Samarbetet med patologiska samlare : en kvalitativ intervjuundersökning om socialarbetares upplevelser av arbetet tillsammans med patologiska samlare

Ersta Sköndal Bräcke högskola Institutionen för socialvetenskap Socionomprogrammet 210 hp

Samarbetet med patologiska samlare

En kvalitativ intervjuundersökning om socialarbetares upplevelser av arbetet

tillsammans med patologiska samlare

Josefin Tiderman

Examensarbete i socialt arbete, 15 hp SOC 63, VT20

Kandidatexamen

Sammanfattning

Den här kvalitativa studien syftar till att undersöka socialarbetares erfarenheter av att arbeta med patologiska samlare, med fokus på vilka socialpsykologiska faktorer som kan tänkas ha betydelse för att främja samarbete. Fjorton intervjuer har genomförts med socialarbetare som arbetar inom

socialpsykiatrin inom olika stadsdelsförvaltningar inom Stockholms län. Resultatet har analyserats med hjälp av attributionsteori, samspelsinriktad teori och strukturell teori. Resultatet visar på att det finns flera faktorer som påverkar samarbetet med patologiska samlare.

Samarbete upplevs vara avgörande för att den patologiska samlaren ska göra framsteg och det är också viktigt att yrkesverksamma är eniga kring hur man ska angripa problemet. Socialarbetarna betonar olika strategier för att bygga relation med klienten, som i många fall går utöver den

konventionella handläggarrollen. Socialarbetarna är överens om att det är viktigt att gå försiktigt fram samt att låta processen ta tid. Socialarbetarna understryker betydelsen av att vara finkänslig men samtidigt tydlig med klienten. De framhåller att balansen mellan att vara finkänslig och tydlig är svår eftersom det har hänt att klienterna blivit kränkta när socialarbetarna reagerat vid möten.

Socialarbetarna framhåller svårigheten att kunna hjälpa klienter som inte vill, varav den fria viljan kan sätta stopp för att kunna hjälpa klienterna. Samtidigt framhåller de att frivilligheten inte alltid ter sig frivillig när det föreligger underliggande vräkningshot.

Nyckelord: Patologiskt samlande, patologiska samlare, socialt arbete, socialarbetare och patologiska samlare, socialt arbete och patologiskt samlande

Abstract: The collaboration with hoarders

This qualitative study aims to examine social workers experiences of working with hoarders, focusing on what social psychological factors may be thought to play a role in promoting collaboration. Fourteen interviews have been conducted with social workers in social psychiatry units in various districts of Stockholm county. The results have been analyzed using attribution theory, interaction theory and structural theory. The results show that there are several factors that affect the

collaboration with the hoarder.

Collaboration is considered vital for the hoarder to make progress and it is also important that there is consensus among professionals about how to approach the problem. Social workers experience a strong resistance in working with clients, which places high demands on the professional role to be persistent and patient. The social workers in this study emphasize different strategies for building relationships with the client, which in many cases go beyond the conventional role of the social worker. The social workers agree that it is important to proceed cautiously and allow the process to take time. The social workers in this study emphasize that it is important to think about being sensitive and at the same time direct with the client. They believe that the balance between being sensitive and direct is difficult as they have experienced that the clients has been offended by them showing strong reactions. The social workers emphasize the difficulty of being able to help clients that do not want to, of which the free will can create problems to be able to help the clients. At the same time, they point out that voluntary is not always voluntary when there are underlying eviction threats.

Keywords: COMPULSIVE hoarding, hoarding, social work, social workers and hoarders, social work and hoarding.

Innehållsförteckning

Sammanfattning ...2

Abstract: The collaboration with hoarders ...3

1. Inledning ...6

1.1 Bakgrund ...6

1.2 Problemformulering ...7

2. Syfte och frågeställningar ...8

3. Tidigare forskning ...9

3.1 Överblick av tidigare forskning ...9

4. Teori ...11

4.1 Socialpsykologisk teoribildning ...11

4.2 Samspelsinriktad teori ...12

4.3 Attributionsteori ...12

4.4 Strukturell teori ...13

5. Metoder och material ...14

5.1 Tillvägagångssätt ...14

5.2 Metod ...14

5.3 Val av datainsamlingsmetod ...15

5.4 Avgränsningar och urval ...16

5.5 Forskningsetiska utgångspunkter ...16 5.5.1 Informationskravet ...17 5.5.2 Samtyckeskravet ...17 5.5.3 Konfidentialitetskravet ...18 5.5.4 Nyttjandekravet ...18 5.6 Intervjuer ...19 5.6.1 Intervjuform ...19 5.7 Bearbetning av materialet ...19 5.7.1 Transkriberingsprocessen ...19 5.8 Metoddiskussion ...20

5.8.1 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet ...20

6. Resultat ...22

6.1 När professionaliteten inte räcker till ...22

6.1.1 Vikten av samsyn ...23

6.2 Att hantera motstånd ...23

6.2.1 Skam och medvetenhet? ...25

6.4 Balansgången ...27

6.4.1 Språk och kroppsspråk ...27

6.5 Uthållighet för att skapa relation ...28

7. Sammanfattning av resultat ...30

8. Analys ...31

8.1 Analys av när professionaliteten inte räcker till ...31

8.2 Analys av att hantera motstånd ...31

8.3 Analys av frivillighet ...33

8.4 Analys av balansgången ...34

8.5 Analys av uthållighet för att skapa relation ...35

9. Slutsatser ...37 10. Diskussion ...38 Referenslista ...41 Bilagor ...46 Bilaga 1. Informationsbrev ...46 Bilaga 2. Samtyckesblankett ...47 Bilaga 3. Intervjuguide ...48

1. Inledning

Patologiskt samlande är en psykiatrisk diagnos som förekommer hos cirka två till sex procent av befolkningen och som ibland får svåra konsekvenser för dem drabbade (Ivanov och Rück, 2013). Patologiskt samlande kännetecknas av att personen som är drabbad har svårt att göra sig av med saker (Svanberg & Flyckt, u.å). En väsentlig skillnad mellan vanligt samlande och patologiskt samlande är att den vanlige samlaren har ordning och organisation medan patologiska samlare saknar struktur. Tillhörigheterna kan ligga huller om buller på ett sätt som hindrar personerna att använda sitt

levnadsutrymme (Ivanov & Rück, 2013). Enligt Brown och Pain (2014) är socialarbetare de som ofta kommer i kontakt med patologiska samlare och är därför väl lämpade att hjälpa personerna. Socialt arbete innefattar en mängd olika områden och då det patologiska samlandet kan resultera i sociala problem väcktes min nyfikenhet kring hur socialarbetare tar sig an detta område. Patologiskt samlande beskrivs som följande:

Psykiatrisk diagnos som kännetecknas av att en person har svårt att göra sig av med saker. Kriterier för att diagnosen ska ställas är svårigheter att slänga saker; upplevelser av behov att behålla saker och känsla av obehag när saker slängts; symptom som leder till anhopning av saker; stökighet och belamring av nödvändiga utrymmen så att det är svåra att använda; samlande som orsakar lidande och försämrar funktionsförmågan hos den drabbade, särskilt socialt; samt att tillståndet inte kan förklaras av medicinska eller andra psykiatriska diagnoser som hjärnskada eller tvångssyndrom (NE, 2020).

1.1 Bakgrund

Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp de behöver. Tillhörande socialtjänstens uppgifter är att främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden, svara för omsorg och service, upplysningar, vård, råd och stöd eller annat bistånd till familjer och enskilda som är i behov av det (Socialtjänstlag [SoL], 2001:453, 3 kap. 1§). Socialarbetare inom socialtjänsten kommer ofta i kontakt med patologiska samlare genom hembesök eller inkommande orosanmälningar och är därmed en central aktör när det kommer till att verka för patologiska samlares möjlighet till stöd. Patologiskt samlande kan eskalera och ge oönskade konsekvenser som exempelvis social isolering, konflikter med närstående och vräkning (Ivanov & Rück, 2013). Med anledning av detta är det viktigt att förstå socialarbetares erfarenheter och upplevelser av att arbeta med målgruppen för att förebygga de sociala problem som det patologiska samlandet kan leda till. Det är ovanligt att patologiska samlare självmant söker behandling vilket kan leda till svårigheter att upptäcka och hjälpa (Ivanov & Rück, 2013).

I Klein och Lofteruds (2014) studie framhöll intervjupersoner inom socialtjänsten att hjälp för en patologisk samlare innebär rätten till självbestämmande och att tvångsåtgärder inte ger goda resultat. Man betonar också vikten av motivationsarbete som en grund till förändring. Detta ställer höga krav på socialarbetarens yrkesroll att etablera ett gott samarbete med individen för att kunna stödja och

hjälpa till långsiktiga lösningar. Forskning har visat att denna målgrupp är mer påfrestande och frustrerande att arbeta med för personalgrupper än med personer utan samlarproblematik. Det visar sig även att det krävs ett långsiktigt alliansbyggande för att nå framsteg med den patologiska samlaren (Ivanov & Rück, 2013).

