l
Den ogudaktige prästen och de
predikande kvinnorna
Om folkligt reformationsmotstånd under Vasatiden
AvJan WallOch jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand.
Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan, och fängslade honom för tusen år och kastade honom i avgrunden och
Inledning
Med föreliggande uppsats vill jag fram-visa, att det under tiden efter reforma-tionen fanns en kvardröjande katolskt rargad fromhet hos befolkningen i lan-det, som stundom tog sig uttryck i väckel-serörelser. Profeter och förkunnare från bredare befolkningsgrupper anknöt i predikningar vid tiden kring år 1600 till visionsdikt och förespråkade bibehållan-det av kvarvarande katolska bruk i
guds-~änsten. De vände sig främst emot beslu-tet vid Uppsala möte år 1595 att avskaffa kyrkobruk och ändra ceremonier med katolsk prägel.
En sådan väckelse förekom under åren 1601-1603 i Vassunda socken i Uppland och leddes av predikande kvin-nor. Dessa anklagas av myndigheterna för samröre med papister och avrättas som trollkvinnor. Den folkliga fromhe-ten kommer även till synes i andra
sam-stängde igen och satte dit ett insegel över honom, på det att han icke mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren hade gått till ända.
Därefter skall han åter komma lös för en liten tid.!
manhang under 1600-talets första hälft och fortlevde under århundradet. När de så kallade stora trolldomsprocesserna inleddes i Älvdalens socken i Dalarna år 1668, återfanns i barnens vittnesmål uppgifter som avspeglade såväl visions-dikt som andra katolska tänkesätt. Högmod går före fall
Inom folkdiktningen förekommer sägen-typer, vilka av allt att döma härrör från medeltiden och ursprungligen brukats som exempel inom predikan och annan kyrklig verksamhet. De har en varnande funktion och skall upplysa människorna om följderna av syndfulla handlingar. Ett antal av dem handlar om högmod och högfärd och dess följder. I en sär-skild grupp sägner tillhör aktörerna ! upp. 20: 1-3.
2 jan Wall
prästens familj eller ~änstefolk. De har under söndagshelgen varit sysselsatta med handlingar styrda av högmod och högfärd. En annan grupp handlar om unga flickor som på grund av sin längtan efter utsmyckningar kommer under den ondes inflytande. I de här sägnerna är det främst kvinnor, unga såväl som gamla, vilka utsätts för frestelse och fal-ler.2
Högmod är en dödssynd och betraktas som den svåraste av huvudsynderna. En-ligt en tankeinriktning är huvudsyn-derna främst djävulens verk och av ho-nom påförda människorna. Den värsta av dem och roten till allt ont är högmo-det. Det var detta som orsakade änglar-nas uppror och gjorde att de störtades ned från Guds himmel och blev till svarta djävlar.3 Bildmässigt framställs
högmodet ofta sedan medeltiden i form aven påfågel. Närstående högmodet är högfärden. Tidigt fördöms lusten till ny-modigheter och flärdfulla utsmyck-ningar. Under den katolska tiden före-kommer varningar både i ord och bild och synsättet förändras ingalunda av re-formationen. Den lutherska kyrkan har snarare svårare än den katolska att för-draga förskönande inslag, som förtar det allvarsamma i jordelivet.
Enligt en notis i den bekanta samman-ställningen av järtecken, som kyrkoher-den Joen Petri Klint företog vid tikyrkoher-den kring år 1600, skulle näcken ha visat sig
2 Wall 1987 s. 26 f; 1992 s. 29.
3 Begreppet huvudsynd eller dödssynd hade stor bety-delse för medeltida fromhetsliv och teologi. Dödssynd-erna var enligt gängse synsätt under hög- och senmedel-tiden sju till antalet och benämndes: superbia (högmo-det), invidia (avundsjukan), ira (vreden), acedia el. acci-dia (lätgan, särsk. andliga), avaricia (girigheten), gula (frosseriet) och luxuria (otukten). KLNM. Huvudsynd.
i Norrköping den 15 juni år 1599 och suttit fullt synlig på en sten i Motala ström. Efteråt hade det skett flera drunk-ningsolyckor. I anslutning till notisen avbildar Klint uppenbarelsen och väsen-det framställs iförd en klädedräkt av den tidens senaste snitt. Enligt trosföreställ-ningar om övernaturliga väsen visar de sig stundom för att ett normbrott har begåtts. De förebådar också kommande olycka. Det är ingen tillfällighet att näck-en i det här fallet beskrivs och avbildas moderiktigt klädd. Naturväsendet bru-kas i propagandan mot högmod i kläde-dräkten.4
Att helga lördagen
U nder en tidsperiod efter reforma-tionen förekom två olika folkliga trosin-riktningar, vilka båda yrkade på lördag-ens helgd. Den ena stod i samband med eller nära judendomen och innebar såle-des ett avfall från den kristna kyrkan. Under 1590-talet kommer denna rikt-ning till synes hos en grupp personer under ledning aven borgare i staden Västerås. De förnekade Kristus, förkas-tade det nya testamentet, bespotförkas-tade
söndagsguds~änsten och höll judisk sab-bat.
Anhängare av den andra inriktningen var i sig inte kyrkofientliga, men avstod från arbete under lördagen som de höll helig. Det föreligger dock inga belägg för att de hållit konventiklar om lördag-en eller för övrigt antagit judiska bruk och seder. Det förefaller som om de också iakttagit söndagsvila och besökt
guds~änsterna i god ordning.5
4 Joen Petri Klints Järteckensamiing. Stift&- och Lands-biblioteket i Linköping. Jfr nedan s. 16 där även Satan Renom en besatt kvinna sägs predika mot högmodet.
Den ogudaktige prästen och de predikande kvinnorna 3 Den första kända rörelse som
ford-rade lördagens helighållande som sab-batsdag dokumenterades vid mitten av 1500-talet. Gustaf I utfärdade år 1554 ett varningsbrev till Finland mot personer, vilka uppgav att de genom syner och drömmar hade fått kunskap om att Guds straff med dyr tid och plågor skulle följa, om inte lördagen hölls helig.6
Lördagshelgden förespråkades av
folkliga profeter och återlinns i sam-band med folkliga väckelser. Förhållan-det hör förmodligen samman med en kvarleva aven katolsk sed förbunden med Mariakult, som påbjöd lördagens helighållande efter middagen.7 Yrkandet på sabbatshelgd kunde också lätt påkalla frågan om lördagens helighållande. Uppmaningen åtföljdes vid förkunnar-nas framställning av botpredikan och varningar emot synder och laster. Hög-färd, överflöd, granna kläder och mode-växlingar ansågs ge upphov till lösaktig-het och fördärv. Genom sabbatens helgd skulle ett renare sinnelag vinnas och där-med skulle också Gud blidkas.
Tänkesättet vann insteg hos många och omfattades också aven del av kyr-kans män. Anhängarna avhöll sig från arbeten under lördagen vilket gav upp-hov till stridigheter under 1600-talet. Särskilt framhålls att helighållande t av lördagen förekom i landskapen Väster-götland, Småland och Närke.8
Den liturgiska rörelsen
Den liturgiska rörelsen är benämningen på krafter inom kyrkan, som under de sista årtiondena under 1500-talet
ver-6 G I:s reg. 3 dec. 1554; jfr Wall 1992 s. 28. 7 Se nedan s. 13 f.
8 Anjou 1866 s. 356 f.
kade för att återföra kyrkan - med avse-ende på ordning och kult - till den ställ-ning den hade haft under de första år-hundradena efter Kristus. Rörelsen strä-vade efter att försköna kyrkolivet. Den ville införa regler för yttre uppträdande och klädsel samt noga föreskriva hur gudsgänsten skulle utföras. Försöken att förändra kulten inleddes men mötte motstånd. Liturgisterna fick aldrig möj-lighet att genomföra sina nydaningar, men under något årtionde vållade deras försök att restaurera kult och lära stridig-heter inom landet under Johan III:s re-geringsår.
Konungen, som ville genomföra den liturgiska reformen, förelade år 1575 ett kyrkomöte i Stockholm ett förslag till kyrkoordning, Nova ordinantia ecclesias-tica, som antogs. Han uurrbetade även tillsammans med Petrus Fecht en liturgi kallad IWda boken. Denna godkändes av ständerna och ett kyrkomöte år 1577.9
Liturgin innehöll inte några direkt katoliserande drag, men uppfattades som stötande av många inom prästerska-pet. Den betraktades som en utmaning mot den svenska lutherdomen. Flertalet biskopar och präster godtog den dock om än motvilligt, men några teologer ställde sig helt avvisande. Oppositionen reagerade kraftfullt mot att det latinska språket skulle återinföras i gudsgänsten och förekomma jämsides med det svenska. Den såg också med misstro att nattvardsböner , vilka hade anknytning till den romerska mässan, och uttryck, som inrymde tankar om mässoffer , före-kom.
