SAMHÄLLE–KULTUR– IDENTITET
Examensarbete
15 högskolepoäng, grundnivå
”Lobotomerad färgblind”
Studie- och yrkesvägledares syn på etniska identiteter- ur ett
postkolonialt perspektiv
“Lobotomized Colorblind”- Guidance Counselors View of Ethnic
Identities- From a Postcolonial Perspective
Eva Nilsson
Studie- och yrkesvägledarexamen 180 hp Handledare: Ange handledare
Datum för uppsatsseminarium: 2018-08-23
Examinator: Robin Ekelund Handledare: -
3
Sammanfattning
Vi lever idag i en global värld där den internationella migrationen har förändrat människors och nationers livsvillkor. Vår värld har ett kolonialt förflutet och kolonialismen präglar fortfarande världen genom etnisk segregation och stereotypa föreställningar om ”de Andra”. Gränsdragningen mellan ”vi” och ”dom” har därför betydelse för hur kulturella identiteter utvecklas i västvärldens mångkulturella samhällen. Syftet med detta examensarbete har varit att undersöka hur sex vita svenska studie- och vägledare ser på etniska identiteter och etniskt skillnadsskapande samt vilken betydelse de tror att deras etnicitet kan ha i vägledningssamtal. Studiens empiri har analyserats utifrån ett postkolonialt perspektiv samt begreppen etnicitet, ras, vithet, vithetsprivilegier, tolerans och ”färgblindhet”. Resultatet visar att de intervjuade vägledarna lägger större vikt vid kultur än vid hudfärg och andra aspekter av ras vilket kan bero på rasbegreppets historiska användning. Att tala om ras verkar tabubelagt. Studien visar dock att när vi väljer bort att se ras blundar vi samtidigt för dess delaktighet i många samhällsproblem så som i rasism och diskriminering på arbetsmarknaden. De intervjuade vägledarna är inte vana att reflektera över sin egen etniska identitet utan fokus ligger istället på ”andras” etnicitet. De saknar en djupare förståelse för vägledningskontextens etniska identitetsprocesser så som hur etnisk skillnad görs och hur ”vi och dom” uppstår. De visar inte heller någon större förståelse för samhällets etniska över- och underordning. Istället präglas deras syn på etniska identiteter av tolerans och ”färgblindhet” och talet om alla människors lika värde. Denna kunskapssyn saknar dock en maktanalys då de bygger på och fortsätter att reproducera ojämlika relationer i skolan och i förlängningen på arbetsmarknaden. Dessa diskurser blir därför ett hinder för en fördjupad reflektion över etniskt identitetsskapande och vägledningskontextens skillnadsskapande mekanismer.
4
Innehållsförteckning
Sammanfattning ... 3
Innehållsförteckning ... 4
1. Inledning ... 6
1.1 Syfte och frågeställningar ... 7
1.2 Disposition ... 7
2. Tidigare forskning ... 8
2.1 Utbildningens dilemma ... 8
2.2 Den ”färgblinda” antirasismen ... 9
2.2.1 Antirasism, normkritik och den svenska skolans styrdokument ... 12
2.3 Sammanfattning och forskningens relevans för studien ... 13
3. Teori ... 14
3.1 Det postkoloniala perspektivet ... 14
3.2 Begreppen ras och etnicitet ... 15
3.2.1 Begreppet vithet och vithetsprivilegier ... 17
3.3 Toleransperspektivet ... 19
3.4 Begreppet ”färgblindhet” ... 19
3.5 Sammanfattning och teorins relevans för studien ... 20
4. Metod ... 22
4.1 Metodval och metoddiskussion... 22
4.2 Urval ... 22
4.3 Datainsamling ... 23
4.4 Analysmetod ... 23
4.5 Validitet och reliabilitet ... 24
4.6 Etiska ställningstaganden ... 24
5. Resultat ... 26
5.1 Synen på etniska identiteter ... 26
5.1.1 Synen på begreppet etnicitet ... 26
5.1.2 Synen på begreppet ras ... 27
5.2 Synen på den egna och andras etnicitet och dess betydelse i ett vägledningssammanhang 28 5.2.1 Synen på den egna och ”andras” etnicitet ... 28
5.2.2 Synen på vithet och vithetsprivilegier... 29
5.2.3 Synen på den egna etnicitetens betydelse i ett vägledningssammanhang... 30
5.3 Synen på etniskt skillnadsskapande ... 31
5.3.1 Det toleranta och ”färgblinda” förhållningssättet ... 32
6. Analys ... 34
6.1 Synen på etniska identiteter ... 34
6.1.1 Synen på begreppet etnicitet ... 34
6.1.2 Synen på begreppet ras ... 36
6.2 Synen på den egna och andras etnicitet och dess betydelse i ett vägledningssammanhang 37 6.2.1 Synen på den egna och ”andras” etnicitet ... 37
6.2.2 Synen på vithet och vithetsprivilegier... 38
6.2.3 Synen på den egna etnicitetens betydelse i ett vägledningssammanhang... 40
5
6.3.1 Det toleranta förhållningssättet ... 41
6.3.2 Det ”färgblinda” förhållningssättet ... 42
6.4 Sammanfattning ... 43
7. Diskussion ... 44
7.1 Metod- och teoridiskussion ... 46
Referenslista ... 47
Bilaga 1 ... 52
6
1. Inledning
Vi lever idag i en global värld där den internationella migrationen har förändrat människors och nationers livsvillkor. Vår värld har ett kolonialt förflutet och kolonialismen präglar fortfarande världen (Eriksson, Eriksson Baaz och Thörn 1999, 14). Kolonialismen har även präglat Sverige genom vår delaktighet i dess ekonomiska och kulturella system (Wikström 2009, 61). Därför är frågor kring hur identitet konstrueras i den postkoloniala tiden mer aktuella än någonsin. Det visar sig inte minst genom dagens intensiva samhälls- och politiska debatter kring migration, integration, identitetspolitik, det mångkulturella samhället, normkritiken och ”de svenska värderingarna”. Kolonialismen lever vidare bland annat genom etnisk segregation och stereotypa föreställningar om ”de Andra” (Hammarén och Johansson 2009, 104). Gränsdragningen mellan ”vi” och ”dom” har därför betydelse för hur kulturella identiteter utvecklas i västvärldens mångkulturella samhällen och detta i sin tur för hur rasism skapas, upprätthålls och manifesteras (ibid).
Den internationella migrationen och det svenska invandrar- och flyktingmottagandet har gjort att Sverige idag har en blandad befolkning och en befolkningstillväxt. På vägen mot etablering i det svenska samhället passerar de flesta människor med utländsk bakgrund olika institutioner så som till exempel skola och arbetsförmedling. Det är bland annat i olika institutionella samtal så som vägledningssamtalet som den nya svenska identiteten formas. Sundelin (2015, 52) skriver ”Studie- och yrkesvägledande samtal utgör en social praktik som torde få betydelse för elevens formande av en framtida identitet och positionering”. Det är bland annat i detta samtal som människors etnicitet skapas och reproduceras (SOU 2006:40 187-249). Rapporten menar att skolans vägledningssamtal reproducerar etniska skillnader och föreställningen om ett ”vi” och ett ”dom”. I vägledningssamtalet råder en asymmetri, en inneboende egenskap i alla samtalsformer (Sundelin 2015, 50). I denna asymmetri finns en maktdimension. Sundelin (ibid) skriver: ”Makt är en central aspekt av alla relationer och uttrycks i sociala praktiker”. Rapporten och Sundelin menar alltså att det sker ett etniskt asymmetriskt identitetsskapande i vägledningssamtalet. Går det att se detta identitetsskapande ur ett postkolonialt perspektiv?
7
Den svenska vägledarkåren är till största del vit (SOU 2006:40, 29). Därför kommer denna studie att fokusera på vita svenska vägledares syn på etniska identiteter och etniskt skillnadsskapande.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur sex vita svenska studie- och yrkesvägledare ser på etniska identiteter i ett vägledningssammanhang.
Uppsatsens frågeställningar är:
Vilka betydelser ger vita svenska studie- och yrkesvägledare begreppet etniska identiteter?
Hur ser vita svenska studie- och yrkesvägledare på sin etniska identitet och dess betydelse i vägledningssamtal med icke-vita svenska elever?
Vilken syn har vita svenska studie- och yrkesvägledare på etniskt skillnadsskapande i en vägledningskontext?
