Psykologiska faktorers samband med förbättring i fysisk förmåga under gruppgympa

Examensarbete, 30 hp

Psykologprogrammet, Psykologprogrammet med inriktning mot idrott 300 hp VT 2021

Handledare: Guy Madison

PSYKOLOGISKA

FAKTORERS SAMBAND MED FÖRBÄTTRING I FYSISK

FÖRMÅGA UNDER GRUPPGYMPA

Ellen Eidenert, Jonas Åsbrink

Vi vill ge ett stort tack till Guy Madison och den tid han har gett oss. Han har funnits där oavsett tidpunkt och bidragit med insikt samt kunskap. Med snabba svar, konstruktiv feedback och ett stort engagemang har han hjälpt oss göra detta möjligt. Vi vill även tacka Jeong Jin Yu för hans tålamod och för hans hjälp med diverse statistiska dilemman.

Sammanfattning

Fysisk inaktivitet är ett växande problem ur folkhälsosynpunkt. Världshälsoorganisationen rekommenderar minst 3 timmars måttlig fysisk aktivitet per vecka för ökad hälsa och fysisk förmåga. Gruppträningspass där man rör sig till musik är en populär träningsform, särskilt för mindre aktiva personer eller de som börjar träna efter att ha varit inaktiva. Det är därför intressant att förstå hur sådan träning bör utformas för att ge störst förbättring på fysisk förmåga. Här undersöker vi hur musikgympa förbättrar fysisk förmåga hos otränade personer, och i vilken mån denna förbättring korrelerar med ett antal psykologiska faktorer relaterade till den fysiska aktiviteten. 110 personer genomförde ett testbatteri som omfattade kondition, styrka, och flexibilitet före och efter elva veckors gruppgympa två gånger i veckan. De psykologiska faktorerna omfattade deras upplevelser av ansträngning, flow, smärta, välbefinnande under träningspassen och deras uppfattning om instruktörerna. Deltagarnas fysiska förmåga förbättrades, men förbättringen var endast svagt och icke statistiskt signifikant korrelerad med de psykologiska faktorerna.

Nyckelord: Fysisk förmåga, fysisk aktivitet, gruppträning, hälsa, stillasittande livsstil, psykologiska determinanter

Abstract

Physical inactivity is a growing problem from a public health point of view. The World Health Organization recommends at least 3 hours of moderate-intensity aerobic physical activity weekly to increase health benefits and physical fitness. Group workouts where you move to music are a popular form of exercise, especially for less active people or those who start exercising after previously being inactive. Therefore, it is interesting to understand how such training should be designed to give the greatest effect on physical fitness. In this study we examine how music exercise improves physical fitness in sedentary people, and to what extent this improvement correlates with a number of psychological factors related to physical activity. 110 people completed a test battery that tested fitness, strength, and flexibility before and after eleven weeks of group exercise twice a week. The psychological factors were their experienced exertion, flow, pain, well- being during the workouts, as well as their perception of the instructors. Physical fitness increased, but the increase was only weakly- and non-significantly correlated with the psychological factors.

Keywords: Physical fitness, physical activity, group training, health, sedentary lifestyle, psychological determinants

Psykologiska faktorers samband med förbättring i fysisk förmåga under gruppgympa Fysisk aktivitet är viktig för en god hälsa. Högre mängd fysisk aktivitet är korrelerat med bättre kognition, sömn, livskvalitet och innebär lägre risk för kardiovaskulära sjukdomar, typ-2 diabetes, cancersjukdomar, demens, depression och ångest, med mera (U.S. Department of Health and Human Services, 2018a).

Världshälsoorganisationen (2020) rekommenderar regelbunden fysisk aktivitet för alla människor. För att den fysiska aktiviteten ska ge goda positiva hälsoeffekter rekommenderas friska vuxna att utföra minst 150-300 minuters måttlig-intensiv aerobisk fysisk aktivitet, eller 75- 150 minuter kraftig-intensiv aerobisk fysisk aktivitet varje vecka. För ytterligare hälsoeffekter rekommenderas vuxna personer att under två eller fler dagar i veckan göra muskelstärkande aktiviteter som involverar alla stora muskelgrupper.

Trots att många länder har rekommendationer för att öka fysisk aktivitet och minska stillasittande beteenden på nationell nivå har dessa riktlinjer endast låg eller måttlig effekt (Klepac, 2020). Fler stillasittande yrken och den tekniska utvecklingen i samhället bidrar till förändringar i beteendemönster som innebär mindre fysisk aktivitet och mer stillasittande (WHO, 2020; Brownson et al., 2005). Världshälsoorganisationen (2020) definierar fysisk inaktivitet som en grad av fysisk aktivitet som inte når upp till de rekommenderade nivåerna för fysisk aktivitet.

Guthold et al. (2018) hävdar att mer än en fjärdedel av världens befolkning år 2016 var inaktiva.

Inaktiviteten var dubbelt så hög i höginkomstländer i jämförelse med låginkomstländer, vilket kan förklaras av höginkomstländernas fler stillasittande yrken och motoriserade transportmedel. I både höginkomst- och låginkomstländer är inaktiviteten även högre bland kvinnor. Kulturella normer, traditionella roller, bristande socialt- och samhälleligt stöd bidrar till denna könsskillnad i fysisk aktivitet (Guthold et al., 2018).

Världshälsoorganisationen (2020) har som mål med Global action plan on physical activity 2018 - 2030 att reducera den fysiska inaktiviteten med 15% till år 2030. Anledningarna till att vi människor bör röra på oss i större grad är flerfaldiga, fysisk inaktivitet har negativ inverkan på vår mentala hälsa och livskvalitet samt är en ledande riskfaktor för att utveckla icke- smittsamma sjukdomar (Guthold et al., 2018). Vuxna behöver därför begränsa sitt stillasittande och istället ersätta det med lätt till mer ansträngande fysisk aktivitet (WHO, 2020).

Hur vi ska få människor att börja röra på sig mer är inte självklart. Trots att fysisk

aktivitet anses vara en av de viktigaste livsstilsfaktorerna för att bibehålla god hälsa i högre ålder så sjunker oftast mängden fysisk aktivitet med stigande ålder (Windle, 2014). Människors

intention till att vara fysiskt aktiv och beteenden kopplade till fysisk aktivitet påverkas till stor del av psykologiska faktorer (Cortis et al., 2017). Hinder som kommer emellan för människor att röra på sig i större utsträckning kan se olika ut. Det kan bland annat vara att personen uppfattar sin hälsa som dålig, är rädd för att skada sig, har bristande självförtroende i fysisk förmåga, tidsbrist, ekonomi, närhet till gymfacilitet och avsaknad av träningspartner (Giles-Corti & Donovan, 2002;

O'Donovan et al., 2010; Windle, 2014). Personer som upplever att de har låg fysisk kompetens och lågt självförtroende har mindre sannolikhet att ägna sig åt fysisk aktivitet (O'Donovan et al., 2010). I forskning vill man skilja på vad som får människor att göra beteendeförändringen att börja träna mot att fortsätta träna, vilket vanligtvis definieras som att träna mer än sex månader (Howlett et al., 2019). Interventioner som att sätta hälsorelaterade mål och skapa socialt stöd har visat sig vara effektiva för att främja beteendeförändring och ihållande beteendeförändring över tid (Howlett et al., 2019).