1.2 Problemformulering

Det sociala arbetet med patologiska samlare är komplext. Det kan vara svårt för socialarbetare att motivera individen till att ta emot stöd. Insatser i form av sanering kan i sin tur vara kontraproduktiva då det kan förvärra situationen (Koenig, Leiste, Holmes & Macmillan, 2014). Det finns en mängd infallsvinklar att vetenskapligt studera det sociala arbetet med patologiska samlare genom, men jag har valt att fokusera på hur socialarbetare inom socialpsykiatrin upplever arbetet med målgruppen. Det finns i tidigare forskning belägg för diverse psykiatriska praktiska behandlingsmetoder som är nödvändiga för att hjälpa den patologiska samlaren och betydelsen av olika professionellas inblandning betonas (Ivanov och Rück, 2013). Jag gjorde min praktik på socialpsykiatrin och där väcktes min nyfikenhet kring socialarbetares arbete med patologiska samlare. Valet av mitt forskningsfokus är mitt specifika intresse för hur socialarbetare upplever arbetet med målgruppen. Socialarbetare har en viktig roll i att initiera kontakt, föreslå och förmedla insatser och följa upp dem efteråt. Detta betyder att socialarbetare i hög utsträckning möter och interagerar med dessa klienter. Utmaningarna med att arbeta med patologiska samlare kan vara många och då socialarbetare kommer i kontakt med målgruppen är det av intresse att förstå hur de upplever arbetet med målgruppen. I och med detta är kunskaper om socialpsykologi viktig för att förstå det komplexa samspelet mellan socialarbetare och klient (Larsson & Sohlberg, 2014).

Arbetet med patologiska samlare är en process som tar betydligt längre tid än med en patient med andra psykiatriska tillstånd och arbetet bör därför framskrida långsammare med denna målgrupp (Ivanov och Rück, 2013). Huruvida detta beror på bristande insikt hos klienten eller bristande

förståelse och felaktiga lösningsförsök från omgivning är inte kartlagt. Då socialarbetare har en viktig funktion att tilldela klienten passande insatser och är den aktör som kommer i kontakt med samlaren är det viktigt att samarbetet dem emellan fungerar. Detta synnerligen då det kan vara både tidskrävande och svårt att etablera en allians med en patologisk samlare (Ivanov & Rück, 2013). Att undersöka socialarbetares erfarenheter och upplevelser av att arbeta med patologiska samlare är viktigt då samarbetet ligger till grund för huruvida individen är mottaglig för stöd. När stödet inte fungerarkan det leda till att individen drabbas av konsekvenser i form av exempelvis hemlöshet, social isolering, familjekonflikter och i extrema fall dödsfall till följd av fallande tillhörigheter (Ivanov och Rück, 2013).

2. Syfte och frågeställningar

Syftet med undersökningen är att undersöka socialarbetares erfarenheter och upplevelser av att arbeta med patologiska samlare, med fokus på vilka socialpsykologiska faktorer som kan tänkas ha betydelse för att främja samarbete. Syftet med undersökningen är att generera kunskap kring socialarbetarens interaktion med patologiska samlare för att etablera en förståelse för vilka faktorer som har betydelse för att främja fortsatt samarbete mellan socialtjänst och målgruppen.

De frågeställningar jag har formulerat är:

● Vilka socialpsykologiska faktorer upplever socialarbetaren vara viktiga i arbetet med patologiska samlare för att främja samarbete?

● Vilka strategier har socialarbetarna för att arbeta med patologiska samlare? ● Hur upplever socialarbetarna arbetet med patologiska samlare?

3. Tidigare forskning

3.1 Överblick av tidigare forskning

Patologiskt samlande är ett vanligt tillstånd som förekommer hos cirka 2–6 procent av befolkningen och kan få konsekvenser för de personer som drabbas (Ivanov och Rück, 2013). Forskning om patologiskt samlande började under 1990-talet och har ökat stadigt sedan dess och man har kommit fram till att tillståndet bäst ska behandlas skilt från men besläktat med tvångssyndrom.

Evidensläget för behandling av patologiska samlare är litet (Ivanov och Rück, 2013), men det finns flera forskningsartiklar som visar på en förståelse om hur man ska behandla patologiska samlare och fenomenet anses vara ett komplext psykiskt och fysiskt tillstånd som kräver innovativa interventioner (Muroff & Otte 2019). Det finns flera interventioner för att stödja patologiska samlare i dagsläget och behandling såsom kognitiv beteendeterapi (KBT) har visat sig framgångsrikt. Dock är forskare överens om att det finns ett behov av fortsatt forskning för att undersöka vilka interventioner som fungerar bäst och på det sättet utveckla dem. Den bäst evidensbaserade interventionen är att använda multidisciplinära team, ”taskforce” som inkluderar psykiatristöd. Forskare inom fältet är dock överens om att interventioner såsom sanering leder till ökat samlande (Koenig, Leiste, Holmes & Macmillan, 2014). Viss forskning visar att det är vanligt att patologiska samlare inte frivilligt söker eller

accepterar hjälp, då de inte alltid inser att de har ett problem (Tompkins, 2011). Forskning om patologiska samlare går att finna, men det finns begränsad forskning kring patologiska samlares egna upplevelser av att ta emot stöd (Ryninks, Wallace & Gregory, 2019). Det finns dock några aktuella studier kring detta. Ryninks, Wallace och Gregory (2019) har undersökt äldre patologiska samlares upplevelser att ta emot stöd av volontärarbetare. Studien kom fram till att relationen mellan volontär och patologisk samlare var vital för att skapa en förtroendefull relation som gör att klienterna når framsteg. Den informella och icke-professionella statusen av volontärarbetaren hjälpte klienter att känna övertag och kontroll över sin situation i den terapeutiska processen. När det kommer till socialarbetares arbete med patologiska samlare kan det vara relevant att se till vad som påverkar arbetet. Weingarden och Renshaw (2015) har gjort en litteraturstudie som diskuterar skam och tvångssyndrom där det framgår att skam kan utgöra en komponent i det patologiska samlandet. Skammen beskrivs både kunna handla om samlarbeteendet och även över att ha en psykisk sjukdom. Man menar på att individer som samlar ofta döljer sina hem från andra, vilket kan vara ett resultat av skam kring sitt samlande. Trots att det finns studier som visat på att skam är en central känsla hos patologiska samlare, menar man vidare på att det behövs mer klarhet i vad skammen grundar sig i (Weingarden & Renshaw, 2015).

Vid artikelsökningar i databaserna fann jag endast ett fåtal artiklar på svenska om patologiskt samlande, dock fanns det flera svenska forskare som publicerat engelskspråkiga vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter. Evidensläget av patologiskt samlande i Sverige ter sig inte lika berikat som i övriga delar av världen, men av de artiklar som funnits har forskare framför allt undersökt vilka behandlingsmetoder som finns tillgängliga för patologiska samlare och vilka metoder som anses vara

mest framgångsrika. Svenska studier har lagt tonvikt på prevalensen och etiologin av patologiska samlarsymptom i bland annat tonåren, och kommit fram till att det patologiska samlandet är relativt vanligt hos ungdomar, särskilt hos flickor (Ivanov, Mataix-Cols, Serlachius, Lichtenstein, Anckarsäter, Chang, Gumpert, Lundström, Långström & Rück, 2013). Studier som gjorts i Sverige har också lagt tonvikt på förekomsten av patologiskt samlande (Postlethwaite, Kellett & Mataix-Cols, 2019). Studier har gjorts för att synliggöra vilka utmaningar som fortfarande finns i arbetet med patologiska samlare. Forskare menar att trots att patologiska samlare fått en egen diagnos så kvarstår flera utmaningar för framtiden, både som rör diagnosen i sig och den begränsade kunskapen som finns kring vilka

behandlingar som är mest effektiva. Sedan diagnosen blivit egen och avskild från andra diagnoser går forskningen långsamt framåt (Mataix-Cols & Fernández de la Cruz, 2018).

