Björnen i ägget : en vapengrav i Eds socken, Uppland och vendeltidens vapen med djurfiguriner

Björnen i ägget : en vapengrav i Eds socken, Uppland och vendeltidens

vapen med djurfiguriner

Lamm, Jan Peder

Fornvännen 2005(100):2, s. [101]-113 : ill.

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2005_101

Ingår i: samla.raa.se

Björnen i Agget

En vapengrav i Eds socken, Uppland och vendeltidens vapen

med djurfiguriner

Av J a n P e d e r L a m m & Martin Rundkvist

Lamm, J.P. & Rmulkvist, M. 2005. Björnen i Ägget. En vapengrav i Eds socken. Uppland, och vendeltidens vapen med djurfiguriner. (The Bear in the Egg. A weapon grave in Etl parish, Uppland, and the weaponry with animal figurines i»f the Ventid Pcrij>d). Fornvännen 100. Stockluilin.

Sianing from a previously unpublished 6th century AD weapon grave (SHM 27289) from Ed parish, Uppland, this paper has two main aims. One is to publish and date lhe grave and sketch its social context. The other is to collccl and present a small group of Scandinavian Vendel Period weaponry with animal figurines ((ith through Sth centuries) to which the grave's sword mounts belong.

Jan Peder Lamm, Statens historiska museum. Box •S42H, SF.-i 14 H4 Sim kholm.

janpeder.lanmi@histjiriska.se

Marlin Rundkvisl, Lakegatan 12, SE-ij-j 41 Saltsjöbaden,

aradj)r@algjinetse

En björn b r u m m a d e vid spikhålet En h u n d låg på holken

En katt jamade i spikens väg

Kaiim karjui naulan tiessä Kaira putkessa makasi Kasi naukui naulan tiessä

Kalevaki j o : 106

Det egendomliga namnet på den här uppsat-sen förenar forntid med nutid. Den har till-kommit mol bakgrund av ett ovanligt fynd som gjordes 1960 vid arkeologisk undersökning av en vendeltida vapengrav på gravlältet Raä 40, Prästgården 1:1, Eds socken i Uppland (Upp-lanils Väsby k o m m u n ) . Gravfältet låg inom ett markparti som fick ge plats för det med kedje-hns bebyggda bostadsområdet Ägget - en lyck-ad produkt av 1950-talets arkitektoniska plan-ideal (Fig. 1; Bratt 1988, s. 117). Kvarteret, vars äggform tecknas av Båtmansvägen, ligger 900 meter VSV om penddtågsstationen i Upplands Väsby. Undertecknad Lamm har tidigare (1979;

1980) presenterat fyndet i populär form. Syftet med d e n n a uppsats är att framlägga fyndet i sin helhet, placera det i tid och social miljö, samt att samla den lilla familjen av vendeltida vapen med djurfiguriner.

Vapengraven från Ägget innehöll en djurli-gurin av kopparlegering med ögon av granater (fig. 2b). Den ser ut som en björn och har varit del av ett större föremål. Graven är ett typiskt exempel på hur ofullständigt föremålen j»fta är bevarade i den yngre järnålderns brandgravar i östra Svealand. Att mot den bakgrunden göra en generell b e d ö m n i n g av variationer över ti-den av ti-den relativa förekomsten av olika

102 J a n Peder Lamm äf Martin Rundkvist

• # 3 r re» •

^**

*i>

^ > / 1

Fig. 1. Bostadsområdet Ägget är en av Upplands Väsby kommuns märkligaste arkitektoniska skapelser och ett utomordentligt exempel på 1950-talets planideal. Gravfältet Raä 40 läg pä platsen för de hitre husen i bil-dens vänstra begränsning. Foto från SV, Ingvar Lundkvist, Stockholms Läns Museum. — The cemetery R.iä 41» gave roj»ni to housing estate "The Egg", a fine specimen of 19505 planning.

gåvor är utan ingående fragmentstudier en hopplös uppgift. Mycket påtagligt påminner sig detta problem vad beträffar vapengravarna. H u r vanliga har dessa varit och hur pass varie-rade var vapentyperna?

Den mest ingående analys som gjorts av ett gravfält från d e n n a tid och trakt rör Lunda-gravfältet (Raä 27) på Lovö i Uppland med 155 undersökta anläggningar. Bo Petré (1984, s. 192) fann vid en första genomgång av fyndma-terialet endast tre gravar med fragment som antydde förekomst av vapen, men efter nog-grannare studium av de mycket fragmenterade fynden fann han ytterligare tio. Detta syntes en-ligt h o n o m innebära att det är sannolikt att Lundapopulationen u n d e r folkvandringstiden och vendeltiden anlagt en vapengrav per ge-neration. Påfallande är vad vendeltidens svärd beträffar att endast hjälten eller delar av des.sa förekommer i gravarna. Petré (1984, s. 204) m e n a d e att detta har med gravriten att giira, sjim inneburit avsiktlig fragmentering och

krossning efter kremeringen av så gott som alla föremål. I processen förefaller också ha ingått utrensning av en del material, särskilt

vapen-klingoma.

