Barns tankar om vuxna på fritidshemmet.
Intervjuer med barn från tre fritidshemsavdelningar.
Södertörns högskola| Interkulturell lärarutbildning mot fritidshem, erfarenhetsbaserad| Utbildningsvetenskap C 30 hp|
Examensarbete 15 hp Höstterminen 2012 (Frivilligt: Programmet för xxx)
Av: Anette Hammar
Handledare: Cecilia Annell
1 Abstract
Title: Children´s thoughts about adults at the after-school care.
Interviews among children at three after-school care departments.
Author: Anette Hammar Mentor: Cecilia Annell Term: Autumn 2012
The aim of this study is to become aware of how the children at the after-school care perceive the adults at after-school care. The most interesting parts are to find out what they thought made a good teacher, which qualities were preferable and how the children expressed their opinions. The children often spend long time at the after-school care which means that the children’s work environment matters. The children look at adults from another perspective and see other qualities than adults see in each other. When adults become aware of how children see them it can be important knowledge in the pedagogic work. The study was
carried out in three after-school units with children aged 6-9 and with some older children that don’t go to the after-school care anymore. The study was conducted using qualitative
interviews with low standardizing and observations. In the study the phenomenological method were used, that focuses on how children see their surrounding world and how they can describe it. In the literature issues as children’s perspective and attachment, which I think matters in how children see their surrounding world, and issues as atmosphere and
professional skills. The result of my study shows that children appreciate adults that are kind, devoted and responsive. The adults who have the ability to see things from a child’s
perspective and who are both kind and strict at the same time, those are the adults most liked by the children. The children do not like adults screaming, angry or to controlling.
Keywords: adult´s approach, children perception, children perspective, after-school care
2 Sammanfattning
Titel: Barns tankar om vuxna på fritidshemmet.
Intervjuer med barn från tre fritidsavdelningar.
Författare: Anette Hammar Handledare: Cecilia Annell Termin: höst 2012
Syftet med studien är att undersöka hur barnen uppfattar de vuxna på fritidshemmet. Det intressanta är att få reda på vad de anser vara en bra fröken, vilka kvaliteter som uppskattas och hur barnen uttrycker sina åsikter. Barnen befinner sig ofta lång tid på fritidshemmet vilket innebär att deras arbetsmiljö spelar stor roll. Barnen ser på de vuxna ur ett annat perspektiv och uppfattar andra kvaliteter än vad vuxna ser hos varandra. När vuxna blir medvetna om hur barnen uppfattar dem kan det vara en viktig kunskap i den pedagogiska verksamheten.
Studien genomfördes på tre fritidsavdelningar med barn i 6-9-årsåldern samt några äldre barn som slutat på fritidshemmet. Studien gjordes med hjälp av kvalitativa intervjuer med låg grad av standardisering och observationer. I studien används den fenomenologiska metoden, som koncentrerar sig på hur barnen uppfattar sin omvärld och hur de kan beskriva den. I
litteraturdelen uppmärksammas begrepp som barns perspektiv och anknytning, som har betydelse för hur barnen uppfattar sin omvärld, samt begrepp som atmosfär och
yrkeskunnande. Resultatet av min undersökning visar på att barn värdesätter vuxna som är snälla, engagerade och lyhörda. De som har förmågan att se ur ett barns perspektiv och kan vara både snäll och sträng på samma gång, är de vuxna som barnen tycker bäst om. Barnen tycker inte om vuxna som skriker, är arga eller är för bestämmande.
Sökord: vuxnas förhållningssätt, barns uppfattningar, barns perspektiv, fritidshem
3 Innehållsförteckning
1 Abstract ...
2 Sammanfattning...
3 Innehållsförteckning ...
4 Bakgrund ...1
5 Syfte och frågeställning ...1
6 Litteraturgenomgång...2
6.1 Barnperspektiv och barns perspektiv ...2
6.2 Barns perspektiv på vuxna ...2
6.3 Vuxnas lyhördhet ...3
6.4 Anknytning ...4
6.5 Yrkeskunnande ...5
7 Metod ...6
7.1 Undersökningsgruppen ...6
7.2 Genomförande ...6
7.3 Fenomenologi ...9
7.4 Objektivitet och tillförlitlighet ...9
7.5 Etiska aspekter ... 11
8 Resultat och analys ... 12
8.1 Vuxnas förhållningssätt ... 13
8.2 Snälla vuxna ... 14
8.3 Trygghet ... 16
8.4 Vara konsekvent ... 16
8.5 Vuxnas delaktighet ... 17
8.6 Tydlighet ... 18
8.7 Strategier ... 19
8.8 Ordning och reda ... 20
8.9 Förståelse ... 21
9 Diskussion ... 21
9.1 Utbildade vuxna ... 24
9.2 Olika uppfattningar ... 25
9.3 Makt ... 26
9.4 Stränghet ... 28
10 Slutord ... 29 11 Litteraturlista ... 30 12 Bilagor ... 32
1 4 Bakgrund
Barn ger ofta uttryck för vad de tycker om de vuxna på fritidshemmet, både med kroppsspråk och med ord. Det kan komma fram till exempel vid till utvecklingssamtal och det barnen ger uttryck för förvånar många gånger de vuxna. Det som barn tycks uppskatta är inte alltid det som vi pedagoger förväntar oss. Personer som av andra vuxna uppfattas vara olämpliga kan barnen tycka mycket om eller tvärt om. Egenskaper eller beteenden som vuxna anser vara en tillgång är inte alltid det som barn värdesätter. Barn ser på vuxna ur ett annat perspektiv, som fröken och inte som kollega, vilket gör att handlingar, språkbruk och interaktion uppfattas på ett annat sätt än vad många vuxna tror. Vad är det som gör att vuxna och barn tycker så olika många gånger? Barns perspektiv är inte samma sak som barnperspektiv och att försöka förstå hur barnen uppfattar sin vardag är betydelsefullt. Vad är det som barn upplever som vi vuxna inte kan sätta fingret på? Har vi alldeles för svårt att se ur ett barns perspektiv på omvärlden?
Förmodligen ser vi ur ett barnperspektiv på barns uppfattningar och behöver lära oss att tolka det som barn förmedlar. Arnér & Tellgren (2006) anser att det är en självklarhet att låta barn komma till tals om sin egen situation. Vidare menar författarna att vuxna inte helt kan lära sig att förstå barns perspektiv men att de med hjälp av samtalet mellan barn och vuxna kan komma en bit på väg att se ur det enskilda barnets perspektiv (Arnér & Tellgren 2006, s.36- 41).
Barnperspektivet behöver stå tillbaka för barns perspektiv. Personalen är en del av barnens dagliga miljö, en miljö som de själva inte har valt och i vilken de tillbringar mycket tid, ibland längre tid än de vuxna. Det gör att barnens åsikter om de vuxna i högsta grad är relevanta. De begrepp som förekommer i studien kommer att förklaras i de stycken där de tas upp.
5 Syfte och frågeställning
Vuxnas olika egenskaper passar inte alla barn vilket gör att barnen uppfattar vuxna på olika sätt. Syftet med studien är att undersöka hur barnen uppfattar de vuxna på fritidshemmet.
Frågeställningar: Hur uppfattar barnen de vuxnas förhållningssätt på fritidshemmet? Vad är det för egenskaper hos vuxna som barnen uppskattar? Hur motiverar barnen vad de tycker?
2 6 Litteraturgenomgång
6.1 Barnperspektiv och barns perspektiv
Det är skillnad på barns perspektiv och barnperspektiv, barns perspektiv handlar om hur barn upplever världen ur sin synvinkel. Det är när barnen ser med sina ögon och har egna
föreställningar om sin omgivning och sitt liv utifrån deras olika villkor och erfarenheter.
Barns perspektiv skapar insikter som är betydelsefulla för det pedagogiska arbetet.
Barnperspektiv är när vuxna ser på barns situation utifrån sin synvinkel och ofta utifrån det talar om barns bästa. Det blir ett vuxenperspektiv på barn (Arnér & Tellgren 2006, s.40).
Genom att tala med barnen kan vi förstå hur de ser på världen:
Vi har funnit att en väg till barns eget perspektiv går genom samtal mellan barn och vuxna. Förutsättningen för att kunna förstå barns perspektiv är att kunskapen om det hela tiden erövras på nytt och att det är något man utvecklar tillsammans med barnen genom att bemöta dem som viktiga informanter och samtalspartners.
(Arnér & Tellgren 2006, s.41).
Jag är intresserad av hur barn kan berätta om vad de anser om vuxna på fritidshemmet.
Egenskaper som vuxna kanske inte själva är medvetna om, vilka kan uppskattas eller inte, blir synliga ur barnens perspektiv. Barn och vuxna har ofta olika uppfattningar av samma
fenomen. Barn kan inte uppfatta ljudnivån som lagom, när vuxna helst vill hålla för öronen.
