Digital värdegrund på fritidshemmet
-En utforskande essä om riskmedvetenhet kring
digitala plattformar.
Av: Liselott Wågdalen
Handledare: Adrian Ratkic Södertörns högskola Självständigt arbete 15 hp Ämne | Höstterminen 2020
Titel: Digital values in after school center Author: Liselott Wågdalen
Mentor: Adrian Ratkic
Term: Autumn 2020
Abstract
This is a scholarly essay in which i examine and reflect on my issues related to digital risk and behavior in school and after-school centre. I have two questions that i wanted to focus on. Both of them that I have to examen on how I as an active pedagogue at a after school center can prepare the pupils on online risks and how to feel safe online, and also I wanted too learn how the personal at after school centre can work together with the parents to get the children resources to feel safe online. I wanted to explore if and how the staff in school and after school centre can give students preparatory work to gear up if they meet abusive behavior online. And the key here is dialogue. But lack of time, understaff or lack of a curriculum makes it sometimes hard do motivate principals and colleagues to set time to learn about digitals risks and the profit of dialogue about digital values. My experience from the work on this essay is that I need to make it visible to my colleagues that we can and need to do this, for the safety off our students and the future online users
Sammanfattning
Titel: Digital värdegrund på fritidshemmet
-En utforskande essä om riskmedvetenhet kring digitala plattformar.
Det här är en essän med syfte att synligöra behovet av digital-värdegrund i skolan och på fritidshemmet. Jag reflekterar över bristen på tid att infoga värdegrunds-arbete i skolan och fritids samt att jag kritiskt granskar mig själv.
Essän utgår från egen upplevda händelser och problematiken kring de dolda kränkningar och mobbnings-situationer som sker online och i klassrumsmiljöer. Jag inleder essän med fyra olika gestaltningar där jag reflekterar över mitt egna agerade och om jag kunde agerat annorlunda. Den röda tråden i texten är att jag tror på att samtal mellan elev och pedagog öppnar upp för att förbättra den sociala och digitala miljön på skolan, att dialog är porten till ett öppet klimat mellan barn/vuxen. Min egen erfarenhet och personliga utveckling samt de misstag jag upplever mig gjort under mina år som verksam pedagog finns som exempel i texten och jag hoppas det får läsaren att känna att vi tillsammans kan göra online livet säkrare för våra elever och framtida digitala användare.
Innehållsförteckning
Sammanfattning
3
Egna gestaltningar
5
”Bamse”
5
”Rocco”
6
”Fotografen”
8
”Kalaset”
10
Gemensamma nämnare i alla fyra gestaltningar.
11
Bakgrund och dilemma
12
Syfte
14
Frågeställningar
14
Begreppsbeskrivning
15
Avgränsningar
15
Metod
15
Reflektion kring befintlig forskning.
17
Digital värdegrund- Nätmobbning
18
Barndomssociologin
19
GDPR
21
Nudes
22
Utanförskap online.
23
IKT på fritidshemmet
25
Livskunskap
27
Pedagogens roll i samspel med eleven
29
Aristoteles kunskapsformer
30
Diskussion
33
Resultat och reflektionsprocess
35
Slutsats
37
Egna gestaltningar
”Bamse”
Det är tisdag morgon och jag läser högt ur en bok för en årskurs 3. Eleverna sitter och färglägger i sina ritböcker och skrattar till med jämna mellanrum när jag tramsar med rösten eller ryter som ett lejon. Helt plötsligt slängs dörren upp och slår i väggen med en smäll varav alla elever hoppar till och jag får hjärtat i halsgropen då rektorn säger till mig högt och gällt ”Kom fort”. Jag ser elevernas förskräckta ansikten och flera kanske tror att det hänt en
tycker det är spännande att se ”förbjudna saker” och även nu säger jag att det är ok att tycka det, men att man ska ändå alltid säga till en vuxen om man upplever något som obehagligt eller något man inte förstår. Jag går en balansgång nu när jag talar om nakenhet med eleverna, jag vill inte skuldbelägga dem för den nyfikenhet att utforska som de har inom sig. Samtidigt kämpar jag med den oro jag har inom mig att jag skrämt upp eleverna med mitt rytande.
Dagarna gick och jag var på min vakt och de gånger jag mötte en förälder från
förskoleklassen gick jag i full beredskap att motivera varför just hens barn fått sitta med en skärm och att jag inte vart närvarande nog. Men inga föräldrar hörde av sig och det tycker jag både var skönt och märkligt, men kanske hade mitt agerade gjort att eleverna kände att det var utagerat och glömt det vid hemkomst? Jag funderade länge på hur reaktionen hos eleverna skulle vart om jag blivit arg och fortsatt skrika åt dem istället för att fånga upp dem och deras frågor direkt?
”Rocco”
Jag sitter på en stol längst bak i det kvava klassrummet, luften är vibrerande så där som det blir när det är många skärmar igång samtidigt. Eleverna har sista lektionen för dagen och det är svenska på schemat. Alla i årskurs 4 ska sitta vid sina bänkar och arbetsuppgiften de fått tilldelat av mentorn är att nu ska de använda olika sökmotorer på sina skärmar för att få fram den historiska betydelsen av sitt namn. Min uppgift under lektionen är att jag nu ska vara behjälplig där behov finns så jag cirkulerar runt ibland elevernas bänkar och hjälper dem som kör fast. Jag tycker det är skönt med lugna lektioner såhär i slutet av dagen, det ger mig en möjlighet att samla energi inför eftermiddagens timmar på fritids.
En pojke som jag valt att kalla Karl säger till mentorn att han glömt sin iPad hemma och undrar om det är ok att han använder sin mobil istället för skol-ipaden för att slutföra uppgiften.
-Ja visst , gör så du! det blir toppen! säger mentorn.
kan för att undvika konflikter? Men i mitt huvud formulerar jag ett scenario där jag är ansvarig för klassen och att jag skarpt säger till Karl att ta fram ett lexikon och börja läsa om namnet Karl och att i morgon så vore det bra om du kom ihåg att ta med dig behörigt
arbetsmaterial till klassrummet. Jag låter dock det bero och sätter mig vid ett öppet fönster och tar några djupa andetag av den friska vårluften när jag hör Karl fråga mentorn om vidare uppgifter då han redan skrivit klart om sitt namn.
- Har du husdjur? Frågar mentorn. Iså fall kan du ju söka efter namnet på djuret och kanske fylla ut fakta om rasen om du blir klar fort.
Detta låter som en bra idé tycker jag och observerar klassen från där jag sitter. Mina ögon fastnar efter en stund på Karl, han ser upprörd ut och har dessutom slutat skriva. Jag tar några steg och sätter mig på den lediga stolen bredvid honom.
-Varför skriver du inte? Har du kört fast? frågar jag Karl och ser samtidigt att färgen på hans kinder är blossande röda. Karl vänder diskret skärmen emot mig och jag ser att det han skrivit i sökfältet är Rocco som är namnet på hans katt som han haft sedan han var 5 år gammal.
Det är inte katter med namnet Rocco som kommer upp först utan en av världens mest kända skådespelare inom pornografiskt film. Den lilla mobilskärmen är full av nakenhet i de mest fantasifulla former och Karl ber mig om ursäkt och förklarar att han inte vet vad som hänt. Jag säger som det är att Google funkar ju så att det som flest människor sökt på hamnar överst i listan. Och tyvärr har du inget filter i din mobil för att skydda dig från sådan här stötande material. I minnet har jag fortfarande erfarenheten från lektionen med förskoleklassen och Bamse och försöker använda min erfarenhet och talar lugnt med Karl. Jag vill inte skrämma eller skämma ut honom genom att höja rösten som jag först gjorde med Wille i
förskoleklassen. Tillsammans justerar vi nu sökningen så att vi får fram den information Karl från början efterfrågade. Jag känner på stämningen att Karl inte alls är lika motiverad som han var i början av lektionen att fortsätta så jag låter honom avsluta uppgiften några minuter före resten av klassen. Karl tar fram sin bänkbok men jag ser honom mest stirra rakt fram.
pappan till Karl och förklarar vad som inträffat under lektionen. Jag önskar jag varit förberedd på den brutala utskällning jag nu skulle få.