Estabrooks et al. (2012) menar att träning i grupp kan öka motivationen att vara fysiskt aktiv och att göra en beteendeförändring gällande träning. Människor har sedan länge varit benägna att träna tillsammans, till exempel i idrottslag, militärträning, aerobics- och

promenadgrupper. Skillnader mellan gruppträning och individuell träning har visats sig vara att personer som tränade i grupp i större utsträckning fortsatt vara fysiskt aktiva 6 månader efter att deras träningsprogram var avslutat (Estabrooks et al., 2012). Harden et al. (2015) menar att gruppbaserade träningsprogram ökar fysisk aktivitet genom att de bidrar till en upplevelse av sammanhållning, som i sin tur leder till större och fortsatt deltagande. De menar vidare att det finns en forskningslucka i vilka interventioner och mekanismer som gör gruppträning effektiv.

Gruppträning har visat sig ge socialt stöd, skapa ett behov av tillhörighet, gynna vänlig

tävlingsinriktning inom gruppen, och verkar ha motiverande effekter för individen. Gruppträning verkar således vara en lovande träningsform för att få stillasittande att påbörja en

beteendeförändring gällande träning (Harden et al., 2015).

Hittills har fysisk aktivitet och faktorer kopplade till fysisk aktivitet beskrivits i generella drag. Mer specifikt definieras fysisk aktivitet som en kroppslig rörelse producerad av

skelettmuskler som kräver energiförbrukning (WHO, 2020). Fysisk aktivitet beskriver både frekvens, varaktighet och intensitet av träning. Fysisk aktivitet ökar vår fysiska förmåga (U.S.

Department of Health and Human Services, 2018a).

Det är viktigt att skilja på fysisk aktivitet och fysisk förmåga. Fysisk förmåga syftar på kardiorespiratorisk- och muskulär förmåga (WHO, 2020). Fysisk förmåga kan delas upp i flera mindre komponenter, närmare bestämt kardiorespiratorisk kondition, muskuloskeletal hälsa, flexibilitet, balans och snabbhet i rörlighet (U.S. Department of Health and Human Services, 2018a). Fysisk förmåga beskrivs som en sammansättning attribut som människan har eller kan uppnå som relaterar till förmågan att vara fysiskt aktiv och innefattar färdighets-, hälsorelaterade och fysiologiska komponenter (Centers for Disease Control and Prevention, 2021). Det är ett fysiologiskt attribut som påverkar hur personen kan utföra muskeldrivet arbete och i allmänhet röra på sig, exempelvis hur väl personen kan springa, utföra hushållsarbete, gå i trappor samt lyfta tunga föremål. Fysisk förmåga är avgörande för individens förmåga att utföra dagliga aktiviteter och är även väsentligt ur ett folkhälsoperspektiv (U.S. Department of Health and Human Services, 2018b). Både fysisk aktivitet och fysisk förmåga främjar hälsa och är relaterade till varandra (U.S. Department of Health and Human Services, 2018a). Fysisk aktivitet och fysisk förmåga har ett positivt samband: När den fysiska aktiviteten ökar i duration, intensitet och frekvens så ökar även den fysiska förmågan (Caspersen et al., 1985). Även om det finns ett tydligt positivt samband mellan fysisk aktivitet och fysisk förmåga förstås de bäst som självständiga begrepp (U.S. Department of Health and Human Services, 2018b). Den

hälsofrämjande effekten av fysisk aktivitet verkar endast delvis bero på att fysisk aktivitet också påverkar den fysiska förmågan, det vill säga att vara fysiskt aktiv är hälsofrämjande i sig själv, oavsett förbättring i fysiska förmågan.

Åstrand et al. (2003) menar att det finns en hel del variation i hur individer presterar gällande fysiska förmåga. Detta kan till viss del förklaras av biologiska och genetiska skillnader, därför bör individuella skillnader tas hänsyn till i studier av fysisk förmåga. Goda individuella förutsättningar spelar alltså roll för hur väl en person kan prestera fysiologiskt, exempelvis på tävlingar/mästerskap. Andra faktorer spelar också in i detta, såsom teknik och psykologiska faktorer som påverkar prestationen både negativt och positivt.

Psykologiska faktorer

För att få människor att träna och vara mer fysiskt aktiva riktar sig i dagsläget många interventioner mot kognitiva konstrukt (Ekkekakis et al., 2021). Exempel på sådana

interventioner är att utbilda människor i hälsoeffekterna av att röra på sig och konsekvenserna av stillasittande beteenden, att stötta människors självförtroende och ändra människors upplevelse av deras barriärer mot fysisk aktivitet. Interventioner kan även vara riktade mot att öka det sociala stödet för fysisk aktivitet genom förebilder, stötta människors autonomi och kompetens, och stödja människors självreglering genom att bidra till att sätta upp hälsomål. Det har dock visat sig att dessa kognitivt riktade interventioner endast har liten effekt på beteendeförändring (Knittle, 2018). Att kognitiva konstrukt endast förklarar en liten del av beteendeförändring i samband med träning har ökat intresset för affekters roll för fysisk aktivitet (Ekkekakis et al., 2021).

Ekkekakis et al. (2021) konstaterar att affektiva responser till träning och fysisk aktivitet har en bipolär karaktär. Antingen upplever personen positiv valens, pleasure (välbehag) i

samband med fysisk aktivitet eller negativ valens, displeasure (obehag). Vidare kan fysisk aktivitet ge hög arousal eller låg arousal, dvs. ge en hög eller låg stressrespons. För den som tränar läggs den affektiva upplevelsen av träningen på minnet och kommer påverka hur personen förhåller sig till att träna igen. Träning som ger upphov till välbehag får individen att närma sig träningssituationer igen och vice versa för träning som ger obehag. Upprepade upplevelser av välbehag vid fysisk aktivitet skulle alltså resultera i att människor tränar mer och oftare, då de kopplar fysisk aktivitet till positiva affektiva upplevelser. Affektiva upplevelser av fysisk

aktivitet karaktäriseras av fyra olika mönster av positiv- eller negativ affektiv valens. Dessa fyra mönster är individens upplevelse av leda kontra variation i träningen, upplevelsen av

inkompetens eller kompetens, upplevelsen av en stödjande eller en underminerande socialt kontext, samt om individen upplever positiva kontra negativa fysiologiska sensationer i kroppen i samband med träningen. Exempel på den sociala kontextens inverkan är om personen trivs eller vantrivs med gruppen som personen tränar med, eller huruvida träningsledaren är stödjande eller kritisk. Exempel på kroppsliga sensationer är om personen får förstärkt kardiorespiratorisk kondition och muskelstyrka, upplever minskad smärta och trötthet, samt ökad rörelseförmåga.

Kwan och Bryan (2010) fann att en positiv affektiv respons under ett träningspass var korrelerat med att rapportera mer tilltro till sin egen förmåga och starkare avsikt att träna. Vidare resonerar de att positiv affektiv respons under ett träningspass kan vara en viktig prediktor för fortsatt träning över lång tid. Kwan och Bryan (2010) uttalade sig inte om kausalitet i sambandet mellan positiv affekt, träning, och motivation till att träna, det vill säga huruvida den positiva affekten leder till ökad motivation till träning eller vice versa.