Björn Ambrosiani ( i g 8 5 ) föreslog, i en stu-die över stormannagravar och godsbildning i mälarområdet u n d e r sen järnålder, att vapen-graven från Ägget kan representera den första generationen av godsägare som behärskat Run-byområdet (d.v.s. Ed socken) från vendeltidens början till och med tidig medeltid. Runby-komplexet bestod av en bergig skogklädd halvö utlöpande från Eds blivande kyrkplats och be-lägen mellan två betydande farleder till Sig-tuna och Uppsala. Ett antal gravfält vittnar om att odlingsbar mark och bebyggelse fanns i halv-öns sydöstra del. Texten på den senvikingatida runstenen U1 1 2 berättar om Ragnvald vars mor tlog i Ed. Han var »lids forungi« i Grek-land, d.v.s. sannolikt befälhavare för väringa-gardet i Konstantinopel. En bebyggdsehisto-riskt viktig komponent måste Runsa (Runhusa)

Björnen i Ägget 103

Fig. 2 b. Bjjirnen i Ägget (1. 3g mm) —The Bear in the Egg.

fornborg märk namnlikheten inetl Runby -ha varit Borgen uppfördes på -halvöns norra spets på en moiänhöjd sjim skjuter ut i Mä-laren. Den uppvisar flera byggnadsraser från yngsta romartiden och folkvandringstiden

(Olausson i g g 5 , s . 154).

En stormannagård tycks också ha funnits vid Stora Väsby i Hammarby, Eds grannsocken, vilket visas dels av ett stort gravfält, dels av två lösfunna importföremål från frankerriket: en ringsvärdknapp i guld med granaldoisonné från 500-talet och ett emaljskivspänne från omkring år 800 (Lamm 2001; 2004b, s. 104).

Undersökningen

1960 års undersökning geiuimftirdes i tre etap-per av Riksantikvarieämbetet. Den inleddes i juni av Hilkka Andersson (Mälarstedt) och Eva Mattson och fortsattes i oktober av Hilkka An-dersson för att i november avslutas av Val-demars Ginters. I juni och oktober utgrävdes sex anläggningar, varav tre (Al, 2 och 4) kon-staterades vara gravar från järnåldern, en (A3) en sentida terrass med förekomst av tegel och två (A5 och 6) smärre ansamlingar av

skör-bränd sten. I november undersöktes med nega-tivt resultat ytterligare två som fornlämningar misstänkta förhöjningar (A7 och 8) ca 65 m N om de n ä m n d a anläggningarna. Höga fosfat-värden i anslutning till A1 och 2 indikerade läm-ningar från ett tidigare boplatsskede. U n d e r brandlagret i Al framkom ett ca 15 cm tjockt mörkfärgat fett skikt med inblandning av grov keramik, vilket uppfattades som sammanhö-rande med detta tidigare skede. Endast va-pengraven är på grundval av fynden närmare daterbar. Det är dock möjligt att A2 - en ore-gelbunden stensättning som gav 42 skärvor av ett lerkärl av grovt gods - kan vara äldre än va-pengraven eftersom man häri också fann harts-tätning, som normalt hör folkvandringstiden och äldre järnåldern till. Hartstätningen för-korn dock redan u n d e r utgrävningen, varför frågan står öppen.

Vapengraven i Aggel

Vapengraven Al beskrivs av Hilkka Andersson som en flack rund stensättning av intill 8 me-ters diameter och 0,6 meme-ters höjd med marke-rad kantkedja. Innanför den senare

1 0 4 J a n Peder L a m m ä f M a r t i n Rundkvisl d e s u n d e r e n 4—4,5 m s t o r s t e n p a c k n i n g e t t f y n d f ö r a n d e b r a n d l a g e r . I b r a n d l a g r e t , s o m in-n e h ö l l ovain-nligt m y c k e t b r ä in-n d a b e in-n , påträffa-d e s r e s t e r av f ö l j a n påträffa-d e m e r e l l e r m i n påträffa-d r e s t a r k t f r a g m e n t e r a d e f ö r e m å l , vilka i S H M fått i n v e n -t a r i e n u m m e r 2 7 2 8 g . Från ett svärd

a. Fragment av beslagsplät av silver till underhjalt W&G typ SP3. Spetsovalt, tunt, med i den bevarade änden en silvernit med sfäriska huvuden och ring av pärlad guldträtl som krage. En nit av samma typ nu-ii i tvä jlelar samt ytterligare två pärlade guldringar är också bevarade. Nitarnas längd ca 22 mm, ringarnas diameter 9 mm. Fig. 2a.

b. Svärdsknapp? av brons i form av ett hj»pkrupet djur med ögon av cabj>chj»nslipade almantliiigrana-ter Eldskadad. Längd 39 mm. Fig. 2b.

c. U-formigt kantbeslag av j ä r n , sannolikt från svärdsslidan. Längd 25 mm. Fig. 2c.

