STORA STARKA SEGLARE

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.

1234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

■

m- /:■

Wmmm

mmm

mm

M ■

mm

■ : v-V;v

ÉÜSmmp

mg mm.

Wm*.

■t

..

•öT/EßOy?

^•SI33>

Allmänna Sektionen

i. :

r."..

^pv' i r

Mé

i

GUSTAF UDDGREN

STORA STARKA SEGLARE

har äfven utkommit:

Pris 1 krona.

lära Men om strinierg.

Pris 1 krona.

I alla boklådor.

STORA STARKA SEGLARE

SKÄRGÅRDSROMAN

AF

GUSTAF UDDGREN

GÖTEBORG 1913

ÅHLÉN a ÅKERLUNDS FÖRLAG

GÖTEBORG 1913

KLANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

kap. i.

»Kondorens» och »Flygfiskens» be­

tydelsefulla sammanträffande vid Yxhammar kubb. — En genialisk standert som vänskapsförmedlare.

H

bords den andra för babords halsar sökte ligga upp öfver remmaren strax norr om Yxhammar- kubbens fyr för att komma in i den smala far­

leden, som mellan Hasselökubb och Rknö på den nordöstra och Skarp-Runmarn och Vindalsö på den sydvästra sidan för rätt in till denna skärgårdens pärla, det mångbesjungna Sand­

hamn.

Vinden var sydost två streck ost och ror- gängaren på den seglaren, som låg för styrbords halsar, hade i sitt stilla sinne räknat ut, att om den mötande båten hade samma fart som hans egen, skulle de ovillkorligen båda mötas

fram vid remmaren på samma gång, i hvilket fall han själf skulle ha två strecks nackdel af att vinden var just dessa två streck ostligare än sydost, att han dessutom var den som låg på rätt sida och att det alltså var den andre seglaren, som enligt sjöfartens visa seglingsreg- ler vore förpliktad att falla af. Något som han gifvetvis också skulle göra, därest han icke var en om all sjörätt okunnig söndagsseg- lare, hvilket ju ej gärna kunde vara att för­

moda.

Rorgängaren i styrbordsbåten väntade emellertid förgäfves, att babordsbåten skulle falla af. Denne höll tvärtom sin kurs fullkom­

ligt obeveklig, som hade han icke siktat den mötande båten för rätta halsar.

Detta gjorde rorgängaren i styrbordsbåten i högsta grad orolig. Han ville ej i onödan falla af, då han ägde rätten till att hålla sin högsta kurs. Men han ville ej heller utsätta sig för en kollision med babordaren, trots att denne ju vore skyldig ersätta all den skada, som kun­

de uppstå af en ombordläggning. Men då ka­

bellängderna mellan de båda med hvar je se­

kund hastigt minskades i antal, beslöt sig styr- bordsrorgängaren att på noblaste gentlemanna- manér icke hålla på sin rätt utan föll utaf

7 så mycket, att den andre skulle ha plats att hålla sin kurs.

Nu inträffade emellertid det högst märkliga, att babordaren nästan samtidigt äfven han började falla undan för vinden. De närmade sig hvarandra med rasande fart och en sam­

manstötning syntes oundviklig, då i sista ögonblicket båda rorgängatne med samma om stor vana vittnande elegans körde upp sina bå­

tar rakt i vind, så att de med fladdrande segel kommo att gå sida vid sida ett stycke framåt.

Bn ganska hetsig diskussion uppstod genast mellan de båda rorgängarne, så mycket dess hetsigare som tiden var knapp, innan de båda måste gå genom vind och skiljas.

Babordsrorgängaren — den som tydligen var den mest felande —• inledde gifvetvis an­

fallet.

— Hvarför behagar min herre att falla af, när min herre seglar för rätt bog?

•—■ Därför att min herre inte behagade falla af, när det var er plikt att göra det.

— Jag är ej pliktig att falla, förr än det är nödvändigt att falla. Men min herre tillät sig att falla i förtid och skulle alltså ha blifvit den skyldige, därest en kollision inträffat.

— När ni inte föll, då jag ansåg det lämpligt,

nödgades jag gå från reglerna och falla, i för­

modan att det var en söndagsseglare eller en engelsman jag hade att göra med.

■— Tillåt mig besvara denna älskvärdhet med ett: •—■ tjurhufvud!

•— Samma älskvärdhet tillbaka — fårskalle!

Och därpå började båda de älskvärda ror- gängarne öfverösa hvarandra med hela det ri­

ka ordförråd af ovettiga skepparglosor, som är första grunden och kärnan i all utbildning till äkta yachtmanskap. Men som båda bå­

tarna samtidigt gått öfver stag, så att babor­

daren blifvit styrbordare och styrbordaren simpel babordare, skildes debådabåtarneåtså hastigt, att sedan f. d. babordaren utslungat sitt kraftiga »fårskalle», hörde han ej det fula motparten behagade vräka ur sig. Det var endast besättningarne på de respektive båtar- ne, som fingo sig de rika och mustiga ordför­

råden till lifs, hvarigenom en gammal känd re­

gel än en gång erhöll ett slående bevis, nämli­

gen den att det mesta ovettet alltid går ut öf­

ver de mest oskyldiga.

Detta högst märkliga sammanträffande mellan de båda kryssareyachterna af 150-kva- dratmetersklassen »Kondoren» och »Dlygfisken»

på en plats, hvilken noga räknadt är belägen

9 i8 grader 49 minuter 3 sek. ostlig longitud och 59 grader 19 minuter nordlig latitud, är det egentliga uppslaget till den inom vår na­

tionella segelsport så epokgörande samman­

slutning, hvarom hela denna berättelse hand­

lar, och närmaste anledningen till att de här i det följande relaterade händelserna verkli­

gen tilldragit sig.

Ty i stället för att fortsätta den vid Yxham- markubben så olyckligt började trätan, krys­

sade sig »Kondoren» och »Flygfisken» under ab­

solut tystnad slag för slag upp den smala far­

leden fram till Sandhamn, utan att en enda gång någondera af de båda framstående ror- gängarne herr Pettersson på 5i:an Österlång­

gatan eller herr Svensson från Hornsgatan 7 någonsin togo miste om, hvilken som skulle vika för den andre, eller rättare sagdt, utan att styrbordsseglaren vid något af alla de möten som inträffade behöfde gå ur sin kurs, så som

»Kondorens» rorgängare på grund af väl långt gången försiktighet och alltför utprägladt gentlemannaskap råkade göra just vid den of- vannämnda longi- och latituden.