Den affektiva responsen under eller direkt efter fysisk aktivitet har visat sig bero på intensiteten av träningen (Ekkekakis et al., 2004). Ventilatorisk tröskel (VT) antas vara en nyckel för att avgöra träningsintensitet. VT syftar på när individens andningsfrekvens är snabbare än kroppens förmåga att ta tillvara på syret och kan uppskatta övergången mellan lågintensiv- (aerobisk) och högintensiv (anaerobisk) träning. På en nästan universal nivå verkar högintensiv träning som överstiger personers VT skapa negativ affektiv valens, vilket i sin tur skulle öka risken för avhopp från träningsprogrammet. Om personer överstiger VT så har deras träningspuls och deras upplevda ansträngning (Borg 6-20) en negativ korrelation med deras självskattade affektiva valens. Personernas affektiva valens skulle alltså kunna vara en viktig markör för att optimera effekterna av träningen genom att hjälpa personer som tränar att självreglera

träningsintensitet och göra den mer njutbar, och hjälpa personerna förstå när de överstiger VT.

För att reglera träningsintensitet är skalan Borg 6 - 20 (rated perceived exertion, RPE) på upplevd ansträngning användbar. Denna skala har 15 steg, av vilka nio har verbala beskrivningar (t.ex. “Mycket lätt”, “extremt ansträngande”). Genom RPE kan personer reglera träningsintensitet i en träningskontext utifrån sin egna individuella förmåga, utan behovet av fysiologiska tester för att konstatera var gränsen för denna individuella förmåga är, och visar att positiva effekter på fysisk förmåga finns både för grupper som instruerats att träna på en nivå av RPE 13 och RPE 15 (Parfitt et al., 2015). Denna effekt bibehölls dock endast för gruppen som tränade på RPE 13, vilket Parfitt et al. (2015) förklarar genom att de affektiva responserna vid träningen hade mer positiv valens för denna grupp. Den positiva valensen resulterade i en mer positiv

träningsupplevelse samt en högre känsla av kompetens än för personerna som tränade på en nivå av RPE 15. De som tränade på en nivå av RPE 15 hade en högre grad av bortfall och lägre närvaro. Hur ansträngande personer upplever träningen har därför en inverkan på träningseffekt och träningsupplevelse vid fysisk aktivitet.

Jackman et al., (2019) beskriver flow som ett psykologiskt tillstånd där personer blir helt uppslukade av aktiviteten de utför samtidigt som de har en känsla av djupare kontroll. Flow är korrelerat med flertalet positiva effekter såsom mer positivt engagemang för träning och återhämtning efter träningspass. Vidare verkar flow vara negativt korrelerat med fysisk utmattning. En persons upplevelse av flow under ett träningspass kan därför ha effekter på personens utveckling av fysisk förmåga, även om kausala samband inte kan avgöras mellan upplevelsen av flow och de positiva träningseffekterna. Anledningen att personer upplevde mindre flow verkade höra ihop med smärta och för hög svårighetsnivå på träningen.

Förutom att smärta minskar upplevelsen av flow visar Meade et al. (2021) att smärta även påverkar hur mycket personer deltar i träning. Smärta i samband med träning skapar ångest för personer, ångest som i sin tur ledde till att de undvek träningsaktivitet eller blev tveksamma till att fullfölja sina dagliga träning. Även om personerna var medvetna om att smärta ofta följer på träning var de osäkra på vad smärtan de upplevde representerade, om det innebar att de kunde fortsätta träna eller borde låta kroppen vila. Den negativa förstärkning smärta kan innebära i samband med träningssammanhang kan få personer att inte vilja träna igen (Ekkekakis, 2009).

Att träna tillsammans i grupp med en instruktör vars ledarskapsstil var engagerad, positiv och stöttande har visats leda till ökad uppskattning av träningen (Fox et al., 2000; Raedeke, 2007). Instruktörskvalitéter som ökar gruppdeltagarnas intention att vara kvar i träningsgruppen är om instruktören anses vara motiverande och bra på att bemöta deltagarens psykologiska behov, specifikt autonomi och känslan av att kunna relatera till sin instruktör (Ntoumanis et al., 2017).

Effektiva egenskaper hos en gruppträningsinstruktör har visat sig vara färdigheter i att ge bra feedback, demonstrering av trovärdig kunskap och god teknik gällande fysisk aktivitet (Harden et al., 2015).

Det finns åtskilligt empiriskt stöd för att psykologiska faktorer påverkar fysisk aktivitet (Cortis et al., 2017). Bland annat verkar positiva affekter under träningspasset, en hög grad av upplevd flow samt en positiv instruktörsstil positivt korrelera med fysisk aktivitet (Cortis et al., 2017; Fox et al., 2000; Jackman et al., 2019). Cortis et al. (2017) påpekar att mer forskning behövs på hur psykologiska faktorer påverkar beteenden relaterade till fysisk aktivitet. Vidare är det oklart om psykologiska faktorer relaterade till fysisk aktivitet påverkar fysisk förmåga.

Gruppträningspass med musik är en populär träningsform, särskilt för mindre aktiva personer eller sådana som börjar träna efter att ha varit inaktiva (Madison et al., 2013). Därför är det relevant att undersöka vilka psykologiska faktorer som påverkar hur mycket träningsdeltagare förbättrar sin fysisk förmåga vid sådan träning, vilket är syftet med denna studie.

Studiens övergripande fråga är hur gruppgympa till musik bör utformas för att ge störst effekt och för att ge effekt för alla otränade deltagare. För att få indikationer om detta undersöker vi sambanden mellan träningseffekter och ett antal psykologiska faktorer, i form av upplevelser som deltagarna rapporterat i samband med träningen. Träningseffekterna utgörs av förändring i fysisk förmåga, närmare bestämt kardiorespiratorisk kondition, maximal lyftstyrka, mobilitet och balans. Dessa har valts då de överensstämmer med hur fysisk förmåga definierats av U.S.

Department of Health and Human Services (2018a). De psykologiska faktorerna utgörs av deltagarnas åsikt om instruktören, deltagarnas upplevelse av flow under träningspasset,

välbefinnande under träning, smärta relaterad till träningen, och upplevd ansträngning. Åsikt om instruktören utgick från deltagarens uppfattning om huruvida instruktören driver på deltagaren för hårt respektive för lite och inte kunde anpassa träningen till deltagarens behov.

Studiens hypoteser är (1) Förbättrad fysiska förmåga är negativt korrelerad med deltagarnas åsikt om instruktören (2) Förbättrad fysisk förmåga är positivt korrelerad med deltagarnas upplevelse av flow. (3) Förbättrad fysisk förmåga är negativt korrelerad med deltagarnas upplevelse av smärta. (4) Förbättrad fysisk förmåga är positivt korrelerad med deltagarnas välbefinnande under träning. (5) Förbättrad fysisk förmåga är positivt korrelerad med deltagarnas upplevda ansträngning.

