Arbetstagares möjlighet till arbetsmiljöskydd i det moderna yrkeslivet
Rex Granat Arousell
Arbetsmiljö och digitala plattformar
Aktuell termin HT 2017 Examensarbete, 30 hp Juristprogrammet, 270 hp
Handledare: Carin Ulander-Wännman
2 Innehållsförteckning
1 Inledande delar ... 5
1.1 Bakgrund ... 5
1.2 Syfte ... 7
1.2.1 Frågeställning ... 7
1.3 Avgränsningar ... 7
1.4 Metod och material ... 8
1.5 Perspektiv ... 11
2 Delningsekonomi ... 12
2.1 Transaktionstyper ... 13
2.1.1 Delningsekonomisk transaktion ... 13
2.2 Delningsekonomins dimensioner och parter ... 13
2.2.1 Tillhandahållare ... 14
2.2.2 Utförare ... 15
2.2.3 Konsument ... 16
2.2.4 Marknadsplats ... 16
2.2.4.1 Digital marknadsplats ... 17
3 Begrepp inom arbetsmiljö ... 18
3.1 Definition av arbetstagare ... 18
3.1.1 Civilrättsliga arbetstagarbegreppet ... 19
3.1.2 Gränsen mellan arbetstagare och uppdragstagare ... 23
3.1.3 Sammanfattning arbetstagarbegreppet ... 23
3.2 Definition av arbetsgivare ... 24
3.2.1 AD 2007 nr 16 ... 24
3.2.2 AD 2007 nr 45 ... 25
3.2.3 AD 1984 nr 141 ... 26
3.2.4 Sammanfattning av arbetsgivarbegreppet ... 26
4 Arbetsmiljölagen ... 27
4.1 Okontrollerbart arbete ... 28
5 Lagstiftad ansvarsfördelning ... 28
5.1 Arbetsmiljö ... 29
5.2 Ansvar inom delningsekonomin ... 31
3
6 Mål för framtidens arbetsmiljö ... 32
6.1 En ny arbetsmiljöstrategi ... 32
6.1.1 Nollvision mot dödsolyckor och förebyggande av arbetsplatsolyckor ... 33
6.1.2 Ett hållbart arbetsliv ... 34
6.1.3 Psykosocial arbetsmiljö ... 36
7 Diskussion ... 37
7.1 Utredningens problematisering ... 37
7.2 Utredningens lösningsförslag ... 39
7.3 Egen problematisering ... 40
7.4 Argument för att en ändring krävs ... 40
7.5 Argument för att systemet är bra som det är idag ... 41
7.6 Egen lösning ... 42
7.7 Sammanfattning ... 44
Käll- och litteraturförteckning ... 45
Offentligt tryck ... 45
Regeringens propositioner ... 45
Statens offentliga utredningar ... 45
Regleringsbrev ... 45
Regeringens skrivelse ... 45
Rättspraxis ... 46
Avgöranden från Högsta domstolen ... 46
Avgöranden från Arbetsdomstolen ... 46
Avgöranden från försäkringsdomstolen ... 46
Litteratur ... 47
Övriga källor ... 48
4
Förkortningar och begrepp
1912 års arbetarskyddslag 1912 års Lag om arbetarskydd
1999 års DiskrL Lag (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning tillämplig
2003 års DiskrL Lag (2003:307) om förbud mot diskriminering
AD Arbetsdomstolen
AFS Arbetsmiljöverkets föreskrifter
AML Arbetsmiljölag (1977:1160)
AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område
Direktiv 91/533/EEG Rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet
Direktiv 2001/23/EG Rådets direktiv 2001/23/EG om tillnämning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter
DO Diskrimineringsombudsmannen
FD Försäkringsdomstolen
HD Högsta Domstolen
KköpL Konsumentköplagen (1990:932)
LAS Lagen om anställningsskydd (1982:80)
LOA Lag(1994:260) om offentlig anställning
MBL Medbestämmandelagen (1976:580)
Skadeståndslagen Skadeståndslag (1972:207)
TtL Taxitrafiklagen (2012:211)
Yrkesfarelagen Lag angående skydd mot yrkesfara
5
1 Inledande delar
1.1 Bakgrund
Under början på 1800-talet började industrialiseringen ta fart i Sverige och får sitt ordentliga genombrott i mitten av 1800-talet.1 Som en följd av industrialiseringen blev arbetsgivarna större och det blev flera arbetstagare per arbetsgivare. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare blir rubbat, arbetsgivarna får mera resurser i och med att de blir större. Det leder till att arbetstagarna känner att de är förfördelade i sin roll och att de behöver bli mer jämbördiga parter med sina arbetsgivare och går därför ihop i de första fackföreningarna. Till en början var fackföreningarna främst ett sätt att förhandla om anställningssäkerhet och vem som fick styra över arbetet. Med tiden utvidgades frågorna till att beröra även arbetsmiljö och Lag angående skydd mot yrkesfara (yrkesfarelagen) införs 1888. Yrkesfarelagen var endast tillämplig på vissa yrken, i 1 § går att utläsa att den endast är tillämplig på industriellt yrke.
Det kunde bara anses vara industriellt yrke om det var en viss typ av yrke, enkelt sagt sådana yrken som normalt utförs i fabriker av något slag. Det var tvunget att drivas i så stor omfattning eller under sådana förhållanden att det rimligen skulle anses vara fabriksrörelse. I och med införandet av denna lag skapades också yrkesinspektionen2 och de tre första yrkesinspektörerna startade sin anställning.3 Det faktum att skyddet enbart var för industriarbete ledde till att en ny lag infördes förhållandevis snart därpå. År 1912 införs Lag om arbetarskydd (1912 års arbetarskyddslag) som var tillämplig på alla rörelser, inte endast industrier, så länge arbetare användes för arbete för arbetsgivares räkning. Offentlig verksamhet var dock fortfarande undantagen från lagens tillämpningsområde med motiveringen att det var onödigt att lagen skulle tillämpas på den offentliga verksamheten.4 I och med införandet av 1912 års arbetarskyddslag så kan sägas att det moderna arbetarskyddet börjar växa fram, lagstiftningen blir mer och mer lik den lagstiftning vi har idag. Redan 1912 års arbetarskyddslag är förhållandevis lik dagens Arbetsmiljölag (1977:1160) (AML).
Ytterligare utveckling mot dagens lagstiftning tas i 1949 års arbetarskyddslag då införandet av denna lag siktar mot att göra lagen tillämplig även på statlig och kommunal verksamhet.
Lagstiftaren tar dock inte med det när lagen införlivas, alltså är 1949 år arbetarskyddslag inte heller den tillämplig på statlig och kommunal verksamhet. Först 1963 tas denna bestämmelse i bruk och Sverige har då ett så gott som heltäckande arbetarskydd och grunden för dagens
1 Glavå, 2011, s. 33.
2 Iseskog, 1998, s.13.
3 Kazincy, 1994, s. 22.
4 Iseskog, 1998, s. 12-13.
6 .AML är på plats. År 1978 införs sedan AML som är gällande än idag.5 För att se till att de nya lagarna efterlevdes i så hög grad som möjligt skapades flera olika myndigheter. Dessa har alla bidragit till att utveckla den moderna myndighetsorganisationen som vi har idag,6 bland annat tidigare nämnda yrkesinspektionen som senare bytte namn till Arbetsmiljöinspektionen.
Arbetarskyddsstyrelsen inrättades för att utveckla den lokala skyddsverksamheten med styrning av vad som slagits fast under 1940-talet. Idag har arbetarskyddsstyrelsen bytt namn till Arbetsmiljöverket och idag ingår också arbetsmiljöinspektionen i Arbetsmiljöverket.
