Linnéuniversitet VT 2012
Kandidatuppsats: Samhällsutveckling med internationellt perspektiv Jytte Rüdiger
Svensk ungdomspolitik över tid en komparativ analys
En studie kring forskningens inflytande på ungdomspolitiken och vem som ansvarar för ungdomspolitikens genomförande
Handledare: Gunnar Hansson
Abstract
Who is responsible for youth policy implementation?
This thesis attempts to deepen our understanding of Swedish and Nordic youth policy. Youth policy is cross-sectoral and includes all the decisions and measures affecting the conditions of young people. National youth policy therefore concerns young people's life situations in a number of different areas, such as work, housing, education, health, leisure and influence. The purpose of the study is to increase the knowledge of youth policy work the last century by understanding the impact of youth research concerning adults' role in youth policy
implementation.
A mixed method approach has been applied to the study: interviews, documents and youth theory have been analysed. The results show that youth research had a major impact on the Swedish youth policy. It also shows that the state has an important role in the implementation of youth policies. To create a youth policy that meets the democratic mandate, it is necessary to create a systematic approach and guidelines for municipalities. The study has clearly shown that the state's role in the democratic mandate differ significantly over time and that adults' role in the implementation is of great importance. The study draws attention to the perception of adults over time and how adults are increasingly seen as a barrier to young people's democratic schooling, and on what grounds this opinion rests. It is proposed that views on the democratic mandate will be extended from a municipal focus to the state where youth policy have a broader focus that takes account of national welfare goals based on a policy all municipalities has to be involved in.
Förord
Stort tack Lotta Svensson för stöd, tips, genomläsning och korr. Tack Peter för allt. Tack Gunnar Hansson för att du i tio år tålmodigt väntat in min c-uppsats. Du har varit en strålande bra handledare.
Innehållsförteckning
Abstract 2
Förord 3
1. Inledning 5
1.1 Syfte och frågeställning 6
1.2 Disposition 7
2. Material och metod 7
2.1 Insamling 9
2.2 Intervju 10
2.3 Teori 10
3. Ungdomspolitik i Europa och Norden 12
3.1 Europas ungdomspolitik 12
3.2 Sveriges ungdomspolitik 13
3.3 Finlands ungdomspolitik 14
3.4 Ålands ungdomspolitik 16
3.5 Norges ungdomspolitik 17
3.6 Danmarks ungdomspolitik 17
3.7 Grönlands ungdomspolitik 19
3.8 Färöarnas ungdomspolitik 20
3.9 Islands ungdomspolitik 20
3.10 Sammanfattning Europeisk och Nordisk ungdomspolitik 22
4. Svensk ungdomspolitik över tid 24
4.1 Ungdomspolitik – en välfärdsfråga i folkhemsbygget 24
4.2 Ungdomspolitiken från 1950 och framåt 27
4.3 Sammanfattning svensk ungdomspolitik över tid 30
5. Ungdomsforskning över tid 31
5.1 Strukturfunktionalism och ungdomskulturforskning 31
5.2 Att bli vuxen 32
5.3 Unga för sig själva eller tillsammans med vuxna 36
5.4 Sammanfattning ungdomsforskning över tid 38
6. Summering och diskussion 40
6.1 Vem ansvarar för ungdomspolitikens genomförande 43
Referenser 46
1. Inledning
I denna uppsats studeras skillnaden mellan svensk och nordisk ungdomspolitik med fokus på forskningen, staten och kommunernas roll över tid. Uppsatsen tar avstamp i John Dewey tankar om pragmatism då jag intresserar mig för det praktiska genomförandet av ungdomspolitiken.
John Dewey var en amerikansk professor som hade sin bas i filosofi, pedagogik och psykologi under slutet av 1800-talet och in på 1900-talet och är framförallt känd som pragmatismens frontfigur där han bland annat myntat begreppet ”learning by doing”.1 Deweys mål var att kombinera vetenskapsteori med humanism i syfte att skapa ett genomtänkt förhållningssätt till samhällsutveckling och hur denna skall implementeras i praktiken.2 Grundinställning var att vetenskapen måste kunna bli till nytta där teori, praktik, reflektion och handling hänger samman för att på så sätt skapa bättre levnadsvillkor för människor.
En grundläggande utmaning för de nordiska ländernas ungdomspolitik är att ungdomspolitiken är frivillig och att den ska förverkligas lokalt. I grund och botten är det frågan om
subsidiaritetsprincipens genomslag inom ungdomsområdet vilken innebär att beslut och
aktiviteter ska fattas på en nivå som ligger så nära som möjligt de som berörs av beslutet.3 Vissa områden är mer prioriterade än andra är och äger större eller mindre legal status. Kommunerna är utförare av t.ex. skolpolitiken genom lokala byskolor, centralskolor, gymnasieskolor eller motsvarande. De har att förhålla sig till lagstiftning och av riksdagen uppställda mål genom att leverera en kvalitativt god undervisning och därigenom välutbildade elever. Motsvarande
tvingande karaktär finns inte inom ungdomspolitiken som övergripande nationell strategi. Snarare vilar ungdomspolitikens genomförande på att andra sektorer har målsättningar och verksamheter som ligger i linje med de övergripande målen för ungdomspolitiken. Konkret innebär det att kommunerna är fria att anta egna ungdomspolitiska program och utforma verksamheter som passar de lokala förutsättningarna (t.ex. demografi och ekonomi) och upplevda lokala behov (t.ex.
ungas upplevelse av utanförskap) oberoende av statens intentioner. På olika sätt och med skilda förutsättningar.
Mitt intresse ligger i att förstå ungdomspolitikens vetenskapliga perspektiv i relation till dess samhällsuppdrag och hur detta implementeras i praktiken.
1 http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dewey
2 Gunnar Hansson, 2009, s 2
3 http://www.eu-upplysningen.se/Lagar-och-regler/Om-EU-ratten/Subsidiaritetsprincipen/
1.1 Syfte och frågeställning
I denna uppsats vill jag fördjupa kunskapen kring den svenska ungdomspolitiken genom att jämföra den mot de nordiska länderna som konkreta exempel. Jag vill identifiera de insatser Sverige prioriterat de senaste 100 åren samt ta reda på hur ungdomsforskningen korrelerat med ungdomspolitikens inriktning. Genom att placera ungdomspolitiken i ett pragmatiskt perspektiv vill jag problematisera den allmänna bilden av ungdomspolitiken och skapa en bredare bild av den samma. Genom att visa på forskningens inflytande på ungdomspolitikens utveckling hoppas jag kunna ge en fördjupad bild av ungas vuxenblivande inom ramen för svensk välfärdspolitik.
Mitt syfte är att ta fördjupa kunskapen om svensk ungdomspolitik samt ta reda på vem som är ansvarig för ungdomspolitikens genomförande.
Följande frågeställningar kommer att besvaras:
1. Hur tolkar de nordiska länderna det ungdomspolitiska uppdraget? Vad är skillnaden jämfört med Sverige?
Här vill jag förklara de grundläggande faktorerna för det ungdomspolitiska uppdraget och vad som ligger till grund för respektive lands satsningar.
2. Hur har det ungdomspolitiska uppdraget i Sverige sett ut över tid?
Här läggs fokus på de politiska förändringar som påverkat den svenska ungdomspolitiken de senaste 100 åren.
3. Vilket vetenskapligt perspektiv har ungdomspolitiken?
Här kommer jag titta på ungdomsforskningens utveckling över tid och dess påverkan på ungdomspolitiken.
4. Vem ansvarar för ungdomspolitikens genomförande?
Här vill jag diskutera ungdomspolitikens genomförande med fokus på staten och kommunernas roll.
1.2 Disposition
Studien utgörs av tre delar. Inledningsvis presenterar jag den Europeiska ungdomspolitiken. Den europeiska ungdomspolitiken fungerar idag som övergripande strategi för EU-anslutna länder.