Metod Deltagare

Studiens deltagare bestod av anställda på Umeå universitet samt Norrlands

universitetssjukhus, som rekryterades via annonser och mejllistor. För att få delta i studien krävdes det att deltagaren var frisk, mellan 18 och 67 år gammal, ville delta i musikgympa under 11 veckors tid och hade en stillasittande livsstil. Deltagare ansökte via en online-enkät, där de fick information om studien och fick besvara frågor om medicinska problem samt deras nivå och typ av fysisk aktivitet. Exklusionskriterier var kronisk smärta eller sjukdom, allt för hög fysisk aktivitet och att de hade svårt att delta i musikgympans sessioner, exempelvis på grund av arbetsscheman. Deltagarna fick inte ha varit mer än måttligt fysiskt aktiva oftare än en gång i veckan det senaste året. Av 206 som ansökte valdes utifrån exklusionskriterierna 146 deltagare, 123 kvinnor och 23 män. För att deltagaren skulle bli inkluderad i analysen krävdes det att hen deltagit i minst ett träningspass. Deltagare som inte närvarat någon gång exkluderades från analysen, då de inte kunde ha göra någon förändring i fysisk förmåga. Av dessa 146 deltagare genomförde 110 både pre- och posttesterna, och dessa ingår i de följande analyserna, vilket innebär ett bortfall på 25%. Deltagarna gav skriftligt samtycke innan studien inleddes.

Design

Denna interventionsstudie mäter fysisk förmåga före och efter 11 veckors musikgympa, och innehåller även en manipulation av musikens innehåll som oberoende mellan-

personsvariabel. Deltagarna randomiserades till fyra grupper, som fick höra musik med mer eller mindre information, vilket dock inte hade någon effekt på fysisk förmåga (Madison et al., 2013).

Ingen av de psykologiska faktorerna har systematiskt manipulerats, och denna studie utgör därför en korrelationsdesign som beaktar sambanden mellan å ena sidan förändring i fysisk förmåga (posttest - pretest) och å andra sidan spontant varierande psykologiska faktorer. Bivariata Pearson-korrelationer utfördes för att undersöka sambanden mellan de psykologiska faktorerna

och förändring i fysisk förmåga. För att vidare undersöka dessa samband utfördes ett antal hierarkiska multipla regressionsanalyser för att se hur de psykologiska faktorerna predicerar skillnaden i fysisk förmåga.

Procedur

Deltagarna tränade två gånger i veckan på given veckodag på en träningsanläggning i Umeå, uppdelade i fyra grupper. Fyra fysioterapeuter med flerårig erfarenhet av att leda musikgympa ledde träningen, efter att ha repeterat träningsprogrammet tillsammans.

Fysioterapeuterna roterade mellan grupperna. All träning skedde synkroniserat till musik och deltagarna kunde påverka träningsintensiteten genom att ta i olika mycket. Instruktörerna uppmuntrade deltagarna att ta i och välja belastningar som gav muskeltrötthet efter 15-16 repetitioner. Deltagarna ombads att öka belastningen under de 11 veckornas gång. Deltagarna fick själva välja ut vikter från vägghyllorna (1-10 kg vikter) till styrkeövningarna. En

träningssession bestod av 10 minuter uppvärmning åtföljd av 50 minuters träning indelat i tre block med styrke- flexibilitets-, och kardiovaskulära övningar, bland vilka även mobilitets- och bålfokuserade övningar fanns med. Deltagarna instruerades att genomföra lågintensiva övningar under de första sessionerna för att motverka skador, eftersom de inte varit fysiskt aktiva på länge.

De kardiovaskulära övningarna bestod av exempelvis jogging och utfallssteg. Styrkeövningarna bestod av knäböj, situps, höftlyft, planka och sidplankan, hantel-, barbell-, dumbbellövningar samt armhävningar. Övningarna var utformade för att öka både funktionell styrka och bålstyrka.

Mobilitetsövningarna var utformade för att öka flexibilitet och stabilitet, till exempel gående quadriceps stretch och utfallssteg bakåt.

Studiens fysiska och psykologiska faktorer mättes vid olika tillfällen. (1) Fysiska pre- och posttester mättes innan och efter träningsperioden, (2) upplevd ansträngning (RPE enligt

Borgskalan) mättes efter varje träningspass, och (3) psykologiska faktorer mättes vid några

enstaka tillfällen i samband med träningssessionerna, med målet att alla deltagare skulle svara på varje instrument även om de var frånvarande ibland. Flera självskattningsinstrument

konstruerades specifikt för denna studie, vilket beskrivs nedan. Information om deltagare, resultat från pre- och post mätningarna av fysisk förmåga samt svar på självskattningarna kodades om och anonymiserades.

Fysisk förmåga

Utfallsmåtten utgörs av differensen mellan pre- och posttestet för varje fysisk förmåga.

Dessa var skillnader i kardiorespiratorisk kondition, maximal isometrisk lyftstyrka, flexibilitet och balans innan respektive efter den 11 veckor långa träningsperioden. De fysiska pretesterna genomfördes cirka tre veckor innan träningsperiodens start och efter-testerna genomfördes cirka två veckor efter avslut. Deltagaren fick inte dagen före mätningen ha utfört tung fysiskt

belastande träning eller under de senaste tre timmarna innan mätningen ha rökt, ätit eller druckit koffeinhaltiga drycker. Vid före-mätningen ställdes också frågor om kardiovaskulära problem och muskelproblem som skulle kunna försämra deltagarens träningskapacitet. Testerna skedde i samma ordning för alla deltagare.

Syreupptagningsförmåga

Först genomfördes ett cykel-ergometer-test med en Monark 818E för att beräkna maximal syreupptagningsförmåga (VO₂max) i liter per minut (l/min) och kontrollerat för vikt (ml/kg x min). När deltagarens hjärtfrekvens hållit sig stabil under tre minuter så ökades wattbelastningen. I slutet av varje testminut registrerades deltagarens hjärtfrekvens, liksom en bedömning av deltagarens upplevda ansträngning (RPE) med hjälp av 6–20 Borg-skalan. För en mer detaljerad beskrivning av testet se Åstrand et al. (2003). Hjärtfrekvens mättes med en Polar Sport tester (Polar Electro, Kempele, Finland). Testet avslutades om deltagarens hjärtfrekvens översteg 75% av det åldersanpassade förutspådda maximumvärdet, om deltagaren skattade >16 på Borg-skalan, eller om testhållaren uppfattade att deltagaren inte ska fortsätta på grund av obehag. Watt-värdet ökades på och nästa fas inleddes om deltagaren inte nådde dessa kriterier för att avsluta testet.

Maximal isometrisk lyftstyrka

Lyftstyrka mättes med tvåhandslyft. Deltagaren står med neutral ländrygg på en platta och drar ett handtag från knähöjd rakt uppåt. Kraften mättes med en spänningsmåttdynamometer och högsta resultatet av två försök registrerades.

Flexibilitet

Flexibilitet mättes med Selective Functional Movement Assessment (Functional movement systems, 2012). Detta test består av sju helkroppsrörelser, varav fyra utförs med rotation åt både höger och vänster, vilket blir elva rörelser totalt. SFMA är utformat för att identifiera möjliga funktionsrubbningar och består av rörelserna flexion och extension av ryggraden, rotation i höft och ländrygg, stående på ett ben, knäböj med armar ovanför huvudet, sträckning mot motsatt skulderblad bakom ryggen samt över huvudet. Korrekt utförda utan smärta ger varje rörelse en poäng, vilket innebär att maxresultatet är elva poäng.