Arbetsmiljöverket är därmed en heltäckande myndighet för arbetsrelaterade frågor, däribland arbetsmiljöfrågor.7
Utvecklingen av arbetsmiljön och dess skydd är anpassat efter den traditionella arbetsmarknaden där det vid ett anställningsförhållande finns två parter, arbetsgivare och arbetstagare. Detta är fortfarande det vanligaste sättet att utföra arbete och att få arbete utfört.
Nya sätt har dock sen relativt lång tid tillbaka börjat märkas av. Det är dock först den senaste tiden som de olika sätten har börjat ha en faktisk påverkan på arbetsmarknaden. Digitala plattformar har en stor del i denna utveckling, digitala plattformar har i första hand använts för sociala företeelser med exempel så som Facebook och Twitter. Det som gör att de nu börjar påverka arbetsmarknaden i en större grad är att flera digitala plattformar dyker upp, som kan benämnas som digitala marknadsplatser. Dessa digitala marknadsplatsers gemensamma mål är att hitta en prisvärd handelsöverenskommelse. 8 De digitala marknadsplatser som är de första som man kommer att tänka på är Uber och AirBnB, men det finns flera. Ett annat exempel är Blocket som i sammanhanget får ses som lite av en dinosaurie, i och med att sidan startades redan 1996.9 Även mindre kända varianter, så som Taskrabbit finns. Taskrabbit är en uppdragsförmedlingssajt och kan därmed påverka stora delar av arbetsmarknaden, inte bara en enstaka bransch. Med bakgrund av detta är det relevant att avgöra vem, om någon, som har ett arbetsmiljöansvar när någon utför arbete via dessa digitala marknadsplatser.10
Det står också klart att de arbetsrättsliga förändringarna har genomförts för att bredda bestämmelserna. Det finns dessutom genomgående bestämmelser som har införts med en
5 Iseskog, 1998, s. 13-16.
6 Iseskog, 1998, s. 15.
7 Andersson et al, 2013, s. 17.
8 Saarikko, 2016, s. 13.
9 [www.blocket.se/omblocket.htm] 2018-01-31.
10 SOU 2017:24, s. 191-193.
7 ovanligt stor enighet i förhållande till de allra flesta andra delar av arbetsrätten och även i övrig delar utav rättsystemet. Anledningen till detta är till stor del det faktum att kostnaden för arbetsgivaren har varit relativt små om man jämför med många andra reformer.11
1.2 Syfte
Syftet med detta arbete är att utreda hur ansvaret av arbetsmiljöansvaret är fördelat och hur det bör vara fördelat mellan de olika parterna på de delar av arbetsmarknaden där det finns de som arbetar med hjälp av digitala plattformar.
1.2.1 Frågeställning
För att besvara syftet kommer fokus att ligga på följande frågeställning:
• Vad är digitala plattformar och hur används de i Sverige idag?
• Hur definieras arbetsgivare och arbetstagare i svensk rätt?
• Hur är arbetsmiljöansvar lagstiftat?
• Hur kan dessa definitioner tillämpas på arbetsmiljöansvar när arbete utförs via digitala plattformar och vilka svårigheter finns att tillämpa de?
1.3 Avgränsningar
Uppsatsen kommer främst att ha sin utgångspunkt i det svenska rättssystemet. I vissa fall har europeisk rätt stor inverkan på den svenska rätten som ligger till grund för denna uppsats och i de fallen kommer även en kort genomgång av detta material att göras. Uppsatsen är fokuserad på arbetsrätt, framförallt arbetsmiljörätt, och det är främst områden inom detta rättsområde som kommer att granskas. I många fall påverkas dock arbetsmiljörätten av andra delar av arbetsrätten och då kommer, dessa delar att behandlas. Även en del andra rättsområden kommer kort beskrivas. Endast hur dessa lagar är kopplade till arbetsrätten kommer att beskrivas, ingen presentation av lagarna i sig kommer att göras.
Vidare kommer arbetet avgränsas till att behandla främst materiella tillgångar och utav de immateriella tillgångarna kommer endast tjänster och bemanning att behandlas. 12 Detta eftersom det är problematiskt att tillämpa arbetsmiljölagstiftningen på sådana immateriella tillgångar som främst handlar om finanser. Hur arbetsmiljölagstiftningen ska tillämpas när det är fråga om digitala marknadsplatser som administrerar betalningen kommer också att
11 Selberg, 2017, s. 371-372.
12 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 13.
8 utredas, detta eftersom att övriga digitala marknadsplatser sällan har någon arbetsmiljö att beakta och även om de har det är kontrollen väldigt svår att genomföra.Dock kommer även digitala marknadsplatser som eventuellt inte administrerar betalningen att tas upp men utredningen kommer utgå ifrån att de faktiskt administrerar betalningen då det annars blir en icke fråga.13
De begrepp som redovisas i uppsatsen begränsas av den formulering som författaren har valt att lägga till grund i kapitlet om delningsekonomi. Andra benämningar och formuleringar finns på de flesta av de redovisade begreppen, men författaren har valt att använda sig av de redovisade termerna då det är de som stämmer överens med de begrepp som förekommer i den valda formuleringen.
1.4 Metod och material
För att besvara syftet med uppsatsen har en rättsanalytisk metod använts. Innebörden av den rättsanalytiska metoden är att analysera rätten.14 Författaren har i denna uppsats valt att utgå ifrån Claes Sandgrens definition av metoden.
Den rättsanalytiska metoden har många likheter med den rättsdogmatiska metoden. Förenklat är syftet med den rättsdogmatiska metoden att utreda gällande rätt, medan den rättsanalytiska metoden används för att analysera gällande rätt. 15 Enligt rättsanalytisk metod är huvuduppgiften att sträva efter att hitta de relevanta argumenten för och emot regler och lösningar, istället för som inom den rättsdogmatiska metoden hitta den rätta regeln eller finna rätt svar.16 Enligt en traditionell rättsdogmatisk metod ska den gällande rätten fastställas med hjälp av de traditionella rättskällorna, det vill säga lagstiftning, rättspraxis, lagförarbeten och doktrin.17 Den rättsanalytiska metoden medför en friare uppgift än vad rättsdogmatiken gör och det innebär att enligt den rättsanalytiska metoden kan material som vanligtvis inte granskas inom den rättsdogmatiska metoden användas.18 Det innebär bland annat att interna manualer, reglementen, lathundar och liknande kan användas.19 Vid användandet av metoden bör man i första hand söka efter lösningar inom juridiken, men det är även möjligt att söka sig
13 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s, 11.
14 Sandgren, 2015, s. 45.
15Sandgren, 2015, s. 47.
16 Sandgren, 2015, s. 726.
17 Korling och Zamboni, 2013, s. 21.
18 Sandgren, 2015, s. 45.
19 Sandgren, 2015, s. 46.
9 till andra områden.20 Inom den rättsanalytiska metoden finns det inget rätt eller bäst svar på rättsliga problem. Tillskillnad från den rättsdogmatiska metoden lämnar den rättsanalytiska metoden större utrymme för resonemang för hur rätten borde se ut,21 vilket författaren har för avsikt att göra i diskussionskapitlet i denna uppsats.
