande av en rad av olika stöd. Grupper inom kategorin opererar genom att helt ersätta de reguljära styrkorna på slagfältet, och på så sätt tillför de värde för staten. Kategorin bestäms av att de väpnade grupperna blir de som den externa staten strider genom, och att det är en strategisk relation där de reguljära styrkorna de-legerat förandet av krig till de irreguljära. Relationen är inte linjär och enkelriktad, utan kan avvika och förändras. I östra Ukraina skapades miliser till följd av att svaga politiska grupper genom ryskt stöd förändrades till separatistrebeller som stred för olika grader av autonomi, självständighet och enande med Ryssland. De försökte strida konventionellt men opportunism och avsaknad av erfarenhet och träning ledde till begränsade framgångar. Ryssland tvingades därmed involvera sig med reguljära styrkor, efter att Ukrainas styrkor avancerade. Med hjälp av proxystyrkor försökte Ryssland föra ett indirekt krig mot Ukraina med låga kostnader ge-nom lokala miliser, i syfte att skapa en frusen konflikt i den sydöstra delen av landet.57
55 Rauta, ”Towards a typology,” 876-877. 56 Ibid, 875.
Sida 15 av 38 Donbass och Luhansk People’s Militia är exempel från konflikten i Ukraina på grupper som klassificeras som proxystrykor.58
Affiliated
Den tredje kategorin försöker identifiera en strategisk relation baserad på, liknande som i proxy-fallet, våldsdelegering från reguljära styrkor som är externa till konflikten som de vill påverka. Till skillnad från proxies, är affiliated-styrkorna direkt integrerade och arbetar i sam-arbete med eller jämsides med reguljära styrkor. Affiliated definieras som väpnade grupper vilka inofficiellt är en del av de reguljära styrkorna och som strider för och till förmån för sta-ter som försöker påverka den strategiska utgången av konflikten, medan de själva förhåller sig externt till den. Aktörer inom kategorin har en symbiotisk, formell, men även lagligt tvivel-aktig relation till staten, och agerar som dess osynliga arm. Inom affiliatedkategorin återfinns våldsamma icke-statliga aktörer som ser slagfältet som en möjlighet för vinstmaximering och inkomstackumulering, exempelvis legosoldater och privata militära företag. Kategorin presen-teras som strategiskt underordnade till den externa staten och dess reguljära styrkor, och er-bjuder staten en möjlighet att förneka händelser och skydda de reguljära från motreaktioner. Utifrån exemplet med Ukraina placeras Wagner Group i kategorin. De genomförde en bred mängd aktiviteter, där de första soldaterna som användes i landet var specialister som arbe-tade under handläggare från ryska försvarsministeriet. Deras roll var att utbilda, understödja och kontrollera proxystyrkorna i sydöstra Ukraina. Wagners soldater var en blandning av lo-kalt rekryterade och utländska soldater som stred tillsammans.59
Surrogate
Den sista kategorin definieras som väpnade grupper genom vilka reguljära styrkor från staten som är involverad i den pågående konflikten strider, antingen genom att delvis komplettera eller helt ersätta dem. Surrogatestyrkor är indirekt integrerade med de reguljära styrkorna, och tar över bördan av att strida till följd av den egna statens oförmåga att hävda sitt våldsmono-pol. Dock, ska de inte förväxlas med den lagliga utveckling som kan uppstå, genom vilken paramilitära grupper sakta integreras i de reguljära styrkorna. Surrogate skiljer sig från de andra kategorierna då de har en relation med staten vars auktoritet bestrids genom våld, den interna, och inte med en extern stat som försöker påverka utgången av konflikten. I Ukraina
58 Rauta, ”Towards a typology,” 875. 59 Ibid, 879-880.
Sida 16 av 38 exemplet, insåg Ukraina att de inte hade tillräcklig militär kraft för att möta den ryska ag-gressionen på Krim och de följande separatistiska våldshandlingarna i Ukraina. Deras lösning var frivilliga paramilitärer. Tidigt gav de ut förordningar att bilda paramilitära grupper till stöd för armén och hemvärnet. Dessa grupper finansierades nästan helt genom privata medel och några av grupperna absorberades så småningom av militären. Surrogatekategorin ger teo-rin den sista beståndsdelen som möjliggör förståelse av det komplexa kinetiska slagfältet i hy-bridkrigföring.60
2.2 Val av teori
Då undersökningen syftar till att öka förståelsen om kriget i Georgien genom att försöka ut-tyda vilka roller och kategorier de icke-statliga aktörerna kan tolkas ha, lämpar sig Rautas ka-tegoriseringsteori bra. Genom att han definierar vad de olika kategorierna har för roll i en konflikt samt hur deras relation till en statlig aktör ser ut, bör teorin kunna urskilja hur olika aktörer förhåller sig till varandra under konfliktens gång, och därigenom bidra till förståelsen om varför aktörer agerade som de gjorde. Teorin tillhandahåller även en efterlängtad tydlighet inom ett annars komplext område, vilket även kan gynna förståelsen om icke-statliga aktörer användande utanför konflikten.