Remgarnityr av brons till svärdsgehäng

d. Från cn skökltornssölja (W&G typ GU3) härrör större delen av remfästet samt själva sköldtornen. Remfästet, som är närmast tresidigt och har nejlvik-ta kanter, har punsad dekor i form av en kantföljan-de bård av, utifrån räknat, en punktrad, en rad ring-pimsar, en rad av motställda halvbågar, och en rad ringpunsar. Spetsen har halvrund avslutning och bronsnit med halvsläriskt huvud (ytterligare en iden-tisk nit ingår i fyndet). Remfästet vidgar sig mot ra-men och har tvä utvidgningar med nithål samt, vid framkanten, som är skadad, utgående omlag för en s p r i n t Nägra lösa fragment härrör från en motplat-ta av bronsplåt som varit fäst pä söljans undersida. Söljans rekonstruerade längd ca 90 mm. En snarlik sölja har påträffats i en grav vid Wölfersheim i Oberhessen (Behrens 1937, Abb. 6:1 JI). Fig. 2d. e. Rembeslag, W&G typ T R i . T-format (d.v.s. rek-tangulärt meji tvä urnupna hörn) med nedvikta kan-ter, tre nithål med kvarsittande nitar och pä undersi-dan ett bronsbleck. Punsjjmering av samma typ som på söljan men utan yttre punktrad. 25x23 mm. Fig. 2e. f. Rembeslag, rektangulärt, något skadat och med nedvikta kanter. På kortsidorna slät bård med nithäl i h ö r n e n , pä baksillan ett förböjt bronsbleck. Orne-ring i form av tre vågräta band, åtskilda av hälkälar. Banden har p u n s o m a m e n t i k med motställda halv-bågar inom en ram av ringpunsar. 26x45 mm. Fig. |f,

g. Remlöpare (W&G typ RL2) i form av en rekt-angulär ram med rektrekt-angulär mot smalsidorna av-trapparl översida. På d e n n a p u n s o m a m e n t i k med två rader av motställda halvbågar inom en ram av ringpunsar. 12 x 32 mm. Fig. 2g.

Från en lansspets

h. Nitkrage av brons, oval med rafflad översida och undersidan formad för rundat underlag (d.v.s. lans-spetsens holk). En avbruten järnnit med tillplattat sfäriskt huvud passar till kragen. Nitkragens längd 2 1 mm, nitens diameter 14 mm. Fig. 2h.

Tvåjärnsöljor

i & j . 2 järnsöljor. Söljorna, som har samma stor-lek j»ch propj»rtioner, har oval ram och rektangulärt remfäste av ombjijt bleck. Ena remfästet asymmet-riskt Innanför remfästets bakre kant tre nitar i rad. Båda söljorna starkt förrostade. Båda röntgenfoto-graferade utan att några inläggningar framträdde. »Ramens höjd 52 mm, remiästet 34 x 26 mm. Fig. 2i-j. Nitar och spikar avjärn

k. Nitar och spikar av järn. 81 hela och fragment L 3 5 - 5 5 mm. Fig. ak.

Pärlor av glasfluss

1 & m. 2 pärlor av glasfluss. En fragmentarisk oran-ge och en röd, något deformerad. Fig. 2l-m. Kam av horn

n. 6 kamfragment, varav 2 av tandskivan o r n e r a d e med snedstrierad miltvulst jich pnnktrader j>van taiulraden. Fig. 211.

Tre lerkärl

o. Tre lerkärl. Av det första ett större kompletterat parti, rakväggigt med inböjd mynningskant samt ett tiotal hopsatta mindre bitar och skärvor. Grovt röd-brunt gods, tji. ca 10 mm, magrat med meddgrov, kvartsblandad sand. Fig. 20.

Av det andra återstår endast ett hopsatt myn-ningsparti, diameter ca 72 mm, och 2 skärvor. Grovt r ö d b r u n t gj»ds, tji. 7 inni, magrat med finkornig sand.

Av det tredje påträffades ca 30 skärvor, varav en mynningsskärva med rak kant. Grovt rödbrunt gods, tji. ca 10 mm, magrat med kvartsblandad sand.

Björnen i Ägget 1 0 5 K X 2

t i

Ha

la

1

Fig. 2 a-o. Fynd ur vapengraven i kvarteret Agget, SHM 27289. Se särskild förteckning. Teckningar av Bengt 1 [andel och Cecilia Bonnevier. — Finds from the weapon grave in the Egg.

i o6 Jan Peder Lamm äf Marlin Rundkvisl

&

°1

nå

ooo

_ooo

1

l>fl>J„l

Björnen i Ägget 107 Brända ben

10,1 liter. 6472 g. Benen analyserades 1975 av Berit Vilkans (Sigvallius) med följande resultat: Människa; en vuxen individ, sannolikt man. Två hundar.