”Vad i hela jävla friden gör min son med mobilen under skoltid, har ni inga jävla böcker kvar eller”? Pappar vrålar genom mobilen rakt in i örat på mig och förklarar hur jävla
inkompetenta vi på skolan är som låter detta ske. Jag talar lugnt när pappan skrikit av sig det värsta och förklarar att det finns spärrar (filter) att lägga in i mobilen så detta inte ska ske igen. Jag säger också att det inte var mitt val att låta Karl ha sin mobil, men känner samtidigt att jag mest nu står och skyller ifrån mig. Jag ingrep ju faktiskt inte när mentorn sa att
mobilen fick användas. Pappan slänger efter några minuter på luren i örat på mig och kvar står jag med en känsla av totalt misslyckande. Varför ingrep jag inte? Min magkänsla sa ju att det var olämpligt? Och varför låter jag mig bli överkörd av mentorn? Det är inte mitt ansvar att ringa vårdnadshavare i den här situationen, ändå tog jag på mig att göra det. Jag brottas med en kluvenhet av att följa min magkänsla eller att följa direktiv från ansvarig mentor. Samtidigt är jag förbannad på pappan, hur kan han tillåta sin son att helt oskyddad vandra omkring i den digitala världen helt utan säkerhetsnät? När jag sätter mig i personalrummet kommer maktlösheten ikapp mig och jag känner att jag inte alls stått på mig ur ett
yrkesmässigt perspektiv. Jag har låtit både mentor komma undan en jobbig situation samt låtit en vårdnadshavare avreagera sig på mig och dessutom på köpet har han gett mig dåligt
samvete att jag inte gjort tillräckligt i bemötandet med Karl. Vad ska jag göra för att slippa en liknande situation igen? Borde jag sagt nej när mentorn sa åt mig att ringa? Och i situationen med Karl, borde jag struntat i mina andetag i vårluften och motiverat mentorn att ej låta Karl ha sin mobil? Sedan situation med förskoleklassen och Bamse så införde skolan
begränsningar i skärmarnas inställningar för att undvika liknande situationer. Denna spärr har vi inte på elevernas privata skärmar och detta vet jag och ändå ingrep jag inte tydligare.
”Fotografen”
gjort honom så otroligt upprörd och han sa att han skulle berätta om jag lovade att inte säga något till någon. Det var som en hård kall klump i magen på mig då jag insåg att vad jag nu ska få höra kommer troligen göra mig obekväm. Det är svårt att förbereda sig på saker man inte vet vad de handlar om. Jag tänker att bara jag andas och lyssnar ska det nog gå bra, tänk om han säger att han skadat nån hinner jag tänka, vad gör jag då? Tänk om han har en kniv på sig? Hela huvudet snurrar just nu men jag andas och är lugn, iaf utåt. ” jag kan inte lova det då jag har anmälningsplikt, men jag lovar att lyssna ” sa jag.
Pojken som jag väljer att kalla Simon verkade lugn av vad jag sa och orden forsade ur honom. Tydligen hade en klasskamrat fotograferat Simon i duschen efter gymnastiken och nu hade fotot hamnat på Snapchat. Snapchat är en fotodelnings- och multimedia-app för smartphones och är väldigt populär ibland ungdomar och barn. Simon var arg men mest ledsen och sa att han skämdes då man såg honom naken och att nu hela klassen sett honom naken. Jag förklarade att sedan 2013 är det en olaglig handling att fotografera någon på detta sätt samt olämpligheten i att ha mobiler med sig i ett omklädningsrum, jag babblade på om lagar och paragrafer och insåg efter en stund att Simon grät igen. Usch vad korkad jag är tänker jag, inte behöver Simon höra en moralpredikan just nu om vad som är olämpligt i denna situation. Det är han ju smärtsamt medveten om. Jag bet mig i läppen och förbannade mig själv för min klumpighet, precis som när jag talade med Karl i situationen med Rocco så behöver jag närma mig Simon utan att skuldbelägga. Jag försöker att intala Simon att han inte gjort något fel, men han tar inte emot det lika lätt som Karl eller förskoleklassen. Simon forsätter anklaga sig själv och säger att han ”är dum i huvudet”
- jag borde förstått att något sådan här skulle hända, jag brukar inte bry mig när idioterna i klassen ger sig på mig, men de ger lixom aldrig upp! Fan vad jag hatar mitt liv säger Simon och stoppar ned sina kalla och nästan lila händer djupt i fickorna på sin alldeles för stora jacka. Vi promenerade sakta tillbaka till skolan och gick gemensamt upp till rektorn för att diskutera hur vi skulle gå vidare. Jag var väldigt tydlig med min rektor att det måste till något drastiskt för att markera olämpligheten i detta beteende.
ett misslyckade att detta ändå kunde ske i den miljön som ska erbjuda trygghet och Simon upplevde det för psykiskt påfrestande att vara kvar på skolan och efter flera veckors frånvaro så bytte han skola. Jag känner en skuld i hur jag först bemötte Simon, det han behövde var att någon lyssnade inte predikade. Och efter denna händelse så träffades vi aldrig mer, borde jag sökt upp honom? Då jag främst träffar de äldre eleverna på skolgården så tänker jag ibland att dessa elever är någon annans ansvar, men vem är någon annan?
”Kalaset”
Mentorn ska ha planering och jag ska vara ensam med en klass och ha matematik. Jag
kommer gående med min kopp kaffe när jag ser en dörr slängas upp och Elina rusar gråtandes in på toaletten. Jag följer efter och knackar på dörren, gråten hörs ända ut och jag pratar lugnt med Elina och försöker förmå henne att komma ut.
-Kom ut, Elina säger jag, du kan få min skorpa om du vill.
Uppenbarligen tog sötsuget över och jag hör Elina låsa upp dörren. Jag tar med henne till ett avskilt bord, ger henne min skorpa och låter hennes andning bli normal innan jag frågar vad som hänt. Elina berättar att mentorn visat på storbild en app som jag ska lära dem under lektionen och som kommer göra eleverna till stjärnor på att kunna klockan. Alla hade tagit fram sina skärmar när det började plinga i dem, i allas skärmar förutom hennes. Hela klassen börjar fnissa, skratta och vinka till Maja. Jag förstod ingenting säger Elina till mig. Nu började mentorn bli irriterad och frågar varför alla tappat fokus helt plötsligt när Maja berättar att alla i klassen får inbjudan till hennes Halloween-kalas om några veckor. Det var då jag sprang ut sa Elina. Det kändes som alla stirrade hål i mig.
Irriterad över hur föräldrar kan kringgå skolans policy att inte dela ut kalas-inbjudningar på hyllorna på detta vis gör att jag har lust att ringa och fråga Majas mamma om hon helt tappat förståndet? Att bara för att det inte är en inbjudan i pappersform så minskar väl inte
utanförskapet hon just skapat. Det gör jag såklart inte men jag känner starkt inom mig att detta ska inte ske igen.
- Aldrig i livet att jag går in till idioterna där inne, glöm det skriker Elina och slänger en tårblöt pappershandduk på mentorn.
Jag tittar på Elina och frågar henne vad hon vill att vi gör nu? Hon snyftar och ber mig att ringa mamma. Jag frågar Elina om hon tror att det kan ha skett ett misstag med
inbjudningarna varav hon svarar att det skiter hon i och att hon inte vill gå på nåt äckligt kalas ändå. Vi sitter kvar och efter en stund smyger jag in på andra ämnen som jag vet intresserar Elina och hon blir mindre spänd i axlarna och jag ser att ögonen börjar få tillbaka glädjen. Mentor kommer efter en stund tillbaka i sällskap av Maja.
-Det är ett misstag fattar du väl, alla i klassen är bjudna på festen säger Maja. Hon fortsätter och skyller på sin korkade mamma som inte kollat så alla fått ett mail. Elina ser lite skeptisk ut men väljer ändå att ta Majas hand när hon sträcker ut den och tillsammans går de in i klassrummet.
Mentorn som jag i detta fall tycker är en handlingskraftig person tar itu med situation på så vis att han skriver ett mail till alla vårdnadshavare och att han tydligt beskriver olämpligheten i situationen som uppstått. Det uppskattads av mig att han avbröt det han hade planerat och stannade med klassen så att jag kunde lägga fokus på Elina. Det är tyvärr min erfarenhet en sällsynthet att mentorer agerar på detta sätt då det oftast blir personal på fritids som blir ansvariga för föräldrar-kontakten.
Gemensamma nämnare i alla fyra gestaltningar.
verbala kommunikation men även den icke-verbala kommunikationen (Jensen & Low 2011, s. 63) Jag vill med detta visa på att dialogen är den röda träden i alla mina gestaltningar och att jag även ser avsaknaden av dialog som en röd tråd då händelserna jag beskrivit har
uppkommit på grund av bristande eller ofullständig dialog mellan dem inblandande.