3.2 Professionellas arbete

Det finns viss forskning som fokuserar på själva arbetet med patologiska samlare. Studier har undersökt professionellas arbete med patologiska samlare där socialarbetare representerats tillsammans med andra professioner. Patologiska samlare har visat sig vara mer utmanande för professionella att arbeta med i jämförelse med andra grupper med annan problematik (Ivanov och Rück, 2013), då forskningen har utmynnat i slutsatser om att professionella upplever frustration, irritation och sämre arbetsallians jämfört med personer som inte har ett patologiskt samlande. Detta leder även till att professionellas attityder mot patologiska samlare tenderar vara mer avvisande jämfört med andra grupper (Tolin, Frost & Steketee, 2012). Forskning publicerad i svenska lärosäten visar på att patologiska samlare ofta har låg insikt i sin problematik vilket gör att de inte tar emot insatser. Det framgår även att personer med insikt i sin problematik ofta skäms vilket gör att de inte heller söker hjälp av den anledningen (Mataix-Cols & Fernández de la Cruz, 2018). Det framgår i en studie av Weingarden och Renshaw (2015) att det finns rekommendationer som professionella kan följa för att minska förekomsten av skam hos klienterna. Trots att det kan vara svårt för professionella att agera neutralt i påfrestande miljöer, så är ett neutralt förhållningssätt avgörande för att minska skammen. Det framgår även att det är viktigt som professionell att vara medveten kring skammen som kan finnas hos klienten men även hos familjemedlemmar. Vidare menar forskarna att det är viktigt att utvärdera skammen hos patologiska samlare och anhöriga för att kunna förse empiriskt belägg för dessa rekommendationer (Weingarden & Renshaw, 2015).

Betydelsen av de olika professionernas arbete med patologiska samlare framhålls på flera håll över hela världen där socialarbetaren inräknas. Dock finns det färre forskningsartiklar kring specifikt socialarbetarens upplevelser av att arbeta med patologiska samlare, men trots det finns uppfattningar som visar på att socialarbetarens roll är vital och ytterst lämplig när det kommer till relationsbyggande och att stödja den patologiska samlaren (Brown & Pain, 2014).

4. Teori

Mitt syfte är att ta reda på vilka socialpsykologiska faktorer som kan tänkas vara av betydelse för att främja samarbete med patologiska samlare. Socialpsykologisk teori ligger därmed till grund för min studie. Socialpsykologisk teori är ett övergripande begrepp som i sin tur innefattar teorier som samspelsinriktad teori och attributionsteori som jag kommer att använda mig av i analysen. Det som skiljer teorierna åt är deras socialpsykologiska inriktningar. Den samspelsinriktade teorin har influenser från symbolisk interaktionism som är en sociologisk inriktning inom socialpsykologin. Inom denna tradition studeras social struktur utifrån samspelet mellan människor utifrån den mening som den har för dem. Attributionsteorin har en gestaltpsykologisk inriktning som har sin grund i psykologisk socialpsykologi där fokus ligger på individens förmåga att kategorisera och organisera omgivningen runt sig. Attributionsteorin tar till skillnad från den samspelsinriktade teorin inte hänsyn till den sociala dimensionen i samma utsträckning (Carle, 2006). Den samspelsinriktade teorin har jag använt mig av i analysen för att den tar hänsyn till kommunikationen, relationen och den direkta interaktionen mellan individer (Nilsson, 2015). Teorin utgör därför ett bra verktyg för att analysera intervjupersonernas upplevelser och erfarenheter av att möta patologiska samlare. Attributionsteorin förklarar hur människor uppfattar orsaker till beteenden (Parrish, 2012), och används därför som verktyg för att förstå intervjupersonernas upplevelse av faktorer som påverkar arbetet med patologiska samlare. Utöver dessa socialpsykologiska teorier har jag även använt mig av strukturell teori som inte tillhör den socialpsykologiska teoribildningen. Den strukturella teorin förklarar till skillnad från socialpsykologiska teorier strukturella aspekter som ligger till grund för arbetet. Teorin är användbar i analysen för att förstå övergripande strukturella faktorer som ligger till grund för arbetet med

klienterna (Sohlberg, 2014), som exempelvis maktaspekter mellan socialarbetare och klient. I det första avsnittet kommer jag först att redogöra allmänt för den socialpsykologiska teorin, för att sedan redogöra för de mer specifika teorierna.

4.1 Socialpsykologisk teoribildning

Det finns flera teoretiska angreppssätt som går att använda för att visa på faktorer som spelar in och påverkar socialt arbete med patologiska samlare. Teorier som modern kritisk teori skulle exempelvis hävda att ett socialt problem skapas av samhällets struktur och de kulturella antaganden som

härstammar från dominerande grupper som förtrycker underordnade grupper. Denna teoretiska utgångspunkt skulle bland annat adressera maktperspektivet och psykologiska faktorer är mindre viktiga (Payne, 2015). Givetvis går det att angripa och förstå problemet ur denna teoretiska

infallsvinkel då fenomenet synnerligen är komplext. Jag har dock valt att ta mig an problemet ur en socialpsykologisk ståndpunkt då socialpsykologiska faktorer utgör en stor grund i samspelet mellan socialarbetare och patologiska samlare och ger förklaringar kring vilken inverkan samspelet har på samarbetet. Detta är särskilt viktigt då samarbetet mellan socialarbetare och klient är vitalt för ett

framgångsrikt arbete. Med anledning av detta vill jag använda en teori som erkänner och fokuserar på socialarbetaren som en del av klientens interaktiva sammanhang.

Socialpsykologin omfattar ett stort teoretiskt område, men för att begränsa området har jag använt teorier som hjälper till att förklara socialarbetarnas upplevelser och erfarenheter. För att använda lämpliga teorier för att analysera resultatet är en samspelsinriktad teori och attributionsteori

användbar som analysverktyg. För att förstå ytterligare resultat har även en strukturell teori använts. I avsnittet som följer presenteras de teorier samt begrepp som har använts för att analysera

intervjupersonernas uttalanden.

4.2 Samspelsinriktad teori

Det område inom socialpsykologin jag dels kommer att fokusera på är influerade av den

interaktionistiska traditionen, och mer specifikt sociala processer, förändring och reproduktion. Detta då denna del av socialpsykologin behandlar det område som betonar strukturen mellan socialarbetare och klient (Sohlberg, 2014). En samspelsinriktad teori sätter identitet, kommunikation och relationer mellan individer i fokus vilket gör teorin väl lämpad att använda som verktyg för att förstå faktorer som ligger till grund för socialarbetarnas och klienternas utbyte med varandra. Inom detta perspektiv återfinns vilka sociala roller och förväntningar människor tillägnar sig samt hur självbild och

självkänsla kan komma att påverkas av relationer, språk och samspel mellan människor (Nilsson, 2015). Sohlberg (2014) lyfter fram den amerikanske sociologen Erving Goffmans dramaturgiska perspektiv som jag kommer att lägga stor vikt vid i min analys. Det dramaturgiska perspektivet fokuserar på människors direkta samspel och grundsynen är att samhället betraktas som ett spel med aktörer, publik, manus och regi samt en scen och kuliss. Tanken är att människor bakom kulissen sänker garden och sina masker och är mer sig själva och där de förbereder sitt agerande inför publiken. Maskerna representerar i sin tur deras sociala och yttre identitet (Sohlberg, 2014).

De begrepp som används i analysen är Goffmans förklaring av självrepresentationer och uppträdanden. Goffman menar på att som sociala varelser ställs vi dagligen inför situationer där vi möter människor och för att veta vilken typ av situation vi befinner oss i och hur vi ska agera på ett adekvat sätt måste situationen definieras. Vi upprätthåller dagligen handlingsmönster som är omedvetna och sker per automatik, då inlärningen av situationer och roller sitter djupt rotade i oss (Nilsson, 2015). Goffman menar att vi ägnar oss åt självpresentationer i vardagslivet vilket handlar om att man representerar sig själv på ett sätt, som kan vara fördelaktigt eller ofördelaktigt. Goffman pratar här om ett uppträdande, som är något annat än att gå in i förutbestämda roller (Sohlberg, 2014).

4.3 Attributionsteori

Attributionsteorin ligger bland annat till grund för studiens analys. Teorin grundades av Fritz Heider som menade på att människan vill ha en sammanhängande bild av världen och försöker därför komma fram till meningsfulla orsaker till det som sker (Carle, 2006). Attributionsteorins främsta syfte är att

förklara hur människor skapar och förändrar åsikter om vad som föranleder egna och andras

beteenden. Människor kan antingen attribuera förändringar i det egna beteendet till externa faktorer, och förändringar i andras beteende till inre faktorer eller egenskaper. Genom att attribuera orsaken bakom händelser och beteenden till specifika påverkansfaktorer kan man undvika uppfattningen om att negativa händelser sker av slumpen (Parrish, 2012).