Norge har i många avseenden valt att följa denna strategi varför jag här inte gör någon åtskillnad mellan anslutna eller icke anslutna länder. I denna del presenterar jag en summering och analys av de nordiska ländernas ungdomspolitik där jag utgått från respektive lands (inklusive de
självstyrande områdena) officiella ungdomspolitiska strategier. I detta avsnitt redogör jag även för resultatet av en intervjustudie med nationellt ansvariga aktörer där jag undersökt hur respektive land upplever utmaningar och möjligheter knutna till implementeringsarbete, det vill säga hur man från statens håll försöker göra lokal politik av en nationell strategi. Intervjustudien är integrerad i redovisningen av respektive lands ungdomspolitik.
I del två går jag över till ungdomspolitikens utveckling i Sverige de senaste 100 åren med fokus på staten och kommunernas roll. Detta avsnitt syftar till att undersöka vilka prioriteringar staten och kommunerna gjort över tid och vad som ligger till grund för deras beslut.
I del tre redogör jag för ungdomsforskningens utveckling de senaste 100 åren. Syftet med översynen är att undersöka hur den vetenskapliga utvecklingen påverkat ungdomspolitikens insatser med fokus på ungas vuxenblivande och delaktighet i samhället. Gemensamt för alla studier är att det handlar om att identifiera strategier bakom olika insatser och på vilket sätt vår syn på ungas vuxenblivande påverkar implementeringsdimensionen i de ungdomspolitiska anslagen. Uppsatsen kommer avslutningsvis bestå av en summering och diskussion där jag återknyter empirin till studiens syfte och frågeställningar.
2. Material och metod
Jag kommer göra en komparativ studie med en kvalitativ innehållsanalys. Uppsatsens
angreppssätt är till stor del narrativ där jag kopplat samman teori och empiri med syfte att studera hur ungdomspolitiken konstrueras och upprätthålls4. En komparativ analys ger i sin tur ett
antagande om att det finns skillnader mellan länder som är viktiga att studera för att få förståelse för politiken, dess system, uppbyggnad orsaker och betydelse.5 Genom att studera och jämföra ungdomspolitiken och ungdomsforskningen över tid vill jag synliggöra bakomliggande faktorer
4 www.vasa.abo.fi/users/geklund/.../Metod%20o%20Metodologi-PP.pp...
5 Denk, 2002, s 7
som inte skulle bli synliga i en kvantitativ studie. Vidare paralleller dras och tillämpas genom att se hur den svenska ungdomspolitiken fungerat när man gått från statligt ansvarstagande till kommunal frivillighet.
Jag kommer använda mig av Deweys instrumentella förhållningssätt. Metoden går ut på att ha överblick över den vetenskapliga diskussionen för att kunna identifiera och lösa samhälleliga problem. Deweys idé ligger i att kunskap inte utvinns som åskådare, utan som deltagare och vägen till kunskap – vetenskaplig, politisk och personlig – är att vara experimentell där man undersöker relationen mellan tanke och handling.6 Genom denna metod kan jag undersöka ungdomsforskningens tankar för att spåra dem till ungdomspolitikens handlingar.
Då det ungdomspolitiska uppdraget bygger på frivillighet är det av intresse att resa frågan hur staten säkrar det demokratiska uppdraget utifrån dagens samhälle och kommunernas olikheter.
När ett samhälle förändras tenderar politiska begrepp att förlora sin ursprungliga relevans.
Begrepp som rättvisa, demokrati, rättigheter får till exempel en annan faktisk innebörd i ett industrisamhälle jämfört med ett jordbrukssamhälle. Orsaken är att politiska begrepp precis som politiska idéer är kontextbundna. I en annan samhällelig situation måste de därför, och kan givet sin hypotetiska karaktär, rekonstrueras och ges en ny innebörd. Om så inte är fallet förlorar de sin förmåga att bidra till att lösa ställda politiska problem. Dewey föreslog åtskilliga konkreta sociala reformer för att lösa samhälleliga problem där han såg behov av strategier för att nå politiska resultat. Han menade att ett experimentellt arbetssätt startar med att man gör en hypotes som därefter prövas och bedöms för att sedan ligga till grund för beslut och handling.7
Ungdomspolitiken ska vara strukturerad på ett motsvarande sätt varför Deweys modell är lämplig som analysinstrument.
Deweys anvisningar för hur ett poliskt uppdrag skall bedrivas kan struktureras i 4 steg.8 1/ Inse att det råder en problematisk situation
2/ Fastställ problemet (2a) och visa att det är relaterat till den problematiska situationen (2b) 3/ Formulera en tentativ lösning efter prövning av olika förslag till lösning(3a) och visa att det korresponderar mot det ställda problemet(3b).
4/ Omsätt lösningen i politisk handling
Dessa fyra steg strukturerar sedan uppsatsens avslutande diskussion.
6 Gunnar Hansson, 2009, s 2
7 Gunnar Hansson, 2009, s 3
8 Gunnar Hansson, 2009, s 4
2.1 Insamling
Det material som ligger till grund för den komparativa studien har tagits fram i samband med att Nordiska Ministerrådet 2010 gav Uppsala Universitet i uppdrag att genomföra en översyn av nordisk ungdomspolitik.9 På uppdrag av Uppsala Universitet genomförde jag insamlingsarbetet samt intervjuer med ländernas tjänstemän. Det material jag tog fram har jag sedan kunnat använda mig av i denna studie. Denna uppsats kan ses som ett komplement till Nordiska Ministerrådets studie där jag tillfört en fördjupning av svensk ungdomspolitik över tid.
I jämförelsen mellan de nordiska länderna har jag tittat på om det finns ett ungdomspolitiskt handlingsprogram, eller motsvarande, i respektive land. Om det finns ett sådant, vilka åtgärder är prioriterade? Om det inte finns ett ungdomspolitiskt handlingsprogram, har landet någon politik som är riktad mot personer mellan 13-25 år? Vilket anslag har landets ungdomspolitiska program - välfärd vs delaktighet? Vad består eventuella riktade åtgärderna av? Vilka resurser har länderna till sitt förfogande? Inom vilka sektorer finns den riktade ungdomspolitiken? Hur förhåller sig ländernas ungdomspolitik till de europeiska riktlinjerna? Strävar den nationella politiken efter att öka ungdomars delaktighet och inflytande i det politiska beslutsfattandet?
Jag har baserat min sökning på begreppet ungdomspolitik och letat efter om man har skapat en ungdomspolitisk strategi där man utgår från en sektorsövergripande samverkan i enlighet med respektive lands ungdomspolitik. Mitt fokus för jämförelsen har varit om respektive land kantrar åt endera välfärdsmässig eller politisk integration. Jag har även jämfört om man satsar på
förebyggande alternativt främjande ungdomspolitik. Detta är sedan kopplat till om anslaget gäller unga direkt eller har riktning mot familj och vuxna. Mina sökvägar har tagit plats på respektive lands regerings- eller departementshemsidor, samt genom Google där jag använt sökord och fraser på svenska, engelska och aktuellt nationellt språk. Sökord har varit; ungdom,
ungdomspolitiskt handlingsprogram, ungdom + handlingsplan, ungdom + strategi, barn- och unga.
Följande områden kommer jämföras mellan länderna:
- välfärd (arbete, skola, boende) eller politisk integration (föreningsliv, ungdomsråd) - aktörsrollen (vem är utförare av politiken, vuxna aktörer eller unga)
- hur ser man på vuxnas roll - kollektivt eller individuellt anslag
9 Jytte Rüdiger, Oskar Sanell, Peter Waara, (2012) Nordisk ungdomspolitik i ett komparativt perspektiv, Nordiska Ministerrådet
- främjande eller förebyggande
- horisontal (sektorsövergripande) eller vertikal (eget sakområde) - statlig styrning eller kommunal frivillighet
- medel (statliga incitament för genomförandet)
2.2 Intervju
För att finna respondenter har jag använt mig av Nordiska Ministerrådets och Uppsala
Universitets kontaktnät där jag delgetts kontaktuppgifter till ett antal tjänstemän inom respektive nation som hade insikt och kunskap om ungdomspolitiken och hur den implementerades lokalt.