2.3 Kritik mot teori
Rautas teori är relativt ny, och i skrivande stund återfinns ingen publicerad kritik mot teorin att finna genom sökningar i de databaser tillgängliga för officersprogrammet, eller via sökmo-torer som Google. Han själv lyfter fram att teorins begränsningar främst är kopplade kring att den inte implementerar de övriga arenorna inom hybridkrigföring, samt att den behöver prö-vas utanför den ukrainska kontexten som den är framtagen i. Detta är något Rauta framhåller som förslag för vidare forskning inom området,61 och som ytterligare motiverar
undersök-ningen. Författarens egen kritik mot teorin är främst att den statliga aktören inte definieras tydligare, utan anges bara som extern eller intern till konflikten.
60 Rauta, ”Towards a typology,” 880-881. 61 Ibid, 882.
Sida 17 av 38
3. Metod
I detta kapitel presenteras forskningsdesignen som används i undersökningen följt av resone-mang kring reliabilitet, validitet och forskningsetik. Slutligen presenteras en materialdiskuss-ion där även källkritik återfinns, samt operatmaterialdiskuss-ionalisering av Rautas teori.
3.1 Forskningsdesign
Uppsatsen strävar efter att undersöka Georgienkriget för att se om Rautas teori avseende kate-gorisering av icke-statliga aktörer kan öka förståelsen om konflikten. Av den anledningen har en teorikonsumerande studie valts för undersökningen, vilken lämpar sig väl i undersökningar där huvudfokus ligger på att, med hjälp av teori, förklara fallet.62 Teorin som används i
upp-satsen har inte en förklarande ambition, utan syftar till att kategorisera fenomenet med icke-statliga aktörer som deltar i den kinetiska delen av konflikten. Undersökningen kommer där-för inte där-försöka där-förklara hur väpnade grupper påverkade utgången av fallet, utan snarare öka förståelsen om konflikten utifrån perspektivet av icke-statliga aktörer. En teorikonsumerande studie kan även ge indikationer på om tilltron till teorin kan stärkas eller försvagas, beroende på hur väl den kan bidra till att förklara fallet.63 Det är inte undersökningens ambition att kunna generalisera teorins duglighet, utan att prova om teorin kan hjälpa till att förklara och fördjupa förståelsen om konflikten.64 Detta lämpar sig även väl för undersökningen då teorin som används är relativt ny, och inte har prövats utanför det fallet där den utvecklades
För att tolka materialet som används i uppsatsen har kvalitativ textanalys valts som metod. Den utgår från att det finns en dold mening i texterna som används till empirin, och att för att få svar på forskningsfrågan krävs en noggrann genomläsning där analysverktyget används för att ta fram det implicita ur texten.65 Detta lämpar sig väl för undersökningen, eftersom relat-ioner och roller mellan aktörer ofta döljs, och för att kunna tydliggöra dessa behövs en mer kvalitativ analys.
Processen för att analysera materialet har bestått av en inledningsvis övergripande genomläs-ning för att författaren ska få en bättre översikt av helheten av empirin som använts. Vid en
62 Peter Esaiasson, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson, Ann E. Towns, och Lena Wängnerud, Metodpraktikan:
konsten att studera samhälle, individ och marknad, 5 uppl (Stockholm: Wolters Kluwer, 2017), 42.
63 Ibid, 43. 64 Ibid, 89-90. 65 Ibid, 211.
Sida 18 av 38 ytterligare genomläsning påbörjades även kartläggningen av vilka grupperingar som varit framträdande i konflikten, för att med hjälp av flera källor börja uttyda på vilket sätt de delta-git och hur de kan förstås med hjälp av teorin. Därefter har analysverktyget med de operation-ella indikatorerna används vid upprepade genomläsningar av materialet, för att hitta möjliga tolkningar av texternas underliggande budskap och hur dessa kan förklaras med hjälp av teo-rin.
3.2 Reliabilitet och Validitet
Hög reliabilitet uppnås genom att det i undersökningen saknas osystematiska fel, som exem-pelvis försummelse och slarvfel under bearbetningen av den insamlade datan.66 I en kvalitativ studie finns det en risk att undersökningen inte klarar av att upprätthålla detta eftersom det in-går en stor mängd subjektivitet i tolkningsarbetet, då forskarens bakgrund och erfarenheter påverkar hur denne tolkar observationer.67 För att motverka detta kommer undersökningen ef-tersträva att vara så tydlig och transparent som möjligt i arbetet, så att det går att spåra hur tolkningen gjorts och på vilka grunder.68 Detta kommer att åstadkommas genom noggrann re-ferering samt klargörande av resonemang i syfte att öka arbetets objektivitet.69
För att uppnå hög begreppsvaliditet behöver undersökningen undvika systematiska fel. Dessa kan uppstå om författaren tolkar fel i operationaliseringen, att fel indikatorer tas fram vilket gör att varje gång de används i analysen uppstår ett fel.70 Strategin som använts presenteras
nedan under punkten operationalisering, där resonemang kring operationaliseringen och de indikatorer som tagits fram kommer att redogöras för.