9 Liturgin trycktes under titeln LUurgia svecanae ecclesia! catholicfe et urthodoxae amjormis och kallades Riida boken, fönnodligen efter några exemplar bundna i röda sam-metsband. Holmquist 1933 s. 54 if.
4 Jan Wall
När konungen tillgrep tvångsåtgärder flydde de oppositionella till hertig Karls landområden. Denne vägrade att inom sitt hertigdöme införa några föränd-ringar i gudsYänsten. Inga andra cere-monier än de som förekommit under hans faders tid tilläts. Stridigheterna fortsatte fram till Uppsala möte år 1593, då samtliga av Johan III:s kyrkliga lagar och seder avskaffades.
De religiösa stridigheterna med avse-ende på kult och lära, som ägde rum i Sverige under stora delar av 1500-talet och början av 160Q.talet, vållade oro bland befolkningen. I bygderna var ge-mene man inte lika angelägna som präs-terna att ändra på ceremonier och bruk med katolsk prägel, vilka bibehå1lits och förekommit sedan reformationens inf& rande.
Prästerskapet hade, efter det att litur-gins förespråkare blivit utmanövrerade, på kyrkomöten i Uppsala år 1593 disku-terat och år 1595 förespråkat stadgan-det, att en del katolskt färgade kyrka. bruk skulle avskaffas. Det mest iögonfal-lande och det av stora delar av kyrkobe-sökarna heligast hållna var sakramentets upphöjelse. Vid nästkommande mid-sommar skulle, enligt beslut i mars det sistnämnda året, upphöjelsen och de öv-riga ifrågasatta ceremonierna upphöra. Under mellantiden skulle prästerna un-dervisa folket om deras betydelse, om kyrkans frihet att behålla eller avskaffa dem, samt om orsakerna till att de nu skulle utgå. De flesta prästerna var posi-tivt inställda till reformen men i försam-lingarna uppstod missnöje. Det vändes främst mot de präster vilka på eget initia-tiv påskyndade både undervisning och förändring. lO
Den betydelse som upphöjelsen hade
för människorna i många församlingar framkommer i redogörelser och beskriv-ningar av dåtidens kyrkobruk. Eleva-tionen uppfattades som gudsyänstens höjdpunkt, eftersom det var då som Kris-tus lokalt tog sin boning i bröd och vin. u Bönder i Uppland och även i andra land-skap lät präster förstå, att om sakrament-upphöjelsen togs bort vid mässan så skulle inget tionde utgå. I en del socknar stängde bönderna kyrkan för prästen och vägrade att släppa in honom, såvida han inte ville upphöja sakramentet och iakttaga de övriga sedvanliga ceremoni-erna.12
Pest, hunger och dyr tid
Pest och nödår förekom under 150Q.ta-lets sista årtionden och sågs av många som en straffdom för syndigt leverne. Under år 1585 sades det vid ett flertal tillfällen ha fallit eld, svavel och hagel av onaturlig storlek från himlen. Många människor blev enligt uppgift besatta av onda och orena andar som plågade dem fruktansvärt. Det skulle ha varit svårt för alla att se och höra dem, som behärska-des av de onda väsendena.
lO Hellström 1942 s. 56 fr. och 80 fr; Andren 1954 s. 284
fr. Om den liturgiska sniden se även Hammargren 1898. BAndren 1954 s. 191,209 f, 277. I en redogörelse för hur en liturgisk präst skulle förrätta mässan anförs bland annat följande: "Och skedde uphöjelsen med Sac-ramentet, när första delen af Insticktelse orden sungne woro, tog Presten oblatet med bägge hånderne och up-högde det öfWer sit hufWud, och et stort gny skedde af
folcket i Kyrkan, synnerligen på bygden. När de andra Instichtelse orden utsungne woro, tog Presten med både händerne i kaleken, deruti win war, uphögde ock det öfWer hufWudet: det ock skedde af de Evangeliska Prester ifrån Reformations tid, til tertium ConciUum Upsaliense år 1593 .... Raimundio 1638 utg. von Stiem-man 1745 s. 123.
12 Orter som nämns under maj månad år 1595 är Ryd, Näs och Munsö. Anjou 1866 s. 30 f. - Om den religiösa oron inom landet se även Holmquist 1933 s. 189 fr.
Den ogudaktige prästen och de predikande kvinnorna 5 Till Stockholm kom det den fjärde juli
det året en man som ingen kände eller visste namnet på. Han hade i sin hand ett draget svärd och sade sig vara sänd av Gud. Han gick in på Stortorget där han av allt att döma höll en botpredikan för folket. Därefter skall han ha gått fram till slottsporten där Johan III stod med sin son och sitt hov. Han tilltalade det kung-liga följet och manade till bot och bätt-ring.
Från den här tiden föreligger även ett stort antal uppgifter om andra järtecken. Basuner och änglasång hördes från skyn. Över jorden föll blodregn och i jorden bullrade det som av krigshärar. Kyrk-klockorna sades både i Kalmar och på andra orter ha börjat ringa av sig själva och kvarnar hördes mala över molnen. Vilddjuren lämnade skogarna och bör-jade visa sig inne i städerna. Motala
ström påstods ha stannat i sitt lopp och torrlagt strömfårans botten. Himlen öppnade sig och Jesus visade sig i gestalt aven gosse över Stockholms stad.13
Pestens härjningar har förmodligen bidragit till då rådande eskatologiska stämningar. I samband med den svåra farsotens utbrott i Stockholm under år 1587 förekom många rykten och skräck-skildringar, vilka utgick från de halluci-nationer som kunde förekomma i
sam-band med pes~ukdomen. Det påstods
att ~uka skulle ha sett, hört och talat om underliga ting. En del hade angripits av vansinne och därför måst bindas till hän-der och fötter. När de så fängslade slutli-gen närmade sig dödsögonblicket, skulle de ha återfått förnuftet och slutat sitt tal med att förutsäga Herrens snara an-komst.
13 Sandblad 1942 s. 210-237.
Andra pestsjuka personer som inte förlorat sitt förstånd eller helt brutits ned av sjukdomen hade sett "vnderligha Rum, och förskräckeligha Hamnar". I sömn eller dvala hade de förts till andra platser och när de åter vaknat hade de ropat och manat till bot och bättring. Snart skulle hård dag och tid komma. På natten skulle de döda ha dansat med och om varandra, över husen och över skorstenarna, upp i luften och så åter ned motjorden.14
VISionsdikt
Visionsdiktning är en benämning på be-rättelser, vilka återger enskilda perso-ners syner och upplevelser av hinsides belägna världar, dit människans själ förs efter döden. Det är skildringar av dödsri-ken och av belöningar OC11 straff som där
värItar den döde. I Bibelns kanoniska böcker förekommer många motiv och berättelser vilka har haft en grundläg-gande betydelse för uppkomsten aven kristen visionsdikt.15
Vanligen är den episka inledningen till en vision uppgiften, att en person fal-lit i djup dvala eller sömn under en natt eller ett antal dygn. Medvetslösheten kan också sägas vara en följd av sjukdom. De anhöriga påstås ofta ha gett upp allt hopp om den medvetslöse och betraktat denne som avliden, då personen ifråga
14 Pauli Gothus 1590 fol. aiij h. if.
15 T.ex. 2 Kor. 12:2-4, där Paulus uppger sig ha blivit uppryckt till tredje himlen och där fått höra outsägliga ord. Joh. 11:1-44, där det berättas om Lasarus, vilken var död under fyra dygn, men åter väcktes till livet. Luk. 16:19-31, där det berättas om den fattige Lasarus och den rike mannen och deras upplevelser efter döden. Medan Lasarus vilar i Abrahams sköte, plågas den rike mannen av eld och törst i dödsriket. Slutligen kan fram-hållas att Johannes uppenbarelse i sin helhet självfallet haft stor betydelse för den kristna visionsdikten.
6 Jan Wall
vaknat åter till livet och redogjort för sina upplevelser i de dödas riken.
I tidiga visioner kan berättaren också uppge att han färdats till hinsides världar i vaket tillstånd med såväl kropp som själ. Djupt skakad förkunnar visionens hu-vudperson, att han hämtats från sitt lä-ger aven vitklädd ledsagare, vilken fört honom till himmel, skärseld och helvete och att han på de olika orterna sett de dödas själar glädjas eller plågas. Ofta läggs tonvikten i skildringarna på att framställa helvetets fasor, där helvetes-brunnen med sin brinnande blåa låga väntar de kättare som för evigt står utan-för den gudomliga nåden.
I den kristna visionsdikten föreligger vanligen ett budskap till människorna från en högre makt. Det innebär i kort-het att världens undergång är nära. Män-niskorna har förfallit till synd och flärd och Guds straffdom kommer inom kort.
