"Ni hör väl hvad jag läser?": Muntligt och skriftligt i två av Bellmans Bacci Orden-kapitel

(1)

Stefan Ekman, Mats Malm & Lisbeth Stenberg (red.)

Den litterära

textens förändringar

Studier tillägnade Stina Hansson

Brutus Östlings Bokförlag Symposion Stockholm/Stehag 2007

(2)

Stefan Ekman

”Ni hör väl hvad jag läser?”

Muntligt och skriftligt i två av Bellmans Bacchi Orden-kapitel

¹

I den här texten kommer två ordenskapitel ur Carl Michael Bellmans bacchanaliska dramatik att uppmärksammas. Det är parentationerna över Lund- holm från 1769 och över Österman från 1777, hämtade ur skaldens parodiska ordenssällskap Bacchi Orden.²Fokus kommer främst att ligga på beskriv- ningarna av de bortgångna, vilka kommer att relateras till förhållandet mellan muntlighet och skriftlighet. Detta utgör utgångspunkten för en dis- kussion om den olikartade utformningen av de båda parentationerna och kring vilka litterära grepp, anspelningar och typer av parodi som Bellman använder för att skapa de stämningar som ordenskapitlen förmedlar. Där- emot kommer inte de musikaliska referenserna och parodierna att tas upp.

Man kan i de två ordenskapitlen se exempel på olika förhållningssätt till gravdiktningen. Det förra har ett komplext men tydligt förhållande till en muntlig tradition, medan det senare på ett tydligare sätt kan kopplas till en skriftlig diskurs. Det handlar här om vad Walter J. Ong beskriver som en ”sekun- där muntlighet”, ett tillstånd som det ännu under 1800-talet fanns spår av, då klassisk retorik hade en fortsatt stark ställning inom utbildningsväsendet och även inom den offentliga vitterheten, där retoriskt utformade tal skapa- des för ett muntligt framförande, även om de var en produkt av skrivkon- sten.³ Stina Hansson diskuterar hur muntliga uttrycksvanor i den svenska stormaktstidens litteratur successivt överges för skriftligt bestämda uttrycks- sätt under 1700-talet i Från Hercules till Swea. Den litterära textens föränd- ringar (2000). Denna förändring exemplifieras bland annat genom att Georg Stiernhielms Hercules kontrasteras mot den ironi som Anna Maria Lenngrens diktning innehåller. Ironin ses här som en av de kommunikativa möjligheter som skriftligheten öppnade för. Den fungerar då som en lek med och distan- sering från den muntligt inriktade och framförda, offentliga retoriken.⁴Paro- din i Lundholmskapitlet är inte så subtil som hos Lenngren. Man kan sätta det i samband med att Bellman där skämtar med den sekundära muntligheten som det retoriskt utformade, offentligt framförda talet representerar. I parentationen över Österman är kopplingarna till det skriftliga tydligare och de parodiska och ironiska inslagen är betydligt mindre grovkorniga.

(3)

Hansson visar även på den kvardröjande muntligheten i Lucidors gravdikter, vilken där exemplifieras genom antiteser, hopningar, paradoxer och ut- förliga förgängelsebeskrivningar.⁵ En ytterligare aspekt av muntligheten är den litterära repertoaren: det gemensamma litterära språk av andra graden som i en skriftligt dominerad kultur inte är levande, eftersom de litterära konkretiseringarna skulle betraktas som schabloner eller osjälvständig imita- tion.⁶Dessa manifestationer av en kvardröjande muntlighet är viktiga inslag i det som Bellman förhåller sig till och parodierar i parentationskapitlet över Lundholm, medan hyllningen av Österman sker med helt andra konnotationer.

Bellman skapade under åren 1769–1771 majoriteten av kapitlen i Bacchi Orden, men återupplivar orden med två nya parentationskapitel 1777. En sista parentation, över Movitz från 1779, omarbetas sedan i flera omgångar innan den får sin slutliga form i den 1783 publicerade Bacchi Tempel. Forsk- ningen har med några få undantag inte ägnat denna ordensdiktning något större intresse. De tidiga ordenskapitlen har uppmärksammats av Lars Lönn- roth. De sena kapitlen däremot, som kraftigt avviker från de tidiga ifråga om både innehåll och modus, har inte rönt något större intresse. De har dock kommenterats i förbigående av Nils Afzelius i en studie av fragmenten efter Fröjas Tempel.⁷

Parentationen över Lundholm har gett upphov till ett av de mest kända – och använda – citaten om Bellmans framförandekonst. Det är givetvis Johan Gabriel Oxenstiernas dagboksanteckningar från den fjärde december 1769. Han sammanfattar intrycken enligt följande:⁸

[…] det nöjet man har af sjelva versen som är altid vacker, ock som innehål- ler tankar, ömsom löjliga, ömsom sublime, men altid nya, altid starka, altid oväntade, öfver hvilka man ej kan undgå att häpna, ock antingen komma utom sig af förundran eller af skratt.⁹