Balans

Stående balans mättes genom att deltagaren står på ett ben stödjande mot vaden medan den långsamt vrider huvudet från sida till sida. Deltagaren får välja vilket ben att stå på, och resultatet är tiden i sekunder tills att den föll eller tog stöd.

Systoliskt och diastoliskt blodtryck

Blodtryck mättes på höger överarm i sittande position med en Omron M4 monitor (Omron Matsusaka Co, Matsusaka, Mie Japan).

Psykologiska faktorer

De psykologiska faktorerna mättes i samband med träningssessionerna vid olika tillfällen under hela 11-veckorsperioden. Psykologiska faktorer mättes med självskattningsinstrument.

Flow

Deltagarens upplevelse av Flow under träningssessionen mättes med hjälp av en modifierad version av Swedish Flow Proneness Questionnaire (Madison et al., 2013). Flow mättes en gång under träningsperiodens sjätte vecka. Instrumentet anpassades till upplevd flow under träning. Deltagarna fick besvara följande frågor: “När du tränar i denna studie, hur ofta händer det… (1).. att du känner dig uttråkad? (reverserat), (2)...att det känns som om din

förmåga att utföra det du gör helt motsvarar hur svårt det är?, (3) ...att du har en klar bild av vad du vill uppnå, och av det som behöver göras för att nå dit?, (4) ...att du är medveten om hur bra eller dåligt du utför det du sysslar med?, (5) ...att du känner dig helt koncentrerad?, (6) ...att du har en känsla av fullständig kontroll? och (7) ...att det du gör känns extremt tillfredsställande att hålla på med?”. Instrumentet består av sju items. Svarsalternativen består av: Aldrig (0), Sällan (1), Ibland (2), Ofta (3), Varje gång eller i stort sett varje gång (4). Medelvärdet för alla sju items beräknades och ett högre värde representerar en högre upplevelse av flow under träningen, där maxresultatet är 4 poäng.

Upplevelse av instruktörerna

Ett skattningsinstrument för att mäta deltagarnas upplevelse av instruktörerna togs fram specifikt för denna studie (kallat KoRT_D i Madison et al., 2013). Detta administrerades först vid 11:e sessionen och sedan vid de tre följande sessionerna under sjätte och sjunde veckan, för att samla in svar från de som var frånvarande. Instrumentet bestod av fyra påståenden om

instruktörerna: “NN instruerar oss till att ta i för mycket utifrån vad jag orkar”, “NN instruerar oss till att ta i för mycket utifrån att jag inte ska få ont i kroppen”, “NN instruerar oss till att ta i för lite utifrån att jag ska få en bra träningseffekt” och “instruerar oss till att ta i för lite utifrån vad som känns stimulerande för mig”. Skattningen gjordes med en visuell analog skala där deltagaren fick kryssa i längs en linje med påståendena “Stämmer inte alls” till “Stämmer precis”.

Beroende på var deltagaren hade markerat kodades detta om till ett värde mellan 0-10. Dessa fyra skattningar gjordes för var och en av de fyra instruktörerna. Poängen summerades och

medelvärdet av dessa totalt 16 items användes i analyserna, där låga värden innebär en positiv åsikt om instruktörerna.

Välbefinnande och smärta relaterad till träningen

Deltagarnas upplevelse av välbefinnande under träningssessionerna mättes under vecka sju i träningsperioden med ett skattningsinstrument som togs fram specifikt för denna studie (kallat KoRT_C i Madison et al., 2013). Deltagaren fick ta ställning till sex påståenden som avser upplevelsen av träningen i sig, från det att rörelserna till musiken börjar till stretching och

avslappning avslutats. Sex av dessa var: “Jag trivs med min grupp”, “Jag känner mig uttråkad”

(reverserat), “Jag tycker det är mycket behagligt”, “Jag tycker det är pinsamt” (reverserat), “Jag tycker inte om det” (reverserat) och “Jag tycker det är roligt”. Skattningen bestod av att markera en punkt på en vågrät linje på en visuell analog skala mellan ändpunkterna ”Stämmer inte alls”

och ”Stämmer precis”. Medelvärdet på dessa sex items summerades, och ett högre värde motsvarar högre uppskattning och mer positiv upplevelse. Dessa items överensstämmer med items Ekkekakis et al. (2021) föreslår att använda för att mäta affekt vid träningsupplevelser.

Instrumentet (KoRT_C) innehöll ytterligare fyra påståendena som avser smärta. Dessa var “Det gör ont under träningen”, “Det gör ont mellan träningarna”, “Smärtan fanns redan innan

träningen började”, “Smärtan har uppstått efter att träningen började”. Dessa fyra items skattades på samma sätt som de sex tidigare och summerades, och ett högre medelvärde motsvarar starkare upplevelse av smärta.

Upplevd ansträngning

Upplevd ansträngning mättes efter varje session med Borgs Rating of Perceived Exertion (RPE). Deltagaren ringade in den siffra från 6 till 20 som bäst motsvarade den upplevda

ansträngningen enligt beskrivningarna i text. Detta med frågorna: “När du ansträngde dig som mest, hur ansträngd kände du dig då?” och “Hur ansträngd kände du dig i genomsnitt under hela passet?”.

Kontrollvariabler

För att kontrollera för individuella skillnader inkluderades kön, ålder och deltagande (antal utförda träningssessioner) i analyserna som kontrollvariabler. För att förstå en persons fysiska förmåga, utvecklingen av denna samt förutsättningar för fysisk aktivitet blir enligt Åstrand et al. (2003) individens biologiska kön samt ålder viktiga faktorer att ta hänsyn till. Det finns systematiska effekter av kön och ålder på fysisk förmåga, till exempel att maximal

syreupptagningsförmåga ökar gradvis fram till att kvinnor är 16 till 17 år respektive 20 år för män. Efter dessa åldrar minskar syreupptagningsförmågan gradvis, en 60 åring uppnår ungefär 70% av hennes VO₂max som hon hade vid 25 års ålder. Denna minskning beror på

åldersrelaterade förändringar i vävnad och organfunktion. Före puberteten finns inga signifikanta könsskillnader i maximal aerobisk förmåga, därefter når kvinnan i genomsnitt upp till 65-75% av mannens maximala förmåga. Köns- och åldersskillnader finns också för styrka. Kvinnor har generellt mindre muskelmassa än män. Ålder verkar även spela in i hur en person förändrar sin fysiska förmåga i gruppgympa, där yngre och äldre stillasittande kvinnor ökade sin fysiska förmåga olika mycket (Aasa et al., 2016).

Statistisk analys

Inter-item korrelationer utfördes för att undersöka item–homogenitet och uppskatta hur väl items faktiskt mätte samma psykologiska konstrukt. Inter-item analysen visade inga brister för några variabler.

Deltagare fyllde i självskattningsformulären vid olika tillfällen beroende på vilka träningar de närvarade vid. Detta resulterade i skillnader i sampelstorlek för de psykologiska faktorerna, då olika många deltagare närvarade vid varje träningstillfälle. För båda variablerna åsikt om instruktör och flow imputerades totalt fem procent av deltagarnas självskattningar med medelvärdet av alla andra deltagares svar. Detta ökade den användbara sampelstorleken från 88 till 92. Imputeringarna utfördes med mål om att resultaten till så hög grad som möjligt skulle motsvara deltagarnas faktiska svar.