Än är det dock tid för bot och bättring, innan den sista striden mellan de goda och de onda änglarna skall utkämpas, och Herren komma åter till jorden för att döma människorna efter deras gär-ningar.I6
Mårten Hansson
Från Näs socken i Uppland kallades en prästman vid namn Mårten Hansson el· ler Martinus Johannis, som var anhäng-are till liturgin, år 1581 till Stockholm för att Ijänstgöra som kaplan vid Storkyr-kan. Som sådan lyfte han lön från okto-ber månad det året och fram till septem-ber månad år 1585. På grund av sitt se-deslösa leverne blev han troligen däref-ter tvingad att avgå från sin Ijänst och 16 Om visionsdikt se KLNM. Visionsdiktning; Moe 1927; Strömbäck 1946, 1976; Gad 1961 kap. 6, 17; Wall 1989 s. 11 ff.
från tagen sin prästkappaP
Den 21 januari år 1576 anklagade Did-rik vantmakare Martinus Johannis för att denne, inför sittande kapitel i staden, hade beskyllt Didrik för stöld och för att prästen några år tidigare hade förfört hans trolovade, som hette AnnaJönsdot-ter. Anna var numera gift med Martinus Johannis. Didrik vantmakare ville bli fri· tagen från beskyllningen och få herr Mårten dömd för hor. Under förhand-lingen måste Martinus Johannis tillstå, att han haft sexuellt umgänge med Anna Jönsdotter medan hon var trolovad med Didrik. Enligt vittnesmål skulle Anna Jönsdotter ha varit havande med herr Mårtens barn, innan hon blivit rätteligen skild. Didrik vantmakare uppgav att hon skulle ha fött barnet vid "mormässetid", efter det att skiljebrevet hade utfärdats. IS
Skiljebrevet läste han upp inför rätten. Det var daterat den 9 augusti år 1571 och undertecknat av dåvarande ärkebisko-17 Hellström 1951 s. 23. - I SST den 27 juni 1590 anges, att herr Mårten Hansson varit bosatt i Näs socken vid Uppsala, i samband med att hustru Karin i Vigby ankl~ gar honom för att hålla inne en silverpant. - Mårten Hansson var son till Hans Larsson i dennes äktenskap med Ingrid Gerleffsdotter. Han hade en bror vid namn Didrik Hansson och en syster vid namn Marina Hans-dotter. Deras mor var dotter till Gerleff van Emden och hade en syster vid namn Anna. Anna Gerleffsdotter hade varit gift med Olof Eriksson, Gustaf I:s skeppare och rådman i staden. I äktenskapet fanns två döttrar och en son. Den ena av döttrarna, Magdalena eller Malin, var gift med borgmästaren Gynte Olsson och den andra, Elin, med Hans Andersson. Sonen var prästmannen Erik Olai Skepperius med tillnamnet Vände kåpa, under en tid kyrkoherde vid Storkyrkan. Efter att ursprungli. gen ha varit anhängare till liturgin blev han senare en av dess mest stridbare motståndare. Om släktskapsfOr. hållandena se främst SST 14 och 19 april 1591 och SST 17 okt. 1597.
18 Mariu mässa (mormessa) vanligen Jungfru Marias moders födelsedag den 8 september eller Jungfru M~ rias födelsedag. Även andra Jungfru Marias högtidsda-gar kan avses. Här åsyftas troligen vårfrudagen den 25 mars.
Den ogudaktige prästen och de predikande kvinnorna 7 pen Laurentius Petri.
Martinus Johannis hävdade att han hade vittnen som kunde intyga den på-stådda stölden och därför sköts förhand-lingarna upp till nästkommande lördag, då han skulle ha dessa tillstädes.19 Det förefaller dock som om Martinus Johan-nis inte infunnit sig på den utsatta da-gen, eftersom Didrik vantmakare några dagar därefter beklagar sig, att herr Mår-ten inte vill svara inför rätta trots att han blivit lagligen stämd. Det beslutas därför att herr Mårten skall tas i fängsligt förvar när han påträffas.2o
Martinus Johannis och hans hustru Anna Jönsdotter levde samman fram till år 1587. Under det året framkastar Mar-tinus Johannis en beskyllning om, att hans hustru varit honom otrogen. Anna Jönsdotter infinner sig vid rätten och
till-bakavisar anklagelsen. Hon vill fria sig med ed och yrkar samtidigt på skils-mässa. Erik Olai Skepperius kommer till sin kusins hjälp och framhåller att Anna Jönsdotter är en menederska, som har brutit sin äktenskapsed till sin första man Didrik vantmakare. Ärendet hänsköts till ärkebiskopen som troligen tillstyrkte den begärda skilsmässan.21 I nära
sam-band med skilsmässoärendet uppges att en kvinna, som kallas klädeskrivarens Ingeborg, skall ha antastat Martinus Jo-hannis mor Ingrid Gerleffsdotter. Hon anklagas härför av mäster Erik Olai,22 Av andra ärenden framgår att Ingeborg, som var gift med klädeskrivaren Sigfrid Olsson, liksom Anna heter Jönsdotter i efternamn.23 19 SST 21 jan. 1576. 20 SST 30 jan. 1576. 21 SST 12 och 19 juli 1587. 22 SST 19 juli 1587. 23 SST 19,22 och 26 aug. 1601.
Med sin första hustru Annajönsdotter hade Martinus Johannis tre barn som nådde vuxen ålder. Den flicka som föd-des under våren år 1572 fick namnet Margareta och gifte sig år 1591 med Jo-han Bure.24 I en kortfattad notis nämner
Johan Bure eller Johannes Bureus i sina anteckningar att hans hustrus moders syster, klädeskrivarens Ingeborg, dog i Stockholm den 9 februari år 1604.25
Släktskapet mellan Johannes Bureus hustru och den i Stockholm verksamme prästen Martinus Johannis torde där-med vara fastställt.
Det förefaller som om Martinus Jo-hannis efter uppbrottet från sin första hustru hade varit på resande fot tillsam-mans med en kvinna vid namn Marga-reta Nilsdotter med vilken han senare gifte sig.26 I sin krönika om Stockholms stad låter Johannes Messenius de båda framträda på följande vis:
Men medh kärlekz eIdh prästen bran, som iagh tror her Mårten het han, hwiIken stadzens cappelan ähr, bredewedh hustrun har then kär en wngh kåna, henne som drängh klädde och brukar i sin sängh thå han reser, och när thet spörs, en lustigh wijsa thär om görs, her Mårten medh sin drängh på fall kom och bIef af medh präst och kall.27
Under de första åren av 1590-talet var Mårten Hansson åter bosatt i Stock-holms stad, där han bland annat ankla-24 Enligt uppgift föddes Margareta Mårtensdotter Bång i Uppsala den 14 april år 1572. en natt då det regnade blod. Sumlen 1886 s. 240; jfr Samlaren 1884 s. 9. 25 Samlaren 1883 s. 31. - I Bureus anteckningar omta-las hans hustrus bröder Jöns Mårtensson (2 sept. 1604) och Hans Bång (10 maj 1609). Jfr även den 9 dec. 1626 där Didrik Hanssons brorsbarn omtalas. Samlaren 1883 s. 34, 39 och 102.
26 Hellström 1951 s. 23.
8 Jan Wall gas för en del stölder. I protokollen från rätten benämns han herr Mårten och han bör således ha blivit restituerad till prästämbetet.28
Den 26 augusti år 1600 hämtades Mår-ten Hansson trots våldsamt motstånd till förhör inför kämnärsrätten. Han var an-klagad för att ha misshandlat och flera gånger våldtagit en minderårig Dänste-flicka. En kyrkoherde, mäster Carl, fram-trädde som vittne och berättade, att flic-kan och hennes mor tidigare hade varit inför konsistoriet och där beklagat sig och framfört samma beskyllningar som nu.
Tå hafue the wist vth modren och flickan på det högsta förmant och alfwarligen förhullit och till-frågat. om hon wiste huadh Gudh wore, huadh hållnes siål salighet hade innebära, och huadh hålfwete wore etc., jtem huadh löhn them bör hafua som lögnn dichta at komma en månnischia om sin wälferdh? Flickann swarade jaa, medh månge flere hårde åtschillige förmaninger som hånne förelades, månn hon stog alt widh sinn förre meningh.29
Mårten Hansson tillstod inför rätten att han slagit flickan för det att hon stulit ett kläde av hans hustru. Under denna aga hade hustrun kommit in och sagt: "för Gudz schuldh icke så wachter ider för Päär pukslagares fårdh ... " och därmed skulle han ha upphört att misshandla flickan.30 Våldtäkterna förnekade han
helt. Vid det här tillfället kallas han åter enbart för Mårten Hansson och det före-28 SST 27 juni, 26 sept., 3 okt. 1590, 14 april 159l.