Respektive person/er arbetar på myndighets- eller departementsnivå med frågor som rör unga och ungdomspolitik. Jag genomförde telefonintervjuer med representanter för Åland, Norge, Färöarna och Danmark, besöksintervjuer för Finland och Grönland samt brevintervju med Island. Intervjuerna har gjorts på svenska och engelska. Jag kontaktade Ungdomsstyrelsen i Sverige men fick inte tag på någon som kunde ställa upp på intervju. Då den svenska
ungdomspolitiken är väl dokumenterad ser jag inte bortfallet som begränsande för analysen.
Urvalsmetoden innebär att respondenterna har legitimitet att företräda frågan på statlig nivå.
Urvalet uppfyller de kriterier jag hade för denna studie.
Då en del länder inte har en sammanhängande ungdomspolitik kan intervjuerna ses som komplement i avsaknaden av en ungdomspolitiskstrategi. För att ge en större inblick i de nordiska ländernas ungdomspolitik har jag fogat samman intervjuerna med den redogörelse jag gör av respektive lands ungdomspolitiska satsningar.
Intervjuerna genomfördes enligt appendix 1. Temat var övergripande implementering av den nationella ungdomspolitiken lokalt. Intervjuerna kom också att handla om olika aspekter knutna till och relevanta för det ungdomspolitiska anslaget nationellt och kom likaledes att också präglas av de personer som jag intervjuade. Det är givet att den man intervjuar kommer att avge sin uppfattning och att den självfallet kan variera mellan olika tjänstemäns uppfattning. Samtliga intervjuer spelades in digitalt och transkriberades omedelbart efter intervjuerna.
2.3 Teori
I uppsatsens andra och tredje del kommer jag redovisa för den svenska ungdomspolitikens utveckling och ungdomsforskningens utveckling de senaste 100 åren. De två avsnitten syftar till
att undersöka ungdomsforskningens- och den svenska ungdomspolitiska utvecklingen över tid.
Här ligger fokus på ungas vuxenblivande och delaktighet i samhället inom ramen för ungdomspolitikens välfärdsuppdrag.
När det gäller staten och kommunernas roll för ungdomspolitikens genomförande har jag hämtat material ur studien Ungas organisering över tid (2010). Fokus ligger på aktörsrollen där jag
undersöker på vilket sätt staten uppfattat vuxnas roll i ungdomspolitiken. Huvudmaterialet är framtaget av Fredrik Gunnarsson som är ansvarig för civilsamhällesfrågorna på Sveriges
kommuner och Landsting. Gunnarsson har lång erfarenhet av frågor som rör ungdomspolitikens huvudområden. Ytterligare material är hämtat från LSU som är en samarbets- och
intresseorganisation för ungdomsorganisationer i Sverige. 2008 genomförde LSU en granskning av regeringens politik för unga där de gör en översyn av ungdomspolitiken från 1950-talet och framåt.
Del tre handlar om ungdomsforskningens utveckling de senaste 100 åren. I denna del har jag bland annat använt mig av Erling Bjurströms kartläggning av ungdomsforskning genom hans avhandling Ungdomskultur (stil och smak) från 2005. Bjurström har under många år varit involverad i den ungdomspolitiska utvecklingen i Sverige där han mellan 1986-1999 var ledamot av
regeringens Barn- och ungdomsdelegation med ansvar att formge nuvarande ungdomspolitik.
Med Bjurströms översikt hoppas jag kunna förstå den bakomliggande teoribildningen för
ungdomspolitiken med fokus på hur vi ser på vuxnas roll för ungdomspolitikens genomförande.
I detta avsnittkommer jag redogöra för strukturfunktionalismen och Birminghamskolans teoribildning. Genom dessa två skolor får vi två olika bilder av hur samhället ser på ungas vuxenblivande och hur detta förändrats över tid. Här har jag valt att fokusera på
generationsperspektivets betydelse då detta sällan nämns som ett medel för genomförandet av ungdomspolitiken. Genom forskare som Mannheim, Feurs, Coleman, Ortega, Waara, Ziehe, Merser och Kensington kommer vi att få lära mer om samhällets syn på vuxnas roll för ungas vuxenblivande, degenerationens effekter, framväxten av ungdomssamhällen och hur detta påverkar lärandet över generationer. Som komplement till ovan teorier har jag även hämtat material från Côtés Arrested Adulthood (2000). Avslutningsvis kommer jag koppla samman studiens alla delar med John Deweys pragmatiska perspektiv. Underlaget för metodavsnittet är hämtat från en översyn genomförd av Gunnar Hansson från Linnéuniversitet i samband med genomförandet av studien Ungas organisering över tid från 2010.
3. Ungdomspolitik i Europa och Norden
I detta avsnitt redovisar jag för den Europeiska och de nordiska ländernas ungdomspolitik. Syftet är att undersöka och jämföra hur de nordiska länderna tolkat det ungdomspolitiska uppdraget med fokus på om de nationella anslagen har en kantring åt endera välfärdsmässig eller politisk integration. Min avsikt är att undersöka hur man ser på aktörsrollen knuten till genomförandet av ungdomspolitiken. I denna del har jag utgått från respektive lands (inklusive de självstyrande områdena) officiella ungdomspolitiska strategier. För vissa länder saknas en ungdomspolitik (till viss del gäller det Danmark och Island, men särskilt för Färöarna). Jag har ändå valt att redovisa för dessa länder då de välfärdsmässiga åtagandena är någorlunda samstämmiga i alla nordiska länder. I anknytning till denna del har jag även genomfört en intervjustudie över hur ett urval ansvariga aktörer på den nationella nivån upplever utmaningar och möjligheter knutna till implementeringsarbete.
3.1 Europas ungdomspolitik
Utgångspunkten för dagens europeiska ungdomspolitik är att unga lever i en tid med annorlunda förutsättningar och villkor jämfört med tidigare generationer. Att bli vuxen idag har förändrats som en konsekvens av förändringar inom arbetsliv, utbildning, migration och kommunikation.
Den europeiska ungdomspolitiken slår fast att unga vill bli betraktade som medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som den vuxna befolkningen. De ”[…] vill betraktas som fullvärdiga samtalspartner, bidra till att bygga EU och påverka debatten om dess utveckling ” samt att ”det är dags att börja betrakta ungdomar som en drivkraft i den europeiska integrationen och inte som ett problem som måste hanteras.”10 Den första satsen pekar på delaktighet och inflytande utifrån ungas egna uppfattningar. Den andra satsen lyfter en vision kring betydelsen av att integrera unga i olika sammanhang och tillvarata deras initiativrikedom inom en rad olika områden. Man ska investera i dagens ungdom för att få avkastning i framtiden och ser ungdomspolitiken som ett lösningsorienterad snarare än förebyggande medel.11
Den nuvarande europeiska ungdomspolitiken fastställdes 2001 i och med The European White Paper on Youth, eller på svenska, Vitboken.12 Vitboken har sedan dess följts upp av ett nytt ramverk som antogs i november 2009 av EU:s ungdomsministrar och som gäller för 2010-2018.13
10 http://ec.europa.eu/youth/pdf/doc1648_en.pdf
11 Jytte Rüdiger, Oskar Sanell, Peter Waara, (2012) Nordisk ungdomspolitik i ett komparativt perspektiv, Nordiska Ministerrådet
12 Europeiska gemenskapernas kommission, Europeiska kommissionens vitbok nya insatser för Europas ungdom, 2001.
13 http://ec.europa.eu/youth/pdf/doc1648_en.pdf
Den europeiska ungdomspolitiken har två huvudmålsättningar:14
• Skapa fler och lika möjligheter för ungdomar i utbildning och på arbetsmarknaden
• Aktivt medborgarskap, social integration och solidaritet bland ungdomar
Dessa mål är sedan uppdelade i åtta verksamhetsområden: utbildning, sysselsättning och företagande, hälsa och välbefinnande, delaktighet, frivilligarbete, social integration, ungdomsfrågor och världen, kreativitet och kultur.