Det vardt alltså en insegling, vid hvilken bå­

da båtarne presterade en den mest mönster­

gilla kryss och såväl rorgängare som båtar åda-

galade samma öfverlägsna skicklighet och sam­

ma öfverlägsna prestationskapacitet, så att, innan de hunnit in i hamnen, båda fyllts af högaktning och respekt för hvarandra och de­

ras känslor hunnit växa sig så starka att de bildade grunden till en vänskap för lifvet såväl mellan de båda celebra rorgängarne som mel­

lan båtarne och besättningarne.

När »Kondoren» alltså passerat Sandhamns- hållet, gjort ett par små slag genom hamnen utan att bry sig om att kasta ankar och i stäl­

let för styrbords halsar styrde in i sundet mel­

lan Korsö och Kroksö för att här uppsöka den vid nuvarande vindförhållanden lämpligaste ankarplatsen, följde »Flygfisken» tätt i hans kölvatten, görande alldeles detsamma som kamraten.

Så kom det sig, att dessa båda en mörknande augustiafton förtöjde sida vid sida tätt bak­

om den skyddande Korsöns högresta bergmas­

sor, ofvanpå hvilka den för alltid utsläckta fyrens jättelika röda torn strålade likt en gam­

mal riddarborg, dit måhända de långväga yachtmännen inom kort skulle inbjudas att tråda dansen med borgens fagra tärnor.

Men som det inte var någon riddarborg utan blott och bart ett gammalt utdömdt fyr-

torn — utdömdt därför att det låg för högt så att sjöfarande vid minsta fuktighet i luften ej kunde se det —• hördes alls ingen inbjudan af, utan besättningarne på de båda båtarne hade under den närmaste halftimmen fullt upp att göra med att berga och omsorgsfullt beslå de väldiga segelmassor de båda yachterna nyli­

gen varit beklädda med. Alla man på däck voro sysselsatta med detta, alla med undantag af en, rorgängaren herr Svensson, hvilken under några minuter ansträngde sig med att på rodrets babordssida i ett par där anbragta små mässingsringar fästa en på en kort stång fast­

satt liten standert.

Kondorens besättning beskådade under stor undran den högst märkliga standert herr Svens­

son fästat vid Flygfiskens roder. Det var en triangulär standert med ljusgrön bottenfärg och ett gult klot i midten och i detta klot fram­

lyste tre eldröda bokstäfver: »S. P. P.»

Man mumlade med hvarandra i största för­

siktighet ombord på Kondoren, angående hvad dessa mystiska bokstäfver kunde betyda. Ror­

gängaren Pettersson antog, att det måste vara någon latinsk fras, enär S:et inte gärna kunde betyda något annat än »Sine», liksom S:et i det illustra sällskapet S. H. T:s initialer. Pock-

skotshalaren Lindström ansåg denna tydning ganska lyckad och föreslog »Sine Pro Patria»

eller »Utan för fäderneslandet», men häremot opponerade sig för om mastengasten Pelle, som ansåg att det snarare kunde uttydas som ett

»Postscriptumpost». Denna tydning mottogs med allmänt fnittrande, hvilket än mer öka­

des då storskotshalaren Söderberg försökte få Pelle att förstå, att de omtalade initialerna icke stodo i den ordning, att man kunde tillåta sig en dylik tolkning. Då Pelle emellertid höll i sig och förklarade, att han alltid, när han skref kärleksbref till sin älskade Amanda i Trångsund 7:an, afslöt dessa skrifvelser med ett S. P. innehållande en massa extra kyssar, kunde de andra ombord på Kondorens däck icke längre halla tillbaka sin hardt innestäng­

da glädtighet utan exploderade alla på en gång i ett hjärtligt skratt.

Som man ej kunde veta, hur besättningen på den andra båten kunde upptaga detta gan­

ska omotiverade skrattutbrott, tog rorgänga- ren om bord på Kondoren till orda och pre­

senterade sig och yachten och yachtens ägare, den ofvannämnde fockskotshalaren, hvar efter roigängaren på Flygfisken fullgjorde samma ceremoni å sin båts vägnar, endast med den

skillnaden att herr Svensson befanns vara själf ägare till den båt, hvars roder han skötte.

Därpå tog Pettersson ånyo till orda, bedjan­

de om ursäkt för att han framställde en förfrå­

gan, men han ville bra gärna veta, hvadden utomordentligt vackra standert betydde, som så färgprunkande fladdrade från fartygets akter.

Ägaren till yachten Flygfisken svarade icke genast på den artigt framställda frågan. Han småmyste först en god stund af pur förtjus­

ning öfver, att man ombord på den andra bå­

ten observerat denna hans egen lilla uppfin­

ning.

— Jaha, det är en standert jag själf hittat på, förklarade han till sist med en ej alltför all­

varlig min. Den har länge legat och kokat i min hjärna, tills jag en vacker dag satte den i verket. Jag ansåg nämligen, att likaväl som man har en standert för hvar je pris man tar, en chefsstandert ombord på eskaderchefens fartyg och en svarsstandert, borde man också ha en särskild standert för det allra viktigaste, man företog sig om bord på en kappseglings- kryssare -— själfva kappseglingarne undantag­

na — och därför har jag tagit mig för att själf komponera en •— skaffningsstandert. Dess be­

tydelse är rätt och slätt....

— Sätt på plugget! ropade Käcken, färdig att brista af otålighet att först af alla få lösa standertrebusen.

•—-Nej, min herre! — utlät sig den uppfin­

ningsrike båtägaren i högst förnärmad ton. — Något så banalt hade aldrig kunnat falla mig in. De ord, jag användt mig af för att symbo­

lisera denna skaffningsstanderts innebörd, äro desamma, som chefen på hvarje yacht tillhö­

rande Stockholms seglingsflotta använder sig af, då han skall gifva förgasten order om att skaffningstimman är inne, nämligen de enkla men dock så innehållsrika orden! »Sätt På Potatisen».

En suck af beundran undslapp allas hjärtan om bord på Kondoren och utan att öppet våga uttala det, voro dock alla verkligt imponerade af den svenssonska standerten, ty man såg i densamma inte blott den där hvita, mjöliga, själfbristande, oskalade potatisen, utan äfven och hufvudsakligast allt hvad den hade i släp­

tåg: — den på is förvarade taffelpärlan, ölhalf- vorna, portvinet, konjaken till kaffet, den ner- isade punschen och till sist de många långa och härliga afsläckningsgroggarne. På kortare tid än en sekund hade alla sju hjärnorna å Kondoren tänkt just denna samma ljufva tanke till slut.