29 SST 26 aug. 1600. Rättens bedömning av Mårten Hanssons trovärdighet uttrycks, i samband med att denne förnekar motstånd vid håIntandet, med orden: "Månn Mårten nekade åhndå der till som hann plåger wara waann at göra."
30 Uttrycket "Per pukslagares färd" åsyftar en grym och utdragen misshandel till döds aven minderårig
yånste-flicka, som utfördes av Per pukslagare och dennes
hus-faller som om han än en gång blivit från-tagen prästämbetet. Det beslutades att vidare förhör skulle komma att hållas, och Mårten uppmanades att vara tillstä-des och skaffa fyra bofasta borgare som skulle gå i god för hans närvaro.
Det dröjde innan beskyllningen från den minderåriga flickan om våldtäk-terna blivit utredd, och under tiden ställ-des en begäran till rätten från stadsskri-varen Olof Persson. Han ville ha några gode män förordnade, som kunde följa honom hem till Mårten Hansson, för att där rannsaka efter några skrifter som försvunnit några år tidigare från en råd-man. Hans begäran beviljades och samma dag företogs husrannsakan.31
Vid två tillfällen under första hälften av mars månad förhördes Mårten Hans-son, som nu tagits i fängsligt förvar, om beskyllningen för våldtäkterna.32 Den 18 mars blev han åter ställd inför rätten och nu hade anklagelserna mot honom utö-kats. Vid genomgången av hans bostad hade stadsskrivaren funnit trolldoms-skrifter och handlingar i vilka namn-givna personer utpekades som förrä-dare, som stämplade mot riket. Målet tog en annan vändning och vikten lades på det senast tillkomna.
Efter ytterligare förhör den 21 och 23 mars dömdes Mårten Hansson för me-ned, för sina onda bedrifter och gär-ningar, för de trolldomsskrifter han ägt och för de stämplingar han företagit mot namngivna personer, varibland flera präster, och slutligen för ett tiggarbrev tru. Den blodiga och fullständigt sönderslagna kroppen begravde de båda i hemlighet, men deras illgärning upptäcktes och de fängslades. Per pukslagare avled i
fängelse innan dom avkunnats. Hans hustru dömdes till döden och avrättades. SST 7 jan. 1596.
31 SST 24jan. 1601.
Den ogudaktige prästen och de predikande kvinnarna 9 utfärdat i en prästmans namn, till att
för-visas ur staden i alla sina livsdagar.33
Den 21 augusti samma år infann sig Martinus Johannis hos Uppsala domka-pitel och lovade bot och bättring samt begärde att bli restituerad. Han fick till svar att han först måste lämna in uppgif-ter från den församling, där han numera vistades, vilka kunde styrka att han levde anständigt. Det framgår inte av protokol-let var han uppehöll sig.34
JohanBure
Johan Bure eller Johannes Bureus - den blivande riksantikvarien - föddes 1568 i Åkerby socken i Uppland, där hans far Thomas Mathei var kyrkoherde. När denne dog år 1570, gifte Johannes Bu-reus mor Magdalena Andersdotter samma år om sig med Olaus Jome, som var kyrkoherde i Vassunda socken i samma landskap. Av de anteckningar Jo-hannes Bureus lämnat efter sig framgår att han ofta i vuxen ålder vistades i Vas-sunda.
År
1603 blev hans halvbror Jonas Olai kaplan där.35Mårten Hansson var genom sin dotter närstående Johannes Bureus, och det är möjligt att den äldre mannen med sitt intresse för förbjudna skrifter och kun-skaper om sådana påverkat den yngre i samma riktning. I sina noteringar anger Bureus att sommaren år 1591 "böriadhe iagh af Arbatel få lust til cabalam". Un-der sensommaren det året gifte han sig den 22 augusti med Margareta Mårtens-dotter.36
Bureus tankar och sökande efter det fördolda började således tidigt med Ar-33 SST 18, 21 och 23 mars 1601.
M Uppsala domkapitels protokoll 1601. ULA. 35 Samlaren 1884 s. 8 f.
36 Samlaren 1883 s. 13.
hatel eller De magia veterum. 37 Den ande-lära, som där förespråkas och som omfat-tar såväl änglar som demoner, kom att inverka på Bureus tolkning av händelser i hans omvädd. I hans efterlämnade an-teckningar kommer detta förhållande till synes. Han berör utsända djävlars verksamhet bland människorna och no-terar noggrant hur djävlar och änglar under åren 1627 och 1628 är verksamma i Kumla. Den 18 november under det förstnämnda året har han nertecknat följande ord:
... komo 7 öfveränglar at frelsa Mar. Joh. d. (Kumla pijgan 8 pom.) i från dieflarna och plå-gade dem (med 700 andra - 3 med snöre och jemkädhior).
Därefter följer uppgifter om hur ärke-änglarna en efter en predikat i Kumla. Ett under, där en stum pojke återfår tal-förmågan, berörs också och beskrivs så-lunda:
GafGabrielJacobJacobs. dumbanom i Kumbla sit mål igen som 7 år och 7 vikur hade varit mållös. Om det är sant om dumben det bör förfrågas. o i säkre Bisper. 38
Bureus intresse för det övernaturliga omfattade även företeelser i hans sam-tids folktro. Han uppmärksammade tros-föreställningar och sägner som han hört berättas, och han uppsökte platser där
37 Arbatel är ett arbete som endast fInns bevarat i frag-mentariskt skick. Enbart den första av nio delar förelig-ger och finns upptagen i Agrippa von Nettesheims
Opera. Det kan dock med säkerhet sägas att det inte är författat av den ryktbare magikern. Agrippa dog år 1535 och verket har tillkommit senare. Det förekom även i
handskrifter under Paracelsus namn. Arbatelförespråkar den vita magin som är verksam med Guds bistånd och kraft. Vid tiden kring 150().talets slut kom den vita ma-gin allmänt att betecknas som kabbala. Lindroth 1943 s. 85 f.
10 jan Wall
egendomliga tilldragelser uppgavs ha ägt rum. En trolldomsbok, som bland annat skulle ha innehållit föreskrifter om trollrunor, med vars hjälp ristaren kunde binda vem han ville till den kavel han anbragt runorna på, omtalas i Bu-reus anteckningar från år 1610. Den spe-lare, som i lönndom skrev runorna fram-för sig på bordet, vann i allt så länge ru-norna förblev hemliga. Boken hade väckt stor förargelse och därför blivit uppbränd av sin ägare. De konster som där beskrevs tillhörde den svarta ma-gin.39
Utan tvivel var Johannes Bureus redan tidigt övertygad om att övernaturliga makter och krafter var verksamma bland människorna och han sökte kunskaper om dem. Även hans hustru ansåg sig vid flera tillfållen ha varit i kontakt med en högre makt, och Bureus antecknar att hon flera gånger hört en kyrkmur sjunga.40
År 1613 inträffade en händelse som helt kom att förändra Johannes Bureus tankeliv. Under en resa i Uppsverige fick han i Tuna i Dalarna en uppenbarelse som övertygade honom om, att han var utvald till att för en okunnig mänsklig-het tolka de tecken som förelåg och som förebådade världsundergången.
Johannes Bureus uppfattade sig som
39 Samlaren 1883 s. 40; Sumlen 1886 s. 241 f. 40 Samlaren 1883 s. 75; Hildebrand 1910 s. 99. - Johan-nes Bureus var själv senare i livet utsatt för misstanke om avfall från den rätta läran. Den l juli 1621 har ryktet kommit till konungens kännedom, och han förhör sig hos Bureus om dennes inställning till religionen, och om han har kommit åter på den rätta vågen. Följande dag träffade Bureus samman med Johannes Bothvidi, konungens hovpredikant Han uppmanade Bureus att sätta sina åsikter på pränt och lovade, att han själv däref-ter skulle påvisa att de var felaktiga. Samlaren 1883 s. 74 f; Hildebrand 1910 s. 53 If.
en Herrens profet och han samlade en krets för vilka han framlade sina tolk-ningar. Han fick anhängare och även en och annan lärjunge. Det är uppenbart att han även påverkat den olärde bon-den Jon Olofsson, som i sin förkunnelse delvis ansluter sig till de kiliastiska tanke-gångar som präglade Bureus uppfatt-ning.41
K.umlapigan
Den så kallade Kumlapigan var dotter till
kyrkoherden Johannes Laurentii i
Kumla och hette Margareta. Hennes uppenbarelser bestod av såväl visioner som auditioner och de pågick under en längre tid vid årsskiftet 1627-28. I sam-band härmed förekom andra underteck-en som röster och rop om Guds förbar-melse i skyn och musik därifrån. Hon sades tre gånger ha varit död och tagen till himlen där hon sett Guds härlighet.42
Efter påstådda angrepp av djävlar och besök av änglar, angreps prästdottern av misströstan om saligheten och utslung-ade grova hädelser. Hon sutslung-ades då vara besatt av onda andar. Slutligen predi-kade hon för folket om bot och bättring. Ett stort antal människor strömmade till för att se och höra den unga flickan som upplevt möten med änglar och djävlar. Bland dem fanns ett flertal prästmän. Kumlapigan sades också ha spådomsgå-van.