Teorin illustrerar en attributiv struktur, som innebär att orsakssamband ordnas utifrån olika dimensioner. Det finns skillnader mellan interna attributioner och yttre eller situationsbetingade attributioner. De interna attributionerna innebär att individens egna egenskaper styr beteendet och upplevelsen, medan yttre eller situationsbetingade attributioner innebär att yttre faktorer styr

beteenden och upplevelser människor har. Uppfattningen om att ett orsakssammanhang är beroende av individens inre faktorer är samma sak som att personen har ett inre kontroll-lokus, medan

uppfattningen om att orsakssammanhang orsakas av yttre påverkansfaktorer som är utom individens kontroll innebär att man har ett yttre kontroll-lokus (Parrish, 2012, s. 162). Attributioner innebär orsaker till beteenden och händelser vilka generellt baseras på erfarenheter eller observationer och fungerar som referensramar till att förklara varför saker sker på ett visst sätt. Dessa hypoteser kan både vara oriktiga och riktiga som förklaringar. Felaktiga attributioner innebär att uppfattningar och tolkningar av en händelsesekvens där orsak och verkan inte överensstämmer med verkligheten. En felaktig attribution kan ha en viktig betydelse i en klients uppfattning om en socialarbetares försök till att genomföra en bra insats (Parrish, 2012). Det sätt man tillskriver orsaker till andras beteenden är inte ett resultat av rationell informationsbearbetning, då undersökningar visar på att individer tenderar att attribuera ett beteende till personers egenskaper, trots att det finns information om yttre

omständigheter som kan ligga till grund för hur denne agerade och detta kallas det grundläggande attributionsfelet (Carle, 2006). Felattributioner kan ha betydelse för huruvida klienten uppfattar socialarbetares försök till att stödja och göra en bra insats (Parrish, 2012).

4.4 Strukturell teori

Strukturell teori används som verktyg i analysdelen för att förklara de strukturella aspekterna som ligger till grund för socialarbetarnas arbete och klienternas utrymme till självbestämmande. Den symboliska interaktionismen handlar ofta om samhandlingar och adresserar sällan maktaspekter eller konfliktperspektiv, vilket är en vanlig kritik riktat mot socialpsykologiska perspektiv (Sohlberg, 2014). Inom strukturell teori adresseras maktaspekter som människor alltid befinner sig i och att dessa

maktordningar är mer grundläggande än människors avsikter i konkreta interaktionssituationer. Ur ett strukturteoretiskt perspektiv talas det om hierarkiska strukturer och positioner som interagerande människor befinner sig i även när de interagerar och när de inte gör det (Sohlberg, 2014). Bourdieu beskriver asymmetriska relationer där ingen av parterna vill bli påminda om att de inte är jämbördiga. Begreppet misrecognition (icke-erkännande) används för att beskriva sociala relationer präglade av makt men som inte framträder som sådana (Järvinen, 2013).

5. Metoder och material

5.1 Tillvägagångssätt

För att få en överblick av tidigare forskning som gjorts inom området så har jag gått tillväga på olika sätt. Ivanov och Rück (2013) har i sin artikel i läkartidningen utgått från ett flertal referenser som jag noterade. Jag utgick även från Klein och Lofteruds (2014) referenslista. Dessa referenser sökte jag vidare med i databasen Academic Search Complete. När jag kartlagt vilka nyckelord samt författare som var återkommande så sökte jag vidare på författarna i databasen Academic Search Complete samt Google Scholar för att se om det fanns nyare artiklar som berör samma ämnesområde. Efter att jag kartlagt nyare studier så noterade jag återkommande nyckelord och sökte därefter vidare i databaserna Academic Search Complete, EBSCO Host och Applied Social Sciences Index & Abstracts (ASSIA) på nyckelorden: Hoarding and socialworkers; Compulsive Hoarding; Obsessive compulsive disorder; Social work; Social workers; Therapeutic relationship; working alliance; patient rejection; Treatment adherence. För att hitta forskning om patologiskt samlande i Sverige har jag gjort sökningar i

databasen DiVA portal på svenska utan större framgång. Genom att däremot skriva ut svenska forskares namn kunde jag hitta forskning gjord i Sverige men som publicerats i internationella tidskrifter.

5.2 Metod

Jag har använt mig av en hermeneutisk vetenskapsteoretisk ansats. Hermeneutik innebär studiet av tolkningar och att man genom att studera hur människor sätter ord på saker och ting tolkar beteenden och handlingar som leder till att vi kan förstå samhället och sociala relationer (Payne, 2015). Eftersom studien ämnar undersöka socialarbetares upplevelser av att arbeta med patologiska samlare är därför den hermeneutiska ansatsen lämplig att använda. Inom hermeneutiken studeras tolkning av texter och där tolkningen av meningen är det centrala temat (Boolsen, 2007). Den hermeneutiska ansatsen har genomgående präglat tolkningen av intervjumaterialet genom att jag koncentrerat mig på innebörden av meningar för att försöka uppnå en förståelse för intervjupersonernas utsagor. Den hermeneutiska tolkningsprocessen kan förstås som att lägga pussel, där små pusselbitar tillsammans bildar en helhet. Det kan liknas med att man till en början planlöst plockar bitar och att man småningom ser likheter och att flera bitar passar. Man funderar kring om helheten blir mer begriplig ifall man anlägger en viss pusselbit eller inte och denna process beskriver hur man går från del till helhet och helhet till del i den hermeneutiska tolkningen (Ödman, 2007). För att relatera detta till mitt tillvägagångssätt har jag i tolkningsprocessen läst igenom transkriberingsmaterialen för varje intervju och plockat ut det väsentliga i intervjupersonernas utsagor (pusselbitar), som är av betydelse. För att sedan göra dessa utsagor (pusselbitar) begripliga har jag satt dem i relation till helheten, alltså studiens syfte och

frågeställningar. För att förstå innebörden och sammanhangen av intervjupersonernas utsagor pendlade jag hela tiden mellan intervjupersonernas citat, studiens syfte och teori för att tolka resultatet då mina teoretiska utgångspunkter präglar mitt syfte.

En anledning till valet att studera socialarbetares upplevelser av att arbeta med patologiska samlare berodde på att jag inte hade kunskap om arbetet. Dock är detta en förförståelse i sig, att uppleva att kunskapen är liten. Inom hermeneutiken är att förutsättningslöst tolka orimligt, då vi alltid har en förförståelse av det vi tolkar. Förförståelsen är av betydelse inom hermeneutiken och ger riktning i vårt sökande och avgör vilken aspekt vi lägger på det föremål vi studerar (Ödman, 2007). I den här studien har min förförståelse dragit mig i riktningen att fokusera på arbetet med patologiska samlare ur en socialarbetares synvinkel, i tron om att relevant information kommer att ges. Genom tolkningen får vi nya upplevelser, vilket skapar en ny förförståelse att utgå från (Ödman, 2007). Trots att jag inte hade någon kunskap kring hur socialarbetare arbetar med patologiska samlare innan, så bidrar

undersökningen till att jag får en ny förförståelse kring socialarbetares arbete med målgruppen. Jag har anlagt en abduktiv vetenskapsteoretisk ansats i studien. Abduktion handlar om att formulera de villkor som kan tänkas gälla för att en observation ska vara begriplig (Sohlberg & Sohlberg, 2019). Socialpsykologi utgör en del av syftet och har format intervjuguiden och fungerar därför som en referensram i studien. Abduktion byggs upp genom en analytisk process där man ständigt pendlar mellan empiri och teori (Boolsen, 2007). Analysen av empirin kan kombineras med teori samt med tidigare studier och fungera som inspirationskälla för upptäckt av mönster (Alvesson & Sköldberg, 2017). Jag har genom kvalitativa intervjuer fått empiri som i sin tur tolkats genom ovan nämnda teorier, för att på så sätt kunna dra slutsatser. Jag har i kodningsprocessen kodat induktivt för att vara öppen för teman och information som finns utöver vald teori, för att sedan även utläsa på vilket sätt empirin kan förstås med hjälp av socialpsykologisk teori och på så sätt svara upp till mitt syfte, men även för att se på vilket sätt andra teorier förklarar empirin. Till skillnad från induktion som utgår från empiri och deduktion som utgår från teori, så utgår abduktionen från empiriska fakta men avvisar inte teori. Abduktionen fokuserar på inriktningen av underliggande mönster och skiljer sig från induktion och deduktion genom att den även inbegriper förståelse. Jämfört med de andra metoderna som kan framstå mer ensidiga och begränsande (Alvesson & Sköldberg, 2017), var valet av en abduktiv ansats självklar i studien då den möjliggjorde att få fram resultat som inte är begränsade av en särskild teori och på så sätt tillföra kunskap till forskningsområdet.

5.3 Val av datainsamlingsmetod

För att kunna uppfylla syftet att ta reda på socialarbetares erfarenheter och upplevelser av att arbeta med patologiska samlare har jag valt att göra kvalitativa intervjuer. Denna metod passar min studie då en kvalitativ forskningsintervju ämnar täcka fakta och meningsplanet och då det är nödvändigt att lyssna till explicita beskrivningar samtidigt som att det är viktigt att vara uppmärksam på vad som sägs mellan raderna (Kvale och Brinkmann, 2009).