Vidare, bör forskning sträva efter att vara generalisbar på så sätt att slutsatser som dras kan överföras till andra fall inom populationen än det som undersökts. Med andra ord att den ex-terna validiteten är god.71 Slutsatserna kan vara förklarande eller beskrivande,72 och kunna
66 Esaiasson, et. al., Metodpraktikan, 64.
67 Asbjørn Johannessen, Per Arne Tufte, och Line Christoffersen, Introduktion till samhällsvetenskaplig metod, 2
uppl, översatt av Björn Nilsson (Stockholm: Liber, 2020), 220-221.
68 Ibid, 221. 69 Ibid, 223.
70 Esaiasson, et. al., Metodpraktikan, 59. 71 Johannessen, et. al., Introduktion, 222-223. 72 Esaiasson, et. al., Metodpraktikan, 59.
Sida 19 av 38 tillämpas på andra fall eller bidra till kunskapen inom ett område.73 Undersökningens
ambit-ion är att främst öka förståelsen om icke-statliga aktörer i det valda fallet. Därigenom genere-rar uppsatsen eventuellt bidrag till den generella förståelsen inom området, även det inte pri-märt är syftet.
3.3 Forskningsetik
Då undersökningen enbart innefattar textkällor som data för analysen, och därmed inte direkt berör enskilda individer eller grupper, blir forskningsetiken främst riktad mot att på ett tydligt sätt förmedla till läsaren vad som är referat och vad som är egna tankar och tolkningar. Detta sker genom att konsekvent referera då andra forskares arbeten har använts, för att skilja de passagerna från författarens egna slutsatser och tolkningar.74 Därutöver har författaren reflek-terat över potentiella konsekvenser av att genomföra undersökningen, och om det därigenom är etiskt försvarbart.75 Ingen problematik har identifierats kring genomförandet av undersök-ningen, och författaren har genom hela uppsatsen strävat efter att återspegla materialet trans-parent med en tydlig referenshantering.
3.4 Materialdiskussion
Den huvudsakliga källan för empirin är den tredje delen av rapporten som sammanställts av ’Independent International Fact-finding Mission on the Conflict in Georgia’ (IIFFMCG). Uppdraget leddes av den schweiziske ambassadören Heidi Tagliavini, på uppdrag av EU. Rapporten som består av tre delar är sammanställd av cirka 20 experter inom de lagliga, hu-manitära, militära och historiska aspekterna av krig. Experterna granskade de svar som de fyra inblandade parterna fick ge svar på frågor om bland annat bakgrunden till kriget, genom-förandet och rättsliga aspekter. Utöver detta genomfördes även intervjuer med vittnen, obero-ende experter och forskare inom konflikten.76 Utöver rapporten användes även böcker och ar-tiklar utgivna inom ämnet, som behandlar både genomförandet av kriget och dess upprin-nelse. För att säkerställa att påståendena i materialet är pålitliga, har en triangulering
genom-73 Johannessen, et. al., Introduktion, 222.
74 Ann-Marie Ekengren, och Jonas Hinnfors, Uppsatshandbok: Hur du lyckas med din uppsats, 2 uppl (Lund:
Studentlitteratur, 2012), 108-109.
75 Johannessen, et. al., Introduktion, 74-75.
76 Heidi Tagliavini, Independent International Fact-Finding Mission on the Conflict in Georgia: Volume I,
Sida 20 av 38 förts där observationer kontrollerats mot de övriga källorna. På så sätt har händelserna bekräf-tats och källorna anses därmed uppfylla oberoendekriteriet.77 Trianguleringen har även
an-vänts för att minska påverkan av tendensiösa källor,78 främst kopplat till den georgiska åter-givningen som återfinns i Tagliavini-rapporten. Då det kan finnas anledning att tro att de svar som givits av den georgiska regeringen anpassat för att svartmåla separatisterna och Ryssland, har de övriga källorna kunnat ge stöd i att urskilja ifall det som återfinns kan anses sant. Vi-dare, stärks mycket av den georgiska berättelsen av rapportering från FN och mänskliga rätts-organisationer, vilket beskrivs i rapporten.
Av de källor som använts är endast en utgiven mer än två år efter kriget, varpå samtidighets-kriteriet kan anses uppfyllt då tiden mellan händelserna och utgivning minskat sannolikheten för att de inblandade glömt eller förskönat det som hänt.79 Dock, kan avsaknaden av källor från en senare period anses påverka undersökningen, då det kan antas att information kring relationer mellan stater och irreguljära aktörer skett i det fördolda och uppdagats först efter flera år. Det har däremot inte varit ett aktivt val av författaren att exkludera material som pub-licerats efter en viss tid,80 utan det har funnit sig så då det inte återfunnits modernare material att tillgå.