En häst (samtliga kroppsdelar företrädda). Nöt: endast obrända fragment av tänder och ett framben.

Svin: endast obrända fragment av tänder och phalanx II.

Får/get: fragment från icke matnyttiga delar av 2 individer, älder 3,5 år resp. 15-20 mån. Fågel: ett fragment från bakre extremitet. Hare: en obräml phalanx I.

Björn: 3 fragment av phalanx I (d.v.s. rester av en björnfäll).

Datering

Till grund för dateringen av vapengraven i Äg-get skall här läggas Anne N0rgård Jorgensens stora arbete om vendeltida vapengravar från

iggg, Waffen und Gräber (hädanefter W&G). W&G delar in vendeltidens vapengravar i fem kronologiska faser för Gotland, Bornholm och Norge. Av metodologiska skäl (Rundkvist 2003, s. 6 6 - 6 g ) bör dessa fem faser plus W&G:s äldsta vikingatida fas åtminstone för Gotlands del sam-manföras parvis till en grövre men betydligt me-ra pålitlig kronologi. Denna får därmed tre fa-ser: a) äldre vendeltiden ca 520—600, b) mel-lersta vendeltiden ca 6 0 0 - 7 5 0 , c) yngre vendel-tiden och äldsta vikingavendel-tiden ca 750—840 e.Kr.

Bristen på välbevarade vapenuppsättningar i Mälardalens vendeltida gravar innebar att Norgårdjorgensen inte kunde upprätta någon självständig kronologi för detta jimråde. De fynd som finns, främst från båtgravfälten, stäm-mer tfock väl överens med W&G:s tre lokalkro-nologier från annat håll.

I vapengraven i Ägget kan fyra av W&G:s ty-per identifieras: SP3 (svärdshjaltet),GU2 (sköld-lornssöljan), TRi (T-formade beslaget) och RL2 (remlöparen). TRi är en ledtyp för äldre ven-deltiden på Gotland. De sällsynta GU 2 och RL2 förekommer endast i rika vapengravar från den-na fas. SP3 ftirekommer både här och i efter-följande fas. - O

JL*

.c---'

159

=="="

(gy

H

Fig. 3. Rekonstruktion av svärdshjaltet Teckning av Bengt Hänilel ig77- —Reconstruction ofthe sword tpip.

Rembeslag ined rik punsdekor och lansspetsar med runda eller ovala bronsprydnader på hol-ken förekommer likaledes endast u n d e r den äldre vendeltiden. Kammen med den sällsynta vulsten på tandskivorna har sannolikt tillhört Brynjas typ IIIA, tillhörande folkvaiidringsti-dens andra hälft och äldre vendcltiden (Brynja

i g g 8 , s. 127, 132).

Vapengraven i Ägget härrör alltså utan tvi-vel från äldre vendeltiden, ca 520-600 e.Kr. I d e n n a fas hör enligt W&G även vapenuppsätt-ningarna ur Tuna i Alsike XIV, Vendel XI och Vendel XIV hemma.

Vapen med djurfiguriner

Vad har då den lilla rödögda björnen i Ägget för släktingar? Det finns tre sorters vendeltida vapen med djurfiguriner: svärd m e d djurfor-mad knapp, knivar med samma formgivning och lansar med djurfiguriner parvis placerade på holken, förenade av den tvärgående nit som fäst spetsen vid stången. Att vi tolkat djuret från Ägget som en svärdsknapp beror på att graven även innehöll kragen till en oval prydnadsskal-le från en lansspets. Inga lansspetsar är kända

i o8 Jan Peder Lamm äf Martin Rundkvist

där holken har en rund eller oval knopp på ena sidan och en djurfigurin på den andra.

Som ett exempel på segheten i muntliga traditioner har vi ovan citerat Kalevala. Karels-ka runosångare tycks ha traderat minnet av vendeltidens lansspetsar med djurfiguriner i åt-minstone 1100 år till Elias Lönnrots dagar (Eu-ropaeus 1925,8. 144 ff; 1926).

Till de tre nämnda sorternas offensiva va-pen kommer hjälmar med svinfiguriner på kam-men, avbildade på vendelhjälmarnas press-bleck och o m n ä m n d a i Beowulf-kvädet. Två hjälmar med svinfiguriner har påträffats i gra-var från 600-talet i England, en 1861 vid Benty Grange i Derbyshire och en 1 gg7 vid Wollaston i Northamptonshire (den s.k. Pioneer-hjälmen; Meadows igg7a; i g g 7 b ) . Intill kulthuset vid Uppåkra i Skåne har man funnit en exklusiv ögonbrynsbåge till en vendelhjälm och två små reliefplattor av brons i form av svin, kanske även de tillhöriga samma hjälm (Helgesson 2004, s. 232). Ögonbrynsbågens reliefornamentik har nära paralleller hos små ovala spännen av typ N i b från vendeltidens näst sista fas, ca 7 0 0 750. En knubbig svinfigurin av brons i samma storlek som uppåkragrisarna har hittats på en vendeltida boplats vid Mosekaer Stavnsager nä-ra Randers Fjord i östnä-ra Jylland (Hoilund Nielsen & Fiedel 2001, s. 83—84).