1.2 Disposition
Detta examensarbete kommer att inledas med tidigare forskning som är relevant för uppsatsens syfte och frågeställningar. Därefter följer de teoretiska perspektiv och begrepp som uppsatsens empiri kommer att analyseras med hjälp av. I kapitel fyra beskrivs metodvalet samt uppsatsens etiska ställningstaganden. Därefter redovisas studiens resultat följt av ett analyskapitel. Examensarbetet avslutas med en diskussion kring resultat, teori och metod.
8
2. Tidigare forskning
I detta kapitel redogörs för den forskning som denna studie bygger på. Kapitlet inleds med en forskningsrapport som beskriver hur skolans vägledningssamtal reproducerar etnicitet. Därefter redogörs för forskning om den ”färgblinda” antirasismen som är en del av Sveriges officiella statsantirasism. Denna finns uttryckt i och reglerar skolans lagar, styrdokument och värdegrund som studie- och yrkesvägledare förhåller sig till. Slutligen redogörs för forskning kring normkritiskt pedagogiskt arbete.
2.1 Utbildningens dilemma
Detta examensarbete bygger bland annat på rapporten ”Utbildningens dilemma- demokratiska ideal och andrafierande praxis” (SOU 2006:40). Syftet med rapporten var att identifiera och kartlägga utbildningsväsendets mekanismer bakom strukturell/institutionell diskriminering baserat på etnicitet. Rapporten beskriver skolans roll för reproduktionen av maktpositioner, alltså hur eleverna sorteras in i differentierade samhällspositioner så som etnisk bakgrund. Den sorterande processen benämns som systematisk andrafiering, eller den process som ligger bakom ”vi och dom”-görandet. En av skolans yrkesgrupper som reproducerar denna andrafiering är enligt rapporten studie- och yrkesvägledarkåren. Rapportkapitlet ”Att koppla drömmar till verkligheten: SYO-konsulenters syn på etnicitet i övergången från grundskolan till gymnasiet” (SOU 2006:40, 187-249) är ett exempel på andrafieringen i skolans vägledningssamtal mellan vita svenska vägledare och elever med utländsk bakgrund. Studien fokuserar på etnicitetens betydelse i övergången från grundskolan till gymnasiet. Rapporten beskriver denna övergång som ett viktigt sorteringsmoment där vägledarna intar en grindvaktsposition som kan leda till upprätthållandet av eller förändring av etniska ojämlikheter och positioner i samhället (SOU 2006:40, 28). Den kvalitativa studien bygger på tolv semi-strukturerade intervjuer med vägledare verksamma inom grundskolan. Studien visar att övriga samhällets
9
kulturrasistiska uteslutningsmekanismer förs över i skolan bland annat genom vägledarnas värderingar och deras förståelse av ”ras”/etnicitetens betydelse i skolan och samhället. Ett exempel från studien är vägledarnas problematisering av elever med utländsk bakgrund vars föräldrars påverkan på deras barns gymnasieval anses felaktig eftersom deras kultur skiljer sig från den svenska. En av studiens slutsatser är att liksom de flesta institutionella aktörerna skapar studie- och yrkesvägledarna inte de strukturer de arbetar inom men de är centrala aktörer i strukturernas reproduktion och de medverkar till deras fortlevnad (SOU 2006:40, 233). En av studiens rekommendationer är:
En rekommendation är att syos som redan är verksamma, och de som går syo-utbildningen, ska genomgå antirasistiska utbildningar och workshops där de får kunskap om Sverige som ett postkolonialt rum samt möjlighet att reflektera över, diskutera, och hitta strategier för att hantera sin egen positionering och inordning i maktens reproduktion inom skolan.
2.2 Den ”färgblinda” antirasismen
Denna studie bygger på Multikulturellt Centrums satsning på att lyfta rasfrågan som en kunskapsfråga åren 2012-2014. Mångkulturellt Centrums satsning inkluderade bland annat antologin ”Om ras och vithet i det nutida Sverige” (Hübinette et al. 2012b), en samling akademiska texter skrivna av forskare inom bland annat genusvetenskap, medie- och kommunikationsvetenskap, etnologi och sociologi. Den låg också bakom bildandet av ett svenskt forskarnätverk för kritiska ras- och vithetsstudier. En av de ledande forskarna bakom detta nätverk och huvudredaktören för antologin är Tobias Hübinette, fil.dr. i koreanologi, docent i interkulturell pedagogik och numera lektor vid Karlstads universitet. Hübinette är också huvudredaktör för antologin ”Ras och vithet- svenska rasrelationer igår och idag” (2017), också skriven av ovan nämnda forskarnätverk.
En viktig aspekt av Tobias Hübinettes forskning är hans problematiserande av den ”färgblinda” svenska antirasismen. Detta problematiseras i ovan nämnda antologier samt i artiklarna ”Post-Racial Utopianism, White Color-Blindness and ”the Elephant in the Room”” (2012a) och i ”Racial Stereotypes and Swedish Antiracism: A Swedish Crises of Multiculturalism?” (2014). Hübinette beskriver här att den svenska antirasismen har sitt ursprung i 1700-1900-talets rastänkande och rasbiologi och idéerna om den vita rasens överlägsenhet. Dessa idéer låg bakom och legitimerade flera europeiska staters
10
kolonisering av utomeuropeiska folk samt förintandet av miljontals människor i tyska koncentrationsläger under andra världskriget (Hübinette 2012a, 222). Forskaren menar att dessa brott mot mänskligheten låg bakom den djupa kris vad det gällde den tidigare så självklara tron på den vita överhögheten (Hübinette 2017, 242). Forskaren (ibid) skriver:
Denna turbulenta och våldsamma period i samtidshistorien kan konceptualiseras som en kris för den globala vitheten i sig, såsom den hade sett ut under ett antal århundraden dessförinnan och kanske framför allt sedan framväxten av det moderna rastänkandet på 1700- och 1800-talen, som gjorde hela idén om vit överhöghet till en vetenskaplig sanning.
Han menar att denna vithetens kris tog sig i uttryck genom utvecklandet och formulerandet av en ny antirasism som kännetecknas av ett starkt avståndstagande från rastänkandet och där Sverige har kommit att ta en ledande roll (ibid). Han skriver (2014, 73) (min översättning):
På grund av Sveriges unika relation till de forna kolonierna, till icke-vita människor under efterkrigstiden och som den ledande västerländska rösten för avkoloniseringen och tredje världens frigörelse, på grund av landets fortsatta ohotade topposition som den proportionerligt mest signifikanta tillflyktsorten för flyktingar och migranter i väst, har den antirasistiska idén kommit att bli en viktig aspekt av den nationella identiteten.
Som ett resultat av detta hamnar Sverige i topp i olika internationella rankningar vad det gäller våra progressiva migrations- och integrationspolicy. Sveriges officiella statsantirasism innebär världens mest radikala antidiskrimineringslagar och världens mest antirasistiska och toleranta befolkning där bara 4,9 % anses vara intoleranta och rasistiska svenskar (ibid). Den bärande idén bakom den svenska antirasismen är en hegemonisk ”färgblind” ideologi som innebär att utseende och hudfärg inte ska spela någon roll (Hübinette et al. 2012b, 14). Den antirasistiska strategin innehåller ett utopiskt inslag av att vilja skapa en postrasial värld och där allt tal om ras och vithet är tabubelagt. ”Färgblindheten” består av att tänka bort att individer och grupper ser annorlunda ut fysiskt-kroppsligt och att detta inte har någon betydelse. Ett led i detta har varit att plocka bort begreppet ras från officiella texter och författningar (SOU 2001). Diskriminering på grund av ras har också tagits bort från den nya diskrimineringslagen från 2009 (SFS 2008:587). Hübinette (2017, 242) skriver:
Sverige blev därmed den första suveräna nationalstat som utrangerade rasbegreppet, och en konsekvens av detta avskaffande av rasbegreppet är bland annat att ras numera oftast översätts med etnicitet på svenska.
11
Hübinette (2017, 237-238) menar att det idag i det närmaste har blivit tabubelagt att tala om ras i den svenska ”färgblinda” antirasistiska samhällskontexten. Däremot har begreppet rasifiering blivit allt mer accepterat och termen rasism ses inte som någon konstighet vilket kan anses vara paradoxalt i och med det tabubelagda begreppet ras.