5.4 Avgränsningar och urval

Jag har valt att avgränsa mig till socialarbetare som arbetar inom socialpsykiatrin. Avgränsningen baseras på att patologiskt samlande ofta visat sig ha samsjuklighet (Ivanov och Rück, 2013), och då lämpar sig socialarbetare inom socialpsykiatrin som urvalspersoner då de ofta kommer i kontakt med personer med olika psykisk problematik. Empirin i studien består av intervjusvar från fjorton

socialarbetare som arbetar inom socialpsykiatrin i olika stadsdelar inom Stockholms län. Jag har inte tagit hänsyn till kön eller ålder i urvalet av intervjupersoner. Intervjupersonerna utgörs dock av tio kvinnor och fyra män i åldersspannet 27 till 65. Trots att intervjupersonerna utgörs av en kvinnlig majoritet bidrar det breda åldersspannet till att flera generationer kommer till tals. Intervjupersonerna presenteras i resultatavsnittet med ålder och fiktiva namn med syfte att illustrera för läsaren vilka intervjupersoner som säger vad utan att röja deras identiteter.

Jag har i min urvalsprocess arbetat utifrån något som kallas strategiskt urval (Alvehus, 2019). Detta innebär att jag strategiskt sökt mig till socialarbetare som arbetar inom enheten för

socialpsykiatri för att öka chansen till att få tag på socialarbetare med erfarenheter av patologiskt samlande. Detta baseras på min förförståelse om att socialarbetare ofta kommer i kontakt med patologiska samlare inom socialpsykiatrin, då det är regel snarare än undantag att klienterna har samsjuklighet (Ivanov och Rück, 2013). Urvalsprocessen gick till så att jag via mejl kontaktade enhetschefer och biträdande som arbetar inom socialpsykiatrin i olika stadsdelsförvaltningar inom Stockholms län och presenterade mig själv samt studiens syfte. Dessa förmedlade sedan informationen vidare till sin arbetsgrupp så att intresserade socialarbetare fick möjlighet att kontakta mig personligen. Intresset för att vara med i studien var större än väntat och fjorton socialarbetare kontaktade mig inom loppet av två månader för att ställa upp. Som ett resultat av att denna kandidatuppsats skrevs under en pågående pandemi av Covid-19 är sex av intervjuerna gjorda via telefon.

5.5 Forskningsetiska utgångspunkter

I Sverige finns lagstiftning med syfte att skydda den enskilde individen och respekten för

människovärdet vid forskning. Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (2003:460), även kallad etikprövningslagen, innehåller bestämmelser om samtycke till forskning samt

etikprövning av forskning som avser människor. Etikprövningslagen (2003:460) avser inte studier som utförs inom ramen för högskoleutbildning på grundnivå, dock finns i likhet med lagen flera etiska aspekter som är viktiga att hålla i åtanke under en intervjustudie som man inte kan bortse från (Vetenskapsrådet, 2017).

Kvale och Brinkmann (2009) framhåller olika etiska problem som kan uppstå under studier och att etiska frågor genomsyrar varje steg i forskningen. Tematisering handlar om att man bör överväga syftet med intervjuundersökningen för att delvis visa hänsyn till det vetenskapliga värdet av den eftersträvade kunskapen men även för hur undersökningen förbättrar den undersökta mänskliga situationen. Valet av forskningsområde och syfte är präglat av en ambition att generera kunskap kring

just socialarbetares upplevelser av att arbeta med patologiska samlare för att kunna åstadkomma samarbete, då det finns lite kunskap kring det. Arbetet med patologiska samlare kan tyckas vara mer intressant ur ett utförarperspektiv då utförare arbetar praktiskt och nära med målgruppen, men då detta inte synliggör myndighetspersoners upplevelser har socialarbetare valts ut i studien. Detta står i likhet med vetenskapsrådets syn på ansvar, då forskaren har som ansvar att välja ett forskningsproblem som har betydelse ur en samhällelig synvinkel och som inte bara ger publicerbara resultat

(Vetenskapsrådet, 2017). När det kommer till själva intervjusituationen är det viktigt att överväga vilka de personliga konsekvenserna blir för undersökningspersonerna som deltar (Kvale & Brinkmann, 2009). Etikprövningslagen (2003:460) omfattar forskning som innebär en uppenbar risk att skada forskningspersonen fysisk eller psykiskt. Då jag ämnat att undersöka socialarbetares upplevelse av att arbeta med målgruppen är det viktigt att betona att socialarbetarnas erfarenheter med målgruppen kan variera och att det kan finnas känslor kopplade till arbetet. Då tidigare forskning visat på att

patologiska samlare kan vara mer krävande att arbeta med jämfört med andra klientgrupper (Tolin, Frost & Steketee, 2012), så är det viktigt att beakta det faktum att socialarbetarna kan sitta på erfarenheter och upplevelser som är svåra att dela med sig av. Konsekvenser för

undersökningspersonerna kan exempelvis handla om stress under själva intervjun och förändringar i självuppfattning (Kvale och Brinkmann, 2009). I de fall socialarbetarna visar sig sårbara kan det påverka den egna självuppfattningen. Detta särskilt om jag som intervjuare inte är mottaglig och finkänslig i mitt förhållningssätt. Med tanke på detta har jag utformat min intervjuguide på ett

noggrant sätt och övervägt frågornas formuleringar. Förutom de etiska aspekter som redovisats hittills i avsnittet kommer jag i följande avsnitt redogöra för hur jag har resonerat kring informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet som är etiska principer som gäller för svensk forskning (Bryman, 2018).

5.5.1 Informationskravet

Forskningspersonen ska enligt etikprövningslagen (2003:460) informeras om studiens genomförande, syfte, metoder och att deltagande är frivilligt. Jag har informerat intervjupersonerna om

undersökningens syfte och de moment som ingår i undersökningen. Det har även framgått att intervjupersonernas deltagande är frivilligt och att de har rätt att avbryta sin medverkan utan att ange orsak, vilket kan ses som grunden för informationskravet (Bryman, 2018). Informationen har delgivits genom utskick via mejl till intervjupersonerna samt återupprepats muntligt vid intervjutillfället.

5.5.2 Samtyckeskravet

Enligt etikprövningslagen (2003:460) får forskning enbart utföras om forskningspersonen samtyckt till forskningen. Under planeringsstadiet är det etiska problemet att erhålla intervjupersonernas

informerade samtycke att delta i studien (Kvale & Brinkmann, 2009). Samtyckeskravet innebär att intervjupersonerna själva får bestämma över sin medverkan (Bryman, 2018), och då rådande pandemi

gjorde att mångas arbetssituation påverkas föredrog vissa intervjupersoner att träffas och andra att ha intervjun via telefon. Jag kontaktade respektive förvaltnings enhetschef för att på så sätt få

intervjupersonerna att kontakta mig vid intresse för att så långt som möjligt säkerställa att

intervjupersonernas deltagande var frivilligt. Dock är det viktigt att poängtera att jag omöjligt kan säkerställa detta då jag inte har kännedom kring huruvida personerna blivit uppmanade eller inte att ställa upp i min studie. Ett samtycke gäller enligt etikprövningslagen (2003:460) enbart om

forskningspersonen erhållit information om forskningen och samtycket skall vara frivilligt.

Intervjupersonerna har vid första kontakten blivit informerade om att deras medverkan är frivillig och har sedan fått möjlighet att skriva under en samtyckesblankett där det framgår att deltagarna kan avbryta utan att ange orsak. I informationsbrevet har intervjupersonerna informerats om att intervjun spelas in och att information från intervjuerna inte delges med någon annan än handledaren.

Samtyckesblanketten och informationsbrevet delgavs bland annat via mejl vid telefonintervju och handgripligen eller vid fysiskt möte, vilket kan ses som samtyckeskravet (Bryman, 2018).

5.5.3 Konfidentialitetskravet

Konfidentialitetskravet innebär att intervjupersonerna som ingår i studien ska behandlas med största möjliga konfidentialitet och att personuppgifter förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan komma åt dem (Bryman, 2018). Enligt dataskyddsförordningens principer skall den ansvariga för personuppgifter skydda personuppgifterna så att obehöriga inte får tillgång till dem och så att de inte förloras (Dataskyddsförordningen, u.å). I informationsbrevet har det framgått att information från intervjuerna kommer att behandlas konfidentiellt och att informationen som går att härleda till personer och platser kommer att avidentifieras och därmed inte igenkännas i uppsatsen. Jag har i undersökningen lagrat digitala uppgifter på en extern hårddisk som endast är tillgänglig för mig. Samtyckesblanketterna med medföljande underskrifter har jag bevarat i fysisk form och som endast jag har tillgång till. När det kommer till rapportering av intervjustudien aktualiseras den etiska frågan återigen om konfidentialiteten och vilka konsekvenser den publicerade rapporten kan få för

intervjupersoner och för den grupp som dessa tillhör. Intervjupersonerna bedöms inte lida någon konsekvens av studien då åsikterna som framhålls anonymiseras. Dock går det inte att utesluta att personer som har kännedom kring intervjupersonernas medverkan via exempelvis arbetsplats eller dylikt kan härleda information från studien till personerna. I dessa fall kan det handla om situationer där alla intervjupersoner är överens om något särskilt och att denna uppfattning går att härleda till alla. Dock är omfånget av intervjupersoner stort i denna studie och särskilda uttalanden kan omöjligt härledas till en särskild person.