Djurfigurinerna bör väl inte tolkas annor-lunda än den djurornamentik i relief som i öv-rigt kännetecknar tidens småkonst i metall. He-deager (2004) talar tim djurornamentikens me-tamorfos mellan cljuroch människor samt drar paralleller till de skriftliga källornas bärsärkar, ulvhednar och svinfylkingar (en stridsforma-tion). Samma föreställningsvärld tycks genom-syra hjälmpressbleckens motiv (Price 2002, s. 366—374; Nordberg 2003, s. 233—237). Got-ländska prydnadsbeslag till vendeltida sköldar avbildar hjälmklädda människoansikten vars käkar dragits ut till långa ulvgap fulla av hugg-tänder (VZG 6 4 8 - 6 5 3 ; Rundkvist i g g 5 ) . En del av tidens djurframställningar (t.ex. svärds-knappen från Kirniukarmu, se nedan) har mansansikten i bogarna. Det har tolkats som ett tecken på att djuret egentligen är en gud el-ler människa som antagit djurskepnad, närma-re bestämt den hamnskiftande schamanguden

O d e n (Magnus i g g s , s. 3g; Lamm 2004a, s. 123). Vendeltidens krigare eftersträvade vild-djurets mordiska kraft och, om man får tro Price och Hedeager (op. cit.), även dess andli-ga vägledning på schamanresor hinsides.

Svärdsknappen från Ägget inräknad är fyra vendeltida svärdsknappar i form av djur kända. De övriga tre härrör alla från sydvästra Finland: Birkaland, Vesilahti sn, Kirniukarmu (fig. 4; Nationalmuseet i Helsingfors 3005:6); Egent-liga Finland, S:t »Karins sn, Ristimäki (fig. 5; Nationalmuseet i Helsingfors 686g:38); och Österbotten, Vörå sn, Gulldynt (fig. 6; Na-tionalmuseet i Helsingfors 1911:1). De har be-skrivits och diskuterats av bl.a. Hackman

( l 8 g 5 ) , Salmo (1958, s. 82—84) och Kivikoski (1973, n r 5 0 7 - 5 0 8 ) .

De finska svärdsknapparna är så lika var-andra att de bör vara jämngamla. Ett noggrant datum för deras tillverkning kan som Hackman (1895, s. 6—7) konstaterade fås genom jämfö-relse med den vendeltida smyckekronologin, eftersom svärdsknapparna är mycket lika små ovala spännbucklor med djurmotiv, Orsnes

(1966) typ N 1 . Dessa bucklor är en ledtyp för den fjärde av de fem faserna i undertecknad Rundkvists vendeltida smyckekronologi för Sveriges fastland (ej identisk med VZG:s). Fa-sen kan dateras till ca 700—750 e.Kr. (Rund-kvist in prep.). Dateringen till en senare del av vendeltiden stöds av det överbjalt som sitter ihop med svärdsknappen från Gulldynt. Hjal-tet tillhör den solida typ SP4 (W&G) som vid skiftet till mellersta vendeltiden avlöste den ö p p n a typen som vi sett i vapengraven från Äg-get.

Svärdsknapparnas deponeringsdatum är däremot svårbedömt beroende på vendeltidens dominerande gravskick i Finland. Där myllades bålrester från den ena kremeringen efter den andra ner i en enda röra på gravbackarna, kan-ske i en avsiktlig strävan att sudda ut förfädernas individualitet (jfr Purhonen iggö). De finska svärdsknapparna ingår alltså inte i slutna fynd. En miniatyrversion (fig. 7; SHM ^ 2 2 4 : 2 7 ) av de finska svärdsknapparna, förmodligen till-hörande handtaget på en påkostad kniv, har hittats i en av gravhögarna vid Husby i Trosa-Vagnhärads socken (Nerman i g 3 2 ; Arbman

Björnen i Ägget 1 0 9

Fig. 4. Svärdsknapp. Birkaland, Vesilahti sn, Kirniu-karmu (Nationalmuseet i Helsingfors 3005:6). Teck-ning av K. Björksten, Hackman 1895 fig. 1.

Fig. 5. Svärdsknapp. Egentliga Finland, S:t Karins sn, Ristiinäki (Nationalmuseet i Helsingfors 6869:38). A. Djurets vänstra sida. B. Djurets nos. Foto Markku Haverinen, Museiverket, 2004.