Rorgängaren Pettersson kunde inte under­

låta att komplimentera båtägaren Svensson för denna lians geniala uppfinning samt an­

höll därpå —• efter att ha utbytt förstående nickningar med båtägare Kindström — att Flygfiskens chef och besättning efter afslutad måltid måtte göra Kondoren den äran att å dess däck intaga kaffe med avec.

Den skicklige standertuppfinnaren tackade och antog inbjudningen i nästan rörda orda­

lag samt anhöll att Flygfiskens nyförvärfvade vänner måtte göra denne den äran att efteråt å dess däck förpläga sig med ett litet glas punsch. Äfven detta förslag accepterades med acklamation af motparten, liksom ett för­

slag af båtägaren Kindström, att Kondoren fick bjuda på de sista slänggroggarne före koj- dags, hvarpå Flygfiskens chef upplyste om att äggulorna och portera stodo redo i penteriet om styrbord.

Efter utväxlandet af dessa älskvärdheter drogo sig båda parterna under däck för att putsa sig till middagen, med det därpå följan­

de förbrödringsnachspielet, hvilket af inbjud- ningarnes art att döma måtte bli kvantitativt högst tillfredsställande.

En förbrödringsfest, som gaf an­

ledning till det berömda Segelsäll­

skapets bildande.

K

fiskmännen under glam och skratt äntra ned i sin mahognydinge.

Denne var ovanligt liten för en så stor båt och det var med möda fem man jämte för- däcksgasten. som rodde, kunde pressa sig ned i densamma. När alla voro ombord, låg också dingen så djupt, att det endast var ett par tum kvar till relingen och den minsta rörelse kunde ha fått den att taga in vatten och kantra. Man kunde gifvetvis ha rott öfver till Kondoren i två vännor. men som ingen ville gå miste om den första högtidliga presentationen var det omöjligt att få någon af de fem gentlemanna- besättningskarlarne att vänta till andra turen.

För öfrigt måste för tydlighetens skull upply­

sas om, att äfven den unga man, som rodde dingen, var en gentlemannaamatör samt att den ende ombord, som ej hörde till denna ka­

tegori, var den ännu på yachten kvarvarande förommastengasten och kocken, Jimmy.

Med verkligt dödsförakt rodde den unge amatörgasten den öfverlastade dingen fram mot Kondorens styrbordssida. Han skötte sina åror som en verklig mästare och ett par gånger, då dingen var på väg att förlora ba­

lansen räddade han den från att taga in vatten genom att formligen lyfta den upp med ena åran.

Flygfiskmännen kunde alltså lyckligt borda Kondoren. De klättrade i tur och ordning, de yngsta först, de äldre sist, upp för den treste- gade fallrepstrappa man på Kondoren hängt ut öfver styrbords reling halfvägs akter om midskepps. Endast roddaren stannade kvar i dingen för att förtöja den akter om Kondorens dinge.

Presentationen om bord på Kondoren den 19 augusti år 19--- var verkligen en af dessa minnesvärda tilldragelser, som för samtliga då närvarande allt framgent utgör ett minne för lifvet och jag för min del är fullt och fast öfver-

Stora starka seglare 2

tygad därom, att äfven för dem, som befunno sig bland de tolf närvarandes antal, men ej äga förmånen att längre tillhöra detta lifvet, fin­

nes bortom grafven minnet af denna stund uppbevarad som en oförgätlig tilldragelse i deras f. d. jordelif.

Den högtidliga stunden inleddes med att chefen på Flygfisken, handlanden Fhrenfrid Svensson, Hornsgatan 7, gick fram till och fat­

tade handen på samt presenterade sig själf för chefen på vattenledningsrörfabrikören Lind­

ströms ägande yacht Kondoren, kolonialvaru- grosshandelskontorschefen Carl-Göran Kaifas

Pettersson, Österlånggatan 51.

Man hörde endast orden »Fhrenfrid» och

»Carl-Göran», men däremot inte hur de båda cheferna med några lustiga och lågmälda ut­

tryck b ådo hvarandra om ursäkt och togo till­

baka de öfverilade talesätt de råkat begagna sig af vid den med nöd undvikna kollisionen strax utanför Yxhammarkubb.

Därpå presenterade fartygschefen Svensson Flygfiskens eleganta amatörbesättning för far­

tygschefen Pettersson, hvarefter denne högst belåten med att denna minnesrika afton ha fått göra så många framstående svenska yacht­

mäns personliga bekantskap anhöll att få för

fartygschefen Svensson presentera Kondo­

rens utmärkta amatörbesättning.

Det var en imponerande anblick att se dessa tolf ståtliga yachtmän, alla upp­

sträckta i mörkblåa uniformer, uppställda mi dt emot hvarandra på två rader, hälsande hvarandra med sedvanliga honnörer och hedersbetygelser. Hela ceremonien hade ett drag af älskvärd korrekthet, som erinrade om ett bröllop i en liten småstadskyrka, och som af slutning på densamma lyftade chefen sin brud, sin guldgalonerade segel­

mössa, från sin glänsande kala hj ässa, sträckte ut armen mot den blågula duk, som fladdrade från fartygets akter, och yttrade med hög­

tidlighet i blick och ton:

Då högstämda och djupa känslor röra sig i en yachtmans bröst, är det hans första och största plikt att hedra den flagga, under hvil- ken han segrar eller dör, och af denna anled­

ning anhåller jag, att vi alla tillsammans höja ett rungande fyrfaldigt lefve för de färger, un­

der hvilka vi strida. Btt fyrfaldigt lefve allt­

så till heder åt flaggan! Fefve den!

Fyra tolffaldiga, kraftiga hurran klungo öfver vattnet från alla de tolf vikingaättlingarne med mössorna sträckta ut pa rak arm, orubb-

fladdrande flaggan. Så betäckte alla på en gång sina hufvuden, den ceremoniella delen af samkvä- met var öfver ock den mera gemytliga tog vid.

De båda fartygens kockar hade under tiden ställt i ordning ett kaffebord och kommo nu bärande med detsamma längs styrbordssidan samt placerade det mellan de dubbla raderna gentlemän. Man drack alltså sitt kaffe på stå­

ende fot, ty kajutan kunde ej rymma alla tolf och att sitta uppe på däcket, hade man heller inte utrymme till, om man ville sitta tillsam­

mans. Och det var just detta man ville.

