I
I
uppdraget för min organisation, Distum, anges det att vi ska arbeta med utveckling av Flexibel Utbildning på Distans. När detta upp- drag presenteras inför en samling av folkbildare kan man nästan höra hur knivarna dras i bänkarna. Egentligen är det en prestation att i en enda mening, dessutom i ett uppdrag formulerat för en statlig myndighet, pressa in två ord som är garanterat provocerande för folkbildningen, i det är fallet utbildning och distans. Folkbildningen ska ju inte syssla med utbildning, och närhet och möte ska prägla god folkbildning, inte distans. Nu är det tack och lov så att denna provokation går att förklara (om tid gives och man klarar att ducka undan knivarna…).Men mer intressant är att det i det fenomen som ryms i uttrycket flex- ibel utbildning på distans, eller flexibelt lärande för den delen, finns ett antal element som är utmanande för den klassiska folkbildningstolk- ningen. Några av dessa utmaningar, med tillhörande ”svärord”, ska pre- senteras i detta kapitel. Men först förklaringen kring utbildning och distans, så var vänlig och lägg ner kniven.
Valet av uttrycket ”utbildning” är mycket medvetet gjort. Tyvärr har vi inte tillräckligt många synonymer i det svenska språket, vilket gör att ett antal ord får olika laddningar och flera betydelser. Provokationen i uttrycket utbildning uppstår när detta ord uppfattas som en motpol till lärande. Utbildning sägs då spegla ett anordnarfokus, medan lärande har ett större individfokus. I det aktuella sammanhanget används dock
Flexibel utbildning på distans
– ett kapitel fullt med svärord
av Mikael Andersson
uttrycket utbildning som ett samlingsnamn för två aktiviteter, undervis- ning och lärande, läraraktivitet och studerandeaktivitet.
Uttrycket distans är inte bra, det medgives. Samtidigt har vi i Sverige en över hundra år gammal tradition av distansutbildning, vilket gör att ordet distans i detta sammanhang fortfarande ger en tydligare bild än t.ex. -stött lärande, e-learning m.m.
Flexibilitet
Om man skulle räkna de ord som används i denna antologi och se vilket ord som är vanligast, finns det en klar misstanke om att ordet ”flexibelt”
och dess olika former är ett av de vanligaste. Få ord har väl så positiv klang för tillfället. Folkbildningen har inte heller några problem att stäl- la upp på att man är flexibel. Möjligheten att starta studiecirklar under fria former och det rika utbudet på folkhögskolorna har ju sedan länge varit basen för en fri, frivillig och flexibel folkbildning.
När vi använder uttrycket ”flexibelt lärande” (eller flexibel utbildning på distans) så anger vi med det att det finns någon ytterligare grad av flexibilitet i detta. En ingrediens som förstärker något redan positivt.
Men vad består denna flexibilitet i, och varför är den behövd?
För att besvara den senare frågan först, så ligger den stora betydelsen för- modligen i att den ökade flexibiliteten är nödvändig för att erbjuda det livslånga lärandet till en bredare målgrupp. När det livslånga lärandet som en nyckelfaktor i framväxten av kunskapssamhället (ny)introduce- rades i mitten av -talet var det erfarenheterna från tidigare former av regelbundna studier som var vägledande. Problemet med detta synsätt är dock att deltagarna i dessa verksamheter oftast var personer som redan hade en relativt hög utbildningsbakgrund, var motiverade och hade stu- dievana. Oftast hade dessa personer också ett arbete som medgav en viss flexibilitet, vilket möjliggjorde deras deltagande i studierna.
Eftersom kunskapssamhället kräver att en mycket större del av befolk- ningen (alla?) ska deltaga i det livslånga lärandet, innebär det att även de med kort utbildningsbakgrund, låg motivation och låg studievana ska beredas möjlighet att studera. Man ska också kunna ta del av det livs- långa lärandet även om man har ett arbete som har fasta tider, en familj
som kräver sin tid, en mängd andra aktiviteter som pockar på uppmärk- samhet.
Det säger sig självt att en sådan utmaning inte låter sig lösas enbart genom verksamhet förlagd på fasta tider i traditionella utbildningsloka- ler. Här är flexibla studiemöjligheter en förutsättning för ett lyckat resul- tat.
