Runstenar och statistik Larsson, Mats G.
Fornvännen 94:3, 196-199
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1999_196
Ingår i: samla.raa.se
Referenser
Artursson M. et al. 1994. Landbacken. Ett gravfält frän romersk järnålder. Stockholm.
Fallgren, J. H. 1993. The concept of the village in Swedish archaeology. Current Swedish Archaeology 1.
Hansen, T. E. 1988. Die eiscnzeitliche Siedlung bei Norre Snede, Mitteljutland. Vorläufiger Bericht Acta Archaeohgica 58.
Larsson, M. G. 1990. Runstenar och utlandsfärder.
Aspekter på del senvikingatida samhället med utgångs- punkt i de justa jornlåninirigarna (Acta Archaeologi- ca Lundensia, Series in 8°, 18). Lund.
Liedgren, L. 1992. Hus och gärd i Hälsingland. En studie av agrar bebyggelse och bebyggelseutveck- ling i norra Hälsingland. Umeå.
Nielsen, H. 1997. El regionalt rigdomscenter i Syd- vestsjaelland. »... Gick Crendel alt söka del höga huset.
...» (Slöingeprojektet 1), J. Callmer & E. Roseng- ren (red.). Halmstad. Göteborg.
Frands Herschend Institutionen för arkeologi och antik historia Sankt Eriks Torg 5, 753 10 Uppsala E-posl: Frands.Herschend@arkcologi.uu.se
Runstenar och statistik
I sin debattartikel rörande min bok Från stor- mannagård till bondby (Larsson 1997) tar Frands Herschend u p p nya infallsvinklar som jag tycker bör få ett n ä r m a r e studium. Efter- som boken till stor del bygger på min avhand- ling om utlandsfararstenarna (Larsson 1990) ger detta samtidigt tillfälle att behandla de syn- punkter på »brister» i d e n n a som Stina Orsen- mark sett sig föranlåten att påtala i Fornvännen 1997, även om detta innebär att jag måste upp- repa en del resonemang som hon borde ha kunnat inhämta direkt ur avhandlingen. Då dessa resonemang är av mer generell natur och berör vissa d e m ä n t ä r a fakta om statistisk metod inleder jag m e d dem.
Till att börja med måste det betonas att det inte är andelen uttagna element (i detta fall ca 10 procent av totalantalet) som har den största betydelsen i en statistisk undersökning, utan antalet i den uttagna g r u p p e n (i detta fall ca 160). Detta kan verka förvånande för många men är välkänt för dem som är insatta i ämnet.
Det är också tack vare detta förhållande man kan göra relativt rättvisande opinionsunder- sökningar för hela Sveriges befolkning trots att man frågar bara något eller några tusental per- soner, alltså delar av promille av totalantalet.
Frågan belyses på ett utmärkt sätt av följande citat ur en grundläggande lärobok i statistik:
Man kan med sifferexempel lätt övertyga sig om att stickprovsstorleken n är rätt litet beroende av TV (he-
la populationen, min anm.) ... Statistiskt okunniga personer menar ofta att stickprovsstorleken bör stå i cn konstant relation till antalet element i populatio- nen. (»Tag ut 10 % av elementen.») Detta är inte alls fallet, och en sådan villfarelse kan få vådliga ekono-
miska honsekvenser. (Blom 1980 s. 247.)
O m Orsenmark satt sig in i det kapitel om sta- tistiska urval jag lagt in i min avhandling (Lars- son 1990 s. 34-36) just för att förebygga såda- na vanföreställningar hade hon också kunnat se att den storlek som valts för referensgrup- pen - samma som antalet utlandsfararstenar - ger för ändamålet fullt acceptabla felmargina- ler och konfidensgrader samtidigt som arbets- insatsen kunnat hållas på en rimlig nivå.
Orsenmark drar i sitt inlägg den skarpsinni- ga slutsatsen att det är runstensresandet i all- m ä n h e t som medfört att utlandsfarande över- huvudtaget o m n ä m n s , och mot detta är det givetvis svårt att invända. Att det skulle finnas några vedertagna bevis för det ena eller andra syftet med runstensresandet är d ä r e m o t knap- past riktigt. Som många av dagens forskare framhållit talar dock mycket för att det rör sig om kristna m o n u m e n t , vilket i sin tur innebär att stenarna sannolikt inte representerar hela befolkningen (jfr Larsson 1990 s. 34). Uppgif- terna om utlandsfärder måste därför ses som tilläggsinformation som ges bara i vissa och troligen färre fall än som motsvarat de verkliga förhållandena. Oavsett syftet m e d själva sten- resandet vet vi dock i dessa fall ganska säkert
Ininvilinin, 94 (1999)
att cn färd gjorts av den person som omtalas på stenen (Larsson 1990 s. 36-37). Det är det- ta som utgör g r u n d e n för hela undersökning- en, inte någon hypotes om utlandsfararstenar- nas exklusivitet i sig.