Det var, som hade det första sammanträf­

fandets hat och de båda chefernas högljudt uttalade okvädingsord, åstadkommit en den märkligaste reaktion i dessa tolf unga yachts­

mans hjärtan. Ty sedan de väl blifvit sam­

manförda, sprang det upp en vänskapskänsla mellan de båda besättningarne, betydligt var­

mare och hjärtligare än fallet skulle ha blifvit, därest de ej hade haft den inledande obehaglig- hetejj. Detta till bekräftelse af den gamla kän­

da regeln, att man förvärfvar aldrig så goda och trogna vänner, som dem man från första början skäller ut. Ty de lära sig att respekte­

ra en som en person, tillräckligt ärlig och själf-

ständig att våga tala frånlefvern, eller med an­

dra ord att blotta sig hänsynslöst. Och detta ingjuter mera vördnad hos nykomlingen än inställsamma och fagra ord.

Från och med att den första kaffedroppen slogs i åt chefen på Flygfisken vidtog alltså en förbrödringskollation af så hjärtlig art, att den ännu i mörka kvällar till sjös utgör det käraste samtalsämnet inte blott bland dem som voro närvarande utan äfven bland alla nutida och framtida medlemmar af det be­

römda segelsällskap, hvartill detta samkväm gaf uppslaget.

Det första bordet som frambars var storar- tadt dukadt med tolf kaffekoppar och tre gån­

ger tolf olika glas. Till dessa olika glassorter medföljde en cognaksflaska bärande den gamla hederliga Martell-cognakens blåa etikett, en stor, svartgrön likörflaska, innehållande den uPPiggande Munk-likören, samt fyra hvita buteljer innehållande hvardera 3/,:s liter af en punschsort, som numera icke finns att få för pengar och hvars kännetecken för forna tiders lyckliga punschdrickare utgjordes af en eti­

kett framställande en stor förgyld hästsko.

Gentlemännen från Flygfisken kände sig djupt imponerade af det sätt, hvarpå Kondo-

rens kaffebord blifvit dukadt. Och gentle­

männen på Kondoren kände sina bröst svälla af glädje öfver att kunna erbjuda sina nyför- värfvade vänner en sådan traktering. Med invärtes jubel höjdes tolf välfyllda Martellglas.

Med ännu mer stegradt jubel — fast af det di­

skreta och behärskade slaget —• tömdes likör­

flaskan till sista droppen. Och när de fyra punschkorkarne samtidigt med en smäll, lik­

nande en kyss i höbergningstiden, flögo ur buteljhalsarne, var det ett jubel, som från det inre fortplantats äfven till det yttre.

Samtalet, som till en början förts i något cirklade former, fast med en underström af varm art, vardt efter hand ett lifligt resone­

rande på tu man hand, så till den grad allmänt, att alla talade samtidigt i munnen på hvaran­

dra för att slutligen öfvergå till att endast en i taget hade ordet.

Att relatera allt, hvad som sades under de tidigare stadierna, tillåter oss hvarken utrym­

met eller den läsandes tålamod. Först när en i sänder talade, yttrades sådana ord, att de äro berättigade att öfverlämnas åt offentlig­

heten.

Det var chefen på Kondoren, som först ut­

talade minnesvärda ord af detta slag. Han

höj de sin stämma och sitt punschglas, de öfriga höjde endast det senare, samt sade:

— Mina högt värderade vänner från yachten Flygfisken och mina bröder här om bord på Kondoren, tillåten mig att vid detta tillfälle, då vi äro församlade här denna ljufliga augu­

stinatt, fastän månen inte lyser och hafvet ligger svart, att fylld af både natur- och kul­

turstämning på en gång till eder uttala ett ön­

skemål, som länge legat förborgadt i mitt hjärta.

Vid de kappseglingar inom Allmänna Segel­

sällskapet, vi båda varit med om, har jag gång på gång iakttagit, att bland alla dessa seg­

lande yachter af olika slag det funnits ett få­

tal, som med fullt bevarad värdighet deltogo i den allmänna villervalla en dylik blandning af fullt sjövärdiga kryssare och sjöovärdiga kapp- seglingsmaskiner alltid måste framkalla. Jag har sett dessa yachter af vårt slag likt stolta svanor glida fram mellan en tygellös skara af snattrande ankor och doppingar, och då har af fullt naturliga orsaker den idén knutits samman i min hjärna: hvarför täfla svanor samtidigt med ankor och doppingar? (Stor­

mande bifall.)

— Hvarför, säger jag? Ty där finnes intet skäl! (Förnyadt utbrott.)

vacker dag samlades för sig själfva? Att de anordnade egna täflingar, i hvilka endast fullt sjövärdiga svanor fingo deltaga. (Bifall som ökas.) Täflingar, vid hvilka det icke blott gäller att på hvad sätt som helst komma hastigt fram till målet, utan där välsegling och rors- manskapets höga, nobla konst utvecklas med lugn öfverlägsenhet till sin högsta potens (för­

tjusning, gränsande till vansinne).

— Mina vänner och bröder, (ny entusiasm) det är blott en idé, jag framkastar ur djupet af mitt hjärta (bravo), men jag öfverlämnar den åt eder att dryftas vidare med den intelligens och sakkunskap jag vet, att ni alla i högsta grad besitta.

Hade chefen på Kondoren i detta ögonblick haft en bekväm armstol att sjunka ned uti, skulle han otvifvelaktigt ha gjort detta, på grund af att den hänförelse hans ord framkallat var så stark, att äfven om han velat, skulle han ej ha förmått att få fram ett enda ord till.

Men han ville ju inte tala vidare och därför hade det varit i dubbel måtto fördelaktigt att få sätta ett bestämdt punkt och slut genom att sätta sig själf.

Stående och stödjande sig med den ena han-

den mot bordet, under det ban lagt den andra på ryggen, afvaktade han alltså, att hänförelse­

utbrotten skulle lägga sig. Men då detta icke skedde, höll han upp handen till tystnad. Och så väldisciplinerade voro dessa unga män af olika åldrar, att ögonblickligen allt bifall för­

stummades.

Hvem af herrarne önskar begära ordet?

— frågade talaren med stark och fullt själf- medveten stämma.

— Jag! — yttrade chefen på Flygfisken i samma kraftiga ton.

' Tala! — utropade kontorschefen Petters­

son och tog ett steg tillbaka.

Fabrikör Svensson kastade sig midt in i ämnet med detsamma, likt en van seglare, som vid flying start ock startar med välfyllda segel och högsta möjliga fart.