Innehållet i parentationen över den avlidne brännvinsbrännaren från 1769 var således både av våldsamt skämtsamt slaget samt högstämt och storlaget skönt. Någon samtida kommentar till de sena ordenskapitlen finns inte beva- rad. Däremot ägnar Afzelius några rader åt sina intryck av parentationen över Österman. Den anges som ”den enda av alla de åtta kapiteldikterna som ännu kan fängsla”, men till skillnad mot parentationen över Lundholm lockar skådespelet från 1777 inte till några skratt, utan den effekt den har på läsa- ren anges vara: ”Som ur ett länge slutet gravvalv slår en isande pust emot en ur denna kusliga dikt om dödsförebud och förgängelse.”. Afzelius avslutar

(4)

med en sammanfattande dom över Östermankapitlet: ”Något makabrare har Bellman aldrig skrivit”.¹⁰

Det är tydligt att just dessa två Bacchi Orden-parentationer har gett upphov till starka reaktioner. Att dessa är så diametralt olika gör en jämförelse mellan dem än mer intressant.

En lång och vindlande väg till

ett bacchanaliskt parentationstal: Lundholm 1769

Lundholmskapitlet inleds med ett poängterande av det ceremoniella, genom personer, handlingar och sånger. Scenen är satt inne i templet med den dödes kista synlig, kring vilken templets tjänare har samlats i väntan på att processionen med riddare ska anlända. De väntande utgör både aktörer och ingår i den kör som vid olika tillfällen kommenterar och förklarar skeenden. Det framgår tidigt att dramats förväntade höjdpunkt är Jensens tal över den döde.

Denna förväntan är också grunden för många av de skämtsamma inslagen.

Ett genomgående humoristiskt grepp är konkreta avbrott och avvikelser på vägen till Jensens framträdande.¹¹ Detta sker främst i väntan på talet, men Jensen avbryter även talet, när han slutligen har kommit igång, för att ge instruktioner om handlingar som ska utföras. Utöver denna typ av direkta avbrott finns andra episoder som bildar grovkorniga sidospår, kopplade till brödernas tilltagande berusningsgrad. Hit hör likbärarna von Berckos och Glocks undersökning av den dödes kista och kropp, för att se om det finns någon gömd sprit.¹²En ytterligare komplikation uppstår när ”Ordens-klåck- aren samt vice Eds-formulair-förestafvaren Trundman med Ordens-staken”

– som presentationen lyder i den inledande personförteckningen – måste väckas inför processionens ankomst till templet.¹³Även Jensen förlänger vän- tan genom olika handlingar. Han och Trundman faller omkull och när de väl kommit upp igen, bestämmer sig oratorn för att helt sonika lätta på tryck- et mot tempelmuren innan han slutligen tar ordet och talar till de församla- de.¹⁴Fördröjning inför talet sker även i talad form. Ständiga digressioner i form av ovidkommande uppslag och berättelser i de monologer och dialo- ger som leder fram till Jensens parentationstal. En stor del av den humoris- tiska tekniken som detta ordenskapitel bygger på kan beskrivas som konsten att inte komma till skott med väsentligheterna. Detta ska givetvis ses i ljuset av den bacchanaliska kontexten och att de som talar är rejält druckna. Sam- tidigt är dessa sidospår omsorgsfullt utformade och nedskrivna för de som ska utföra rollerna. Det som framstår som avvikelser och fria associationer

(5)

bygger på en genomarbetad text som krävde tid och koncentration att öva in. Jensen blir vid sin entré på scenen huvudgestalten i den avslutande delen av kapitlet. Han inleder med att beskriva processionens framkomst till templet. I samband med detta frågar Trundman om ett bylte som Jensen bär under armen och svaret blir att det är parentationen. Här understryks således talets skriftlighet och fysiska existens. Att det handlar om ett skrivet dokument som ska läsas upp poängteras vid ytterligare tillfällen, dels när Jensen uppmanar de församlade att blotta sina huvuden och låta honom ”läsa up den sång jag diktat har”, dels något senare när uppmärksamheten från åhörarna minskar:

”ni hör väl hvad jag läser?”¹⁵Parentationstalets skriftlighet står i motsats till Jensens infall och digressioner som ska framstå som improviserade. Avvikel- ser från den skrivna strukturen som ytterligare förstärks av den konkreta hyllningen av Bacchus – det vill säga drickandet – som hela tiden försiggår runt denna uppläsning.

Flera typer av skämt i Jensens tal bygger på vad som framställs som improviserade skämt och infall, vilka kan kopplas till 1600- och 1700-talens för- gängelseframställningar och mer specifikt gravdiktsretoriken. Ett exempel är de bildliga uttryck som Jensen omsätter i praktisk handling. Så inleder han fram- förandet med att be gudarna styrka hans tal, vilket ordensbröderna ser som en uppmaning till att ge honom något att dricka. När den dödes bild ska teck- nas, skickar Jensen härolderna efter kritor och börjar därefter att handgripli- gen skissa den dödes porträtt på brännvinspannan. Konkretiseringarna blir en drift med ett förlegat och slitet bildspråk, med ett föråldrat repertoartänkan- de, vilket då givetvis förutsatte att även publiken uppfattade de retoriska figu- rerna och bildspråket som klichéer. Det finns anledningar till att detta var aktuellt för såväl skalden som hans publik vid tidpunkten för Lundholmskapitlet.