En annan paradox är att samtidigt som Sverige har utvecklats till att bli världens mest antirasistiska land så har vårt land också kommit att bli ett av västvärldens kanske mest rassegregerade och rassegmenterade samhälle (Hübinette et al. 2012b, 18-19, 2017, 22). I praktiken innebär detta att icke-vita svenskar stängs ute från svenskheten och exkluderas på många olika samhälleliga områden. Ett exempel på detta är de offentliga debatterna kring olika mediala rasstereotyper. Samma svenskar som identifierar sig med den antirasistiska ideologin visar starkt motstånd när icke-vita påtalar det kränkande och rasistiska i till exempel det mest kända exemplet om ”negerboll” istället för chokladboll (Hübinette et al. 2012b, 14). De icke-vita svenskarna, tillhörande de svenska minoriteterna, som påtalar det rasistiska och kränkande i dessa rasstereotyper med hänvisning till den rasistiska historien menar att rasstereotyperna måste ses utifrån samtida postkoloniala processer. Istället blir de anklagade för att vilja utöva censur, de anses aggressiva och överkänsliga, lättkränkta.
De nutida offentliga och mediala debatterna visar att det råder en enorm polarisering utmed rasmässiga linjer i det nutida Sverige. Detta motstånd från majoritetsbefolkningen får till konsekvens att minoriteternas svenskhet utestängs, osynliggörs och tystas och deras erfarenheter och perspektiv marginaliseras (Hübinette et al. 2012b). Hübinettes (2014, 71) slutsats är därför att den svenska antirasismen är en vit antirasism till skillnad från situationen i den engelsktalande världen där det är minoriteterna som står i fronten som de främsta aktörerna så som till exempel i rörelsen för de medborgerliga rättigheterna i USA. Även Ahmeds forskning om känslopolitik (2011, 95-122) problematiserar den vita antirasismen. Som en av de ledande kritiska ras- och vithetsforskarna i den engelskspråkiga världen återger hen i antologin ”Vithetens hegemoni” diskursanalyser kring vithet och rasism inom olika institutionskulturer. Hen menar att den antirasistiska identiteten har utvecklats ur en känsla av skam och vit skuld från det förflutna (ibid 116-117). Det finns ett vitt begär efter att snabbt vända känslan av kollektiv skam över den historiska rasismen till stolthet över att ha tagit steget mot antirasism. Antirasismen blir därför ett vitt attribut
12
som mer handlar om att återföra vita människor till centrum och fokus ligger på att det är vita som behöver må bra i det antirasistiska arbetet.
2.2.1 Antirasism, normkritik och den svenska skolans styrdokument
Den svenska statsantirasismens lagar återfinns och reglerar även den svenska skolan på alla nivåer. Samhällets diskurser så som den antirasistiska diskursen präglar och sipprar ner i skolans styrdokument så som skollagen, diskrimineringslagen och Skolverkets allmänna råd för arbetet med studie- och yrkesvägledning. Forskning kring på vilket sätt samhällets diskurser yttrar sig i styrdokumenten med inriktning på likabehandlingslagstiftningen och normkritik är något Rosén redogör för i analogin ”Normkritisk pedagogik- makt, lärande och strategier för förändring” (2010, 55-84). Hen menar att genom den nya diskrimineringslagen som trädde i kraft 2009 har det ställts högre krav på den svenska skolan att genomföra aktiva åtgärder för att främja likabehandling och förebygga diskriminering, trakasserier och annan kränkande behandling, något som också påverkar den studie- och yrkesvägledande praktiken (SFS 2008:587). Likabehandlingsplaner och antirasistiska diskurser om människors lika värde och rättigheter är därför en vanlig diskurs inom den svenska skolan och vägledningspraktiken idag. Hen menar att värdegrunden är ett av fundamenten i läroplanerna och den ska genomsyra all verksamhet i skolan (Rosén 2010, 61). Dess huvudsyfte är att värna om allas lika värde. Hens slutsats är dock att trots värdegrundens goda intentioner innebär den motsägelser och problem när retoriken ska omsättas i praktik. Till exempel innefattar värdegrundsdiskursen ett så kallat toleransperspektiv. Mer om detta i teori-kapitlet.
Även Ahmed (2006) problematiserar i sin artikel ”The Non-Performativity of Anti-Racism” olika samhällsinstitutioners antirasistiska dokument och diskurser genom en diskursanalys. Hen menar att dessa diskurser och dokument är icke-performativa, de gör inte det som de säger att de gör och som får yrkesutövare att tro att man till exempel likabehandlar. Hen menar att dessa typer av dokument får organisationer att känna sig bra på likabehandling och leder till en känsla av stolthet, att man lever upp till de krav som ställs genom till exempel diskrimineringslagen. I förlängningen kan de leda till en tro att till exempel rasism, ojämlikhet och orättvisa upphört att existera.
13
Som en del av skolornas arbete med jämlikhetsfrågor rekommenderar och uppmuntrar Skolverket skolor att arbeta med normkritik, vilket även inkluderar skolans studie- och yrkesvägledning (Skolverket 2016). I ovannämnda antologi beskriver Bromseth (2010 27-54) de normkritiska förändringsstrategier hen forskat kring i skolans pedagogiska verksamheter. Hen menar att den normkritiska pedagogiken uppmanar till både reflektion och handling för att förändra normer i den svenska skolan. Normkritiken innebär att flytta fokus från normavvikare, ”den Andre” till normuppbäraren, ”den Förste”, den som befinner sig i ”normens öga”. Pedagogiken uppmuntrar till att genom reflexivt tänkande se på sig själv som medskapare av normer samt att se de fördelar som normpositionen innebär (Bromseth 2010, 45). I ett normkritiskt pedagogiskt arbete ligger alltså fokus på normuppbärandet till skillnad från toleransperspektivet där fokus ligger på att problematisera det avvikande och se det som i behov av samhällets tolerans (ibid 32). Denna pedagogik kan ses som ett alternativ till toleranspedagogiken.
2.3 Sammanfattning och forskningens relevans för studien
Rapporten ”Utbildningens dilemma” visar att skolans studie- och yrkesvägledare reproducerar etnicitet i vägledningssamtal med icke-vita elever inför gymnasievalet bland annat genom vägledarnas värderingar och förståelse av etnicitet. De skapar inte de strukturer de arbetar inom men de är centrala aktörer i strukturernas reproduktion. Denna kunskap har relevans för besvarande av detta examensarbetes frågeställningar kring vägledarnas syn på etniska identiteter och etniskt skillnadsskapande. Den svenska vägledningspraktiken och vägledarnas förståelse av etniska identiteter är inte åtskild från den större samhällskontexten. Tvärtom präglar den ”färgblinda” svenska statsantirasismen också vägledarnas syn på etniska identiteter bland annat genom de antirasistiska styrdokumenten och värdegrunden. Hübinettes kritiska forskning kring antirasism och dess ”färgblindhet” samt Roséns problematiserande kring skolans värdegrund och styrdokument kan därför sägas ha relevans för förståelsen av vägledarnas syn på etniska identiteter och etniskt skillnadsskapande.14
3. Teori
För att få förståelse för vilken betydelse de intervjuade vägledarna ger begreppet etniska identiteter och etniskt skillnadsskapande kommer empirin att analyseras med hjälp av det postkoloniala perspektivet som är det övergripande teoretiska ramverket. Begreppen etnicitet, ras, vithet och vithetsprivilegier kommer också att användas bland annat för att analysera vägledarnas syn på sin egen etniska identitet och dess betydelse i vägledningssamtal med icke-vita elever. Begreppen tolerans och ”färgblindhet” kommer att användas för att analysera delar av den kunskapssyn som ligger bakom skolans och vägledningens diskurser kring likabehandling och värdegrund. Kapitlet avslutas med en sammanfattning och redogörelse för teorins betydelse för studien.
3.1 Det postkoloniala perspektivet
Det postkoloniala perspektivet är en akademisk teoribildning som bedriver kritiska studier om ras/etnicitet, etniska skillnader och kulturella identiteter med ursprung i den koloniala historien. De europeiska kolonisatörerna skapade olika etniska identiteter hos de folk de erövrade och de erövrade speglade sig i kolonisatörernas indelning och identifierade sig med särdragen (Fanon 1995, 107, 176). Det postkoloniala perspektivet menar att det koloniala arvet med dess processer av andrafiering och rasifiering, dess stereotyper om ”vi” och ”dom” lever kvar, inte minst i västvärlden (Hammarén och Johansson 2009, 106-107). Inget samhälle kan definieras som utanförstående. Eriksson, Eriksson Baaz och Thörn (2011, 17) skriver:
Frågan om hur kolonialismen och dess effekter präglar kulturella identiteter och samhällen är inte något som endast berör de före detta koloniserade samhällena och deras kolonisatörer, utan även de samhällen som formellt inte deltog på någon sida, som t.ex. Sverige. Trots att Sverige inte deltog direkt i koloniseringsprocessen, måste försöken att definiera och sätta gränser för ”svenskheten” – och sättet att betrakta andra kulturer – analyseras i relation till denna globala process.