Det är nödvändigt, för att besvara syftet med denna uppsats, att utreda gällande rätt kring begreppen arbetsgivare och arbetstagare. Det är också nödvändigt att fastställa hur gällande lagstiftning reglerar arbetsmiljöansvar. För att utreda den gällande rätten har de traditionella rättskällorna som nämnts ovan använts. Detta innebär dock inte att uppsatsen därför bör grunda sig i en rättsdogmatisk metod. Att fastställa den gällande rätten kan ingå som ett led i ett arbete som utgår utifrån rättsanalytisk metod,22 och det är nödvändigt i detta arbete. Vid användandet av en rättsanalytisk metod är det även möjligt att analysera material och rättsfrågor med ledning av någon infallsvinkel.23 I denna uppsats har författaren valt att ha ett arbetstagarperspektiv och uppsatsen kommer därför att skrivas ur den synvinkeln.
Innan ämnet för uppsatsen var bestämt var utgångspunkten att arbetsrätt skulle behandlas, därför lästes utredningar inom det arbetsrättsliga området. I en av utredningarna24 hittades ett avsnitt om arbete via digitala plattformar. Därmed avgjordes ganska snart att uppsatsen skulle handla om just detta, lästips erhölls från handledaren på dels skatteverkets utredning25 dels en nyutkommen avhandling26. Skatteverkets utredning har varit till grund för stor del av förståelsen av digitala plattformar. Utredningen är den första inom svensk rätt som definierar begreppen inom delningsekonomin, därför har utgångspunkten i mångt och mycket tagits i denna utredning. Vidare har försök gjorts för att hitta källor som förklarar närmre vad digitala marknadsplatser är. Någon källa som direkt förklarar vad just digitala marknadsplatser är har inte hittats. Därför har istället ytterligare statliga utredningar27 behandlats där återigen digitala marknadsplatser analyseras. Detta för att få en djupare förståelse för begreppen i sig, men eftersom vissa av utredningarna också är nyare än skatteverkets utredning har en analys gjorts av hur begreppen har utvecklats alternativt inte utvecklats.
20 Sandgren, 2015, s. 727.
21 Sandgren, 2015, s. 726.
22 Sandgren, 2015, s. 724.
23 Sandgren, 2015, s. 725.
24 SOU 2017:24.
25 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet.
26 Selberg, 2017.
27 SOU 2017:26, SOU 2017:24, SOU 2015:65.
10 För att definiera begreppen arbetstagare har avstamp tagits i relevant lagstiftning. Till att börja med har AML granskats i och med att det är just arbetsmiljö som ska behandlas i diskussionen. I AML finns det dock inte mycket till definition och därför har doktrin behandlats för att förstå vart definitionen av begreppet finns. Där framgår det att begreppets definition har utarbetats under längre tid och att tillämpningen är ungefär densamma rakt genom hela det arbetsrättsliga området. Även andra arbetsrättsliga lagar och dess definition på arbetstagare har därför behandlats, bland annat Lagen om anställningsskydd (1982:80) (Las) och Medbestämmandelagen (1976:580) (MBL). Definitionerna i lagstiftning är vaga och därför har förarbeten behandlats, i första hand förarbeten till AML, detta för att få en djupare förståelse både för vad definitionen faktiskt är och hur den är tänkt att fungera i rättssystemet.
I förarbetet nämns det civilrättsliga arbetstagarbegreppet men utan någon närmre förklaring, därför har återigen doktrin behandlats för att få en förståelse för vad det begreppet innebär.
Dessutom nämner förarbetet att Arbetsdomstolen (AD) anser att det finns en tydligare definition av arbetstagare än vad förarbetet i det stora hela gör sken av och att den har definierats i försäkringsdomstolen (FD) och i AD:s tillämpning i sina domar. Därför har även dessa analyserats för att få förståelse för AD:s definition.
Att definiera arbetsgivare följer i mångt och mycket samma spår som arbetet för arbetstagare, för att definiera arbetsgivare tas avstamp AML för att sedan gå vidare till doktrin och får då förståelsen för hur definitionen är uppbyggd och får då fram informationen att även den definitionen är uppbyggd genom hela den arbetsrättsliga lagstiftningen. Därmed granskas andra lagars definitioner utav begreppet, dessa lagar är i första hand MBL och LAS. Även här är definitionen vag och därför behandlas återigen förarbetet till AML som ger en ganska bra definition. För att ytterligare förståelse av definitionen granskas återigen doktrin.
För att utreda arbetsmiljöansvar har AML:s bestämmelser analyserats. För att få en djupare förståelse både för hur lagen är tänkt att tillämpas när det gäller den så kallade raka tillämpningen av lagen i fall där det finns en tydlig arbetstagare och arbetsgivare har AML:s förarbeten analyserats. Förarbetet till AML analyseras också för att få förståelse för lagens underliggande anledningar och varför lagen är framtagen för att senare kunna applicera detta på ett förhållande där relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare inte är så pass handfast.
För att få en än djupare förståelse för hur lagen ska tillämpas och vilka ändringar som
11 eventuellt är nödvändiga har regeringens skrivelse28 om en strategi för det moderna arbetslivet granskats och refererats, återigen för att kunna applicera detta på arbete via digitala marknadsplatser. Vidare har också regeringens mål för arbetsmiljön behandlats för att öppna upp för möjligheten att jämföra hur utvecklingen som de digitala plattformarna åstadkommer stämmer överens med regeringens mål.
Diskussionen kommer till en början utgå ifrån utredningens29 problematisering, egna problematiseringar kommer också att tas in. Vidare kommer dessa problematiseringar behandlas med hjälp av det material som har framkommit tidigare i arbetet. Som en avslutning kommer egna tankar och en eller flera lösningar på de kvarstående problemen att presenteras. Utredningen presenterar ett antal problem och lösningar på dessa problem, dessa kommer att tas med i diskussionen då det i författarens mening inte är önskvärt att ignorera detta. Vidare diskussion kommer sedan att till viss del ta avstamp i dessa problem och lösningar.
1.5 Perspektiv
Uppsatsen kommer ha ett arbetstagarperspektiv. Fokus kommer därför att ligga på att avgöra hur arbetstagare blir påverkade i de olika konstellationerna av arbete via digitala plattformar som existerar. Vad det gäller perspektivet kommer arbetstagare att likställas med utförare, även om slutsatsen är att dessa två inte går att likställa i övrigt. För att kunna erlägga ett arbetstagarperspektiv är det viktigt att utreda vad som menas med arbetstagare och i vilka situationer man anses vara arbetstagare. Kan man anses vara arbetstagare när man jobbar via digitala plattformar? Finns det i så fall någon som är ansvarig för arbetsmiljön som denne verkar i? Om denne inte är att anse som arbetstagare finns det då någon form av skydd för personens så kallade arbetsmiljö ändå eller bör det upprättas ett sådant skydd i någon form?
Det är diskussionen i denna uppsats som kommer att skrivas ur ett arbetstagarperspektiv. De inledande kapitlen i denna uppsats, det vill säga kapitel 1, 2, 3, 4, 5 och 6, kommer inte att skrivas ur något perspektiv då syftet med dessa delar är att utreda vissa begrepp och beskriva rättsläget.
28 Regeringens skrivelse 2015/16:80.
29 SOU 2017:24.
12
2 Delningsekonomi
Under senare år har begreppet delningsekonomi, och andra liknande termer, börjat användas allt mer i Sverige och även i andra delar av världen. Innebörden av begreppet avslöjas av namnet, det innebär en delning av resurser. Detta kan till exempel innefatta att hyra, hyra ut, byta eller låna tillgångar av varandra som ett alternativ till att köpa tjänster eller varor av etablerade näringsidkare.30 Att låna saker eller hyra dem av varandra är inget nytt fenomen, människan har genom alla tider lånat av varandra. Tack vare dagens moderna teknik kan traditionella mellanhänder ersättas av till exempel digitala plattformar och det gör utbytet både billigare och lättare att skräddarsy än vid traditionell handel.31 Trots att delningsekonomi i praktiken är något som förekommit länge så är begreppet för fenomenet relativt nytt.