Ungdomspolitiken bygger på frivillighet och ska ta hänsyn till nationella och regionala olikheter vilket gör att genomförandet ser olika ut i medlemsstaterna. Önskvärt är att ungdomspolitiken ska genomföras på lägsta administrativa nivå (subsidiaritetsprincipen) samt att politiken integreras med andra politiska sakområden. Respektive lands myndighet har i samband med det uppdrag att;
• Utveckla och stärka samarbetet mellan politiska beslutsfattare i respektive
verksamhetsområden genom förbättrad dialog och utbyte av kunskap och expertis.
• Uppmuntra och stödja engagemang och deltagande av ungdomar och ungdomsorganisationer i beslutsfattande, genomförande och uppföljning.
• Tillhandahålla högkvalitativ vägledning och rådgivning samt sprida information på lokal, regional och nationell nivå genom hela Europa.
• Stärka samarbetet med lokala och regionala myndigheter.
• Stöd till utveckling av bättre kunskap om situationen för ungdomar genom stöd till ungdomsforskning, forskningsnätverk, särskilda studier etc.
3.2 Sveriges ungdomspolitik
I Sverige regleras ungdomspolitiken inom ramen för annan lagstiftning. Nuvarande
ungdomspolitiska proposition togs fram 2004 och går under namnet Makt att bestämma – rätt till välfärd.15 Målgruppen är unga mellan 13 och 25 år. Propositionen har två övergripande mål.
− Ungdomar skall ha verklig tillgång till välfärd.
− Ungdomar skall ha verklig tillgång till makt.
Nuvarande svensk ungdomspolitik betraktar unga som en resurs som äger kompetens att agera utifrån sin roll som unga. De antas t.ex. kunna hantera demokratifrågor inom ramen för sina egna
14 http://ec.europa.eu/youth/pdf/doc1648_en.pdf
15 http://www.regeringen.se/content/1/c6/02/98/06/3942ed96.pdf
aktiviteter vilket understryks av att eget organiserande premieras.16 Fyra perspektiv kan identifieras.
Resursperspektivet - Ungdomar ses som en resurs i samhället i och med att ungdomar kan bidra med erfarenhet och kunskap om hur det är att vara ung idag.17
Rättighetsperspektivet - Ungdomar skall ha en social och ekonomisk trygghet i samhället samt rätt till god hälsa och möjligheter till utveckling.
Självständighetsperspektivet - Ungdomstiden ses som en övergångsperiod till självständighet och oberoende från föräldrar.
Mångfaldsperspektivet – Ungdomar som grupp innefattar en stor diversitet vad det gäller värderingar och livsstilar, etniciteter och andra slags bakgrundsfaktorer. Ungdomars förutsättningar varierar stort, och därmed skall offentliga ansatser göras för att säkerställa lika rättigheter och möjligheter för alla unga.18
Ungdomspolitiken har fem huvudområden, lärande och personlig utveckling, hälsa och utsatthet, inflytande och representation, egen försörjning samt kultur och fritid. Ungdomsstyrelsen äger ansvaret att samordna dessa insatser nationellt, men det operativa arbetet äger rum i på skilda departement samt i olika lokalsamhällen. Samordningsuppgiften handlar om att tillse att den generella målsättningen uppnås med hänsyn taget till respektive sakområdes prioriteringar.19 Det innebär till exempel att arbetsmarknadsfrågor för unga som ombesörjs arbetsmarknadsdepartementet på ett eller annat sätt ska länkas till den generella ungdomspolitiken. Åtgärderna har strukturerats utefter de fem ovanstående huvudområdena och återfinns i detalj i regeringens proposition 2004/5:2.
Ungdomspolitikens uppdrag idag handlar främst om att främja barns och ungdomars
demokratiska fostran, jämställdhet mellan könen, jämlikhet mellan olika ungdomsgrupper, en meningsfull fritid för barn och unga samt engagera fler i föreningslivet. Samtidigt understryks att ungdomar autonomt får bestämma vad och på vilket sätt de väljer att organisera sin fritid.
Styrningen av bidraget till ungdomsorganisationer riktas till stor del till föreningsaktiva ungdomar vilket gör att man förbiser de utanför föreningslivet.
3.3 Finlands ungdomspolitik
Finland har en tvärsektoriell välfärdspolitik som bygger på förebyggande arbete och tidigt ingripande. Den generella målsättningen med ungdomspolitiken är välfärd, minskad
16 Waara, Peter – Rüdiger, Jytte - Svensson, Lotta (2010) Ungas organisering. Vimmerby: Astrid Lindgrens hembygd.
17 Ungdomsstyrelsen, Ungdom och ungdomspolitik – Ett svensk perspektiv, 2010.
18 Fyra perspektiv i den ungdomspolitiska propositionen http://www.ungdomsstyrelsen.se/art/0,2072,5399,00.html (2010-08-16)
19 Regeringen proposition 2004/05:2, Makt att bestämma – Rätt till välfärd.
marginalisering, ökat deltagande, och information om barn och ungas rättigheter. Den nuvarande ungdomspolitiken bygger på ett synsätt som betraktar människors liv som en kontinuitet från barndom genom ungdomsåren till vuxenålder och innefattar en utveckling från beroende till självständighet som är behövlig för ett liv som samhällsmedborgare.20
Man har två former av program (en för barn och unga till och med 17 år, en för unga mellan 18- 29 år). Politiken för barn upp till 17 är lagreglerad genom barnskyddslagen medan politiken för unga mellan 18-29 år är frivillig. Politikprogrammet för barn, ungas och familjers välfärd från 2007 innehåller tre delområden: ett barnvänligt samhälle, välmående barnfamiljer samt förebyggande av marginalisering.
Förebyggandearbetet handlar om att öka kunskapsunderlaget för barn och ungas välfärd och bygger på regelbundna undersökningen av samhällets välfärd till berörda grupper. Ett delsyfte är att främja barn och ungas deltagande och påverkansmöjligheter i politiken för att bättre tillgodose tidigare nämnda syfte. Insatser ska vidtas för att förbättra barnfamiljers ekonomiska ställning, vilket främst gäller ensamförsörjande föräldrar. Åtgärderna riktas främst mot ungdomar i särskilt utsatta positioner. En del i att förebygga marginalisering av ungdomar är att igångsätta åtgärder riktade mot t.ex. stöd för en meningsfull fritid genom att öka tillgången till idrott, konst och kultur. Vissa förändringar rörande stads- och boendemiljö är också planerade för att ge barn och ungdomar likvärdiga uppväxtvillkor.21
Ungdomspolitiken ses som ett strategiskt verktyg för att få kommunerna att börja arbeta tvärsektoriellt och med äldre unga. Projektbidrag utgår och pengarna är öronmärkta för uppsökande verksamhet, rådgivning och individuell planering. Kommunerna åläggs även att beskriva hur de koordinerar det hela, hur de utbyter informationen samt hur den tvärsektoriella samverkan ser ut. Staten försöker säkra uppföljning indirekt genom den ansökan kommunerna gör för att få bidrag till att etablera uppsökande ungdomsarbete.