5.5.4 Nyttjandekravet

Enligt dataskyddsförordningens principer skall personuppgiftsansvariga enbart samla in

uppgifter än vad som behövs för ändamålet (Datainspektionen, u.å). Jag har enbart samlat in

personuppgifter kring intervjupersonerna som är nödvändiga, så som kön och ålder. Enligt principerna skall även personuppgifter raderas när de inte längre behövs (Datainspektionen, u.å). Jag kommer efter att examensarbetet blivit godkänt förstöra allt insamlat material i studien, vilket uppfyller

nyttjandekravet som innebär att uppgifter som samlas in om enskilda personer endast får användas för forskningsändamålet (Bryman, 2018).

5.6 Intervjuer

Fjorton intervjupersoner intervjuades under mars och april månad varav åtta intervjuer genomfördes som fysiska möten och resterande sex via telefon. Samma intervjufrågor från intervjuguiden ställdes till samtliga fjorton intervjupersoner. Intervjuerna varierade i varaktighet då den kortaste varade i cirka trettio minuter och den längsta en timme. Intervjuerna spelades in efter samtycke från

intervjupersonerna och transkriberades i nära anslutning till intervjutillfällena för att intervjun skulle vara lätt ihågkommen och färsk i minnet.

5.6.1 Intervjuform

Jag har genomfört semistrukturerade intervjuer vilket innebär att jag utformade en lista över teman i en intervjuguide och att intervjupersonen fick stor möjlighet och frihet att utforma sina svar på sitt eget sätt. Detta innebär också att frågorna inte behövde komma i samma ordning som i intervjuguiden och att även frågor som inte ingår i guiden kan ställas (Bryman, 2018). Kvale och Brinkmann (2009) menar att intervjuandet kan ses som ett hantverk som kräver specifika färdigheter och användning av personligt omdöme. Det krävs vidare träning för att kunna göra en intervju av hög kvalité. Det betonas även att kvaliteten på intervjun är avgörande för kvaliteten på analysen, verifieringen och

rapporteringen. Jag hade inför intervjuerna förberett mig genom att ta del av litteratur som ger tips och verktyg för att kunna upprätthålla en bra interaktion under intervjuerna. Det var dock svårare än väntat att genomföra intervjuerna och en utmaning var att se till mina egna tillkortakommanden, detta bekräftar Bryman (2018) som menar på att det är lätt i efterhand att se störningar i sitt sätt att intervjua.Jag upptäckte vissa skillnader på intervjuerna som skedde via telefon och vid det direkta mötet, då jag kunde läsa av intervjupersonernas kroppsspråk via dem direkta mötena men att detta gick förlorat med intervjuerna via telefon. Enligt Bryman (2018) har det dock visat sig att skillnaderna är små mellan den responsen man får per telefon och vid en direkt intervju. Trots att det kan bli små skillnader mellan intervjuformerna bedöms resultatet inte påverkas i någon större utsträckning.

5.7 Bearbetning av materialet

Att transkribera innebär att transformera. Utskrifter är översättningar från ett muntligt språk till ett skrivet språk och försök till noggranna intervjuskrifter skapar hybrider som varken är adekvata för det

levda muntliga samtalet eller den skrivna textens formella stil. Enligt den hermeneutiska traditionen sägs det att översätta är att förråda (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 194). Att möta en person och på så sätt få ta del av alla intryck som sker i mötet är av betydelse och bidrar till att forskaren får en komplett bild av alla faktorer som spelar in vid intervjutillfället. Kvale och Brinkmann (2009) menar att en intervju är en social interaktion där tidsförloppet, tonfallet och kroppsuttryck endast är

tillgängliga för dem som deltar i samtalet men inte för de som läser. Detta kan leda till att intervjupersonernas uttalanden vid en transkribering inte lever upp till och beskriver den kontext uttalandet gjordes i. Jag har i telefonintervjuerna utgått ifrån tonläge och exempelvis skratt för att kunna utläsa sammanhang av exempelvis ironi. Detta kan självfallet ha en inverkan på utskriften av intervjuerna och tolkningen av denna, då mera subtila budskap inte alltid framgår via ljudupptagning. Det är även så att ironi i texten nästintill är omöjligt att utläsa vilket såklart kan påverka tolkningen av ett uttalande.

Det är viktigt att tänka på att det transkriberade materialet är en så exakt återgivning som möjligt av vad intervjupersonerna har sagt. Dock kan meningar behöva redigeras då människor sällan pratar i hela meningar och att förhålla sig för nära det fonetiska talet i en skriven text kan resultera i att intervjupersonen återspeglas på ett icke-önskvärt sätt (Bryman, 2018). Jag har därför i mina transkriberingar i efterhand tagit bort verbala tics i form av exempelvis ”eh”,”va” för att intervjupersonens budskap skall framgå tydligt.

Transkriberingsprocessen kan vara en tidsödande process (Bryman, 2018) och detta är något jag upplevde under min process att transkribera varje intervju. Detta berodde delvis på det omfattande material som fjorton intervjuer utgjorde, men även på grund av att materialet behövdes gå igenom ett flertal gånger. Tolkningsarbetet var en del av processen som var tidsödande men då jag började med intervjuer och transkribering relativt tidigt så var det ändå möjligt att genomföra intervjuerna inom en rimlig tidsram. Trots att det omfattande materialet är relevant för studiens syfte, så kan jag vid närmare eftertanke även se problem med så många intervjuer. Enligt Kvale och Brinkmann (2009) så leder för många intervjuer till att det är svårt att göra mer ingående tolkningar av intervjuerna, vilket stämmer överens med min upplevelse av att efter många intervjuer börja leta efter samma typer av mönster och därav inte anta samma ”öppna” förhållningssätt som i början. Detta ledde till att jag fick börja om och i sin tur lägga ännu mer tid på att tolka materialet, vilket var mer tidsödande än ifall jag hade haft färre intervjuer från början.

5.8 Metoddiskussion

5.8.1 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet

Reliabilitet handlar om tillförlitlighet och rör frågan om huruvida resultaten från en undersökning blir densamma om den skulle genomföras på nytt (Bryman, 2018). Kvale och Brinkmann (2009) menar dock att en vanlig invändning när det kommer till intervjuernas reliabilitet är att olika intervjuer kan komma fram till olika resultat. Detta har att göra med att om intervjupersonerna framställer sig på

olika sätt för olika intervjuare producerar inte intervjuerna en tillförlitlig, objektiv kunskap. Med detta i åtanke kan studiens reliabilitet tänkas diskuteras utifrån mått som använts. För att på bästa sätt uppnå god reliabilitet har jag noggrant formulerat mina intervjufrågor på ett sätt som undviker slutenhet och öppnar upp för fritt tänkande. När det kommer till teknik har jag använt mig utav en portabel

ljudinspelningsapparat, både när det kommer till intervjuerna som genomförts vid fysiska möten och de intervjuer som genomförts via telefon. När intervjuerna ägt rum per telefon har jag slagit på högtalarfunktionen på telefonen och spelat in intervjun med den portabla ljudinspelaren med medföljande portabel mick, som är mycket känslig och gjord för att kunna ta upp ljud från

telefoninspelningar. Ljudupptagningen från båda intervjuformerna blev av god kvalité, dock är det viktigt att poängtera att de sex intervjuer som genomförts per telefon kan ha påverkats till skillnad från de som ägt rum i mötet, då interaktion i form av kroppsspråk inte tagits hänsyn till i dessa intervjuer.

Validitet handlar om att göra en bedömning av om de slutsatser som genererats från en

undersökning hänger ihop eller ej samt frågan om huruvida de mått som används verkligen mäter vad det är avsett att mäta (Bryman, 2018). Ett sätt att närma sig god validitet kan vara att läsaren får ta del av hur jag gått tillväga steg för steg i studien. Det finns olika möjligheter för att kontrollera validiteten i kvalitativa analyser för att höja kvaliteten (Boolsen, 2007), och jag har därmed använt mig utav flera dokument för att hela tiden föra logg över vad som skett i olika faser av forskningsprocessen. Detta för att närma mig god validitet. Processen som rör konstruktion av data och kodning är central i den kvalitativa forskningen och konkreta val av koder kan och bör redovisas. Jag har i min kodning använt flera dokument där tillvägagångssättet för kodningen redovisas.