15
Postkolonialismen är alltså en kritik av de synsätt som betraktar kulturella processer idag som utanför och bortom kolonialismens historia. Det postkoloniala är dels en historisk fas eller världsomspännande process, dels ett maktperspektiv (Wikström 2009, 61-62). I fokus är hur företeelser kopplade till etnicitet, ras och kultur skapas, upprätthålls och reproduceras. Detta är intimt förbundet med makt och rätten att definiera samt olika samhällsvillkor och möjligheter. Syftet är att problematisera olika kategorier och vad konstruktionen ”de Andra/Öst” kan säga om ”de Första”, alltså om ”vi/Väst” (ibid 62) (jmf med det normkritiska perspektivet). Detta innebär att tillhörighet och ursprung är socialt och språkligt konstruerat. Etnicitet/ras blir till genom tal och handlingar. Identiteten är alltså instabil och föränderlig, inte något essentialistiskt med en fast kärna (Wikström 2009, 13-14). Den ses som situationsbunden och rörlig. Istället för att tala om fasta identiteter talar det postkoloniala perspektivet om skillnadsskapande och hur skillnad mellan människor upprätthålls och reproduceras.
3.2 Begreppen ras och etnicitet
Under 1990-talet växte det i den engelskspråkiga världen fram ett nytt forskningsfält som kallas för kritiska ras- och vithetsstudier (Hübinette 2017, 10). Detta forskningsfält är ännu inte något separat forskningsområde i den svenska universitetsvärlden vilket kan bero på att frågor om ras och vithet fortfarande är tabubelagda och inte passar in i den svenska antirasistiska självbilden. I praktiken har begreppet ras ersatts med begreppen etnicitet eller kultur (ibid 14). Begreppet etnicitet förknippas med till exempel tillhörighet till en viss folkgrupp med avseende på bland annat en kollektiv historia, kultur, språk, religion och i vissa fall en egen nationalstat (Hübinette och Tigervall 2008, 18). Westin (2015, 47) menar dock att begreppet inte visar på kopplingen till t.ex. maktrelationer i samhället. Hen skriver:
Kritikerna anser att en fokusering på etnicitet med dess knytning till föreställningar om gemenskap i fråga om kultur, identitet och ursprung skymmer den betydelse som maktrelationer har för att förklara enskilda människors och gruppers över- respektive underordning.
16
De kritiska ras- och vithetsforskarna är alla överens om att ras är en aktiv och relevant kategori även i Sverige och att vithet går att applicera även på svenskar och svenskhet. Genom att tala om ras och vithet synliggörs en rasmaktsordning eller ett normsystem som reglerar relationerna mellan olika raser, där vithet skapas som den privilegierade och överordnade positionen. Detta kan jämföras med könsmaktsordningen där maskulinitet skapas som den överordnade positionen gentemot femininitet (Hübinette et al. 2012b, 16). Begreppet ras beskrivs som ett sätt att dela in människor på utifrån visuella och fysiska markörer som går tillbaka till tidigare beskrivna kolonialismens och rasbiologins tid. Vissa kroppar kopplas till vissa regioner och kontinenter och förser dom med vissa egenskaper och läggningar (Hübinette et al. 2012b, 15, Hübinette och Tigervall 2008, 18). Det handlar inte om rasbegreppet i den traditionella bemärkelsen med dess hierarkiska indelning i olika urskiljbara raser då det inte finns någon biologisk grund för att dela in människor i raser, något dagens naturvetenskapliga forskare är eniga om. Ras är inte något människor är eller har utan något som människor tillskrivs både av sig själva och andra, ett sätt att sortera individer och grupper utifrån olika utseenden. Raser existerar därför i en social och kulturell bemärkelse (ibid 19). Hübinette och Tigervall (2008, 19) skriver:
Kategoriseringar av människor som exempelvis ”asiater”, ”latinamerikaner” och ”afrikaner” görs hela tiden i vardagliga möten och interaktioner, och även de som inte har en hemvist i de kontinenter som uttrycken implicerar, inkluderas ändå enligt logiken att vissa specifika kroppar kopplas samman med vissa specifika geografiska områden.
Vem som räknas som vit eller icke-vit och vilka icke-vita grupper som existerar är beroende av både plats och tid. Gränsdragningarna ser olika ut beroende på sammanhang. Det är till exempel skillnad på att räknas som vit i Sverige jämfört med i Spanien eller Brasilien. Den process som tillskriver individer eller grupper olika egenskaper och beteenden utifrån utseendemässiga särdrag och som kategoriserar och rangordnar olika raser utifrån historiskt förankrade föreställningar kallas för rasifiering (Hübinette och Tigervall 2008, 19).
Ras är alltså inte något essentialistiskt eller någon biologisk-medicinsk kategori som på något sätt är fast, evig eller medfödd. Vi gör alla dock, medvetet eller omedvetet uppdelningar utifrån visuella kroppsliga markörer så som till exempel hudfärg, hårtextur och ansiktsdrag (ibid 14). Stier (2015, 84): skriver:
17
Det är sannolikt en allmänmänsklig benägenhet att tillskriva människor identiteter, egenskaper och motiv utifrån deras hudfärg, ögonfärg, kroppsbyggnad, kön, kläder och därtill kopplade stereotyper, myter och oreflekterade föreställningar.
Vår fysiska kropp har betydelse för hur vi blir bemötta och behandlade. Detta påverkar våra möjligheter att välja olika saker som till exempel arbete, skola och utbildning, bostadsområde, partner och i förlängningen våra chanser att leva ett gott liv (ibid). När vi osynliggör raskategorins betydelse och påverkan på både vitas och icke-vitas liv, försvårar det att förstå individers och gruppers upplevelser kring olika samhällsproblem och sammanhang i dagens Sverige så som inkludering, exkludering, vardagsrasism, segregation och diskriminering.
Finns det då inte individer, grupper, samhällen eller kulturer där ras verkligen inte spelar någon roll? Finns det något verkligt postrasialt samhälle som är färgblint på riktigt? Det har antagligen funnits länder och kulturer där ras inte spelat så stor roll (Hübinette et al. 2012b 34). Strävan mot ett postrasialt samhälle kan dock vara ett utopiskt projekt vars ”färgblindhet” riskerar att osynliggöra samhällets faktiska rasifiering. Att uppnå ett verkligt postrasialt samhälle kommer att ta mycket lång tid att uppnå, om det alls är möjligt.
3.2.1 Begreppet vithet och vithetsprivilegier
Den kritiska vithetsforskningen handlar om att kritiskt reflektera över och forska om den normbildning eller rasmaktsordning där den vite mannen allt sedan upplysningstiden har varit normen för mänskligheten (Habel 2012, 50). Distinktionen mellan vita/det individuella och icke-vita/det kollektiva sätter den vita rationella individen på toppen av hierarkin som den universelle människan. Centralt i forskningen är vithetsbegreppet. Vithet är en position från vilket andra etniska identiteter konstrueras som avvikande (Garner 2007, 39). Författaren (ibid 34) skriver (min översättning):
Vithet är en gränsdragande position: något dominant och normativt mot vilket skillnad mäts. Med andra ord, vit är den punkt utifrån vilket normalitet och abnormalitet, skönhet och fulhet, civilisation och barbari bedöms… vitheten har kommit att bli representerad som det mänskliga, normala och universella.
Dyer (1997, 4) menar att vita konstruerar sig själva som individer utan en ras eller etnicitet, utan den kollektiva identifikation de tillskriver andra folkgrupper. Vita betraktar sig själva
18
som transparenta. De ser inga etniska koder inskrivna i sina egna kulturella praktiker. Man talar om vithetens osynlighet som behöver synliggöras: se dess ”särskildhet”, att göra vithet ”främmande”. Dyer (ibid 10) menar att det kan vara svårt att plocka isär vithetens bild av sig själv som universell och självklar eftersom dess förgivettagna normalitet ständigt reproduceras på alla nivåer i samhället. Vithet är ett förhållningssätt hos vita som inte behöver känna av hudfärgsbaserad eller kulturmärkt rasism (Habel 2012, 48). Vita ser inte sin egen vithet trots att den, framför allt för icke-vita, är lika konkret som alla andra maktojämlikheter i samhället så som diskriminering av kvinnor, transpersoner, homosexuella, äldre eller människor med funktionsvariationer. Det har resulterat i att alla dessa typer av diskriminering allmänt betraktas som mer synliga och verkliga än just den som handlar om hudfärg.