Bakgrund och dilemma
Jag anser att kompetensen kring ungas sociala liv på digitala plattformar är bristfällig och att jag som pedagog ser ett stort behov av att stärka kunskapen ibland pedagoger och i sin tur eleverna. Det som oroande mig var att eleverna direkt fick tillgång till internet. De dagar som det var personalbrist eller andra schema-brytande aktiviteter så fick eleverna ”spela fritt” . Givetvis så var det gemensamma nedladdade appar som mentorn bedömt som pedagogiska som var målet. Men det var ingen kontroll över vart eleverna faktiskt gick in. En stor oro är ju givetvis vårdnadshavares okunskap eller om man ska kalla det ointresse att se till att deras barn är säkra. Om jag drar en parallell till ett statistiskt högt kriminellt belastat stad en sen lördagkväll kan jag undra hur många som tycker det är relevant att låta ens barn vara ute och leka? Hur kan man då helt utan betänkligheter låta sitt barn sitta med en skärm utan minsta avseende på säkerheten när nu kriminaliteten är större online än de flesta länder tillsammans?
När vuxna och pedagoger och även jag ser skärmar som en avlastning ökar risken att vi begår misstag och att vi tummar på den trygghet som vi ska erbjuda barn och elever. Jag upplever ett mångfasetterad dilemma när teknisk kontakt ska ersätta mänsklig kontakt. Det blir ett enligt mig ett empatiskt bortfall och det jag då menar är att genom en skärm så kan det vara svårare att läsa av kroppsspråk och ansiktsuttryck och det blir mer ”stelt” men samtidigt är vinsten så stor med digitala hjälpmedel där jag som lärare kan jag spara in tid och har
möjligheten att nå ut till alla elever samtidigt. Att kunna inkludera frånvarande elever och ge dem instruktioner online kan minska risken för den enskilda eleven att halka efter på grund av sjukdom och vinsten blir att återanpassningen efter frånvaron blir mindre.
En del av dilemmat är min brist på tid att förbereda eleverna på vad som väntar i den digitala världen och en annan del av problemet är den variation av kunskap som finns i en
igenom samt kommande veckas planering på 90 minuter. Detta räckte för att få tyst på mig och förstå att tid ej fanns till att prioritera digital värdegrund. Jag gillade det inte men förstod varför jag blev avklippt. Det är frustrerande men förståligt att vi måste prioritera dem mest aktuella punkterna.
Samma sak på ett kvällsmöte med hela skolans personal där jag talade om vikten av att förbereda eleverna på både möjligheterna men även riskerna med deras nyligen utdelade skärmar. Det finns inte tid att utveckla det kollegiala samarbetet och jag sitter ofta ensam med frågeställningar utan möjlighet att diskutera med annan pedagog. När jag dessutom får höra av en kollega att jag ska sluta skrämma barnen med digitala snuskgubbar så insåg jag att bristen på kunskap gällande digitala risker var otroligt bristfällig i mitt arbetslag.
Jag undrar om det hade det blivit andra utfall i mina tolkningar om skolan redan innan utdelande av skärmar gått igenom med eleverna vart de ska vända sig om de hamnar i obehagliga situationer? Om vi i personalen fått diskutera tillsammans hur vi ska agera och vems ansvar det är om eleverna blir utsatta för digital mobbning och dess risker? Jag är som pedagog är i vårt digitala samhälle beroende av att hänga med i utvecklingen och det blir ett stressmoment för mig när jag inte hittar tiden till att lära mig hur jag ska göra för att hänga med i utvecklingen.
Nu började mitt sökande efter litteratur och fakta för att framtvinga en struktur för hur vi som arbetsplats kunde öka den kollegiala kunskapen kring användandet av skärmar i klassrummen. Min oro var förutom bristen på tid även en oro hur mitt kritiska tänkande kring
tänker hur jag skulle känt det om det vore ”min” skola och en i personalen skulle kommit med samma anklagande ton, hur hade jag reagerat? Detta bestämde jag att det var ett
utvecklingsområde även för mig, vill jag få min vilja igenom och vinna förtroende måste jag även hitta min motspelares intressepunkt och inte bara kritisera.
Skolan tillhandahåller skärmar från förskoleklass och då främst tänkt som ett arbetsredskap under lektionstid. Från årskurs 3 får man ta hem sina skärmar men med ett ansvar att alltid ha dem tillbaka i skolan för att kunna använda dem under lektion. Digital kompetens borde enligt mig inte enbart vara att skriva berättelser eller att ta skarpa bilder utan även att se skärmar som ett insteg i den digitala gemensamheten som är så utbrett i 2020-talet. Surfplattan /datorn med internet är ett relativt nytt inslag i skola och fritidshem så det finns ännu inte någon omfattande forskning inom området. Men nästan alla Sveriges kommuner satsar på att eleverna ska ha egna skärmar. Denna utveckling har legat till grund för den revidering av läroplanen för grundskolan, förskoleklass och fritidshemmet som gjordes 2017. Och i egenskap av fritidshemslärare så är mitt fokus på den sociala kompetensen hos eleverna. Därför passar det bra för mig att fokusera på den digitala världen kombinerat med det sociala, då elever idag har ett stort intresse för spel, chatt och digitalt samspel med varandra.
Syfte
Syftet med uppsatsen är att öka min förståelse kring den digitala miljön och den enligt mig avsaknad av riskmedvetenhet kring utlämnade av skärmar i skolans miljö. Jag hoppas kunna se essän som ett reflektionsverktyg och se tillbaka på hur jag utvecklats i min yrkesroll.
Frågeställningar
• Hur kan vi som fritidspersonal öka kunskapen hos våra kollegor och i slutändan även hos föräldrarna inför de risker som barn kan bli utsatta för i den digitala miljön?
Begreppsbeskrivning
Appar - Spel, skrivprogram, redigeringsprogram, musikspel, språklekar.
Skärmar - Ipad, mobil, dator eller klocka med möjlighet till internet anslutning. Riskmedvetande - Eget ansvar och medvetenhet kring faror.
Online - Den virtuella världen.
Fritidshem - Den del av skolan där barn 6 - 12 år har sin vistelsetid efter skoldagen. Internet - Global tillgång till information och kontakter.
Avgränsningar
För att avgränsa min essä så har jag medvetet valt 4 gestaltningar som jag upplever ger en helhetsbild av risker med det digitala användandet under skola och fritids. Jag som
fritidslärare har en stor del av min arbetsdag förlagd i klassrum tillsammans med mentor. För att begränsa mitt forskningsområde har jag valt att fokusera på klassrums situationer. I gestaltningen med ”Bamse” och ” Rocco” är händelserna relativt lika på så vis att eleverna fått fram ovälkommet resultat på sina skärmar. Mitt syfte med dem gestaltningarna är att belysa skillnaden i bemötandet från föräldrar men även skillnaden i hur det blir för eleverna gällande hur vi pedagoger handskas med situationen. I gestaltningen ”Fotografen” så begränsar jag mig till hur pojken upplever situationen och jag går inte in alls på hur hans klasskamrater agerar i denna situation. Jag tror att flera av hans kamrater reagerade på olika sätt och det skulle nästan kunna bli en uppsats i sig, om barn som känner skuld, glädje eller ingenting i situationer som denna. Därav valde jag att fokusera på pojken. När det gäller ”Kalaset” så väljer jag att främst fokusera på Elinas känslor samt hur mentorn hanterar situationen. Här hade jag kunnat koppla in hur Majas mamma reagerar på mentorns mail men jag väljer att låta det vara upp till läsaren att fantisera om.
Metod
Att skriva en uppsats utmynnar i rena katharsis- upplevelser säger författaren Maria
eller en eufori beroende på mottagande. Att läsa en essä tar kanske 30 minuter, ingen förutom författaren vet hur mycket tid som egentligen ligger bakom texten och alla dess våndor, blanka blad och skrivkramp som uppstått innan ett färdigt resultat uppnås (Hammarén, 2005, s.37-39).
En essä är en metod för att utveckla olika perspektiv på ens erfarenheter och genom att skriva så utmanar man sig själv att komma vidare i tanke och handling och på så vis utvecklas personligen. Genom att skriva ned erfarenheter så har jag kritiskt kunnat återkoppla och granska mitt handlande och agerade i de beskrivna gestaltningarna. Alsterdal beskriver skillnaden mellan praktisk kunskap och teoretiskt kunskap genom att förklara att den
praktiska kunskapen är bunden till tid och rum medan den teoretiska kunskapen inte behöver ha samma konkreta form för att kallas kunskap och jag tolkar på så vis att genom skrift så blir min praktiska kunskap öppen för reflektion (Alsterdal, 2014 s.50-51).