Generaliseringar sker spontant i vardagen då vi utifrån våra upplevelser föregriper nya fall som består av förväntningar om vad som kommer att hända i andra liknande situationer. Om resultaten i en intervjustudie bedöms tillförlitliga och giltiga återstår frågan om det är av lokalt intresse eller om det kan överföras till andra situationer och undersökningspersoner (Kvale & Brinkmann, 2009). I och med att intervjupersonerna i studien utgör ytterst en liten andel av socialarbetare går det inte att påstå att intervjupersonernas upplevelser av att arbeta med patologiska samlare står för alla socialarbetares uppfattningar. Kvale och Brinkman (2009) beskriver tre former av generalisering. Den

statistiska, den analytiska och den naturalistiska generaliseringen. Den statistiska

generaliseringen utgår från slumpmässigt urval ock lämpar sig därför inte på denna studie,

som utgår ifrån ett målinriktat urval. En analytisk generalisering bygger på analyser av

likheter och olikheter i olika situationer och lämpar sig därför inte heller då denna studie

undersöker upplevelser och inte jämförelser. Den naturalistiska generaliseringen vilar på

personerna i studiens erfarenheter. Då denna studie undersöker upplevelser och erfarenheter

så är den naturalistiska generaliseringen applicerbar. De erfarenheter och strategier som

framhålls av intervjupersonerna i studien kan få framtida betydelse som verktyg för olika

professionsutövare som kommer i kontakt med patologiska samlare.

6. Resultat

Resultatet visar på flera faktorer som har betydelse i arbetet med patologiska samlare för att främja samarbete. De faktorer som anses vara betydande i arbetet med patologiska samlare är uppdelade i olika teman av följande: När professionaliteten inte räcker till, Att hantera motstånd, Frivillighet, Balansgången och Uthållighet för att skapa relation. Mitt resultat kommer att redovisas i respektive tema och jag kommer i avsnittet som följer sedan att analysera resultatet.

6.1 När professionaliteten inte räcker till

Samtliga intervjupersoner betonade vikten av kommunikation och samarbete med olika aktörer för den enskilde som exempelvis boendestöd, psykiatri och ett samlarteam som består av specialiserade boendestödjare för att nå framsteg. Detta mycket på grund av att samarbetet och samsynen anses vara vital för huruvida klienten får ett bra stöd eller inte. Tolv intervjupersoner delade erfarenheten att patologiska samlare ofta saknar diagnosen på papper men att klienterna tydligt uppvisar

samlarproblematik eller har annan grundläggande psykiatrisk problematik och att samlandet ter sig som ett symptom på något annat. Intervjupersonerna delade uppfattningen om att det kan finnas många orsaker till att personer samlar, som att personerna upplever ensamhet eller annan psykisk ohälsa såsom depression. Intervjupersonerna belyste hur viktigt det är att förstå vad som ligger bakom samlarbeteendet för att på så sätt kunna erbjuda adekvat stöd. På frågan om vad som krävs för att hjälpa patologiska samlare uppgav fem intervjupersoner att någon form av behandling från psykiatrin är vital för att klienterna ska nå framsteg varav vissa menade på att det berodde på fall till fall. En intervjuperson uttryckte sig enligt följande: ”Det är en jättesvår målgrupp att jobba med. Vi är väl ganska överens här med att psykiatrin borde gå in med behandling. För våra insatser räcker inte riktigt till” (Anna, 39 år). Vidare har de fem även erfarenheter av att klienten mått som bäst med hjälp av stöd från psykiatrin kombinerat med kommun. En av intervjupersonerna menade dock att när behandlingen från psykiatrin tagit slut, så har också samlandet börjat eskalera på nytt.

En av mina klienter har gått den behandlingen och då precis efteråt så märkte jag att hon var mer motiverad och hon förstod sitt eget problem och var motiverad att jobba med boendestöd för att bli av med sina saker. Men sen tycker jag att hon har fallit tillbaka väldigt mycket. Det som har hänt är att hon blivit mer medveten om sitt problem men hon har inte lyckats bli av med flera saker eller ändra sitt beteende speciellt mycket (Anna, 39 år).

Intervjupersonerna framhåller att stödet från psykiatrin är viktigt för att kunna behandla

samlarproblematiken och andra psykiatriska diagnoser som medföljer, då enbart psykiatrin kan bistå med det stödet. En intervjuperson uttryckte sig enligt följande: ”De har ofta olika problematik vid sidan om, och många av dem har kontakt med psykiatrin men inte för den problematiken att de samlar” (Katarina, 41 år).

Intervjupersonerna var alltså överens om att situationen för klienterna oftast stannar upp eller förvärras utan psykiatriskt stöd samtidigt som klienter det har gått bra för har fått stöd från psykiatrin. Samma fem intervjupersoner från stycket ovan framhöll även omvänt att enbart psykiatriskt stöd inte heller är lösningen, då insatser från socialpsykiatrin i form av exempelvis boendestöd är av betydelse för att klienterna på lång sikt skall kunna arbeta med att lära sig organisera med någon vid sidan om som stöd. Tre andra intervjupersoner berättade att ett samlarteam är av betydelse och därför används flitigt som insats. Teamet fyller en viktig funktion som kunskapskälla enligt intervjupersonerna, då de tillhandahåller råd och tips kring hur man kan förhålla sig till patologiska samlare.

6.1.1 Vikten av samsyn

Sju intervjupersoner som upplevt gott samarbete uppgav att detta berodde på att man hade en samsyn kring vad som ska åstadkommas. En intervjuperson uttryckte sig såhär:

Jag tänker att det är jätteviktigt att samarbeta, och det är jätteviktigt att ha gemensamma träffar. Sen om man vill kalla det SIP eller något annat, det spelar egentligen ingen roll kan jag tycka. Bara att alla vill åt samma håll, alla är medvetna om den problematik som finns (Helen, 32 år).

Flera lyfte fram en viktig aspekt i samarbetet med aktörerna vilket var betydelsen av att förstå och respektera de inblandade professionellas professioner med dess möjligheter och begränsningar. Fem andra intervjupersoner var överens om att de upplevt samarbete fungerat bra, då inblandade aktörer haft en god ton och respekt för varandra. De menade dock att på den visionära nivån så finns det många goda tankar om samarbete mot samma mål, men i det praktiska arbetet är det svårare att genomföra på grund av exempelvis skilda uppfattningar om ansvarsfördelningar, vilket gör att det försvårat arbetet att nå resultat. En intervjuperson av de fem uttryckte sig såhär: ”Samarbetet kring just själva samlandet skulle jag inte säga fungera något bra. Men det kan ju ändå vara ett bra samarbete för att man träffas med psykiatrin och boendestöd har man ju ofta tät kontakt med” (Katarina, 41 år). Resterande två intervjupersoner nämnde inte något särskilt med samarbetet förutom att det i vissa fall kan bli en ansvarsförskjutning kring vem som ska göra vad och att det fortfarande finns utmaningar med att etablera en samsyn kring arbetet med patologiska samlare.

6.2 Att hantera motstånd

Tolv intervjupersoner framhöll att motstånd är ett förekommande inslag i arbetet med patologiska samlare. Detta kan enligt intervjupersonernas utsagor utmynna i att klienter inte vill släppa in dem eller överhuvudtaget inte vill ta emot stöd. Intervjupersonerna framhöll betydelsen av att bygga relation för att främja ett gott samarbete samt att ha tålamod för att låta processen ta sin tid. De angav olika sätt att göra detta på, men var överens om att gå försiktigt fram för att inte kränka och att man tänker särskilt på att visa respekt då klienterna ofta har en känslomässig anknytning till sina saker. En av intervjupersonerna uttryckte sig såhär:

Sen så måste man gå väldigt försiktigt fram, man kan ju inte tro att man liksom kan dundra på och sätter i gång och tro att man kan kunna röja hemma hos dom. För då får ju dom en väldig ångest (Lola, 53 år).

Samtliga tolv berättade av erfarenhet att ett påstridigt förhållningssätt ofta förvärrar situationen och skadar relationen på sikt med klienten. Vikten av motivationsarbete betonades av samtliga

intervjupersoner och att acceptera att processen tar tid.