Det finns olika slags vitheter och den svenska vitheten är en del av en mer ”allmänvästerländsk vithet”, särskilt den protestantiska, nordeuropeiska och anglo-amerikanska vitheten som är den globalt dominerande. Av alla former av vithet är den svenska vitheten den mest exklusiva. Det är den mest privilegierade vitheten där det blonda, ljusa och nordiska utseendet har blivit ett globalt skönhetsideal att förhålla sig till (ibid 30). Det finns alltså olika slags vitheter. Forskningen benämner de dominerande sätten att vara vit på som hegemonisk vithet (Ahmed 2011).
McIntosh (2013, 49-60) menar att vita människor är föremål för positiv särbehandling. Hen menar att vitheten innebär en uppsättning osynliga hjälpmedel som fungerar i alla sammanhang. Oavsett om vita människor befinner sig på hemmaplan eller ute i världen så är de försedda med ett slags universalpass och en slags osynlig, viktlös kappsäck med praktiska verktyg som alltid ger dem tillträde till alla upptänkliga sfärer (ibid 49). Garner (2007, 5) menar att synliggörandet av vitheten som ett system av makt och privilegier är en stor källa till ångest för vita som ofta går in i ett djupt försvar och motstånd. hooks (1992, 167) skriver om vita människors förvånade och ilskna reaktioner när deras hudfärg förs på tal. Hen skriver:
Ofta väcks deras vrede därför att de tror att alla sätt att se som belyser skillnad hotar att undergräva den liberala tron på en universell subjektivitet (vi är alla bara människor), något som de tror kommer att få rasismen att försvinna. De har gjort djupa känslomässiga investeringar i myten om ”att vara likadan”, även om deras handlingar reflekterar hur vithetens primat genomsyrar vilka de är och hur de tänker. (översättning Habel 2012, 64)
19
3.3 Toleransperspektivet
En del av den svenska antirasistiska identiteten innebär en självbild av att vara en tolerant människa (Gruber 2007, 144). Sedan 1970-talet har den svenska välfärdspolitiken i stort haft ett mångkulturellt perspektiv som en officiell ideologi. De mål som formulerades för den mångkulturella politiken var jämlikhet, valfrihet och samverkan, med likvärdighet, ömsesidig tolerans och solidaritet mellan invandrare och den inhemska befolkningen (SOU 1974:69:96). Den mångkulturella ideologin gav uttryck för en statlig ambition att aktivt främja etnisk tolerans. Idén som genomsyrar direktiven om en mångkulturell tolerans är att det finns ett ”vi” som tolererar ”dom”. Att tolerera innebär att den normavvikande lyfts upp som ett objekt för ”vår” acceptans och tolerans. Genom att lyfta upp det avvikande (människor med utländsk bakgrund) som något annat och problematiskt och som är i behov av samhällets tolerans, upprätthålls gränsen mellan normal och avvikande (Bromseth 2010, 32). Rosén (2010, 62) menar att denna slags tolerans är ett uttryck för en välvillighet på de privilegierades villkor. Hen menar att toleransen förstärker bilden av den andre och den självklara normen, ett ”vi” och ”ett dom”. Häri exponeras de ojämlika relationer som ligger till grund för denna tolerans.
Kritiken mot toleransdiskursen är att den saknar ett maktperspektiv. Att tolerera innebär att utöva makt (Rosén 2010, 62). Hen menar därför att den svenska skolans värdegrundsdiskurs snarare reproducerar än förändrar ojämlika relationer inom skolan. Hen skriver (2010, 64):
Trots värdegrundens mycket goda intentioner att förmedla alla människors lika värde kan vi se att den genom sin kunskapssyn och avsaknad av maktanalys samtidigt signalerar människors olika värde.
3.4 Begreppet ”färgblindhet”
Som tidigare nämnts präglas den svenska antirasistiska ideologin av en hegemonisk ”färgblind” ideologi som innebär att utseende och hudfärg inte ska spela någon roll (Hübinette et al. 2012b, 14). ”Färgblindheten” består av att tänka bort att individer och
20
grupper ser annorlunda ut fysiskt-kroppsligt och att detta inte har någon betydelse. Gordon (2010, 139) beskriver ”färgblindheten” hos vita lärarstudenter och kollegor som ett slags motstånd mot att vilja se ras. Det yttrar sig i att den till största delen vita skolpersonalen uttrycker kommentarer som indikerar att de inte ser färg, de ser barn (eller människor). Det kan låta bra men i verkligheten omöjliggör denna färgblindhet viktiga aspekter av barns och ungdomars olika erfarenheter relaterade till sin hudfärg. Den omöjliggör också för vita att förstå sin egen erfarenhet av att ständigt gynnas av olika slags privilegier, ofta omtalade som att ha blivit förvärvade av eget hårt arbete.
Gordon (ibid) menar att det inte handlar om att inte kunna se (hud)färg. Det handlar istället om en vägran att se och erkänna maktskillnader på grund av hudfärg, vilket är starkt hos vita människor. Denna blindhet eller vägran att se färg är en självförvållad blindhet som fungerar till att upprätthålla och reproducera vithetsprivilegier. Den äger rum både på individuell och strukturell nivå (ibid). Forskarens slutsats är att skolans personal behöver se bortom färgblindheten och bli mer rasmedvetna. Lawrence och Tatum (1997) menar att vita lärare (och vägledare) behöver göra ett etniskt identitetsarbete:
När vita lärare misslyckas med att erkänna deras egna rasliga identiteter blir detta icke-erkännande en barriär för förståelse för icke-vita barns utvecklingsbehov. Det är till exempel de lärare som inte erkänner sina egna rasiala och etniska identiteter som inte kommer att erkänna de icke-vita barnens behov av att få sin egen rasliga identitet bekräftad.
3.5 Sammanfattning och teorins relevans för studien
Det postkoloniala perspektivet kommer att utgöra det teoretiska ramverket för analysen av denna studies empiriska material. Övriga begrepp som kommer att användas är begreppen ras, etnicitet, vithet och vithetsprivilegier som är hämtade från den kritiska ras- och vithetsforskningen. Begreppen tolerans och ”färgblindhet”, hämtade från den normkritisk pedagogiska forskningen, kommer också att användas.
Det postkoloniala perspektivet menar att förståelsen och analysen av etniska identiteter och etniskt skillnadsskapande måste sättas i ett globalt och (post)kolonialt perspektiv. Det koloniala arvets processer av andrafiering, alltså ”vi och dom”-görandet, lever kvar i västvärldens mångkulturella samhällen så som det svenska. Centralt i detta perspektiv är maktperspektivet, olika gruppers etniska över- och underordning, etniskt skillnadsskapande
21
och konsekvenserna av etniskt kategoriserande. Som tidigare beskrivits i inledningen och i den tidigare forskningen skapas etnicitet och etniska positioneringar i skolans vägledningssamtal mellan vita svenska vägledare och icke-vita svenska elever. För att undersöka vägledarnas förståelse av etniska identiteter och etniskt skillnadsskapande kan det därför vara relevant att göra det utifrån ett postkolonialt perspektiv.
Tal om ras och vithet är i det närmaste tabubelagt i Sverige idag. Begreppet ras har ersatts av etnicitetsbegreppet som ett sätt att ta avstånd från det rasistiska rasbegreppets användning i det förflutna. Som ett resultat av detta har en slags ”färgblindhet” uppstått där till exempel hudfärg inte anses ha någon betydelse i ett mer postrasialt samhälle. Samtidigt är det en allmänmänsklig företeelse att kategorisera människor utefter kroppar och utseenden. Vithet hör därför ihop med rasbegreppet. Vithetsforskningen menar dock att vita människor konstruerar sig själv som individer utan en ras eller etnicitet medan andra folkgrupper tillskrivs kollektiva identifikationer. För att kunna besvara frågeställningen hur vita svenska studie- och yrkesvägledare ser på sin egen etnicitet kan det vara aktuellt att analysera svaren utifrån begreppen etnicitet, ras, vithet och vithetsprivilegier.