3.5 Operationalisering
För att kunna hitta indikatorer hos empirin som går att mäta utifrån teorin behöver Rautas te-ori operationaliseras. De operationella indikatorerna behöver vara representativa för de olika kriterierna för att observationer i materialet ska kunna bekräfta förekomsten av dessa,81 och de behöver överensstämma så mycket som möjligt med de teoretiska definitionerna för att genera god validitet, att undersökningen mäter det den hävdar att den gör.82 Strategin som valts för operationaliseringen är det Esaisson et al kallar för resonemangsvaliditet.83 Genom att utgå från teorins matris över den presenterade typologin,84 eftersträvas att i stor utsträckning kopi-era Rautas opkopi-erationalisering, för att på ett bra sätt mäta det teorin påstår sig kunna ge svar på,
77 Esaiasson, et. al., Metodpraktikan, 292-293. 78 Ibid, 294-295.
79 Ibid, 294. 80 Ibid, 298.
81 Johannessen, et. al., Introduktion, 49-50. 82 Esaiasson, et. al., Metodpraktikan, 57. 83 Ibid, 61.
Sida 21 av 38 nämligen hur rollen en icke-statlig aktör har i en konflikt, och hur deras relation med en stat-lig aktör, kan klassificeras. På så sätt ges undersökningen bra förutsättningar för att uppnå god begreppsvaliditet.85
I Rautas teori kategoriseras en icke-statlig aktör utifrån tre kriterier, vilka beskrivs i teorika-pitlet. Dessa är relationell integrering, relationell morfologi och den statliga aktörens förhål-lande till konflikten. Nedan följer definitioner och operationalisering av dessa, vilka kommer användas som analysverktyg för undersökningen.
Relationell integration Direkt integrerad:
Definieras som när staten försöker uppnå strategiska mål jämsides med eller i samarbete med en icke-statlig aktör.
Indikator: Den icke-statliga aktörens väpnade våld koordineras i samarbete med, eller i hög grad av, en statlig aktör.
Indirekt integrerad:
Definieras som när staten försöker uppnå strategiska mål genom en icke-statliga aktör. Indikator: Den icke-statliga aktörens väpnade våld koordineras inte, eller i låg grad, av en statlig aktör.
Relationell morfologi Supplementär morfologi:
Definieras som när en icke-statlig aktör tillför värde för den statliga aktören på slagfältet ge-nom att kombineras med de reguljära styrkorna.
Indikator: Gruppen strider tillsammans med reguljära förband.
Delegerande morfologi:
Definieras som när en icke-statlig aktör tillför värde för den statliga aktören genom att helt er-sätta de reguljära styrkorna på slagfältet.
Indikator: Gruppen strider självständigt från reguljära förband, men till förmån för en statlig aktör.
Sida 22 av 38
Statliga styrkor som den icke-statliga aktören har en relation till: Extern stat:
Definieras som att de statliga styrkor som den icke-statliga aktören har en relation till tillhör en extern stat.
Indikator: Den icke-statliga gruppen har en relation till en extern stat.
Intern stat:
Definieras som att de statliga styrkor som den icke-statliga aktören har en relation till tillhör är den utsatta staten i vilken kriget pågår.
Sida 23 av 38
4. Analys
I kapitlet nedan presenteras analysen av de icke-statliga aktörerna som identifierats i kriget i Georgien. Aktörerna analyseras enskilt utifrån de operationella indikatorerna och kategorise-ras utifrån teorin.
4.1 Sydossetiska separatister Relationell integration
En stor del av de personer som hade ministerposter i den sydossetiska de facto regeringen, var antingen aktiva inom den ryska militären, polisen, eller underrättelsetjänsten. Bland annat var den sydostossetiska försvarsministern tillika generalmajor i den ryska armén.86 Utöver mi-nistrarna var även den sydossetiska presidentens rådgivare i många fall aktiva inom samma grenar av de ryska myndigheterna som ministrarna var.87 Utifrån detta kan det tolkas som att Ryssland till stor del kunde påverka och koordinera separatisternas våldsanvändning, då de både fanns representerade som beslutsfattare och rådgivare till beslutsfattare inom den sydos-setiska regeringen. Vilket, indikerar att separatisterna kan tolkas som direkt integrerade.