Att plocka fram mina minnen och erfarenheter och skriva ned dem men även att läsa dem högt gör att jag känner en fördjupad kunskap kring mina erfarenheter. Att få chansen att höra min berättelse genom andras öron ger mig nya perspektiv. Genom att ge mina erfarenheter en återblick kan jag kritiskt utvärdera vad jag gjort och om mitt handlande behöver justeras inför framtida liknande händelser. En vetenskaplig essä ger orden kraft och mening genom att minnen blir skriftliga och tvingar fram min uppmärksamhet (Hammarén, 2005).
Lotte Alsterdal formulerar i boken Essäskrivande som utforskning att genom sitt essäskrivande använder man sig av egna kunskaper och erfarenheter, samtidigt som man lyfter sina tankar när man lyckas fånga en egen upplevd händelse i en berättelse om en svårbedömd situation (Alsterdal 2014, s.54).
Alsterdahl skriver i sin text att en essäform är uppdelad i följande tre grunddelar: 1. En berättelse om en svårbedömd egen upplevd handling eller dilemma situation 2. Egna tankar, reflektioner och frågor utformade av mig som författare.
Under uppsatsens pågående arbete så har jag medvetet modifierat namn på eleverna i gestaltningarna. Jag kan ha ändrat en han till en hon för att på så vis undvika att någon kan identifieras av en läsare. Även olika miljöer kan ha justeras i mina gestaltningar och detta för att undvika att någon ska känna igen sig i min text. Jag har medvetet valt att ändå skriva ut imaginära namn och men inte så många karaktärsdrag för att undvika objektifiering som tar bort budskapet från gestaltningen. Även kollegor, ledning och sammanhållen
arbetslivserfarenhet gestaltas i min essä som att det är från en och samma arbetsplats, det är inte relevant för texten om det verkligen utspelats under samma tak och ledning då kontexten är gemensamma problem jag upplevt under mina verksamma år.
Reflektion kring befintlig forskning.
Litteratur och forskning när det gäller fritidshem är enligt mig bristfällig men på uppgång och nya utbildningar ökar intresset och möjligheten att forska om fritids. Forskning när det gäller livet online är främst inriktat på att skydda sina personuppgifter, att undvika att lämna ut kortuppgifter samt en del tips om hur jag kan undvika virus på min skärm. Maria Dufva (2017) beskriver så tydligt hur vi vuxna som inte växt upp i det digitala samhället kan stötta våra barn och elever som har online-livet som vardag. Hon beskriver hur vi vuxna genom våra frågor visar barnet att vi är intresserade av deras värld och att även om det är lättare att fråga ”Hur var det i skolan idag”? Så behöver vi fråga” hur var det online idag”? Maria Duvfas texter känns så relevanta och min känsla är att hon har personlig erfarenhet kring sina påståenden, hon var verksam som kriminolog innan hon dubblade sin yrkesbana genom att även bli författare och föreläsare för både barn och vuxna med fokus på brottsförebyggande arbete. Dufva skriver på ett sätt som jag eftersöker och som ger mig kunskap att bygga vidare på, tex så skriver hon att det inte finns någon färdig guide till alla sociala medier då den listan skulle bli inaktuell väldigt fort (Dufva, 2017 s.45). Det är hennes teorier om att online
Jag ska nu förklara vidare några ord som jag stött på under min forskning och förklara varför dem är relevanta för min essä.
Digital värdegrund- Nätmobbning
Då just benämningen digital värdegrund är något som jag tycker saknas i läroplanen så har jag valt att koppla detta till annan litteratur som nämner ett värdegrunds-tänk. Då mobbning i stort sett alltid förekommit i situationer där många människor möts så är det något jag vill börja med att beskriva. Traditionell mobbning beskrivs i en avhandling av Linda Beckman (2013) som den kränkande handling en elev utsätts för i skolan vid upprepade tillfällen medans nätmobbning är det som sker bakom en skärm. Dock nämner Beckman i sin slutsats att nätmobbning och traditionell mobbning är två sidor av samma mynt (Beckman 2013). Det som framkommer i avhandlingen är att flickor med eller utan funktionshinder är
överrepresenterade i forskning kring offer för mobbning. Med detta i åtanke så återkopplar jag till Elina och hennes känsla när hon ej fick mailet med inbjudan. Hon blir utpekad i klassen som den enda som ej får inbjudan, och det i sin tur kan ge psykosociala men för Elina framöver. Hennes upprörda känsla och sedan att reagera med ilska är hennes strategi för att skjuta bort känsla av utanförskap. När Elina skriker att hon inte ens vill gå på den där idiotiska festen så skyddar hon sig själv från att känna sig bortglömd. Att välja att ha sista ordet är en motsatsstrategi som fungerar både i samtal och online. Elina väljer i min
gestaltning att säga att hon ändå inte vill gå på fetsen som en metod att ta makten av Maja, om situationen skulle blivit att det inte var ett misstag med inbjudningarna, att Elina faktiskt inte är välkommen. Att ta sista ordet kan vara en utväg för att rädda sin självkänsla i konflikter, att själv bestämma när diskussionen är slut (Nyberg& Wiberg 2015, s.24).
Jag nämner i min gestaltning ingenting om Elinas historik eller relation med klassen sedan innan då det ej är relevant för min essä. Men om jag spekulerar i att detta ej är en isolerad händelse och att det är vanligt förekommande med uteslutande metoder i klassen så skulle det beskrivas som en begynnande mobbningssituation.
traditionell mobbning så är det lättare att gömma sig bakom en skärm och separera enskilda händelser som skett digitalt och då inte lika lätt koppla det till ett återkommande beteende (Beckman 2013, s 29).
Forskningen har kommit fram till att den psykosociala miljön spelar in i om du blir en mobbare eller mobbningsoffer. Hemma situationen med ensamstående föräldrar samt flickor med diagnoser har en förhöjd risk att bli mobbade men även mobbare. Kanske kan detta bero på ekonomiska förhållanden te.x att jobbet tar tid från att hinna umgås med sitt barn eller att det finns ett missbruk i familjen (Beckman 2013, s 31).
Metoden att undersöka uppkomsten av mobbning kom från att Sverige och folkhälsoinstitutet 2004 studerade psykisk ohälsa samt alkohol/drog användning bland eleverna i skolan. Två län valdes ut som pilot län, i detta fall Skåne och Värmland. Man hoppades genom denna
kartläggning finna mönster kopplade till psykisk ohälsa men även uppkomsten av mobbning. Man studerade och lärde ut strategier så som impulskontroll, målorientering och samtal tillsammans med eleverna. Föräldrar ingick i projektet för att få dem mer aktiva och medvetna. Man kartlagde även ett samband mellan elever med diagnoser och traditionell mobbning/nät mobbning samt den psykosociala miljön. Både personal och skolhälsovård medverkade under studien och den ligger till grund för Beckmans vidare studier kring skillnader mellan pojkar och flickor (Beckman 2013, s 41-42).
Barndomssociologin
Barndomssociologin har genomgått grundläggande förändringar både teoretiskt och metodologiskt sedan Allison James och Alan Prout (1997) på 1990-talet föranledde ett nytt paradigm för barndomsforskning. Barn erkändes med andra ord som subjekt och som aktörer i samhället (Löf 2011,s.29).
Att värna om barns rättigheter och låta barn bli delaktiga och aktiva i att forma sitt eget liv är vad barndomssociologin innebär. Anna Bergvall var student i specialpedagogik och granskade 2014 hur barndomssociologin i förskoleverksamhet praktiskt fungerar . ”Att reflektera över om det är barns perspektiv som tas eller om det är barns perspektiv sett ur ett
verkligen ska hinna ta in vad barnet(eleven) verkligen vill berätta, det är utmanande att behålla lugnet i en stressad miljö med många elever och ge tiden till den enskilde för att bli lyssnad på. Jag möter Bergvall i hennes tankar och önskar att det fanns större möjlighet att verkligen reflektera öven om det är barnets perspektiv som tas tillvara eller om det är stress som gör att jag ibland färgar barnets perspektiv med mitt eget.
Svårigheten att närma sig barn är att du som vuxen behöver sätta dig in i barnets värld och att se barnets omgivning ut hens ögon och det kan bli problematiskt då barn inte alltid kan förklara med ord vad hen menar. Risken finns att vuxna tolkar barnet ur ett perspektiv som är påverkat av vuxnas synsätt av vad barnet ”borde” vilja säga, tycka eller göra. Att även
kulturella skillnader påverkar vår barnsyn och vårt intresse att ta barns perspektiv är något som jag aktivt behöver arbeta med (Bergvall 2014,s.2).