Data undersöktes för förekomst av felvärden och mätfel med hjälp av histogram,

scatterplots och låddiagram. För att ett mätvärde skulle räknas som en outlier behövde det ligga utanför ett visst kvartilavstånd unikt för skalan värdet ingick i. Detta beräknades med tredje kvartilen adderat med 3*kvartilavståndet som gränsvärde för outliers med för högt värde, och

första kvartilen subtraherat med 3*kvartilavstånd som gränsvärde för outliers med för lågt värde.

Fyra deltagares mätresultat gällande förändring i fysisk förmåga, två för balans och två för maximal isometrisk lyftstyrka, imputerades då de uppfyllde kriterierna för att anses vara en outlier.

Variablerna gällande förändring i fysisk förmåga utgjordes av differensen mellan respektive test efter och före träningsperioden (post-test - pre-test).

För att undersöka de psykologiska faktorernas effekt på förändring i fysisk förmåga närmare planerades ett antal hierarkiska multipel regressionsanalyser. Hierarkisk multipel regressionsanalys möjliggör att undersöka hur flera prediktorer tillsammans påverkar en utfallsvariabel. Detta då en prediktor kan förstärka, försvaga eller ta ut andra prediktorer inkluderade i analysen. Det går även att undersöka om en prediktor påverkar en utfallsvariabel mer eller mindre än andra prediktorer. En hierarkisk multipel regressionsanalys möjliggör att visa hur regressionsmodellens förklaringsgrad förändras när en prediktor läggs till i modellen. Utifrån studiens hypoteser bedömdes det lämpligt att undersöka om de psykologiska faktorerna

tillsammans med kontrollvariablerna kön, ålder och deltagande tillsammans påverkade en deltagares förbättring i fysisk förmåga.

Ett antal tester genomfördes för att säkerställa att hierarkisk multipel regressionsanalys var lämplig som analysmetod (Field, 2018). Med hjälp av histogramavläsning, skevhet- och toppighetsvärden så undersöktes normalfördelning av data. Data ansågs vara normalfördelade.

Data ansågs även uppfylla kraven för homoscedasticitet då data uppvisade en jämn spridning. De psykologiska variablerna visade inte heller tecken på multikollinearitet. En sambandsstyrka på r

= ± 0.8 - 0.9 kan anses som problematisk kollinearitet (Field, 2018). Utifrån detta kunde antas att de psykologiska variablerna mätte olika saker och hade diskriminant validitet.

Bivariata Pearson korrelationer utfördes för att undersöka sambandet mellan variablerna gällande förändring i fysisk förmåga och de psykologiska faktorerna, med ett alpha satt på .05.

Då korrelationsstyrkan mellan de psykologiska faktorerna och variablerna gällande förändring i fysisk förmåga var mellan -.11 och .23 var det tveksamt om kravet på linjäritet kunde uppfyllas, se de psykologiska variablernas (variablerna 8 - 12 i Tabell 2) samband med förändring i fysisk förmåga (variablerna 1 - 7 i Tabell 2).

Hierarkiska multipla regressionsanalyser testade varje psykologisk faktor som prediktor mot de sex olika variablerna gällande förändring i fysisk förmåga som beroendevariabel. En enskild psykologisk faktor testades med fem unika regressionsmodeller, där den psykologiska faktorns prediktiva förmåga av förändring i deltagarens fysiska förmåga undersöktes. Med fem olika psykologiska faktorer att testa producerades således totalt 30 hierarkiska multipla

regressionsmodeller. Varje analys utfördes i två steg. I steg 1 inkluderades endast

kontrollvariablerna och i steg 2 kombinerades dessa med prediktorn av intresse. De inkluderade kontrollvariablerna var kön (0 = kvinna, 1 = man), ålder och deltagande (mätt i antal

träningstillfällen personen närvarat vid). Detta upprepades för varje kombination av psykologisk faktor och variabel för förändring i fysisk förmåga, så att varje psykologisk faktor hade testats mot varje variabel för förändring av fysisk förmåga. Analyserna genomfördes i IBM SPSS version 26.

Etiska överväganden

Studien är etikgranskad och har godkänts av Regionala etikprövningsnämnden i Umeå

(Dnr 09-196M). Alla deltagare gav skriftligt samtycke till att medverka. För att minimera risken för fysiska skador i studien lät instruktörerna deltagarna själva välja träningsintensitet och

anpassa sig gradvis till övningarna. Deltagarna uppmuntrades även att rapportera någon som helst smärta eller obehag. En ansvarig för experimentet var även närvarande på plats vid

träningssessionerna. Data analyseras och rapporteras på gruppnivå för att förhindra identifiering av enskilda individer. Data är anonymiserade och varje deltagare kodad med ett randomiserat nummer. Vid publicering kommer därför deltagarnas identitet vara skyddad.

Resultat

Tabell 1 visar deltagarnas ålder, antal närvarande träningstillfällen, och skattningar i de psykologiska faktorerna för alla deltagare. Variationen i deltagares närvaro vid träningstillfällena berodde till stor del av att vissa deltagare hade andra plikter som krockade tidsmässigt.

Tabell 1

Deskriptiv statistik för alla deltagare.

N M SD Range Min Max

Ålder 110 44.99 12.47 49 18 67

Antal Träningstillfällen 110 14.64 4.77 21 1 22

Åsikt Om Instruktör 92 2.20 1.48 5.06 0 5.06

Flow 92 2.75 0.46 2.14 1.71 3.86

Smärta 108 2.71 1.10 8 0 8

Välbefinnande 108 8.39 1.46 6 4 10

Upplevd Ansträngning 110 15.09 1.35 6.71 10.60 17.31

Not. N = antal deltagare, M = medelvärde, SD = standardavvikelse.

Beroende t-test visade att alla variabler gällande förändring i fysisk förmåga ökade statistiskt signifikant över träningsperioden, förutom maximal isometrisk lyftstyrka. Deltagarna kunde därför antas ha förändrat sin fysiska förmåga över de elva veckorna. Maximal isometrisk lyftstyrka exkluderades från analyserna då den inte uppvisade någon signifikant skillnad mellan pre- och posttesterna (M = 23.6, SD = 11.8 vs. M = 26.2, SD = 12.9), t(109) = - 1.45, p = .151).

Tabell 2

Korrelationer mellan skillnader i fysisk förmåga mellan pre- och posttester, psykologiska faktorer och kontrollvariablerna.

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15.