Under striderna som inträffade efter 8 augusti, beskrivs de sydossetiska separatisterna inled-ningsvis agera förtrupp åt de ryska reguljära styrkorna. Deras uppgift bestod till stor del av att locka in och binda de georgiska styrkorna i strid. Efterhand ändrades deras roll till vad som beskrivs som extra (auxiliary) infanteri.88 Även här kan det tolkas som att de väpnade våldet i hög grad koordinerats av den ryska staten. Separatisterna såg till att påverka de georgiska styrkorna innan de ryska markförbanden hade hunnit komma på plats. En möjlig förklaring till detta kan vara att i och med att separatisterna redan befann sig i områden där den geor-giska markoperationen påbörjats, möjliggjorde de att ryskt stridsflyg och artilleri kunde be-kämpa de georgiska styrkorna medan de var bundna i strid. Utifrån det resonemanget kan där-för de sydossetiska separatisterna anses vara direkt integrerade med de ryska styrkorna.
Under den 12 augusti accepterade Ryssland det vapenstillestånd som förhandlats fram av EU, och samtliga enheter beordrades att avbryta all militär verksamhet. Trots detta fortsatte ryska
86 Heidi Tagliavini, Independent International Fact-Finding Mission on the Conflict in Georgia: Volume III,
(European Council, 2009), 86-87.
87 Ibid, 88-89.
Sida 24 av 38 kolumner avancera och ockupera flera områden.89 I anslutning till att de ryska styrkorna tog
över byar, anslöt de Sydossetiska separatisterna och massakrerade de georgiska invånarna.90 I
vad som beskrivs som etnisk rensning av byarna, valde de ryska styrkorna som var på plats att ignorera de brott som pågick, och lät de irreguljära styrkorna fortsätta.91 Dessa observationer kan tolkas på olika sätt utifrån teorin. Å ena sidan kan det faktum att de ryska styrkorna inte deltog i brottsligheten tyda på att det var en handling som inte koordinerats av högre instans, men att de ändå valde att inte ingripa för att förhindra det. I det fallet bör händelserna katego-riseras som indirekt integration. Å andra sidan, kan det tolkas som att de sydossetiska separa-tisterna användes som ett sätt att kringgå det vapenstillestånd som Ryssland strax innan gått med på. Genom att låta de irreguljära styrkorna terrorisera den georgiska befolkningen kunde Ryssland kontrollera befolkningen utan att själv nyttja våld, utan genom att enbart vara på plats och bana väg för de sydossetiska styrkorna. Detta skulle indikera att händelserna bör ka-tegoriseras som direkt integration.
Efter krigets slut fortsatte sydossetiska separatister med den etniska rensningen av georgier i byarna kring och i Sydossetien. Georgiska rapporter från månaderna efter kriget vittnar bland annat om rån, kidnappningar och nedbrända hus genomförda av separatisterna med hot om mer våld om de georgiska invånarna inte lämnade området.92 Ledaren för den sydossetiska re-geringen uppgav i en tidningsintervju att målet efter kriget var att rensa Sydossetien från et-niska georgier bosatta i området, och att aldrig låta de återvända.93 EU och FN, tillsammans
med flertalet människorättsorganisationer bekräftade händelserna och kritiserade Ryssland för deras ovilja och oförmåga att kontrollera de styrkor de tidigare utbildat och stridit tillsammans med.94 Från den georgiska sidan återfinns även rapporter om att ryska soldater deltagit i kid-nappningar och rån,95 och det har även rapporterats att soldater ur de tjetjenska bataljonerna varit en del av den etniska rensningen.96 Även dessa händelser kan tolkas på olika sätt utifrån teorin. Förekomsten av ryska soldater i de våldsamheter som följde kriget kan tolkas som att brotten varit en del av rysk strategi för att kontrollera området, och på så sätt kan våldet anses
89 Felgenhauer, ”After August 7,” 176. 90 Tagliavini, Volume III, 33.
91 Felgenhauer, ”After August 7,” 176. 92 Tagliavini, Volume III, 314, 317. 93 Ibid, 38.
94 Cohen och Hamilton, “The Russian Military,” 55. 95 Tagliavini, Volume III, 313.
Sida 25 av 38 vara koordinerat mellan de två aktörerna. Ur det hänseendet kan separatisterna tolkas som di-rekt integrerade. Dock, kan även förekomsten av ryska soldater i de rapporterade situationerna tolkas som enstaka incidenter och inte en del av systematiserat våld, genomfört av soldater som utan uppmaning bryter mot internationell rätt. Därav kan händelserna tolkas som i låg grad koordinerade, och därmed separatisterna som indirekt integrerade.