Ett vuxenperspektiv på ljudnivån stämmer inte överens med barnens perspektiv. Det som vuxna anser vara en vild lek, på gränsen till farlig, är ur barnens perspektiv bara en rolig och spännande lek. Ibland kan vi vuxna ta fram roligt lekmaterial och locka barnen att vara med, men de kan avfärda oss och verkar tycka att vanligt vitt papper och tejp är tillräckligt kul.
Många är väl de tillfällen när vi förvånat står och ser på barnen som glatt springer vidare trots en nyligen skrämmande upplevelse eller tvärt om. Att minsta ljud eller händelse kan verka så otäck för barnen att all lek avbryts och inte startar om under en lång stund. Vi vuxna förstår inte hur de upplever situationen och vad som stannar kvar inom barnet.
6.2 Barns perspektiv på vuxna
Enligt Arnér & Tellgren (2006) så poängterar barnen att vuxna ska vara snälla och ägna sig åt dem, samt att barn och vuxna ska ha mer tid tillsammans. Dessutom tycker barnen om när vuxna ger dem större frihet och inte styr lekandet för mycket. Barnen gillar när vuxna är
3 inspirerande och lite galna. Det som är inspirerande är när vuxna uppför sig oväntat eller ovanligt (Arnér & Tellgren 2006, s.70).
Hansson (2012) beskriver i ”Den nödvändiga osäkerheten. Elevers perspektiv på respekt i relationer i skolan” att lärarens förmåga att växla mellan att vara snäll och sträng gör att barnen får respekt för den vuxna. Hennes avhandling handlar om elevers perspektiv på respekt i skolan. Hon hänvisar till en tidig brittisk studie av Nash, gjord 1976, som belyser elevers syn på sina lärare. Resultatet av den studien visar att elever uppskattar vuxna som kan hålla en rättvis ordning och när de vuxna har förmågan att förmedla att de tycker om sitt arbete. Enligt Nash tycker eleverna i undersökningen att läraren ska vara sträng vid första mötet med eleverna vilket gör att de kommer att få respekt för läraren. De vuxna som inte fullföljer sin uppgift eller försöker undkomma arbetet, att hålla ordning, förlorar elevernas respekt och anseende (Hansson 2012, s.18). Nashs studie är gjord för många år sedan men, jag anser ändå att den säger något om hur barnen ser på oss vuxna.
6.3 Vuxnas lyhördhet
I en undersökning av den pedagogiska verksamheten hos de yngsta barnen på förskolan kommer Johansson (2005) fram till att det finns en viss atmosfär i vuxnas samspel med barnen. Med atmosfär menar hon gemensamma och återkommande attityder, förhållningssätt och engagemang eller närvaro i barnens livsvärldar. Författaren menar att det finns tre olika variationer av atmosfärer. De tre olika atmosfärerna är; en samspelande, en instabil och en kontrollerande. En samspelande atmosfär innebär att vuxna är närvarade i barnens värld, har lyhördhet och är tillåtande när det gäller att överskrida gränser om det är viktigt för lärandet.
En instabil atmosfär är när vuxna är vänligt distanserade, som innebär att bara kortvarigt stödja barnen och ibland inta en övervakande roll. Vuxna har då ett tillkämpat lugn, en avmätt frånvaro, samt att atmosfären innehåller motsägelser. Det kan vara att vuxna växlar mellan kraftfulla emotionella uttryck, både positiva och negativa. Vilket betyder att de vuxna pendlar mellan att vara kärleksfulla och auktoritära. Den tredje atmosfären är kontrollerande där ordning och behärskning råder och det blir maktkamp mellan barns och vuxnas viljor. I en miljö präglad av samspel, visar läraren engagemang och genuint intresse för barnets uppfattningar och upplevelser. Sedan beskriver författaren att en samspelande atmosfär mellan vuxna och barn skapar meningsfulla möten mellan barns och vuxnas livsmiljöer, där utbytet av erfarenheter och upplevelser är viktiga (Johansson 2005, s.49-69).
4 Denna undersökning är gjord på de minsta barnen på förskolan men jag anser att de olika atmosfärerna finns både i skolan och på fritidshemmet. Atmosfärerna har förmodligen stor påverkan på barnen och vad de anser om vuxna.
6.4 Anknytning
Barn får sina relationserfarenheter från sina tidigaste vårdare. Barnet uppfattar och lär sig de första omedvetna bilderna av andra människor som pålitliga och godhjärtade eller opålitliga och svekfulla. Detta har med anknytning att göra, vilket innebär att barnet knyter an till sina första vårdare, oftast föräldrarna. John Bowlby, som var psykiater och psykoanalytiker, och utvecklingspsykologen Mary Ainsworth formulerade anknytningsteorin under 1950-talet. Den innebär att nära, tidiga känslomässiga relationer till barnets vårdare har betydelse för hur barnets relationer ser ut senare i livet. Beroende på hur anknytningen ser ut så kommer barnet att ha lättare eller svårare att bland annat anpassa sig till förskola eller fritidshem
(Föräldrastöd 2012; Broberg, Granqvist, Ivarsson & Mothander 2006).
Anknytning kan vara trygg, otrygg undvikande, otrygg ambivalent eller desorganiserad. En trygg anknytning är när barnet uppfattar sin förälder som en trygg bas och en säker hamn varifrån barnet kan utforska världen. Barnet växlar mellan att söka trygghet hos föräldern och undersöka världen, en flexibel relation. Föräldern har förmågan att hjälpa och vägleda barnet i att hantera sina känslor.
Den otrygga undvikande anknytningen utmärks av att barnet inte använder föräldern som trygg bas. Barnet har lärt sig att inte visa ängslan för föräldern eftersom den kan ha avvisat barnet tidigare med att visa irritation över ”gnäll”. Barnet undviker att signalera anknytning i onödan för att eventuellt få skydd när det verkligen behövs. En otrygg ambivalent anknytning skapas av att föräldern har varit oförutsägbar i sitt samspel med barnet. Barnet kan till
exempel många gånger ha blivit bemött med negativ känsla hos föräldern med ord som:” Vad är det nu då”. Barnet upplever att kontakten med föräldern inte är effektiv, den får inte
anknytningssystemet att gå i vila eftersom föräldern har visat brister i sin pålitlighet. Barnet upplever inte att föräldern är trygg. En effektiv kontakt med föräldern skapar en balans mellan utforskande och anknytning. Barnet kan lita på att föräldern finns där och törs därefter
utforska sin omvärld. Den desorganiserade anknytningen innebär att samspelet barn och förälder emellan inte har varit konsekvent och bygger på rädsla. Föräldern kan ha reagerat med aggressivitet på barnets signaler för att den inte har kunnat tolka sitt barns signaler rätt.
Barnet har inte fått uppleva en trygg vuxen och anknytningssystemet är konstant aktiverat
5 vilket gör att barnet själv kopplar ifrån anknytningssystemet och blir passivt. Den vuxna som barnet knutit an till är även den som skrämmer barnet vilket gör att barnet till slut inte finner anledning att söka trygghet hos föräldern. Barnets anknytningsbeteende väcker förälderns aversion och barnet upplever att föräldern är skrämmande vilket gör att barnet fastnar mellan att söka sig till föräldern och dra sig undan. Det gör att barnet hamnar i en omöjlig situation.
(Föräldrastöd 2012; Broberg, Granqvist, Ivarsson & Mothander 2006, s.189-192).
6.5 Yrkeskunnande
Lindqvist (2010) skriver i en artikel i ”Didaktisk Tidskrift” om vad som utmärker en skicklig lärare. Artikeln bygger på ett samarbetsprojekt med ett antal lärare som har fått försöka formulera vad som kännetecknar en skicklig lärare. Bland annat kom lärarna fram till att vikten av förmågan att se eleverna var avgörande för ömsesidig respekt. Till slut framstod två ord – ödmjuk orubblighet. Det är två blickar som samarbetar, den ödmjuka och den orubbliga.
Den förstnämnda kännetecknas av att jag ser dig. Med det menas att få en slags kontroll på elevernas sinnesstämning och att få varje elev att känna sig sedd och betydelsefull. Blicken bekräftar barnets existens och håller samtidigt kontroll i klassrummet. Den räknas som
ödmjuk och snäll. Den andra blicken, den orubbliga är, jag ser dig. Den innebär att vara sträng och tydlig, lärarna har ingen tvekan i blicken utan litar fullt på sig själva och sina idéer, en slags trosvisshet. Den orubbliga blicken visar tålamod, självförtroende och vaksamhet. Enligt lärarna innebär att vara sträng en typ av envishet som har samma innebörd som begreppet snäll. Stränghet är inte detsamma som fyrkantighet. En förmåga att vara tydlig, ha tålamod och ha en idé om vad de vill åstadkomma. Förmågan att växla mellan de två blickarna kännetecknar en yrkesskicklighet. Lindqvist (2010) funderar här om att vara snäll och sträng är det samma som omsorg och uppfostran, relation och auktoritet. När omsorg och fostran samt orubblighet och ödmjukhet sammansmälter anses lärarna ha yrkesskicklighet. De förmågorna är förutsättningar för varandra (Lindqvist 2010, s.4-11). Jag är medveten om att detta samarbetsprojekt handlar om lärare i klassrumssituationer, men anser ändå att det kan översättas till fritidshemmens pedagoger.