Begreppet skrevs in i det Svenska språkrådets nyordslista år 2015.32 Att beskriva nya fenomen och begrepp är ofta svårt och olika personer har olika uppfattning om vad som bör omfattas av benämningen. Delningsekonomi är inget undantag, det saknas en tydlig förklaring av begreppet som är allmänt godtagen.33
Skatteverket har fått till uppgift att klargöra hur delningsekonomin påverkar skattesystemet.
För att fullgöra uppgiften krävs det en definition av delningsekonomi. Skatteverket har definierat begreppet som ”de transaktioner där underutnyttjade tillgångar säljs, hyrs ut, byts, samägs eller samnyttjas, huvudsakligen via en digital marknadsplats som inbegriper en tillhandahållare, en utförare och en konsument. Det kan även handla om erbjudanden av tjänster.”34 Detta är bara en definition av fenomenet, huruvida det faktiskt ska kallas delningsekonomi är inte helt klarlagt, men det finns indikationer på att det är uttrycket som kommer att användas framöver.35 Det finns alltså ingen entydig definition av begreppet, med bakgrund av detta måste ställning tas till vilken definition som ska tillämpas. Skatteverkets definition har använts i flera efterföljande utredningar och liknande. Detta arbete kommer därför att utgå från skatteverkets definition.36
30 SOU 2017:26, s. 59.
31 Se t.ex. [https://digital.di.se/artikel/delningsekonomi-ar-en-vag-in-i-vart-samhalle] 2018-01-31.
32 [http://spraktidningen.se/nyord2015] 2018-01-31.
33 SOU 2017:26, s. 61.
34 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 5.
35 Regeringens skrivelse 2015/16:80, s. 9.
36 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 8-9.
13 2.1 Transaktionstyper
I delningsekonomin återfinns ett antal olika typer av transaktioner. Den som är av störst betydelse att granska närmare i detta arbete är så kallad person till person transaktion, det vill säga en transaktion mellan två eller flera personer. Utbytet genomförs i regel med hjälp av någon form av mellanhand, till exempel en organisation eller en marknadsplats. Detta är också den transaktionstyp som är speciell för delningsekonomin och som förväntas att öka. En annan transaktionstyp är konsument till företag transaktion, en transaktion från en privatperson till ett företag. Det kommer att göras en kort granskning av denna typ av transaktioner också då det kan vara relevant för att besvara syftet med uppsatsen. Det finns även företag till företag transaktioner och företag till konsument transaktion, dessa kommer inte att presenteras närmare då de på grund av sin natur hamnar utanför detta arbetets syfte.37
2.1.1 Delningsekonomisk transaktion
En transaktion som klassas som delningsekonomisk behöver inte avse en transaktion mot betalning. Det är en rättshandling som ingås inbördes av användarna och den kan göras med eller utan pengar eller annan ersättning. Exempel på delningsekonomiska transaktioner är samåkning, låna och byta föremål av varandra eller att upplåta en sovplats. Ett samlingsnamn för det varierande utbudet av varor och tjänster som omsätts i delningsekonomin är nyttighet.
Med nyttighet kan allt ifrån nyttjanderätt till fast egendom till utlåning av till exempel verktyg eller tjänster, så som till exempel guida privatpersoner i en för dem främmande stad.38
2.2 Delningsekonomins dimensioner och parter
Det som gemene man ofta tänker på när denne tänker på delningsekonomi, om denne har någon uppfattning om delningsekonomi över huvud taget, är den kommersiella delen av delningsekonomin. Det vill säga verksamhet som omsätter pengar och bedrivs i vinstsyfte.
Delningsekonomi är något som spänner över ett brett spann och ofta kan det vara ideellt, utan vinstsyfte.39
I och med att delningsekonomin är uppbyggd på det sätt som den är, med avsaknad av klassisk handel, så kan inte de traditionella uttrycken så som säljare och köpare eller uppdragsgivare och uppdragstagare att användas. Skatteverket har i sin rapport valt att
37 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 8-9.
38 SOU 2017: 26, s. 65.
39 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 9.
14 benämna de olika parterna inom delningsekonomin som tillhandahållare, utförare och konsument. Ett samlingsnamn för utförare och konsument är användare. Det ska dock belysas att enligt rapporten är dessa uttryck inte tänkt att vara tillämpliga inom andra områden än just det som rapporten behandlar, nämligen skattesystemet och delningsekonomins påverkan på skattesystemet.40 Definitionen tillämpas också i andra bredare rapporter och därför används den även här, viss försiktighet bör iakttas vid tillämpningen.41 Ett annat centralt begrepp som ofta används inom delningsekonomin är marknadsplats, det vill säga den plattform där parterna får kontakt.42
2.2.1 Tillhandahållare
En av parterna inom delningsekonomin är tillhandahållaren. Med tillhandahållare avses den som agerar för att en utförare och en konsument ska få kontakt. Detta görs till exempel genom att tillhandahålla en marknadsplats av något slag. Från det att marknadsplatsen har skapats skiljer man på olika typer av tillhandahållare. Det finns ingen entydig definition för hur dessa olika typer ska definieras, men i detta arbete kommer de att kallas aktiva eller passiva.43
Passiva tillhandahållare tillhandahåller marknadsplatsen, men därefter är de inte involverade i transaktionen. Det är upp till utföraren och konsumenten att se till att transaktionen kommer till stånd och de måste göra det utan tillhandahållarens assistans. Den passiva tillhandahållarens ansvarsområde sträcker sig med andra ord bara till att upprätta en plattform där transaktioner kan utföras. En aktiv tillhandahållares uppgift innefattar att tillhandahålla marknadsplatsen, men är också involverad senare i transaktionen. Den aktiva tillhandahållaren kan till exempel vara involverad i transaktionen genom att vara betalningsförmedlare eller själv tillhandahålla tjänsten eller varan. En aktiv tillhandahållare som förmedlar varor eller tjänster i eget namn står den ekonomiska risken gentemot konsumenten. Detsamma gäller för en utförare som inte agerar i tillhandahållarens namn utan agerar i eget namn åt en passiv tillhandahållare. 44 Den aktiva och den passive tillhandahållaren har gemensamt att de båda är ansvariga för att upprätta marknadsplatsen, men skillnaden är att den passives ansvarsområde slutar där medan den aktiva
40 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 10.
41 SOU 2017:24, s. 194.
42 SOU 2017:26, s. 64.
43 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 11.
44 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 11.