Margareta förordade i sin förkunnelse lördagshelgd och varnade för svåra
syn-der. Hon uppehöll sig främst vid lyxen i kläder och då särskilt vid den i kvinnor-41 Lindroth 1943 s. 139 If. -OmJon Olofsson och hans lära se Joh. Rudbeckii domkapitels- och visitationsproto-koller 22 dec. 1619, 18 febr. 1621 och 9 aug. 1623. Utg. Hall 1915-16.
Den ogudaktige prästen och de predikande kvinnorna 11 nas klädedräkt. Hon varnade för bruket
av valkar, tornvalkar, breda huvudkläden och vida hättor, vida kragar och stora prästkragar, snören och silke på kläder, hålskor, skoband och rosor. Hon förban-nade sporrar, pärlbesatta sammetsbind-lar och pärls tickade sammetsskor, långa tröjskört, snörringar och kedjor av silver. Hon fördömde vida taftförkläden, krok-ärmar, med snören besatta muffar, blå stärkelse och andra nymodigheter.
FåIangligheterna räknades inte som här enbart upp å rad utan fogades in i predikningar i ordvändningar som: "Djä-vulen dansar på valkar ... Blå stärkelse är djävulens spyor, vit stärkelse är Herrans välsignelse ... Små skoremmar håller Kris-tus av ... Högrard skall ryka av. " 43 Det var dock inte själva budskapet i Kumlapi-gans förkunnelse, som främst upprörde kyrkans företrädare och väckte anstöt, utan hennes kön. Att en kvinna gav sig till att predika var det mest betänkliga. I en överskrift till ett samtida arbete som berör händelserna formuleras avstånds-tagandet med följande ord: Om kvinnors predikningar, som mycket sker i denna värl-dens sista tid.44
43 Linderholm 1931 s. 261 tf. - Margareta i Kumla var mycket omtalad på sin tid och uppmärksammades i skrift. Dåvarande biskopen och sedermera ärkebisko-pen Laurentius Paulinus Gothus redogjorde den 3 sep-tember 1629 vid ett prästmöte i stiftet för hennes upple-velser. Ett sammandrag av berättelsen fördes till proto-kollet för mötet och återfinns tryckt i Svenska Synodalak-ter utg. av H. Lundström. Året därefSynodalak-ter publicerade bis-kopen en framställning under titeln ComffWnejactio de
angelicis et pythonicis adparitionibus, singillatim vero de
prrI1S-tigiis KumbtrI1is in Nerikia (Erindran om uppenbarelser av ängln.r och spddomsandar, i synnerhet om spökerierna i
Kumla). Se även Baazius i dennes år 1642 tryckta arbete Inventarium ecclesirI1 sveo-gotlwrum ... s. 761 tf; A Dahl-bohm i avhandlingen de 8pect.ris (Om SPöken) från år 1700 på s. 59 tf; K. F. Karlson 1871 hl s. Ull f. 1899 h4 s. CCLXf; Linderholm 1907 och 1931; Gabrielsson 1924. 44 Skriften ifråga är en samtida bearbetning av
ärkebi-Processen i Vassunda socken 1601-1603
I Vassunda socken i Uppland växte det fram en folklig religiös rörelse som kom-mer till synes under åren 1601-1603. Några fåtaliga uppgifter om väckelsen i bygden föreligger i Johannes Bureus dagboksanteckningar. Den 30 december år 1601 anför han att en gammal kvinna i Vassunda socken sagt sig under natten ha varit ledsagad till både helvetet och him-melriket. Några dagar därefter, den 8 ja-nuari följande år, var Johannes själv tillsammans med sin halvbror Jonas -och hörde personer som sammanbodde med kvinnan berätta om händelsen. Den 10 januari år 1602 skulle kvinnan, som hette Marit, åter ha varit förd till de saligas och de fördömdas riken.
Det föreligger ingen närmare redogö-relse för vad den gamla kvinnan Marit hade berättat för dem som bodde i grannskapet. Hennes uppgifter om fär-derna och den botpredikan, hon bör ha hållit eftersom hon väckt en andlig rö-relse, har dock varit av sådan art att de betraktats som kätteri. Bureus fogar till sina notiser att hon senare blev bränd för sina resor.45
Den 7 juli år 1602 var en ung man från skop Laurentius PauIinus Gothus i ovanstäende not nämnda framställning utförd av kaplanen Petrus Fin-chelius på Nämdö och kallad Een liten Berättelse och Vnderwijsning hvad och huru man skall hålla och diima Engla Vppenbarelser ... om Qwinnors Predikningar, som
myc-ket skeer i denna werldennes sidsta tijdh .•. Den finns bevarad
i Palmskiöldska samlingen vid Uppsala universitetsbib-liotek. Nr 104 s. 261 tf.
45 Samlaren 1883 s. 20; Sumlen 1886 s. 240 f. - Den folkliga visionsdikten kommer även till synes i danska trolldomsprocesser. I en jylländsk trolldomssak från år 1618 förklarade Mette Pedersdatter, som kallades den vise pige fra Ulsted, att hon 16 år tidigare hade varit död i tre dagar och tre nätter och då besökt himmel och helvete. Hon kunde bota folk från vilken l!iukdom de än hade och från allt ont som var dem påsatta. K1itgaard 1917 s. 165 tf.
12 jan Wall
Vassunda socken till förhör inför Upp-sala domkapitel. I marginalen till proto-kollet noteras: "Een drängs berättelse ifrå Wadsunda, thenne synen skedde om natten emoth 3 dagh Påsk." Mannen hette Mårten Marcusson och hans upp-levelse antecknades med följande ord:
... att ther han lågh i sijn säng om een natt, hörde han ropa vthe på markerne, så stodh han vpp och gick vth, och sadhe när han kom vth, Gudh be-ware migh. Swarade then ther ropade hwilken syntes honom vthi hwithe kläder, bedh icke Gudh bewara tigh ifrå migh vthan ifrå frestelse.
Och hende ther sadhe drängen, att han blef slagen aff en annan för någon tidh, och han loff-wade att han wille slåå honom igen, män han haff-wer thet icke öffhaff-werkommit vthan gick någontidh ther äffter tiU Gudz bord, mädhan han ännu war
medh then andra oförIiket. Och sadhe förthen-skull then hwithe till honom; thet godha kan icke liggia på thet onda, therföre skal tu i natt kasta vpp. Och thet skedde så.
Sädhan sadhe han och; Prästerna willja inthet höija vpp: hwii giöra the the t? sades han swara;
inthet weth iagh thet, så sadhe han; så weth iagh the t; the will föra folket på en wiUan stigh. Så badh han honom och att han icke skulle troo att Christi närwarelse vthi brödh och wiin. jthem att Prästerne skulle predica om lögdaghen ty Chri-stus hwilar på then daghen.
Sadhe han och att thet skulle wara fröst nätter alt ifrå Påsk in tiU Pingesdag, thet Gudh ske loff är osanning; såsom och thet att han sadhe sigh wilja komma igen i Pingesdaghshelgen att tala widhare medh honom.46
Budskapen, som den vitklädde gestalten uppges ha framfört till Mårten Marcus-son vid det nattliga mötet, avser främst bortläggandet av kyrkobruk, som ansetts vara vidskepliga och tillhöra -en katolsk liturgi. Väsendet framhåller att Mårten Marcusson gått oförberedd till nattvar-den. Han hade burit agg till en medmän-niska och inte haft ett förlåtande sinne. 46 Uppsala d'Omkapitels pr'Ot'Ok'Olll602. ULA.
Inför nattvarden krävs förberedelse. Det är ängelns första budskap till männi-skorna.
Den vitklädde skall också ha sagt sig vara bedrövad för att prästerna inte vill "höja upp". Härmed avses sakrament-upphöjelsen. Prästerna som avlagt de äldre kyrkobruken leder sina försam-lingsbor in på fel väg. De störtar folket i fördärvet. Ängeln upplyste därefter Mår-ten Marcusson om att han inte skulle tro på Kristi närvarelse i sakramenten. Det är något oklart vad som egentligen avses med uppmaningen, men eftersom äng-eln förespråkar katolskt färgade riter bör han åsyfta avsaknaden av upphöjelsen. Det är under den akten som Kristus en-ligt kulten intar sin närvaro i bröd och vin. Uteblir upphöjelsen inträffar inte förvandlingsundret. 47 Det är ängelns
andra budskap till människorna.
Enligt Mårten Marcussons uttalande skulle han fått direktiv om att prästerna skulle predika på lördagarna, eftersom det var den vilodag som föreskrivs i Gamla Testamentet. Det är lördagen som är den enda och råtta vilodagen.