Lagregleringen är unik för Finland och bygger på två faktorer: En nationell utvärdering visade att kommunerna valde att fördela de ungdomspolitiska medlen till annan verksamhet än de var avsedda för. Den andra faktorn bygger på en efterfrågan från fältarbetarna om tydlighet i lagen.
20 Ministry of Education, The Finnish Government’s Child and Youth Policy Programme 2007 – 2011, 2008.
21 Ett exempel på dessa främjandemål med starkt lagstöd är att Finland år 2010 tog beslut om hårdare lagstiftning gällande tobakslagen. Det nya mål som ställs för tobakslagen är att användningen av tobaksprodukter i Finland ska upphöra. Målet ska uppnås genom att särskilt förebygga att barn och unga börjar röka. Genom lagen eftersträvar man att begränsa marknadsföringen och utbudet av tobaksprodukter särskilt i barns vardagsmiljö. Försäljning och överlåtelse av tobaksprodukter till en person som inte har fyllt 18 år förbjuds för både affärer och privatpersoner.
Motstånd möttes hos kommunförbundet och europarådet med hänvisning till kommunernas självbestämmande och olikheter. Finland mötte kritiken genom att hänvisa till en undersökning framtagen av utbildningsrådet som visade att det bara var de resursstarka som fick del av delaktighetssatsningarna. Den tjänsteman jag intervjuade menade att delaktighet och
demokratiaspekten är en vuxenfråga där staten har ett ansvar att skapa struktur för att det ska vara möjligt att arbeta med demokratifrågan.
3.4 Ålands ungdomspolitik
Åland har ett nytt ungdomspolitiskt program där man avgränsat sig till att fokusera på politisk integration snarare än välfärdsdimensioner. Implementeringen och samordning är till skillnad från våra övriga länder operativ med fokus på att skapa aktivitet för och med unga. Man har tre personer som arbetar med ungdomspolitiken nationellt, två ansvariga tjänstemän samt en ungdomskonsulent. Samverkan sker direkt mot kommunernas ungdomsansvariga tjänstemän i form av sammankomster där man lyfter goda exempel och aktuella frågeställningar. Tillsammans arrangerar man bland annat ungdomspolitiska seminarier och parlament.
Ungdomspolitiken omfattar åldersgruppen 13-25 år och strävar efter att ge ungdomar reella möjligheter till påverkan och delaktighet i frågor som rör dem själva. Delaktighetsvisionen formuleras på följande sätt:
Sedan slutet av 1980-talet tar modern ungdomsverksamhet och ungdomsarbete fasta på möjligheten för flickor och pojkar och för unga kvinnor och unga män att skapa egna aktiviteter, att själva föra fram idéer och att delta i förverkligandet av dem. Unga blir aktörer och inte endast målgrupp.22
Ungdomspolitiken baseras på perspektivet att unga är en resurs för samhället och ska betraktas som ”experter” med unika kunskaper och erfarenheter över vad det innebär att vara ung.23 De generella målsättningarna handlar om reella möjligheter till påverkan och delaktighet samt att ungdomars engagemang, kreativitet och kritiska tänkande skall tas tillvara som en samhällsresurs. Utöver dessa allmänna målsättningar finns tre specifika områden som anges till aktivt medborgarskap, hälsa och välbefinnande samt kultur och fritid. Inom dessa skall hänsyn tas till jämställdhet mellan könen samt till kulturell och social mångfald. Åtgärden ämnar ”att uppmuntra och understödja de faktorer som skapar förutsättningar för en god hälsa, snarare än att fokusera på faktorer som bidrar till
22 Ålands landskapsregering, Förslag till ungdomspolitiskt program för landskapet Åland år 2009 – 2012, 2009.
23 Ålands lagting, Förslag till landstingsregering jämte handlingsprogram, 2007.
ohälsa”.24
3.5 Norges ungdomspolitik
Departementet för barn- och ungdomspolitik har koordineringsansvar för barn- och ungdomspolitiken samt för barnvärnslagen i landet. Målgruppen är unga upp till 20 år.
Man samverkar tvärsektoriellt i sakfrågor, i övrigt är ungdomspolitiken ett eget avgränsat sakområde. Man satsar på förebyggande insatser när det gäller problemområden som alkohol, kriminalitet, narkotika. Utöver det ger man likt Sverige bidrag till föreningslivet med fokus på delaktighet och inflytande. Ungdomspolitiken är frivillig och det statliga åtagandet handlar främst om att inspirera, medvetandegöra och stärka samverkan mellan kommuner och ungdomsgrupper.
Stöd ges till prioriterade satsningar som unga utanför arbetsmarknaden, mobbing bland unga samt till utveckling av ungdomspolitik generellt. För att inte hamna i en diskussion om kommunernas självstyre har departementet tagit fram en skrift där man samlat alla lagar som tillvaratar barn och unga. Publikationen har till syfte att göra kommunerna uppmärksamma på att det finns lagar på olika områden som säger att de är skyldiga att ta tillvara på ungas delaktighet samt verka för att skapa ett helhetsarbete på detta område.
Det övergripande målet med Norges ungdomspolitik är att tillhandahålla trygga
uppväxtförhållanden för barn och unga och ungdomspolitiken baseras på ett antal principer, som förvisso också är gäller för övriga politikområden, men som betraktas som extra betydelsefulla för just barn och unga. Principerna utgörs av: respekt för andra människor, jämställdhet, solidaritet med utsatta människor i samhället, ansvar för personliga handlingar och kollektivt ansvar för samhället, individens frihet, familjen som gemenskap som bidrar med trygghet, värderingar och lärande, tolerans inför olikheter, valfrihet och yttrandefrihet
Kortfattat är den generella målsättningen med Norges ungdomspolitik att unga ska erbjudas: 1) en bra och säker uppväxtmiljö med utrymme för mångfald, 2) en aktiv familjepolitik, 3)
möjligheter till självständighet och personlig utveckling, 4) ansvar för och inflytande över individens liv samt samhället samt 5) solidaritet, ansvar och respekt inför andra människor.
Målsättningen innefattar att ungdomar skall engageras att själva delta och påverka sina liv.25
3.6 Danmarks ungdomspolitik
Idag finns ingen uttalad ungdomspolitik i Danmark men enligt den tjänsteman jag intervjuade
24 http://www.ls.aland.fi/ungdom/
25 Barne og- Familiedepartementet, National Report on Youth Policy in Norway, 2003.
finns det en lång tradition av ungdomspolitik i Danmark, men att den i många år främst betraktats som en angelägenhet för den ideella sektorn. Det första någorlunda samlade
ungdomspolitiska dokumentet formulerades 1997 och har sedan dess följts av mer eller mindre tydligt formulerade ungdomspolitiska dokument.
Synen på unga är att de utgör ett framtida fundament som man behöver stödja genom att skapa de bästa förutsättningarna för unga att utvecklas i. Undervisningsministeriet har ansvaret för en sektoröverskridande samordning för att på så sätt kunna säkra ungas möjlighet till goda
framtidsmöjligheter. Områden som prioriteras är: hälsa, utbildning, arbete, boende samt sociala säkerhetsnät.