På frågan om vilka strategier som intervjupersonerna använder i arbetet med patologiska samlare betonade åtta intervjupersoner relationsbyggandet som en viktig strategi i arbetet för att kunna främja samarbete. För att på bästa sätt bygga relation beskriver intervjupersonerna en mängd olika strategier. Intervjupersonerna betonade dock betydelsen av att gå försiktigt fram. En del beskrev strategier som går ut på att använda sig av andra insatser för att närma sig klienterna som att exempelvis motivera klienten att ta emot boendestöd. Det kan vara att man sätter in boendestödet för att hjälpa till med något annat i hemmet än vad som rör städning. Detta för att få in boendestödet, och på så vis få boendestödet och klienten att skapa en förtroendefull relation. Nyckeln till framgångsrika fall har enligt majoriteten av intervjupersonerna handlat mycket om att kunna vara flexibel i arbetet med klienterna samt att vinna ett förtroende. Detta framhåller flera kan göras genom rena praktiska anpassningar av att exempelvis kunna vara beredd på att ha mycket telefonkontakt istället för att göra hembesök och att helt enkelt arbeta så att klienten vänjer sig vid kontakt. Intervjupersonerna var överens om att ett förtroende formas som ett resultat av kontinuerlig kontakt och täta uppföljningar. Det ter sig nästan viktigare i många fall när det inte föreligger vräkningshot att upprätthålla en kontakt och faktiskt satsa på en bra relation under en längre tid, snarare än att börja praktiskt städa. Detta kan innebära strategier som går ut på att prata om annat än just städning, till att vara envis och ta ständig kontakt. På frågan om vad ett bra samarbete kan ha berott på, uttryckte en intervjuperson det såhär: ”kanske att jag var jobbig som tog kontakt hela tiden eller att man inte ger upp. Vart ju väldigt mycket telefonkontakt innan det blev en personlig kontakt” (Magda, 32 år). Några av intervjupersonerna beskrev strategier som de använder vid motstånd från den patologiska samlaren. En intervjuperson beskrev möjligheten att ta promenader medan en annan hade läst på kring patologiska samlare och hade planer på att ta fram organisationsmedel som man kan använda i arbetet tillsammans med klienten. En annan intervjuperson beskrev att denne vid något tillfälle fört konversationer genom brevinkastet när denne inte blev insläppt. Denne uttryckte sig såhär: ”Ibland får man prata genom brevinkastet liksom. Lämna brev så. Jag har skrivit något brev och ibland så hör dom ju av sig efter en stund liksom. Ibland får man ha en konversation genom brevinkastet också” (Andreas, 36 år).

Intervjupersonerna delade en gemensam uppfattning om vad som inte är framgångsrikt i arbetet med patologiska samlare. På frågan om vad som inte lett till framgång svarade nio intervjupersoner att det aldrig är framgångsrikt att börja rensa och sanera då klienten ofta försämras i sitt mående.

Man tog in en saneringsfirma och på något sätt så det var ju ändå med hans samtycke men jag tror inte att han förstod vad det innebar riktigt. Och då gjorde man sig av med massor med saker och då blev han försämrad i sitt mående (Anna, 39 år).

Det framhölls även att i de fall då klienterna går med på sanering, innebär det ett stort stresspåslag som gör att sakerna snabbt kommer tillbaka till bostaden. Det fanns alltså en konsensus hos majoriteten av intervjupersonerna kring vad som inte är effektivt i arbetet med patologiska samlare, varav att rensa och röja visar sig enligt erfarenhet ge motsatt effekt och ger långtgående konsekvenser för personerna. Vissa menar även på att det till och med skadar förtroendet och relationen.

Men det blir ju inte bra, det blir hemska övergrepp på människor. Man kan ju tycka att det är löjligt att en person tycker att det är hemskt att vi kastar bort det här durkslaget som är skruppligt. Men för den människan kan det vara ett riktigt övergrepp som är lika verkligt som ett annat övergrepp. Och det kan klienten prata om i decennier efteråt, som klienter som jag har här, någon klient som jag tänker på som var med om något för 20 år sedan kanske, däromkring, fortfarande pratar om det övergrepp som vi gjorde (Linus, 50 år).

6.2.1 Skam och medvetenhet?

En anledning till att det finns ett motstånd från patologiska samlare att släppa in utomstående upplevs enligt drygt hälften av intervjupersonerna vara på grund av skam. Samtidigt finns det bland

intervjupersonerna en delad uppfattning kring huruvida det finns en hög eller låg medvetenhet bland patologiska samlare kring sitt sjukdomstillstånd. Nio intervjupersoner beskrev att deras klienter varit omedvetna kring sin situation medan övriga menar att det brukar finnas någon form av insikt. Alla intervjupersoner var dock överens om att medvetenheten varierar från situation till situation och präglas mycket beroende på sjukdomsbild. Intervjupersonerna framhöll att det kan vara svårt att avgöra om klienterna är medvetna alla gånger men att det ändå kan finnas någon medvetenhet då klienterna inte vill släppa in. Det fanns enligt några av de resterande intervjupersonerna de som upplevde klienterna vara medvetna om sin problematik och se ett samband mellan skam och medvetenhet. En intervjuperson uttryckte sig enligt följande: ”Alltså ofta så skäms dom ju jättemycket. För dom är ju medvetna om att det inte alltid ser bra ut hos dom” (Lydia, 32 år).

Ett fåtal intervjupersoner menade att de mött klienter med låg medvetenhet men som ändå inte velat släppa in på grund av skam. Vidare framhöll vissa att motståndet med att inte vilja öppna dörren kan bero på att klienten skäms för att personen någonstans kanske är medveten om att det inte är normalt. På frågan om vad som kan tänkas ligga till grund för svårigheten att bli insläppt uttryckte en intervjuperson sig såhär:

Jag tänker att det är väl för att man någonstans är medveten om att det inte är det normala, vad är normalt liksom? men det är inte det vanligaste att man har det såhär. Så jag tror att någonstans är det ändå det att man kan skämmas lite. Att det gått så långt att man har tappat liksom kontroll över situationen (Lilly, 39 år).

Av empirin går det alltså att utläsa att intervjupersonerna tycker att det är svårt att bedöma ifall det finns en medvetenhet kring problematiken eller inte, men att det i många fall tycks finnas en

medvetenhet då klienterna inte vill släppa in på grund av att de skäms. Samtidigt framhöll ett fåtal att de klienter som uppvisar låg medvetenhet kring sin problematik också bär på skamkänslor.

6.3 Frivillighet

Tio intervjupersoner betonade vikten av frivillighet i arbetet med patologiska samlare och menar att det kan uppstå svårigheter och känslor av maktlöshet när personer inte vill ta emot stöd från

socialtjänsten. Det framgår tydligt att hälften av intervjupersonerna upplever att patologiska samlare inte självmant söker kontakt med socialtjänsten och att det principiellt inte går att hjälpa när en person tackat nej till stöd. På frågan vad som hjälper en patologisk samlare svarade samtliga intervjupersoner att motivation måste finnas hos personen själv. Tio intervjupersoner berättade att de oftast kommer i kontakt med målgruppen via krissituationer, exempelvis när det föreligger vräkningshot och den enskilde riskerar att bli av med sitt boende. Här framhålls betydelsen av att arbeta motiverande. Intervjupersonerna som har mött klienter i krissituationer menar att klienter oftast samtycker till sanering för att få behålla sin bostad. Tre andra intervjupersoner har erfarenhet av att klienterna ofta har en annan insats som ligger till grund för aktualiseringen. Enbart en intervjuperson av dessa tre har erfarit att klienterna frivilligt tagit kontakt med socialpsykiatrin för att få stöd med sin

samlarproblematik. Av de klienter som upplevs vilja ha frivilligt stöd av socialpsykiatrin framhölls det av intervjupersonen att klienterna oftast söker stöd på grund av hjälpbehov med exempelvis

hushållssysslor som att öppna post eller att laga mat vilket kan vara ett resultat av samlarproblematiken. Denna strategi att få in en annan insats upplever majoriteten av

intervjupersonerna vara en viktig ingång för att göra det möjligt att skapa någon form av relation, och stegvis närma sig problemet kring samlandet.

Självbestämmandet genomsyrar hela socialtjänstens verksamhet (Socialtjänstlag [SoL] 2001:453), och det betonas av intervjupersonerna hur viktigt det är att klienten själv är motiverad till att få insatser. De tio intervjupersoner som menade på att frivillighetsaspekten är av betydelse i arbetet med patologiska samlare framhöll även motivationen som nyckeln i att arbetet ska fortskrida och bli lyckat och att det utan motivation inte blir någon större förändring. Svårigheten när det kommer till

självbestämmanderätten ligger i att inte kunna stödja klienterna på det sättet intervjupersonerna i många fall skulle vilja, vilket leder till frustration. I de fall som klienterna blir aktualiserade på grund av vräkningshot framhöll några av intervjupersonerna att det kan upplevas för klienten att det finns ett underliggande hot från myndigheterna som gör att personerna samtycker till att ta emot insatser. En intervjuperson menade att mötet och överenskommelsen med klienterna i kris inte är hållbar i längden då mötet blir tvingande. En av de tio intervjupersonerna uttryckte sig såhär: ”Det är ju, för att när jag kommer in i ett sådant här sammanhang, då kan det vara lite hotfullt liksom. Att den här personen vill ta ifrån mig mina saker typ” (Ola, 36 år).