Begreppet tolerans kommer att användas för att analysera delar av den kunskapssyn som ligger bakom skolans- och vägledningens diskurser och styrdokument kring likabehandling och värdegrund. Det finns en maktaspekt i toleransbegreppet som innebär att den avvikande (den ”Andre”) lyfts fram som något problematiskt och som är i behov av majoritetssamhällets tolerans. På så sätt upprätthålls gränsen mellan normal och avvikande. Att tolerera kan alltså ses som ännu ett sätt som etnicitet skapas och reproduceras och vars diskurs fortsätter att reproducera ojämlika etniska relationer inom skolan.
Begreppet ”färgblindhet” och rasbegreppets utrangerande kan sägas gå hand i hand. När vi slutar att använda rasbegreppet tror vi att vi slutar att se hudfärg. Detta problematiseras från ett kritiskt ras- och vithetsperspektiv på så sätt att ”färgblindheten” inte bara försvårar för icke-vita att få förståelse för deras erfarenheter relaterat till sin hudfärg. Det försvårar också för vita människor att förstå sin erfarenhet av att gynnas av sin vita hudfärg. Ett tolerant och ”färgblint” förhållningssätt kan alltså från detta perspektiv sägas reproducera vithetsprivilegier. Även ”färgblindhet” kan vara relevant att använda vid analysen av svaren på de vita svenska vägledarnas syn på sin egen etnicitet och dess betydelse i ett vägledningssammanhang samt synen på etniskt skillnadsskapande.
22
4. Metod
I detta kapitel kommer studiens metodologiska överväganden att redovisas. Det inleds med en beskrivning av metodvalet. Därefter presenteras urvalet följt av beskrivningar av hur empirin samlats in, bearbetats och analyserats. Studiens validitet och reliabilitet diskuteras samt en redogörelse för de olika etiska ställningstaganden som behövts göras.
4.1 Metodval och metoddiskussion
Den studie- och yrkesvägledande praktiken är en social praktik där ett etniskt identitetsskapande äger rum, framför allt om de båda parterna vägledaren och den vägledde har olika etniciteter. Då det är svårt att beskriva social interaktion med hjälp av kvantitativ metod valdes den kvalitativa metoden. Med hjälp av denna metod kan nyanser fångas in och normer och värderingar kan sättas i ett sammanhang på ett annat sätt än i kvantitativa metoder (Ahrne och Svensson 2011, 14). Den kvalitativa metoden ger också möjlighet att gå på djupet då följdfrågor kan ställas och förtydliganden kan göras för att undvika missförstånd. Metoden ger också förutsättningar för att upptäcka mönster i respondenternas svar och detta i sin tur ger en helhetsförståelse kring studiens undersökningsområde (ibid 27). Nackdelen med den kvalitativa metoden är att det inte går att generalisera och dra slutsatser som kan tillämpas på en hel population på det sätt den kvantitativa metoden kan göra (ibid). Detta var heller inte syftet med studien som hellre ville få en djupare förståelse av forskningsämnet.
4.2 Urval
Vid kvalitativa metoder där målet inte är generaliserbarhet utan mesta möjliga kunskap inom ett visst område går det bra att göra ett så kallat icke-sannolikhetsurval (Larsen 2009,
23
77). Den urvalsprincip som valdes inom detta var metoden godtyckligt urval. Ett informationsbrev skickades till ett antal studie- och yrkesvägledare som arbetar på olika grundskolor i Västsverige (se bilaga 2). Ett av kriterierna var att respondenterna skulle ha en studie- och yrkesvägledarexamen samt att ha arbetat minst tre år i yrket. Denna tidsgräns sattes för att vägledaren skulle ha hunnit skaffa sig tillräckligt mycket yrkeserfarenhet. Ett annat kriterium var att de vägledde icke-vita svenska eller nyanlända elever.
4.3 Datainsamling
Det empiriska materialet har samlats in med hjälp av den ostrukturerade samtalsintervjun (Larsen 2009, 84-85). Författaren beskriver denna intervjuform som långvariga, intensiva intervjuer där intervjuaren är intresserad av att få en djupare förståelse för en persons beteende, agerande, erfarenheter eller upplevelser. Till hjälp användes en intervjuguide som fungerade som en slags lista över de aktuella ämnena (se bilaga 1). Totalt intervjuades sex respondenter där fem intervjuer gjordes på deras arbetsplats och en intervju ägde rum på ett café. Intervjuerna varade från 45 till 75 minuter. Intervjuerna spelades med respondenternas tillåtelse in med hjälp av mobilens inspelningsfunktion. Alla sex intervjuerna transkriberades i sin helhet.
4.4 Analysmetod
Det empiriska materialet analyserades enligt analysmetoden meningskoncentrering (Kvale och Brinkmann 2009, 221). Metoden består av fem olika steg. Först lästes intervjuerna igenom för att få en känsla av helheten. I nästa steg fastställs meningsenheterna i texten och i denna undersökning genom gul- och fetstilsmarkeringar. I det tredje steget identifierades ett tema ur enheten. Ett Word dokument skapades med olika identifierade teman och varje gul- och fetstilsmarkerade text lades under respektive tema. För att hålla ordning på uttalandena skrevs namnet för den respondent som yttrat det. I det fjärde steget
24
fördjupades analysen genom att frågor ställdes till meningsenheterna utifrån syftet och frågeställningarna. I det femte steget knyts enligt metoden teman samman i en deskriptiv utsaga. I denna undersökning skrevs denna utsaga istället för varje intervju i samband med den första inläsningen. Det var också här statistik fördes på hur många gånger uttalanden yttrades kring likabehandling och tolerans.
4.5 Validitet och reliabilitet
Validitet handlar bland annat om att samla in empiri som är relevant för syftet och frågeställningarna (Larsen 2009, 80). Intervjuguiden modifierades under intervjuernas gång, något som kan ses som en fördel med den kvalitativa intervjun då en flexibel process där frågorna ändras efterhand bidrar till högre validitet (ibid). Reliabilitet innebär bland annat hur noggrant informationen har hanterats och hur pålitlig undersökningen är (Larsen 2009, 81). Denna undersöknings reliabilitet har garanterats då empirin har hanterats på ett noggrant och strukturerat sätt. För att säkerställa detta examensarbetes reliabilitet vad det gäller tolkningen av vissa uttalanden så som gällande likabehandlings- och toleransdiskursen skapades ett särskilt dokument med dessa teman och en slags statistik över hur många yttranden som kunde tolkas inom dessa begreppsramar. Från detta kunde ett mönster urskiljas som visade hur förankrad varje vägledare var inom de olika diskurserna.
En annan faktor som påverkar reliabiliteten är den så kallade intervjueffekten. Detta innebär att intervjuaren kan påverka intervjuresultatet och att de intervjuade inte alltid är sanningsenliga då det kan vara svårare att vara ärlig (ibid). Exempel från studien kan vara att respondenterna trycker mycket på att de inte vill uppfattas som rasister och därför uttrycker sig med en viss försiktighet.
25
Det har varit ett etiskt dilemma och känsligt att skriva detta examensarbete från ett kritiskt perspektiv. Jag har så mycket som möjligt försökt att indikera att jag kommer att använda mig av ett kritiskt förhållningssätt genom att ställa kritiska frågor och ifrågasättandet av det färgblinda perspektivet och dess konsekvenser, på ett icke-hotande sätt i intervjuerna. Detta har försökts göras i balans mellan ärlighet och med risk för att ”avslöjandet” av teori skulle kunna påverka resultaten genom den så kallade intervjueffekten.
Vad det gäller övriga etniska ställningstagande i denna undersökning har Vetenskapsrådets etiska riktlinjer för forskning inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga området använts (2002). I dessa råd finns ett så kallat individskyddskrav med fyra allmänna huvudkrav: Informationskravet och samtyckeskravet innebär att forskaren ska informera respondenterna om undersökningens syfte samt att deltagandet i undersökningen är frivilligt och kan avbrytas under undersökningens gång. Detta gjordes både i det utskickade informationsbrevet samt i inledningen av intervjuerna. Konfidentialitetskravet har beaktats genom att respondenterna har anonymiserats genom att deras namn, ålder, arbetsplats och kommun inte angetts. Vidare har respondenterna informerats om att såväl ljudinspelningar och transskript kommer att raderas från telefon och dator när examensarbetet blivit godkänt. Slutligen informerades respondenterna om nyttjandekravet som innebär att insamlade uppgifter endast får användas för examensarbetets ändamål.
26
5. Resultat
I detta kapitel kommer resultatet av empirin att presenteras. Resultatet är strukturerat efter de tre frågeställningarna. Respondenterna har anonymiserats genom att deras namn har tagits bort.