6 7 Metod
7.1 Undersökningsgruppen
Uppsatsen är baserad på en empirisk studie med intervjuer och observationer. Genom att göra intervjuer kan jag få reda på hur barnen uppfattar de vuxna. De kan med egna ord få sätta ord på sina tankar vilket jag anser vara den mest fördelaktiga metoden för att få veta vad barnen tycker. Undersökningen utfördes bland barnen på tre fritidshemsavdelningar där 6-8 vuxna arbetar. De barn som intervjuades kom att representera olika grupper och typer av barn, till exempel flickor och pojkar, yngre och äldre, livliga och lugna. Urvalet gjorde jag i samråd med de fritidspedagoger som arbetar på fritidshemmen. Tillsammans har vi den erfarenheten som gör att vi kan bedöma vilka barn som var lämpliga att intervjua för att få ett så brett urval som möjligt. Totalt intervjuades elva barn i åldrarna sex till nio år. Det var sex pojkar och fem flickor. Även intervjuer med barn som är äldre och har slutat på fritidshemmet kom att ingå i undersökningen. De har fått lite perspektiv på sin fritidsvistelse och kan uttrycka sig på ett annat sätt än de mindre barnen. Det var fyra flickor och tre pojkar i åldern 13 -15 år, som intervjuades. Alla barnen intervjuades en gång förutom två av de yngre pojkarna. De fick vara med i en extra intervju tillsammans med en annan pojke för att han inte skulle känna sig ensam. Förutsättningarna för att det skulle bli ett bra samtal mellan mig och barnen blev bättre om intervjuerna genomfördes med fler barn samtidigt. De började även samtala med varandra vilket gjorde att många svar blev mer innehållsrika. Barnen tillfrågades alltid före intervjuerna om de ville delta.
7.2 Genomförande
Intervjuerna kom att vara kvalitativa vilket innebär att den som intervjuar och den som blir intervjuad skapar ett samtal där det framkommer naturliga följdfrågor till det som de talat om (Patel & Davidson 2003, s.78). En intervju är ett sätt att samla information genom att ställa frågor. Intervjuaren ställer frågor till en intervjuperson antingen genom att träffas eller via telefon och personen kan svara direkt (Patel & Davidson 2003, s.69). Intervjuerna
genomfördes i grupp med mellan två till fyra barn åt gången. Fördelen med gruppintervjuer är att barnen kan bli medvetna om hur andra barn reflekterar vilket kan leda till nya frågor och insikter. Nackdelen kan vara att ett barn som är väldigt pratglad tar över och att blyga barn inte törs säga något (Doverborg & Pramling Samuelsson 2000, s.29-30). Risken finns också att de påverkar varandra och inte säger det de verkligen menar. Alla intervjuer var
konfidentiella och hade en låg grad av standardisering, vilket innebär att intervjuaren själv
7 formulerar följdfrågor under tiden intervjun pågår utifrån vad personen svarar. Intervjuaren ställer frågor i den ordning som är lämplig för just den intervjupersonen. När intervjuerna är konfidentiella innebär det att forskaren vet vem som har svarat men att bara forskaren har tillgång till uppgifterna. De förstörs sedan för att ingen ska kunna identifiera vem som svarat.
(Patel & Davison 2003, s.70-72). Intervjuerna genomfördes under tre veckor på olika
tidpunkter under dagen. Barnen intervjuades i grupper om två till tre stycken åt gången för att skapa en bra samtalsmiljö. Varje intervju gjordes i ett mindre rum eller klassrum där vi inte blev störda av andra barn eller vuxna. Intervjuerna tog cirka femton minuter och spelades in på laptop. Innan varje intervju började fick barnen tala in något som de fick lyssna på för att de skulle få höra hur de själva lät på inspelningen. De fick då också veta att det bara var jag som skulle lyssna på det inspelade materialet samt att det sedan skulle förstöras. Det inspelade materialet transkriberades, analyserades och förstördes därefter. Samtliga föräldrar till barnen har skriftligen fått ge sitt samtycke till att delta i undersökningen och så även de berörda pedagogerna. Det var bara barn som själva ville delta som intervjuades.
Jag lyssnade på de inspelade intervjuerna och transkriberade dem ordagrant. Svaren jag fick av barnen i intervjuerna började jag på ett enkelt sätt att kategorisera för att se om jag kunde hitta likheter och skillnader. Jag lyssnade på inspelningarna flera gånger för att försöka tolka tonfall och minnas kroppsspråket hos barnen under intervjuerna. Utifrån det delade jag upp och beskrev materialet i mindre beståndsdelar för att kunna arbeta med tankekartor. Mina egna tankar om svaren antecknades på särskilt papper och användes sedan vid tolkningen. De likheter och skillnader som framkom analyserades och utvärderades noga enligt min egen tolkning. En kollega tillfrågades när jag själv hade svårt att tolka mitt material, både intervjuer och observationer, vilket gjorde att jag blev medveten om nya detaljer (Trost 2005, s.70).
Studien kom att använda sig av ostrukturerade observationer vilket innebär att man inhämtar så mycket information som möjligt om ett område där man redan har viss kunskap (Patel &
Davidson 2003, s.94). En observation är en vetenskaplig teknik för att samla information som måste vara systematiskt planerad. Observation är användbart för att samla information som berör beteenden och skeenden som till exempel verbala yttranden och fysiska handlingar.
Observationer används ofta för att komplettera information som har samlats in med andra tekniker så som intervjuer (Patel & Davidson 2003, s. 87-88). De vuxna skulle inte intervjuas utan bara delta i observationer för att jag skulle upptäcka vad barnen anser om vuxna som de inte kan uttrycka med ord i intervjuerna. Det var en möjlighet att se barnens reaktioner på de vuxnas olika beteenden. Om någon vuxen avböjde att delta så bortsåg jag från den personens
8 agerande i observationerna. De vuxna blev informerade och var medvetna om att jag var intresserad av vad barnen uttryckte och inte av hur de vuxna genomförde sitt arbete.
De pedagoger som valde att delta i min undersökning informerades i förväg när observationen skulle genomföras. Barnen fick också veta att jag är där för att observera. Att observera innebär i teoretiska sammanhang att vara en uppmärksam iakttagare som är koncentrerad på det man vill observera (Cato & Björndal 2005, s.26). Enligt författarna måste observatören vara medveten om det informationskaos våra fem sinnen tar emot och att det är svårt att sortera i kaoset vilket gör att olika personer kan uppleva en och samma situation på olika sätt.
Det är betydelsefullt att bli medveten och ha en viss förståelse för den process som bearbetar kaoset. Cato & Björndal beskriver i sin bok ”Det värderande ögat” 15 principer som psykologerna Kolivosky och Taylor har sammanställt, där det handlar om att vara kritisk till tolkningen av observationer. Principerna handlar bland annat om att tidigare erfarenheter påverkar, känslor färgar och att människor ser det de vill se (Cato & Björndal 2005, s.35).
Problemen med observationerna är att jag känner både barn och vuxna som ska observeras samt att den förförståelse jag har eventuellt färgade mina tolkningar. Observationerna hade jag förmånen att göra under en vecka när alla avdelningarna var i samma lokal vilket gjorde att jag på ett naturligt sätt var på plats. Vid observationerna framträdde mycket information som det var svårt att gallra det viktigaste ur. Jag ville observera hur barn och vuxna samspelar med varandra för att försöka bli varse vad barnen anser om de vuxna när de agerar på olika sätt. Barnens beteende utifrån vuxnas agerande är betydelsefullt att observera eftersom barnen eventuellt har svårt att sätta ord på sina tankar beroende på ålder och talförhet. Jag försökte att vara medveten om de femton principerna när jag observerade och sedan tolkade
observationerna. Jag valde ut ett antal tillfällen och tidpunkter där jag stod vid sidan om och inte pratade med någon utan bara observerade vad som hände och förde anteckningar. De tillfällena var cirka fem till tio minuter långa och utfördes tre till fyra gånger under fem dagar.
Efter varje observation satte jag mig ner och kompletterade mina anteckningar med det jag sett och hört. Jag valde att inte filma för att det skulle kännas så naturligt som vanligt för både barn och vuxna. Det hade varit lättare att analysera observationerna om jag hade filmat men jag valde ändå bort det. Därefter analyserade jag mina anteckningar och försökte tolka det jag sett. Jag jämförde med vad barnen hade sagt i intervjuerna och kunde då lättare förstå vad de hade sagt och upplevt.
