Samhällets rörelselag - bloggen om Mikael Sandbergs
bok
Om hur samhällen förändras och hur man vetenskapligt studerar det
MARX, DARWIN OCH STATSVETENSKAPENS POLITISERING
Damian J. Ruck, datavetare som sysslar med socialvetenskaplig forskning som postdoc vid the University of Tennessee, Knoxville, USA
Vilket var förra årets viktigaste bidrag för den kulturevolutionära forskningen om demokrati? Min bedömning är a det är den för drygt en månad sedan publicerade artikeln ”The cultural foundations of modern democracies” i Nature human behaviour (2 december 2019). Huvudförfa are är Damian Ruck, på bild ovan, men forskningen bygger på samarbete med andra forskare. såsom Quentin Atkinson, världsberömd evolutionär språkforskare. Resultaten slår det mesta i demokratiforskningen i övrigt och hi ills, om de håller. Det som är speciellt intressant är inte bara a man kommer fram till a
kulturförändringar föregår demokratiutveckling utan också hur man gör det, nämligen med statistisk metod kombinerat med evolutionär analys. Och det sker på e sä som inte skulle gjorts om statsvetare forskat…
En klassisk fråga har för statsvetarna varit vad som kom först: demokratisk politisk kultur eller demokratiska institutioner. Den klassiska konflikten personifierades i vårt land av professorn vid Harvard, Robert Putnam, och vår egen professor i Göteborg, Bo Rothstein. Putnam hävdade i sin enormt inflytelserika bok Making Democracy Work, a redan
medeltida skillnader mellan nivåer av socialt kapital i norra kontra södra Italien spelar roll för hur demokratin fungerar där även i modern tid, och socialt kapital innebär tillit.
Rothstein däremot hävdade snarare motsatsen: institutionerna (deras framgång a fungera som de skall) avgör tilliten till dem, som är den viktiga delen av vår politiska kultur.
Den nya artikeln hamnar på Putnams sida. Men exakt vad har nu den nya forskningen kommit fram till och hur har man genomfört forskningen? Man har kombinerat data och metoder på e ny och mycket avancerat sä . I korthet har man gjort följande:
Från World Values Surveys och European Values Surveys tar forskarna värdena på mångfaldstolerans, tillit till institutioner, generell tillit och stöd för demokratin för 109 nationer.
De gör först en s.k. explorativ faktoranalys och finner nio kulturfaktorer (dimensioner av kultur för alla länder). Därefter sparas på varje individ en viktning så a varje individ får en angiven grad av tillhörighet till alla de nio kulturfaktorererna. Därefter ser man till a dessa tillhörighetsvikter är i princip okorrelerade (gör dem ”ortogonala”). Då får man först fram de huvudsakliga kulturerna för varje individ, därefter komponenter som inte har samband med varandra statistiskt. Därmed har man renodlat vad alla intervjuade under flera decenniers undersökningar i över 100 länder har för kulturprofilering.
Nästa steg forskarna tar är också ovanligt. För a få fram värden från hela 1900-talet tar man värden för åldersgrupper (kohorter) och ”drar ut dem” bakåt i tiden byggt på
antagandet a kohortskillnader håller sig stabila över tid som en följd av a man skapar sig politiska och kulturella värderingar under ungdomen och därefter behåller dem. (Själv har jag gjort en del kohortjämförelser om kärnkraftsa ityder i Sverige så jag kan intyga a det finns stabilitet, men a den inte alltid håller. 1950-talisterna har t.ex. ändrat sig från a vara ganska teknikfientliga under 1980-talet till a vara relativt positiva senare i livet.) I de a fall handlar det om stora förändringar under den period de avser täcka, såsom två världskrig och dramatiska ideologiska konvulsioner under mellankrigstiden. Jag är tveksam till hur hållbara uppska ningarna då blir beträffande tolerans mm. Men låt gå så länge.
I e tredje steg görs något som jag aldrig tidigare se i demokratiforskningen; man kontrollerar för språklig närhet. Det är här den evolutionäre språkforskaren Atkinson kommer in i analysen. Atkinson anger 23 språkkluster som analysen kontrollerar för som källa till kulturell icke-oberoende. Skälet är det som biologerna och kulturantropologer kallar Galtons problem, nämligen a när man gör analyser av skillnader mellan kulturer, så är inte olika kulturer icke-oberoende. Alla nationer har ju under lång tid påverkat varandra vilket gör det svårt a uppfylla kraven på oberoende förklaringsfaktorer i statistisk analys av orsaker till någon observerat fenomen såsom demokrati eller demokratisering. Metoden a kontrollera politiska data med språkevolutionära uppgifter har jag aldrig varit med om förut. För mig med statsvetenskaplig bakgrund men med evolutionär inriktning skulle jag snarare vilja se en kontroll för politisk-kulturell evolutionär bakgrund, inte
språkområdeskontroll. Men i viss mening kan jag förstå det: länder som varit kolonier till Storbritannien och som kanske fortfarande ingår i Samväldet och har engelskan som huvudspråk har naturligtvis troligtvis korrelerade värderings- och
demokratiseringsmönster. Men i andra fall är det ju knappast nödvändigt så i andra fall: Finland har i sin demokratisering säkert påverkats värderingsmässigt av a det varit del av
både Ryssland och Sverige tidigare i sin historia, men finskan är ju inte indoeuropeiskt, som både svenska och ryskan. (Finskan kallas ”Uralic”, liksom estniskan och ungerskan, medan svenska är ”germansk” och ryskan ”balto-slaviskt” språk, enligt filerna som använts av förfa arna.)