47 Det är av intresse att jämföra de av Mårten Marcus-son angivna uppmaningarna från ett änglaväsen med 'Ord som återfinns i ett brev, daterat 7 jan. 1576, till Jo-han lIT från påvens 'Ombud kardinal H'Osius. Här anges att k'OnungJ'Ohan borde besinna, att såväl han själv som hans folk för närvarande inte kunde deltaga i någon verklig nattvardsgång 'Och komma i åtnjutande av Kristi lekamen och bl'Od. Vid deras nattvardsgång förekom endast bagarebroo 'Och vin, eftersom landet saknade verkliga präster. Brevet förmedlades av Laurentius Nor-vegus, Kloster-Lasse kallad, som var en av de ivrigaste förkämparna för återinförandet av den katolska läran i landet. - I ett brev, daterat 8 juli 1576 och ställt till hov-predikanten J'Ohan Herbst, anför kardinalen att det vä-sentligaste var att få vel-kliga präster till landet, eftersom de kätterska inte hade någon makt att utbilda Kristi le-kamen, utan endast kunde räcka fram bröd och vin. Det förhållandet borde inpräntas i konungaparet. Hammar-gren 1898 s. 106 tf.
Den ogudaktige prästen och de predikande kvinnorna 13 Det är ängelns tredje budskap till
männi-skorna.
Den vitklädde gjorde också ett utta-lande om att frostnätter skulle följa allt-ifrån påsk och fram till pingst, och sade sig vid denna tid ha för avsikt att komma åter för att tala vidare med Mårten Mar-cusson.
Den 25 oktober år 1602 noterade Bu-reus följande ord i sin dagbok: "woro de til förhör som sade sig hafva waridt i Helfvetet och himlen (och min broder Jonas utstruket)". Bland dem som
kalla-des till rannsakning fanns sålekalla-des också Johannes Bureus halvbror Jonas. Kort därefter den 31 oktober skriver Bureus att han är bekymrad över sin svärfar. Han visste troligen redan då, att svärfa-dern på något vis var inblandad i händel-serna i socknen och kunde råka i svårig-heter. Oron var inte obefogad. Redan den första november fängslades Marti-nus Johannis.
Vid den här tidpunkten var en av de ledande personerna inom väckelserörel-sen en kvinna, som kallas för Blasius Brita i Ala i Vassunda. Den åttonde no-vember sträcktes hon enligt Bureus an-teckningar, för det att hon sagt sig ha varit i helvetet och himlen.48 I ett
proto-koll från ett senare förhör inför Uppsala domkapitel med Mårten Marcusson den 23 februari 1603 uppges, att han "haff-wer warit i radhen medh Briitha Kop-perska som bleff bränder. "49 Det bör vara
Blasius Brita i Ala som åsyftas. Tillnam-net anger att hon hade varit verksam med sjukdomsbot.
48 Samlaren 1883 s. 25 f; Sumlen 1886 s. 241.
49 Uppsala domkapitels protokoll 1603. ULA Att "vara (ut)i rad med någon" har innebörden jämställa eller likställa sig eller någon resp. bli eller vara jämställd eller likställd med någon. SAOB rad 5.
Den åttonde november, när Blasius Brita torterades, lades också Martinus Johannis på sträckbänken. Enligt
Johan-nes Bureus skedde det, därför att "de helvetes quinnorne skulle hafva bekent på honom at han hade instrueret dem." 50
Det är föga troligt att Martinus Johan-nis instruerat kvinnorna att berätta om färderna till de hinsides världarna. Så-dana tillhör den kristna och folkliga vi-sionsdikten. Förmodligen åsyftas upp-maningar om bibehållandet av äldre kyr-kobruk som sakramentets upphöjelse, åsikten om upphöjelsens betydelse för Kristi närvaro i bröd och vin, samt påstå-endet att lördagen var den rätta sabbats-dagen. Det är förmodligen budskapen i
uppenbarelserna som bör härledas till Martinus Johannis.
Wj Carl medh Gudz nåde •••
Den folkliga religiösa rörelsen som kom-mer till synes i Vassunda socken förefal-ler ha haft motsvarigheter på andra orter inom landet. I ett tryckt mandat från det kungliga kansliet av den 7 oktober 1602 framhålls:
... huruledes en hoop Förrädhere och hemlige Papister, här och thär sigh allestädes vthi Landet instinge, hwilke gerne wille opwäckie allehande olycke vthi wårt Fädhernesland, och late sigh icke nöge medh thet Blodhbadh, som the på någre åhr här vthi Rijket hafwe hulpit til at ställe j werc-kel.... til at öfwertale then simple och eenfaldige Almoge, och föregifwe, at thet man hafwer ona-turligh wäderleek, som är medh osedwanligh köld som j thette förlidne åhr, och wäte, som j åhr mykit wanket hafwer: Jtem, krijgh och örligh, hunger och dyyrtijdh, Pestilentia, owanlige siwk-domar, sådant förorsakes ther af, at man icke til-beder helgon, icke faster och helger Lögerdagen, Jungfru Marie, Christi wår återlösares modher til
14 jan Wall åminnelse: Jtem, at man äter kött om Fredagh, Jtem, at man icke håller helgedaghar, som
gam-malt och fort warit hafwer.51
Den 16 oktober utfårdade konungen i Stockholm en fullmakt för Frans Wer-kerbordt "att begiva sig upp i landet ef-ter en hop som sig igenom papisef-terna förföra". Fullmakten har i utdrag fö}-jande lydelse:
Wij Carl Göre Weeterligedt Atth efter wij för-nimme Atth en hop finnes opå Landzbygdenn, som igennom Diefuuls och enn hop hemblige Papisters tillskynnden wthspridhe ibland Almo-gen, huruledes the haffue waredt bådhe i Himme-len och Helfwededt, och see tt ther uppennba-relse att så frampt wthi Rijketh skall gåå wäll till, Då moste man faste och helge Lögerdagenn op-tage ophöijellsenn igen och bruke Salth och Lius widh Dopeth ...
... att han skal drage uth på Landett och the Personer som medh sådan Wijskepelse och få-fänge sager och oppennbarelser omgå, församble och hijtt till oss medh sigh hafue. Desslekes skall han och tilseije Kyrkieherdenn Wthi Socknerne ther som Personen ähr hemma att the föllie hijtt medh och the föllir medh hijtt.52
I en senare utIardad instruktion av den 30 oktober förekommer liknande orda-lydelser som i det redan anförda manda-tet. Här framhålls också särskilt att troll-kvinnor förekommer i sammansvärj-ningen och att avrättningar ägt rum.
Först Efter een hoop hemblige Papister Instinge sigh allestädes her vthi Rijket, hwilke medh een hoop andre lättferdige skalkar, Såsom och Trul-käringer och annat lost Partij vthspride allehande osanning vthi Rijket och komme mycket buller iblandh then Simple och enfaldige Almoge till-väge, föregifwandes, att thett man icke helger Lö-gerdager, Faster Freydager bruker ophöeelsen Lius och Sala medh annat mere, ther af förersa-kes onaturlig wäderlech, Krig och Örlig, Hunger
51 Riksregistr. 7 okt. 1602. RA. 52 Riksregistr. 16 okt. 1602. RA.
och Dyr tidh som nu Rijket är blefwet beswäret medh.53
Ingenstans i handlingarna nämns ut-tryckligen att den religiösa oron före-kommer i uppländska socknar, men det torde inte föreligga något tvivel om att Vassunda direkt åsyftas. Det var från den socknen som personer, enligt Bureus dagboksnotiser, hämtades till förhör den 25 oktober. Hur omfattande den religiösa oron för övrigt varit är svårt att uppskatta, men den har möjligen nått längre norrut och haft flera spridnings-områden.
Det är således Satans och Antikrists ~ä
nare som, enligt den officiella tolk-ningen, försökt förleda allmogen till att avfalla från den rätta tron. De båda kvin-norna från Vassunda socken som brän-des hade förespråkat kätterska åsikter, och förefaller också ha varit beskyllda för direkt samröre med djävulen. Deras fär-der till himmel och helvete kommente-rar konungen med orden, att den som en gång kommit till helvetet han blir kvar där.54
Eftersom det i handlingarna fram-hålls, att "en hop" på landet boende människor framträtt och vittnat om får-der till himmel och helvete, bör rimligen flera än de två avrättade kvinnorna från Vassunda socken avses. Det är även att märka, att kvinnornas förkunnelser medför att de betraktas som trollkvinnor och bränns som sådana.
Det antyds i de fåtaliga bevarade hand-lingarna, att det i väckelsen i Vassunda förekommit inslag av agitation för ett återinförande av den katolska läran. Till
53 Riksregistr. 30 okt. 1602. RA. 54 Riksregistr. 16 okt. 1602. RA.
Den ogudaktige prästen och de predikande kvinnorna 15 de "hemliga papisterna" räknades
för-modligen Martinus Johannis. Han blev som tidigare nämnts fasttagen och torte-rad. Den 15 januari 1603 avrättades han på Stortorget i Stockholm,55 efter att ha befunnits skyldig till att ha understött oron och företrätt katolska intressen.