9 7.3 Fenomenologi
Undersökningen genomfördes med en fenomenologisk, kvalitativ metod. Den metoden kan vara lämplig för den koncentrerar sig på hur människor uppfattar omvärlden samt att de med egna ord ska beskriva detta (Patel & Davidson 2003, s.32-33). Den fenomenologiska metoden beskriver hur något framstår för människorna och inte hur något egentligen är (Larsson 2010, s.13). Insamlandet av mycket information om få personer gör den lämplig. Det är en
avgränsad grupp där alla intervjuer spelades in. Eftersom studien utfördes på några få barn kommer inte resultatet att kunna generaliseras till att gälla för alla barn som befinner sig på fritidshem, för att barnantalet som intervjuades är ett litet urval. Men kanske barnens
uppfattningar om vuxna i allmänhet går att undersöka. Ambitionen för en undersökningsgrupp bör vara en där resultatet kan generaliseras till en större grupp (Stukát 2011, s.63). Detta är önskvärt för en forskningsstudie men inte alltid genomförbart. Resultatet kan ändå användas för att uppmärksamma barns situation på fritidshem samt vad de värdesätter hos personalen.
En kvalitativt inriktad forskning fokuserar på datainsamling i form av till exempel intervjuer och tolkande analyser. Om undersökningen handlar om att tolka och förstå människors upplevelser eller underliggande mönster så är en kvalitativ metod lämplig, enligt Patel &
Davidson. En verbal analysmetod är användbar där människors beteenden och relationer ska undersökas. Med en kvantitativt inriktad forskning menas forskning som genomförs med mätningar vid datainsamling och statistiska analysmetoder (Patel & Davidson 2003, s.14).
Den kvalitativa metoden är mest lämplig för att barnens upplevelser kan framträda i
intervjuerna samt att deras beteenden och handlingar kan observeras för att det är viktigt för undersökningen. Den etnografiska metoden var först en alternativ metod men då den mer inriktar sig på handlingar, berättelser och hur olika kulturer uppstår så tycker jag att den fenomenologiska metoden är den som passar mina syften bäst (Patel & Davidson 2003, s.28- 34). Jag är mest intresserad av barnens upplevelser av sin omvärld. Den etnografiska metoden kanske skulle vara lämplig för att se hur olika kulturer uppstår på fritidshemmet på grund av vuxnas förhållningssätt i interaktion med barnen.
7.4 Objektivitet och tillförlitlighet
Det som kan vara ett problem med metoden att intervjua är att barnen känner mig och kommer att svara det de tror att jag vill höra och inte vad de upplever och anser. För att undvika detta kan jag välja barn som inte känner mig så väl men som jag ändå har en relation till som gör att de känner förtroende för mig. Om det är ett barn som inte tycker om mig
10 kanske det inte alls vill svara på frågor eller säger alltför positiva saker om andra vuxna eller tvärtom. I boken ”Att förstå barns tankar” menar författarna att det är viktigt att ha en relation med barnet som bygger på barnets förtroende och att de vet att intervjuaren
respekterar dem och deras aktiviteter. Intervjuaren måste respektera att barnet inte vill låta sig intervjuas längre utan vill fortsätta med sin lek (Doverborg & Pramling Samuelsson 2000, s.27). Det gör att jag kanske måste avbryta intervjuerna för att barnen blir trötta och behöver gå och leka, med resultatet att intervjuerna kan dra ut på tiden.
I observationerna kan jag att få möjlighet att se det barnen inte kan uttrycka i intervjuerna. Att lyckas med observationer utan att vuxna och barn känner sig alltför iakttagna kan också bli svårt eftersom min närvaro kan göra att de inte uppträder och pratar som vanligt. Även min tolkning av observationerna kan komma att påverkas av att jag har en viss förförståelse om barns och vuxnas tillvaro på fritidshemmet. För att kunna tolka observationer måste man öva upp sin sensitivitet, för att kunna urskilja vad som finns i materialet (Doverborg & Pramling Samuelsson 2000, s.46). Med sensitivitet menas en känslighet för vad barnen faktiskt säger så viktig information inte går till spillo. Det kan man endast nå genom att genomföra, analysera och tolka intervjuer enligt Doverborg & Pramling Samuelsson (2000). För att lyckas med tolkandet tränade jag ett par gånger innan jag gjorde de observationer som ska ingå i studien.
Det visade sig vara nyttigt att träna på att observera för att kunna koncentrera sig på det som är relevant för undersökningen. De observationer som inte ingick i studien diskuterades tillsammans med en kollega för att påvisa viktiga fakta.
Ett annat problem kan vara hur frågorna ska formuleras så att barnen faktiskt svarar på det jag vill veta. Dessutom ska jag sedan kunna tolka svaren utan att lägga egna värderingar på grund av förförståelsen. Yngre barn har kanske svårare att kunna beskriva sina tankar och känslor.
Enligt Trost (2010) ska man vara konkret när man intervjuar barn. Man ska ställa konkreta frågor om beteenden och händelser och får då fram uppgifter om både känslor och åsikter.
Barnen har svårare att tänka abstrakt än vuxna och just därför är det lämpligt att använda sig av konkreta metoder som till exempel att barnet får teckna under tiden intervjun pågår (Trost 2010, s.60). Fördelar kan vara att jag har många barn att välja mellan samt att jag har
erfarenhet av arbete på fritidshem. Men det kan också vara ett hinder för mina egna förutfattade meningar kanske kommer att färga min undersökning. En klar förmån med undersökningen blir att bli medveten om reflexiviteten, vilket betyder att tänka om sitt eget tänkande och bli medveten om sin egen medverkan i mötet med ”forskningsobjekten” (Ehn &
Klein 1994, s.11). Att få syn på sitt eget deltagande och påverkan blir en nyttig lärdom.
11 7.5 Etiska aspekter
Eftersom det är få vuxna som ingår i undersökningen kan det att bli svårt att inte peka ut någon. Om det är en egenskap som barnen inte uppskattar som är väldigt speciell kommer det att gå att identifiera den person som äger den. En egenskap som inte är så fördelaktig bör i så fall uteslutas för att undvika detta. Det är en nödvändighet att värna om enskilda personers integritet. Även egenskaper som uppskattas av barnen kanske inte är sådana som den som har den tycker om, vilket kommer att framträda vid intervjuerna. Jag vill i min undersökning bland annat veta vad barnen uppskattar och är kanske inte i första hand ute efter vad barnen inte vill ha. Forskaren måste ta hänsyn till de forskningsetiska frågorna som behandlar information, konfidentialitet, samtycke och hur materialet ska användas. Forskaren måste informera deltagande personer om sitt syfte, att alla uppgifter behandlas med hänsyn till integritet att de själva bestämmer om de vill delta och att allt material endast kommer att användas till forskningen (Patel & Davidson 2003, s.69-71).
Observationerna måste även de redovisas i studien och kommer att tolkas av mig vilket blir svårt att göra på ett objektivt sätt. En annan svårighet kan bli att hinna se och registrera allt som händer under en intervju förutom talet. Hansson (2007) menar att det inte alltid går att lita på våra sinnen så det är viktigt att spela in intervjuer och planera dem väl (Hansson 2007, s.40). Kroppsspråk och minspel har också betydelse för undersökningen. Jag kommer att försöka ta hjälp med tolkningen av intervjuerna och observationerna för att minimera risken för feltolkning. Flera kollegor som arbetar med äldre barn på skolan har lång erfarenhet av arbete med barn och kan se på mina anteckningar från observationer och intervjuer med andra ögon eftersom de inte arbetar med just de barnen. De personer som studeras och intervjuas kommer inte att nämnas med namn. Enligt Cato & Björndal (2005) ska den som observerar styras av respekten för de enskildes integritet. I observationer kan det komma fram
information om känsliga saker som inte har med syftet med observationen att göra. Då är det viktigt att observatören sätter gränser för vad som ska observeras vilket innebär att vara medveten om syftet med observationen (Cato & Björndal 2005, s.141-142). Jag kommer att vara ytterst diskret i mina observationer och vara medveten om vad det är jag vill se. Jag kan utesluta sådant som inte är relevant för min undersökning för att skydda enskilda personers integritet. Alla observationer kommer att dokumenteras genom anteckningar.