15 tillhandahållaren kan vara involverad i kommande transaktion mellan utföraren och konsumenten.45
2.2.2 Utförare
Utförare är den som tillgodoser en konsuments behov genom att utföra en tjänst, upplåta eller avyttra en vara. I traditionella affärsmodeller har utföraren i regel varit en person som har varit anställd av företag som tillhandahållit varan eller tjänsten. Inom delningsekonomin är utföraren i regel en privatperson som själv ansvarar för genomförandet av tjänsten eller försäljningen av varan. Den stora skillnaden för utförare, i jämförelse med en traditionell anställd, är att en utförare måste genomföra sina affärer själv genom att sälja in sig själv och sin produkt. De stora marknadsplatserna har dessutom ofta någon form av betygssystem för utförarna så att varje konsument kan se vad en specifik utförare har fått för omdömen. I en empirisk studie angående delningsekonomi via digitala plattformar fick de tillfrågade personerna svara på frågan ”Betygsättning av användare är viktigt om det ska kännas tryggt att anlita privatpersoner för att utföra tjänster via en webbplats eller app för delningstjänster.”46 Studien visade att 3 av 4 tillfrågade instämde helt eller delvis med detta påstående.47 Undersökningen visar att många anser att det är viktigt att det finns en funktion till betygsättning. Dessa betygsystem kan sägas ha ersatt vad som i en traditionell affärsmodell skulle vara företagets rykte. Visserligen har företagets rykte i regel påverkats av ungefär samma faktorer som utförarens betyg grundar sig på, faktorer som till exempel företagets tidigare handlingar och dess förmåga att göra kunden nöjd.48
Den väsentliga skillnaden mellan att vara anställd på ett företag och att vara utförare inom delningsekonomin är att varje utförare blir personligt ansvarig för genomförandet av sina affärer och sina kundbetyg. Hade personen istället vart anställd på ett företag hade han kunnat luta sig tillbaka på stabiliteten av ett helt företags rykte och säkerheten i en lön som inte är helt och hållet beroende av att sluta egna affärer. Det är dock vanligt att tillhandahållaren inträder i en roll som garanterar konsumenten att tjänsten utförs på rätt sätt eller att varans kvalité möter upp mot vad som kan förväntas av en vara av sådant slag.49
45 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 11.
46 SOU 2015:65, s. 119.
47 SOU 2015:65, s. 119.
48 Siano et al, 2010, s. 69.
49 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 12.
16 2.2.3 Konsument
I konsumentköplagen (1990:932) (KköpL) 1 § 5 st definieras konsument som den som handlar för ändamål som huvudsakligen hamnar utanför näringsverksamhet. Det är dock viktigt att komma ihåg att i och med att det inte förekommer något direkt köp från ett företag inom delningsekonomin blir KköpL inte direkt tillämplig i och med att 1 § 1 st stadgar att lagen gäller när näringsidkare säljer till en konsument. Det är också viktigt att vara införstådd i att formuleringen i KköpL inte är direkt tillämplig på delningsekonomins transaktioner.
Skatteverket påpekar bland annat i sin rapport att konsumentbegreppet som de använder sig av där inte ska jämföras med det konsumenträttsliga.50
Konsumentbegreppet i KköpL är dock en definition som är bred och förklarar i korta ordalag vad en konsument är. I och med att definitionen är så bred inom konsumenträtten kan den med fördel användas som en utgångspunkt för konsument inom delningsekonomin.
Användaren är inte konsument i den mening att han köper en vara eller tjänst av en näringsidkare, men ett konsumentförhållande uppstår ofta ändå. Detta kan ske till exempel om köparen betalar en avgift för att använda sig av plattformsföretagets förmedlingstjänst, då uppstår ett konsumentförhållande med plattformsföretaget.51 Det kan antas att det är just därför som skatteverket har valt samma begrepp för köparna inom delningsekonomi som finns i KköpL och som gäller i traditionella affärsmodeller. Det beror helt enkelt på att konsumenter inom delningsekonomin har i princip samma roll som en konsument i vanliga fall har. Det som skiljer begreppet åt är att inom delningsekonomin är det inte ovanligt att konsumenten tar rollen som utförare när denne till exempel recenserar eller ger betyg till en utförare.52
2.2.4 Marknadsplats
Med marknadsplats menas den plattform som används för att matcha efterfrågan med tillgång och som används för att förmedla kontakt mellan användarna. Det är platsen som upprättas av tillhandahållaren och där utföraren och konsumenten möts. Marknadsplatsen kan vara specifikt utformade för delningsekonomiska transaktioner, eller så kan de vara tillfälliga. 53
50 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 13.
51 SOU 2015:65, s. 64- 65.
52 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 12-13.
53 SOU 2017:26, s. 64.
17 Traditionellt sett har marknadsplatsen varit en plats där köpare och säljare möts för att göra affärer. Historiskt sett har det ofta varit en fysisk plats, till exempel ett torg, där marknader regelbundet äger rum. I och med utvecklingen av samhället har även den traditionella marknadsplatsen utvecklats. Idag är det inte ofta folk sammanstrålar på ett torg för att bedriva marknadshandel på samma sätt som förr. Även om klassisk marknadshandel fortfarande förekommer och att traditionella marknadsplatser fortfarande finns, behöver marknadsplats inte längre syfta till en fysisk plats. I och med den moderna teknikens utveckling är det idag vanligare att säljare och köpare möts på en virtuell plats och utför handel över internet. Dessa virtuella marknadsplatser brukar gå under namnet ”Digital marknadsplats” och det är framförallt dessa digitala marknadsplatser som är av intresse för detta arbete.54
2.2.4.1 Digital marknadsplats
Det förekommer olika definitioner av digital marknadsplats. En av dessa definitioner, och den som ligger till grund för denna uppsats, är när digital teknik används för att göra det möjligt för utförare och konsument att utbyta tjänster eller varor eller utbyte av tjänster eller varor mot betalning. 55 Idag finns det ett stort antal digitala marknadsplatser, några av dem som är mest kända och mest använda är Uber och AirBnB. De båda är kommersiella plattformar och utföraren har ett visst vinstintresse. Uber är en taxitjänst där privatpersoner i sin egen bil kan köra kunder. Chauffören med bil blir då utförare och personen som vill åka blir konsument.
Uber har välutvecklade applikationer och hemsidor där parterna kan stämma träff och komma överens om pris, eller rättare sagt acceptera det pris som Uber ger som förslag. Inom Uber sker all kommunikation och handel över den digitala marknadsplatsen. Just Uber blir lite av ett specialfall i Sverige eftersom att Taxitrafiklagen (2012:211) (TtL) har vissa krav på en taxichaufför. Enligt TtL 1 kap 3 § är taxitrafik yrkesmässig trafik med personbil eller lätt lastbil som innebär att ekipaget och förare ställs till allmänhetens förfogande mot betalning.
För att bedriva taxitrafik krävs enligt TtL 3 kap 1 § taxiförarlegitimation för att stadigvarande bedriva taxitrafik i Sverige. Med andra ord krävs taxiförarlegitimation för att bedriva taxitrafik även via Uber i Sverige, vem som helst kan inte bli utförare. Utomlands finns inte dessa krav på chauffören och där kan vem som helst välja att bli utförare. AirBnB är en tjänst där outnyttjat boendeutrymme upplåts till allmänheten, i regel mot betalning.56 AirBnB har omfattande verksamhet i många länder och omsätter miljoner. Vad som skiljer dessa två
54 Kartläggning och analys av delningsekonomins påverkan på skattesystemet, s. 12.
55 SOU 2017:24, s.192.
56 SOU 2015:65, s. 99.
18 tjänster från de traditionella tjänsterna taxi och hotell är att det är privatpersoner som bjuder ut sina tjänster och att de gör det via digitala marknadsplatser, detta gör det till en del av delningsekonomi.57 Den väsentliga skillnaden mellan de traditionella tjänsterna och dagens utbud, och som gör att det är en del av delningsekonomin, är det faktum att mellanhänderna i dessa fall består av digitala plattformar.