Vad jag vill är att både i skola/fritids men även egentligen i alla interaktioner med barn så behöver jag som vuxen reflektera över om mina beslut gynnar mig eller barnet? Vems perspektiv är det som ska väga tyngst i en dialog? I gestaltningen med Rocco så upplever jag att det var mentorns skin som skulle räddas och inte hur pojken reagerade. Och när det gäller att förbereda och ta emot elever som upplevt digitala trauman så behöver jag som vuxen lägga mitt personliga perspektiv åt sidan och lyssna in vad som eleven (barnet) faktiskt upplever i situationen. Läraren i Roccos gestaltningen upplevs som att hen skäms och inte kan hantera sina känslor och lägger då över ansvaret på mig som resurs. Och i detta fall var jag inte förberedd på hur jag skulle hantera pojken. Bergvall fortsätter att ifrågasätta om det bara är en vision att personal i förskola verkligen ser barns perspektiv som något självklart att lyssna på. På fritidshemmet har eleverna enligt min mening större utrymme att visa och berätta vad som rör sig inom dem och med det så är det i mitt tyckte grundläggande med personal som
intresserar sig för barnets tankar och kan inta barnets perspektiv. Om en elev upptäcker en enligt mig äcklig bild online så kan jag inte utbrista mina värderingar rakt ut, utan jag behöver lyssna in eleven, kanske upplever den spänning, nyfikenhet eller humor. Om jag direkt
utbrister att något är äckligt eller underbart så stämplar jag kanske in en värdering hos eleven att det är det rätta sättet att tycka. Jag tror att det då kan vara svårt att få en öppenhet i
mån är klarlagt vad eleven upplevt och tycker kan vi börja närma oss en strategi för att bearbeta vad hen sett.
GDPR
Datainspektionen beskriver GDPR som ett skydd för att tillvarata elevers och lärares integritetsintressen. Syftet är att både elever och lärare ska känns sig trygga med att deras personuppgifter, så som namn, adress och privata foton är skyddade och ej hamnar i orätta händer. GDPR ska även underlätta för elever/lärare att kunna kommunicera med andra
likasinnade genom plattformar i andra länder. Ett slags utbytesprogram utan att behöva lämna klassrummet.
Dataskyddsförordningen (GDPR, The General Data Protection Regulation) gäller i hela EU och har till syfte att skapa en enhetlig och likvärdig nivå för skyddet av
personuppgifter så att det fria flödet av uppgifter inom Europa inte hindras. (Datainspektionen, 2020).
Det som närmast handlar om att tänka på individens säkerhet på plats är att det
rekommenderas att införa ett ”Dataskyddsombud” på skolorna, för att den på så vis ska kunna erhålla utbildning och bredare kunskap än bara säkerhetsfrågor gällande personuppgifter från eleverna/lärare. Artikel 40 i Dataskyddsförordningen har ett antal punkter gällande
uppförandekoder som ett dataskyddsombud ska ansvara för och här finns det att hen ansvarar för samarbetet med myndigheter, hänsyn till risker samt att det ska vara en rättvis och öppen behandling när det gäller digital information (Datainspektionen, avsnitt 5, 2020).
Hur eleverna ska bli skyddade i situationer som de själva upplever som otrygga tas upp i en intervju med elever från en klass 9 i Skellefteå (Bakke, 2014). Eleverna beskriver att de struntar i att duscha efter gympan för att det inte vill riskera att bli fotograferade. Detta är ett nytt problem som eskalerar för varje år i samband med tillgången på kamera och internet ökar. Precis som för Simon i gestaltningen ”fotografen” så upplever han sig otrygg i
duschutrymmet och jag kan bara spekulera över hur otrygg han kommer vara framöver i liknande situationer. Inga lärare eller resurser hade som ansvar att närvara i
då jag råkade infinna mig ute på skolgården och jag då hör pojken. Mitt ansvar blir att lyssna och göra vad jag kan för att detta inte ska ske igen. Detta kan ju bli en följdeffekt i många år som gör att han kanske inte besöker badhus eller gym. Denna oro för att visa sig naken sjunker i åldrarna och man är ängslig att hamna på bild när man är svettig (Bakke, 2014). Att ta del av vad eleverna själva tycker och känner är otroligt viktigt i utbildningssyfte, det är det starkaste sättet att hitta rätt väg att mötas på. GDPR behöver tydliggöra skyddet kring
ungdomar och vart dem kan vända sig i traumatiserade situationer. Jag tänker att ett dataskyddsombud inte enbart måste vara en tekniskt erfaren person utan hen behöver även vara förtrogen med barnens rättigheter.
Nudes
genom samtalet stärker även min teori om att samtal leder till förtroende (Arnér & Tellgren 2006, s.123-125).
Utanförskap online.
Att bli bortglömd eller osynliggjord gör lika ont kroppsligt som om det sker online. Faran när det sker online är att det kan hamna under radarn för omgivningen. Kompisar, lärare eller föräldrar märker inte alltid när ens elev eller barn blir osynliggjord och detta är ett
utanförskap online. ”Att osynliggöra någon handlar mycket om att ignorera och utestänga” Att bli osynliggjord är även det en härskarmetod som kan användas som strategi och metod av både barn och vuxna. Jag som vuxen kan relatera till att ha sett barn helt enkelt välja att inte svara på tilltal när en kompis frågar om dem kan leka. Digitalt kan denna metod användas så enkelt som att säga att jag inte hörde att kompisen ringde eller att mailet med förslag om en träff måste hamnat i skräpkorgen. Resultatet blir att mottagaren för metoden känner sig obetydlig. Sociala medier som tex facebook där jag kan lägga in bilder och samla ”likes” från vänner är ytterligare ett exemplen på hur osynliggörandet online kan gå till (Nyberg& Wiberg 2015, s.5-8).
Att inte få en kalasinbjudan eller att det startas upp mailgrupper/chattar där det finns en medveten uteslutning av personer är att jämföras med mobbning, likaså att sprida bilder i syfte att förlöjliga eller skada en annan människa. Nyberg & Wiberg (2015) diskuterar vidare i sin uppsats om olika motsats strategier man kan använda när man blir utsatt för olika
som fortsätter i mitt huvud där jag försöker förstå agerandet från den vuxen gentemot barnet (Nyberg & Wiberg, 2015 s.4-5).
Elina från gestaltningen ”kalaset” upplever det kränkande att inte få en inbjudan även om hon inte använder ordet kränkt så är det det som sker. Det är alltid den som utsätts som avgör om det är en kränkning (Dufva 2018, s.55). Det är därför av största vikt att hen som upplever sig bli kränkt att hen vet vart och vem som hen kan vända sig till för att bli lyssnad på. Här synliggör jag behovet av att som fritidslärare få tid till att tala med en klass om vad en kränkning är samt hur man bemöter en kränkning.
Motsatsstrategi nr 8 handlar om att möta sina fienden med vänlighet och i fallet med ”kalaset” så är det egentligen mamman som är boven och jag kan bara fantisera om hon medvetet eller omedvetet uteslutit Elina från kalas inbjudningarna. Men Maja väljer i sin strategi att vara vänlig mot Elina och förklarar självklart att hon är bjuden. Denna strategi handlar i grund och botten om att vara den bättre personen och detta kan läras ut till elever, förr hette det att vända andra kinden till eller att behandla andra som du själv vill bli behandlad (Nyberg & Wiberg, 2015 s.27). Det nämns fler strategier som är jag upplever att elever använder sig av, ett exempel är nr 6 - Humor som strategi. Att bemöta påhopp eller kränkningar med skratt eller skämt är ett sätt att försvara sig mot sina egna känslor. Metoden kan även användas som ett sätt att ta kraften ur påhoppet, man förminskar helt enkelt effekten av en förolämpning genom att skratta bort den. Jag tänker mig ett scenario med ”fotografen” och vad som skulle kunna skett om jag börjat skämta istället för att lyssna på pojken. Om jag då skämtat hade risken varit att jag förminskat pojkens upplevelse och missat min chans till ett förtroende. Här kommer den praktiska kunskapen (fronesis) in igen och möjligheten att sortera strategier för att nå fram till rätt metod för att se en lösning.
skolverket att förståelse och medmänsklighet samt omsorg om den enskildes välbefinnande ska prägla verksamheten(Skolverket 2018). Då Nyberg & Wiberg (2015) visar tydliga strategier på hur man ska arbeta sig framåt så är skolverket mer nedtonad i sin skrift utan bestämda strategier och detta blir enligt mig en gråzon då man som skolverksamhet kan utesluta eller minimera tid för pedagogiskt värdegrunds-arbete. Min reflektion är högst personlig och jag diskuterar med mig själv varför ett skriftligt direktiv från skolverket skulle öka mina mandat att bedriva värdegrunds-arbete i skolan. Jag menar, det är ju ingen som sagt till mig att jag inte får!