Relationell morfologi
Under perioden efter 8 augusti, då Ryssland påbörjade sina reguljära operationer i Georgien, förekom flertalet rapporter om stridigheter där både sydossetiska irreguljära styrkor och ryska reguljära förband deltog, alternativt där ryska styrkor på olika sätt understödde milisen. Understödet kunde ta olika former. När georgiska specialförband genomförde en operation mot en av förorterna till Tshkinavili för att nedhålla de separatister som besköt byarna från staden, öppnade ryska fredsbevarande styrkor eld mot georgierna, som tvingades dra sig till-baka.97 Vidare, när de georgiska styrkorna hade nått staden, började ryskt artilleri skjuta mot staden och bombflyg började släppa bomber.98 I rapporterna anges inte om detta hade koordi-nerats mellan separatisterna och de ryska styrkorna, men i och med att de ryska markstyr-korna ännu inte hunnit fram till staden, kan den indirekta elden och flygunderstödet tolkas som att de reguljära förbanden understöder de irreguljära. Både sydossetisk press och chefen för den gemensamma fredsbevarande insatsen bekräftar att ryska fredsbevarande styrkor hade tillhandahållit koordinater för georgiska mål och reglerat den sydossetiska granatkastarel-den,99 samt att detta var förplanerat tillsammans med ryska försvarsministeriet.100 Detta kan tyda på att även sydosseterna hade möjlighet att leda och reglera rysk eldgivning, vilket i sin tur kan indikera att sydosseterna i de här situationerna kombineras med ryska reguljära, och därigenom tillför värde för Ryssland och de kan därmed tolkas haft en supplementär roll.
Under 9 augusti var de georgiska styrkorna i strid flertalet gånger när de försökte ta sig vidare in i Tskhinavili, med vad som rapporterades som en blandning av ryska, sydossetiska och nordkaukasiska soldater.101 Enligt de georgiska styrkornas rapporter var flertalet av de ryska stridsfordonen som användes i striderna märkta med de ryska fredsbevarandestyrkorna, vilka
97 Tagliavini, Volume III, 27. 98 Ibid, 28.
99 Ibid, 60. 100 Ibid, 68.
Sida 26 av 38 hade varit på plats i staden redan innan kriget.102 Detta kan tolkas som att separatisterna
stri-der tillsammans med de reguljära ryska förbanden. Även om det inte anges i empirin hur stor skillnad det var på uniformerna mellan de olika aktörerna, och att det därigenom kan antas att viss förvirring kan uppstått i striderna kopplat till vilka motståndarna tillhör, påvisar rapporte-ringen att märkta ryska fordon deltog i striderna. Dessa bör vara desto enklare att urskilja och därigenom kan separatisterna tolkas att ha haft en supplementär roll i striderna.
Efter ett par dagar in på den ryska operationen rapporterades det om plundrande och våldsam-heter mot civilbefolkningen i flertalet georgiska byar. Våldsamvåldsam-heterna utfördes av de sydosse-tiska miliserna, först efter att de ryska styrkorna hade tagit kontroll över byarna.103 Detta stärks av vittnesmål som beskriver de två aktörerna som koordinerade, och att de sydossetiska irreguljära följde med de ryska styrkorna.104 Även detta kan indikera att de irreguljära styr-korna kombinerades med de reguljära, då de framrycker tillsammans och uppvisar tecken på att koordinera sina rörelser och aktiviteter sinsemellan. Därmed, kan våldet tolkas som sup-plementärt.
Under månaderna innan den ryska invasionen uppstod fler våldsamma konfrontationer mellan sydossetiska separatister och georgierna. Den sydossetiska milisen placerade ut minor och IE-Der inom Sydossetien, varav en sprängladdning användes i ett försök att mörda den georgiske politikern som var ansvarig för området.105 Milisen besköt under flera tillfällen den georgiska
polisen och de fredsbevarande styrkorna med både finkalibrig och granatkastareld kring by-arna vid centralorten i Sydossetien. Även flertalet byar som var under georgisk kontroll blev beskjutna av granatkastarna.106 Striderna ökade i frekvens närmare 8 augusti,107 för sedan övergå mer till försvarsstrid under den georgiska offensiven mot Tshkinavili under morgonen den 8 augusti.108 Rapporterna anger inte att ryska fredsbevarande styrkor var på plats när stri-derna inträffade, och vid ett tillfälle utsattes medlemmar av den gemensamma fredsbevarande styrkan.109 I och med att ryska reguljära förband var frånvarande under dessa strider, kan det
102 Tagliavini, Volume III, 29. 103 Ibid, 37-38.
104 Hamilton, ”The bear came through,” 211-212. 105 Tagliavini, Volume III, 19.
106 Ibid, 20-21. 107 Ibid, 24-26. 108 Ibid, 27-28. 109 Ibid, 21.
Sida 27 av 38 indikera att våldet därför kan ses som självständigt från reguljära förband, och därigenom som delegerat.
Stat
De sydossetiska separatisterna fick stort stöd av den ryska staten under åren fram till kriget. Från 2004 och framåt hjälpte ryska myndigheter till med att bygga militärinfrastruktur så som lokaler för den mekaniserade bataljonen tillhörande separatisterna, och kontor till den sydos-setiska underrättelsetjänsten. Utöver det, försåg även ryska staten de sydossydos-setiska irreguljära styrkorna med vapen, fordon och utbildning.110 Bland annat rapporterades det att de sydosse-tiska separatisterna förstärktes av Ryssland under våren 2008 med stridsfordon, haubitsar och luftvärnssystem.111 Under kriget stred separatisterna tillsammans med och till förmån för Ryssland, vilket gör att de tolkas ha en relation till en extern stat.