Betoningen för den ungdomspolitiska visionen 1997 var i första hand att tillförsäkra sig om vilka kompetenser unga borde utrustas med för att kunna skapa ett bra liv som vuxna. Målet har utvecklats till ett självständighetsperspektiv med fokus på aktivt deltagande i
samhällsutvecklingen. Inom denna ram prioriterades tio områden: (1) inflytande och delaktighet, (2) kunskap om unga, (3) kulturell mångfald, (4) boende, (5) fotfäste, (6) vägledning/rådgivning, (7) IT, (8) internationella kvalifikationer, (9) arbete och (10) utbildning.26
Skolan ses som den viktigaste arenan för att fostra unga i demokratins spelregler och man har ett så kallat representativt utbildningssystem. Fokus ligger på ungas vuxenblivande där unga ska erbjudas vuxenkontakt och fritidsmöjligheter med syfte att träna sig i de färdigheter som behövs för ett självständigt liv. Alla kommuner har ansvar att erbjuda unga mellan 16-19 år möjlighet till ungdomsvägledare. Utöver uppdraget att stödja studier och framtida yrkesval har
ungdomsvägledningen också ett uppsökande uppdrag för unga upp till 25 år vilka inte finns i skolan eller i annan kommunal åtgärd. Man har lagt stort fokus på arbete och oavsett
lågkonjunktur ska unga ges möjlighet till sysselsättning där minst 95 procent av de arbetssökande unga ska vara i åtgärd av ett eller annat slag. Syftet är att motverka risk för permanentat
utanförskap. Alla unga under 25 har rätt till 6 månaders ”ledighet”, men de har också en plikt att därefter befinna sig i någon form av aktivitet för att ha rätt till fortsatt ersättning. Att förbättra övergångarna mellan skilda utbildningsnivåer har varit ett viktigt område. Särskilt fokus lades också på föräldrars roll då de är inflytelserika för ungas yrkesval.
Förhållandet till den europeiska ungdomspolitiken ligger en bit från den danska politiken, bland
26 http://pub.uvm.dk/2000/ungdomspolitik/2.htm
annat menar man att EU politiken har begränsningar både i prioritering och implementering.
Den tjänsteman jag intervjuat lyfter istället en identifikation med en nordisk
värdegrundsuppsättning där man söker lösa behov man definierat nationellt och lokalt. Som exempel lyfter man ungas deltagande i samhällslivet och ungas organisering som frågor vilka inte kan lösas via en europeisk politik.
3.7 Grönlands ungdomspolitik
Det är väl känt att Grönland brottas med allvarliga sociala problem som berör barn och unga.
Problematiken består primärt av instabila uppväxtförhållanden som bland annat orsakas av svaga ekonomiska tillgångar, alkoholproblem och sexuella övergrepp etc., vilket bland annat leder till skolproblem, en hög självmordsfrekvens hos unga (30 gånger vanligare med självmord i Grönland i jämförelse med i Danmark) m.m. Utmaningar man möter består av på lågt utbildad personal och stora sociala olikheter. En annan svårighet är landets storlek. Grönland är ett land bestående av fyra kommuner med ca 56 000 invånare totalt i hela landet. Dessa kommuner är utspridda med långa avstånd sett från centrumstaden Nuuk. Detta gör att Nuuk tenderar
utvecklas och moderniseras medan de perifera områdena inte följer samma utveckling. Grönlands stora problem är att få unga i utkantsområden att slutföra grundskolan. Detta beror bland annat på att man som ung fostras in i en traditionell yrkesidentitet, t.ex. inom fiske och jakt som går i arv från far till son. För att locka unga att ändå gå i skolan har man försökt skapa en
grundskoleutbildning med skolplaner anpassade efter lokala förutsättningar där man skräddarsyr utbildningar efter orternas näringar.
Den ungdomspolitiska strategin är starkt kopplad till skatte- och välfärdskommissionens mål om ekonomisk tillväxt och socialt starkt välfärdssamhälle. Arbetet har delats av Departementen för Familj Kultur, Kyrka och Jämställdhet, Departementet för Utbildning och Forskning samt Departementet för Sundhet. Självstyret har genom de tre departementen satt stort fokus på kommunerna och regionala utvecklingsenheter som aktörer för implementering. Pengar kopplade till strategin tillförs utöver den budget som redan är satt för att stötta kommunerna i
genomförandet.
Mot bakgrund av de sociala problemen lägger man stor vikt vid att hela samhället (skola, civila samhället, arbetslivet) tar ansvaret för att bryta de negativa barn- och ungdomsproblemen. I Børne og ungestrategien från 2011 säger man att ”Alle skal forstå det ansvar, som påhviler os som samfundsborgere og ikke mindst forældrer”. Aktiviteter riktade mot familjerna sätts in för att bryta det
negativa sociala arvet. Arbetet med att implementera målsättningen är inordnade i ett antal sakområden.27 Områdena är: värde- och normförändrande arbete, målinriktad insats till barn och familjer, insats mot sexuellt missbruk, stärkande av barn och ungas rättigheter, koordinering och kunskapsinsamling samt insatser mot våld.
3.8 Färöarnas ungdomspolitik
Färöarna har ingen formulerad ungdomspolitik däremot har man i likhet med andra länder åtgärder och sektorsspecifika satsningar som rör ungdomsområdet. Färöarna är ett förhållandevis litet och etniskt homogent samhälle där man främst livnärt sig inom jordbruk och fiske. En stor utmaning är att unga efter gymnasiet söker sig till andra länder för arbete och utbildning.
Flyttströmmarna går i huvudsak till Danmark, därefter Storbritannien och till övriga nordiska länder.
Den 4 februari 2008 tog man beslut om följande satsningar på ungdomsområdet:28 Inom Kultur/fritid. håller man på att ta fram en ungdomsstrategi för ungdomskultur gällande sport, musik, konst och andra aspekter av ungdomskultur. Insatser till idrott, musikskolor, fritid och skola sker i form av bidrag från landsmyndigheten till kommunerna. Skolsäcken är en konkret satsning där man vill införa mer kultur på skolorna. Visst regelverk finns när det gäller
musikskolornas innehåll, detta administreras av kommunerna själva. När det gäller Utbildning prioriterar man satsningar på grund och gymnasieskolan. Här vill man stärka lärarnas
kompetenser, implementera en systematisk lärarutbildning, utarbeta undervisnings- och
lärarmaterial översatt till färöiska, samt utveckla och bygga en bredare gymnasieskola. En annan satsning görs genom att bygga ut Färöarnas Universitet. Ett av målen är att integrera
verksamheter som College och Education, Business Collage och Sjuksköterskeutbildning och genom det skapa ett mer heltäckande utbud. Unga med särskilda behov. Ett center för unga med särskilda behov kommer etableras i samverkan med Ministeriet för kultur och Ministeriet för hälsa- och socialtjänst.
3.9 Islands ungdomspolitik
Island har ingen sektorsövergripande ungdomspolitik, däremot har de en fritidslag som reglerar fritiden och ungdomsarbetet som vänder sig till ungdomsorganisationer och ungdomsarbetare som arbetar med unga på deras fritid. Sedan 2007 ska det enligt den tjänsteman jag intervjuat finnas ett nationellt ungdomsråd och flera lokala ungdomsråd på kommunal nivå. Det saknas en
27 Departementet for Sociale Anliggender, Tryg barndom 2010, 2010.
28 http://www.tinganes.fo/Default.aspx?ID=11722
uttalad målsättning och specifika åtgärder för ungdomspolitiken, och intrycket är att den ungdomspolitiska utformningen (från 2007) fortfarande befinner sig i en initialfas. Kring den europeiska ungdomspolitiken håller man sig uppdaterad men likt Danmark och Finland identifierar man sig mer med nordiska ungdomspolitiska frågeställningarna än europeiska.
I rapporten Ung i Utkant (2005) har Thoralfur Thorlindsson og Hera Hallbera Björnsdóttir sammanställt ett antal utmaningar för den isländska utvecklingen. Geografisk ligger Island längst ifrån våra nordiska grannländer. Urbaniseringen på Island har gått fort. De sociala förändringarna under 1900 talet är resultatet av massiva flyttströmmar från landsbygd till urbaniserade områden.
Utöver sökande efter arbete tyder flyttströmmarna också på att många unga söker sig till högre utbildning.
Kärnområden för ungdomspolitiken ligger i ungas delaktighet och inflytande lokalt där unga ska ha tillgång till en rik fritid innehållandes sport och kultur. En annan prioritering är utbildning, där man öppnar upp fler gymnasieplatser så att alla unga ska få behörighet. Detta är en lösning som är starkt kopplat till hög ungdomsarbetslöshet.