Under 1760-talet ökade mängden tillfällesdikter, inte minst antalet gravdikter, både som tillfällestryck och i nyhetspressen. Dagstidningen etablerade sig under slutet av detta decennium i de två stora städerna. I Göteborg och senare även i Stockholm, fanns det flera tidningar som konkurrerade om läsarna och då även om texter att fylla sidorna med.¹⁶Vid tiden för Lundholmskapitlet fanns en aldrig tidigare skådad mängd gravdikter att läsa. Den direkta kopplingen till ett muntligt framförande i samband med jordfästningen blev genom tid- ningspublicerandet mindre uppenbar. Dikterna blev i vissa fall bedömda utifrån samma estetiska kriterier som annan poesi i pressen.¹⁷Där uppmärk- sammades och kritiserades tidigt den stereotypi i bildspråk och stilfigurer som inte var ett problem när dikterna främst framfördes muntligt, men som blev uppenbar när de upprepades vecka efter vecka i tidningarna.

(6)

Målningen av den döde hjälten ingår inte i det nedskrivna talet under Jen- sens arm. Det utgör istället en introduktion av ämnet och en ursäkt för parentatorns alkoholintag, vilket i sin tur smörjer Jensens retoriska maskine- ri inför den kommande uppgiften. Framförandet av det skrivna talet inleds med ett exordium där Lundholm placeras bland de mest framstående i orden:

Allons, nu mössan af och se min hjässa bar, Lät mig nu läsa up den sång jag diktat har!

Dans l’Ordre des Cochons, Messieurs, je vous assure Var Lundholm sans dispute une trés jolie figure;

Vraiment, Messieurs, oui, jolie & ça est vrai.

Hör Kempendahl, du står liksom et herrgårds-fä!

Kjör bränvinspannan fram til chorets lilla fenster,¹⁸

Tre rader är den enda delen av uppläsningen som är påvisbar. När Jensen återvänder till att beskriva den döde, efter ordergivningen till Kempendahl, sker det på svenska. Att den högtravande inledningen är författad på franska framstår som märkligt om det ska anspela på en seriös ordensparentation.

Ingenstans antyds att man skulle tala franska i Bacchi Orden. Det är endast här det spelar någon ceremoniell roll och frågan blir då varför Jensen använ- der språket. Ett svar är att raderna ska anspela på det akademiska äreminnet, en särskild genre som hade lanserats av den franska akademien ett decennium tidigare och som fick sitt genombrott i Sverige 1768. När Bellman skapade Lundholmskapitlet var genren således högaktuell inom de vittra kret- sarna och det måste ha varit en tacksamt att parodiera en typ av tal där en viktig funktion var att skänka evig ära åt stora män. Sven Delblanc under- stryker att det akademiska äreminnet syftade till panegyrik över den döde och att inte innehåller någon traditionell levnadsbeskrivning.¹⁹Efter Jensens inledande meningar på franska är det dock de klassisk-retoriska mönstren för traditionellt utformade gravdikter och gravtal som Bellman använder sig av och bygger upp skämt omkring. Det fortsatta personinriktade talet in specie kan, trots digressioner och avbrott, läsas enligt mönstret laus-luctus-consola- tio; hyllning av den döde, följt av sorg och saknad av den förlust som drab- bat de efterlevande och avslutningsvis tröst åt de sörjande och försäkran om att den dödes minne ska bevaras. De biografiska inslagen är omfattande men utformade för en bacchanalisk kontext. Häri ligger mycket av den fortsatta framställningens skämt och parodiska partier. Till skillnad mot i den kristna diskursen finns ingen strävan efter den hinsides tillvaron. Efter döden kommer man visserligen till de elyseiska fälten, men det är enbart en skugg-

(7)

tillvaro i anslutning till antika beskrivningar.²⁰ Att även den bacchanaliska gravdiktsframställningen ska föreställas vara nedskriven framgår som nämnts ovan av det uppfordrande utropet till ordensbröderna: ”ni hör väl hvad jag läser?” Detta följs av en snabb genomgång av Lundholms liv. Två uppgifter är av särskilt intresse här. Den första är Jensens konstaterande att tre fjärde- delar av Lundholms liv gick åt till att tjäna Bacchus, medan endast en fjär- dedel ägnades Fröja. Den andra är att han söp i stort sett fram till dödsögon- blicket. Ur ett bacchanaliskt perspektiv visar det då på ett trofast tjänande av guden. Det är också en parodisk variation på retorikhandböckernas angivna sökplatser för lovprisning, vilka utnyttjades flitigt av tillfällesdiktare. En del av hyllningen kunde där ägnas åt den dödas gudfruktighet, för att framhål- la hur stoisk hon hade varit i dödens ögonblick och hur tron på Gud förblev orubbad in i det sista. Parodin framstår i det fallet som genomskinlig. Det är svårare att se humorn i andra inslag i den avslutande delen av talet, även om den avslutande raden visar upp en tydlig drift med retoriska troper:

Sen alt försvann och rann, hvad skull han gjöra här?