Vidare finns det uppdragsförmedlingssajter som gör det möjligt för personer att upplåta sin kompetens och sin tid till annan person eller företag. Taskrabbit är den största uppdragsförmedlingsplattformen, dock har den inte riktigt slagit sig in på den svenska marknaden, lokala alternativ finns.58 Digitala marknadsplatser kännetecknas av att de har stor bredd och variation. Det kan vara allt ifrån digitala marknadsplatser som omsätter miljoner, till exempel AirBnB, till digitala marknadsplatser som bedrivs i ideellt syfte, till exempel marknadsplatser med välgörenhetssyfte.59
3 Begrepp inom arbetsmiljö
För att få en förståelse för hur arbetsmiljön ska tillämpas vid arbete via digitala marknadsplatser krävs en genomgång begreppen som är vanligt förekommande inom arbetsmiljön och hur dessa begrepp definieras.
3.1 Definition av arbetstagare
Termen arbetstagare förekommer i flertalet lagar i svensk lagstiftning. Det faller sig naturligt att domstolen tolkar innebörden av arbetstagare olika då olika lagar används för bedömningen av målet och varje lag ska tolkas utifrån sitt eget syfte.
En lag som begreppet arbetstagare förekommer i är LAS. Det stadgas i LAS 1 § att lagen bara är tillämplig på arbetstagare. Det förekommer dock ingen definition i lagen om vad som menas med arbetstagare. Det framkommer i förarbetet till lagen att arbetstagarbegreppet i LAS, liksom i många andra lagar, bygger på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Det är därför det civilrättsliga arbetstagarbegreppet som ska ligga till grund för bedömningar då det ska avgöras ifall någon är att anses som arbetstagare enligt lag i detta arbete.60
57 SOU 2017:24, s. 196-198.
58 SOU 2015:65, s. 98.
59 SOU 2017:26, s. 85.
60 Prop 1973:129, s. 196.
19 Termen arbetstagare förekommer även i MBL. I MBL 1 § avgränsas lagens tillämpningsområde i förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är därför viktigt att förstå vad som räknas som arbetstagare även för denna lag, men inte heller här förekommer det någon definition. Det är av vikt att förstå vad som menas med arbetstagare enligt lagen för att avgöra om en person täcks av ett kollektivavtal. Även här utgår domstolen ifrån det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, om det inte i det enskilda fallet förekommer särskilda tolkningsdata som föranleder annat.61 LAS och MBL kan med andra ord ha olika syn på vem det är som faller in under arbetstagarbegreppet. Trots att de bygger på samma civilrättsliga arbetstagarbegrepp så kan termen utvidgas eller avgränsas genom kollektivavtalet enligt MBL.
Arbetstagarbegreppet förekommer även i andra lagar, till exempel i Lag (1994:260) om offentlig anställning (LOA) och Skadeståndslag (1972:207) (skadeståndslagen). Det går att konstatera att lagstiftningen ofta har det civilrättsliga arbetstagarbegreppet som utgångspunkt, men att det kan påverkas av det specifika syftet med lagen. Det innebär att trots att lagarna bygger på samma bakgrund så kan de innebära olika saker.
3.1.1 Civilrättsliga arbetstagarbegreppet
För att det ska vara fråga om anställning finns det ett antal villkor som måste uppfyllas. För det första ska det vara ett så kallat frivilligt åtagande som är grundat på ett avtal. Avtalet ska ha innebörden att en part ska utföra arbete åt den andra parten, den part som ska utföra arbete ska också prestera arbetet eller kunna förutsättas kunna prestera arbetet. Detta är grundrekvisiten för det civilrättsliga begreppet. Detta är grundstenar i det civilrättsliga begreppet men absolut inte uttömmande, vidare definition av det civilrättsliga begreppet behövs och det har lämnats åt rättstillämpningen att fastställa detta.62 Det är önskvärt att varje bedömning av det civilrättsliga begreppet ska få samma resultat, ibland är det dock svårt att bortse från syftet med vissa specifika rättsregler som det kan bli fråga om i vissa fall.63 Begreppet arbetstagare har på senare år blivit influerat av ett antal EU-direktiv därför bör en definition av begreppet ta sin början i EU-rätten. Rådets direktiv 2001/23/EG om tillnämning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av
61 Sigeman, & Sjödin, 2013, s. 30.
62 AD 1985 nr 57.
63 NJA 1982 s.784.
20 företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (Direktiv 2001/23/EG) definierar i 2 artikeln 1 st c. att arbetstagare är varje person som i medlemsstaten i fråga har det skydd som gäller för arbetstagare. En något precisare definition görs i Rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet (Direktiv 91/533/EEG) 1 artikeln p 1. att arbetstagare är den som har ett anställningsavtal eller anställningsförhållande som regleras av gällande lagstiftning.
För att förstå vad detta innebär måste det klargöras vem som får skydd från svensk lagstiftning och vem som har ett anställningsavtal. Detta är dock inte helt klart, i svensk rätt finns nämligen ingen klar definition av arbetstagare. Det som finns att utgå ifrån är det så kallade civilrättsliga begreppet.64 I NJA 1949 s 768 som gäller skogskörares rätt till semesterersättning ger Högsta Domstolen (HD) en klarare bild av detta begrepp.
”Frågan huruvida någon i lagens mening är arbetstagare hos annan eller icke är att bedöma efter vad dem emellan kan anses avtalat varvid man icke kan inskränka sig till något visst avtalsvillkor såsom ensamt avgörande utan har att beakta alla i samband med avtalet och anställningen förekommande omständigheter. Härvid kan de avtalsslutandes ekonomiska eller sociala ställning vara ägnad att belysa, huru avtalet bör uppfattas.”65
För att en person ska anses som arbetstagare krävs det till att börja med ett anställningsavtal. I Sverige är dock huvudregeln att det inte finns några formkrav på hur anställningsavtal ska se ut. Att det inte finns några formkrav framkommer omvänt av Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL) 1 § 3 st. där det stadgas att reglerna i AvtL ger vika för annan lag som föreskriver formkrav för att avtal ska kunna ingås.
Av paragrafen går det att utläsa att huvudregeln är att inga generella formkrav råder. Då det inte finns några formkrav gällande anställningsavtalets utformning i annan lag är det huvudregeln i AvtL som är gällande. Det innebär att det inte finns några formkrav för att ett anställningsavtal ska vara giltigt, utan avtal kan till exempel anses ha uppkommit på grund av parternas agerande. Detta framkommer bland annat i målet AD 1982 nr 105. Målet handlar om föräldrar som har arbetat på förskolor där deras barn har varit inskrivna. I denna dom visar
64Adlercreutz & Mulder, 2013, s. 59.