Ansvariga departement är ministeriet för utbildning samt forskning och kultur. Målsättningen är att främja ungas aktiviteter inom organisationer, skolor och ungdomsklubbar, samt att förbättra samarbete mellan dessa grupper. Kommunerna bestämmer självständigt över vilka
ungdomsaktiviteter som ska bistås och hur biståndet ska se ut.Vid sidan av fritidslagen pågår ett tvärdepartementalt arbete med att formulera en politik som ska täcka områdena hälsa, utbildning, boende och socialvälfärd. Samtidigt menar man att det är svårt att utforma denna politik med anledningen att områdets tvärsektoriella omfång samt att det är tidskrävande.
3.10 Sammanfattning Europeisk och Nordisk ungdomspolitik
Sverige
Sverige har en sekterosövergripande ungdomspolitik men hanteras som eget sakområde. Fokus ligger på politisk integration med syfte att främja ungas delaktighet i föreningslivet.
Implementering av politiken sker framförallt genom bidragsstöd till föreningslivet. Avsaknad av vuxenroll där utföraren av politiken är unga. Inga kopplingar till välfärdsmål. Frivillig politik utan styrning från staten.
Finland
Politiken i Finland är välfärdsorienterad, förebyggande och familjeorienterad. Politiken är lagstyrd där kommunerna ska ha ett sektorsövergripande nätverk. Utförare av politiken är offentligt sektor och familj. Incitament där staten erbjuder pengar och stöd till kommunerna för att skapa en kompletterande uppföljningsverksamhet för unga utanför arbetsmarknaden. En tydlig
betoning på vuxnas närvaro där man lyfter föräldrarna och skolans som viktiga aktörer för ungas vuxenblivande. Tydlig idépolitik med koppling till välfärdsmål.
Åland
Ungdomspolitiken på Åland har fokus på politisk integration. Ungdomspolitiken är frivillig men operationaliseras genom departementet där man söker samverkan och aktivitetsutveckling tillsammans med unga och kommunerna. Utförare är unga. Individuellt anslag utan koppling till idépolitik eller välfärdsmål.
Norge
Norge har ett fragmenterat lagverk/regelsystem och ungdomspolitiken ska tillvaratas i många olika lagar. Politiken har inslag av både familjepolitik och politisk integration. Kommunal frivillighet med informationsinsatser från staten med få ekonomiska resurser. Utförare är unga.
Vuxnas roll är otydlig. Viss koppling till välfärdsmål och idépolitik.
Danmark
Danmark har ingen horisontal ungdomspolitik. Däremot har man tydliga välfärdspolitik.
Målsättningen är förebyggande där staten och kommun tillsammans planerar för utbildning, boende och skola. Utförare av ungdomspolitiken är vuxna aktörer genom skola, arbetsmarknad och sociala myndigheter. Kollektivt samhällsanslag med tydlig koppling till idépolitik och
välfärdsmål. Statlig styrning med ekonomiska incitament.
Grönland
Grönland har en välfärdsorienterad barn och familjespolitik med förebyggande insatser. Utförare är vuxna i form av föräldrar och offentligt anställda. Satsningar görs på hela familjen, från födsel av ett barn till utbildning av personal inom vård och skola. Man har ett kollektivt fostransanslag där ungas vuxenblivande är ett ansvar för stat som familjen och tydligt kopplad till välfärdssmål.
En styrande idépolitik i samverkan med alla sektorer. Finansiellt stöd från staten.
Färöarna
Färöarna har ingen ungdomspolitik men har som övriga länder välfärdssatsningar så som skola, fritid, hälsa och arbete. Utförare är vuxna inom offentlig förvaltning. Insatserna är inte kopplade till välfärdsmål och idépolitik.
Island
Island har ingen sektorsövergripande ungdomspolitik, däremot har de en fritidslag som reglerar fritiden och ungdomsarbetet. Satsningar på delaktighet, inflytande, idrott och hälsa prioriteras.
Inslag av politisk integration där staten ställer krav på kommunerna att erbjuda någon form av inflytandeforum. Ungdomsfrågor är inte kopplade till idépolitik och välfärdssmål. Avsaknad av vuxenroll.
4. Svensk ungdomspolitik över tid
Nu har vi kommit till del två i denna studie. I tidigare avsnitt redovisade jag för den europeiska och nordiska ungdomspolitiken där jag jämfört de nordiska ländernas ungdomspolitik med fokus på om de nationella anslagen har en kantring åt endera välfärdsmässig eller politisk integration.
Länderna har en någorlunda gemensam välfärdsidé men har valt att prioritera olika vilket också har inneburit att målgruppen för politiken ser annorlunda ut. I Danmark, Finland, Grönland och tillviss del Norge ligger ansvaret på samhälle, familj och skola med fokus på skola, arbete och trygg uppväxt. I Sverige, Åland, Island och Färöarna ligger ansvaret till stor del på unga själva med fokus på delaktighet i föreningslivet.
I detta avsnitt kommer jag fördjupa mig i den svenska ungdomspolitikens utveckling de senaste 100 åren. Här vill jag undersöka staten och kommunernas uppdrag över tid. Syftet är att förstå hur man gjort praktik av strategierna och vad som legat till grund för politiken.
4.1 Ungdomspolitik – en välfärdsfråga i folkhemsbygget
Samhällets (stat och kommuners) stöd till ungas organisering har funnits nästan lika länge som den moderna välfärdskommunens utvecklingsprocess. Från världskriget och några decennier framåt växte kommunernas välfärdsuppdrag mycket kraftigt. Syftet var att modernisera det svenska samhället där man ville garantera människor deras ”sociala rättigheter”. Statligt och kommunalt stöd till ungas organisering var en del av denna strategi och genom politiska åtgärder omvandlades stora delar av svenskt föreningsliv från att vara allmänna föreningsstrukturer till att bli barn- och ungdomsorganisationer.29
1930-1940 formaliserades ett första samhällsstöd till ”ungdomsorganisationer” och föreningslivet började beskrivas som fostransaktörer för den nya generationen. Företrädare för de klassiska folkrörelserna, dåtidens politiker och andra samhällsdebattörer var eniga om det trängande behovet av meningsfulla fritidsaktiviteter för barn och ungdomar, inte minst i de växande industriorterna.30
Folkrörelserna, i synnerhet arbetarrörelsen, tryckte på sociala reformer där man utformade lokalsamhällets fritids- och ungdomsmiljöer. Lokala politiker och myndigheter fick i uppdrag att ge stöd till barn som for illa.
29 Fredrik Gunnarsson, Kommunerna och ungas organisering över tid (2009), s 2
30 Fredrik Gunnarsson, Kommunerna och ungas organisering över tid (2009), s 3
1902 tillkom Vanartslagen som slog fast att samhället (stat och kommun) kunde överta fostran av (omhänderta) barn/ungdom om inte föräldrarna klarade av uppgiften. Barnavårdsnämnden på lokal nivå tillkom för att förebygga brottsliga tendenser hos unga. Legala restriktioner främst riktade mot unga som inte deltog i föreningsliv, utan som vistades på offentliga platser, infördes.