Den stam afhuggas bör, som inga frukter bär.

Jag orkar intet mer om hans bedrifter sjunga;

Vältalighetens fält ej blomstrar på min tunga.²¹

Slutsatsen är ett kortfattat och osentimentalt konstaterande om att det var lika bra att Lundholm dog. Det är inte uppenbart om påståendet ska ses som del av det skrivna talet: att Jensen vid nedskrivandet skulle ha slutat med kon- staterade att motivationen inte längre fanns, eller om det är en del av ytterligare ett förment improviserat parti. Oavsett vilket är det tydligt att själva talet över Lundholm inte är någon utförlig historia och det som Jensen för- medlar – med undantag av de inledande franska fraserna – kan ses som en kortfattad variant av en gravdikt eller ett gravtal, uppbyggt enligt texttypens retoriska regler, om än med bacchanaliska förtecken.

Ett inslag som inte ska förstås som nedskrivet – utan framställs som byggt på inspiration och skapande i stunden – och som förekommer både före, under och efter talet är ett antal visioner som drabbar Jensen. De knyter an till repertoaren av litterära och mytologiska antika förlagor. I förhållande till talet utgör de digressioner, men med en visserligen svag men ändå enhetlig narrativ struktur. En inledande apostrofering av mytologiska gudar eller gestalter, i detta fall skaldekonstens beskyddare Apollon, var inte ovanlig i den seriösa gravdiktningen över framstående personer. Det var ett sätt att

(8)

knyta an till den klassiska traditionen och markera den dödes höga position och börd.²²Lundholm var ju också en riddare, om än en bacchanalisk sådan.

Efter Jensens inledande infall att måla Lundholms porträtt på brännvinspan- nan, följer sedan den första av totalt tre visioner:

Jag vill med pantherdjur en Bacchi vagn bespänna Och fauner sku omkring med nakna halsar ränna;

Där skall i Gudens famn helt ung min hjälte stå, Med eldröd bass-viol och gyldne stråka på.²³

Här förmedlas bilden av hur den döde blivit mottagen av guden i den hinsides tillvaron. Även här finns en parallellitet till och parodisk anspelning på ett av den traditionella gravdiktningens grepp för att trösta sörjande och hyl- la den döda: genom att beskriva hur himlens portar har öppnat sig för den dödas själ som då blivit upptagen i den himmelska skaran. Den andra visio- nära bilden ställer Jensen själv i centrum. I direkt tilltal av Apollo kommenteras den egna författarförmågan, som det inte förefaller finnas några begränsningar för. Den inspiration han har fått i flytande form har nu slagit till fullt ut. Utan minsta tvekan inför eventuell hybris, menar Jensen att hans kapacitet överglänser den romerska gudinnan för visdom och poesi, Miner- va, för att han kan ”[p]å dödlighetens fält frisera männskjohår”. Han påstår sig även kunna vända Medusas huvud i änglabild, samt tända en Damons hjärta med hjälp av endast en hårfläta.²⁴ Denna känsla håller, som nämnts ovan, inte i sig genom hela talet. Efter konstaterandet om den sinade inspi- rationen återkommer dock Jensens visionära kraft en sista gång, innan han tystnar för gott i parentationen. Jensen knyter då an till påståendet i perso- naliedelen om att tre fjärdedelar av Lundholms liv gick till bacchanalisk tjänst, medan en fjärdedel ägnades åt dyrkan av Venus. Framför Jensens ögon spelas ett kärleksmöte i pastoral sättning upp och han konstaterar själv att hänryckningen gör att han ser herden Tirsis och herdinnan Daphne i det grö- na. Här byter således den visionära kraften fokus och genre. Visserligen handlar det fortfarande om antika konnotationer, men pastoralen blir ändå en tredje litterär diskurs. Man kan då fråga sig varför den sista visionen av Lundholm som förmedlas till ordensbröderna gäller den dödes kärlekslycka med en kvinna istället för hur han tas emot av Bacchus och bjuds till en dionysisk fest. Denna problematik ges inget utrymme, utan kapitlet slutar med en kortfattad avrundning, där Lundholm uppmanas sova sött och den bacchanaliska festen börjar.

Det är inte bara ironin och parodierna som spretar åt olika håll i paren-

(9)

tationen över Lundholm. Det gäller även blandningen av skämt och allvar, vilket gör att Oxenstiernas beskrivning av tankegångarna som ”ömsom löj- liga, ömsom sublime” framstår som träffande.

Dödens förfärliga anlete och en orator på rymmen: Österman 1777

I parentationskapitlet över Österman från 1777 är det uppenbart att det över tid skedde stora förändringar i Bellmans sätt att arbeta med ordensfiktionen.

Afzelius inledande utsaga visar att det inte längre handlar om den typen av direkt humor som förekommer i Lundholmskapitlet. Här är syftet ett annat än att roa med parodier och burleska fylleskämt. Frågan blir varför denna ändring skett och vad syftet kan vara.

Det sena 60-talets ordensdiktning var en del av en kreativ period i Bell- mans litterära liv, där retoriska och poetiska grepp samt strukturer från seriö- sa och bacchanaliska stycken påverkade varandra. Det gäller inte minst leken med och den parodiska användningen av gravdiktningens retoriska struktur och dikttypens stelnade bildspråk i de tidiga Bacchi Orden-parentationerna.