Metoden för att undersöka om dessa ut- landsfarare skilt sig från befolkningen i stort har varit att jämföra de bebyggelseenheter de kan knytas till med dels övriga runstensenhe- ter, dels bebyggelsen g e n e r e l l t Eftersom ut- landsfararstenarna - tvärtemot vad Orsenmark påstår efter att endast ha tittat på kartorna - är så ojämnt fördelade i förhållande till övriga runstenar (knappt 5 procent i Tiundaland mot drygt 24 procent i inre Södermanland) är det härvid absolut nödvändigt att göra det slumpmässiga urvalet stratifierat, så att runste- narna i referensgruppen representerar samma o m r å d e n som utlandsfararstenarna. Ett rent slumpurval skulle ge en jämförelse som i hög grad riskerade atl uppvisa regionala skillnader i stället för sociala g e n o m att de uppländska förhållandena skulle ge ett betydligt kraftigare utslag i referensgruppen än i utlandsfarar- g r u p p e n . Som jag framhållit i avhandlingen är referensgruppen alltså i första h a n d en statis- tisk kontrollgrupp som inte okritiskt kan an- vändas för att dra slutsatser om runslenspopu- lationen i dess helhet, även om vissa generella tendenser kan avläsas ur den (Larsson 1990 s. 36).
En a n n a n nödvändig förutsättning för en undersökning av utlandsfararstenarna är att man måste utgå från de o m r å d e n där sådana faktiskt finns, vilket - som Orsenmark så för- tjänstfullt f r a m h å l l e r - i sin tur innebär att där måste finnas runstenar. För övriga o m r å d e n kan vi tyvärr inte dra några direkta slutsatser om utlandsfärarna, oavsett hur lörnläinnings- bilden i övrigt ser ut (Larsson 1990 s. 37).
Spridningsbilden lör olika fornlämningar över större o m r å d e n kan över huvud taget bara an- vändas för att visa regionala skillnader och inte sociala, för vilka man i stället måste gå ned till de enskilda b e b y g g d s c e n h e t e r n a för att kun- na dra några slutsatser.
Tråkigt nog kan jag alltså fortfarande inte - hur gärna jag än vill - säga någonting om ut- landsfärarna i nordöstra Uppland med dess
stora förekomst av skeppssättningar men fåta- liga runstenar och totala avsaknad av utlands- fararstenar. I östra Södermanland däremot, ett o m r å d e som har en nästan lika stor andel skeppssättningar i förhållande till bebyggelsen och dessutom ett betydande antal runstenar och utlandsfararstenar, uppvisar de senare samma övervikt vad gäller skeppssättningar som g r u p p e n i stort.
Beträffande bebyggelseenheter med treud- dar är de, som framgår i avhandlingen (Lars- son 1990 s. 75 o. 82), avsevärt frekventare i Mellansverige än sådana med skeppssättning- ar. Att de råkar uppvisa samma andel som des- sa bland utlandsfararenheterna saknar därför fullständigt intresse i s a m m a n h a n g e t Viktiga- re är att d e n n a andel inte överstiger frekven- sen för vare sig bebyggelsen i stort eller refe- r e n s g r u p p e n i tillräckligt hög grad för att det skall vara statistiskt signifikant - en prövning som faktiskt säger betydligt mer än vad allmänt tyckande kan göra. Men visst har Orsenmark rätt i att spridningsbilden antyder ett samband mellan treuddar och runstenar - nämligen att bägge fornläinningstyperna förekommer i de delar av Mellansverige som var bebyggda un- der forntiden
Frands Herschend lägger i sin recension stor vikt vid de möjligheter till ekonomisk vinning som låg i utlandsfärderna u n d e r runstensti- den. Detta är säkert riktigt, även om mycket ta- lar för att utfallet sällan blev särskilt stort i jäm- förelse med den h e d e r och ära som både man själv och ätten k u n d e vinna också i de fall dä resenären omkom på färden, särskilt då det gällde en krigisk sådan (jfr Larsson 1990 s.
126). Men hans uppslag att jämföra hemkom- na och o m k o m n a utlandsfarare är fyndigt och om jag själv hade tänkt på det så hade j a g tro- ligen lagt in någon form av sådan undersök- ning redan i avhandlingen.