Fig. 6. Svärdsknapp. Österbotten, Vörä sn, Gulldynt (Nationalmuseet i Helsingfors 1911:1). Teckning av K. Björksten, Hackman 1895 fig. 2.

1 1 0 J a n Peder L a m m ä f M a r l i n Rundkvist

Fig. 7. Skaf tknapp lill kniv e.d. Sö, Trosa-Vagnhärajls sn, Husby, hög 27 (SHM 19224:27). Lavering av Harald Faith-Ell.

Fig. 8. Lansspels. Up, Vendels kyrka, grav XII (SHM 9785). A; teckning av Olof Sörling, Stolpe & Arne 1927 Pl. 34:5. B: teckning av Cecilia Bonnevier 1996. Den stora skillnaden i bevaringstillstånd mel-lan den gamla J>ch den nya teckningen beror främst pä att den förra är stirkt idealiserad.

Fig. 9. Lansspets. Nord-Trondelag, Stojl sn, By (Trondheim inv. T i 2 6 9 ) . A. Hela lansspetsen. B. (nedan) Djui figurinen på holken. Foto Per Frcjlrikscn, NTNU Vitenskapsmuseet

Björnen i Ägget 1 9 3 2 , fig. 1 1 ) . I g r a v e n f a n n s bl.a. o c k s å e n

s p e l p j ä s av b e n s a m t n i o p ä r l o r : t r e b r o n s s p i r a -ler, två g r ö n a av glasfluss, två r ö d a av glasfluss, e n ljusgrå av glasfluss o c h e n b l å g r ö n av glas. D j u r f i g u r i n e n ä r d e k o r e r a d i s a m m a stil s o m d e finska s v ä r d s k n a p p a r n a o c h p ä r l n p p s ä t t -n i -n g e -n t i l l h ö r H 0 i l u -n d N i e l s e -n s ( i g g g ) typ R 3 B , vilket t a l a r e n t y d i g t för s a m m a d a t e r i n g s o m s v ä r d s k n a p p a r n a s , ca 700—750 e.Kr. E n v ä l k ä n d l a n s s p e t s m e d d j u r f i g u r i n e r h ä r r ö r från grav XII vid V e n d e l s kyrka (Fig. 8; S t o l p e & A r n e i g 2 7 Pl. 3 4 : 5 ) . Till d e n n a k o m -m e r e n l ö s f u n n e n l a n s s p e t s från By i S t o d , N o r d - T r o n d e l a g (Fig. g; T r o n d h e i m inv. T i 2 6 g ; P e t e r s e n 1 9 1 2 ; Gjessing 1 9 3 4 , s. 54—55 fig-5 4 ) . D e b å d a s p e t s a r n a ä r u t ö v e r s i n a n ä s t a n i d e n t i s k a f i g u r i n e r i n t e särskilt lika v a r a n d r a . D e n från V e n d e l t i l l h ö r W&G:s typ L3C s o m i d e n g j i t l ä n d s k a v a p e n k r o n o l o g i n ä r e n l e d t y p för m e l l e r s t a v e n d d t i d e n . D e n n o r s k a lans-s p e t lans-s e n ä r lans-svårt a n f r ä t t av rolans-st. Gjelans-slans-sing ( 1 9 3 4 , S. 5 4 ) j ä m f ö r d e d e n m e d Ryghs ( 1 8 8 5 ) figur 5 2 0 , vilket d o c k i n t e ä r n å g o n b r a p a r a l l e l l d å l a n s s p e t s e n från By i S t o d s a k n a r e g g h ö r n o c h h a r p r o p o r t i o n e l l t m y c k e t k o r t a r e h o l k ä n R 5 2 0 . S n a r a r e tycks d e n t i l l h ö r a W & G : s typ 1.31!, ett slags l å n g a s l a n k a s p e t s a r s o m ofta h a r b m n s p r y d n a d e r p å h o l k a r n a . L g d ä r e n l e d t y p för d e n ä l d r e v e n d d t i d e n i d e n g o t l ä n d s k a k r o -n o l o g i -n o c h i -n g å r i v a p e -n u p p s ä t t -n i -n g a r -n a i fle-ra u p p l ä n d s k a b å t g r a v a r . O m k r i n g ä r 7 0 0 b ö r j a d e m a n tillverka kvin-n o s m y c k e kvin-n i f o r m av d e h u k a kvin-n d e f y r f o t i kvin-n g a r s o m t i d i g a r e e n d a s t p r y t t v a p e n ( O r s n e s 1 9 6 6 typ N i , s. 1 4 8 - 1 6 0 ; Rinulkvist in p r e p . ) . Dessa s m å , e n s k a l i g a , ovala e l l e r d j u r f o r m a d e s p ä n n -b u c k l o r i n g å r i e n typologisk s e r i e s o m e t t drygt sekel s e n a r e gav u p p h o v till v i k i n g a t i d e n s s t o r a ovala s p ä n n b u c k l o r , från typ P 2 5 o c h f r a m å t

( J a n s s o n 1 9 8 5 ) . M e n vid d e t laget h a d e storm a n n e n i E d r e d a n vilat l ä n g e u n d e r sin s t e n -s ä t t n i n g .