I ”Vetenskapsrådets etiska regler och riktlinjer” står det att det är forskaren som har ansvar för de människor som ingår i forskningen, både för deras välbefinnande och för den
information om dem som samlas in (Vetenskapsrådet 2004). Det är i så fall ytterligare en
12 anledning till att det bara är de egenskaper som barnen uppskattar som ska redovisas. Om barnen nämner något som är väldigt personligt ska det inte nämnas men om det är något som många vuxna gör som barnen inte uppskattar kan det nämnas. Det pekar inte ut någon speciell, men kan vara bra för alla att få syn på. Det är viktigt att intervjupersoner har rätt till sin egen integritet och värdighet (Trost 2005, s.103). Det innebär att det som barnen säger om en speciell vuxen bör inte framträda i min studie om det kränker eller gör intrång på
personens integritet. Utmaningen blir att på ett så objektivt sätt som möjligt redovisa vad jag kommer fram till. Utan att peka ut någon kan det vara till hjälp för alla att bli medvetna om vad barnen uppskattar för egenskaper hos vuxna. Det kan hjälpa oss att i vår framtida yrkesutövning bli bättre pedagoger. ”Europaparlamentet” och ”FN” tar upp en strategi för barnens rättigheter och grundläggande i dessa dokument är: ”Barn ska få forma egna uppfattningar om det som berör dem, uttrycka dessa fritt och att vuxna bör respektera dessa uppfattningar”. (Europaparlamentet 2008 & Barnkonventionen 1990)
8 Resultat och analys
Barnen uttrycker i allmänhet att de är nöjda med de vuxna på fritidshemmet. En av anledningarna till det kan vara att de har svårt att säga ofördelaktiga saker om de vuxna
eftersom jag själv ingår i den gruppen. När jag intervjuade barn som finns där jag själv arbetar så nämnde de alltid mig som den bästa fritidsfröken. Barn på de andra avdelningarna nämnde alltid en av sina egna fröknar som den bästa. Det blir naturligt eftersom de känner sin egen fröken bäst. Barnen är otroligt lojala och vill inte vara oschyssta. Ett barn sa viskande: ”Hon som är lite bred nertill”. Ett annat barn sa: ” Hon är lite gammal… men snäll ändå”. Barnen antog att de inte sa så snälla saker men ville ändå nämna det och uttryckte sig försiktigt. Det kan bero på att de var medvetna om att de blev inspelade och inte kom ihåg att bara jag skulle lyssna på inspelningen. De är mycket medvetna om att vuxna alltid säger att man ska vara snälla mot varandra och inte säga elaka saker. Det får de lära sig varje dag och det blev nu ett litet problem. En flicka i årskurs ett nämnde försiktigt: ”Får man säga något elakt?”. Arnér &
Tellgren (2006) skriver att barn vill vara de vuxna till lags och att de sällan talar nedsättande om dem (Arnér & Tellgren 2006, s.108). Som jag nämnde tidigare under objektivitet och tillförlitlighet så misstänkte jag att barnen skulle svara vad de trodde jag ville höra och så blev det nog i vissa fall.
Ett annat problem var också att jag själv ibland nästan lade orden i munnen på barnen för att de svarade enstavigt eller inte alls. Barnen vaktade sin tunga och hade svårt att uttrycka om det var något de var missnöjda med. Det var kanske beroende på mig. Min bristande
13 erfarenhet i att intervjua gjorde att de första intervjuerna blev ganska fattiga på information.
När barnen svarade enstavigt var jag snabb att försöka tolka deras svar och ställa nya frågor istället för att vänta och se om de hade något mer att säga. Enligt Arnér & Tellgren (2006) finns risken att barn inte ges tid till att reflektera eller tänka efter när vuxna ställer frågor till dem. Det resulterar i att barnen säger det de tror att den vuxna vill höra. Men om den vuxna visar ett genuint intresse för vad barnen har att säga samt att barnen känner tillit till den som intervjuar så finns möjligheter till goda samtal (Arnér & Tellgren 2006, s. 113). Något som också spelade roll var att jag hade en viss tidspress vid nästan varje intervjutillfälle. De senare intervjuerna i undersökningen blev bättre när jag hade lärt mig lite bättre intervjuteknik. Det gjorde att jag fick svar med mer innehåll av barnen och kunde ställa bättre följdfrågor utifrån svaren.
8.1 Vuxnas förhållningssätt
I mina intervjuer framkommer att barn gillar vuxna som är busiga. En pojke i årskurs sju sa: ” OOO var alltid så kul på lässtunden. Hon brukade göra roliga röster och miner som passade till boken”. De flesta tycker om att vuxna skojar och är lite galna. Men vissa vuxna, som barnen tycker om för att de skojar och busar med barnen, har också förmågan att med bara en blick få barnen att bli osäkra på situationen. I en observation noterade jag att den vuxna skojade och skämtade i ena minuten men plötsligt gick det roliga över till en blick som var väldigt sträng och nästan genomträngande. Barnen blev osäkra på om den vuxna fortfarande skojade eller om den blev allvarlig vilket gjorde att de inte direkt åtlydde den vuxna och då blev den vuxna väldigt sträng. Otydliga signaler från vuxna gör att barnen känner sig osäkra.
Från att bli bemötta med skämt och ha roligt i en uppsluppen stämning har barnen svårt att ställa om helt plötsligt om den vuxna inte vill skoja längre. De hade svårt att läsa av de vuxnas tecken, så som röstläge och kroppsspråk, för att de vuxna var otydliga. I ett par av mina
observationer la jag märke till att när barnen inte riktigt förstår de vuxna är när de vuxnas skämt går över till, i mina ögon, kränkningar. Skämten blir många gånger över huvudet på barnen och går över till att skämta om barnen och inte med barnen. Vuxna skrattar och skojar vilket barnen uppfattar som att de har roligt tillsammans men de förstår inte riktigt skämten.
Barnen är egentligen inte delaktiga. Det är vuxna som har roligt tillsammans. I en intervju där vi pratade om vuxna som skojar sa en pojke i årskurs två: ”XXX kan vara skojig men ibland allvarlig…man förstår inte XXX:s skämt liksom”. Orden ”vara skojig men ibland allvarlig”
kan tyda på att barnet hade svårt att tolka den vuxnas signaler. Orden kan vara skämtsamma
14 men ansiktsuttrycket allvarligt och det gör att barnen känner sig osäkra. Detta
uppmärksammade jag i flera observationer.
Ironi är också något som många mindre barn inte förstår och som vuxna glömmer bort att förklara för barnen även om de ser att barnen inte förstår. En vanlig typ av ironi som vuxna använder är att säga: ”Vad du ser glad ut då!” när någon står och ser arg eller ledsen ut. I all välvilja vill den vuxna uppmärksamma att den ser att barnet inte ser glad ut men reaktionen blir oftast från barnet, framför allt de mindre: ”Jag är inte alls glad!” och att de går därifrån.
Resultatet blir oftast att barnen tycker att de vuxna inte lyssnar. De undviker att gå fram till dessa vuxna sedan för de upplever att de inte får hjälp. I flera observationer när vuxna skojade med barnen såg jag att barnen missuppfattade vuxnas ironiska kommentarer. När de vuxna förklarade att de bara skojade, när de såg att barnen inte förstod, så litade barnen något mer på den vuxna sedan. Barnen kunde senare under dagen söka sig till den vuxna för att få hjälp.
Men om barnet inte fick en förklaring på ironin undvek barnet att fråga den vuxna och gick hellre till någon annan. Barnen nämner ofta i intervjuerna att en bra vuxen är en som de kan få hjälp av. En pojke i förskoleklassen sa: ” PPP är bra för hon hjälper alltid till att skära osten”
och ” När mina vantar är knöliga så hjälper XXX mig att släta ut dem”.
8.2 Snälla vuxna
På min fråga om hur en bra fritidsfröken ska vara fick jag nästan alltid svaret: ”snäll”. Både yngre och äldre barn svarade det i första hand och det är väl ganska naturligt att barnen önskar att fröken ska vara snäll. Men hur är man när man är snäll? När barnen försökte förklara detta nämnde de att en snäll fröken inte skäller, är glad, hjälper till, håller ordning och är med i aktiviteterna. Men även busiga, skojiga, högröstade, stillasittande och ickedeltagande vuxna kategoriserades som snälla. Vad är det då som förenar dessa två typer av vuxna som snälla?
Enligt Arnér & Tellgren (2006) så uppskattar både barn och vuxna inspirerande människor som är lite ”galna” och i det ligger bland annat att uppföra sig lite oväntat och ovanligt. Det kan även liknas med jag ser dig-blicken. Den vuxna bekräftar barnets existens som gör att barnet känner sig sedd och betydelsefull (Lindqvist 2010, s.9-10). Det som av vissa barn kan upplevas som ett negativt beteende, busigheten, blir till något positivt för andra barn. Flera barn nämnde i intervjuerna att de vuxna som gärna skojar och busar med dem var snälla. När jag frågade på vilket sätt de vuxna var snälla sa de att det var kul när de vuxna skämtade och lekte. Barnen uppfattade att de vuxna lekte med dem. I observationerna såg jag vuxna som sa till barnen när de skojade: ”Nu får ni gå och leka någon annanstans. Vi vuxna måste prata”.