65 NJA 1949 s 768.
21 AD tydligt på att avtalet är en väsentlig grund för att avgöra om det är fråga om ett anställningsförhållande, i domskälen kan läsas ”Detta arbete har utförts på grundval av avtal med kommunen och i övrigt i sådana former som inte utesluter att föräldrarna är att betrakta som arbetstagare vid arbetets utförande.”66 AD avgör sedan att föräldrarna var att anse som arbetstagande i fallet. Det är inte bara det faktum att ett anställningsavtal existerar som påverkar bedömningen. Innehållet i avtalet är också av vikt oavsett hur detta avtal är rubricerat är innehållet det viktiga. Eftersom att den arbetsrättsliga lagstiftningen är tvingande till arbetstagarens fördel räcker det inte för arbetsgivare att sätta en annan rubrik på avtalet för att det inte ska vara fråga om anställning, istället görs en bedömning på vad som framkommer i avtalet. Det förevarande gäller både i fall där avtalet har rubricerats för att komma ifrån en anställningssituation eller där den felaktigt har betecknats som ett anställningsavtal, det är oavsett situationen en helhetsbedömning som ska göras.67
För att vara arbetstagare krävs också att personen i fråga har personlig arbetsskyldighet. I AD 1929 nr 29 behandlar AD arbetsskyldighet och där framgår det att arbetstagare har arbetsskyldighet för allt arbete som den utför för arbetsgivaren och som kan anses falla in under arbetstagarens allmänna yrkeskvalifikationer. Det utförda arbetet måste också ha ett naturligt samband med arbetsgivarens verksamhet. Vidare krävs det att arbetsgivaren har inflytande i när, var och hur arbetet ska presteras, dock finns det i denna punkt viss flexibilitet. Exempel på detta är bland annat när arbetstagaren jobbar på distans. När arbete utförs på distans har av naturliga orsaker arbetsgivaren inte samma grad av kontroll. Detta ersätts istället med ett ansvar för arbetstagaren att vara tillgänglig och kommunicera med arbetsgivaren, se AD 2011 nr 34. Detta inflytande är nära besläktat med arbetsskyldigheten, har en påstådd arbetare skyldighet att utföra arbete ska detta faktum tala för att det är fråga om ett anställningsförhållande, inte bara en uttalad arbetsskyldighet är relevant utan dessutom ska en upplevd arbetsskyldighet hos arbetstagaren vara av vikt vid bedömningen.68
Ersättning är också relevant för att avgöra huruvida det är en anställningssituation. Det faktum att ersättning utgår regelbundet och till viss del är garanterad tyder på att det är fråga om anställning. I målet AD 2005 nr 16 nämner AD just ersättningen som en viktig faktor i frågan huruvida en innehållsproducent ska anses som anställd hos SVT. I kontraktet mellan
66 AD 1982 nr 105, s, 870.
67 AD 1981 nr 18. AD 2005 nr 33.
68 AD 1976 nr 64. AD 1987 nr 21.
22 producenten och SVT framkommer att ersättning ska ske månadsvis och med samma belopp, detta talar enligt AD för att det är fråga om ett anställningsförhållande och inte ett uppdragsförhållande. Detta styrks också i flera tidigare domar från AD där ersättningen har i vissa fall varit avgörande och i andra fall haft inverkan på utgången.69 Arbetets omfattning är ytterligare en relevant faktor i frågan. Utgångspunkten är att arbetstagaren inte har möjlighet att utföra ytterligare arbete än det som den gör hos arbetsgivaren, dock finns det möjlighet för arbetstagare att utföra arbete hos flera arbetsgivare och därmed finns ett ganska brett utrymme för tolkning i denna punkt. Vidare är arbetets intensitet relevant för att avgöra huruvida det är fråga om anställning, dock kan även arbete som utförs som bisyssla innebära att person är att anse som arbetstagare. Inte bara arbetets intensitet är av vikt utan även är det fråga om ett förhållande som är av mera varaktig natur talar även detta för att det är fråga om en anställningssituation.70 Är arbetstagaren i ekonomiskt eller socialt hänseende att jämställa med arbetstagare är det en indikation på att det är fråga om ett anställningsförhållande, ett område där det ofta är tveksamt om det är fråga om ett anställningsförhållande är när en frisör hyr en frisörstol i en salong. Frisören hyr in sig för att få utföra arbete vilket talar för att det inte är fråga om ett anställningsförhållande men det faktum att frisören är i ekonomisk och social ställning som är att jämföra med en arbetstagare innebär att frisören allt som oftast ses som arbetstagare.71 Till slut är en person som ingår i annans företagsorganisation där organisationen har F-skattsedel att betraktas som arbetstagare. Om personen i fråga har en egen organisation tyder det dock på att det är ett uppdragsförhållande och inte ett anställningsförhållande. 72 Är bedömningen osäker ska det anses vara ett anställningsförhållande. När dessa indikationer saknas talar det naturligtvis för att det inte är fråga om ett anställningsförhållande.73
Det förekommer en hel del kritik mot att begreppet arbetstagare anses vara så pass oklart som det är, AD anser nämligen att det finns en enhetlig definition som har slagits fast i FD:s praxis, denna definition har sedermera kommit till uttryck i rättstillämpningen, i första hand i AD.74 AD:s tillämpning grundar sig till stor del på FD:s praxis, praxis här är relativt korta och
69 AD 1977 nr 98. AD 1979 nr 155.
70 AD 1979 nr 155. AD 1977 nr 8. AD 1975 nr 84.
71 AD 1978 nr 7. AD 1979 nr 12. AD 1982 nr 134.
72 Adlercreutz & Mulder, 2013, s. 66-67. Jmfr SOU 1975:1, s 722.
73 Prop 1975/76:105, Bilaga 1, s. 309.
74 Prop 1976/77:149, S 195.
23 därmed vaga. Men vad som kan sägas är att denna praxis generellt tyder på att en helhetsbedömning ska göras.75
3.1.2 Gränsen mellan arbetstagare och uppdragstagare
De grundläggande rekvisiten för civilrättsliga arbetstagarbegreppet är inte bara tillämpligt på anställningsavtal utan också på uppdragsavtal. Därmed uppstår vissa problem vid bedömandet av huruvida det är fråga om anställningsavtal eller uppdragsavtal. För att göra denna bedömning görs en helhetsbedömning av samtliga omständigheter76 och den grundar sig på praxis.77 Ett exempel på att en helhetsbedömning görs och att inte en enstaka omständighet kan avgöra hela bedömningen kan utläsas i rättsfall från HD. I fallet är det en part som mottager bokföringsarvode från annan part. Detta betraktas som en anställning trots att flera saker talar för att det inte ska vara fråga om anställning. Den som anses som anställd har nämligen utöver detta arbete också en heltidsanställning på annat ställe, bokföringsarbetet har skett i den anställdes hem och när den anställde själv ansåg att denne hade tid med det.
Dessutom har den anställde inte varit förhindrad på grund av kontrakt att åta sig liknande uppgifter för annans räkning. Allt detta tyder på att det är fråga om ett uppdragsförhållande men det utesluter ändå inte möjligheten för rätten att anse det vara fråga om ett anställningsförhållande.78
3.1.3 Sammanfattning arbetstagarbegreppet
Det krävs alltså det en helhetsbedömning för att avgöra huruvida någon är att anse som arbetstagare eller ej. Detta ställer sedermera stora krav på en utredning för att fastställa om någon är att anse som arbetstagare. För att avgöra om det är fråga om en anställning eller annan överenskommelse krävs att en domstol gör en samlad bedömning och väger olika förhållanden mot varandra, ett beslut tas med beaktning av alla olika omständigheter. En enskild omständighet, som det faktum att både arbetstagare och arbetsgivare har ansett att avtalet inte har varit ett anställningsavtal utan snarare ett uppdragsavtal, är inte tillräcklig för att avgöra att det faktiskt är ett anställningsavtal, se AD 2005 nr 16. Det finns med andra ord inte något som kan avgöra i sig huruvida viss person är att anse som arbetstagare. Vissa saker talar dock starkt för att någon ska räknas som arbetstagare, till exempel om avtalets rubricering är anställningsavtal. Om så är fallet så talar det starkt för att personen i fråga ska
75 Se t.ex. FD 1970:16, I-IV. FD 1962:1. FD 1976:12.
76 NJA 1949 s. 768.
77 AD 1985 nr 57.
78 NJA 1973 s. 501.
24 ses som arbetstagare.79 Vidare är det som så att AD anser att ett klarlagt arbetstagarbegrepp finns i deras rättstillämpning som grundar sig på FD:s domar, i de domar som nämns i föregående avsnitt står det dock klart att det är en helhetsbedömning som krävs för att avgöra frågan om någon är att anse som arbetstagare.80
3.2 Definition av arbetsgivare
Arbetsgivare är den som leder och fördelar arbete, antingen direkt eller genom delegering. 81 Det definieras inte i någon lag vem det är som klassas som arbetsgivare. Det är flera faktorer som vägs in för att definiera vad en arbetsgivare är. AD har i flera rättsfall resonerat kring begreppet och de har i framförallt två rättsfall gjort en mera grundläggande definition av begreppet arbetsgivare och ytterligare ett tas med då det visar på en viktig princip.82 Något som ofta misstas för att det är fråga om en arbetsgivare är att de har lämnat information om namn och adress till arbetstagaren. Detta måste göras enligt LAS 6 c § detta fungerar endast som del i bevisning och är i sig inte tillräckligt för att fastställa att det är fråga om en arbetsgivare.83
3.2.1 AD 2007 nr 16
Domen AD 2007 nr 16 handlar om en palestinsk man som sökte anställning på en kommun.