Ett problem med en sådan g e n o m g å n g är dock att det är mycket svårt att utifrån run- stenstexterna avgöra vilka resenärer som fak- tiskt återvände välbehållna. När det står att nå- gon omkommit är saken givetvis klar, men när det bara står att han farit e.d. är det inte lika lätt. Ofta kan man dock även för dessa fall van-
Fomvdnrun 94 < 1999)
ligen dra slutsatsen att personen ifråga dött på färden, till exempel när det gäller Ingvarsste- narna. Eftersom r u n s t e n a r n a normalt är mo- n u m e n t över relativt nyligen avlidna personer låg det j u också närmast till hands att omnäm- na färder som hade direkt samband med döds- fallet och inte mer lyckosamma sådana som eventuellt skett decennier tidigare. Som jag understrukit i avhandlingen innebär detta också att krigiska färder med stort antal döda k o m m e r att avspeglas i runinskrifterna på ett helt annat sätt än fredliga handelsfärder (Lars- son 1990 s. 37). Det är därför tveksamt om den verksamhet som kan ha givit verkligt ekono- miskt utbyte är synlig på samma sätt som det mer ärofulla deltagandet i olika strider.
Av vissa inskrifter framgår det dock tydligt att personen ifråga kommit hem, och i vissa andra fall ger inskriften huvudintrycket att fär- den slutat lyckligt även om det är osäkert. Med dessa reservationer har j a g liksom Herschend gjort en beräkning för hela utlandsfarargrup- pen, där jag noterat 14 procent h e m k o m m a n - de (dvs. i stort sett samma siffra som Her- schend).
Motsvarande g e n o m g å n g av storgårdsgrup- pen redovisas i tabell 1. Som framgår av d e n n a förekommer h e m k o m n a utlandsfarare på ca 24 procent av de inskrifter där frågan kunnat avgöras med någorlunda sannolikhet. Ande- len är mindre än den Herschend kommit fram till m e d sitt urval, och avvikelsen g e n t e m o t he- la utlandsfarargruppen ligger inom den statis- tiska felmarginalen vid en kontidensgrad på 95 procent. Men överrepresentationen är än- då så markant att det finns anledning att un- dersöka förhållandet n ä r m a r e .
Av bebyggelseenheterna i tabellen känne- tecknas bara fem (17 procent) av att de endast har inskrifter över h e m k o m n a . Ingen av dessa e n h e t e r avviker beträffande fornlänniingsbil- den på något anmärkningsvärt sätt från stor- gårdsgruppen som helhet. Vad avser jordnatur ingår tre e n h e t e r med skattejord eller blandad sådan (Yttergärde-Borresta, Malmby, Mervalla- Valla), en med frälsejord (Grinda-Spdvik) och en med kronojord (Husby Bro). Antalet be- byggelseenheter i g r u p p e n är visserligen allde- les för litet för att man skall k u n n a dra några
Tabell 1. Hemkomna respektive omkomna ullands- farare på "storgårdar". Efter Larsson 1990 s. 137- 155.
Beb.enhet
Broby/Täby Söböringe Yttergärde/
Borresta Ängby/Liinda
Odenslunda
Örby Äshusby Droppsta Malmby Husby Bro
Sjusta/Kaddala
Hnscby Svinne- garn
Välsta Bjudby Blacksta/Kjula St. Lundby Aspa Sörby/Åkra Grinda/Spclvik Mervalla/Valla Aska
Berga Krällinge Beteby H u n d h a m r a Stäringe Linga Nolinge G r ö n h ö g Summa
Hem- k o m n a
U 3 4 4
U 504?
U 617?
S ö 5 5 Sö 106 Sö 137?
Sö 166?
Sö 198
8
Om- Osäkra komna
U 136 U 140 U 180
U 3 4 6 / 3 5 6 U 3 4 9 U 3 7 4 U 4 3 1 U 4 4 6
U 6 8 7 U 7 7 8 SÖ 53 Sö 360?
SÖ 105 SÖ 131 Sö nyf.
Sö 155?
Sö nyf?
Sö 165 SÖ 216 Sö 217
SÖ 254 Sö 260?
SÖ 287 SÖ320 Sö 352 Sö nyf.
Ög 30
25 2
säkra statistiska slutsatser, men det kan ändå konstateras att den med sina 40 procent ligger exakt på den andel ren frälse-, krono- eller kyr- kojord som gäller för storgårdsgriippen som h e l h e t Och det är sannolikt just i byar som in- te är u p p b l a n d a d e med skattejord man har de största förutsättningarna all i första hand fin- na det äldsta frälset (Larsson 1997s. 171).
Det finns emellertid också tre e n h e t e r som har runstenar över både h e m k o m n a och om- komna, nämligen Bjudby, Blacksta-Kjnla och Aspa. Alla dessa kännetecknas av särskilt ex- klusiva fornlätnniiigsmiljöer med storhögar.
