Några inomen t er till en K arakteristik
a f den nyaste M usiken.
A k a d e m i s k A f li a 11 d 1 i n g’,
som m ed vidtberöm da Philos. F acultetens tillstån d under inseende af
mag
. P I R DANIEL AMADEUS A1TERDDM
Professor i Ästhetiken ock Vitterheten, Ridd. af K. N. O. En af de Aderton i Svenska Akademien,
Ledamot af åtskilliga Lärda Samfund för
Pliilosoi»ltiska Gradeu F ö r f a t t a d o c h U t g i f v e n
af
JACOB AXEL JOSEPHSON
af Stockholms Nation. Thun. Stip. k o m m e r a t t o f f e n t l i g e n f ö r s v a r a s
K O N U N G E N S
TRO T JE N A R E , KGL. H O FPR E D IK A N T EN PR O STE N OCH KYRKOHERDEN I A RBO G A HÖ GÄREVÖRDIGE OCH HÖGLÄRDE HERR M AGISTER
t i l l e g n a s de s s a b l a d
af
en ta c k sa m lä r ju n g e o ch i n n e r lig vän
Några m o m e n t e r t i l l en k a r a k t e r i s t i k a f den n y a s t e Musiken.
S e d a n T onk on sten under den ej så långa tidrym den at ett knappt sekel , d. v. s. från B ach och H iindel till culm inations- punkten af B eeth oven s författare-verksam het, hunnit i alla arter af sina uppenbarelser genom arbeta sig till en aldrig forr anad o ch tiîi eu sedermera ej upphunnen fu llä n d n in g , och sedan efter denna vunna fulländning de nyare k onstal stren inom M usikens verhl börjat arbeta med en hotande form- u p p lö sn in g , tränger sig ovillk orligen på hvarje betraktare a f nutidens fö r ete elser inom m usikens verld den frågan : när sk all denna tilltagande upplösning stan n a, o ch när skall kon sten åter vindicera sin rätt såsom fu llt lefvande uttryck af sin id e e? I den stora och underbara o rd n in g , som visar sig i alla N aturens och K onstens fen om en er, finna vi visser ligen snart ett trösterikt svar äfven på de m est sceptiska frå g o r; dock kom m er delta svar ej alltid sam tiden till god o an norlunda än såsom en sköu förh op p n in g; och det blir efter- verldens ly ck lig a lo tt, att finna farhågorna häfna, gåtorna lö sta. Andra svårigheter förete sig väl sedan äfven för denna; och det b lir då nya generationer fö r b e h å lle t, att i sin ordning fröjda sig åt det om sider förklarade. Så sam m an hänger allt i en underbar kedja a f o sy n lig a , men säkert sam m anhållande länkar; och det är derföre all strängare scep ti cism må b o rtfa lla , då man till nogare skärskådning upptager frågan om den m o d e r n a M usikens degeneration från den ä l d r e , klassiska.
Många (innas verk ligen , som på intet sätt vilja höra ta las om en sådan degeneration; som tvertoin i den n y a , ofta tillk o n stla d e, ofta eifektsökande och dock effek tlö sa , ja ofta m eningslösa och platta riktningen finna ett fram skridan d e, ett tillegn and e a f nya form er; eh u ru , vid närmare profiling a f dessa såkallade nya form er, det snart n o g skall hefinnas vara en total fo r m lö sh e t, som utgör grunddraget i den m o dernaste musiken. M en hvem k a n , vid sorg en öfver detta m usikens tilltagande lo r fa ll, ty st förbigå en under a llt delta virrvarr upprättstående, s je lfslä n d ig , trogen och snillrik fö r fa tta re, till hvilken också den sannt m usikaliska sam tiden m ed förhoppning blickar ocli till hvilken äfven i vårt land författare a f samma anda sluta sig ? Ilv em känner ej den liiligaste fråga sväfva på läpp arn e, om ej M e n d e l s o h n är den nya dagens m orgonrodnad? — D ock mera derom fram deles.