Den vuxnas ordval, ”gå och leka någon annanstans” tolkade barnen som att de hade lekt med
15 varandra och så skulle leken fortsätta på ett annat ställe. Så när vuxna leker med barnen
uppfattas de som snälla. De barn som inte tyckte om stojighet nämnde mer sällan att de vuxna som var skämtsamma också var snälla. De tolkade inte vuxnas busande som att de lekte med varandra. En pojke i förskoleklassen sa: ”Det är så jobbigt när OOO hela tiden skämtar. Jag brukar fråga PPP istället för PPP svarar alltid rätt”. Han har inte svenska som modersmål och hade svårt att förstå när vuxna skojade med honom.
En annan beskrivning som barnen sa om att vara snäll var också att vara rättvis. Många barn nämner rättvisa när de beskriver en bra och snäll vuxen. Flera barn nämnde i sin beskrivning av en snäll vuxen att den vuxna var rättvis på olika sätt. Bland annat att vuxna ser till att alla barn får lika mycket om något ska fördelas eller ser till att alla får vara med och leka. En flicka i årskurs tre sa: ” XXX ser alltid till att alla får göra lika mycket när vi bakar. Alla får vispa och hälla i och sedan får vi ta små skedar och skrapa ur skålen. Då kollar XXX att det blir rättvist så ingen får mera än den andra för då brukar vi få byta skålar med varandra”.
Att bli behandlad rättvist är viktigt i barns värld och när vuxna inte lyssnar ordentligt på barnen anser de att de blir behandlade orättvist. I en av observationerna studerade jag hur en vuxen försökte reda ut ett bråk vid bollrutan. En pojke var arg och ansåg att bollen var inne för att den var på linjen medan de andra barnen ansåg att han åkte ut eftersom bollen var utanför. Det hela slutade med att pojken skrek: ” Det är orättvist!” och sprang därifrån. Senare pratade jag med pojken och frågade vad som hade hänt och han förklarade att fröken inte hade lyssnat på honom utan bara på de andra. ”Hon lyssnar aldrig!” sa han. Han upplevde att han hade blivit orättvist behandlad eftersom fröken inte hade låtit honom prata. Den vuxna som försökte reda ut bråket hade inte förmågan att se ur ett barns perspektiv. Det vill säga här tolkade den vuxna situationen ur ett barnperspektiv, vilket visserligen är med fokus på barnet, men med utgångspunkten från ett vuxet perspektiv och dess referensramar. Att inte bli trodd av vuxna är mycket frustrerande för barnen och de tycker inte det är någon idé att berätta för vuxna vad de tänker och reflekterar kring (Arnér & Tellgren 2006, s.28-30). De barn jag observerade som inte tilläts säga sin mening resignerade till slut och slutade försöka yttra sig, vilket i sin tur gjorde att de uttryckte att det var orättvist. När den vuxna inte lyssnade lika mycket på båda parter i en konflikt sprang det ena barnet därifrån och gav upp försöken att förklara sin synpunkt Förmågan att se ur ett barns perspektiv och lyssna på varje barn så att de får uttrycka sina tankar i olika sammanhang är viktiga i det dagliga arbetet (Arnér & Tellgren 2006, s.30-31). En vuxen som klarar av att vara rättvis och lyssnar anses vara en snäll fröken av barnen.
16 8.3 Trygghet
En flicka i årskurs sju sa: ”Jag tyckte alltid att alla var så snälla när vi gick över till den andra fritidsavdelningen på eftermiddagen. Till och med ”min” fröken som följde med var snällare.
Då hade alla vuxna mer tid att spela spel eller läsa för oss. Man hoppades alltid att det var ens egen fröken som skulle stänga den dagen”. När barngruppen blir mindre senare på
eftermiddagen och aktiviteterna blir lugnare har vuxna mer tid att ägna åt färre barn. Det tycker barnen är bättre och de upplever mer närhet och uppmärksamhet från vuxna. Till och med den egna fröken blir snällare vilket gör att barnen önskar att den egna fröken ska stänga.
Det är förstås en trygghet när den egna fröken stänger för dagen men om fröken dessutom blir snällare kan inte dagen avslutas på bättre sätt.
I intervjuerna sa flera barn att de kände oro för att gå över till en annan fritidsavdelning på eftermiddagen eftersom de var osäkra på vem som skulle vara där. Om det var en vuxen som de inte gillade på grund av personens beteende valde de ofta att vara kvar ute om den
personen var inne. Om de sedan var tvungna att gå in sa barnen att de satte sig en bit ifrån den vuxna och ritade. Ett barn sa också att det fick ont i magen när de skulle gå över och hade bett sin mamma att hämta tidigare den dagen just den vuxna var där.
8.4 Vara konsekvent
En flicka i årskurs nio som fick frågan om snälla fritidsfröknar sa: ”En bra fröken ska vara som en mamma, liksom”. Hon utvecklade det vidare genom att förklara att fröken ska vara bestämd, omhändertagande, snäll men även sträng för att kunna hålla på regler. ”Det ska vara som att komma hem till mamma när man kommer till fritids”. Hon utvecklade vidare att en mamma älskar sitt barn trots att barnet gör fel eller misslyckas med något.
På en fråga om hur en mamma är, diskuterade flera av de äldre barnen så här: ”En mamma kan alltid vara sträng mot sina barn och samtidigt vara omhändertagande. Den vuxna och barnet kan vara trygga med varandra och ha förståelse att det är för barnets bästa allt sker.
Barnet kan alltid vara säkert på att mamman älskar sitt barn”. Det visar också att barn tycker om vuxna som är konsekventa och upprätthåller regler. Flera av de äldre barnen nämnde stränghet som att den vuxna ska hålla på regler och se till att alla följer dem.
Flera barn nämner att vuxna måste kunna hålla ordning och säga till, inte skälla. De tycker det är viktigt med en vuxen som på ett lugnt och trevligt sätt kan säga till. Vuxna får gärna höja rösten men inte vara arga och tillsägelser ska vara tydliga. Barn reagerar och tycker det är obehagligt när vuxna blir arga. De upplever att ilskan sitter i en längre tid och kan tydligt
17 avläsa arga vuxnas kroppspråk. En flicka i årskurs två sa: ”När XXX blir arg är det ingen idé att fråga något. Jag brukar leta reda på YYY och fråga henne”. Så när barn säger att de inte gillar vuxna som är arga tolkar jag det som att de vuxna blir mindre hjälpsamma, inte närvarande och att de slutar att lyssna.
8.5 Vuxnas delaktighet
Flera av barnen pratar om att vuxna ska vara delaktiga i aktiviteter. De uppskattar vuxna som engagerar sig och verkligen är med barnen i deras aktiviteter. Vuxna som: ” kan massor med knopar, hjälper oss att pyssla, brukar göra turneringar, hjälper oss att städa, brukar vara med på bollruta, plockar fram saker, leker restaurang”. Barnen nämner också att vuxna är snälla när de har fått lära sig något av dem som: ” Hon lärde mig att göra sådan där konst av pärlor”
eller ” PPP lärde mig fingervirkning”. När vuxna är engagerade och delaktiga känner barnen en trygghet och gemenskap. Engagerade vuxna har tid att lyssna och får barnen att känna sig uppmärksammande. Flera barn nämner att de gillar när de får sitta vid en vuxen som ”är med”. Barnen ser skillnad på en vuxen som är delaktig och en som bara sitter med och inte deltar. En flicka i årskurs två sa: ”Det är så roligt när XXX kommer till oss för hon kan sitta jättelänge och pyssla och man får jättemycket hjälp”. Men även vuxna som inte deltar aktivt med till exempel pyssel kan ändå vara delaktiga. Samma flicka sa: ” PPP brukar inte pyssla så mycket men hon sitter alltid och pratar med oss. Hon brukar berätta historier och frågar alltid hur vi mår och så”. De uppskattar delaktigheten och engagemanget hos vuxna. Flera barn sa: ” Det är roligt när någon vuxen sitter vid oss”. De nämnde också att de vill att vuxna ska sitta vid just deras bord när det är mellanmål. ”Det är roligt att om hästar för min fröken rider också och då brukar vi berätta hur det gick på ridningen för varandra”.