Mårten Marcusson klarade sig undan med livet i behåll. Han tillstod den 23 februari 1603 inför domkapitlet i Upp-sala, att hans berättelse om änglaupple-velsen var uppdiktad och bad om tillgift. Det beslöts att han som synlig botgöring nästkommande söndag skulle vara stå-ende i Vassunda kyrkas vapenhus, och söndagen därefter i Odensala kyrka in-för hela in-församlingen bekänna att han ljugit. Ärkebiskopen skulle därvid också företa visitation. 56
I de kortfattade handlingarna, vilka berör den religiösa oron i den upp-ländska församlingen, finns inget som motiverar att de namngivna kvinnorna Marit och Blasius Brita skulle ha betrak-tats som trollkvinnor av sin omgivning. Tillnamnet kopperska förekommer i en notis och avser sannolikt Blasius Brita. Det visar dock enbart att hon varit verk-sam med en form av tillåten sjukdoms-bot. Möjligen kan hon också ha tvingats erkänna kunskaper om signelser och otillåtna botemedel, och hennes kunska-per därom hänförts till djävulen.
Trots det förefaller det mindre troligt att de båda uppländska kvinnorna i egentlig mening varit att betrakta som trollkunniga. De kan med stor säkerhet sägas ha framträtt som folkliga predikan-ter och har därmed anslutit sig till en tra-dition inom vilken visionsdikt haft bety-55 Samlaren 1883 s. 27; Sumlen 1886 s. 241.
56 Uppsala domkapitels protokoll 1603. ULA.
delse. De sade sig ha förts till himmel och helvete och i dessa hinsides världar fått kunskaper om en kommande till-varo, där de fromma skall belönas och de syndfulla straffas. De var utvalda för att förmedla ett budskap till männi-skorna och förmå dem att överge syn-dens väg. Än var det tid för bättring, men tiden var kort ty världsundergången var nära förestående.
Vi vet inte den exakta ordalydelsen i de botpredikningar som säkerligen har förekommit i samband med den religi-ösa rörelsen i Vassunda. En jämförelse kan göras med de kortfattade anteck-ningar som föreligger från förhör med en gammal fattig man, som varit bosatt i Rasbo socken i Uppland, och som några år tidigare som visionär och profet gett sig ut på vandring inom Västerås stift.
Han berättade om färder till himmel och helvete och sade sig också ha varit bergtagen. Av det som är känt av hans förkunnelse framgår, att hans huvud-syfte med den varit att verka för återgå-ende till en katolsk tro. Profeten funge-rade som ett redskap för motreforma-tionens propaganda och han vände sig till folket i bygderna. I hans framställ-ning förekommer traditioner, vilka här-rör från en medeltida folklig och ka-tolskt präglad föreställningsvärld. 57
Av förhören med Mårten Marcusson framgår att han talade för ett bibehål-lande av äldre kyrkobruk. Något senare kvinnliga förkunnare angriper främst
57 Kopiesaml. l. volym 540 s. 167-169. RA. Hand-lingen är daterad av Nils Ahnlund till]ohan III:s tid och troligen från något år på I 580-talet. Ahnlund 1924 s. 26. Se även Sandblad 1942 s. 217 ff; SlrÖmbäck 1946 s. 64 f, 1951 s. 307 ff; Wall 1989 s. 16 f. - Strömbäck senareläg-ger något Jöns Anderssons vandringar och anför. troli-gen med rätta. 1590-talet som tillkomsttid för hand-lingen. Strömbäck 1951 s. 307.
16 Jan Wall högmodet och högfärden i klädedräk-ten. I Varberg, som då tillhörde Danmark, predikade år 1620 djävulen själv -enligt en samtida handskrift - genom en kvinna och varnade för sådana synder. 58
Några år därefter gjorde sig Kumlapi-gan, som tidigare ovan nämnts, känd över stora delar av landet med ett lik-nande budskap. Även hon sade sig ha varit tagen till en hinsides värld.
Avslutning
Processen i Vassunda har kallats för en trolldomsprocess, och det har hävdats att Blasius Brita skulle ha varit "uppen-bart sinnesförvirrad" eftersom hon talat om färder till himmel och helvete.59 Det
är naturligtvis möjligt att betrakta folk-liga visionärer som sinnessvaga, men mentala störningar torde i så fall ha före-kommit hos mycket stora befolknings-grupper under berörda århundraden och omfattat samtliga samhällsklasser.
Min avsikt här är att framhålla att de predikande kvinnorna i Vassunda sock-en närmast är att betrakta som företrä-dare för en folklig religiös tradition. Om de eventuellt kommit att anklagas för trolldom och djävulspakt är denna an-klagelse sekundär. För Karl IX och hans rättrogna förelåg det ingen större skill-nad mellan papister, trollpack och andra som gick djävulens ärenden. Kvinnorna i Vassunda brändes för sina påstådda fär-der till himmel och helvete och Mårten Hansson halshöggs för sin delaktighet i händelserna i Vassunda.
Uppgifter om folkliga förkunnare, som säger sig ha upplevt liknande visio-ner, förekommer under hela 1600-talet, 58 Karlson 199 L
59 Ankarloo 1971 s.72.
tillika med berättelser om såväl barn-som änglapredikanter. En katolskt fär-gad fromhet lever vidare från medelti-den och tar sig stundom uttryck i berät-telser om färder till hinsides världar, med efterföljande varning om den när-stående världsundergången.
Det är således ingen tillrallighet, att redogörelser för möten med änglapredi-kanter och berättelser om färder till himmel och helvete förekommer i inled-ningsskedet till de stora trolldomspro-cesserna, som tar sin början år 1668 i Älvdalens socken i Dalarna.
Lördags-helgd och stundom torsdagsLördags-helgd före-språkas o<.:kså i efterföljande processer av förkunnande barn.50 I en
sammanfatt-ning av vad som framkommit vid förhör med de vittnande minderåriga sägs även, att det blev trollkvinnorna tillåtet att föra barn till helvetet för högfärdens skull, för att barnen skulle kunna avslöja troll-kvinnorna och varna människorna för synden i klädedräkten. 61
Pastorn i Rättviks socken berättade i augusti månad år 1670 för Olaus Schro-derus, som var på resa i Dalarna, om händelser vilka hörde samman med trolldomsväsendets utbrott. Bland annat påstod han att följande skulle ha hänt:
60 Arbetsförbud på torsdagskvällen förekommer inom folklig tradition och synes återgå på tankar om torsda-gen som helgdagsafton. Bakom uppfattnintorsda-gen återfinns viljan att hålla fredagen helig, den veckodag under vil-ken Kristus pinades på korset Gfr Wikman 1946 s. 150
t). Under 160O-talets första hälft uppträdde i Estland, som vid den tiden hörde till svenska riket, en folklig för-kunnare i vars lära torsdagshelgd förekom. Villfarelsen skall ha fortlevt till närmare århundradets slut (Anjou 1866 s. 357 not 3). I signelser och fonnier, och då
sär-skilt i sådana som brukas vid blodstämning, återkommer stundom tankar om lördagshelgd (se t.ex. Linderholm 1927-39).
61 E. Skragges relationer rörande trolldomsväsendet i Österdalarna, Kröningssvärd 3 1972 s. 60 f.
Den ogudaktige prästen och de predikande kvinnorna 17 Till en Daalkulla wed en sädesskyl sittiande hafwer
en hwijtklädd flicka, skiön af gestalt, kommit, hål-lit till henne prädijkan, straffat girigheet, lätnar-digheet, högf"ard, att folcket i Prästgårdarna taga sig efter Stadzwijs etc. När hoon då med sådan lugzens predijkan hadhe en stund hållit sig som liusens Engel kommer hoon medh annat efter, förbiudandes allt lögerdagzarbete efter morgon-wardztijdh, läggiandes och det till, att Gud skall straffa dhem med misswext och andre plågor, item tillstädia Satan ähnnu mehr rasa, för theras olydnat, högfärd och lögerdagzarbetes skuld. I det samma förswan hon. Kullan till widskepelsse benågen tror dhenne andan och kommer heele sochnen att upphålla medh arbete dhen dagen, till dhess Pastor, H Gustaf Elfvius, måste med alf-war grijpa i saken och en Söndag strängelig dher om prädijka, då han omsijder det giorde tillba-ka.62
Vad som särskiljer de stora trolldomspro-cesserna under 1600-talets senare hälft från tidigare processer är främst det fak-tum, att barn nu påstod sig vara tagna och förda till djävulens gästabud. I en-staka tidigare rättsförhör hade det före-kommit uppgifter om att barn sagt sig fått följa med kvinnliga släktingar på de-ras rarder till festligheterna och delta i kalaset.63 En väsentlig skillnad föreligger och jag vill framhålla möjligheten, att vi-sionsdikt kan ha påverkat de unga som vittnar om barnaförande i de inledande processerna år 1668. De säger sig vara