IKT på fritidshemmet
En bok som betytt mycket för mig som verksam pedagog inom fritidshemmet och som stärkt min digitala kunskap är boken IKT-möjligheter och utmaningar (Hedlund & Malmsten, 2016). För att kunna förbereda elever inför sociala regler på nätet så behöver jag som pedagog både erfarenhet och litteratur att luta mig mot. Vi lever i ett informationssamhälle och unga idag utsätts för reklam, fakta och nyheter överallt. Det är på fritids som det finns tid och möjlighet att diskutera detta och där eleverna kan uttrycka sina tankar tillsammans med varandra och oss pedagoger. Både läroplanen och boken jag nämnt ovan tar upp inkludering, det innebär att mitt ansvar som vaksam i skolan/fritids ska se till att alla eleven oavsett bakgrund och
nationalitet ska känna sig inkluderade i verksamheten. Inkludering innebär för mig att alla barns åsikter ska bli lyssnade på och tas på allvar.
Att möta barn i deras intressen är pedagogens ingång till samspel och möjlighet till samtal på barnets nivå. Jag tror att om jag tolkar in vad eleven är intresserad av och börjar mitt samtal med det som utgångspunkt så öppnar det upp för djupare framtida samtal. Ett exempel jag läst är att online så ställs inga krav på hur man ska vara eller se ut och att detta ökar
Den digitala kompetens på fritidshemmet idag är ojämn och min personliga erfarenhet är att kollegor som arbetat sedan 80-90-talet har en mer utbredd negativ syn på de
kommunikationsmöjligheter som finns online. Jag får ofta höra att barnen inte leker längre då de alltid sitter med en skärm. Dock så finns det dokumenterat arbete kring IKT-fritids där man som exempel lär sig att pedagog och elev tillsammans tolka bilder och reklam som unga idag blir utsatta för, arbetet blev starten till olika praktiska värdegrunds-arbeten där kompetens ökat ibland personalen men även elevernas medvetande kring sin egen omgivning ökat. Sådana arbeten ger vinster i inkludering av eleverna intressen samt fritids intresse att erbjuda en trygg och lärorik miljö baserat på barnens intressen (Hedlund & Malmsten 2016, s. 55-57).
Att lära sig hantera kränkningar i spel, mail och chattar är att förekomma allvarliga personliga katastrofer. Jargongen online behöver lyftas fram och diskuteras, symboler och emojis betyder olika saker beroende på när de används. Det saknas minspel och röstlägen online och det är svårt att veta hur man ska tolka avsändaren. Kränkning innebär enligt skollagen följande,
Kränkande behandling är ett beteende som är oönskat av den som blir utsatt. Det är barnet eller eleven som upplever sig vara utsatt för kränkande behandling som avgör vad som är oönskat. För att det ska vara fråga om kränkande behandling enligt lagen måste kränkningen vara märkbar och tydlig.
6 kapitlet 3 § skollagen
Livskunskap
Livskunskap är ingenting man föds med utan är precis som fronesis något som utvecklas i samspel med hemmet, skolan och i interaktion med andra människor. Livskunskap ökar med livserfarenhet. Ämnet livskunskap bär på en förhoppning om att rusta barn inför ett riskfyllt samhälle och trots de olika tolkningarna av skolämnet livskunskap finns visst innehåll som kan sägas vara typiskt för ämnet, nämligen värde-grunden och de ämnes-övergripande kunskapsområdena sex och samlevnad, samt alkohol, narkotika och tobak (Löf 2011, s.20). Att just dessa ämnen ses som typiska är enligt mig inte specificerat just för unga utan
väsentligt även för oss vuxna att hålla oss uppdaterade i. Dock upplever jag att det som saknas specifikt i litteraturen är benämningen digital livskunskap då det är något som är aktuellt för en majoritet av dagens människor i Sverige. Det jag vill belysa det som även Löf nämner i sin text att livskunskap inte behöver innebära samma sak eller innehålla samma ämnen i alla skolor. Det kan skilja sig åt av interkulturella skäl så som ekonomi, invandring eller kommun och även genom aktuella intressen som finns i klassen eller gruppen (Löf 2011, s.22).
Jag upplever att jag låter mig provoceras av texten och att det finns så stora valmöjligheter när det gäller att aktivt arbeta med livskunskap, jag blir frustrerad över att det kan vara så olika prioriteringar när jag personligen brinner så starkt för något.
sak som säkerhets perspektivet i det sociala, vuxna lär barn att inte prata med främmande personer men online så blir det mer diffust. Men jag tycker att det ska vara samma
säkerhetstänk även online att inte kontakta främmande människor (Duvfa 2017, s. 120). Jag som vuxen behöver hjälpa barnen att förstå att det sociokulturella samhället finns både online och offline.
Som pojken som sökte på sin katts namn i ”Rocco” så kan den situationen vara en öppning för mentorn att ha lektioner i digital livskunskap. Om jag eller mentorn istället för att försöka fly situationen i stället diskret plockat upp händelsen från eleven och gjort det till en del av lektionen så tror jag det hade förändrat utgången av situationen för oss alla.
Camilla Löf skrev 2011 en avhandling som handlar om livskunskap och den riskfyllda barndomen, hon reflekterar i den över sin egen barndom och hur det nu är för hennes dotter och vilka skillnader hon ser jämfört när hon själv gick i skolan. Hur mobbning alltid existerat men att formatet förändrats under tid. Mobbning är inget utdött ämne utan högst levande online och tyvärr mer dolt än om det sker i en skolkorridor. Löf diskuterar vidare ang den valfrihet som finns i skolorna att själva skapa lokala variationer i ämnet genom att formulera egna mål och göra egna kurs- eller arbets- planer. Eftersom livskunskap inte är ett
obligatoriskt ämne och heller inte har några nationella kursplaner, är det upp till varje enskild skola att välja att införa detta som skolämne och att tolka vad ämnet omfattar och vad det ska innehålla (Löf 2011, s.19). Problematiken är som jag tidigare nämt att utan nationella
tvunget att inträffa flera händelser innan ledningen förstod behovet. Jag ser på mina
gestaltningar som minnen som är förkastliga att de fått inträffa men samtidigt som händelser som fört skolans utveckling framåt. Och kanske det mest viktiga att de fört mig och min personliga utveckling framåt
Pedagogens roll i samspel med eleven
Lev S. Vygotskij (1896-1934 ) begrepp om den proximala utvecklingszonen ligger nära till hands när jag ska förklara samspelet mellan barn och vuxen. (ZDP) zone of proximal development innebär hur barns problem kan utvecklas i samspel med vuxna eller andra kunniga som äldre syskon. Jag tänker på Vygotskijs sociokulturella teori som menar att utvecklingen pågår genom aktivitet, interaktion och delaktighet. Vygotskijs kunde nog aldrig annat hur utvecklingen skulle rusa framåt och att aktivitet och interaktion numera pågår likaväl i skogen som online, därför utmanas jag av hans synsätt om den proximala
utvecklingszonen och vill fortsätta tro att det synsättet är aktuellt även 2020 och då framför allt när det gäller den digitala utvecklingen hos unga idag. En skärm kan idag skapa aktiviteter mellan elev och elev och det sociala nätverket kan för många elever främst finnas online och inte i klassrummet. Barn kan lära av varandra eller av en vuxen men vuxna kan också lära av barnen och interagera med varandra och på så vis släppas in i den ungas vardag.
Barn/eleven kan utveckla och förändra sin första uppfattning av en situation i samspel med en vuxen (Säljö 2000 se Arnér& Tellgren 2006, s.57).
Barn ska känna att det dem säger tas emot av genuint intresse och Vygotskis tankar om språk och att tänkande utvecklas genom samtal stärker min teori om att dialog är det mest givande sättet att nå fram till elever och att få dem att känna förtroende för mig som pedagog (Säljö 2000 se Arnér& Tellgren 2006, s124-125).
Att en elev tolkar en situation med exempelvis en snuskig bild online på ett sätt i sitt huvud och sedan tar upp det i samspel med en vuxen gör att jag kan ändra upplevelsen, men kanske inte ta bort det snuskiga utan gemensamt förstå varför sådana bilder existerar och hur man kan undvika dem framöver. Förskoleklassen som sökte på Bamse fick en positiv stund och
detta öppnade även upp för en konflikt mellan skolan och vårdnadshavaren. Allt baserades på hur vuxna hanterar situationen kring eleven och hur pedagogen tar sig tid till dialog.
Förskoleklassen fick en möjlighet att tillsammans forma tankar och ventilera dem medans den äldre pojken vart ensam med sina tankar och lämnad med vad jag tror är funderingar kring vad han sett och varför.
Vidare problematiserar Arnér & Tellgren tidsaspekten som alltid finns närvarande i mitt huvud och hos många lärare och pedagoger. Tidsramarna upplevs för snäva och man
prioriterar inte att samtala med eleverna. Man behöver som lärare ställa sig frågan vad är det jag prioriterar istället för att samtala och samspela med mina elever? Här har jag en möjlighet att tillsammans med eleverna diskutera fram nya prioriteringar och låta barnen komma till tals (Arnér&Telllgren 2006, s.112-113). I gestaltningen ”Kalaset” så prioriterade mentorn att samtala med eleverna samt med mamman till Elina. Det är enligt min personliga erfarenhet ovanligt. Jag upplever att lärarna har så väldigt inrutat schema att de ofta inte ger sig själva möjlighet att vara flexibla och bryta sin planering för att fånga upp händelser. Jag spekulerar bara kring vad skälen här kan vara, kanske en stress att inte hinna med alla läromål eller en osäkerhet kring hanterandet av olika händelser.
Aristoteles kunskapsformer
I alla mina gestaltningar så synliggör jag hur viktigt jag tycker att det är med dialog och hur jag som pedagog bemöter eleven i samtal. Att låta eleven tala och att jag tar det hen säger på allvar utan att värdera samt att skapa trygghet och lugn i situationen är en erfarenhet som ger mig styrka i att bemöta elev i samtal. Hur jag personligen reagerat och handlat i
utvärderat och försökt tolka var jag gjorde fel och hur jag ska kunna agera annorlunda om situationen skulle uppstå igen.
Aristoteles (384–322 f.Kr) benämnde fronesis som den högsta formen av praktisk kunskap. Det är ingenting man föds med utan som man genom olika stadier av erfarenhet bygger på och utvecklar. När jag började arbeta i skolan var mitt tankesätt baserat på sådant jag visste säkert, sådant som jag tryggt visste skulle ske. Detta är en kunskap som kallas episteme och som kan förklaras som följande ” det är visserligen en mycket pålitlig kunskap, men den rör allmänna och oför- änderliga förhållanden och är inte till mycket hjälp i den konkreta handlingssituationen” (Nilsson 2009, s.46). Ett exempel som jag säkert trodde mig veta var att skärmar underlättar skolarbetet för både elever och pedagoger och det stämmer men genom min erfarenhet har jag nått en kunskap som även ser att det hjälper till med det sociala nätverket kring eleverna men även för att se behovet av att digitalt värdegrunds-arbete
behövs. I gestaltningen ”fotografen ” grubblar jag över om detta någonsin hade hänt om det var så att eleverna fått en genomgång i hur kränkande det är att bli fotograferad naken och att sedan bilderna blivit allmänna, hade det gjort någon skillnad om eleverna vetat att det är högst olämpligt och kanske olagligt att sprida bilder på detta sätt, hade det situationen för pojken blivit annorlunda om mobiler redan varit förbjudna eller skulle hans ”mobbare” hittat ett annat sätt att kränka honom?
Aristoteles delade upp kunskap i följande tre former.
Episteme - "behövs för att förstå hur världen är uppbyggd och fungerar" Techne - "behövs för att kunna tillverka, skapa och producera"
Fronesis - "använder vi för att kunna utveckla ett gott omdöme och verka som etiska människor och demokratiska medborgare"
(Gustavsson 2000, s.15).
Skillnaden mellan dessa tre är svårtolkad men jag tänker att min essä leder mig till ökade insikter kring behovet av digital värdegrund (episteme), vilka aktiviteter jag kan arbeta med (techne), och med hjälp av dessa två även bli mer medveten och ”god" pedagog som fungerar i skola och samhälle ihop med kollegor och elever
digital-värdegrund. Aristoteles menar att kunskap är en central roll i jakten på ett lyckligt liv (Nilsson 2009, s.39). För att sammankoppla detta med min erfarenhet och mitt utövande av det jag lärt mig så medger jag att kunskap är vägen till ett trygghet, inte bara för eleverna men även för oss vuxna verksamma i skolan. Genom kunskap kan vi gå vidare och utvecklas både i det privata och i framtida yrken. Genom att utveckla en ”högsta duglighet” (arete) menar Aristoteles att vi kan nå visdom. Vägen till (arete) är alltså lärdom och lärdom får du genom erfarenhet och att utveckla din praktiska erfarenhet och kunskap, att våga testa dig fram samt att våga misslyckas (Nilsson 2009, s.39).
För att vidare förklara hur Aristoteles och praktisk kunskap spelar så stor roll i att bli en medveten och själsligt närvarande pedagog i dagens skola så kopplar jag ihop lärande med det teoretiska. För att kunna komma ut och arbeta med elever så behöver jag parallellt med det praktiska även en akademisk och teoretisk utbildning. En utbildning som lär mig det som är konstant (episteme). Det är en kunskap som ej kräver något praktisk erfarenhet alls (Nilsson 2009, s.45). Jag drar en parallell med lärarutbildningen där jag kan komma ut i verksamhet full i teoretiskt kunskap men med noll kunskap i att möta elever i det sociala samspelet. Jag vill belysa vinsten av den praktiska erfarenhet vi som studenter kan få av praktik ute i skolor med riktiga elever. För att i vår kunskap få in hur vi ska agera i en konkret situation så
behöver vi erfarenhet i att möta riktiga människor. Det är då vi behöver fronesis. ”Frågan som fronesis har att hantera är således inte om vi ska handla eller inte – vi håller alltid redan på att handla, vi står redan i en situation – frågan vi ställer är hur vi skall handla” (Nilsson 2009, s. 48).
Poiesis innebär att man har en planerad form av handling, tex i gestaltningen med ”Rocco” och ”Bamse” så var syftet klart och målet var att eleverna skulle sitta tryggt och ha sina skärmar som lektionsredskap. I mina gestaltningar så var det förändringar under processen (lektionen) som gjorde utgången annorlunda än jag först trott. Jag spekulerar i om jag innan dessa lektioner ens reflekterat över vad som kan gå fel? Min blåögdhet när jag trodde att elever var trygga med en skärm har förändrats med tiden och min erfarenhet och
Techne betyder färdighet eller kunskap och genom självupplevda erfarenheter så ökar min kunskap och även min praktiska kunskap (fronesis). Techne hjälper mig att sortera ut den kunskap jag har användning för i mitt beslutsfattande eller i samtal med andra. Techne är kort sagt en heteronom kunskapsform. (Nilsson 2009, s.47). Vilket för mig innebär en
osjälvständig form av kunskap, jag är alltså beroende av andra eller annan kunskap för att få techne och för att koppla techne till digital värdegrund så är det att i flera led måste det fungera för mig att nå fram till kunskapen. Det krävs ekonomi för att införskaffa skärm, det krävs intresse för digital värdegrund och det sociala livet online och det krävs ett kollegialt samarbete mellan elev-föräldrar -pedagog där en dialog är den röda träden för att få det att fungera.
Diskussion
Det behövs enligt mig ny skriftlig metodik för att jämna ut differensen i digital kunskap hos både eleverna och lärarna. Jag tror först när skolorna kan garantera att alla elever har samma utbud av skärmar kan man lägga in digital livskunskap i läroplanen. Och det är först då som det digitala användandet i skolan kan börja ses som både tryggt och lärorikt i samma mening. Mitt ansvar med dagens utgångspunkt är att få alla elever att känna en samhörighet och erbjuda alla en möjlighet till samtal för att få en trygg digital värdegrund att stå på med verktyg att självständigt vandra in i online-livet. Jag måste personligen prioritera min tid i verksamheten för att möjliggöra detta. Som fritidslärare behöver jag arbeta fram strategier för att inkludera mina kollegor i arbetet, nu ännu tydligare då digital värdegrund inte finns i läroplanen.
Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former - såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet - som förutsätter och samspelar med varandra. Skolans arbete måste inriktas på att ge utrymme för olika kunskapsformer och att skapa ett lärande där dessa former balanseras och blir till en helhet (Skolverket 2018, s. 8).
Jag måste läsa mellan raderna och se mitt eget ansvar att bedriva en verksamhet som innehåller det jag tycker den saknar. Jag måste synliggöra att digitalt utanförskap existerar i hög grad fortfarande trots texten i läroplanen att det ska ges utrymme till olika
kunskapsformer. Likväl är bristen på kunskap kring riskerna med online-mobbning och kränkande behandling tydlig i skolan. Fritids har ett stort ansvar med det sociala och jag personligen måste respektera vilka krav som ligger på mig och stå upp för mitt yrke och ansvar, här finns en risk att mitt ansvar försvinner när det behövs vikarier eller rastvärdar, men det är bara jag som kan sätta ned min fot och säga stopp och att jag behövs i det sociala
lärandet.