Barn av olika typer, som till exempel de som jag anser vara blyga eller utåtriktade, var ändå ganska lika i sina uppfattningar av de vuxnas olika förhållningssätt. En viss skillnad fanns men de var förvånansvärt ense om vissa saker, som till exempel att de vuxna ska vara snälla och lyssna på barnen. Det de inte tyckte så lika om var bland annat högljudd skojighet och vuxnas sätt att tilltala barnen. De mer tillbakadragna barnen hade svårare att ta till sig skämt och tyckte det var svårt att förstå om vuxna var allvarliga eller skojade. De hade heller inget större behov av att fröken försökte föra ett samtal med dem. De nämnde att de hellre ville leka i fred och prata med sina kamrater. ”Hon bara frågar så mycket. Jag vill prata med XXX om mina Blades1”. De barn som till sättet var röriga, stojiga och högljudda förstod kanske inte
1 Beyblades är en leksakssnurra
18 alltid skämten men brydde sig inte om det utan skojade vidare. De barnen talade också om att de gillade när fröken pratade med just dem. ”Vi brukar prata jättemycket när vi gör mellis2 eller om jag får hjälpa fröken med att ta fram pysslet”, säger en flicka i årskurs ett. Det barnen var ense om var att fröken ska hjälpa till om de behöver hjälp. En flicka som är mycket
utåtriktad säger: ” XXX sitter mest och skojar med oss men jag tycker XXX är den bästa vi har. Vi brukar sula bollar på varandra”. Den flickan nämner att busa och skoja är det som är roligast på fritidshemmet.
8.6 Tydlighet
Det som barnen ger uttryck för är att den vuxna som är tydlig, bestämd och rättvis är den som de söker sig till när ”det stormar”. Om det uppkommer en situation där det är allvar går alltid barnet till den vuxna som den känner mest trygghet med och det är oftast inte den som busar och skojar. En pojke i årskurs två som gärna stojar och busar med vuxna halkade på kanten på sandlådan och gjorde sig ordentligt illa under ett observationstillfälle. Trots att den vuxna som gärna skojar med honom fanns ute i närheten valde han att gå in till den andra vuxna som fanns inomhus för att få hjälp och tröst.
På min fråga om vem som bestämmer på fritids fick jag alltid namnet på den person som är mest engagerad i barnen. I observationerna såg jag olika mycket engagemang bland vuxna och barnen reagerade genom att oftast ty sig till den mest engagerade vuxna. Trots att barnen gillar busiga vuxna så behöver de en trygg klippa att luta sig emot när de blir osäkra eller rädda. Det som upplevs som mest tryggt är tydlighet och äkta värme från vuxna. En flicka sa:
” OOO brukar vara snäll men skäller ibland”. När jag observerade den personen kunde jag se vad flickan menade. Den vuxna, som höll på att trösta ett barn som hade krockat med ett annat barn och slagit i pannan, vänder sig plötsligt om och hindrar med bestämd röst tre pojkar från att springa inomhus. För att sedan lika fort vända sig tillbaka mot barnet som hade gjort illa sig och fortsätta trösta. Lika snabbt som den vuxna med bestämd och stark röst tillrättavisar, växlar personen tillbaka till lugn och tröstande röst. Växlandet, utan att bli arg och vara kvar i den känslan, upplevs tryggt av barnen för de förstår vem som får tillsägelse och vem som tröstas. Så som Hansson (2012) beskriver att barnen får respekt för vuxna som klarar att växla mellan att vara snäll och sträng så klarar denna vuxna av att bemöta barnen. Arnér & Tellgren (2006) anser att barn blir mer osäkra om de får skäll av en fröken än om det är föräldern som skäller. Detta på grund av att barnen träffar sina föräldrar under alla olika skeenden i livet och
2 Mellanmål
19 får en större förståelse vad olika uttryck betyder hos föräldern. När en fröken skäller blir de mer osäkra på vad anledningen är och om fröken kommer att fortsätta att vara arg. Därför är det viktigt att vuxna är tydliga så att barnen förstår (Arnér & Tellgren 2006, s.66-67).
8.7 Strategier
Varje barn berättade om hur de uppfattade sin omvärld på sitt eget personliga sätt.
Erfarenheter av olika vanor, som skämtsamhet eller lågmäldhet, samt olika hemförhållanden påverkade hur de upplevde de vuxna på fritidshemmet. Det som vissa barn tyckte var roligt och positivt uppfattade andra barn som stökigt och högljutt. Barnen i min undersökning gav uttryck för att de tycker om när vuxna busar och skojar med dem. Men beroende på barnets karaktärsdrag uppfattar de detta på lite olika sätt. En del barn har svårt att förstå när vuxna blir för stojiga och drar sig undan för att slippa vara i närheten. De anser att det blir för skrikigt och högljutt och känner sig inte bekväma i den miljön. Andra barn tycker att högt ljud, bus och stojighet är roligt till en viss gräns. Den gränsen kan vara när två vuxna tillsammans börjar skoja med samma barn. Då drar sig barnet oftast undan efter en liten stund och söker upp sina kamrater. När de blir ledsna, gör illa sig eller blir rädda väljer de för det mesta bort den person som brukar skoja med dem och förlitar sig på annan personal som de känner mer trygghet med.
När jag började undersökningen tänkte jag att barnen rätt lätt skulle kunna redogöra för sina åsikter om de vuxna, men de hade lite svårt att sätta ord på vad de tyckte. Det visade sig att de inte alls hade tänkt så mycket på och om de vuxna på fritidshemmet. När jag började intervjua barnen och frågade dem: ”Vad tycker du om de vuxna på fritidshemmet?” så fick jag ofta ett kort svar: ”Bra”. När jag bad dem att säga något mera så fick barnen och jag prata en lång stund för att få dem att tänka efter och säga vad de tyckte om de vuxna på fritidshemmet. Det visade sig att det jag trodde att de skulle reagera mer negativt på inte stämde helt. Det jag trodde att de skulle nämna som negativt, till exempel vuxnas högljudda stojighet, påtalades inte alls i den utsträckning jag förväntade mig. I flera observationer såg jag att barnen hade hittat en strategi för att slippa undan det de inte gillade i vuxnas förhållningssätt. De håller att avstånd och vistas inte i närheten av de vuxna de inte föredrar, när det är möjligt. De undvek vuxna de inte tyckte om och gick omvägar för att inte behöva möta dem och sökte upp annan personal för att få hjälp.
20 8.8 Ordning och reda
En miljö med engagerade vuxna som håller ordning och är lite fyrkantiga i sitt sätt att arbeta uppfattar vuxna som en bra miljö. Men det är inte alltid det som barnen tycker om i fall det blir för fyrkantigt. Med fyrkantigt menar jag tydliga regler och gränser samt en bestämd struktur på verksamheten. En bra struktur är uppskattad av barnen men de vill inte bli styrda för mycket.
Barn säger att de tycker om vuxna som är snälla och tydliga. Med snäll menar barnen att den vuxna är lyhörd, rättvis och omhändertagande men samtidigt kan sätta gränser. Barnen uppfattar dessutom vuxna som snälla när de vuxna är tillåtande och möter barnens initiativ.
De tycker om att vuxna hjälper till om de har en bra idé eller lek de vill utföra. En flicka i årskurs tre sa: ”En snäll fröken är sträng och kan säga till om man springer inomhus och så ska de fråga om man vill spela spel. XXX är snäll för om man är kvar sent så får man macka av henne”. Barnen påtalade att den vuxna måste vara sträng men inte för sträng. En pojke i årskurs ett sa: ”När man är för sträng är man nästan arg. Då säger man till på skarpen med mörk röst”. Barnen nämner att de inte tycker om vuxna som är arga och när någon då blir lite för sträng uppfattas de av barnen som arga. Samma pojke ville rangordna de vuxna och sa:
”OOO kommer först, sedan NNN och sist XXX för hon är lite argare”. En för sträng vuxen kan också vara den som vill ha en strikt ordning och gärna vill ”uppfostra” barnen i alla lägen.
Barnen sa: ”När PPP gör mellis måste vi bre mackorna på ett speciellt sätt och sitta kvar och prata fast man är klar”. Den vuxna som håller sträng ordning och reda uppfattas av barnen som ”jobbig”. Flera barn nämnde att: ”Man måste städa jättetidigt och när vi har gjort det får vi inte gå in i kuddrummet igen”. De upplevde att de inte får tid till att leka utan måste städa och plocka undan för mycket. De menade också att den vuxna som gärna ”uppfostrade” bara tjatade om allt hela tiden och dessutom avbröt när barnen ville berätta något för att rätta till olika saker. Det kunde vara att äta med både kniv och gaffel eller att sitta ordentligt på stolen.
Barnen menade att den vuxna inte lyssnade utan avbröt och plötsligt intresserade sig för något annat.