1. Syst.BP 1

2. Diast.BP .40^** 1

3. (l/min) .03 .19^* 1

4. (ml/kg) .01 .16 .94^** 1

5. Flexibilitet .16 .17 -.06 -.04 1

6. Balans .04 -.04 .10 .03 -.23^* 1

7. Lyftstyrka -.03 -.18 .04 .06 -.07 .10 1

8. Å. instruktör .09 .00 -.06 -.03 -.02 .03 -.20 1

9. Flow .11 -.07 .09 .17 .23^* -.06 .02 -.05 1

10. Smärta -.04 .08 -.04 .03 .07 .02 -.12 .04 -.06 1

11. Välb. .13 -.11 .05 .02 .09 .05 .13 -.01 .13 -.11 1

12. U. anst .13 .14 .01 -.09 -.10 .06 .11 -.07 -.12 -.03 -.01 1

13. Kön -.26^** -.08 -.19 -.16 .10 -.16 -.17 .20 .00 .00 -.10 -.11 1

14. Ålder -.16 -.13 .01 .00 .18 -.14 -.23^* .08 .18 .14 -.07 -.10 .18 1

15. Deltagande .05 -.03 .14 .13 -.02 .10 .03 -.02 .21^* -.04 .09 -.02 .03 .19 1 Not. Lyftstyrka = Maximal isometrisk lyftstyrka. Både (l/min) och (ml/kg) är mått på VO2 max. Å. instruktör = åsikt om instruktör, deltagarens uppfattning om huruvida instruktören driver på deltagaren för hårt. Flow är deltagarens grad av upplevd flow under träningspass. Smärta är deltagares upplevda smärta under träningspasset. Välb. = Välbefinnande, deltagarens bedömning på grad av välbefinnande under träningspasset. U. anst = Upplevd ansträngning, hur utmanande deltagarna upplevt träningspasset. Kön 0 = kvinna, 1 = man. Deltagande är antal gånger som personen tränat.

*p < 0.05 och **p < 0.01.

Deltagarnas systoliska blodtryck minskade med 8.43 mm Hg (SD = 10.68) och det diastoliska blodtrycket med 3.20 mm Hg (SD = 6.22). Syreupptagningsförmåga ökade med 0.19 liter i minuten (SD = 0.41), eller med 2.26 ml i minuten per kg (SD = 5.78) för

syreupptagningsförmåga kontrollerat för deltagarnas vikt. Deltagares flexibilitet förbättrades i snitt med 0.80 poäng på SFMA (SD = 1.29). För balans förbättrades deltagarnas förmåga att stå på ett ben med 19.8 sekunder (SD = 35.4). Efter träningsperioden på elva veckor hade dock inte alla deltagare ökat sin förmåga. De som uppvisade en lägre eller oförändrad förmåga utgjorde 26% för systolisk blodtryck, 33% för diastoliskt blodtryck, 40% för syreupptagningsförmåga mätt utifrån liter i minuten, 39% för syreupptagningsförmåga kontrollerat mot deltagarens vikt, 46% för flexibilitet och 35% för balans.

Korrelationsmatrisen i Tabell 2 visar generellt svaga samband mellan de psykologiska faktorerna och förändring i fysisk förmåga mellan pre- och posttesterna. Med studiens relativt lilla sampel (N = 110) krävs en korrelation större än .17 för att vara statistiskt signifikant vid ett alpha på .05. Endast en korrelation resulterade i ett p-värde större än .17, nämligen för flow och flexibilitet (r(92) = .228, p = .029). Åsikt om instruktören uppvisade inga samband med någon av variablerna gällande förändring i fysisk förmåga, med sambandstyrkor nära noll. Flow uppvisar konsistenta samband med förändring i fysisk förmåga, och de sambanden har generellt samma positiva riktning med undantag för diastoliskt blodtryck samt balans. Smärta har konsistent svaga samband med förändring i fysisk förmåga, där sambandstyrkan är nära noll. Välbefinnande har svaga och spridda samband med förändring i fysisk förmåga, och verkar inte ha ett konsistent linjärt samband med förändring i fysisk förmåga. Upplevd ansträngning har konsistenta,

likriktade samband med båda variablerna för blodtryck. Förutom det uppvisade upplevd ansträngning spretiga och svaga samband med förändring i fysisk förmåga.

De hierarkiska multipla regressionsanalyserna genomfördes för varje kombination av psykologisk faktor och variabel för förändring i fysisk förmåga. Av dessa 30 blev endast fyra multipla regressionsmodeller statistiskt signifikanta. Dessa fyra statistiskt signifikanta

regressionsmodeller gällde systoliskt blodtryck: Åsikt om instruktören R² = .106, F(87, 4) = 2.58, p = .043, smärta R² = .088, F(103, 4) = 2.50, p = .047, välbefinnande R² = .097, F(103, 4) = 2.76, p =.031, och för upplevd ansträngning R² = .098, F(105, 4) =, p = .027, redovisade i Tabell 3 - 6.

De psykologiska variablerna gav inget unikt bidrag i någon av modellerna. Modellernas förklarade varians härrörde framförallt från sambandet mellan systoliskt blodtryck och kön.

Förklaringsgraden ökade inte heller statistiskt signifikant från steg 1 till steg 2, när den psykologiska variabeln kombinerades med kontrollvariablerna, varken för åsikt om instruktör (Δr² = .02), smärta (Δr² = .00), välbefinnande (Δr² = .01) eller upplevd ansträngning (Δr² = .01).

Tabell 3

Hierarkisk multipel regression med förändring i systoliskt blodtryck som beroende variabel.

Prediktorer β B SE t p Total R²

Steg 1 Kön -.24 -7.18 3.15 -2.28 .03 .08

Ålder -.14 -.11 .09 -1.28 .20

Deltagande .07 .16 .26 .63 .53

Steg 2 Kön -.27 -8.10 3.19 -2.54 .01 .11

Ålder -.14 -.12 .09 -1.36 .18

Deltagande .07 .18 .26 .71 .48

Åsikt om instruktör .15 1.09 .74 1.47 .15

Not. Kön 0 = kvinna, 1 = man. Deltagande är antal gånger som personen tränat. Åsikt om instruktör är deltagarens uppfattning om huruvida instruktören driver på deltagaren för hårt.

Tabell 4

Hierarkisk multipel regression med förändring i systoliskt blodtryck som beroende variabel.

Prediktorer β B SE t p Total R²

Steg 1 Kön -.24 -7.09 2.82 -2.51 .01 .09

Ålder -.13 -.11 .08 -1.31 .19

Deltagande .10 .22 .21 1.04 .30

Steg 2 Kön -.24 -7.10 2.84 -2.50 .01 .09

Ålder -.13 -.11 .08 -1.27 .21

Deltagande .10 .22 .21 1.02 .31

Smärta -.02 -.09 .50 -.18 .86

Not. Kön 0 = kvinna, 1 = man. Deltagande är antal gånger som personen tränat. Smärta är deltagares upplevda smärta under träningspasset.

Tabell 5

Hierarkisk multipel regression med förändring i systoliskt blodtryck som beroende variabel.

Prediktorer β B SE t Sig. Total R²

Steg 1 Kön -.24 -7.09 2.82 -2.51 .01 .09

Ålder -.13 -.11 .08 -1.31 .19

Deltagande .10 .22 .21 1.04 .30

Steg 2 Kön -.23 -6.85 2.83 -2.42 .02 .10

Ålder -.12 -.10 .08 -1.24 .22

Deltagande .09 .20 .21 .94 .35

Välbefinnande .09 .68 .69 .10 .32

Not. Kön 0 = kvinna, 1 = man. Deltagande är antal gånger som personen tränat. Välbefinnande är deltagarens bedömning på grad av välbefinnande under träningspasset.

Tabell 6

Hierarkisk multipel regression med förändring i systoliskt blodtryck som beroende variabel.

