Merete Mazzarella: Ingen saknad, ingen sorg. En dag i Zacharias Topelius liv. Söderströms\Atlantis 2009. Roman. 199 sidor.
R e c e n s i o n.
I sin så kallad essäroman låter Merete gubben Topelius (1818-1898) reflektera över livet och
”furstinnorna” på Björkuddens gård en vinterdag 16 december 1897. Detta år hade ingenjör Andrée startat den ödesdigra färden med ballongen Örnen mot Nordpolen och försvunnit spårlöst; Bram Stokers greve Dracula törstar efter färskt blod; Mark Twain meddelar att ryktet om hans död är överdrivet; Jack London ansluter sig till guldrushen i Klondyke; den första feministiska tidningen
”La Fronde” utkommer i Paris; Zola drämmer till med ”J'accuse”; i Sverige debuterar Elsa Beskow och allmänheten får bekanta sig med de mystiska röntgenstrålarna; begreppet ”computer” lanseras;
den stridbare författaren och tyghandlaren Minna Canth dör i Kuopio; Topelius får nycklarna till sin gamla fiskestuga på Majniemi som återköpts och flyttats tillbaka till sin gamla plats av seminaristerna i Nykarleby. Men vad som upptager Meretes Topelius dendär vinterdagen är bekymren kring sina kvinnor, främst dottern Toini. De två andra barnen, döttrarna Aina och Eva får betraktas som lyckligt gifta vid denna tidpunkt. Både Toini och hustrun Emilia f. Lindqvist (1821- 1885) var ganska sjukliga av sig vilket får Merete att fråga: ”Hur kom det sig egentligen att både Emilia och Toini var så sjukliga? Det förefaller mig uppenbart att det åtminstone delvis handlar om en mycket tidstypisk vantrivsel i kvinnorollen – uttalad i Toinis fall, outtalad (och kanske, vem vet, desto mera plågsam) i Emilias”. Detta är hennes huvudspörsmål hon försöker belysa med sin essäroman.
I Emilias fall är det möjligt att hon led av diabetes. Emilia födde alltsomallt åtta barn. Två missfall, tre dog som spädbarn. Inte nog med den ”biologiska” kvinnorollen, barnens död måste ha varit traumatiska. Intresserad av familjens sjukdomshistoria läste jag Topelius' handskrivna
”Familjekrönika” (1846-1852) (http://www.topelius.fi/faksimil.php?id=6). Topelius var påtänkt att fortsätta läkaryrket i faderns fotspår, så han hade förmodligen över genomsnittet insikt i geschäftet.
Själv behandlas han för ”haemorrhoidal kongestioner” och conjuctivitis med åderlåtning, grönt vitriol, samt ”brändes med lapis” (lapis infernalis, silver löst i salpetersyra, användes för kaustisering av sår; grönt vitriol = järnsulfat användes bl a mot förstoppning hos kor). Var tredje vecka utsatte sig Topelius för ögonplockning enär ögonfransarna hade en tendens att vändas inåt när ögonlocken svällde (trichiasis). (Tradionellt medel mot ögoninflammationer var modersmjölk men osäkert om Topelius prövade detta.) Slutligen kände han av kolik som han antog var ett arv från mödernet. Barnen fick också sin beskärda del av ”hjertsprång” som tycktes omfatta konvulsioner och medvetslöshet. Dr Blank lär ha räddat dottern Aina vid dylikt tillfälle genom raskt ingripande med blodiglar och Calomel (kvicksilverklorid, dåtida laxermedel). Fru Topelius ordinerades fiskleverolja, kanske vettigast av allt som erbjöds av dåtidens medicus. Läsningen från dessa tider vittnar på vilken skör tråd livet hängde. Mest hjärtskärande är Topelius' saknad efter sonen Mikael som dog blott 2 år i scharlakansfeber. Man kan förstå att denna dödens närvaro kan ha bidragit till en intensifierad religiositet hos Topelius.
Toini klagade på bröstsmärtor och led av nedsatt hörsel som antagligen hämmade henne socialt. Det är förstås vanskligt att avgöra huruvida Toinis smärtsymtom var uttryck vantrivsel eller organiskt härledda, men den större ekonomiska frihet som infann sig efter pappans död verkar ha gjort henne gott. Merete låter Topelius rannsaka sig själv om döttrarnas uppfostran; visst har han låtit dem resa runt i världen, träffa framstående människor och bilda sig, fast Toini inte varit så pigg på sådant.
Han har ordat för kvinnosaken, kvinnans rätt till bildning, och har även överseende med Toinis vurm för kvinnovänskapen. Aber, kvinnan bör helst undvika reflexion som hotar hennes naturliga spontanitet. Vad månne han tänkte om det berömda kvinnliga matematikgeniet (och även driven litteratör) Sonja Kovaleskaja (1850-1891) – nästan jämnårig med Toini – och som fö var nära att bli professor vid Helsingfors universitet 1880? Hindret lär inte ha varit att hon var kvinna utan att hon var ryska och att den finska-nationella falangen var rädd att en rysk professor skulle bli en trojansk
häst för radikala (= vänstersinnade) studeranden från öst – tsar Alexander II hade dödats det året i ett attentat. Matematikern Gösta Mittag-Leffler lyckades till slut få Sonja anknuten till Stockholms högskola till Strindbergs stora förtrytelse. Tänkte sig Topelius att en kvinnlig cartesienne, såsom en drottning Kristina som han fabulerat om i en roman, är destinerad att bli olycklig och därför att oönska? Det är alltså för sin egen lyckas skull som kvinnan borde låta bli reflektioner, eller är det bara inte ”passande”? Kanske inte heller män lyckliggörs av reflektioner, de modigaste bränns ju på bål, förklaras i bann, eller flackar omkring som en Descartes för att till slut duka under i lungiflammation långt från sitt hemland (förvisso också Kovalevskajas fatum). Kanske sådant martyrskap ändå passar män bättre, kvinnan har nog med att överleva barnsängen. Men det här är väl irrelevant, Toini levde ett rikt liv. Och vad menas nu med reflektioner egentligen? Det finns en märklig passus i Familjekrönikan där Topelius behandlar sin bildningsgång och harmas över att han förläste sig på hundratals romaner i fastrarnas lånebibliotek och krigade med pappersdockor när han egentligen borde ha pluggat grammatica latina. ”Min fantasi uppjagades, mitt minne slappades, kropp och själ erhöll en fördärflig utbildning i förtid”. Faktiskt, är inte Topelius med sin kärlek för botanik en finländsk Rousseau som ömmar sig för människoplantan, naturbarnet (men vad behöver han grammatica till)?
Merete kanske inte löser gåtan, vad den sen nu är, men lockar oss istället tillbaka till en gången värld-tid vars människoöden blir oss nära. ”Jag har blivit djupt fäst vid Topelius”, skriver hon och kanske mången läsare av hennes bok blir detsamma. Hennes Topelius är en varm människa med självironi, rättvisepatos och stor ömhet för sina nära, men som ej alltid vet vad är till deras bästa (och vem kan veta sådant?).
Frank Borg