De sydossetiska separatisterna kan sammanfattningsvis kategoriseras ha haft en direkt integre-rad relation till en extern stat under perioden innan och under kriget, men där relationen i slu-tet av kriget och perioden efter kan tolkas som antingen direkt eller indirekt integrerad. Mor-fologin bedöms vara delegerande under perioden innan kriget, för att under kriget övergå till supplementär. Utifrån kategoriseringen placeras separatisterna i affiliated innan kriget, auxili-ary under kriget och kan anses övergå till proxy under perioden efter kriget.
4.2 Abchaziska separatister Relationell integration
Likt i Sydossetien, återfanns flertalet ryska officerare ur de väpnade styrkorna och underrät-telsetjänsten i den Abchaziska regeringen. Bland dessa var den ställföreträdande försvarsmi-nistern tidigare stabschef för de ryska fredsbevarande styrkorna i Abkhazien, och även gene-ralstabschefen var en rysk officer.112 Detta kan tolkas som att Ryssland, likt i Sydossetien, hade möjlighet att påverka och koordinera de abchaziska separatisterna under konflikten, om än i mindre omfattning sett till antalet officerare som rapporterats vara en del av regeringen. Likväl, kan därför relationen tolkas som direkt integrerad med de ryska styrkorna.
110 Tagliavini, Volume III, 85.
111 Ronald D. Asmus, A Little War That Shook the World: Georgia, Russia, and the Future of the West
(Basing-stoke: Palgrave Macmillan, 2010), 166.
Sida 28 av 38 Under våren 2008 förstärktes de ryska fredsbevarande styrkorna i Abkhazien med ytterligare 500 soldater samt artilleri, luftvärn och pansarvärn.113 Under sommaren reparerade ryska re-guljära styrkor över fem mil järnväg som sträckte sig genom Abkhazien mot den ryska grän-sen,114 vilken senare användes för att transportera reguljära förband under kriget. Ryssland hävde också de sanktioner som fanns mot Abkhazien och Sydossetien, och började bland an-nat förse de abchaziska separatisterna med vapen.115 Sammanvägt med rapporter om att de ab-chaziska separatisterna leddes av ryska officerare,116 kan detta tolkas som att Abkhazien med-verkade i planeringen inför kriget i augusti. Detta eftersom det kan verka osannolikt att de ab-chaziska ledarna inte lägga märke till den plötsliga ökningen av personal och materiel som stred mot den överenskomna storleken på den ryska kontingenten,117 samtidigt som ryska of-ficerare även ledde de abchaziska väpnade styrkorna. Tolkningen kan stärkas vidare av utta-landet den abchaziske försvarsministern gjorde under juli 2008 där han medgav att ryska in-struktörer utbildade separatisterna.118 Utifrån detta kan relationen mellan de två aktörerna tol-kas som direkt integrerad, då uppgifterna tyder på att den abchaziska delen i Georgienkriget i hög grad koordinerats med de ryska styrkorna.
Relationell morfologi
Till skillnad från Sydossetien skedde det inte så många incidenter i Abkhazien under perioden som föranledde kriget. Ett år tidigare hamnade georgiska styrkor i strid med en väpnad grupp abchaziska separatister som planerade ett dåd mot en ny väg i övre Abkhazien. De två ledarna för gruppen dödades i striden och identifierades som ryska officerare som tidigare varit en del av den fredsbevarande styrkan.119 Det planerade dådet kan tolkas som delegerande, då inga reguljära ryska förband deltog i striden. Under början av juli 2008 utbröt en strid mellan ab-chaziska separatister och georgisk polis när separatisterna gick till angrepp. I slutet av måna-den besköt även abchaziska styrkor ett flodområde med granatkastare.120 De två incidenterna
113 Andrei Illarionov, ”The Russian Leadership’s Preparation for War, 1999-2008,” i The Guns of August 2008:
Russia’s War in Georgia, ed. Svante E. Cornell, och Frederick Starr (Armonk: M.E. Sharpe, 2009), 69.
114 Carolina Vendil Pallin, och Fredrik Westerlund, ”Russia’s war in Georgia: lessons and consequences,” i
Cri-sis in the Caucasus: Russia, Georgia and the West, ed. Paul B. Rich (Abingdon: Routledge, 2010), 155.
115 Hamilton, ”The bear came through,” 208. 116 Felgenhauer, ”After August 7,” 172. 117 Illarionov, ”The Russian Leadership’s,” 69. 118 Ibid, 70.
119 Tagliavini, Volume III, 17. 120 Ibid, 73.
Sida 29 av 38 under månaden innan kriget kan även de tolkas som delegerande, då inga ryska styrkor rap-porterades ha deltagit. Utöver dessa händelser raprap-porterades inga strider där abchaziska sepa-ratister deltog innan kriget bröt ut.