5.1 Synen på etniska identiteter
5.1.1 Synen på begreppet etnicitet
Alla vägledarna har en positiv syn på begreppet etnicitet. Begrepp som etnisk eller kulturell bakgrund, invandrarbakgrund, nyanländ och etniska svenskar var andra begrepp som användes. Den positiva synen på begreppet etnicitet var att det inte har med historien att göra då det är ett ganska nytt begrepp. Begreppen som användes handlar om härkomst, en persons bakgrund, i vilket land ens föräldrar är födda, landets språk, den kulturella bakgrunden man identifierar sig med. Flera vägledare uttrycker att människan får sin etnicitet genom socialisationen och den kultur och kontext man är formad av: ”man har socialiserats helt enkelt av det samhälle man växer upp i. Man formas, man lär sig hur man ska tänka, vad man ska tänka, hur man ska handla och så vidare”. Några vägledare var inne på att det handlar om ”både vad man känner att man tillhör och vad man faktiskt tillhör”. De menar att man kan bära med sig en etnicitet som är ärftlig men känna att man tillhör något annat. Flera vägledare pratar om att man kan tillskrivas sin etnicitet. En vägledare menar att tillskrivandet sker av majoritetsbefolkningen mot de minoriteter som har en annan etnisk bakgrund. Två andra vägledare menar att tillskrivandet sker åt båda håll.
Vägledarna tycker att etnicitetsbegreppet är ett stort och viktigt begrepp som präglar Sverige och deras arbetsplats. Detta ställer kunskapskrav på studie- och yrkesvägledare som möter människor med andra etniska bakgrunder. Kunskap som efterfrågas är kunskap om andra kulturer, om hur den kulturella bakgrunden kan påverka en väljande elev med
27
utländsk bakgrund. Flera vägledare uttrycker att begrepp som etnicitet, kön och hbtq kommer upp på deras arbetsgruppsmöten. De diskuterar där ”vad man säger, vad man tänker, hur man beter sig och lite sånt”. De pratar om detta från ett normkritiskt perspektiv.
En vägledare pratar om att det finns en viss hierarki i begreppet, att vissa etniciteter positioneras som högre än andra. En annan vägledare menar att etnicitet handlar om människans lika värde. Hen har jobbat som vägledare så länge att hen inte längre reflekterar över saker som etnicitet. För hen är det ett icke-begrepp. Hen tycker dock att begreppet handlar mer om kultur än om hudfärg.
5.1.2 Synen på begreppet ras
Alla vägledarna uttrycker att detta är ett mycket negativt laddat och förlegat ord då det har en historisk bakgrund och förknippas med rashygien och rasbiologi, Tyskland och andra världskriget. De säger att begreppet är kopplat till att man delar in människor i övre och undre, till ett rassystem och tycker att det är starkt hierarkiskt. De menar att ordet används för att ”få vissa människor att framstå som bättre än andra”. I ordet lägger de kroppsliga markörer så som hudfärg, hårfärg, ansiktsform och kroppsbyggnad. Vägledarna menar att etnicitet är ett bättre begrepp eftersom ras inbegriper olika hudfärger vilket inte etnicitet gör. Det blir för mycket fokus på själva utseendet, på att urskilja och värdera människor utefter utseende och hudfärg. De pratar om urskiljandet som något negativt med hänvisning till att alla människor är lika mycket värda oavsett hudfärg. En vägledare uttrycker dock att ”hudfärg det går väl inte att komma ifrån. Att vi ser ju olika ut men det ska inte påverka någonting hur man, alltså jag vet ingenstans i min yrkesroll att man delar in utefter…”. Hen menar att det är när man tänker bort utseendet och hudfärgen som man får dom bra samtalen. En annan vägledare tycker att ras och allt vad det står för är ett icke-begrepp på samma sätt som etnicitet. Hen menar att hen inte kan se etnicitet eller ras. Ibland behöver man ju kanske ändå prata om olika aspekter av ras. Vägledarna hittar då olika strategier för att tala runt det. ”Arv” är ett sådant ord som ersätter hudfärg. Om de av någon anledning behöver prata om hudfärg så undviker alla vägledare att tala om dom som till exempel vita
28
och svarta. Istället används ord som ”ljushyad” och ”mörkhyad”. Flera vägledare uttrycker att det finns en rädsla för att förknippas med rasism om orden ”vit och svart” används.
5.2 Synen på den egna och andras etnicitet och dess
betydelse i ett vägledningssammanhang
5.2.1 Synen på den egna och ”andras” etnicitet
Flera vägledare visar förvåning när frågan om de anser att de själva har en etnicitet ställs. De säger att de inte behöver reflektera över detta vilket ”måste ju handla om att det sällan är någon som frågar mig” och att detta kan vara ett tecken på att man tillhör den etniska normen. Istället för att reflektera över sin etnicitet menar några kvinnliga vägledare att de hellre identifierar sig med sin könstillhörighet, med roller som mamma, fru, kvinna, dotter. En vägledare uttrycker att hen har en etnicitet då ”alla människor har ju sin etnicitet”. Det innebär att hen kan se att hen är en del av ett arv, en kultur, ett land. Hen säger ”Jag menar man är ju bara människa, man har sin yrkesroll och man har sin privata roll”. En annan vägledare gör motstånd mot att kategoriseras som etniskt svensk och problematiserar denna typ av kategorisering. Hen säger ”Vad nu etniska svenskar är, tre generationer tillbaka eller jag vet inte hur man räknar det”. En annan vägledare tror att hen tyvärr i mångas ögon ser ut som normen i samhället, en typisk svensk med sitt blonda hår, sina blå ögon och bakgrund i den övre medelklassen även om många inte vet om att hen har påbrå av en mycket diskriminerad svensk minoritet. Hen tror själv att hen utifrån mer förknippas med sin sociala bakgrund än den etniska.
I samtalet om etnicitet handlar det främst om de vägledningssökandes etnicitet, alltså eleverna med annan etnisk bakgrund eftersom de menar att de inte är vana att reflektera över sin egen. Det kan till exempel handla om att ”man har sin bakgrund någon annanstans utanför Sveriges gränser”. Då är man formad på ett annat sätt, man drar andra slutsatser, har andra traditioner. Fem vägledare omnämner den andra kulturella bakgrunden eller etniciteten som något problematiskt när en elev ska välja yrke och utbildning:
Men det är klart om jag möter en elev och en familj och jag känner i samtalet att det är nånting med möjligtvis den kulturella bakgrunden eller att det finns nån annan specifik hierarki i en familj så är det bra för mig att känna till att det här kan jag lite om.
29
5.2.2 Synen på vithet och vithetsprivilegier
Att tala om hudfärg och vithet är känsligt för vägledarna. Ingen av dem har reflekterat över sig själva som vita eftersom de menar att de är präglade av att inte tänka i termer av hudfärg. Den vägledare som gärna reflekterar över sin etnicitet som en norm vill inledningsvis inte prata om sig själv eller hens vägledningssökande som vita eller icke-vita. Hen säger ”Ja, men då tycker jag att det är lättare att prata om kulturell bakgrund”. Vägledarna definierar sig själva hellre som svenskar än som vita även om en vägledare även distanserar sig från svenskheten. En vägledare uttrycker att det är tråkigt att tillhöra normen och ha de privilegier hen tycker att det innebär.
Under samtalets gång börjar tre vägledare att reflektera över att de kan ses som vita av andra. Det väcker flera obehagliga men viktiga insikter. En vägledare säger:
Åh, det känns som om det är jättebra att vi pratar om det men också jobbigt för jag blir medveten om saker som jag faktiskt inte har tänkt på i mitt vardagliga arbete som är fruktansvärt viktigt. Vi måste påminnas om det här, för det kommer, det gör att vi förstår varför vi blir bemötta på ett visst sätt eller varför vi får den responsen eller inte får den responsen.
Hen menar att hen har förlitat sig på sin professionalitet och att alltid göra det bästa i hens möten. Men att det kanske ligger så mycket mer i dom än vad hen tidigare har tänkt på. Hen erkänner att hen plötsligt drabbades av en skuldkänsla. Två andra vägledare pratar också om skuldkänslor i samband med vithetsbegreppet.