Förfa arna jämför sedan de skapade tidsserierna för 1900-talet för de kulturella värderingarna med demokrativärden enligt Polity IV, en klassisk databas över internationell demokrati (finansierad av CIA) och data över BNP per kapita enligt Maddison, också en klassisk databas. Bägge är naturligtvis på nationsnivå, vilket går a inkludera i en flernivåanalys tillsammans med individdata för alla länder. Det är ovanligt a göra sådant bland samhällsvetare trots a World Values Surveys inbjuder till det, antagligen för a det är tekniskt komplicerat. Demokratisering blir i de a fall inte en
beroende variabel, utan en beroende matris. Exempelvis görs det inte av Jan Teorell i boken
Determinants of Democratization. I de a fall ha analysen gjorts i Stan, medan de flesta
statsvetare annars använder Stata och SPSS.
Förfa arna tar alla dessa tidsserier för alla länder och studerar uppkomsten av någon värdering och demokrati, separat för varje land, för a tidsrelatera dem och ange
eftersläpningen i årtionden (data samlas bara för e år per årtionde). Resultaten tycks visa a det är kultur som kommer först, och demokrati därefter, även om jag måste säga a jag inte helt förstår deras resultatfigur, som är plo ring och okonventionell (standardiserade regressionskoeffienter, alltså må på effekter på den beroende matrisen anges i
stapeldiagramform). Den visar, tror jag, a toleransvärdena är de som har störst effekt på demokrati än de övriga faktorerna och det är en trappa för varje decennium, så tolerans ger mer och mer demokrati både 10, 20 och 30 år därefter. Vilket alltså inte tillit till
institutioner, generell tillit, eller välstånd, ger. Faktiskt ger institutionell tillit negativ effekt på senare demokratiutveckling. (Vilket kanske är samma sak som a låglitarna vill uppnå demokrati och lyckats med det 10-30 år senare.) Så resultaten är intressanta.
Men det mest intressanta och kontroversiella är alltså a de också kontrollerar för
kulturlikheter mellan länder som svar på Galtons problem och a de utny jar evolutionära data. Därför referatet här. Och det är e imponerade arbete.
Så det innebär a den senaste och främsta forskningen på området tycks ha ge Putnam rä . Det är också intressant a det är icke-statsvetare som kommer med de avgörande bidragen inom demokratiforskningen och a det görs i Nature (som nu har en Nature
human behaviour som specialtidskrift) och inte i någon statsvetartidskrift. Precis som jag
förutspådde i min bok Samhällets rörelselag (2017), så kommer naturvetenskapen a ta över och bli även de mest framgångsrika samhällsforskarna vetenskapligt, dvs. i förmåga a falsifiera tidigare forskningsteorier, såsom huruvida kultur ger demokratiska institutioner eller tvärtom.
Jag är professor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad. Förutom flera lärosäten i Sverige har jag studerat och forskat vid The Johns Hopkins University, Columbia University, UN University, Wissenschaftszentrum Berlin für Sozialforschung samt University College London. Visa alla inlägg av Mikael Sandberg
2 reaktioner till “Politisk kultur ger demokrati, inte tvärtom”
Lägg till kommentar
1. per.lundberg@teorekol.lu.se skriver:
januari 27, 2020 kl. 8:55 f m Redigera
Synnerligen intressant. Jag har bara kastat e öga på artikeln, men verkar lovande. Jag föreslår två saker.
1) Skriv en krönika/kolumn om de a i Axess/Kvartal eller annat lämpligt forum (utan a bekymra dig om de statistiska subtiliteterna)
2) Skicka dina och stockholmarnas ”transistionspek” och vårt ”historical dynamics” till förfa arna och gör dem uppmärksamma på a dessa små bidrag finns.
Frågan om vad som är hönan och ägget kan ju vara avgörande.
A invadera Irak och installera e antal demokratiska institutionen innan man tagit itu med den kulturella frågan torde vara en dålig idé om man vill införa demokrati, t. ex. Svara
1. Mikael Sandberg skriver:
januari 27, 2020 kl. 9:57 f m Redigera
Tack, Per, javisst! Av någon anledning kom jag nu ändå a tänka på Alfons Åberg och hans pappa: ”jag skall bara…”
Svara
© 2020 SAMHÄLLETS RÖRELSELAG - BLOGGEN OM MIKAEL SANDBERGS BOK BLOGGA MED WORDPRESS.COM.