Han förklarade, att den föregående ärade tal. endast sagt, hvad hvar och en tänkte in­

om sig själf. Det hade varit just i rätta ögon­

blicket förslaget framställdes, och tal. kunde mte inse, hvad som hindrade att redan denna kväll vid denna angenäma förbrödringsfest be­

slut rattades om det nya segelsällskapets bil­

dande.

Fockskotshalare Pindström fick därpå ordet

slöto sig för att ingå förening, det blefve en förening af den art som benämnes äktenskap.

Ville man bilda ett sällskap, vore minst tre parter erforderliga. På den grund förordade tal., att man endast skulle besluta att fram­

deles, då än fler kryssareyachter af samma slag Som Flygfisken och Kondoren kunde enas om saken och sammankomma, ett sällskap af åsyftad art skulle bildas.

Detta voro alla med om och det föreslagna beslutet fattades med acklamation på förslag af kontorschefen Pettersson, hvarpå det dracks allmän bottenfock öfver lag och fyra taktfast a hurrarop klungo till det nya sällskapets ära.

Den ende, som syntes något tvehågsen, var fa­

brikör Svensson, men efter att ett par gånger ha kliat sig bakom örat, gaf han sitt tvifvel uttryck i följande ord:

— Men det värsta af allt, mina herrar!

Hvar skola vi få ett namn ifrån?

Det var just detta kontorschefen Petters­

son väntat på en god stund, färdig att brista af otålighet.

— Mina herrar, denna fråga torde ej vålla oss några allt för långvariga födelsevåndor.

Jag har äfven namnet klart, så att säga — : bakfickan.

— Ivåt oss höra!

■—■ Hvad är det? — ropade man om hvaran­

dra.

Med stor röststyrka och klang i hvar je bok- staf framslungade förslagställaren namnet:

— Segelsällskapet Stora Starka Seglare!

Festens fortsättning till fram på småtimmarna. •— Det underbara whiskybordet. — Viktiga beslut fattade i nattens tystnad.

D

römda namnet åstadkom bland deelfva, som förutom förslagsställaren voro när­

varande i detta historiska ögonblick, var sådant, att ingen, som icke öfvervar det, kan skildra eller ens fullt fatta det. Det var nå­

gonting så utöfver alla gränser ovanligt, att inte ens någon af dem, som deltogo i det efteråt, kunnat på fullt begripligt sätt beskrif- va, hvari det egentligen bestod. Det enda de kunde säga, då man frågade dem om det, var:

— Det jublet, det får jag aldrig höra maken till mera i hela mitt lif.

Det kan alltså inte löna mödan att söka ge den skarpsinnige läsaren någon adekvat före­

ställning af detsamma. Psykologiskt sedt

kan det keller inte förklaras endast af det fak­

tum, att alla varorna på det framställda kaffe­

bordet voro till sista droppan inmundigade, ty hvad inverkan kan väl en flaska god cog- nak, en flaska munk och fyra gammaldags flaskor punsch hafva på hela tolf man tränade yachtsmän, hvilka därtill icke voro innestäng­

da i en trång och osund restauranglokal utan befunno sig ute i det fria, stående på akter­

däcket af Kondoren rundt det hopfällbara kaffebordet och kringsusade af en frisknande aftonbris.

Förutom de inmundigade varorna måste det ha varit ett rent själsligt element, sådant som till exempel det, att alla i djupet af sina hjär­

tan kände, att de ord som uttalats träffat själfva pricken, att kontorschefen Pettersson med nå­

got af en skalds siareblick uttalat just den san­

ning, som hvar och en af dem längtat efter, men ej kunnat finna uttryck för, ja, att han uttalat det förlösande ordet, det som befriade dem från deras djupaste sorg.

Ty huru hade de inte allesammans lidit un­

der dessa sorgens och förnedringens år?

Sommar efter sommar deltaga i alla de olika segelsällskapens kappseglingar, men ändock alltid komma sist fram till målet, trots att bå-

gor och trots att ingen enda af de fräcka kappseglingsmaskinerna, som ståtade med den tomma äran att alltid komma först, hade så i de­

talj vältränade besättningar som Kondorens eller Flygfiskens och ej heller besutto sådan manöverskicklighet som rorgängarne och cheferna på dessa båda båtar af den ädla skär- gårdskryssaretypen.

-—- Stora . . . Starka. . . det är just rätta or­

den, du!

— Stora seglare, det räcker inte alls, ty det kan lika gärna betyda, att vi kappsegla med fyrmastade fullriggare.

— Starka, enbart starka, räcker heller inte.

Då kan folk tro, att det är ett segelsällskap af små tjocka klumpiga entonnare, sådan som ingen rorsman i världen kan få någon fart på.

—- Det är rätt! Stora starka seglare! Så ska det vara . . .

— Det är ett namn så lyckadt, att . . .

— Det är mycket mer än lyckadt, det är — genialiskt.

— Det säger allt hvad vi allesammans velat säga, men inte kunnat.

Så pratade man i munnen på hvarandra, när entusiasmen hunnit lägga sig så pass, att

man i det hela taget kunde gifva något dis­

tinkt uttryck åt, hvad som rörde sig i ens inre.

Det haglade beröm på ett sådant sätt, att kon­

torschefen själf började känna sig i någon mån obehagligt berörd af de alltför många blom­

mor, som ströddes för hans fot.

Fabrikör Svensson var den förste, som rå­

kade få syn på den något plågade min, hvilken skuggade Petterssons ögonbryn. Då han från dessa förflyttade sin blick till den bästa trö­

staren i alla världsliga sorger: •—- flaskan med det eldiga innehållet •—• och blef varse, att hvarenda droppe var utsupen, upphof han midt i allt sorlet sin stämma och kom pratet att hejda sig genom ett kraftigt framslungadt:

•— Silentium!

Alla tystnade. Och de tego med förtjusning, ty de voro öfvertygade om, att chefen på Flyg­

fisken hade ett minst lika viktigt meddelande att förkunna, som det chefen på Kondoren nyss framkallat så mycken gudomlig entusi­

asm med.

— Bröder och vänner! — började fabrikören, fast han egentligen borde ha börjat tvärtom och tagit de nyförvärfvade vännerna först. •—■

Det synes mig som vore det ögonblick inne, då vi från den härliga Hästskopunschens sötma

borde öfvergå till den mera vattenblandade groggens. . .