Den ”flexibilitet” som är lättast att identifiera är behovet av ett stör- re oberoende i tid och rum. Lärandet måste kunna ske vid den tidpunkt och från den plats som bäst passar den studerande. Men efterhand har ytterligare behov växt fram, bl.a. behovet av mer flexibla kursupplägg och mer flexibla lärandemiljöer. I alla dessa ”flexibiliteter” kan folkbild- ningen spela en roll, och det är rent av så att folkbildningen kan vara en nyckelspelare. Men det finns även komplikationer.
I frågan om oberoende i tid och rum ligger alltså önskemålet om att kunna studera vid valfri tidpunkt och från valfri plats. Lösningen på detta ligger i att utveckla någon form av distansstudier, i alla fall en form där studerande, medstuderande och lärare inte behöver träffas vid fasta tidpunkter. Detta innebär en mycket stor utmaning för folkbildningen som till sin natur är baserad på gruppen, samarbete och dialog. Erfaren- heter från några års projektverksamhet visar dock att folkbildningen kla- rar att erbjuda ”studiecirklar på distans”, dvs. gruppbaserad verksamhet som genomförs asynkront.
Ett större problem ligger dock i samma fråga, nämligen då den stu- derandes behov av oberoende i tid även innefattar kravet på valfri studie- takt. På ytan verkar önskemålet ”starta när jag vill och sluta när jag vill”
sammanfalla med folkbildningens flexibilitet, men kombinationen av asynkrona studier, kollaborativt lärande och helt valfri studietakt är för- modligen omöjlig. Kort sagt – hur ska man kunna hålla ihop en virtuell studerandegrupp om alla ska kunna välja sitt eget tempo? Lösningen lig- ger förmodligen i en balans mellan två positiva faktorer, det dialogbase- rade kollaborativa lärandet (som är en mycket lämplig form för den beskrivna målgruppen) och en flexibel studietakt. Men var finns balans- punkten… ?
Ett behov som inte är lika direkt identifierbar är efterfrågan på ett mer
flexibelt innehåll i lärandet. I traditionell utbildning är det utbildnings- anordnaren som tar fram och erbjuder ett fast kursinnehåll, ramar och upplägg. Detta fungerar dock inte för den aktuella målgruppen, efter- som innehållet måste vara mer direkt inriktat mot det aktuella behovet.
Med all säkerhet kommer kravet på mer moduluppbyggda kurser öka under de närmsta åren.
Detta är ju inget nytt för folkbildningen, som är van vid att studiecir- keln utformar sitt innehåll och att deltagarna kan påverka mål och inriktning. Det nya, och provocerande, ligger i att det efterfrågade inne- hållet kan vara en blandning av olika ämnen. Det som av deltagaren upp- levs som ett fullkomligt logiskt kursinnehåll, kan av anordnaren upple- vas som ett hopplock av delar från olika helheter. Hur ska man kunna erbjuda detta utan att innehållet blir ”snuttifierat”? Hur gör man för att undvika en kollision med folkbildningens tradition att erbjuda en helhet i sin verksamhet?
Problemet blir än mer accentuerat om det visar sig att deltagarna vill kombinera innehåll från olika utbildningsanordnare. Hur ska folkbild- ningen samarbeta kring innehåll och inriktning med organisationer som har ett helt annat verksamhetsmål, t.ex. vuxenutbildningen eller en kom- mersiell utbildningsanordnare?
En tredje efterfrågad flexibilitet hör samman med var man kan genom- föra studierna. Vi ser gärna bilden framför oss att det flexibla lärandet sker med deltagaren ensam hemma vid sin dator, en bild som är överförd från de gamla brevkursernas tid. Erfarenheterna visar dock på att den aktuella målgruppen gärna vill gå någonstans för att studera. Lugn och ro för studier, fungerande teknik och en social miljö är några av skälen för detta. Lösningen på detta är framväxten av olika typer av lokala lär- miljöer, lärcentra. Här har folkbildningen en mycket stor roll att spela, både på grund av sin geografiska spridning och sin pedagogiska tradi- tion.
Efterfrågan på dessa tjänster från folkbildningen kommer förmodli- gen att bli ganska stor. Men hur ska folkbildningen ställa sig när stude- rande vid t.ex. vuxenutbildningen eller högskolan vill utnyttja resurser
vid ett folkbildningslärcenter? Det finns en risk att folkbildningen för- vandlas till en lokal lärcenterresurs för allt flexibelt lärande.