Referenser

Ambrosiani, B., 1985. Aristocratic graves and ma-nors in Early Medieval Sweden. Backe, M. et al. (red.). In honorem Evert Baudou. Archaeology and Environment 4. Umeå.

Arbman, H., 1932. Ett gravfält viil Eksjöhovgård och

nägra därmed förknippade problem. Meddelan-den från Norra Smålands Fornminnesförening X. Jönköping.

Behrens, G., 1937. Fränkische Gräber des 7. Jahr-hunderts aus Hessen. Germania 2 1 . Mainz. Bratl, I'., 1988. Upplands Väsby. Kulturhistoriska miljöer.

Stiftelsen Stockholms läns museum & Upplands Väsby k o m m u n .

Europaeus (Äyräpää), A., 1925. Etelä-Pohjanmaan astutuskysymykisä. Mimaisliilkininksen kannalla lähtien. Kakvakiseuran vuosikirjaV. Borgå. - 1926. Siidösterbottnische Sicdlungsprobleme.

Anzeiger der finnisch-ugrisrhen Emschungen 18. Hel-singfors.

Gjessing, G., 1934. Studier i norsk merovingertid. Kro-nologi og oldsakformer. Skrifter ntgitl av Det Nj»rs-ke Videnskaps-Akademi i Oslo II. Hist-filos. klas-se 1934 no. 2. Oslj).

Hackman, A., iS<)r,. Tvä svärdsknappar från folk-vandringstiden. Finskt Museum 2. Helsingfors. Heileager, 1.., 2004. Dyr og andre mennesker -

men-nesker J)g atulre dyr. Dyrcornamcnlikkcns tran-scendentale realitet. Andrén, A. et al. (red.). Ord-ning mol kaos. Studier av nordisk jörkristen kosmolo-gi. Vägar lill Midgård 4. Lund.

1 [elgesson, B., 2004. Tributes to be spöken of. Sac-rifice and warriors at Uppåkra. Larsson, L. (ed.). Continuity prr centuries. A ceremoniell building and its context al Uppåkra, southern Sweden. Uppåkrasin-dier 1 JI. Acta Archaejilogica Lundensia, series in octavo 48. Lund.

H0ilnnji Nielsen, K, 1999. Female grave gojids of gouthem and eastern Seandinavia from the Late Germanic or Veiuld Period. Hincs.J. cl al. (red.) The pace of change. Studies m Early-Medieval chrono-logy. Cardiff Studies in Archaeochrono-logy. Oxford. H0ilnntl Nielsen, K. & Fiedd, R., 2JIOI.

Slav-mager-spredte glimt af elt jernaldersainfund g e n n e m m e t e enti 700 är - fra 400 til 1 100 e.Kr.f. Årbog Kulturhistorisk Museum Randers 200 1.

Jansson, I., 1985. Ovala Spännbucklor. En studie av vi-kingatida standardsmycken med utgångspunkt från Björkö-Jynden. Archaeologica] studies 7. Institu-tionen lin arkeologi, Uppsala universitet Kivikjiski, E., 1973. Die Eisenzeit Finnlands.

Hdsing-I l l l S .

Lamm, J.P., 197g. Fynden i Ägget. Väsliy-Novisen, Måndag 10 december 1979. Övnfaigstidning löi Journalisthögskolan i Slockholm, klass II 79 b. - 198J). En storman i Ed. Historiska Nyheter ig,

Stockholm.

SOOl. Del nordligaste av alla. Ett karolingiskt dräktspänne frän Hammarby sj»cken i Uppland i belysning av ett äldre praktfynd. Fornvännen

2 0 0 1 .

- 2J>j>4a. Figura! gJ>ljl föils found in Sweden: a stu-dy based J»n the discoveries from Helgo. I:\ia-1'orovininni l o t t ( 2 0 0 5 )

112 J a n Peder L a m m ä f M a r t i n Rundkvist vallons at Helgii. 16, Exotic and sacral finds from Helgo. KVHAA. Stockholm.

- 2004b. Sächsisches und fränkischcs. Einige Neu-funde aus Uppåkra und Hammarby in Schwe-den. Lodewijckx, M. (red.). Bruc ealles well. Ar-chaeological essays concerning lhe jieojtks of Nmlh-West'Europé in the first millenium AD. Acta Archaeo-logica Lovaniensia 15. Leuven.

Magnus, B., 1995. Praktspennen fra Gillberga. Från bergslag och bondebygd. Årsbok för Orelno kins hem-lyygdsförbund och Stiftelsen Örebro hins museum 46. Örebro.

Meadj»ws, L, 1997a. Wjillaston: lhe »Pioneer» burial. Current Archaeohgy 154, September 1997. Lon-don.