Gunnar Hillbom har visat att Bellman under åren kring 1770 började se dik- tandet som en mer professionell sysselsättning, vilket återspeglas i den höga grad som alstren anpassades till publiken.²⁵ Detta nära band till framföran- det och de förväntningar som fanns, gäller givetvis även de sena Bacchi Orden-kapitlen. Det är tydligt att både förväntningar och skaldens eget syf- te med ordenskapitlen hade ändrats radikalt på åtta år. Det finns anledning att sätta just 1777 som en tidsgräns för ytterligare kursändring i Bellmans för- fattarskap, att han då börjar arbeta på att söka sig en position som seriös dik- tare och ta upp tävlan med officiellt erkända gustavianska författare.²⁶Det tog sig bland annat uttryck i ett experimenterande med att skriva dikter som anknöt till samtida litterära strömningar, exempelvis naturdiktningen och den sentimentala kyrkogårdsdiktningen.²⁷ En ytterligare orsak till föränd- ringen är att Bellman från mitten av 70-talet blev upptagen i flera ordnar och sällskap.²⁸I flera av dessa var han även ordensskald och kom där i kontakt med ceremonier, ordenstal och -sånger i seriösa sammanhang.²⁹ Bellmans bacchanaliska skapelser har inte mycket gemensamt med de omständliga och ofta dunkla ordensdikter som han skrev i ordenssammanhang under 1770- och 1780-talen, inte minst över döda ordensbröder. Ett kännetecknande drag för det organiserade sociala livet var den vänskapskultur man odlade. Den kanske inte överskred alla sociala gränser, men tilltalet och sorgeuttrycket, när

(10)

det var aktuellt, var personligt. Denna intima ton finns också i Trundmans beskrivning av Österman, men lyser med sin frånvaro i beskrivningen av Lundholm. Publiken hade förändrats, tillsammans med Bellmans egna ambitioner, vilket ledde till högre litterära anspråk och andra kulturella konnotationer, vilket även medförde ett nytt förhållande till det muntliga och det skriftliga. En förändring som får genomslag i Östermankapitlet, där Trund- man är huvudpersonen, inte parentatorn Jensen och där även de rituella och ceremoniella inslag är få.³⁰

Kapitlet kan delas in i tre större avsnitt. Det första är en utförlig monolog där ordensklockaren Trundman beskriver sin personliga sorg och saknad. Därefter följer en dialog mellan Trundman och Jensen, där den senare återger innehållet i parentationstalet. Det avbryts när processionen anlän- der. Trundman skyndar då upp för att ringa i klockorna och därpå följer det tredje mer omfattande avsnittet, som främst består av att Trundman ger en utförlig beskrivning av Dödens utseende och därefter brister ut i en betrak- telse över livets intighet när han betraktar den dödes kropp. När ordensbrö- derna sedan samlats runt kistan för att lyssna på Jensens tal, har denne gett sig iväg till krogen och övergett sina åtaganden. Innehållet i talet har dock Jensen återgett för Trundman. En effekt är att den formella, ceremoniella situationen saknas. Det indirekta återgivandet av talet gör att varken den retoriska formen eller stilistiska eller ordensspecifika utsmyckningar behö- ver återges. Det officiella, det rituella och ceremoniella, det vill säga det som mycket av humorn i talet över Lundholm kretsade kring, finns inte med när Jensen berättar för Trundman. Bellman har skapat en situation där lovpris- ningen och sorgen över den döde förmedlas i en intim ton från en vän till en annan. Jensen delger inte Trundman några utförliga utläggningar. Det är dock två bilder av den döde som först framställs, i den första vandrar han bland nymfer och gudar i ”den elyseiska parken”, långt från denna tillvaros bekymmer med arbete och skulder. Den hinsides tillvaro som beskrivs är alltså ett antikt dödsrike, med hjältarnas fält i centrum. Österman talar ock- så direkt till Jensen och skulle ha velat lyfta upp honom bland gudarna och satt honom på en stol för kejsare, för att dricka honom till. Även om det sedan följer en begränsad lovprisning, så mynnar Jensens beskrivning även i detta kapitel ut i ett hyllande av den egna poetiska förmågan. Det nya motivet förstärks av Trundman, som beskriver det han just har hör med föl- jande ord:

(11)

Kors den parentation, hvad den var stolt Seigneur!

Hvad var det ej för ord, så stolta och så klara, At knapt Apollo sjelf dem skulle bättre para!

Jag tycker ock jag ser, hvad afund och förtret Lär också möta dig som mången ann poet.³¹

Detta omdöme och varningen för omvärldens avundsjuka framstår dock som bortkastat för att uppmuntra Jensen, han är ju ordens skald utan konkur- rens. Däremot passar påståendena utmärkt som metakommentarer om Bell- mans egen diktning, inte minst med den mer seriösa satsningen att konkur- rera med de framstående gustavianska diktarna på deras eget område. Under förutsättning att man accepterar att Bellman spelade Jensen, så sker här ett överskridande mellan narrativa nivåer, i detta fall mellan den fiktionella ordensmiljön och den faktiska scen med åskådare där skådespelet framför- des. Det blir en skämtsam blinkning till åskådarna om skaldens faktiska tillvaro, dubbelexponerad på parentator Jensens situation och poetiska kapacitet.