Nytt jubel dränkte de följande orden, men den gode fabrikören afvaktade med ett belå­

tet leende den sekund, då ban ånyo skulle kunna göra sig börd. När detta inträffade, yttrade han:

— Jag tycker mig se groggbordet vinka oss till från Flygfiskens akterdäck. Dåtom oss flytta vår glädje öfver dit.

— Alle man i jollarne! — kommenderade kontorschefen.

Ordern var lätt att utdela, men inte lika lätt att fullgöra. Hänförelsens vågor svallade ännu högt i allas bröst och det gällde att dämpa ned den så pass, att man kunde återfå den lugna jämvikt, som var erforderlig för att hålla balansen i dingarne.

Flygfiskens besättning föregick med godt exempel. En för en hjälpte man hvarandra ned i båten och trots ett och annat mindre ba- lanseringsfel fylldes dingen ånyo ända till re­

lingen utan att taga in en droppa vatten. Den unge amatörgasten skötte årorna med samma mästerskap som förut och dingen gled sakta bort emot Flygfiskens akter.

Kondoren hade en betydligt större dinge.

Den fylldes raskt af de sex Kondormännen.

Afven här skötte den yngste förgasten årorna med elegant färdighet.

Man skämtade tappert i båda de öfverlastade dingarne, trots det ganska riskabla i situatio­

nen. Men oaktadt skämtet förmärktes ej den minsta obehärskade rörelse hos någon af de ombordvarande.

De båda kockarne beundrade dem med sed­

vanlig häpnad från Kondorens fördäck.

När Kondorens stora eleganta mahogny- dinge rundat Flygfiskens akter för att lägga till om styrbord, fann man här fallrepstrappan ut­

fälld samt chefen och hela amatörbesättningen uppställd i gif akt. Då chefen på Kondoren iakttog detta, insåg han, att det var hans sjö- mannaplikt att före sitt manskap gå ombord på Flygfisken för att så att säga officiellt mottaga de hedersbetygelser man tycktes vilja bereda de besökande.

Han gaf alltså order om att lägga till med aktern, samtidigt med att han lågmäldt gaf sitt manskap en annan order, nämligen den att hålla sig stilla, medan chefen ensam gick ombord.

Stora starka seglare 3

Sträckande sig i hela sin längd reste kontors­

chefen Pettersson sig i dingens akter, släppande de båda med blått kläde beklädda styrsnörena.

Han sträckte på sig ännu ett tag och med en spänstighet, som syntes alla beundransvärd, sprang han med fullt bibehållen balans upp för de tre trappstegen och blef stående på relingen i en honnörsställning så elegant, att den kom näst yngste gasten om bord att vackla af för­

tjusning.

Flygfiskens i gif-akt-ställning inkommen­

derade besättning gjorde på chefens kommando honnör, hvarpå chefen kommenderade:

—■ Dåtom oss hälsa chefen på systeryachten Kondoren, den genialiske instiftaren af värl­

dens enda blifvande nobla segdsällskap, med Flygfiskens eget fyra gånger tvåfaldiga hurra!

De åtta kraftiga hurraropen kommande två och två tätt tillsammans från sex kraftiga seglarebröst klungo ut öfver de mörknande aftonvattnen likt en kommandokanonad. Det hyllade föremålet där uppe på relingen var rördt nästan till tårar —■ i sista hurrapausen passade han på att invärtes svälja några salta droppar, som annars kunde ha blifvit synliga

— och hans besättning kvarsittande i dingen och skyldrande med sina två åror kände sig på

chefens och egna vägnar så djupt gripna som ett knippe Tussilago-blommor, hvilka slaknat af att ställas i ett vattenglas utan vatten.

Chefen Pettersson steg ned på Flygfiskens däck och började ett handskakande med chefen Svensson, så hjärtligt och så långvarigt, att det tycktes alla som skulle deras händer ha vuxit samman. Kondorbesättningen lade försiktigt ned årorna med årbladen föröfver i dingen och troppade en och en under högtidlig tystnad ombord å Flygfisken.

Den högtidliga handskakningen cheferna emellan skulle möjligen ha fortsatt ända till den dag, som i dag är, därest icke stewarten om bord, fockskotshalaren Malkolmsson med högtidligt hög stämma förkunnat:

— Mina herrar, groggbordet är dukadt, vattnet är kallt!

Cheferna släppte ändtligen de af hvarandra sönderkramade händerna, chefen Pettersson stack sin arm under chefen Svenssons erbjudna och så tågade samtliga arm i arm rundt det ak- terut framställda groggbordet, hvilket redan vid första anblicken väckte allas synnerliga för­

tjusning.

Det var ett sådant groggbord, som man in­

genstädes annat än just på Flygfiskens däck

kan få se det framdukadt. I midten tronade ett jättestort grågult lerkrus innehållande tju­

goårigt lagrad whisky af gammaldags Scotish Blend, samma slag som en gång i tiden den store whisky-konnässören prinsen of Wales druc­

kit, då han officiellt gästade våra kuster. På ömse sidor om detta vördnadsbjudande whi­

sky-krus voro placerade två stora silfverskå- lar, båda formade likt de djupa skalen från två jätteostron och i dessa skålar öfverpac- kade med isbitar lågo batterier af hvita soda­

vattenflaskor, alla afrundade nedtill så att de omöjligen kunde stå men väl ligga, så som allt sodavatten skall och bör göra. Rundt om­

kring skålarne stodo så ett dussin stora glas- tumlare, hvardera rymmande en hel vatten­

flaskas innehåll —- plus whisky förstås •—• och dessa tumlare hade alla en form, som kom Kon­

dormännen att på en gång häpna och hänföras.

Hvar je tumlare var nämligen en på stjärten ställd flygfisk, hvilken stödjande sig mot en fradgande vågkam just var på väg att kasta sig upp i luften till flykt.

Så snart marschen kring bordet afstannat, kunde Kondorchefen ej längre behärska sin nyfikenhet, utan fattade tag i en af dessa ku-

37 riösa tumlare, frågande värden, hvad densamma skulle betyda och föreställa.

Fabrikören berättade så historien om de märkliga tumlarnes tillkomst.

Redan den vinter då Flygfisken var under byggnad vid Röfholmsvarfvet hade fabrikör Svensson kommit på den originella idén, att det skulle göras några särskilda föremål om­

bord föreställande flygfiskar. Han hade funde­

rat på alla möjliga kärl, men slutligen insett att det blott fanns ett slag, som lämpade sig för fiskformen, nämligen grogglasen.