Fornvännen 94 (1999)
m o n u m e n t av resta stenar, paradvägar och speciella runstenar, två av des.sa de största i Sö- d e r m a n l a n d (jfr Larsson 1990 s. 86). Vid alla tre finns också starka tecken på alt de varit s t o r m a n n a d o m i n e r a d e tingsplatser. Även run- inskrifterna m e d sina speciella titlar och indi- kationer på nära förbindelser med stormanna- ätter på andra sidan Mälaren tyder på att vi här bar funnit representanter för den »verkli- ga aristokrati» som Herschend efterlyser i sitt inlägg, något som för övrigt gäller också flera andra bebyggdseenheter i storgårdsgruppen.
Kanske kan detta ses som ett tecken på rik- tigheten i Herschends tankar om att m ä n n e n från mer betydande gårdar var särskilt fram- gångsrika på sina färder. Detta är dock enligt min mening mindre troligt med tanke på den slumpmässighet som trots allt måste ha gällt ifråga om vem som omkom eller inte. Jag vill därför hellre framhålla en annan förklaring, nämligen att man i de exklusiva miljöer och på de stora runinskrifter det här är fråga om varil särskilt mån om att lägga in fler h e d r a n d e uppgifter i inskrifterna än de gängse, och att även ärofulla utlandsfärder tidigare i livet då legat nära till bands att ta med. Detta är för öv- rigt etl källkritiskt problem som måste beaktas för alla utlandsfararstenar och som alltid kom- mer att utgöra en viss osäkerhetsfaktor vid tolkningen av dem (Larsson 1990 s. 96).
Men även med des.sa bögstatnsbebyggdser
adderade till de fem ovannämnda e n h e t e r n a med enbart h e m k o m n a blir bilden av Jordna- turen i stort sett densamma. Andelen ren fräl- se-, krono- eller kyrkojord ligger då på 50 pro- cent, en andel som inte skiljer sig nämnvärt från storgårdsgruppen i s t o r t Den ligger ock- sä mycket nära värdena för hela den g r u p p be- byggdseenheter som behandlats i undersök- ningen, såväl de ursprungliga som de yngre och m i n d r e avsöndringarna (Larsson 1997 s.
171). Detta tyder på att e n h e t e r med hem- komna ullandsfarare inte skilt sig från övriga storgårdar när det gäller minskad betydelse u n d e r medeltiden.
Referenser
Blom, G. 1980. Sannolikhetsteori och statistikteori med lilliiinjniingiir. 1 .und.
Herschend, E 1999. [000-taleta mälarclalska klassre- sa. Fornvännen 94.
Larsson, M. G. 1990. Runstenar och utlandsfärder. As jieklei jm del senvikinglidii sunihiillel med Utgångspunkt i de fasta foriiliininingiirna. (Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8", 18). Lund.
- 1997. lian slormaiinagård lill bondby. F.n studie av mellansvensk bebyggelseutvecklingJrån äldre järnålder lill medeltid. (Acta Archaeologica Lundensia, Se- ries in 8", 26). Lund.
Orsenmark, S. 1998. Matematisk eller kulturhisto- risk analys? Fornvännen 92 (1997).
Mals G. Larsson Mossby 12, 274 53 Skivarp
Det kyrkliga kulturarvet hotat
U n d e r natten den 12 november 1998 utbröt en brand i T r ö n ö nya kyrka i Hälsingland. Kyr- kan blev totalförstörd - endast m u r a r n a åter- står. Den var byggd 1895 och hade så sent som våren 1998 öppnats igen efter flera års renove- ring. När kyrkan byggdes övergav man den medeltida kyrkan, som ligger några kilometer därifrån.
Alla inventarier förvarades i den nya kyrkan.
Den största dyrgripen var utan tvekan ett litet Limoges-rdikskrin från 1200-talets början, av förgylld ocb emaljerad koppar med scener ur Sankt Thomas Becketts liv. Sådana skrin var
tydligen en viktig produkt i Limoges med stor efterfrågan; det finns inånga bevarade. Trö- nöskrinet var unikt g e n o m det utomordentligt goda bevaringslillståndet och g e n o m att det
»skandinaviserats» med drakhuvuden pä tak- kammen. Det förvarades i en plexiglasmonter i ett n ä r m a r e hundraårigt kassaskåp, placerat i kyrkans vigselrum, en halv trappa u p p i tornet.
Man räknar med att kassaskåpet utsattes lör mycket hög temperatur, enligt brandutred- ningen ca 800-9()0°C (konstnadsförslag RAA Dnr 331-5669-1998). När man k u n d e ö p p n a kassakåpet den 20 november, visade del sig att
Fornvännen 94 (1999)