Den organiserade ungdomen betraktades inte som ett problem, snarare var det den föreningslösa ungdomen som löpte risken till avvikelse och inkludering i destruktiva sammanhang.31
Ungdomsvårdskommittén och Nykterhetskommitténs slutbetänkande som lades fram i första halvan av 1950-talet kom att spela avgörande roll för ungdomspolitikens utformning. Förslaget landade i att nykterhets-och ungdomsvårdande sammanslutningar skulle ges bidrag där man oroades för en ökad alkoholkonsumtion bland den föreningslösa ungdomen. Ur dessa utredningar föddes det som var det första politiskt beslutade och varaktiga statliga stödet till ungas organisering – fritidsgruppbidraget: ”Fritidsgrupp är en fri och frivilligt organiserad
kamratskapskrets, som samlas för att utöva planlagd fritidsverksamhet i överensstämmelse med de anvisningar som skolöverstyrelsen kommer att meddela”. Fritidsgruppbidraget lämnades mellan 1956 och 1971 till studieorganisationer och kommuner.32 Staten införde kontantbidrag till föreningar och
ungdomsorganisationer då man betraktade ungdomars fritid som en ”en alltför viktig socialisationsarena för att lämnas åt ungdomens själv”.33
Med start från mellankrigstiden växte en folkhemsideologi fram i Sverige där synen mellan de politiska partierna och de sociala rörelserna var förhållandevis samstämmiga kring
folkhemsideologin. Välfärdsstrategi innehöll ett antal beståndsdelar som låg till grund för hur de politiska strategierna föll ut.34
- Den vetenskapliga synen på människa och samhälle gick från ett biologiskt/medicinskt till ett sociologiskt synsätt.
- En förebyggande socialpolitik växte fram och präglades av de olika delarna som utpekades i välfärdsuppdraget; t ex bostäder, äldrevård, hälsa, barnens rättigheter samt fritid och bildning.
- Samhället skulle moderniseras på vetenskaplig grund med rationella arbetsmetoder.
31 Ungas organisering över tid (2010)
32 Fredrik Gunnarsson, Kommunerna och ungas organisering över tid (2009), s 3
33 Fredrik Gunnarsson, s 4
34 Fredrik Gunnarsson, s 5
- En professionell yrkeskår behövdes för att förverkliga uppdraget. Utvecklingen innebär en rollförskjutning mellan familj/närsamhälle och den organiserade fritidens
fostransdimension.
- I statens olika insatser, riksdag och regering samt av statliga myndigheter, utpekades kommuner som de som skulle verkställa välfärdsuppdraget.
Folkhemspolitikens faser kan tecknas på följande sätt: En idéfas från tidigt 30-tal fram till andra världskrigets slut. En politisk beslutsfas från 40-talets början till 50-talets slut. En
genomförandefas från 40-talets slut in på 70-talets första år och slutligen en antagen avvecklingsfas med början i mitten av 70-talet och framåt.35
Från 1940-1980 gav staten kommunerna det socialpolitiska operativa ansvaret för utbyggnaden av välfärden i Sverige. Kommunerna fick under denna tid det så kallade ”fritidsuppdraget” att organisera unga. 1971 ändrades inriktningen på bidraget till kommunerna som klippte bandet mellan staten och kommunerna. Sen 90-talet har stora nedskärningar genomförts samtidigt som ungas organisering också minskat drastiskt, särskilt bland resurssvaga grupper.36 Parallellt med denna utveckling har folkrörelserna och det civila samhället också förändrat sin uppgift. 2008 träffades en överenskommelse mellan staten, de idéburna organisationerna inom det sociala området och Sveriges Kommuner och Landsting.37 Avtalet antyder att de idéburna
organisationerna idag förutsätts svara för det generella anslaget (allmän föreningsaktivitet, demokratifostran etc.). Avvecklingen av folkhemskommunen ledde bland annat till att den kommunala verksamheten i slutet av tidperioden var starkt professionsdriven. Det kommunala ansvaret ökade, så också skatten för att sedan plana ut. Staten ändrar vid mitten 1970-talet riktning på sin kommunpolitik. Tidigare frikostiga kommunala statsbidrag byts nu ut mot krav på ökad kommunal sparsamhet där man uppmuntrade kommunerna att vara kreativa i att hitta lösningar på de kommunala utmaningarna.38 Fokus kom att ligga på ekonomi snarare än innehåll.
Samhällets satsningar över tid kan översiktligt beskrivas i följande två tablåer.39 I tablå 1 läggs särskild vikt vid värdemålen, dvs. motivet eller uppdraget bakom samhällets satsningar på ungdomar.
35 Fredrik Gunnarsson, Kommunerna och ungas organisering över tid (2009), s 3
36 Fredrik Gunnarsson, Kommunerna och ungas organisering över tid (2009), s 1
37 Regeringens proposition 2009/10:55, En politik för det civila samhället
38 Fredrik Gunnarsson, Kommunerna och ungas organisering över tid (2009), s 3
39 Tablåerna bygger på sammanställningar genomförda av Oskar Sanell och Fredrik Gunnarsson i studien Ungas organisering över tid (2010).
Huvudinriktning Utförande Värdemål
1900-1919 Vanartslagen Frivilliga
barnavårdsnämnder
Förebygga brottslighet 1920-1939 Mer statlig kontroll Obligatoriska
barnavårdsnämnder och kommunala
ungdomsgårdar
Brottsförebyggande och fritidsuppfostran
1940-1959 Generella statsbidrag till
ungdoms-organisationer Ungdomsråd och lokala
aktivitetsstöd Meningsfull målinriktad fritidsverksamhet
1960-1979 Samordning och reform
av bidragssystemet till ungdomsorganisationer
Kommunalt
självbestämmande med restriktivt statligt stöd
Effektivisering och möjlighet föreningar att anställa personal
1980-1989 Decentralisering och
reform av bidragssystemet till föreningar
Ungdomsråd och lokalt
aktivitetsstöd Minskade utgifter
1990-2000 Sandvikmodellen och
”Pengar i påse”
Lättillgängliga kontantbidrag via projektanslag
Stödja specifika ungdomsaktiviteter och engagera fler
2000-2009 Föreningsdrift,
ungdomsråd och överskottsbidrag
Experimentell kommunal ungdomspolitik. Statlig överskottbidrag
Motverka negativ organiseringstrend
2010- Statsbidrag till
ungdomsorganisationer
Målstyrt bidrag Stödja
ungdomsorganisationer initiativ och verksamhet
Tablå 2 visar hur statens uppdrag har förändrats över tid, hur kommuner många gånger har följt efter och föreningslivets roll och verksamhet.
Stat Kommun Förening
1900-1919 Vanartslag Barnavårdsnämnder Anordna ungdomsklubbar
1920-1939 Ungdomsvårdskommittén Ungdomsgårdar Hemgårdsrörelsen
1940-1959 Bidragsgivare till ungdomsföreningar
Fritids- och idrottsnämnder
Uppfostringsagent
1960-1979 Samordning och fortsatt
bidragsgivare
Kontrollinstans för bidrag Uppfostringsagent
1980-1989 Restriktiv bidragsgivare Autonomt utforma ungdomspolitiken
Minskad betydelse som uppfostringsagent
1990-1999 Restriktiv
kontantbidragsgivare
Minska fritidssektorn Projektanordning
2000-2009 Stor bidragsgivare till föreningar och idrott
Minska fritidssektorn Ägande och drift av lokaler samt organisatörer
4.2 Ungdomspolitiken från 1950 och framåt
Ungdomspolitiken i Sverige har som vi sett en lång förhistoria som kan härledas tillbaka till första delen av 1900-talet i samband med välfärdspolitikens utveckling. Ovan beskrivning är dock inget man ser när man talar om ungdomspolitikens utveckling idag. Historiebeskrivningen börjar istället först 1959 i samband med att Statens Ungdomsråd bildades med syfte att utgöra ett kontakt- och samordningsorgan mellan ungdomsorganisationerna och regeringen.
Utveckling följde av att man 1982 inrättade en Barn- och ungdomsdelegation där ungdomsfrågor började nämnas under en egen rubrik i 1983/04 års budgetproposition.40 1986 utsågs ett statsråd i
40 http://www.lsu.se/adimo4/(S(b2uz5nu5til3fhenh4rebk45))/Site/LSU/Files/utskott/Framväxten%20av%20Sveriges%20ungdomspolitik.pdf