- 1997b. T h e Pijineer helmet: a Dark-Agc prince-ly burial from Northamptonshire. Medkval Life 8 ( 1 9 9 7 / 8 ) . York.

Nerman, B., 1932. En kungsgärd på Bröt-Anunds tid. Eden, N. (red.). Arkeologiska studier tillägnade H.K.H. Kronprins Gustaf Adolf. Svenska Forn-minnesföreningen. Stockholm.

Nordberg, A., 2003. Krigarna i Odins sal. Dödsföre-ställningar och krigarkull i fornnordisk religion. Stock-holms universitet.

Olausson, M., 1995. Det inneslutna rummet. Om kultis-ka hägnader oeh befästa gårdar i Uppbind från 1300 f Kr till Kristi födelse. Riksantikvarieämbetet,

Ar-keologiska undersökningar, Skrifter 9. Stock-holm.

Petersen, T , 1912. Et magisk dyrebillede i Trond-hjems museum. Kgl. Norske VidenshaheniesSelskabs

Skrifter 1912:5. Trondheim.

Petré, B., 1984. Arkeologiska undersökningarJ>å Eovö4. Belryggetsearkeologi.sk analys. Stujiies in North-Eu-ropean archaeology 10. Institutionen för arkeo-logi, Stockholms universitet.

Price, N.S., 2002. The Viking luay. Religion and war in late Iron Age Seandinavia. Aun 3 1 . Institutionen för arkeoUigi, Uppsala universitet.

Purhonen, P., (red.). 1996. Vainionmäki - a Mero-vingian Period cemetery in Eaitila, Finland. Musei-verket Helsingfors.

Rundkvist, M., 1995. Wennerstens arkeologiska visi-tationsresa pä Gotland 1899. Gotländskt Arkiv 1995. Föreningen Gotlands Fornvänner. Visby. - 20J13. Barshalder 1. A cemetery in Grötlinglm and Fide parishes, Cotland, Sweden, c. AD 1—1 t o o . Exca-vations and finds i 8 2 6 - i ( ) j i . Stockholm Ar-chaeological Reports 40. Institutionen för arkeo-logi, Stockholms universitet

- In prep. Domj-jl oblong brooches ol Vendel Period Seandinavia. Orsnes types N & O and si-milar brooches, i n d u d i n g transitional types sur-viving into the Early Viking Period.

Rygh, O., 1885. Norske oldsager. Christiania. Salmo, H., 1938. Die Waffen d e r Merowingerzeit in

Finnland. Finska Fm-nminnesföreningens Tidskrift 42:1. Helsingfors.

Stolpe, Hj. & Arne, T.J., 1927. Ea nécropok de Venikl. KVHAA Mjinografier 17. Stockholm.

VZG. Nerman, B., 1 9 6 9 - 1 9 7 5 . Die Ven(klzeil Gotkinds. Tafeln & Text. KVHAA. Stockholm.

W&G. N0rgård j 0 r g e n s e n , A., 1999. Waffen und Gräber. 'Eypologische und chronologische Studien zu skandinavischen Waffengräbern 5 2 0 / j o bis goo n.Chr. Nordiske Fjirtidsminder Serie B Volume 17. Det Kj»ngelige Nordiske Oldskriftselskab. Köpenhamn.

Orsnes, M., 1966. Form ogstil i Sydskandinaviens yngre germanske jernalder. Nationalmuseets skrifter. Arka-jilogisk-historisk ra"kke 1 1. Köpenhamn.

S u m m a r y

Björnen i Ägget 113

Starting from a previously unpublished 6th century AD weapon grave (SHM 27289) from Ed parish, Uppland, this paper has two main aims. O n e is to publish and date the grave and sketch its social context. The other is to collect and present a small group of Scandinavian Vendel Period weaponry with animal figurines (6th through Sth centuries) to which the grave's sword mounts belong.

The name of the paper, "The Bear in the Egg" combines a small copper alloy ursine fi-gurine (fig. 2b) from a sword pommel with the name of the unusual housing estate that was built at the site of the grave after it had been ex-cavated in 1960 (fig. 1).

The grave contained fragmented remains of a sword, a display bandolier, a lance, two beads,

a comb, three pots, and bones of an adult hu-man and sundry animals. T h e find dates from the Early Vendel Period, c. 520—600 AD. This is the time o f t h e rich inhumation graves Tuna in Alsike XIV, Vendel XI and Vendel XIV. Ed parish appears to have formed an aristocratic estate at the time.

Animal figurines occur on four Vendel Pe-riod sword pommels, a dagger pommel and two lance heads from Sweden, Finland and Norway. Helmets crested with boar figurines are depicted on embossed foil panels jm Swedish helmets of the same period, but the only certain finds of actual boar-crested hel-mets are from two 7th century English graves, Benty Grange and Wtillaston ("The Pioneer helmet").