Prediktorer β B SE t p Total R²

Steg 1 Kön -.24 -7.36 2.84 -2.59 .01 .09

Ålder -.13 -.11 .08 -1.35 .18

Deltagande .08 .19 .21 .88 .38

Steg 2 Kön -.24 -7.09 2.85 -2.49 .01 .10

Ålder -.12 -.10 .08 -1.27 .21

Deltagande .08 .19 .21 .88 .38

U. ansträngning .10 .77 .74 1.03 .30

Not. Kön 0 = kvinna, 1 = man. Deltagande är antal gånger som personen tränat. U. ansträngning

= upplevd ansträngning, hur utmanande deltagarna upplevt träningspasset.

Diskussion

Studiens syfte var att ta reda på hur gruppgympa till musik bör utformas för att ge störst effekt och för att ge effekt för alla otränade deltagare. För att få indikationer om detta

undersöktes sambanden mellan träningseffekter och ett antal psykologiska faktorer. Studiens hypoteser var att förbättring i fysisk förmåga skulle korrelera med fem olika psykologiska faktorer, nämligen åsikt om instruktören, deltagarens upplevelse av flow, smärta, välbefinnande under träning samt deltagarens upplevda ansträngning. Utifrån resultaten fanns inga statistiskt signifikanta samband mellan förbättring i fysisk förmåga och de psykologiska faktorerna.

Studiens första hypotes om att förbättrad fysisk förmåga är negativt korrelerad med åsikt om instruktören kunde utifrån studiens resultat förkastas. Korrelationerna var överlag svaga och inte konsistenta. Åsikt om instruktören kunde tillsammans med kön, ålder och deltagande förklara en del av variansen för systoliskt blodtryck, men detta kunde till stor del tillskrivas kontrollvariabeln kön. Inte heller fann vi några korrelationer med de andra psykologiska faktorerna. Att en bra ledarskapsstil ökar välbefinnande under träning kunde inte styrkas då resultatet inte visade på något samband mellan åsikt om instruktören och välbefinnande (Fox et al., 2000; Raedeke, 2007). Avsaknaden av samband kan bero på att majoriteten av deltagarna var nöjda med instruktörerna, vilket innebär att instruktören kunde anpassa sig till deltagarens träningsbehov. Det framgår inte tydligt i självskattningsformulären vad som möjliggjort detta.

Instruktörerna kan ha lyckats med detta genom att ha gett deltagarna en hög grad av autonomi i att välja träningsintensitet och träningsvikt själva (Ntoumanis et al., 2017).

Studiens andra hypotes om att förbättring i fysisk förmåga är positivt korrelerad med flow kunde även den förkastas. Det verkade finnas en systematik i flows korrelationer med förändring i fysisk förmåga, men sambanden var svaga och icke-signifikanta. Det item i självskattningen av flow deltagarna skattade lägst på var “...att det känns som om din förmåga att utföra det du gör helt motsvarar hur svårt det är?”. Då deltagarna inte är vana utövare av träning så kan det vara så att svårighetsnivån inte var helt anpassad vilket påverkar deltagarnas upplevda känsla av flow.

Detta resultat är i linje med vad Jackman et al. (2019) konstaterar om att personer upplever mindre flow vid ej anpassad svårighetsnivå på träning. Flow uppvisar en del svaga, icke-

signifikanta samband som vi trots det finner intressanta att diskutera. Flow verkar ha ett positivt samband med välbefinnande och det kan vara intressant att i framtida forskning undersöka hur

flow påverkar den affektiva responsen vid fysisk aktivitet. Vidare verkar flow ha ett positivt samband med deltagande, vilket kan tyda på att om en deltagare upplever en högre grad av flow under träningen så är det mer sannolikt att hen fortsätter träna. En intressant aspekt i resultatet är flows negativa korrelation med den psykologiska variabeln upplevd ansträngning. Detta tyder på att om deltagaren upplever träningen som för fysiskt ansträngande, så sänker det deltagarens grad av flow under träning (Jackman et al., 2019).

Studiens tredje hypotes om att förbättrad fysisk förmåga är negativt korrelerad med deltagarnas upplevelse av smärta kunde förkastas. Sambandet mellan smärta och förändring i fysisk förmåga var svagt och icke-signifikant. Ett av studiens exklusionskriterier var att

deltagaren inte skulle ha kronisk smärta, vilket kan förklara att många deltagare skattade att de inte upplevde någon smärta. Studiens resultat visade inte heller att smärta skulle ha ett samband med deltagande.

Den fjärde hypotesen att förbättrad fysisk förmåga är positivt korrelerad med deltagarnas välbefinnande under träning kunde förkastas. Många deltagare hade skattat högt på

välbefinnande vilket tyder på att många upplevde en positiv affektiv respons i samband med träningsupplägget, det Ekkekakis et al. (2021) definierar som välbehag i samband med fysisk aktivitet. Det finns många olika förklaringar till vad som kan ha möjliggjort detta. Spekulativt kan gruppträningsformatet i sig förklara den höga graden av välbefinnande, att gruppens sociala stöd ökar välbefinnande. Det går också att spekulera om den ventilatoriska tröskeln aldrig överstegs för deltagarna, vilket kan förklara varför många hade en positiv träningsupplevelse, då träningen inte varit för ansträngande (Ekkekakis et al., 2004). Då positiva kroppsliga sensationer också är kopplat till en positiv träningsupplevelse, och intention att träna igen, kan förändring i fysisk förmåga vara viktigt för att en person ska vilja fortsätta träna. Utebliven eller otydlig träningseffekt kan minska personers motivation till att fortsätta med fysisk aktivitet. Var denna gräns går för en individ, när träning inte är tillräckligt utmanande för att de ska göra större förändringar i sin fysiska förmåga, eller där den är för utmanande så att de tappar motivationen till att fortsätta träna, är otydligt. Mer forskning behövs för att avgöra hur utmanande träning bör vara, och hur detta bör balanseras mot en persons välbefinnande under träning för att få bäst träningseffekt.

Studiens femte och sista hypotes att förbättrad fysisk förmåga är positivt korrelerad med deltagarnas upplevda ansträngning kunde förkastas. Det fanns svaga och icke-signifikanta, men konsistenta, positiva korrelationer med blodtryck. Då en “god” träningseffekt bör vara att blodtrycket sänks är det anmärkningsvärt att sambandet var positivt. Deltagarna tränade på en intensitet av RPE 15, vilket tidigare forskning antyder ger sämre träningsresultat (Parfitt et al., 2015). Det kan vara så att deltagarna som tränat på för hög intensitet har tränat på fel sätt, och därför försämrat sin fysiska förmåga. Hög intensitet är också kopplat till att försämra en persons intention till att fortsätta träna, vilket inte denna studies resultat kan styrka då upplevd

ansträngning och deltagande hade ett obefintligt samband (Kwan & Bryan, 2010; Parfitt et al., 2015). Det kan också vara så att träningsintensitet inte har ett linjärt samband med förändring i fysisk förmåga, utan att bäst träningseffekt skulle ses på en nivå av RPE 13.

Resultaten pekar på att de psykologiska faktorer som har undersökts inte kan besvara hur gruppgympa till musik ska utformas för att ge störst effekt. Det kan finnas många anledningar till avsaknaden av samband mellan de inkluderade psykologiska faktorerna och förändring i fysisk förmåga. En tänkbar orsak är att studien hade relativt få deltagare, vilket dels innebär att eventuella verkliga samband kan döljas av slumpvariation och dels att små men meningsfulla korrelationer under .17 inte är statistiskt signifikanta och därmed inte beaktas. Ett större antal