Under andra dagen på kriget krävde den abchaziska regeringen att FN-observatörerna, UNOMIG, som fanns på plats i Abkhazien skulle lämna, då de planerade att påbörja militära operationer tillsammans med Ryssland för att driva ut de georgiska poliserna som fanns kvar i området. Följande dygn påbörjades ryska bombningar inom Abkhazien och reguljära mark-styrkor fördes in i området.121 Den georgiska polisen lämnade området under 11 augusti, och dagen efter påbörjade abchaziska separatister och ryska reguljära förband de planerade mark-operationerna. Inom ett dygn rapporterades separatisterna ha kontroll över hela Abkhazien.122 Georgierna hade enbart en mindre styrka soldater kvar i övre Abkhazien efter krigets början, något som separatisterna tillsamammans med ryskt artilleri och flygunderstöd kunde driva ut.123 Abchaziernas strider under kriget kan både indikera på den relationella integrationen så-väl som morfologin. I och med att de offentliggör att de planerar genomför operationer till-sammans med Ryssland, och sedermera gör det, tyder detta på hög grad av koordinering och att de två aktörerna därmed är direkt integrerade. Faktumet att markoperationerna i området inte påbörjas förens efter rysk indirekt eld och flygunderstöd förbekämpat området, samt för-ens förstärkningar anlänt, kan även det tolkas som att en hög grad av koordinering funnits. Genomförandet av operationerna kan i sig även tolkas som supplementär morfologi, då de re-guljära och irrere-guljära strider tillsammans, antingen genom ryskt understöd av artilleri eller flyg, eller genom markstyrkor från de båda aktörerna.
Stat
Likt de sydossetiska separatisterna fick även Abkhazien stöd av Ryssland både under peri-oden före kriget och under det. Våren innan kriget började Ryssland förse separatisterna med vapen, vilket nämnts ovan, trots att det fanns sanktioner på plats.124 Det har även rapporterats att Abkhazien försågs bepansrade fordon och vapen från de ryska fredsbevarande styrkorna i
121 Tagliavini, Volume III, 73-74. 122 Ibid, 75.
123 Cohen och Hamilton, ”The Russian Military,” 55. 124 Hamilton, ”The bear came through,” 208.
Sida 30 av 38 området redan under 2007.125 De ryska instruktörer som enligt abchazierna utbildat deras
väp-nade styrkor,126 kan även det tolkas som ryskt stöd inför kriget. Under kriget stred de två
ak-törerna tillsammans, och de abchaziska separatisterna kan därmed tolkas haft en relation till en extern stat.
Sammanfattningsvis, tolkas de abchaziska separatisterna ha en direkt integrerad relation, med en delegerande morfologi fram till krigets början, då den bedöms övergått till supplementär, till en extern stat. Utifrån de teoretiska kategorierna placeras separatisterna i kategorin affilia-ted fram till krigets början, då de anses övergått till auxiliary.
4.3 Frivilliga
I kriget deltog även en stor mängd övriga irreguljära styrkor på den ryska sidan. Rapporte-ringen kring dessa har inte gjort skillnad på om de varit frivilliga som anslutit till striderna, eller om de deltagit som legosoldater. I empirin omnämns de ofta som både ock, vilket gör det svårt att urskilja om dessa kan anses som vara det ena eller det andra. Vad som är tydligt är dock att deras närvaro spelat en stor roll i utgången av konflikten.127 Vidare kommer dessa be-nämnas som frivilliga för att undvika förvirring.
De frivilliga soldaterna rapporteras ha sitt ursprung i republikerna i norra Kaukasus,128 och bedöms till stor del ha tagit sig in i Sydossetien dagarna innan kriget bröt ut.129 Detta förhind-rade de georgiska styrkorna från att skära av vägarna till Sydossetien från Ryssland under första dagen av kriget, och möjliggjorde därmed att ryska förstärkningar kunde ta sig in i om-rådet via marken.130 Det gav även Ryssland ett numerärt övertag från början av kriget, vilket bara fortsatte att öka under krigets gång.131 När de reguljära förbanden anlänt till Sydossetien
beskrivs det att de frivilliga styrkorna agerade extra (auxiliary) infanteri,132 och stred
tillsam-mans med ryska och sydossetiska styrkor.133 Det ryska användandet av de frivilliga bedöms varit effektivt genomfört och koordinerat, vilket anses ha sin grund i att de blivit utbildade av Ryssland och att de därigenom var medvetna om vilka styrkor och begränsningar de frivilliga
125 Tagliavini, Volume III, 186.
126 Illarionov, ”The Russian Leadership’s,” 70. 127 Cohen och Hamilton, ”The Russian Military,” 55. 128 Ibid, 40.
129 Ibid, 44. 130 Ibid, 46. 131 Ibid, 52.
132 Felgenhauer, ”After August 7,” 171.