Som synes innehåller det positiva ordet ”flexibilitet” i sin praktiska verklighet en rad utmaningar eller rent av provokationer för den tradi- tionella folkbildningen. Förmodligen ligger lösningen i avvägningar och balanser mellan olika ytterlighetsval. För folkbildningen vill väl inte bli den minst flexibla aktören i det livslånga lärandet ;-)
Individualisering
En avgörande faktor för ett framgångsrikt deltagande i alla former av lärande är motivationen. Utan motivation är det mycket svårt att lyckas med sina studier, inte minst studier i flexibel form, rent av med inslag av distans. I vissa fall kan motivationen skapas genom ett yttre tryck, t.ex.
genom situationen där ökade kunskaper öppnar möjligheten till nytt arbete, högre lön, nya fritidsaktiviteter eller nya engagemang (positivt tryck). Alternativt är nya kunskaper en förutsättning för att behålla job- bet, hänga med m.m. (negativt tryck). Detta är något som utbildnings- anordnaren inte har stora möjligheter att påverka.
Ett annat sätt att skapa en god motivation för studier är att skapa en stor känsla av relevans för studieresultatet. Studierna och innehållet måste kopplas nära till den studerandes situation. Detta är naturligtvis något som utbildningsanordnaren kan påverka. Ett sätt att erbjuda denna relevans är naturligtvis genom att erbjuda den studerande möjligheten att individualisera sina studier.
Frågan om individen i gruppen (individen och gruppen) är något som diskuterats mycket inom folkbildningen. Folkbildningens verksamhet baseras ju på gruppens aktiviteter (något som nämnts vid ett antal till- fällen tidigare). Men gruppen består ju också av ett antal individer.
Frågan är då vilken roll kollektivet och individen har i lärandet. Helt klart är det väl att folkbildningen inte ska erbjuda ensamstudier. Detta skulle strida helt mot folkbildningens kärna (eller… ?). Men vad finns det för olika grader i resonemanget? Låt oss för enkelhetens skull dela upp resonemanget i tre delar, mål, genomförande och resultat.
I en klassisk studiecirkel samlas en grupp människor och enas om ett mål
för cirkeln. Målet växer fram i de inledande diskussionerna, och det gemensamma arbetet formar också modellen för hur verksamheten ska genomföras. I en situation där en lågt motiverad studerande behöver möjligheten att själv bestämma målet för sin aktivitet är det inte givet att detta ger en tillräcklig känsla av relevans. Redan innan jag påbörjat mina studier har jag fått tubba på några av mina skäl för att studera, så jag struntar i det här. Frågan är: går det att låta målformuleringarna vara individens, och inte kollektivets, och fortfarande säga att det är folkbild- ningsverksamhet?
Ett av de tydligaste kännetecknen för god folkbildningsverksamhet är det kollektiva arbetssättet. Lärandet sker genom ett utbyte av tankar och åsikter mellan deltagarna. Här verkar det dessutom vara så att det kol- lektiva arbetssättet är mer lämpat för den målgrupp vi talar om. Indivi- dualiseringen av genomförandet på så sätt att det övergår till enskilda studier borde därför inte kunna sägas vara folkbildning. Men de senaste årens projektverksamheter har visat på ett intressant fenomen, nämligen gruppen tysta deltagare.
Dessa deltagare är mycket passiva i den diskussion som pågår i de vir- tuella konferenser som satts upp för verksamheten. Man kan dock se att de läst alla inlägg, men inte (eller mycket sparsamt) bidragit med något.
Under en tid kallades dessa personer nedsättande för ”lurkers” (ung.
tjuvtittare). Men när de konfronteras av andra deltagare får man ofta sva- ret att de lär sig jättebra genom att följa andra personers dialog, och att de gjort så under hela sitt liv. Deras individuella sätt att lära i en kollek- tiv miljö är att observera, följa och dra egna slutsatser. Hur ser vi på denna individualisering? Är det ett krav att kollaborativt lärande inne- håller aktivitet från alla?
När det gäller resultatet har jag hört två olika svar från folkbildare. Det ena svaret är att god folkbildning ger varje deltagare möjlighet att upp- leva resultatet på sitt personliga sätt. Det som var resultatet för mig behöver inte vara resultatet för dig. Det andra svaret är att god folkbild- ning leder till en kollektiv kunskap som gruppen delar och har utveck- lat tillsammans. De båda svaren ger helt olika svar på frågan om indivi-
dualisering. I det första svaret ligger då en hög grad av individualisering redan i folkbildningens tradition beträffande resultatet av lärandet.