Fn konstnär fick så i uppdrag att teckna och modellera Flygfisktumlarne. Denne konst­

när hade under ett besök i Italien fått reda på, att det i Medelhafvet finnes två slag af flygfiskar, den ena den vanliga flygfisken, benämnd Exocoetus volitans, lång och smal lik­

nande en svala samt alltså föga lämpad att använda som form för ett grogglas, samt ytter­

ligare en annan, hvilken däremot hade en form idealisk för ändamålet. Detta andra slag af flygfiskar kallas för flyghanar eller flygsim- Por deras vetenskapliga benämning är det välklingande Dactylofiterus volitans _- de se ut som torpedjagare, då de backa, och hafva alltså stora hufvuden med väldiga filosofpan-

nor, stora rullande ögon, flygfenor stora som vingar och räckande ända bort till svansen, hvilka de både använda för att lyfta sig upp ur vattnet med och för att flyga ett stycke på, sedan de lämnat det våta elementet. Af dessa fiskar och den våg, ur hvilken de lyfta sig upp ur vattnet, hade konstnären så sammansatt formen till dessa groggtumlare, man nu gick att afprobera.

— Men innan vi börja afprofva den — fort­

satte fabrikören — måste ännu ett par små de­

taljer förklaras. Dessa flygfisktumlare borde egentligen ha färgats i sina rätta färger, så att fisken skulle ha varit brun på ryggen, rödak- tig under buken och ha svartbruna fenor med blåa fläckar, hvar jämte Medelhaf svågen, ur hvilken han hoppar, borde ha varit azurblå, men som jag ansåg, att en grogg i alla dessa färger möjligen inte skulle verka fullt aptit- lig, ha vi fått besluta oss för att färga våra flygfisktumlare enbart gula, enär de flesta fisk­

arter synas gula, då man iakttager dem nere i vattnet.

— Ja, men tillåt mig fråga, hur dricker man ur dessa högst sällsamma tumlare? —- utlät sig den alltid tviflande rörfabrikören Lind­

ström.

Det var just detta jag liade ämnat för­

klara, — tillrättavisade fabrikör Svensson.

Hela hufvudskålen på fisken är, sona herrarne behagade se, öppen. Häruti hålles först whi­

skyn och därpå sodan, man vänder så fisken om och gapar öfver dess lilla välformade mun, som erinrar om en tröstlös flickas, hvarefter man i ett enda andedrag suger i sig tumlarens innehåll, så vida ens lungor och törst räcka till.

Hur man slutligen drack den un­

derbara whisky-groggen. — De vik­

tiga besluten från föregående kapi­

tel medhinnas först nu.

F

Groggens tillagande i de konstbesynnerliga flygfisktumlarne måste emellertid skötas af konstförfarna händer. Härvid tillgick så, att fabrikör Svensson fattade tumlaren, höll den i en viss egendomlig lutning, hvarpå stor- skotshalaren om styrbord Axel Westerberg fattade det stora lerkruset och hällde in whisky genom det runda hålet i flygfiskhufvudet.

Den som observerade mycket noga kunde se, att whiskyn rann rätt igenom själfva flygfisken och stannade först i den med flygfisken förenade vågen.

Förgasten Adalbert Kling stod nu färdig med

en nyss uppslagen sodavattenflaska. Chefen vände tumlaren ett slag och tömde hela soda- vattensflaskan samma väg som whiskyn, hvar­

på han vändande tumlaren än en gång med en högtidlig gest öfverlämnade den till den för detta slags groggtillagning lifligt intresserade Kondorchefen.

Sedan alla deltagarne fått sina groggar fär- diglagade, fattade chefen och värden sin grogg, visade de andra, att man skulle med högra han­

den fatta om flygfiskens rygg, så att man höll vågen från sig, och därpå taga sig en första kraftig slurk.

Alla utförde befallningen med kläm och ef­

tertryck. Men den första slurken medförde högst märkliga följder. Alla Flygfiskmännen skeno af belåtenhet, medan alla Kondormännen blefvo bleka af förvåning.

Kondorchefen kunde ej afhålla sig från att ge uttryck åt sina känslor:

— Hvad vill detta säga? Det var ju ren whisky jag drack.

— Var den inte god? frågade Flygfisk-chefen.

— Utmärkt. Men det här var ju ingen grogg.

Hvar tog sodan vägen?

.—. Man vänder tumlaren, så att man har vågen emot sig och dricker.

Alla gjorde så och nu drack man rent soda­

vatten.

— Särdeles läskande, förklarade Kondor­

chefen. — Men jag undrar fortfarande, hvar groggen håller hus.

— Det är ju en trolleriapparat, utlät sig fockskotshalaren Dindström.

— Ja, det är en underbar tumlare, instämde Westerberg. Man får tre sorters grogg ur den.

— Hur gick det till? — undrade flere af Kon­

dormännen.

Westerberg invigde nu gästerna i flygfisk- tumlarens hemligheter. Genom att hålla tum- laren på det sätt, de nyss gjort, fick man whi­

skyn för sig och vattnet för sig. Sedan vände han på tumlaren på ett annat sätt och då runno whiskyn och vattnet ut samtidigt, så att de blandades först i den drickandes mun. Detta var den egentliga flygfiskgroggen, som mest gouterades om bord. Slutligen kunde man ge­

nom ännu en vändning åstadkomma, att vattnet och whiskyn förenade sig inne i tumlaren, i det att vattnet från flygfisken rann öfver i vågen och blandade sig där med whiskyn, så att man erhöll grogg i vanlig bemärkelse.

När man hunnit så långt, tömde livar och en sin tumlare i botten.

—■ Detta är att dricka whisky med whisky­

grogg på flygfiskmanér, -— förklarade den lycklige uppfinnaren och båtchefen.

-— Tillåt mig gratulera! —■ var allt hvad Kondorchefen Pettersson yttrade.

Man kunde emellertid af hans något per- plexa min sluta sig till, att han i viss mån trodde sig ha varit utsatt för ett skämt, och som han var en man mån om sin värdighet, fanns det ingenting som så förtretade honom, som när han befarade, att han blifvit dragen vid näsan eller hållen för narr.

Men öfverraskningarne om bord på Flygfi­

sken voro inte slut med detta. Yachtens chef höjde ånyo sin stämma:

— Mina vänner från Kondoren! I och med att ni om bord på Flygfisken inmundigat den första trefaldiga flygfiskgroggen, ber jag få upplysa eder om, att ni samtliga blifvit in­

tagna i Flygfiskens hemliga orden och blifvit förenade med oss i ett oslitligt ordensbrödra- skap. Är det någon bland eder som af sam­

vetsbetänklighet af något slag ej vill vara med om att ingå detta brödraskap med oss?

Det fanns det naturligtvis inte. Kondor- männen svcircule jakande pä. stormästarens fråga ock gasten Kling frambar en grön siden-

kudde, på hvilken voro fästade ett halft dus­

sin ordenstecken. Hvar och en af Flygfisk­

männen fattade hvar sitt tecken och fästade det, mumlande en latinsk fras, som ingen förstod, på motsvarande Kondorkamrats bröst.

Chefen Ehrenfrid Svensson fästade ett flyg­

fiskmärke i guld på chefen Carl-Göran Petters­

sons bröst, storskotshalaren Westerberg ett liknande tecken i silfver på storskotshalaren Söderbergs bröst, andre storskotshalaren Johan Grundström ett dito på dito Filip von Norrmanssons, förste fockskothalaren Ture Engelbrechtsson ett dito på dito Richard Kindströms, andre fockskothalaren Harald Saxling ett dito på dito Hihner Fridéns och förgasten Adalbert Kling ett dito på förgasten Ivar Käcks bröst.

Därpå följde allmän omfamning och allmän handskakning, och nya flygfiskgroggar och allmän förtjusning, och all sorgs förjagande — till och med från kontorschefen Petterssons annars alltid sa klara panna, hvilken tyvärr genom ett missföistånd för en stund fördunk­

lats, — och förbrödringsfestens kulmen var uppnådd.

Det är bland våra seglare en gammal god

45 vana att alltid stå på däck, då de dricka såda­

na drycker, som serveras efter kaffet. Det är möjligt, att den förskrifver sig från de stora familjebjudningarne vid jul och påsk, då som bekant alltid männen få stå hela kvällen på grund af att kvinnor och barn och kortspelare upptagit hvar enda stol, som kan disponeras.

Men det är också tänkbart, att denna i sitt slag stiliga och betydligt gentlemann amässig a sed­

vänja helt naturligt förskrifver sig från vär- darnes önskan, att deras gäster skola känna den behagliga inverkan på kroppen af de ädla och starka fluider som förtäras. Det är en känd sak att spriten känns mycket starkare då man dricker den stående, och som det om bord på en yacht aldrig finnes någon fara för att nå­

gon af besättningarne kan blifva berusad •—

den friska vinden blåser ju genast bort alla spritångorna -—■ så vill man förmodligen genom seden att dricka stående åstadkomma, att gä­

sterna skola i högsta möjliga mån tillgodogöra sig allt som förtär es.

Så kraftig och riklig hade förplägningen varit denna afton, att till och med den spänstige chefen på Kondoren kände en viss trötthet i sina knän. Två hopfällbara karmstolar hade därför framsatts för de båda cheferna, under

det att besättningarne slogo sig ned rundt om­

kring dem på relingen och skylightet.

Jean Söderberg inledde så en liten diskus­

sionsstund med att begära chefernas tillstånd att få framställa några förslag angående be­

stämmelser för den beslutade segelklubben.

Sedan båda cheferna nickat bifall härtill, bör­

jade Söderberg:

— Vi ska naturligtvis bara prata om det, in­

te fatta några beslut. Men genom att prata får man alltid veta hvar landet ligger, och de viktigare besluten kunna sålunda bli så godt som på förhand gifna.

■—-Ursäkta, jag af b ryter, men då har jag genast ett förslag att göra, hördes fockskotha- laren Uindström inflika. Hvad säger brö- d erna om att antaga »Sätt-På-Potatisen-Stan- derten» som den nya segelklubbens ständiga hamnstandert?

— Det är inget dumt förslag, utlät sig Sö­

derberg, som nu hunnit återfå talförmågan, hvillcen han nyss förlorat på grund af Uind- ströms oerhörda fräckhet att afbryta honom just i början, af hvad han ämnat yttra.

— Vår värd och uppfinnaren af den geniali­

ska S. P. P.-flaggen skall naturligtvis hedras, utlät sig den andre sittande chefen. —

47 Det kunna vi taga för gifvet, att hans skaff- ningsstandert äfven blir Stora Starka Segla­

res. Men de närmare detaljerna om När, Hur och Hvar denna standert skall användas, an­

håller jag att vi ej diskutera förr än efter det konstituerande sammanträdet. Själf skulle jag till exempel ej vilja vara med om att hissa denna standert under pågående kappsegling.

Men däremot högst lämplig att sätta till, se­

dan yachterna kastat ankar. Härom mera framdeles. Fortsätt nu, Söderberg!

Jean skulle till att fortsätta, men nu ha­

de han blifvit så mycket afbruten, att han inte kunde erinra sig, hvad det var han velat.

' Jag vet det! — förklarade unga Kling.

r Hur i herrans namn kan du veta, hvad jag tänkte säga? — undrade Söderberg.

1 Jag såg på dig, att du ville fråga, om vi verkligen skulle kalla kappseglingar för kapp­

seglingar.

' Vissi fan var det det! Men hur kunde du___

— Den logiska slutsatsen till hvad vi förut diskuterat.

— Jaså, ingenting annat. Ja, mina bröder, jag ville verkligen fråga om det i den nya klub-

ben är skäl att bibehålla ett så vidrigt namn som »kappseglingar»?

-— Hvad ska vi kalla dem för då? frågade fab­

rikör Svensson, hvilken alltid var ängslig, då man skulle hitta på nya benämningar.

■— Det gäller inte att kappas på dessa seg­

lingar vår klubb skall anordna. Det gäller att segla väl. . .

,— Alltså »välseglingar»! — kastade Bind- ström fram litet spydigt.

— Du tar ju ordet ur munnen på mig — be­

klagade Söderberg sig. .— Den, som kommer sist fram till målet, kan då ha lika stora chanser att eröfra högsta priset som den, hvilken kom­

mer först.

Den unge fockskotshalaren Ture Engel- brechtsson upplät plötsligt sin mun:

— Men blir inte bedömandet ganska svårt vid en segling af detta slag?

— Det är just hvad det ska vara, upplyste fabrikör Svensson om. Att rätt bedöma en täfling mellan två båtar är alltid en svår sak.

Dite mer eller mindre svårare spelar därför in­

gen roll. Med så skickliga prisdomare som dem vi komma att få, kunna vi gärna välj a det allra svåraste bgdömningssättet.

— Bra taladt! — tyckte Bindström. —