62 Schroderus reseanteckningar 1670-1672. Celsiska sam!. Qv 131. s. 33 v f. UUB.
63 Vid ting i Själevads socken i Ångennanland år 1630 anges att en sju eller åtta år gammal flicka talat om en fård till Blåckhuldh, som hon skulle ha företagit tillsam-mans med sin moder (Nordlander 1934 s. 119 f). Vid ting i Älvdalens socken i Dalarna år 1664 sades vuxna personer ha lockat en femårig pojke att tala om Blåkulla och påstå sig ha varit dår tillsammans med sin mor och farmor. En elvaårig pojke från Ramsele socken i Ånger-manland beslås år 1662 med tvetalan, då han säger sig varit med en piga till Blåkulla (AnkarIoo 1971 s. 227). Barnens uppgifter leder i de hår fallen inte till några rallande domar. - Att barn hört talas om Blåkullafårder
tagna till både himmel och helvete, även om det är det senare stället som fram-hävs i deras redogörelser. Inom den folk-liga visionsdiktningen förefaller det också ha varit så, att just helvetet och dess fasor betonades kraftigast.64
De fåtaliga uppgifter som föreligger om processen i Vassunda socken under åren 1601-1603, där den ogudaktige prästen och de predikande kvinnorna miste livet, visar hur lätt en folklig reli-giös rörelse kan misstolkas och av såväl kyrklig som världslig överhet styras och vändas till en trolldomsprocess. I Älvda-lens socken kommer drygt sextio år se-nare en liknande folklig fromhet till sy-nes, och sammanförs av barnen med trosföreställningar och sägner om troll-kvinnor och djävulens gästabud.
Visionsdiktens goda vita ledsagare, som för den utvalde hinsides, har i barn-ens framställning ersatts aven troll-kvinna eller djävulen. Den vite ledsaga-ren finns dock kvar i deras berättelser. Han hjälper och varnar dem vid gästabu-det och för dem till änglakammaren och himmelen. Det är också han som ger dem uppdraget att förkunna vid åter-komsten. De skall avslöja djävulens list och påtala, att de tusen åren sedan länge gått till ända och att draken nu åter är kommen lös för en tid.
och hört sägner om trollkvinnor, och därav blivit för-ledda att påstå sig själva ha deltagit i fårder, år inte att förundra sig över. Av vikt år att trolldomsprocesserna före år 1668 präglas av att de beskyllda kvinnorna främst sades göra skada på kreatur och åker. De förde matvaror med sig till djävulen. Under årtiondet som följer efter 1668 kommer processerna att domineras av uppgifter om barnaförande.
18 Jan WaU Käll-och litteraturförteckning Otryckta källor Riksarkivet (RA) Riksregistraturet 1602 Kopiesamling I. volym 540 Stifts- och landsbiblioteket i Linkiiping joen Petri Klintsjärteckensamling
Uppsala landsarkiv (ULA)
Uppsala domkapitels protokoll år 1601-1603 Uppsala universitetsbibliotek (UUB)
Petrus Finchelius, Een liten Berättelse och Vnderwijs-ning hvad och huru man skall hålla och döma om Engla Vppenbarelser ... Såsom och om thet Vnder, som är händt med ene Prestedotter uthi Nåricke i Kumbla Sockn A:o 1627 ifrå then 22 Augusti in till then 20 Febr: A:o 1628. Såsom och ... om Qwinnors Predikningar, som mycket skeer i denna werldennes sidsta tijdh ... (Palmskiöldska samI. Nr 104.) Olaus Schroderus reseanteckningar 1670-1672.
(CeI-siska saml. Qv 131.)
Tryckta källor och litteratur
Ahnlund 1924. Nils Ahnlund, Oljeberget och Ladu-gårdsgärde. Svensk sägen och hävd. Stockholm 1924. Andlin 1954. Åke Andren, Högmässa och nattvardsgång
i reformationstidens svenska kyrkoliv. Lund 1954. (Samlingar och studier till svenska kyrkans historia. 32.)
AnjCIU 1866. Lars Anton Anjou, Svenska kyrkans historia ifrån Upsala möte 1593 till slutet af sjuttonde århund-radet. Stockholm 1866.
Ankarloo 1971. Bengt Ankarloo, Trolldomsprocesserna i Sverige. [Diss.] Lund 1971. (Rättshistoriskt bibliotek 17. Sh. utg. av inst. för rättshistorisk forskning. Ser. II.)
Bamius 1642. Johannes Baa71us, Inventarium ecdesi:e sveogothorum continens integram historiam ecdes. svec. Iibris VIII descriptam ... Lincopi:e 1642. Dahlbohm 1700. Andreas Dahlhohm, Dissertationem
Academicam de Spectris ... [pres.johannis Esbergius, Upsala.] Holmie 1700.
Gabrielsson 1924. johannes Gabrielsson, Ärkebiskop Pau-Iinus om pråstdottem Margareta i Kumla. Ett blad ur ekstasens historia. (Kyrkohistorisk årskrift. 24, 1924, s.89-115.)
Gad 1961. Tue Gad, Legenden i dansk middelalder. K0benhavn 1961.
G l;s Teg. Konung Gustaf den förstes registratur. Stock-holm 1910. (Handl. rör. Sveriges historia. Första ser.)
Hammargren 1898. jakob Albert Hammargren, Om den liturgiska striden under konung johan III. [Diss.] Uppsala 1898.
HeUstriim 1942. Olle Hellström, Elevationsstriden och enighetsförbundet efter Uppsala möte 1593. Några synpunkter på prästerskapets ställning från Uppsala möte till Arhoga riksdag. (Kyrkohistorisk årsskrift. 42, 1942, s. 56-123.)
HeUst:röm 1951. Gunnar Hellström, Stockholms Stads Herdaminne från reformationen intill tillkomsten av Stockholms stift. Biografisk matrikel. Stockholm 1951.
Hildebrand 1910. Hans Hildebrand, Minne af riksantik-varienjohannes Burens. Stockholm 1910.
Holmquist 1933. Hjalmar Holmquist, Svenska kyrkans historia. III. Reformationstidevarvet 1521-1611. Upp-sala 1933.
Joh. Rudbeckii domkapitels- och visitationsprotokoller 1619-1628. Kyrkliga och kulturella interiörer från storhetstidens uppryckningsarbete. Utdrag ur Joho Rudbeckii domkapitels- och visitationsprotokoller 1619-1628. [Utg. av B. Rud. Hall.] (Kyrkohistorisk årsskrift. 16, 1915, s. 346-378. 17, 1916, S. 247-266.)
Karlson 1871, 1899. Karl Fredrik Karlson, Blad ur Öre-bro skolas historia. H. 1 och h. 4. ÖreÖre-bro 1871 och 1899.
Karlson 1991. Torsten Karlson, När Varberg hemsöktes aven ond ande. (Varbergs museum årsbok. 44,1991, s.65-82.)
Klitgaard 1917. Carl Klitgaard, Den store nordjydske Hekseforf!?Jlgelse. (Fra Himmerland og Ig:er Herred. Aarhog utg. af Historisk Samfund for AaJhorg amt. IV. 1915, s. 90-218.)
KlNM. Kulturhistoriskt Lexikon för Nordisk Medeltid. Malmö 1956-1978.
Kröningssvärd 1972. Carl GustafKröningssvärd, Blåkulie-tarderna eller Handlingar om Trolldomsvasendet i Dalame åren 1668-1673. [Ny och tillökad upp!.] I-III. [Faksimilupp!.] Stockholm 1972.
Lindcrholm 1907. Emanuel Linderholm, Ur fädernas tros- och tankevärld. Studier till Olof Högbergs "Den stora vreden". (Bibelforskaren. 24, 1907, s. 409-446.) Lindcrholm 1927-39. -, Signelser ock besvärjelser från
medeltid ock nytid. I-III. Stockholm 1927-1939. (SvLm 176, 185, 230.)
Linderholm 1931. -, Margareta i Kumla. En bild ur 1600-talets religiösa liv i Närke. (Risebergaboken. Stockholm 1931, s. 257-269.)
Lindroth 1943. Sten Lindroth, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt. Uppsala 1943.
Messenius 1629. johannes Messenius, En lustigh och tro-wärdig Chrönika om Stockholm, som ähr på thenna tidh Sweriges Rijkes nampkunnigge hufWud stadh, med swenska rim beskrefwen och i åtta böker begre-pen. 1629. (Historiskt Bibliotek. Utg. av Carl Silfver-stolpe. I. Stockholm 1875, s. 73-183.)