Det som jag uppfattade att barnen gillar är när någon håller ordning och tar beslut som de själva inte vill göra, för det anses tryggt. Ett ”nej” av en vuxen ska följas av en förklaring och då anser de flesta barn att det är okey. När vuxna inte förklarar sitt svar går barnen gärna till en annan vuxen och frågar samma sak igen. Om den vuxna då ger ett helt annat svar än den första vuxna upplevs det som inkonsekvent vilket gör barnen osäkra. En flicka sa: ”När man frågade XXX om något fick man aldrig veta varför han svarade nej. Han lyssnade inte utan sa
21 bara nej för att slippa göra något”. När vuxna har ett gemensamt förhållningssätt med tydlig struktur blir barnen trygga och säkra. Otydliga vuxna som inte svarar barnen eller är
nonchalanta uppfattas som mindre bra av barnen. Arnér & Tellgren (2006) menar att vuxna måste samtala med barnen för att ge dem insikt och skapa respekt för beslut. Om barnen inte förstår innebörden av ett beslut så leder det till osäkerhet och otrygghet (Arnér & Tellgren 2006, s.95). Jag anser att de vuxna har en kontrollerande atmosfär där de anser att de har rätt och inte behöver förklara för barnen vilket gör att det blir en maktkamp där barnen alltid hamnar i underläge. Vidare menar författarna att makten ligger hos vuxna och i slutänden handlar det alltid om vuxnas rättigheter framför barnens. Vuxna måste utveckla och visa tydlig respekt för barnen för att de i sin tur ska få hjälp att förstå och respektera varandra (Arnér & Tellgren 2006, s.106-108). Jag menar att barn har rätt att få veta varför vuxna bestämmer ibland om de vill veta det.
8.9 Förståelse
En förutsättning för att förstå barns perspektiv är att lyssna på hur de uttrycker sig och att det sker i samtal med barnen. Det som framkom i intervjuerna var att barnen uppskattar vuxna som verkligen lyssnar och är närvarande och engagerade. De upplevs som bra och snälla vuxna av barnen, vilket troligen har att göra med att de bemöter barnen som viktiga samtalspartners. De anstränger sig att förstå barnen och anser att de har viktig information som gör att de kan försöka se ur barnens perspektiv. De vuxna som visar förståelse för hur betydelsefullt det är att hela tiden tala med barnen, för att kunna bemöta alla olika barn och olika uppfattningar, uppskattas av barnen. Ett bra exempel var pojken som fick frågan under ett fritidsmöte; ”Är det något du vill att vi ska köpa in till fritids? Ja, jag tycker att vi ska köpa de här färgpennorna (visar två olika) för de här är inget bra att rita med”. Den vuxna förstår att samtalet med barnet ökar kunskapen om barnets perspektiv och antecknar vilka pennor som ska köpas in och pojken blir nöjd att bli lyssnad på.
9 Diskussion
Barn brukar göra som vi gör och inte som vi säger. De påverkas av hur vi uppför oss och härmar gärna vuxnas beteende. Men i många fall är det tvärt om vilket är ett intressant fenomen att undersöka. Barn uppfattar också vuxnas förhållningssätt på många olika sätt.
Syftet med studien var att undersöka hur barnen uppfattar de vuxna på fritidshemmet.
Frågeställningarna var: Hur uppfattar barnen de vuxnas förhållningssätt på fritidshemmet?
Vad är det för egenskaper hos vuxna som barnen uppskattar? Hur motiverar barnen vad de
22 tycker? Det framkom att barnen föredrar vuxna som ger dem uppmärksamhet, är engagerade och bestämmer lagom mycket. Det som vuxna inte tror att barnen tycker om kan de värdesätta i sin dagliga kontakt med vuxna och de visar att de gillar det genom att söka sig till de vuxna de tycker om.
Barnen visar att de tycker om vuxna som är engagerade och hängivna genom att gärna vara i närheten av dem, söka upp dem när de behöver hjälp eller söker kroppskontakt. När vuxna är tydliga i sitt förhållningssätt så att barnen förstår vad den vuxna menar och vad som förväntas av dem upplever barnen att fritidshemmet är tryggt och välkomnande. Min fundering om vad barnen ser hos vuxna som andra vuxna inte ser hos varandra kan bland annat besvaras med att vuxna inte är bra på att se ur ett barns perspektiv. Krånglar vi till det mer än vi behöver eller har vi inte förmågan att vara ”barnsliga”? Personer som vuxna tycker är trevliga och vänliga kan barnen anse vara otäcka. Hur många barn har inte varit rädda för tomten? Personer som vuxna tycker är olämpliga att umgås med barn kan barnen uppskatta och ty sig till. Har barnen en helt annan intuition än vad vuxna har? Eller har det bara med erfarenhet att göra?
Vuxna dömer allt som oftast en situation utifrån ett snabbt ögonkast och missar att stanna upp och tänka efter hur det upplevs ur ett barns perspektiv. Många barn tycker om vuxna som skojar och busar om det så bara är för en liten stund och sedan går över i allvar eller ignorans.
Ur barnens perspektiv är det roligt när vuxna leker och ägnar dem uppmärksamhet och de bryr sig inte om vad de har behov av. De tycker att det är ”att ha roligt” som är det viktigaste. När ett enskilt barn får en vuxen persons positiva uppmärksamhet känner barnet sig sett och delaktigt. I dagens stora barngrupper med få vuxna har varje barn lite tid av enskild
uppmärksamhet från vuxna vilket gör att när den väl kommer så upplevs det positivt och den vuxna är ”snäll”.
Barn uppmärksammar det som de anser vara tilltalande och positivt för dem. Det är vuxna som säger att de tycker att barnen behöver det ena eller det andra, för vuxna anser att ett visst förhållningssätt mot barnen kan hjälpa dem längre fram i skolgången. Vi vill gärna fostra efter en bestämd mall som gör att barnen passar in i skolans värld. Enligt min erfarenhet av arbete på fritidshem, menar vuxna att barnen behöver lära sig vissa regler och sätt att agera för att även klara sig i vuxenlivet. Vuxna kan anse att barn behöver lära sig att tala i normal samtalston medan barnen gärna tjoar och talar högt för att det är roligt.
Är vi vuxna för tråkiga och tänker lite för mycket på ”barnens bästa”? Glömmer vi bort att se ur barnens perspektiv och är det i så fall precis det som sker när vi busar med barnen? När fritidshemmet får vikarier som inte behöver planera verksamheten, ”hålla i trådarna” eller ha
23 något större ansvar så tycker barnen det är toppen när dessa personer kan busa och ägna all tid till barnen. Detta blir oftast för en begränsad tid vilket gör att barnen ser personen som en
”bonus” eller ”extra krydda” på fritidshemmet. Vikarien behöver inte ta obekväma beslut eller långsiktigt uppnå mål vilket gör att den oftast bara upplevs positivt av barnen.
Jag upplever att ju mer utbildning personalen får i form av till exempel kurser eller föreläsningar, ju mer tänker de på att uppföra sig ”rätt”, tala ”rätt”, ha en bra pedagogisk verksamhet samt funderar mer på hur andra ser på dem. Det är naturligtvis viktigt att hela tiden kritiskt se på sig själv och sin verksamhet men det jag menar är att vi glömmer bort att vara spontana med barnen. Det är just vad de vuxna som stojar och skojar med barnen är, anser jag. Det som kan ses som olämpligt beteende av andra vuxna, inte ”rätt” uppförande, är en spontanitet som barnen tycker om. Lite ”galna” vuxna som kliver ur sin pedagogroll och bara ”är”. Det är vad de busiga vuxna gör, uppför sig så som man inte bör som vuxen, i barns ögon. Men vuxna behöver tänka på att vara goda förebilder, vilket även en lite ”galen” vuxen kan vara om den har förmågan att tydligt se var gränsen mellan skoj och kränkning går. Det är viktigt att vara uppmärksam på hur barnen uppfattar skojet och vara lyhörd för vilka som tycker om de och vilka som inte gör det.I LGR 113 står det att: ”Eleven ska i skolan möta respekt för sin person och sitt arbete” (Skolverket 2011, s.10). Att respektera varje barns uppfattningar måste vara en självklarhet för vuxna i skolan och fritidshemmet. För de
personer som inte klarar det är också de vuxna som barnen undviker när de verkligen har gjort sig illa eller blir rädda för något.
Anledningen till att jag har tagit upp anknytning i litteraturgenomgången är att jag anser att det kan ha betydelse för hur barnen upplever de vuxna på fritidshemmet. Beroende på hur barnen är och hur de ger uttryck för vad de uppfattar hos vuxna, bör vuxna vara lyhörda för hur det barnet ska bemötas. När jag funderar närmare på de barn jag har intervjuat så ser jag en viss skillnad mellan de olika barnen. Jag påstår inte att jag vet vilken anknytning dessa barn har men utifrån att jag känner flera av dem väl kan jag ana det. De barn som känner sig osäkra på vuxna som busar och skojar upplever att de är otydliga och inkonsekventa har möjligtvis inte en trygg anknytning. De ser inte vuxna som en säker hamn och trygg bas. Flera av de barn som uttrycker ängslan gör det även när föräldern hämtar från fritidshemmet på eftermiddagen. De tvekar i mötet med föräldern och verkar osäkra på hur mötet ska bli. Det kan naturligtvis bero på andra anledningar så som tidigare erfarenheter men har eventuellt med anknytning att göra. Barn med trygg anknytning har mer tolerans med inkonsekventa
3 Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet
