Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier
Digitala ungdomar
Om utbildningens roll och kunskapsförmedling på nätet
Emil Vilgot Wallin
__________________________________________________
C-uppsats i utbildningssociologi
Sammanfattning
”Digitala ungdomar” är en studie av interrelationen mellan ungdomar, utbildning och internet. Genom kvalitativa intervjuer och etnografiska observationer på nätet, så kallad nätnografi undersöks värdestrukturer och kamratkulturer på internet. De digitala ungdomarna ses genom sina intersektioner som såväl gymnasie- som estetiska ungdomar, och således diskuteras deras förhållningssätt till såväl den meritokratiska ordningen som den konstnärliga logiken. Med hjälp av Bourdieus kapitalbegrepp och Corsaros tankelinje om tolkande reproduktion så ställer sig detta arbete frågan: vad spelar utbildningen för roll? Resultatet visar att digitala ungdomar står någonstans mittemellan, som en hybrid vilka förhåller sig till utbildning som en sorts reservplan, men samtidigt anammar det konstnärliga fältets värderingar, om än i förhandling med det digitalas roll för såväl samhällsvetenskaplig utbildning som konstnärligt skapande. Deras innehållsskapande på nätet ger även mening genom de digitala ungdomarna som kunskapsförmedlare av erfarenheter, de utgör representanter som genom informellt lärande tillför kunskaper och sammanhang åt ungdomar som saknar motsvarande inom ramarna för den formella utbildningen. På nätet värderas de sociala och kulturella tillgångarna, vilka formar den sociala ordning inom ungdomars gemensamma livsvärld som kommer till uttryck genom deras bruk av sociala medier. Utbildning utgör fortfarande en central aspekt av många ungdomars liv och deras förutsättningar för framtiden, men genom den ökade tillgängligheten till sociala medier så skapas nya villkor för vilka som kan utgöra centrala aktörer för ungdomars kunskapsproduktion och identitetsarbete.
Nyckelord: Utbildningssociologi, digitalisering, gymnasieskolan, influencers, ungdomar Handledare: Johan Boberg
Innehåll
Förord...4 Inledning...5 Barns yrkesaspirationer...7 Gymnasiemarknadens anpassningar...9 Debatten om mediaetik...10Vad spelar utbildningen för roll?...11
Tidigare forskning...13
Gymnasieungdomar och deras aktörskap bland strukturerna...13
Estetiska ungdomar och den omvända ekonomin...16
Digitala ungdomar och det samtida lärandet...18
Studiens positionering...19
Teoretiska utgångspunkter...20
Ungdomars kamratkulturer & digitala deltagarkulturer...20
[ (Habitus) (Kapital) ] + Fält = Praktik...22
Syfte & frågeställningar...26
Metod...27
Metod för datainsamling...27
Urval...28
Genomförande...30
Material...31
Databearbeting & analysmetod...32
Etiska aspekter...33
Reflektion över metoden...34
Resultat & analys...37
De digitala ungdomarna...37
Setting the tune: digitalt (identitets)arbete...37
Formering av yrkesaspirationer...39
Utbildning som val, kapital och strategi...41
Vad räknas som viktigt på nätet?...43
Kvalitativt och kvantitativt följarskap...44
Att relatera till andra på sociala medier...47
Immateriella kostnader och materiella vinster...50
Vad spelar utbildningen för roll?...53
Skilda värdestrukturer...53
Delade meningar om utbildning...54
Digitala ungdomar som förmedlare av kunskap...56
Sammanfattning...58
Avslutande Diskussion...60
Det digitala - Parallellt med meritokratin...60
Ungdomars reflexivitet - Att identifiera ett lärbehov...63
Vidare forskning...65
Referenser...67
Appendix 1. När forskaren möter algoritmerna: Att etnografiskt använda de digitala sorteringringsmekanismerna...70
Appendix 2. Dokumentation av samtycke...73
Appendix 3. Informationsbrev...75
Förord
Jag skulle flytta till Uppsala och skriva en uppsats vid sidan av mitt äventyr i en studentstad. När allt eftersom stängde ner under 2020 och det digitala blev det nya normala så var det istället uppsatsen som blev det stora äventyret. Vad som följer är resultatet av ett år hemma, och på nätet.
Innan vi går vidare vill jag rikta några tack.
Till Mette, min kursledare, vars stöd och värmande förståelse för mitt släpande tempo har varit ovärderlig för mig som ofta tvivlar på den egna förmågan och därav sällan avslutar det jag påbörjat.
Till Johan, min handledare som har ständigt utmanat min förförståelse och antaganden om världen. Antalet ord som behövts läsas igenom och de insikter som kommit med varje feedback är numera oräkneliga. Om någon kan bevisa att tålamod är en dygd, så är det du.
Till mina informanter, de digitala ungdomarna. Att ni upplåtit er tid och släppt in er i era livsvärldar är vad som gjort detta arbete möjligt.
Emil Vilgot Wallin
Inledning
En särskild sida ur poesiverket Noll vänner av Alt lit-rörelsens författare Tao Lin hänger i en lägenhet i Göteborg, och den utgörs enbart av en mening: ”De lyckligaste ögonblick i mitt liv har innehållit msn messenger”. Det kan verka trivialt, men för den som omsorgsfullt rivit ur sidan och låtit den ramas in, likväl som en generation som växt upp i takt med att internet blivit ett verktyg och tagit allt mer omfattande plats i den sociala människans liv bär en sådan text på en särskild laddning.
I början av 10-talet tog ungdomstiden i allt större utsträckning plats på nätet, dels som ett sätt att umgås med kamraterna från skola och fritid, men även för att knyta kontakter som var oberoende av den fysiska platsen. För vissa kom det att bli en plats att söka, initiera och upprätthålla kärleksrelationer. Man dokumenterade tonårstankarna genom bild och text på bloggar, det var var tonåringar med nya uppväxtvillkor. Således bär dessa på minnen som starkt förknippas med det digitala rummet, och utgör den generation av ungdomar vars relation till det sociala internet blev central genom en ökad t i l l g ä n g l i g h e t o c h m e d e n t y d l i g p l a t s i ungdomskulturen, en arena för att forma och utforska identitet med nya verktyg, och i större utsträckning söka relationer som innan varit svårtillgängliga på grund av den fysiska platsens begränsningar. Detta är brytpunkten då man börjar tala om internet som webb 2.0, och hur den medierade formen av social interaktion tar en allt mer omfattande plats i människor vardagliga liv (Andersson 2017:11f., Olsson 2017: 21ff.)
Snabbspola till 2020, och de sociala medierna utgör en central del av människors vardag. Förutsättningarna för social interaktion online har under de senaste tio åren förändrats markant, särskilt i och med skiftet mot smartphones som vardagsteknologi och därmed också tillgången till internet. Det digitala har integrerats allt mer med vardagslivet, och i högre utsträckning skildrar flera i allt större utsträckning sina liv med hjälp av multimedia online. Dagligen delas bilder i form av självporträttet, maten man äter och resorna man gör, då främst på Instagram. Man skriver av sig och delar tankar samt åsikter på Facebook, i jakten på en dejt eller partner så sveps det åt höger och vänster på Tinder. Det delas samt letas recept, tips och livshack på olika forum för skilda målgrupper. Medan mycket av detta sker som privatpersoner och ett gemensamt deltagande så vilar offentlighetens blick ofta på välkända ansikten. Kulturproducenter, politiker och journalister följs av massan och det digitala utgör på många vis en plattform för att sprida sånt som musik, ideologi och nyheter.
Inramad poesi av Tao Lin
Bland det sociala internet så sker professionellas arbete i allt högre utsträckning. Men när internets struktur bidrar till att skapa nya kända ansikten, så bildas en ny sorts yrkesroll, då som innehållsskapare på sociala medier. Även om definitionen av detta arbete på många vis ter sig svårfångat, så är den mest ytterliga av skillnader att dessa snarare skapas genom användadet av internet som ett verktyg för informationsspridning och för sociala relationer, snarare än att vara redan professionella som brukar internets olika sociala arenor.
Utvecklingen har lett till att ungdomars arbete med identitetsformering på nätet samtidigt kan utgöra en möjlig karriärsväg, en position som central aktör i sociala nätverk lokaliserat, men inte begränsat till digitala plattformar för socialt interaktion. Influencers och digitala kreatörer är en variant av sådant vi redan känner till, men i en särskild och relativt outforskad kontext. Till skillnad från andra professionella grupper så har rollen en tydligt ungdomlig prägel. De väljs inte heller ut genom den mer traditionella anställningsprocessen, utan blir till genom de sociala mediernas logik, den baserad på social interaktion, i ständigt rörliga flöden, och hur dessa formas av algoritmer. Att skapa innehåll på nätet balanserar på många vis mellan ett identitetsarbete och en yrkesroll, man gör innehåll som syftar åt att återskapa sig själv online, underhålla, informera, lära ut och diskutera.
Att arbeta med innehållsskapande kan lite metaforiskt beskrivas som ett arbete med sig själv, inför andra. Själva företeelsen med innehållsskapande är egentligen något av det mest fundamentala hos internet, vi fyller ett platslöst utrymme (Bryman 2018:541). Vad som utmärker innehållsskapande som begreppet används här är framställningen av sig själv och förmedlandet av information och kunskap genom de sociala medieplattformarnas allt mer användarvänliga verktyg. Digitalt skapande blir således mer lättillgängligt och vardagligt, och när allt fler får redskap för att kunna klippa och klistra i videoklipp, redigera fotografier, kombinera verk genom multimedia, et cetera. så sker en förändring i vilka aktörer samt på vilket sätt de fyller flöden med innehåll. Förskjutningen från kommentarsfält till funktioner som frågelådor, eller ”enfrågeundersökningar”, vilka kan adderas på en bild och delas med ens följarskara som kan både ta ställning till likväl som att ställa frågor, är exempel på hur bryggan mellan innehåll och social interaktion. Det är idag således 1) enklare att skapa innehåll 2) en ökad tillgång av interaktiva incitament i det innehåll som skapas. Likt andra yrkesroller så bär det professionella innehållsskapandet rimligtvis på en uppsättning praktiker som grundar sig i kunskaper och förmågor kring digitala medier, men mer än det så handlar tillträdet hos en yrkesroll om förutsättningar och möjligheter, exempelvis att besitta en adekvat utbildning. Vägen till och innebörden av ungdomars arbete med sociala medier är detta arbetes studieobjekt.
Arbetet fokuserar på vad jag valt att benämna som digitala ungdomar , de som 1 idag bidrar till sociala medier genom att producera det innehåll som syns för en betydande mängd människor på nätet. De digitala ungdomarna, till skillnad
En översättning av engelskans ”digital youth”
från den generella ungdomen som internetanvändare är de vilka tagit sig fram genom ett överflöd av innehåll, och genererat uppmärksamhet likväl engagemang. Något som positionerat dem som centrala aktörer på sociala medier, då med betoningen på rollen som producent, snarare än konsument. De är alltså skapare av innehåll i det offentliga rummet på nätet, men fortfarande individer bland andra i användargenererade communityn. När jag talar om digitala ungdomar så handlar det således om en specifik typ av ungdomar, lokaliserade online, då i egenskap av att vara just centrala aktörer bland sociala nätverk på internet.
Följande studie anlägger ett utbildningssociologiskt perspektiv, vilket innebär att de digitala ungdomarna som undersöks även bör förstås genom att de även är gymnasieungdomar. Ungdomstidens omfattning är givetvis bredare än så, och omfattar även de i grundskolans senare år, likväl som högskolan. Men denna studie tittar specifikt på utbildningens roll hos de digitala ungdomarna genom val, strategier och attityder knutna till gymnasieskolan, då i relation till deras yrkesutövning på nätet. En annan aspekt som motiverar valet av att undersöka digitala ungdomar som gymnasieungdomar handlar om den framtidsorienterade prägel som omger just gymnasievalet, att orientera sig bland ett utbud som speglar olika yrkesaspirationer, och ämnar att förbereda ungdomar för arbete, likväl som fortsatta studier.
Bakgrunden till detta arbete, som jag redogör för nedan, utgår ifrån görandet av den digitala ungdomen. Den ämnar att ge läsaren en förståelse för hur vi i dagens samhälle kan se relevansen av att undersöka innehållskapare på nätet i relation till utbildning. Givet att ord som instagrammare, youtuber och
tiktokare har blivit på modet och beskriver människor som sysslar med
respektive plattform på sociala medier så behövs dess uppkomst förstås genom ett par nedslag där man tydligt kan se fenomenet reflekteras i olika delar av samhället. Jag vill därför ta upp tre exempel: 1) barns yrkesaspirationer 2) gymnasiemarknadens anpassningar 3) debatten om mediaetik.
Barns yrkesaspirationer
och internet. Något som skapar nya behov hos människan, och således nya yrkesroller, vilket kan påverka individer och gruppers möjliga utbildningsvägar. Det är lätt att vi ser på barn som becomings, snarare än beings. Menat att de tillskrivs en passivitet och förstås som ofullständiga, på väg att bli något (Johansson & Sorbring 2018:18ff.). Vi ställer ibland frågor om framtiden till barn, pratar om deras framtidsdrömmar, vi undrar ”vad vill du bli när du blir stor? ”. Om vi dock ser till barns handlingsförmåga och hur de som som subjekt tolkar sina intryck av omvärlden så kan vi få användning för denna typ av framtidsorienterade frågor, de reflekterar samhället som de växer upp i. Det må kunna förstås som frammanade drömmar för stunden, eller bara barns lek med tanken om framtiden. Men som Corsaro (2003:125ff.) menar så bör vi se barns lek och tankar som tolkande reproduktion, menat att även om det är på låtsas, så ingår dessa tidiga yrkesaspirationer i en reflektion om den möjliga framtiden, från ett barns förståelse av omvärlden.
En intressant källa för att observera hur barns tankar om framtiden och yrkeslivet ser ut kommer från den gotländska lokaltidningen. Där har man sedan 1973 dokumenterat samtliga klasser i årskurs 1 i den Gotlands Tidningar. Senare efter att serien fått fäste och blivit ett populärt inslag i vardagsjournalistiken så lades just frågan ”Vad vill du bli när du blir stor?” till, vilket visat sig ge perspektiv på barns bild av möjliga yrken. Vanligt har det varit (särskilt bland killar) att vilja nå en proffstitel inom idrott (Gotlands tidningar 1995) och typiskt för ett lantbrukarområde som Gotland så speglas detta i svar som just lantbrukare och djurskötsel (Se ex Gotlands tidningar 1995). Yrken som kaninskötare, klätterapa, karatelärare och riddare (Gotlands tidningar 1995, 2006, 2016) kan alla förstås som uttryck för förmågan att relatera det personliga intresset och identiteten till ett möjligt framtida yrke. Under åren 2008 till 2016 ser vi förekomsten utav de som aspirerar att arbeta med datorer och spelutveckling, vilket innan dess inte återfunnits bland ettornas framtidsvisioner. Från och med 2019 ser vi även en ny trend av att ange youtuber som drömyrke. Det jag vill att påvisa är att samhällsutvecklingen förankrats i barns tankar om framtiden och yrkeslivet, även om det är just drömmar så baseras de på en förståelse av vilka möjligheter man ser ser kunna ha i sitt vuxna liv. Detta är dock inte den enda instansen där man accepterar en idé om det digitala yrkeslivet, även gymnasieutbildningarna uppvisar ett skifte, de reflekterar nämligen vilka vägar en skolgång kan tänkas leda till.
En klass med flera aspirerande speluppfinnare
(skärmavbild från Gotlands tidningar den 14 oktober 2014)
En klass med flera aspirerande Youtubers.
Gymnasiemarknadens anpassningar
Inom Stockholms gymnasiefält märks tendenser där man anpassat sig efter digitaliseringen av samhället. Thoren Innovation School erbjuder idag gymnasieprogram med yrkesinriktningar som youtuber, digital art director,
social media manager, och influencer. Mediagymnasiet i Nacka startade till
höstterminen 2020 upp en inriktning kallad ”påverkan” på sitt 2
samhällsvetenskapliga program. Gymnasiemarknaden uppvisar således tecken på en förankring av dessa yrken i gymnasieutbildningarna, den ger plats åt att den digitala opinionsbildaren, och den individuella innehållsskaparenskaparen. Men på vilken grund? Forsberg (2015) menar på att marknadiseringen utav gymnasieskolan tagit form genom vad han beskriver som valfrihetsreformerna under 90-talet, dessa gav upphov till strukturella förändringar av gymnasieskolan som fält där skolor utvecklade olika strategier i konkurrensen om eleverna, och därmed de ekonomiska medlen. Medan elitskolor fokuserar på rätt information till en selektiv grupp snarare än bred marknadsföring (Ibid. 221f.), och de marknadsutsatta försöker hålla kvar vid den geografiskt närliggande populationen (Ibid. 229) så präglas marknadsorienterade skolor av strategier som läser av behovet på marknaden, genom att profilera sig och lägga stor vikt vid varumärket och dess innehåll (Ibid. 224ff.). Thoren Innovation School likväl som Mediagymnasiet fallet i den sistnämnda kategorin.
Mest troligt av engelskans ”influencer”, som en mer subtil blinkning åt influenceryrket.
2
Gymnasieutbildningar inriktade mot sociala medier på Thoren innovation schools estetiska program.
I och med skiftet från gymnasielinjer med förgreningar till program med inriktningar så möjliggjordes de lokala varianterna i större utsträckning, det vill säga att så länge innehållet rent kursmässigt stämmer överens med skolverkets krav så kan inriktningarna i princip syfta till att leda till vilken framtid som helst. Även om detta stramades åt i och med Gy11 så kan gymnasieskolor fortsatt göra bruk av en frihet i att utforma profilerade inriktningar, även om kursplanerna gjorts allt mer homogena.
Den som läser beskrivningarna av de estetiska mediautbildningarna i Sverige kan skönja att i stort sett alla menar på att en sådan utbildning ger möjligheter att arbete som influencer eller digital kreatör, om än med olika yrkesbeskrivningar. I utbudet på gymnasiemarknaden så ser vi de digitala drömmarna förankras, men om denna är ett försök att hävda sig bland konkurrensen eller om dessa genuint ger adekvata kunskaper för digitala ungdomar kräver studier som följer upp dessa studenters liv post-examen. En fråga som lyfts är huruvida behovet formas utifrån skolmarknaden, elever eller ett samhällsbehov.
Debatten om medieetik
Bourdieu (1998:17ff.,56) genomförde en föreläsning i fransk TV under slutet av 90-talet, som senare kom att ges ut som en liten bok, i vilken han talar om televisionen och det journalistiska fältet som en plats som livnär sig på att dramatisera och snedvrida verkligheten. Där man snarare uppmuntrar till sensation än information, och där makten över kunskapsproduktionen förflyttats från de kunniga och allmänheten, till en profession som styrts av marknadens principer. Bilden av att aktörer inom ny informationsteknologi sysslar med en jakt på uppmärksamhet, och informationsspridning med bristande etisk eftertänksamhet är inte unik för Bourdieus resonemang, utan den ekar såväl historiskt som idag.
I en krönika om Paris Hilton, där nöjesskribenten Karolina Fjellborg (Aftonbladet 2020) menar att Hilton är den ursprungliga influencern och en
antihjältinna, så benämner hon det digitala livet som ett bortkastande utav ungdomsåren i jakt på digital status. Detta utgör ett exempel från vuxenvärlden och synliggör en generationskonflikt. Bjurström (2018:63ff.) menar utgör en reflexiv process som bottnar i att ungdomen tar plats och deras ordnande av sin omgivning utkristalliserar sig. Fjellborgs syn på digitala ungdomar speglar en debatt kring internetanvändning, och den bärs av en kritik blick riktad mot den yngre och autonoma mediaproducenten, som varken kräver en tv-kanal, ett radioprogram eller utrymme i en tidning för att synas och höras.
Winberg och Lundin (2020) redogör för i sin bok Badfluence: makt, miljoner, &
halvsanningar i sociala medier svenska influencers beteenden och handlingar
över de senaste åren, och de negativa effekterna av privatpersoners rolltagande som marknadsförare, och förebilder. Även om den nyanserar ”det goda och det onda” så förmedlar det journalistiska grävet vilja problematik där bristen på det journalistiska fältets etik, men även diskussioner om hur sådant de kallar smygreklam har förändrat förutsättningarna för hur annonsering kan och får ske (se exempelvis Ibid. 227ff. ,287ff.), likväl hur det skapats en marknad för skenbar populäritet genom att köpa sina följare (Ibid. 179ff.). På många vis är boken ett dokument av de influencers och innehållsskapare som är den föregående generationen till de ungdomar som denna studie undersöker, de digitala ungdomarna i gymnasieålder under år 2020. Isabella Blondinbella Löfwengrip är en entreprenör som omsatt miljoner efter att ha börjat med en personlig blogg som blev rikskänd, Felix Pewpewdie Kjellberg är en svensk Youtuber som funnit publik över hela världen genom att lägga upp videos och sända så kallade livestreams där han spelar olika dator- och TV-spel, och Joakim Jockeboi Lundell har efter sin medverkan i dokusåpan Kungarna av
Tylösand blivit en karaktär som tillsammans med sin respektive, Jonna Lundell
producerar innehåll på olika plattformar. De har alla genom användningen av internet och sociala medier älskats, hatats och även grundat för ett behov av kritisk analys utav privatpersoners nya väg till maktpositioner online (Ibid. 250ff.). Att göra karriär på nätet, baserat på ett genomslag utan några till synes formella grindvakter har blivit föremål för kritik, man lyfter således frågan om tillit, kan vi lita på internetkändisar?
Debatten om internet låter därför som den alltid gjort när det gäller utvecklingen om informationsspridning via medier, vi kan se hur samma typ av kritik yttrades redan i tidningarnas ungdomsår, Malmöhus landshövding Gotthard Wachtmeister uttryckte en misstro för journalisternas arbete redan på 1800-talet menar Schön (2014:219f.) och han kallar den såväl tidstypisk, som tidlös. Den tidens ökning av informationsspridning genom tidningar som en del utav ett utvecklingsblock väckte misstro för att en sådan expansion kunde leva upp till ett ideal som speglade samhällsnyttan. Samma retorik som Wachtmeister framför i sin femårsberättelse, är lika aktuell när vi talar om televisionen, som om internet och sociala medier. Det finns ett flertal perspektiv på massmedier och det digitala, utvecklingen engagerar såväl i vardagsdebatten som den akademiska. och från det utbildningssociologiska perspektivet så är det av intresse att se hur tillkomsten av influencers och innehållsskapare som just yrkesroll påverkar utbildningens roll för de som har en sådan aspiration. Likväl som i vilken utsträckning ungdomar idag inspireras av, samt omförhandlar innebörden av att närvara på nätet.
Vad spelar utbildningen för roll?
och förmågor som krävs inom användandet av internet, mer bestämt de sociala medierna. En utgångspunkt för detta arbete är att det kan röra sig om kunskaper och förmågor, men även andra tillgångar vilka formas av strukturer lokaliserade på nätet och dess aktörer. De kan inhämtas från formell utbildning, det vill säga sådant knutet till läroplaner och särskilda kursmål, men även förvärvas informellt genom aktörers egna incitament till lärande och att positionera sig socialt.
Allt vanligare är det att unga ser en möjlig framtid i en karriär på plattformar som Instagram, Youtube, Twitter och Tiktok. Men till skillnad från majoriteten utav yrken så genomgår den som söker sig mot en sådan karriärsväg ingen anställningsprocess där utbildningsmeriterna synas på vägen, i alla fall inte vad vi vet om. Den traditionella jobbintervjun är frånvarande, likväl som själva tillträdet och rolltagandet inte nödvändigtvis behöver vara sprunget ur en tydlig aspiration för arbete på sociala medier. Att ta plats på nätet som digital ungdom sker således genom processer vilka skiljer sig från det formella inträdet på en arbetsmarknad, i gränslandet mellan personligt och offentligt skapas de som entreprenörsmässigt formar ett arbetstillfälle utifrån jaget.
Tidigare forskning
Under denna rubrik vill jag redogöra för tidigare forskning kring ungdomars liv. För att kunna genomföra en studie om digitala ungdomar så behövs två andra aspekter av deras liv tas i beaktande: som gymnasieungdomar, och som estetiska ungdomar. Först ämnar jag att redogöra för tidigare forskning kring utbildningsval och olika sociala gruppers utbildningsstrategier, för att sedan presentera forskning som berör den specifika logik som utgör det konstnärliga fältet, och hur denna påvisar en kontrast mot utbildningens annars meritokratiska ordning. Här vill jag påvisa de skillnader i förhållandet till utbildning som tidigare forskning menat på återfinns inom olika fält och där den sociala ordningen grundas på andra sorters tillgångar, och därmed också en annan typ av praktik. Därefter presenterar jag forskning med ett digitalt perspektiv, hur lärande och användning utav internet nödvändigtvis inte förhåller sig till formell utbildning, samt hur det digitala lärandet brukas till ändamål för såväl social mobilitet som identitetsarbetet. Avslutningsvis så behandlas denna studies positionering, ett arbete som ämnar att förstå utbildningens roll inom det digitala, huruvida de meritokratiska och konstnärliga värdestrukturerna omger ungdomars närvaro på internet.
Gymnasieungdomar och deras aktörskap bland
strukturerna
Inträdet till gymnasieskolan är som bekant en process där eleven skall ta ställning till sin egna framtid, genom att göra ett utbildningsval. Ett val som inom utbildningssociologin är av intresse för att förstå hur gymnasiet som fält är strukturerat, det vill säga aktörers handlande inom en särskilt framtidsorienterad del av utbildningssystemet, där vi också kan urskilja tendenser hos olika sociala grupper. Börjesson (2004:38) betonar bilden av den sociala struktureringen utav gymnasieskolan som välkänd, alltså att vi vet om att de olika valen är socialt betingade och det finns en utbredd bild av vem som söker sig var. Ett ganska talande exempel för just denna välkändhet även bland eleverna kan vi se hos Ambjörnssons studie av gymnasietjejer där man explicit uttrycker den hierarki som bygger på hur gymnasieprogrammen är socialt betingade: såväl tjejerna inom samhällsprogrammet som barn och fritid kunde beskriva hur de sociala skillnaderna kom till uttryck hos respektive grupp av gymnasieungdomar. Samhällstjejerna förstods som lite finare, mer seriösa och hade det gott ställt hemma, medan BF-tjejerna var burdusa, mindre ambitiösa och kom från hem med andra och mindre goda förutsättningar (Ambjörnsson 2006:56ff.). Förändringar av de sociala strukturerna och villkoren kring gymnasieskolan innebär således även andra förutsättningar för eleven.
kluster som utgör mer eller mindre distinkta grupper där den sociala bakgrunden utmärker sig för vissa positioner inom fältet. Forsberg (2015:167) finner nio distinkta kluster av utbildningsval inom Stockholms gymnasiemarknad, däribland det bildade borgerskapets elitutbildningar, den kulturella medelklassens döttrars estetiska utbildningar, den lägre medelklassens och arbetarklassens samt migranters ekonomiutbildningar, samt arbetarklassens döttrars respektive söners yrkesutbildningar. Genom denna analys påvisar Forsberg att den sociala strukturen hos gymnasieskolan huvudsakligen differentierar mellan kön, klass och i förhållandet mellan kulturella och ekonomiska resurser, men att även etniciteten kan spela roll för utbildningsvalet.
Liknande resultat finner vi hos Börjesson (2004:52ff.), i den statistik som presenteras så speglas tendenser och förändringar hos medelbetyget hos avgångselever från årskurs nio mellan åren 1994-2001 utifrån vilket betygssystem som implementerats, samt det ärvda utbildningskapitalet. Börjesson identifierar dels en ojämn fördelning mellan elever av olika social bakgrund och att att grupper med högt utbildningskapital gynnats i förvärvandet av högre betyg i och med övergången från att mäta betyg i den relativa fem-skalan till matrisbaserade U-MVG-skalan. Denna strukturella förändring utifrån politiska aktörers påverkan av utbildningssystemet visar således att elevers handlingsutrymme påverkas av de strukturella villkoren inom skolan. Forsberg (2015:88) beskriver hur valfrihetsreformerna påverkat de utbildningsstrategier som finns tillgängliga för eleven, och hur valet i större utsträckning inneburit omvägar då möjligheten att ”välja fel” inom ett mer varierat utbud, det vill säga en förskjutning där eleven inträder i rollen som konsument av utbildning inom gymnasieskolans fält.
bättre” gör sig närvarande, man omsätter alltså resurser kollektivt som familj för att påverka utsikterna för gymnasieeleven. Förvärvandet av olika tillgångar kan därför ses som en viktig strategi för mer utsatta sociala grupper, något som kan förklaras med vad som Du bois (1995:8ff.) kallar för ett dubbelt medvetande. Han menar att människor av färg inte bara förstår sig själva, deras handlande formas även genom att ta i beaktning den egna rollen som den andre, och se sig själv med samhällets ögon. Bunar (2009:180,195f.) menar på att stigmatiseringen utav invandrarstatusen baseras på de negativa konnotationer som knyts till hur invandraren uppfattas, då i och med fördomar och rasistiska synsätt, och att en strategi hos dessa ungdomar innefattar att byta till de ”vita” innerstadsskolorna och integreras. En strategi som gjorts sig möjlig genom valfrihetsreformerna, och således också grundat för förändringar av de strukturella villkoren för utbildningssystemet.
En mellanposition utifrån de studier som tagits upp hittills så finner vi Harlings (2017:93ff.) studier kring gymnasievalet genom en diskursanalys, vad han benämner som fantasmatiska logiker utgör ett sätt att möta gymnasievalets dubbelhet, dels marknadiseringens ledord: valfrihet, som ämnar möjliggöra för blivande gymnasieungdomar att ta kontroll över och just välja vem man ska bli. Men dels så som Börjesson och Forsbergs studier påvisar, att samtidigt är inte valmöjligheterna lika för alla. Vad Harling betonar är just illusionen av valfrihet och gymnasieskolornas upprätthållande av denna, medan de som står inför gymnasievalet förväntas förhålla sig till utbildning som något instrumentellt, en vara med ett bytesvärde post-examen. Utbildning som system kan således ses med en dualistisk lins, och gymnasievalet är lika mycket en sållning som det är en del individens aktörskap i förhållande till sig själv, innefattat dess bakgrund, nuvarande position och framtidsaspirationer.
Bilden av gymnasieskolan och de ungdomar som utgör dess fält ur ett utbildningssociologiskt perspektiv handlar alltså mycket om den egna sociala positionen, vilken påverkas av de ärvda och förvärvade tillgångar. Skapandet och bilden av den egna identiteten speglar på många sätt val och strategier hos dess aktörer, och de olika perspektiven på struktur och aktör ger en djupare förståelse hur såväl social reproduktion som möjlig mobilitet infinner sig inom skolans värld. Gymnasiet är den plats där ungdomar kategoriseras utifrån aspirationer, vilka är förknippade med identiteten och den sociala bakgrunden, men där möjligheter och begränsningar skapas genom ett meritokratiskt system av betyg. Mycket pekar på den formella utbildningen som en plats där vem som skall förses med vilka kunskaper och färdigheter sorteras genom klass, kön och etnicitet.
(Se Söderman 2018:205ff.). En subversiv form av utbildning som inte ges i formella sammanhang, men samlar ungdomar att uttrycka sig konstnärligt, och samtidigt bildas i kulturella perspektiv som ter sig frånvarande inom skolan.
Estetiska ungdomar och den omvända ekonomin
Om den generella strukturen för utbildning utgörs av social sållning så är det konstnärliga fältet inom utbildning ett av de mer hårdragna fallen. Börjesson (2012:39f.) visar hur vägen från gymnasiet till att bli känd konstnär som hårt selektiv, men även okonventionell då den inte bygger på utbildningens annars implementerade system som uttrycker sig i meritokratisk form med betyg som grundande för urvalet. Börjesson menar på att trots konstnärsfältets exklusivitet så kan en konstnär komma från var som helst, det är inte så att estetiska utbildningar på gymnasienivå är ett krav för att nå högre positioner inom fältet, det finns färre platser, men de möjliga aspiranterna är från början fler. Palme, Lidegran och Andersson (2012:111f.) beskriver konststudenters syn på utbildning som betingad av att värdera det individorienterade högt, och dessutom en misstro mot andra typer av utbildning, vilka följer den mer formella strukturen kring betygsmeriter. Som förra avsnittet avslutades så liknar denna bild även de förortsungdomar vilka formade en egen informell utbildning för att tillgodose sig med vad skolan inte erbjöd dem. Det går här att urskilja hur även dess ungdomar motsätter sig utbildningssystemet struktur, till fördel för en gemenskap kring estetiska uttrycksformer. Vad konstnärsstudenter och rap-gruppen från Angered har gemensamt är en inställning som motsätter sig meritokratiska värden. Med det sagt är de dock inte oberoende av en den närvarande struktur som utgörs av hur utbildningssystemet är ordnat och som har en inverkan på det framtida handlingsutrymmet, främst då i arbetslivet. Flisbäck (2006:150f.) skriver om konstens regler, och menar på fyra olika positioner inom utbildningssystemet: Troende, icke-troende, och i kombination med antingen att vara inom ramen, eller rambrott. Dessa positioner är förhållningssätt till det konstnärliga fältet, vilket betonar aktörens roll inom detta. Reglerna för konstens fält betonar alltså en viss beroendeställning av hur de upprätthålls och förhandlas utav konstnärerna själva. Än mer intressant, konstnären kan motsätta sig fältets logik som en möjlig strategi genom cyniska rollspel, eller att skapa minikriser för att röra om och utmana rådande ordning inom konstnärsfältet (Ibid.). Esteten bär således på andra värderingar än de betygsorienterande, och nyttjar strategier som ter sig heterodoxa (gå emot strömmen) för att lyckas.
utbildningar fortsatt upp i det sociala rummet, vilka utgörs av det blyga antalet 16 utbildningar på 9 gymnasieskolor, där eleverna främst är döttrar, och då till konstproducenter, lärare på högre nivå och journalister. Vad man dock samtidigt kan urskilja är en skillnad mellan de rent estetiska inriktningarna och den mot media, flertalet utbildningar mot mediaproduktion placerar sig bland vad Forsberg kallar de marknadsorienterade skolorna, exempelvis Mediagymnasiet (som togs upp i bakgrunden till detta arbete) rekryterar från skilda sociala grupper och placerar sig betydligt mer blygsamt än de mer bild- och musikinriktade friskolorna Kulturama och Rytmus. Samtidigt är de fortfarande vanligast förekommande som gymnasieval hos flickor (Ibid. 174). Idag utgör mediaproduktion en inriktning på det estetiska programmet likväl som det samhällsvetenskapliga (där respektive fokuserar på skilda aspekter av mediaproduktion), och tillhör därför idag de högskoleförberedande utbildningarna snarare än att vara yrkesförberedande.
Själva ordnandet av vad som är estetik och vad som är media, hur de går ihop och går isär syns således i ordnandet av utbildningarna och dess rekrytering inom gymnasiefältet. Relationen mellan estetik och media kan här förstås som att de hör ihop, men att det senare numera är är in- samt underordnat estetiken. De är inte längre yrkesutbildningar, utan platsar bland exempelvis naturvetarna, humanisterna, ekonomerna och juristerna. I kontrast till den konstnärliga logiken närmar sig estet-, och således också mediautbildningarna den mer högskoleförberedande orienterade delen av gymnasiefältet.
Att media som ämnesområde således ”flyttar in” i två skilda högskoleförberedande program i och med GY11 är viktigt att poängtera, särskilt då reformen ämnade att främja heterogena elevsammansättningar och där med undvika ett segregerat skolsystem, som Panican och Paul (2019:111) lyfter i sin kunskapssammanställning av forskning, rapporter och statistik kring gymnasieskolan. Även om man betonar den positiva effekten av att allt fler inom yrkesprogrammen tar sin studentexamen så gör man även iakttagelsen att forskningen kring gymnasieskolan uppvisar en röd tråd om skolsegregationens utbredning och förstärker social reproduktion om ojämlika förhållanden mellan skilda sociala grupper. För att ta upp Harling (2017:93) igen, så diskuterar han han möjligheten att skiljegörandet mellan subjektspositioner inom gymnasiemarknaden tar sig form genom att erbjuda rollen som teoretiker eller praktiker. Sett till de politiska förändringarna genom Gy11 och när medieinriktningar hamnar i den teoretiska fållan så blir det även ett ämne för de aktörer vilka befinner i position att välja dessa utbildningar.
innehållsskapande på nätet, och ett om digitalt estetiskt skapande. Det verkar således som om den digitala medieproduktionen ingår i utbildningarna för medelklassernas, och står mellan ämnesområden om informatik och estetik, vilket möjliggör förekomsten av medelklassens konstnärer, med ett särskilt (digitalt) samhällsansvar. Det kan förstås som om en omskakning av konstens regler och dess logik, när konstnären kan utgöras av den digitala ungdomen.
Digitala ungdomar och det samtida lärandet
Om de tidigare delarna i denna forskningsöversikt handlat om strukturer och logik kring sådant som digitala ungdomar påverkas av, så handlar denna del mer om den digitala ungdomen som aktör, grupp och fenomen. I och med att digitaliseringen inneburit en rad nya tekniska möjligheter och därmed genererat ett behov av nya kunskaper så finns det plats för ett lärande kring just det digitala. Scolari (2019) kritiserar en bild av ungdomar idag som ”digital natives”, det vill säga att de föds digitala, och menar på att ungdomar lär sig och besitter olika färdigheter, snarare än att socialiseras in med färdiga kunskaper om det digitala så är det något som förvärvas, då beroende på hur förutsättningarna för såväl de formella som informella formerna utav utbildning ser ut (Ibid. 2019:172). Han presenterar en internationell studie som identifierar och kategoriserar förmågor som förvärvas av ungdomar både genom formellt och informellt lärande, och kallar dessa transmediella färdigheter. I urval (då studien presenterar hela 9 dimensioner, 44 huvudfärdigheter och 190 specificeringar) innebär dessa förmågor bland annat (Ibid. 2019:169ff.):
-
Produktion (användning av bild, video, text, grafisk design),-
Innehållsförvaltning (söka och finna information eller innehåll, hantera sociala medier som arkiv för innehåll, kuratoriska egenskaper),-
Performativt (spelstrategi, skådespel i det fysiska och virtuella)-
Ideologi och etik (förstå, förklara, utvärdera och reflektera kring relationen till sociala medier och riskerna med att skapa en personlig identitet)Att kunskaper och färdigheter om internet är något vi förvärvar, och dessutom i olika utsträckning, menar även Eskelä-Haapanen (2019:183) som intervjuat finska barn i åldrarna sju till tolv. Resultatet visar att barn har antingen en minimal eller partiell förståelse utav internet, dess struktur, funktion samt eventuella fördelar och risker, det vill säga, att även gällande det digitala så lär vi oss i olika takt, och har skilda uppfattningar om fenomenet.
att använda dess kapacitet fullt ut, vilket visar att kunnighet och förmågor som rör användningen utav internet idag kan vara en tillgång för den aktör som vill tillskansa sig en viss position inom ett fält. Sorbring, Bohlin, Andersson m.fl (2014:134f.) visar genom intervjuer med ungdomar att internet kan fungera som ett verktyg för att utveckla och bekräfta sina förmågor, exempelvis genom att lägga ut musik och få beundrare, eller genom att dela sina tankar på en blogg och träna sin kreativitet.
Lange (2005:189ff.) studie av barn och unga på Youtube understryker den autodidaktiska lärandet, där andra aktörer online, likväl som det egna skapandet genererar stärkta förmågor och kunskaper om att producera innehåll online. Ito et al. (2010:37ff.) identifierar kamratskap och intressen som två praktiker i det digitala skapandet vad de ämnar att måla upp som en karta för olika ekologiska kontexter på nätet. Man menar på tre typer: hanging out,
messing around och geeking out. Dessa ämnar att beskriva tre typer av
deltagande, att umgås och skapa relationer, experimentera och fördjupa sina kunskaper och förmågor. Feministisk forskning kring identitet i en digital kontext menar på att det digitala utgör ett verktyg identitetsformning, och en sådan där identitet görs genom att avbildning på nätet (Ehlin 2015:58f.). Att förstå och använda sig utav det digitala grundar för förändringar och påverkan av de egna, uppväxtvillkoren och möjligheterna till identitetsskapande och social positionering, men även hur vi lär ut och lär oss genom nya möjligheter till informationsspridning i en allt mer omfattande och öppen deltagarkultur.
Studiens positionering
Teoretiska utgångspunkter
För att kunna genomföra en studie av de digitala ungdomarnas relation till utbildning så behövs en redogörelse för ett antal relevanta perspektiv och begrepp. Detta arbete utgår ifrån den kapitalbegreppet såsom det förstås i traditionen efter Bourdieu, applicerat på kamratkulturers utformning på nätet och i relation till dess värdestrukturer. Detta avsnitt behandlar därför skilda sociologiska perspektiv på lärande, och förklarar hur kapitalbegreppet kommer att användas i analysen av ungdomars internetanvändning som ett yrkesutövande.
Inledningsvis redogör jag för vad begreppet kamratkultur innebär och hur dessa är strukturerade, för att sedan ge kontext åt hur dessa ordnas inom en digital kultur. Sedan tar jag upp Pierre Bourdieus sociologi, med fokus på kapitalbegreppet och hur tillerkännandet av olika former av tillgångar kan bidra till att förklara utbildningens roll hos digitala ungdomar som en del av kamratkulturer lokaliserade på nätet.
Ungdomars kamratkulturer & digitala deltagarkulturer
Archer (2003:3,19f.) menar att relationen mellan struktur och aktör kan förstås genom att undersöka den interna dialogen, och vad hon kallar en analytisk
dualism. Menat att för att förstå en sådan strukturell förändring som
digitaliseringen så kan den reflexiva sidan hos aktören undersökas, det vill säga hur aktören bemöter strukturella villkor genom reaktioner som menar att förändra och bevara. Ett sätt att se på saken är att förstå barn och unga som drivande aktörer i samhällsförändringen, och i denna del redogör jag för hur en digital sociologi om deltagarkulturer och sociala nätverk hör ihop med ett barn- och ungdomssociologiskt perspektiv på lärande, utveckling och samhällsförändring.
Corsaro (2018:9) menar är att Bourdieus likväl som många andra teorier om social reproduktion bortser från är barn och ungdomars reflexiva tendenser där de erkänns en roll som medskapare i samhällsutvecklingen, och att de faktiskt producerar kunskap som grupp. Likt Archer motsätter han sig mer deterministiska perspektiv inom sociologin, och har istället myntat begreppet
tolkande reproduktion som frångår betoningen av det sociala arvet hemifrån.
och unga i relation till varandra. Mitt i ett samhälles pågående socialisationsprocess av nästkommande generation så utgör dessa en särskild grupp med en egen logik, deras kollektiva handlingsutrymme som generation utgör vad som kallas för kollektiv agens. Vi kan alltså genom att studera ungdomars livsvärldar komma åt deras gemensamma värdestrukturer, något som Bourdieus kapitalbegrepp kommer till användning även när det appliceras i en digital och ungdomscentrerad kontext.
Barn och ungdomar på nätet är kan ses genom ett sociokulturellt perspektiv på skapandet av sammanhang och hur kulturellt lärande sker online. Raymonds (2001:11) är en av de tidigare förespråkarna till det som kallas öppen källkod på nätet, en hacker som menar på att nätet bygger på deltagarkulturer, och genom att beskriva den egna hackerkulturen med en analogi om katedralen och
basaren (Ibid. 26ff.) så bidrar han med verktyg för att beskriva och förklara
kunskapsproduktionens ordning på nätet. Vad analogin ämnar åt är att differentiera mellan olika aktörers roll i utvecklingen, här av operativsystem och om tillgången till källkoden. Katedralen är en stängd källkod, där ett fåtal står för utformningen, medan basaren är den öppna, där deltagaren aktivt kan bidra med och förändra design, funktion, etc. Basaren är således något som byggs upp och monteras ner med nya människor och i nya konstellationer dagligen, en tolkande reproduktion som aktörsmässigt driver utveckling, och i kontrast till katedralen, något subversivt.
Vad källkod har med ungdomar att göra bör tydliggöras, det handlar struktureringen och formeringen av en separat kultur att göra. Kamratkulturer formas och kommer till uttryck genom alieneringen gentemot vuxenvärlden, och i många fall ämnade den till att utmana auktoritet, exempelvis genom humor och att påpeka dråpliga misstag hos vuxna och då särskilt lärare, men även genom bus och andra upptåg (Corsaro 2018:254). I denna position som barn och ungdom ligger därför inte den sociala och kulturella tillhörigheten hos vuxna, utan infinner sig hos de cirka jämngamla. Kamratkulturer är således något som sker i opposition till de vuxna. För att göra en analogi: de genererar en kulturell källkod för det gemensamma sociala livet, vilken utgör grunden för att utforma ett ramverk för regler och normer situerade till den egna generationen. Corsaro (Ibid. 25) menar att organiseringen utav kamratkulturer är främst aktörsdriven och bygger på deltagande, dock som tidigare omnämnt sker detta aktörskap i relation till strukturer och därav genom reflexivitet. Ungdomar har därför strukturer att förhålla sig till när de skapar sitt kulturella sammanhang, men trots allt är de fortfarande deltagande medskapare.
förmågan att själva forma kulturer, och Mclean (Ibid. 66ff.) lyfter här exempel som sociala rörelser och görandet av memes, vilka båda skapar och använder sig av praktiker (repertoarer) men även normer (ramar), vilka förenar och segregerar.
McLean menar att kulturer i det digitala fragmenteras och därför också eroderar gränserna på nätet där interaktion och konsumtion med dess innehåll i allt högre utsträckning sker i en á la carte-anda (Ibid. 172, se även appendix 1 för en utökad diskussion om sorteringsmekanismer på nätet), vi orienterar oss bland fler sammanhang i en högre takt. Människor ordnas av kultur, men ordnar likväl själva kulturen efter de nätverk som utgör deras sociala omgivning och de sammanhang som de infinner sig i. Online innebär det att ungdomar knyts samman av, tar del av, och formar repertoarer utifrån ramar av egna normer och värden, ungefär som hackerkulturen använder sig av, och bygger egna operativsystem med funktioner och lösningar. De kulturella betingelserna och den sociala ordningen har sitt ursprung i hur människor sammanlänkas, som på nätet sker genom dess sorterande struktur, det är alltså viktigt att även betona hur dessa nätverks byggs utav existerande kulturella uppdelningar. När vi således talar om ungdomar som aktörer, och särskilt i en digital kontext så bör vi ha med oss att deras upplevelsevärld är något kollektivt och reflexivt, men som står i relation till existerande strukturella villkor för det sociala och kulturella på nätet.
Ungdomar tenderar att ligga i framkant av användningen av nya medier, särskilt påpekar Corsaro (2018:257) den höga frekvensen utav ”textande” i jämförelse med andra åldersgrupper, likväl som bruket av de nya sociala medierna så är det i korslinjen mellan ungdomskultur och digital kultur som vi kan observera utbildningens roll för digitala ungdomar. För analysen tar vi med oss ett kulturbegrepp där aktörer handlar reflexivt gentemot struktur och kulturella paradigm, snarare än ett lärande som är top-down så samverkar individer i sociala nätverk och ger mening åt ett omfattande flöde av information och kommunikation. I analysen används även Corsaro för att ge agens åt ungdomar som kollektiv, och understryka att de är delaktiga i åt vilket håll samhällsutveckling kan tänka gå.
[ (Habitus) (Kapital) ] + Fält = Praktik
människors habitus, samt inträdet på olika fält. Medan habitus handlar om människors vanor knutet till den sociala positionen, eller som Bourdieu beskriver det, ”de inneboende strukturerna i en värld”, så berör fältbegreppet förståelsen och hur man agerar inom en särskild del av denna värld (Bourdieu 1995:18f.,131). Habitus och kapital är således utgångspunkten, hur individen socialiserats till att vara, och en uppsättning tillgångar som ärvt och förvärvats. Fältet är något människan träder in i, och utvecklar sitt praktiska handlande ifrån. Kapital har skilda värden inom respektive fält, och genererar därför olika handlingsutrymmen.
Bourdieu (2006:105f.) själv utformade och använde sig utav flertalet kapitalformer för att förklara människan socialt, ekonomiskt och kulturellt, men han tillät även kapitalbegreppet att förklara nischade former utav tillgångar. Aktuellt för denna studie, utbildningskapitalet, vilket handlar om förvärvandet av meriter från utbildningssystemet, likväl som förståelsen av dess struktur och inre värderingar. Dessa tillgångar är alltså något annat än det kvantifierbara, de rymmer en kvalitativ aspekt. Snarare än att räkna pengar eller vänner så innebär det ekonomiska och sociala kapitalet att besitta kunskapen att bruka sina ekonomiska medel, likväl som att ha rätt snarare än flest människor i sin sociala omgivning.
I kontext av detta arbete bör vi översätta Bourdieus tankegods så appliceringen blir tydlig: Att träda in och lyckas i en digital yrkesroll som ungdom kan med Bourdieus teorier förstås stå i relation till det sociala, kulturella och ekonomiska arvet, likväl som förvärvandet av olika tillgångar av kvalitativ art. I detta arbete ses följare som ett socialt kapital, och hur främst kulturella, men även ekonomiska tillgångar tillerkänns värde hos ungdomar och då avgränsat till de kamratkulturer som i Corsaros mening är en särskilt socialt ordnad kulturell kontext. I relation till detta kan vi placera utbildningens roll och förvärvandet av ett utbildningskapital, nämligen ifall formellt lärande är överförbart som tillgång på sociala medieplattformar och utgör ett kapital inom en digitalt situerad värdestruktur hos ungdomar. Med hjälp av Bourdieu som teoretiskt ramverk kan vi analysera digitala ungdomar som, utan att denna studie ämnar att göra anspråk på att definiera ett nytt fält, en del av närmast fältliknande sammanhang av unga innehållskapare på sociala medier. De är aktörer på nätet och deltagande i ungdomars kamratkulturer online, vilka ordnas efter och följer inre och medierade logiska strukturer för det sociala, kulturella och ekonomiska internet. Kapitalbegreppet fungerar som ett verktyg för att definiera samt kategorisera det som skapar handlingsutrymme och ger avkastning inom en ungdomskultur nätet.
det sociala kapitalet i en digital kontext går bortom de regler som gäller för tillgång och efterfrågan (Ibid. 2018:27). Hur dessa tillgångar skall förstås utifrån etablerade teorier om kapital och produktion är fortfarande en fråga om appliceringen hos det digitala som social sfär. Ser vi till de digitala ungdomarna (kamratkulturer + digital kultur) så innebär appliceringen av kapitalbegreppet kan användas för att förklara vad som är värdefullt för just ungdomar i en digital miljö.
För en utbildningssociologisk studie är det viktigt att lyfta just hur utbildning ter sig som kapital. För att något skall få värde så krävs det att det ges ett erkännande, exempelvis att man värderar skolprestationer genom betyg i ett utbildningssystem, som blir meriter för vidare utbildning och på en arbetsmarknad. Logiken bakom är att förutsättningar för handlingsutrymme kommer ur sammansättningen av olika kapital, och att man strävar efter att förvärva tillgångar som ger nya möjligheter inom olika fält. Det är ifrån denna struktur som människor tar sina vanor och tillgångar för att utforma det praktiska handlandet, vad vi kan göra och väljer att göra beror på vår bakgrund, våra tillgångar och i vilken kontext vi skall bruka dessa. När ungdomar träder ut på nätet som aktörer, så påverkas de av förutsättningar, och ordnas in den digitala strukturen efter sin förmåga att bruka olika verktyg på sociala medier. När Bourdieu (1984:80ff.) undersöker aristokratin i kultur så bygger analysen på relationen mellan kapital, och gör skillnad på det ärvda och det förvärvade. De samband han observerar handlar till stor del om hur det ärvda tillgångar så som orientering i och kring kultur, samt förförståelsen för utbildningssystemets utformning och hur dessa påverkar individens förvärvande av vidare kapital. När Bauman (2011:4) resonerar kring kultur så reflekterar han kring Bourdieus användande utav begreppet och menar att han vände upp och ner på hur vi ser på just kultur, nämligen dess framträdande roll för socialt ordnande och som klassmarkör. Vidare menar Bourdieu (1995:32f.) att utbildning och kultur hänger samman, och han jämför utbildningssystemet med Maxwells demon, det vill säga att utbildningssystemet är något energikrävande och därför utgörs det kulturella arvet grundförutsättningarna för den meritokratiska urvalsprocessen. Denna strukturering av kultur och utbildning som fält innebär att bristande arv ger försämrade utsikter för att förvärva, den kan bidra till exkludering från respektive fält, och den ger upphov till det som han kallar för för autodidakter. Dessa menar Bourdieu (1984:328f.) utgör dem de som finner sin egna disciplin för kunskap utanför de intellektuellas sfär, alltså den legitima kunskapsproduktionen, och då yrket verkar föregå dess kunskapsbas, är det inte helt orimligt att denna form av medierat arbetet ännu saknar en stabil förankring i utbildningssystemet.
Syfte & frågeställningar
Denna studie, som handlar om ungdomar, internet och utbildning ämnar att fånga olika dimensioner av som ungdomars lärande i en digital tidsålder, mer bestämt vilken roll utbildning och lärande har för ungdomars bedrivande av identitetsarbete och skapande verksamhet på nätet. Influencers och digitala kreatörer är centraliserade aktörer på de plattformar på nätet som vi kallar för sociala medier, vilket innebär att dessa utgör ett nav för information och social interaktion i en ungdomskultur lokaliserad inom det digitala. Deras förutsättningar och strategier kring denna typ av yrkesroll kan bidra med kunskap om hur dessa ungdomar förhåller sig till utbildning, och i sin tur vilken roll utbildning spelar inom en digital kultur.
Traditionellt har utbildningssystemet och betygsmeriterna som utbildningskapital fungerat som en ordnade struktur för hur människor tillåts träda in i olika yrkesroller, och där med även samhällets sociala ordning (Bourdieu & Passeron 2008:196f.,205), ett grundantagande för detta arbete är att det digitala inneburit en förändring för människors handlingsutrymme, och det är därför av intresse att se hur olika kapitalformer ges mening hos ungdomar på nätet. Internet är tillsynes ett platslöst utrymme som lagrar och sprider information och kunskaper utanför den formella utbildningens ramar, men frågan är vilken roll spelar egentligen utbildning för den digitala ungdomen i sin roll som influencer och digital kreatör bland en digital värdestruktur. Syftet med denna studie är att förstå utbildningens roll i interrelationen mellan ungdomar, utbildning och internet, genom att identifiera och analysera de former av kapital och lärande som verkar inom ungdomars kamratkulturer på nätet.
- Vilka sociala, kulturella, ekonomiska och utbildningsmässiga tillgångar anses värdefulla som kapital inom en digital värdestruktur?
- Vilken roll spelar formellt såväl som informellt lärande för digitala ungdomar i deras position som centrala aktörer och innehållsskapare i kamratkulturer på nätet?
Metod
Metod för datainsamling
För att undersöka utbildningens roll för digitala ungdomar ur ett utbildningssociologiskt perspektiv så tillämpar denna studie främst kvalitativa intervjuer, men även i viss utsträckning etnografisk metod, då i syfte att synliggöra ungdomars narrativ om utbildning, arbete och internetanvändning. Intervjuerna är semi-strukturerade och bygger således på en intervjuguide (Se appendix 4) med en relativt hög grad av standardisering, men en låg grad av strukturering, vilket innebär att varje intervjuperson ställs samma frågor och i samma ordning, men har ett friare svarsutrymme (Bryman 2018:563, Patel & Davidson 2011:75f.). Detta ger möjligheten att friare undersöka varje enskild informants livsvärld, samtidigt som det även gör datamaterialet jämförbart när de besvarar samma frågor.
Valet av metod motiveras genom studiens identifierade behov av att studera människan som subjekt, snarare än en makrosociologisk undersökning där vi mäter variabler så har denna studie sin utgångspunkt i ungdomars egen livsvärld (Kvale & Brinkmann 2014:76.). Det vill säga att den kunskap som skall genereras här bör säga något om digitala ungdomars resonemang kring hur de handlar gällande sin egna nu- respektive framtid, och därmed också förstå bakomliggande faktorer, såväl medvetna som omedvetna för aktören. Samtidigt blir intervjupersonen en agent för att beskriva aktörers medskapande av strukturer på internet och sociala medier, genom deras förståelse av fenomenet kan kvalitativ intervju som metod hjälpa till att besvara frågan hur hur utbildning relaterar till dess sfär. Kvalitativa intervjuer som tillvägagångssätt passar således syftet då vi får tankar, erfarenheter, reflektioner och beskrivningar om hur det är att vara ungdom både i relation till utbildning och till internet.
Kort om systematiken i den nätnografiska metoden. Jag har systematiserat dessa observationer genom att främst se till markörer hos användares innehåll på nätet, för att identifierade digitala ungdomarna har observationerna byggt på sökandet efter: 1) innehåll som knyter användaren till gymnasieåldern 2) högt socialt engagemang kring användarens innehåll 3) tematiskt och kontinuerligt innehåll, dvs innehållsskapande som sker i en riktning. Eftersom observationerna har skett under en längre tidsrymd så har jag dels fört anteckningar för hand, men även genom att gilla innehåll och följa användare vilket blir en digital logg där man ständigt kan gå tillbaka och återbesöka det som varit av intresse. Jag har således kunnat orientera mig och leta mig fram på de sociala medierna till det att jag funnit en grupp av ungdomar i gymnasieålder, vilka är centrala aktörer bland andra ungdomar på sociala medier. Dessa med en rad olika inriktningar som speglar intressen, åsikter och subkulturer, vilka tillsammans formar ett större sammanhang av ungdomar som jag utifrån kunnat göra ett urval.
Urval
En omständig nödvändighet för detta arbete har varit att identifiera och rama in vad som är en digital ungdom, och hur urvalet av dess informanter skall se ut. Rimligtvis kräver en sådan process kunskaper om den sociala och kulturella struktureringen utav internet och sociala medier, för att kunna avgöra vilka som kan utgöra adekvata representanter för en så pass omfattande population som ungdomar på nätet. Innan vi kan prata om själva urvalet så måste vi därför ytterligare redogöra för en relativt ny typ av metod: nätnografi. Ett etnografiskt grepp som Bryman (2018:541f.) menar gett upphov till reflektion om hur vi kan anpassa våra forskningsmetoder till en digital värld. Vidare ger han exempel på hur tidigare studier, där man till stor del fokuserat på särskilda grupper eller kollektiv som förenas av särskilda intressen, ett visst spel, fotbollslag eller en särskild plats på nätet.
genomfördes i Augusti samma år. Förstudien som praktik är forskarens inträde och möjlighet till att överblicka de fält som ska undersöka, och som Aspers (2011:74ff.) menar så hjälper denna process att ge värdefull kunskap för att designa en studie, och i detta fall specifikt urvalsprocessen. Denna form av förstudie har integrerat ungdomar i mitt vardagliga scrollande och möjliggjort reflektion kring fältet, vilket möjliggjort att tydligare urskilja olika roller och företeelser online. Genom att se till Koziners (2002:64) typologi för internetanvändare så går det urskilja fyra kategorier av användare: tourists,
minglers, devotees och insiders. Urvalsprocessen här intresserar sig för de
sistnämnda, vilka är de centrala noderna, eller nyckelpersonerna i olika sammanhang på sociala medier, vilka har ett engagemang i de aktiviteter som försiggår, och är för denna studie intressanta då de utgör vad jag kallar för digitala ungdomar.
Då denna studie är av utbildningssociologisk art så knyts den digitala ungdomen till de vilka stått inför gymnasievalet och befinner sig i en gymnasial livsfas. Digitala ungdomar är även estetiska ungdomar och deltar i produktionen av medieinnehåll online. Enbart informanter inom det svenska skolsystemet har varit intressanta för studien, då studien inte ämnar att göra en komparativ analys länder emellan. Dessa ramar är fortfarande breda, och kvalificerar de flesta ungdomar i Sverige mellan 16-20 år med tillgång till sociala medier. Här kommer nätnografin in, och som Ehn & Löfgren (2012:36) uttrycker det: “Forskning är alltid en balansgång mellan att följa regler och lita på sin egen förmåga”. När jag säger att jag systematiserat den egna konsumtionen av sociala medier under större delen av 2020, så säger jag också att forskningsmetod och den egna agens som internetanvändare fått väga upp varandra för att möjliggöra urvalet (Fördjupad diskussion i appendix 1 kring forskarens agens bland digitala sorteringsmekanismer). Jag har själv fått agera expert utifrån mina observationer och låta målet om att ge en representativ bild av ett svenskt sociala medielandskap av digitala ungdomar vara överhängande i alla överväganden. I korthet, urvalsprocessen har strävat efter att fånga en bred grupp informanter som fångar skilda berättelser om vägen mot och vardagen som innehållsskapare och influencer på sociala medier, i relation till deras sociala omgivning, yrkesaspirationer och förståelse av det internet.
Bryman (2018:497ff.) tar upp flertalet urvalsnivåer för kvalitativ forskning, vilka är av vikt att diskutera och applicera på redogörelsen för denna studies urvalsprocess. Främst kan vi identifiera tillvägagångssättet som jag redogjort för som ett målstyrt urval ämnat att nå stor variation, men även vad som kallas sekventiellt urval, då med utgångspunkt hos informanten Anton, vars anknytning till utbildning genom att göra innehåll om just utbildning och studier blir den initiala punkten för att sedan komplettera och strategiskt variera informantgruppen. Detta tillvägagångssätt menar Hjelm, Lindgren och Nilsson (2014:153f.) är gångbart om forskaren har insyn i fältet som denna studerar och då har möjligheten att göra ett strategiskt urval, och fortsätta intervjua tills man uppnår mättnad. Det går dock inte att tala om mättnad i detta arbete, utan snarare grundar studien för att synliggöra utbildningens roll i ungdomars värdesystem på nätet, om än ofullständigt, men som grund för vidare utbildningssociologisk forskning om relationen mellan internet och utbildning.
Genom mail och direktmeddelanden på sociala medier så har informanterna tillfrågats om att medverka, och i samband med detta fått ett informationsbrev bifogat. 17 stycken har tillfrågats allt som allt. Samtliga nio av de svarat på förfrågan har initialt tackat ja, varav sex har genomfört intervjun och tre fallit bort under dialogen om ett möjligt intervjutillfälle, åtta stycken har inte svarat och därmed ansetts tacka nej. Det finns ett undantag som gjorts genom ett tillfällighetsurval (Bryman 2018:497), och det är Arvid som är en bekant av en bekant. Även om valet av honom som informant avviker så kompletterar denna intervju urvalet genom att representera den typ av digital ungdom som ej främst förvärvat ett socialt engagemang genom sociala medier. Urvalet består således av fem informanter som sållats fram genom observation av sociala medier och ämnar att bidra med varierande perspektiv från skilda livssituationer, och en kompletterande där relevansen och nödvändigheten för avvikelsen styrks av just en överordnad urvalsprincip om bred representation, men här genom att vara en oförutsedd men övervägd tillgång för empirin.
Genomförande
Förstudien har pågått löpande mellan mars och augusti 2020, därmed också simultant med intervjuerna. Jag har redogjort för tillvägagångssättet ovan, men vill tillägga att observationerna har antecknats som dagbok för hand, och i viss mån så har skärmavbilder tagits för att kunna återvända till profiler och inlägg på sociala medier. Dessa har fungerat som ”anteckningar i farten” och raderats från den enhet där dessa sparats, då efter att en andra observation gjorts och anteckningar förts. Nödvändigheten i detta har att göra med att förstudien kunnat ske flexibelt då det digitala följer med i vardagstekniken och därmed i stunder där man ej haft tillgång till anteckningsblocket eller tiden att föra anteckna.