Övriga tre vägledare gör ett ganska stort motstånd mot att se sig själva som vita. En vägledare har aldrig hört talas om att vithet är ett vetenskapligt begrepp utan kopplar detta ord mer till personliga åsikter. Hen gör motstånd och säger ”Men det är väl återigen mer åsikter, vad jag har med mig, så. Jag menar man är ju bara människa.” Hen och ytterligare en vägledare tycker att tal om vithet innebär stereotyper, schablonbilder och fördomar. De menar att det finns en viss diskriminering i detta. De menar att ”då behandlar man ju inte alla människor lika”. Två vägledare försöker undvika allt tal om hudfärg. När det inte är möjligt använder de hellre orden ljus och ljushyad än vit. Dessa två vägledare är genomgående helt emot att överhuvudtaget prata om skillnader som har med ras att göra. De har heller inget intresse av att förhålla sig normkritiskt till vitheten. Då
30
frågan om det går att se på hudfärgsskillnader från det normkritiska perspektiv man arbetar efter i hens arbetsgrupp blir svaret: ”men om jag då som ljus skulle åka till Somalia, då blir det ju….”. Hen menar att det är samma sak att vara vit i Somalia som det är att vara svart i Sverige.
Den vägledare som gjort ett starkt motstånd mot talet om vithet säger sig aldrig ha hört talas om begreppet vithetsprivilegier eller att vita människor har privilegier som icke-vita inte har på samma sätt. Hen ifrågasätter att det skulle finnas något sådant. Hen säger ”Ja, då är ju inte jag uppdaterad kan jag ju säga”. Hen håller inte med om att det skulle existera något sådant i Sverige. Några vägledare medger att deras etnicitet ger fördelar i dagens samhälle så som att aldrig behöva bli diskriminerad på grund av deras vita hudfärg till exempel på arbetsmarknaden.
5.2.3 Synen på den egna etnicitetens betydelse i ett vägledningssammanhang
Vägledarna har svårt att svara på frågan om de tror att deras etnicitet kan påverka en elev med annan kulturell bakgrund och hur denna påverkan i så fall skulle kunna se ut. De hoppas att den inte gör det. En vägledare menar att detta sträcker sig bortom hens medvetandenivå och blir besvärad av som hen säger, djupet på frågan. Hen menar att detta går bortom vad som är möjligt att prata om i ett vägledningssammanhang. En annan vägledare uttrycker: ”Men det är väl klart att jag bär med mig mina bitar som jag kanske omedvetet möjligtvis kanske använder, att jag funkar på ett visst sätt”. Denne vägledare uttrycker att hen är medveten om att hen utifrån kan ses om en medelålders vit svensk man, som har svenska som sitt modersmål och att detta har format och färgat honom. Han tycker dock att detta vägs upp av hans professionella roll. Han visar på osäkerhet kring hur väsentligt detta egentligen är i hans roll som studie- och yrkesvägledare. Åtskilliga gånger under intervjun ifrågasätter han vikten av att tala om etniska identiteter även om han också hänvisar till kunskaper om ämnet som en slags omvärldskunskap som berikar vägledarrollen.Vägledarna förknippar först och främst makt med beslutsfattande, något som de inte säger sig ha i sin yrkesroll. Flera av dem förknippar också makt med att uppfattas som en auktoritet i skolan. Eller att de besitter en slags kunskapsmakt. En annan vägledare säger
31
att de brukar reflektera över vägledarens maktposition på hens arbetsplats. Hen har inget behov av att förneka att det finns maktaspekter i vägledarrollen då hen menar att det finns makt i alla möten. Trots att hen inte brukar omtala sig själv som vit säger hen ”För skulle man då lägga på ett etniskt perspektiv på det så sitter ju jag med makten för att jag är just vit”. Hen förhåller sig ödmjukt till detta faktum och försöker att lägga fokus på relationsskapandet i början av samtalet med en icke-vit elev. På frågan om hen blir provocerad av att tala om vithetsnormen säger hen: ”Nä, det behöver vi prata om mer tänker jag”.
5.3 Synen på etniskt skillnadsskapande
Även talet om etniskt skillnadsskapande är känsligt för vägledarna. De tar avstånd från att göra skillnad mellan svenska elever och elever med annan kulturell bakgrund. I två intervjuer förekommer dock en fördjupad diskussion om vad det innebär att göra skillnad mellan olika etniciteter eller hudfärger till exempel genom själva begreppsanvändningen. En vägledare menar att det är svårt att inte göra skillnad när man pratar om dessa saker eftersom begreppen används för att sortera människor. Hen kan dock se att det också finns en positiv aspekt i att sortera och det handlar om att synliggöra de skillnader som faktiskt finns. Hen menar att vi generellt måste bli mer medvetna om att vi gör skillnad mellan olika etniciteter. Hen säger:
För det är ju likadant med genus, vi måste titta på om vi gör skillnad och då måste vi separera på och sortera ut på nåt sätt för att synliggöra om det är nånting som inte fungerar bra eller som vi gör annorlunda just av fel anledningar.
Den vägledare som menar att begreppen ras och etnicitet är så kallade icke-begrepp som saknar funktion och relevans i en vägledningskontext är samtidigt den vägledare som utförligt berättar om flera olikheter mellan svenska och elever med utländsk bakgrund som hen möter i sina vägledningssamtal. Hen avslutar dock med att säga:
Jag kan se det så här ibland och reagerar på det eller reflekterar över det. Men i nästan 99 %, 99,9 % så tänker jag inte på det. Utan jag är mer att det är en människa som sitter jämte mig.
32
Denne vägledare blir nedstämd av diskussionen. Hen identifierar sig så starkt med tanken om alla människors lika värde att hen ifrågasätter vikten av att diskutera om det finns något skillnadsskapande i vägledningspraktiken. Hen säger: ”Nä, jag tycker faktiskt inte det. Du får ursäkta mig men jag tycker inte det”.
5.3.1 Det toleranta och ”färgblinda” förhållningssättet
En vägledare sammanfattar det som alla de intervjuade vägledarna skulle skriva under på: ”Grundbulten i såna här jobb där man jobbar med människor är att man måste utgå från den ståndpunkten, att alla är lika mycket värda”. Detta är som ett slags mantra som upprepar sig om och om igen i fyra av intervjuerna. De säger att det är en regel de lever och andas efter, något de blivit inrotade med ända sedan utbildningen. En vägledare reflekterar dock över att vägledare kanske är programmerade till att säga detta utan en djupare reflektion över vad det innebär. Ett annat sätt att uttrycka sig tolerant kan vara: ”Och så i grund och botten tycker jag ju att man ska bemöta alla människor med så mycket respekt och tolerans man orkar med, så mycket som det funkar.”
Flera vägledare berättar att de jobbar med normkritik på deras arbetsplatser: ”Vi pratar om vissa saker på jobbet, normkritik, eller på våra möte och så där när vi träffas. Men det slutar alltid med att… att vi behandlar alla lika”. Hen menar att arbetsplatsens diskussioner om normkritik mynnar ut i en slags tolerans som innebär att alla är lika mycket värda och att alla behandlas lika. Endast hos en vägledare är kommunikationen inte lika präglad av talet om tolerans och likabehandling. Istället präglas hens kommunikation mer av det normkritiska.
Att inte vilja se hudfärg brukar omnämnas som en slags färgblindhet. Detta synsätt är också något som fyra av intervjuerna genomsyras av:
Men jag har inga problem med det, jag kan förstå lite vad du är ute efter så. Men att, men den här rasismen finns ju givetvis i ett samhälle och det har vi ett jätteproblem med så klart. Men i min värld så är det ju så att oavsett om jag möter en mörk eller vit människa så att säga så ser jag människan, inte hudfärgen.
Hen menar att det inte blir något bra samtal om man lägger för mycket kraft på saker som har med hudfärg att göra. Samme vägledare omtalar sig själv som en neutral person som
33
ser människan utifrån val av olika utbildningar och yrken. En annan vägledare uttrycker ”färgblindhet” så här:
Jag ser ingen skillnad om man är ljus i hyn, om man är mörk i hyn, om man är lång eller smal eller vad det nu.. kraftig eller kort. Inget, alltså nää. Jag ser inte de skillnaderna. Jag tänker inte på det.
Hen säger sig vara så färgblind att det är som att hen vore lobotomerad. Hen menar att allt prat om hudfärger har liksom tvättats bort i Sverige.
Ytterligare en vägledare uttrycker att hudfärg inte ska påverka någonting och kan inte se att det är en faktor som kan vara aktuell i ett vägledningssamtal. När hen nu har börjat reflektera över att det kanske ligger något i hudfärgsaspekter i alla fall så uttrycker hen att det måste vara ganska frustrerande för till exempel icke-vita svenskar att så ofta höra att hudfärg inte spelar någon roll. Hen menar att den som säger så skulle kunna uppfattas som oseriös.