V änder man sig in på O pera-m usikens g eb it: så auträf- fas der författare, som a f sin sam tid skördat ett genom verld s- delar ljudande lo f; — m en huru m ycket i deras arbeten är dem sjelfva och denna samtid en borgen f ö r , att detta lo f ej äfven fö r en snar efterverld skall sakta fö r k lin g a , och de ras arbeten lika tyst form ultna som deras lik? — N yck eln till detta om döm e finnes h elt enkelt i den förk larin g en , att alla de nyaste opera-com positörerne stå på s i n n l i g h e t e n s ståndpunkt. D et är s k e n e t och e f f e k t e n (o fta tyvärr den m est skärande oeh falsk a) hvarefter de s ö k a , ja jä g ta ; san ningen är en p erla , som sällan a f dem sök es ocli naturligtvis än m era sällan a f dem finnes. D e hafva snart i decennier förskäm t den m usikaliska allm änhets sm a k , som de viljat fö rst frappera och sedan led a ; men de m åste dyrt plikta (Ör detta deras b eg ä r, då de nu sjelfva gå i led b a n d , och detta under nutidens m est n yck fu lla d esp oter: de exeqnerande konst närerna. H uru m ånga a f de nyaste operorna fram stå sådana, som författarena sjelfva från början ämnat d em ! F ö r st se dan sångare och sångerskor b ehörigen föresk rifv it författaren , huru han efter deras förm åga måste läm pa d et ena sångpar tiet efter det andra, fö rst då är operan fö r d ig och fram
läg-g es inför allm änheten såsom ett fu llstän d iläg-gt arbete, ett ä k t a k o n s t v e r k . Huru m ycket har då icke först k o n s t e n fått sitta em ellan !
D en sin n lig h e t, som uppenbarar sig i de nyare operorna så som äfven i största delen a f a ll annan nyare m u sik , ä r , till båtnad för sa n n in gen , långt aflägsnad från fenom ener af d e andra konsterna. E n i M åleriet och P lastik en ohöljd fram ställning a f det m est sinn liga elem en tet, sk ulle genast aflägsna den mera b ildade och förnuftigt tänkande åskådaren ; då detta sinnliga i d e nämnda konstarterna sk ulle erhålla den k rassaste och m est extravaganta karakter. Samma ka rakter har dock verkligen uppenbarat sig i m u siken, ehuru m an ej så noga lagt märke dertill — det har der icke så rat någon an stän d igh et! O ch än d å, hur m ånget öra har ej der äfven b lifvit träfladt af de vällustigaste och obscoenaste ton gån gar ? H ur m ånget rent sinne har ej der sårats a f det m est frivola hån m ot konstens sanning ? — Hvad den Ita li enska m usiken angår, erbjuder den ett ganska rikt fält för b e traktelser i detta hänseende. D et sinnliga lig g er ju st der i den korta afrundade m elo d ien , hvilkens oftast ganska vackra afrundning saknar det skarpa upphöjande i accom pagnem en- t e t , som ju st h är är ett nödvändigt vilkor for ernåendet a f karakteren a f skönhet. M elodiernas alltid jem t afdelade ry th m er, hvilka vi hos de klassiska författarena alltid finna i en harm onisk sam m ansm ältning genom gående hvarandra, utan att m an derföre i det m insta saknar en sym m etriskt fu ll ändad ry th m ik , äro h os Italienarne a f en tröttande likhet och enform ighet j i hvilken dock många den Italienska mu sikens beundrare finna en m ycket mer ändam ålsenlig och rig- tig rythm ik , än hos de klassiska. L ättfattlig är den visser lig e n , och man borde icke strängt fördöm a denna bestäm da in d eln in g, om ick e den i förening med ett lika en form igt, oeh m elodien på intet vis upphöjande accom pagnem ent ju st åstadkomme ett sinnligt intryck. D et h ela saknar den g e nom trängande bearbetningen och b e sk u g g n in g e n , fo r att kunna höja sig till egentlig skönhet. H är fordras samma
skärpa och h ård h et, som i den m enskliga gestalten sk ola tillvinna det mjuka och afrundadc karaktcren af skönhet. Utan en sådan innerlig förening existerar ej d en n a , man dra g és ovillk orligen till detta afrundade och m juk a, men njut ningen fo r g å r, då den saknar det uppehållande elem en tet, som i M usiken ovedersägligen är den i och med m e lo d ien , om ej alltid fu llt u ttryek ta, dock väl forstådda h arm on ien , h vilken — en ligt hvad ofvan nämndt är — m åste upphöja till a n d lig t, men ej neddraga till sinnligt.