Efter detta förhärligande av det egna litterära kunnandet, är det överras- kande nog inte Jensen står för de sublima och litterärt anspråksfulla partier- na. Det är istället Trundman som framför dessa. En inledande monolog och sång utgör en kontemplation över den egna dödligheten och den egna häl- sans och kroppens skröplighet. Han är krasslig, skröplig, darrar vid varje steg och hostar ständigt. Tillståndet konkretiseras i två led, först i förhållande till kärleken och sedan till drickandet. Det finns inget humoristiskt i beskrivningen och inte några positiva inslag, som i Jensens avslutande pastorala vision av Lundholms förhållande till kärleken. Tvärtom, från Fröjas vällust är Trundman utestängd: ”Med hosta, gikt och kramp i hufvud, ben och näf- var”.³² Bilden av den egna lekamens sönderfall och närheten till livets slut påminner om epistel 30, ”Drick ur ditt glas” från 1771.³³Bilden av den lung- sjuke Movitz ansikte är visserligen än mer detaljerad i sin realism, men där ges dock, på samma sätt som i Lundholmskapitlet, en bacchanalisk väg ut.

Mot Döden som står på tröskeln och slipar sitt svärd utbrister Fredman i en upprorisk slutstrof där en sista sup och en sista sång blir ett sätt att hålla Lie- mannen på avstånd. Något sådant finns inte i Trundmans monolog. Inte hel- ler den andra konkretionen av dennes situation, förhållandet till Bacchus, lämnar någon hjälp eller tröst. Visserligen anges vinets flod som det ställe där man tillfälligt kan glömma att ”Dödens lia blänker”, men i de avslutande tan- karna konstaterar Trundman att inte ens alkoholen ger lindring. Sjukdom, ålderdom, sorg och abstinens kan här inte botas med flaskans hjälp:

(12)

Men denna gom är stel, och detta bröst ej orkar – Knapt följer ögat mer den hand buteljen korkar;

Helt vårdslöst och med köld slår jag fullt glaset i, Och mig gör lika godt, om jag skull’ nykter bli.³⁴

Den bacchanaliska fiktionen är alltså inte lika genomförd här som i parentationen över Lundholm och det finns ett fundamentalt brott mot en av grundpelarna i dyrkan av Bacchus, att drickandet ger lindring och är värt att ägna sig åt. Avslutningen på monologen ägnas åt en hyllning av Österman som vän – helt i linje med hur ordensbröder lovprisades i seriösa gravdikter.

När Trundman åter tar till orden i slutet av parentationen är den egna sorgen som står i centrum för monologen, vid synen av den döde riddaren fram- manar en bild av Döden som håller fram en dödskalle för att påminna de församlade om livets förgänglighet. Bilden kan kopplas till 1600-talets memento mori-framställningar, men ska nog här ge mer samtida associatio- ner, med den detaljerat realistiska återgivningen som ett sätt att skapa en sublim sättning. Bilden av den Östermans lik ingår även den i denna beskrivning av vad naturen gör med kroppen efter dödens inträde:

Där ser du Dödens bild bland murkna ben och bårar Med lian hvälfd i skyn, med toma ögnehål.

Förmultnad visa fram en grånad hufvudskål, Beprydd med en peruk, hvars lockar sammanfäste I flera trinda hvarf blir maskars rof och näste.

[---]

[…] vår hjeltes min blir nästan ponceau-röd.

Men munnen däremot en gulblek olja blöder,

Hvars skurpna, matta glans den magra hakan göder…³⁵

Syftet att skapa rysningar hos åskådarna fungerar även över tid, vilket Afze- lius omdöme bär vittne om. De avslutande tre raderna i citatet når en när- mast naturalistisk återgivning av förruttnelsen. Det är också så långt man kan komma från de skämtsamheter som Jensens målning av Lundholms porträtt innehåller. Även Trundman tar upp drickandet när han erbjuder den döde en sup, men det ger ingen tröst till de levande och några bacchanaliska utläggningar följer inte uppmaningen. Istället avslutar Trundman med att säga att han inte orkar dricka mer, att Jensen ska ta hans flaska.