En övergripande sammanfattning skulle kunna leda till att behovet av individualisering framför allt kan lösas inom målformulering och resul- tat medan genomförandet är kollektivt inom folkbildningen. Eller… ?
Kompetens
I det inledande kapitlet berörde jag kort ett fenomen som jag tror vi kommer att uppleva mycket starkt i kunskapssamhället, nämligen sam- mansmältningen mellan det som kan räknas till utbildning och det som räknas till bildning. Det lärande som framför allt syftar till användning inom arbetslivet kan sägas ha räknats till utbildning, medan lärande som haft till syfte att öka samhällsengagemanget eller haft en mer personlig betydelse för den studerande har räknats till bildning.
I kunskapssamhället finns det all anledning att tro att denna uppdel- ning inte kommer att var lika tydlig eller lätt att definiera. När kunska- per får en allt större betydelse kommer lärande i olika former att bli en vanligare företeelse. Det blir också svårare att skilja mellan kunskaper som är ägnade för bruk inom arbetslivet respektive samhällslivet.
Den efterfrågan på flexibla studiemöjligheter vi ser just nu drivs till stor del av behov inom arbetslivet. De flexibla erbjudanden som står till buds är oftast inom fort- och vidareutbildning. Detta gör att man vid en första anblick skulle kunna dra slutsatsen att detta inte är något för folk- bildningen, som inte ska syssla med fort- och vidareutbildning för arbetslivets behov. Detta är dock en förhastad slutsats. Min tro är att detta är en första våg av efterfrågan på flexibla studiemodeller. Just nu ligger huvudrörelsen inom fort- och vidareutbildningen, men nästa efter- frågevåg kommer att handla om flexibla bildningsmöjligheter. Det finns därför anledning för folkbildningen att följa, men kanske också att rent av deltaga i, utvecklingen av de flexibla studiemöjligheter som utvecklas inom ramen för fort- och vidareutbildningen. När efterfrågan väl kom- mer är det lite sent att börja utvecklingen.
En faktor som pekar mot denna sammansmältning är behovet av mer individualiserade och specialiserade kunskaper. Dessa kunskaper ska
också kunna kompletteras och uppdateras på ett snabbt och smidigt sätt.
Ovan nämns efterfrågan på individualiserade, moduluppbyggda kurs- erbjudanden. För att en person ska kunna tillgängliggöra sig modulupp- byggda delar, krävs en bra matris att sätta delarna i. Kort sagt: saknar man överblick och sammanhang är det inte av lika stort värde att få dessa moduler. En av folkbildningens viktigaste uppgifter i kunskapssamhället kan bli just att erbjuda kunskaper som ger överblick och skapar sam- manhang mellan mer specialiserade kunskapsdelar.
En lite vildare spekulation, som dock borde vara av intresse för folk- bildningen som samhällsaktör, är den möjliga förändring på arbetsmark- naden som kunskapssamhället för med sig. Om vi fortsätter resone- manget med kunskapernas betydelse i det nya samhället, inte minst i Sverige där den traditionella tillverkningsindustrin omvandlas till mer kunskapsintensiv utvecklingsindustri, leder det till att den gamla kly- schan ”våra anställda är vår största resurs” får en helt annan mening. I det ögonblick de enskilda medarbetarnas kunskap, bildning och kompe- tens är företagets största resurs sker också en maktförskjutning på arbetsmarknaden. Det är inte omöjligt att vi kommer att se en föränd- ring av arbetstagar- arbetsgivarförhållandet mot ett kompetenssäljar–
kompetensköpar–förhållande. I ett sådant scenario får det engagemang den enskilde lägger ner i sitt livslånga lärande en helt annan betydelse.
De organisationer som tillhandahåller resurser för lärande får också en helt annan samhällsroll, något som borde tilltala folkbildningen.
Kontentan av ovanstående resonemang är att det finns en hel del feno- men inom det flexibla lärandet (eller flexibla utbildningen på distans) som på ytan kan verka vara svärord för folkbildningen, men som i ett förändrat samhälle kan vara nya utmaningar. Och svärord kan ju ha många betydelser, som en -delegat en gång konstaterade:
- Jag är så lycklig eftersom mitt namn är ett svärord på bara fyra av jordens språk!