Min erfarenhet är att kunskapen kring digitalt lärande skiljer sig åt i kommunerna och det är i genomsnitt ca 1,3 elev per dator i Sveriges skolor (skolverket, 2019). Vi är på väg mot ett samhälle där alla elever ska erbjudas en egen skärm men där är vi inte riktigt än. Och fram tills dess ligger det ett stort ansvar på mig att synliggöra behovet i verksamheten för digitalt riksmedvetenhet och värdegrunds-arbete. Samarbete är som ett mänskligt grundvillkor och det håller jag med om och det nämns i boken Pedagogiskt ledarskap att en viktig insikt för att få ett fungerande samarbete i klassrummet är att jag ska vara medveten om hur människor fungerar. Vi människor anpassar oss efter hur den sociala situationen ser ut och agerar
därefter. Utgångspunkten för att ett samarbete mellan elev och pedagog ska fungera är att det finns en demokratiskt grund att vila på (Jensen & Low 2011, s.17). Interaktion är en process som innefattar både verbala som icke verbala delar som tex mimik och gester. Jensen (2011) fortsätter och säger att det krävs av lärare att hen har goda kunskaper såväl ämnesmässigt som allmändiadktiskt för att leda och få med sig eleverna i undervisningen. Det krävs även av mig som pedagog att hantera uppkomma situationer på ett sätt som inger närvaro samt att ge tid till fördjupning för att förstå hur en situation kan hanteras tillsammans med eleven.
Det är schemaläggning, planeringstid och elevgrupper. Om det inte finns ramar så fallerar verksamheten och det går inte att erbjuda en trygg, rolig och lärorik miljö. Skoledningen behöver ge personal i både skola och fritidshem tid att planera upp verksamheten och få tiden att räcka till för grundläggande förberedelser. Och då exempelvis digital livskunskap och motverka att elever står utan kunskap om de utsätts för kränkande handlingar. Det finns varianter i tolkningen av hur fritids uppdrag ska utföras men det är i grunden skolledningens ansvar att se till att uppdraget genomförs. (Philgren 2018, s.54-55).
Interkulturalitet synliggörs om man kan använda skärmar med regler då språkliga hinder kan övervinnas lättare samt att läs/skrivsvårigheter kan bli mindre ansträngande för eleven då man kan individuellt anpassa en skärm. Interkulturalitet är en teoretisk term för att beskriva mötet mellan personer från skilda kulturer (med skilda modersmål och levnadsregler) och ömsesidig förståelse dem emellan. Jag brukar tänka att det betyder en skola för alla!
Resultat och reflektionsprocess
Det som jag upplevt som en röd tråd genom uppsatsens arbete är följande frågor och som jag nu nästan kan besvara.
• Hur kan vi som fritidspersonal öka kunskapen hos våra kollegor och i slutändan även hos föräldrarna inför de risker som barn kan bli utsatta för i den digitala miljön?
Jag upplever att med en mer strukturerad läroplan som ger fritidslärarna möjligheter att undervisa i digital livskunskap under skoltid så sprids kunskapen hos kollegor och föräldrar. Jag ser även att personligt intresse spelar stor roll i att öka kunskapen kollegialt. Mitt ansvar som fritidslärare är att även få med föräldrarna i det digitala värdegrunds-arbetet och jag har insett under min forskning att jag själv måste synliggöra mitt syfte med värdegrunds-arbetet och att jag måste se händelser ur vårdnadshavarnas perspektiv. Även om jag har en
erfarenhetsbaserad kunskap så måste jag förstår att alla inte har det och att det finns en osäkerhet hos föräldrarna inför det nya digitala samhället. Jag har förstått att när
• Hur kan personal i skola/fritids ge eleverna redskap att hantera de eventuella faror de utsätts för i det digitala samhället?
Här tänker jag att det borde finnas möjlighet för personalen att förbereda eleverna, dock har jag inte under mitt forskande lyckats hitta tydliga redskap för att motivera personalen att genomföra dessa arbeten i skolan. Men när jag kritiskt började granska mitt uppdrag som fritidslärare insåg jag att det stora ansvaret att motivera mina kollegor om att digitalt
värdegrunds-arbete behövs ligger hos mig. Precis som svenska-läraren berättar om verb och konsonanter så ska jag utbilda i det jag är lärd i, nämligen i det sociala samspelet mellan elev och pedagog.
Det finns en bieffekt av att utan en del i läroplanen är det för enkelt att välja bort detta ämne, därför skulle jag vilja se både värdegrund och digital värdegrund i läroplanen framöver. Hur jag ska komma i mål med det vet jag inte säkert ännu förutom att jag måste jobba hårt och att i första led behöver synliggöra behovet på min arbetsplats.
Jag har försökt att söka svar och kritiskt granska litteraturen och styrdokumenten för skolan och fritidshemmet. Jag har sökt i min pedagogiska ryggsäck och letat svar i min
arbetslivserfarenhet. Samt försökt att se mina brister och utvecklingsområden samt hur jag kan arbeta mig framåt. Den litteratur jag främst upplever att ha fört min essä framåt är
böckerna av Maria Dufva då jag känner en samhörighet med hennes sätt att skriva. Jag är inte ännu i den kaliber jag vill vara men med hennes guidade litteratur så kan jag arbeta fram en personlig metod för att öka min kunskap eller min strävan efter fronesis. Under mitt skrivande har jag märkt att jag själv behöver öppna upp för mer dialoger med eleverna men även i det kollegiala samarbetet på min arbetsplasts. Jag har även upplevt att jag ofta sett andras planeringar som strama och inte förstått varför andras tid inte räcker till. Jag har under min forskning insett vilken press många lärare arbetar under och att det i lärarutbildningar inte läggs så stor fokus på det social samspelet och värdegrunds-arbete. Därav kan jag förstå att det ligger en viss osäkerhet hos tex en mattelärare när det gäller konfliktlösning då deras fokus faktiskt ligger på ett annat ämne. Jag har insett att jag måste bli starkare och tryggare i min profession för att sprida kunskap och genom samarbete öka möjligheterna till
Slutsats
Online livet är fantastiskt och inbjudande men så innebär även internet att man inte släpper ut vem som helst utan att förbereda hen på vad som kan ske och hur man bemöter oförutsedda händelser. Precis som när vårdnadshavare lär sina barn att inte följa med ”fula farbrorn” som bjuder på godis så behöver dem nu lära sina barn att inte acceptera virtuella godsaker från en käck hemsida utan att förstå riskerna.
Kan medvetandet kring sociala risker och möjligheter öka i personalgruppen så är min förhoppning att även lärarutbildningar plockar upp behovet av kunskap och inkluderar detta i framtida utbildningar. Jag personligen upplever en brist i läroplanen när det gäller lärarnas ansvar kring IKT. En vision är att fritidspersonalen i framtiden ska kunna hålla lektioner i ämnet under skoldagen. Min slutsats är att det behövs aktuell litteratur i dagens
lärarutbildningar och ett krav i läroplanen att digital livskunskap ska vara med i skolans planering. Fritidshemslärarnas ansvar under skoldagen borde kunna öka och det främst i sociala ämnen.
Att surfa på nätet är som att gå på ett cocktailpart med en påse över huvudet, du har ingen aning om vem du pratar med. Det viktigaste man kan göra är att få barnet att känna sig trygg i att våga berätta om de skulle råka ut för något, inte att komma med pekpinnar och förbud.
Litteraturlista
Arnér, Elisabeth & Tellgren, Britt (2006). Barns syn på vuxna: att komma nära barns perspektiv. Lund: Studentlitteratur
Bergvall, Anna (2014) Vad innebär begreppet barns perspektiv för pedagoger i förskolan? https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:758939/FULLTEXT01.pdf. (2021-01-11)
Bakke, Johan (2014) Tillgänglig på Internet: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ vasterbotten/fa-duschar-efter-gympan SVT-Nyheter
(2021-01-11)
Beckman, Linda (2013) Traditional Bullying and Cyberbullying among Swedish Adolescents Gender differences and associations with mental health. Karlstad universitet.
Tillgänglig på Internet: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:639930/ FULLTEXT01.pdf
(2021-01-11)
Burman, Anders (red.) (2014). Konst och lärande: essäer om estetiska lärprocesser. Huddinge: Södertörns högskola. Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve? urn=urn:nbn:se:sh:diva-23461
(2021-01-11)