Trots att de båda parentationskapitlen utgör delar av Bacchi Orden, skil- jer de sig som synes radikalt åt. Det rör sig inte enbart om en skillnad i gra- der och typer av humor och parodi, här finns en fundamental skiljelinje. På

(13)

den ena sidan finns Lundholmkapitlets skämtande i dryckesvisans och dryck- eslagets anda, där den bacchanaliska kosmologin utgör grunden för många skämt. Skämt som uppenbarligen uppskattades av publiken. I detta ingick även parodier över tillfällesdiktningen, både dess retoriska mönster, bildspråk och talarens framförande. Att denna typ av humor var aktuell i slutet av 1760-talet kan kopplas till tillfällesdikternas allt större antal under dessa år och inte minst att de i allt större utsträckning förekom i skriftlig form i den framväxande nyhetspressen. På den andra sidan om skiljelinjen finns parentationen över Österman, som i delar knyter an till höglitterära strömningar som förankrar denna parentation och de tal som framförs i en skriftlig tradition utan samma direkta koppling till, eller samma behov av att relatera till eller bearbeta den kvardröjande muntligheten i form av den offentligt framförda vältaligheten som i Lundholmskapitlet. Om problematiken både med att nå fram till parentationstalet och med att genomföra det är en driv- kraft i framställningen i Lundholmskapitlet, så är det symptomatiskt för det sena kapitlet, att dess tal inte alls kommer till stånd. När man konstaterat att Jensen försvunnit och något tal inte kommer att kunna hållas, är inte stäm- ningen sådan att det finns några förväntningar på en parodisk uppvisning i den högre vältaligheten.

Noter

1 Denna text utgör en del av en större undersökning av gravdiktsretorik i Bellmans bacchanaliska diktning. Ett projekt till vilket Birgit och Gad Rausings Stiftelse för Humanistisk Forskning varit vänlig att bidra med medel.

2 De båda parentationerna finns tryckta i Carl Michael Bellman, Skrifter. Standardupplaga utgiven av Bellmanssällskapet IV Bacchi Orden, red. R. Ekholm m.fl., Stockholm 1932 (=SU IV), s. 34–61 och s. 193–208.

3 Walter J. Ong, Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet, sv. övers. L. Fyhr, G.D. Hansson och L. Perme, Göteborg 1990 (1982), s. 134.

4 Stina Hansson, Från Hercules till Swea. Den litterära textens förändringar, Skrifter utgivna vid Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 39, Göteborg 2000, s.

24f. Hansson hänvisar i not 12 till Ongs definition av ironibegreppet, vilket inte är iden- tiskt med den klassiska retorikens. Ong ser ironi som ett spel med betydelser, vilket ska- pas genom skriftlighetens distans till det talade ordet, särskilda kompositionsprinciper och speciella språkbruk. Se Ong, Muntlig och skriftlig kultur, s. 121.

5 Se Hansson, Från Hercules till Swea. Den litterära textens förändringar, s. 15–25 samt 94–100.

6 Se Stina Hansson, ”Repertoar och tradition. Till den teoretiska förståelsen av repertoar- diktningen och den romantiska ´litteraturrevolutionen’”, Edda 1993:1, s. 45–54. I Hans- son, Från Hercules till Swea. Den litterära textens förändringar, s. 88 framhålls Triewalds kritik av den ’poetiska stenografin’ via namnlistor ur repertoaren som Lucidor använde

(14)

sig av i sin gravdiktning.

7 Lars Lönnroth, ”Den växande scenen. En studie i Bellmans ’Bacchi Orden’”, Samlaren.

Tidskrift för litteraturhistorisk forskning 1967, samt kapitlet ”Bacchi orden”, Ljuva karne- val! Om Carl Michael Bellmans diktning, Stockholm 2005, s. 129–156. Nils Afzelius, ”Frö- jas Tempel och Spinnhuset”, Bellmansstudier 11, Stockholm 1952 [s. 87–110], s. 106–110.

Ordensdiktningens koppling till den franska genremässiga förlagan ”la comédie de vau- deville” diskuteras även i Carl Fehrmans Vin och flickor och Fredmans stråke. Bellman och visans vägar, Stockholm 1977, s. 88–97

8 Lars Lönnroth har visat att det sannolikt var delar av parentationen över Lundholm som Oxenstierna såg i Anders Lissanders hem på Barbara-dagen den 4:e december 1769. Se Lönnroth, ”Den växande scenen. En studie i Bellmans ’Bacchi Orden’”, s. 116, samt Lju- va karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning, s. 130f.

9 Citatet ur Oxenstiernas dagbok hämtat från Nils Afzelius, ”Bellman och Wallenberg”, Ny illustrerad svensk litteraturhistoria II, red. E. N. Tigerstedt, Stockholm 1956 [s. 249–300], s. 263.

10 Afzelius, ”Fröjas Tempel och Spinnhuset”, s. 107f.

11 Denna typ av avbrott förekommer särskilt i de tidiga ordenskapitlen, som kommenteras av Lönnroth i ”Den växande scenen. En studie i Bellmans ’Bacchi Orden’”, s. 108.

12 SU IV, s. 39

13 SU IV, s. 43, citat från s. 34.

14 SU IV, s. 50.

15 SU IV, s. 57.

16 Se Stefan Ekman, ’I skuggan af Din Graf, jag på min Lyra slår’ Carl Michael Bellmans dik- ter över döda i relation till dikttypens svenska tradition och funktion i nyhetspressen under sena- re delen av 1700-talet, Stockholm 2004, s. 103–110.

17 Ekman, ’I skuggan af Din Graf, jag på min Lyra slår’, s. 179–188.

18 SU IV, s. 57.

19 Sven Delblanc, Ära och minne. Studier kring ett motivkomplex i 1700-talets litteratur, Stock- holm 1965, s. 74, 93, samt 119–125. Lönnroth ser talet över Boursell, från februari 1769, som en parodi på traditionella, panegyriska åminnelsetal i Vetenskapsakademiens anda, där det parodiska ligger i avståndet mellan ”parentatorns höga ambitioner och den bränn- vinsdoftande verklighet som omger honom och de övriga fyllbultarna”. Se Lönnroth,

”Den växande scenen. En studie i Bellmans ’Bacchi Orden’”, s. 124, även 2005, s. 144ff samt 152. Lundholmskapitlets korta passage framstår mer som en parodi av det akademiska äreminnet, vilket även användandet av franskan skulle indikera.

20 Synen på den Bellmans bacchanaliska värld som en sekt där de kristna värdena vänts upp och ner, presenteras i Bo Nordstrands ”Exkurs: mytologin i Fredmans epistlar”, Bellman och Bacchus. Genrestudier i Bellmans tidiga dryckesvisor och ordenskapitel samt i Fredmans epistlar, Lund 1973, s. 192–199.

21 SU IV, s. 58. Nu tar inte Jensens tal helt slut med dessa ord. Han fortsätter ännu ett dus- sin rader, med att beskriva Lundholms klädsel och peruk, samt avslutar med hur denne i sin ungdom blev förälskad, men också bedragen.

22 Jensens visioner är inte är kopplade till en utpräglad dionysisk kult, utan parodierar det gängse, äldre mytologiska mönstret. Som i Lucidors dikter över adelspersoner från sena- re delen av 1600-talet. Se t.ex. Stina Hansson, ”Bröllopslägrets skald och bårens” En studie i Lucidors tillfällesdiktning, Göteborg 1975, s. 98f. eller ”Gudar, repertoar och svenskhet”, Gudar på jorden. Festskrift till Lars Lönnroth, red. S. Hansson och M. Malm, Stockholm/

Stehag 2000 [s. 403–414], s. 407ff.

(15)

23 SU IV, s. 55–56.

24 SU IV, s. 56.

25 Gunnar Hillbom, Kring källorna till Bellmans ungdomsdiktning, Kungl. Vitterhets Histo- rie och Antikvitets Akademien. Bellmanssällskapet. Filologiskt arkiv 23, s. 10.

26 Tanken om en ny, mer seriös riktning på Bellmans diktning från de senare åren av 1700- talet finns t.ex. framförd i Nils Afzelius, Myt och bild. Studier i Bellmans dikt, 2. omarbet.

uppl., Stockholm (1945) 1964, s. 90ff., 97, eller Lars Lönnroth, ”Bacchi Tempel and Bell- man’s ’Poetic Enthusiasm’”, Scandinavian Studies 1972:3 [s. 410–438], s. 410.

27 Den engelska sentimentala kyrkogårdsdiktningen, dess introduktion i Sverige samt kopp- lingar till Bellmans diktning, diskuteras utförligt i Carl Fehrman, Kyrkogårdsromantik. Stu- dier i engelsk och svensk 1700-talsdiktning, Skrifter utgivna av Vetenskaps-Societeten i Lund 43, Lund 1954.

28 Se Torkel Stålmarck, Bellman i verkligheten. Familjeliv, sällskapsliv, konstnärsliv, Stockholm 2000, s. 147. Bellman blir medlem i Frimurarorden 1775, men stiger inte över de inledande graderna. Året efter är han med och bildar Augusti Orden, en rojalistisk organisation skapad till minnet av Gustaf III:s statskupp. Bellman blir upptagen i Timmermansorden 1778, Par Bricole 1779 och i Arla Coldinuorden 1786. Utöver detta figurerar han i mer löst sammansatta sällskap av klubbkaraktär, med namn som Södra Bataljonen och Kungs- holmsklubben. Se Ekman, ’I skuggan af Din Graf, jag på min Lyra slår’, s. 241, samt s. 298 om källorna till uppgifterna om Bellmans medlemskap och inträde i de olika ordnarna och sällskapen.

29 Bellman hade titeln ”ordensskald” i Par Bricole och var även talesman för Augusti Orden, enligt egen utsaga i ett brev till C.C. Gjörwell, återgivet i Carl Michael Bellman, Skrifter.

Standardupplaga utgiven av Bellmanssällskapet VIII Dikter till Gustaf III och konungahuset, red. O. Byström, Stockholm 1942, kommentardelen s. 45.

30 Lönnroth betecknar de senare ordensdikternas framställningsform som att gestalterna beskriver vad de ser, i stället för att visa det i handling. Lönnroth, ”Den växande scenen.

En studie i Bellmans ’Bacchi Orden’”, s. 147.

31 SU IV, s. 203 32 SU IV, s. 195

30 Datering efter Gunnar Hillbom, ”Kommentarer till enskilda epistlar” i Carl Michael Bell- man, Fredmans epistlar 2. Musiken och kommentarer, textred. G. Hillbom, melodired. J.

Massengale, Stockholm 1990 [s. 111–356], s. 222 och 227 34 SU IV, s. 195.

35 Trundmans avslutande monolog finns i SU IV, s. 204f. Citatet från s. 205.