H ärmed är b lott antydd liufvudkarakteren a f den nyare Italienska M u siken5 utan att det derfore kan n ek as, att man bland dess produetioner finner d em , som äro så ly ck lig t p la stisk a , alt de gerna kunna ställas nära en M ozarts ar beten. Aran a f dessa kan ej tillkom m a någon i h ög re grad än R o s s in i , sam tidens m est g en ia lisk e, men ock så m est lättsin nige tonsättare. Ilvem kan anföra ett enda ord till klander a f t. ex. F igaros A ria i Barberarn i S evilla ? Han har i denna enda num m er, m era, än någon annan nyare to n sätta re, närmat sig Mozart 5 och hvilken skuld har lian icke derfore alt a f börda till K o n sten , hvilken han m ed sina rika gåfvor mera utstyrt som en lättsinnig g lä d jeflick a, än sm y c kat som en kysk V estal ! — E m ellertid finnes eflter honom ett a r f a f flera herrliga eom position erj och den oerhörda m ängden a f m edelm åttigt värde som träffas i hans a rb eten , bör till e n del tillskrifvas hans underbara lätthet att produ cera och till en a n n a n sam tidens sm ak, hvilken ju st han från början bidragit att gifva dess sinn liga rigtning och se dan ännu mera s je lf låtit sig ryckas med densamma.
Den andra representanten för Italienska Operamusiken är ännu farligare på den ofvan angifna sinnliga ståndpunkten. H o s B e l l i n i finnes ett m om ent, som ännu m era anslår vår förfinade njutningslust: sentim entalitet. Denna tar alltid sken a f att vara något mera uppåt sträfvand e, mera andigt; men den gör det ulan att kunna slita sig lös ur de vid jorden m est fastsm idda b o jo r , och det är ju st den som h åller o ss sjelfv a qvar i de lägre region ern a, oaktadt ett å vår sida
a
ganska alfvarligt men fåfängt b em öd an de, att genom den samma böja oss till något renare. E m ellertid bar denna sen tim entalitet bos den angifne tonsättaren erhållit en sådan in ten sitet, att den hos bonom ej b lo tt b lifvit karakteristisk, utan äfven bemiiktigat sig hans produkter ända in i detaljen. D e n , som fostrat sin själ med den klassiska m usikens alster, liar i sanning m ången strid att bestå m ot besk ylln ingen för e n sid ig h e t, om h a n , såsom i sakens natur lig g e r , tröttas a f denna epikurism i konsten. D enna hufvudkaraktcr bos B el lin i är dock vidare förenad med tvenne andra d ra g , a f bvilka d et ena är en företeelse a f utmärkt fö r tje n st, det andra, med m era liunnen u tb ild n in g, kunnat eröfra åt bonom eu Stor aktning. D et forra är en storartad pathos i recitaliv e l, sådan som den b o s ingen annan operacom positör efter Mozart uppenbarat sig. D et andra är: m ånga lyckade försök till eon- centrerin g a f h an d lin gen , sådan den återigen ej sednarc än h os G lück visat s ig ; då M ozart s je lf på annat sä tt, än sin store föreg å n g a re, utförde den dramatiska karakterert.
A tt egen tligen karakterisera D o n i z e t t i , är svårare; och äfven m era ö fv e rflö d ig t, då denne författare på intet sätt gått sin egen v ä g , utan ur de båda förenäm ndes arbeten samlat en nog rik erfaren h et, fö r att med ganska stor talang, och i afseende på instrum entering och sam m anhållning långt lyck ligare än lle llin i, sam m ansätta en mängd o p eror, som ö fv era llt vunnit en stor publik och detta ofta med rätta, ehuru d e på intet sätt höja sig öfver de båda nyssnäm nda forfåltarenas ståndpunkt.
E n annan rigtning a f den nyare operamusikcn represen teras egentligen a f M e v c r b e e r . Denna författares förnäm sta styrka ligger i instrum enteringen ; oeh om ej alltid, doek ganska o fla , kan hän berömma sig a f en uppfinningsförm åga, som v erk ligen slösar med vackra och origin ella m elodier. Men här saknar man genast det o r d n a n d e sn ille t, som i plastiskt lugn grupperar sina figurer. Dercm ot skulle man ofta t r o , att com positören under bearbetandet a f sin opera varit illa anfäktad a f den onda p rin cip en , som vänligen ut
gör en karakteristisk sida i våra nya såkallade romantiska operor — allt tyckes vara uppkom m et under en sådan oro och ett sådant jä g ta n d e, att åhöraren på samma sätt rastlöst jägtas från det ena snillrika m otivet till det andra, utan att nånsin kunna ana hvar han får stanna. E m ellertid f å r man verkligen i M eyerbeers operor n ågongång stan n a, vid situa tio n er, dem han m ed en h ög konstnärs hand m ästerligen skildrat. Så i R obert a f N arm and ie, vid den stora T rio n i fem te akten 5 så i H u gu en ottern a, vid sam m ansvärjningscenen i fjerde akten. D å h öjer man sig gerna för den m äktiga k raft, som der i h ög konstnärlig fu llh et uppenbarar sig — men h v i sk u lle man då icke äfven sucka ö fv e r , att sådana ädelstenar i hans arbeten äro så sä llsy n ta , om ej till anlägg n in g en , åtm instone till utförandet? — O ch i san n in g: man tinner i dessa operor frön till sk ön h eter, som i ovansklig fägrin g skulle bära deras författares namn vid sidan a f de k la ssisk a , om b lott han låte dessa frön genom ändam ålsen lig sk ötsel skjuta opp och bära den rika frukt de tyckas u llofva.
D et betänkligaste m om entet a f h ela denna sin n ligt m usi kaliska rigtning i våra dagar fram ställes oved ersägligen a f den falska ställnin g, artisterna sjelfva intagit i h änseen de till konsten. D eras bem öd an den, likasom älven deras fram steg äro förvånande 5 men — de arbeta b lott fö r sig sjelfva. A llt uppdrifves till en ytterlig mekanik och konst färdighet 5 men
den sanna konstnärligheten är snart nog en b lott saga. Med effekter sk all man förvåna sin p u b lik , med sanningen kan man kardt nära icke mera komma fram. A rtisterna låta de klassiska mästerverken ligga i ro och livila: ” dessa förstår ej m ängden: man b ör ej trötta den med lärda saker: den skulle snart lem na artisterna sjelfva i stick et, och dessa böra väl ändå icke svälta ihjäl.” D erhän ville man således komma. Man bör b li artist — for att berga sig nem ligen. S tor sak, om ett e ller annat h errligt konstverk ligger bortglöm dt ; en dast publiken får sin öronfägnad och artisterna mycket hand klappningar och m ycket guld !
O ch ändå, hvartill har försynen utrustat dessa m enniskor m ed så m ycket ta la n g , med så m ycket s n ille , om ej för att v ä r d ig t, infor en allt mer och mer genom dem sjelfva upp ly st och upplyftad verlds b lick a r, utbreda de lierrligaste skatter ur konstens tem pel? Ej sk ulle de ockra med dessa sk a tter, ej h eller sk ulle de förfalska dem — och ändå har både det ena och det andra skett. E j sk ulle de plocka de h elig a rosorna i fåfän gligh et och ö fv e rm o d , och ej skulle de så ogräs i den h eliga lunden — och ändå hafva de ej h aft försyn för att göra det e n a , och ej n og renhet att un derlåta det andra.
U nder det öm sesidiga sm ick er, som artister och publik hem burit livarandra, ha’ de förra mer och m er förblindats i den falska uppfattningen a f k o n sten , och den sednares lätt sinn iga smak så u n d erh å llits, att nya decennier kanske fö r gå, innan de båda hinna återvända från deras fö rv illelse och kom m a till hvarandra och till sanningen i det m ed rätta for drade och (v i hoppas d et) i den gudom liga verldsordningen älven der åfsyftade innerliga förhållandet a f R e lig io n , L ä rare och F örsam lin g.
D e näm nda m oinenterna äro visserligen ej a l l a . a f den nyaste m u sik en , men på sätt och vis de v i g t i g a s t e$ i så m å tto , att Opera-m usiken h elt och h ållet undanskym t och verkligen tyckts vilja uttränga hvarje annat slag a f com posi tion. H vilken glädje väckes icke då hos konstälskande sin n e n , när en snillrik och gru n dlig fö rfa tta re, efter flera ly ck liga uppträdanden i både origin ella och grundliga com posi- tio n er, ändtligen med ett större och d erlill andligt verk ta ger hela den musikaliska sam tidens uppmärksamhet i anspråk — och detta på ett sä tt, som berättigar till en oförgätlig ära! F e l i x M e n d e l s o h n - B a r t h o l d y har m ed sitt Ora torium Paulus h öjt sig öfver alla nu lefvande co m p ositörer, och åt den heliga sak han om fattat eröfrat en ny och b ety dande vigt. A tt M endelsohn m ed sitt arbete närmat sig ett så stort och m ägtigt s n ille , som H ä n d e l, är så m yc ket mer begrundansvärdt, som ingen af de sednare store
Cjoniposit0.rer.ua upphunnit dennes christliga v ärd igh et i den rent andliga stilen. T y då H aydns barnaoskuld mera när made sig en fridsam natur-andakt och såsom sådan yttrade sig i den renaste fro m h ct, så trädde M ozart någongång in på den af honom så rikt sm yckade D ram atikens om råde 5
dock utan att man äfven i den andliga musiken saknade denne m ans universella s n ille , som verkligen i livar je art af com position rest sig de oförgängligaste m innesvårdar. Om ej h ä r , torde dock fram deles tillfä lle erbjuda sig att vidare u t veckla denna fråga. — B eethovens författare-lynne trifdes kanske ej så väl inom den lugna värdiga andliga m usikens ' om råde, såsom äfven lians föröfrigt utmärkta Oratorium C hristus på O ljobergct tyckes utvisa.
A lt M endelsohn med sitt andliga v e r k , under ett tide- h v a rf som i afseende på det musikaliska fö r fa tta r e-ly n n e t utan tvifvel bör kunna kallas sin n lig h e ten s, fram stått så på engång origin ell och gru n d lig , så på engång under infly tande a.f en annan ny rigtning inom m usiken (d en såkallade Rom antiska sk olan i T y sk la n d , dock den ädlare sidan a f densamma hvilken M endelsohn s je lf b ild a t) och med den store föregångaren H and els värdighet — kan ej annat, än skingra de fa rh å go r, som a f de sista decenniernas företeelser väckts. D en sjelfstä n d ig h et, hvarmed h a n , olik de flesta nu tidens tonsättare, arbetar i e n , om ej a f den m issledda sm a ken förstådd dock a f det bildade konstsinnet älskad grundT lig lie t, det rykte som redan kröner hans verksam het o c h livilket äfven det nyckfulla modet tyckes vilja h ylla , den kär lek hvarmed han sä varm t gjutit l i f och anda i en visserligen ölVerallt om fattad men också nästan ö fverallt a f fåfängans raseri förqväfd k o n st, bör till alla som älska det förädlande och lyckliggörande konstlifvet tala h ögt om en efterföljd i lika sjelfstän d igh et, i lika kärlek. D å är redan ett stort steg vunnet på sanningens v ä g , och en ljus u tsigt for skön hetens välde.