Under anställningsprocessen deltar mannen vid anställningsintervju. Under denna intervju var det tre olika grupper som intervjuade mannen. En av grupperna bestod av fackliga representanter som enligt diskrimineringsombudsmannen (DO) ställde frågor som var att anse som diskriminerande. Frågorna rörde mannens åsikter om att det jobbade många kvinnor på arbetsplatsen. Enligt DO är kommunen ansvarig för frågorna som ställts även under denna del av intervjun. För att kommunen ska vara ansvarig krävs det att frågorna är ställda av arbetsgivaren alternativt av någon som är att anse som arbetsgivare vid tillfället.
Vad gäller definitionen av arbetsgivare så framför AD en ganska bred tolkning av begreppet.
Först är det dock av stor vikt att poängtera att AD:s syfte med avgörandet verkar vara att nå en allmän definition av begreppet. Det framgår nämligen av domskälen att uttrycket arbetsgivare i huvudsak ska ha samma innebörd i målet som i annan arbetsrättslig lagstiftning.
79Adlercreutz & Mulder, 2013, s. 59.
80 FD 1970:16, I-IV. FD 1962:1. FD 1976:12.
81 Iseskog, 2007, s. 122.
82 Adlercercreutz & Mulder, 2013, s. 72.
83 Källström & Malmberg, 2013, s. 37. Adlercercreutz & Mulder, 2013, s. 71.
25 Själva definitionen av arbetsgivare avgör AD vara den som har en ledande ställning över andra, dessutom ska personens beslut, inflytande och bedömningar påverka arbetstagare. I fallet ansågs de fackliga representanterna inte att vara arbetsgivare, detta eftersom att de inte hade haft någon beslutanderätt eller arbetsgivarfunktion i övrigt. Därmed kan de inte ha anses agera för kommunen och kommunen ska därför inte stå ansvarig för frågorna som representanterna har ställt. Vilket innebär att talan om etnisk diskriminering avfärdas av AD.
3.2.2 AD 2007 nr 45
I AD 2007 nr 45 är det fråga om en arbetssökande med ursprung från Iran som sökt arbete som reporter hos ett produktionsbolag. Mannen blev inte kallad på intervju utan till svar fick han att produktionsbolaget sökte folk som behärskade det svenska språket och att hans ansökan innehöll för många stavfel. Svaret fick han via ett mail som var undertecknat av en anställd denne anställd var samma anställd som ansökan skulle skickas till. Företagets namn var angivet i relation till underskriften. Efter det att den arbetssökande gjort en anmälan till DO tog produktionsbolaget avstånd från vad som sagts i mailet, med hänvisning till att det var en före detta anställd som besvarat. Vidare var det också något den anställde gjorde på eget bevåg och det låg utanför dennes befogenhet.
Bolaget har vitsordat att innehållet i mailet är att anse som diskriminerande. För att klarlägga skuldfrågan måste därför avgöras om bolaget kan anses ansvariga för hur deras anställde agerade vid tillfället. AD anser det klargjort att den anställde inte hade fått i uppgift från företagsledarna att avfärda några arbetssökande utan endast att ta emot ansökningarna, skriva ut dem och sortera dem efter yrkeskategori. Därmed finner AD att den anställde har agerat på eget bevåg och gjort mer än vad som sades i instruktionerna från företagsledarna. Vid tiden för målet var Lag (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning tillämplig (1999 års DiskrL). Enligt 1999 års DiskrL 8 – 10 §§ får en arbetsgivare inte diskriminera vid ett antal olika tillfällen, däribland under anställningsprocessen enligt 10 § 1 st 1 p. Vad som anses med arbetsgivare finns ingen vidare förklaring till i lagen. I förarbetena84 ges arbetsgivarbegreppet en bred och något mera precis innebörd just i anställningsprocessen. Då utredningen fastslår att arbetsgivare inte kan gå runt bestämmelserna genom att anställa headhunters eller rekryteringsföretag. AD konstaterar återigen att arbetsgivarbegreppet ska ges samma innebörd här som i annan arbetsrättslig lagstiftning. AD lyfter sedan några principiellt viktiga bestämmelser, till att
84 Prop 1997/98:177, s. 32.
26 börja med nu upphävda Lag (2003:307) om förbud mot diskriminering (2003 års DiskrL) 16 § som stadgade bland annat att om en arbetstagare diskriminerar så är den som har den anställde i sin tjänst att anse som ansvarig för diskrimineringen. 2003 års DiskrL 17 § behandlar repressalier och även där är arbetsgivaren ansvarig för sina arbetstagare. I förarbetena framgår att ansvaret för att det i en verksamhet inte försiggår några diskriminerande handlingar bör ligga på den som ansvarar för verksamheten i stort.85 I nu upphävda Jämställdhetslagen (1991:433) 22 § 1 st stadgades ett förbud mot repressalier ”på grund av att arbetstagaren har avvisat sexuella närmanden, anmält arbetsgivare för diskriminering, påtalat diskriminering eller medverkat i utredning enligt denna lag.” i 2 st stadgades att arbetsgivare inte fick utsätta arbetstagare för repressalier på grund av att arbetstagare påtalat att arbetsgivare inte följde bestämmelserna om aktiva åtgärder. 3 st stadgade ”den som i arbetsgivare ställe har rätt att besluta om arbetstagares arbetsförhållanden skall vid tillämpning av första och andra stycket likställas med arbetsgivare”. Detta sammantaget benämner AD som ett principalansvar, vidare fastslår AD att arbetsgivarbegreppet har samma innebörd inom diskrimineringslagstiftningen som inom övrig arbetsrättslig lagstiftning. I målet frikänns bolaget från diskriminering på grunden att den anställde inte agerade på uppdrag av arbetsledningen, dessutom var inte situationen sådan att reglerna om ställningsfullmakt kan göras gällande.
3.2.3 AD 1984 nr 141
I målet är det fråga om en person som är överläkare som blir uppsagd på grund av arbetsbrist, fråga uppstår då om omplaceringsrätten ska gälla hela landstinget eller endast den förvaltningsenhet som lasarettet tillhör. För att avgöra frågan tar AD ställning till hur arbetsgivare ska definieras i frågan. Arbetsgivare benämns i regel som en fysisk eller juridisk person som har ingått ett avtal med någon om utförande av arbete under förhållanden som gör att ett anställningsförhållande föreligger. Med andra ord är arbetsgivaren den som är motpart till arbetstagaren alltså är det i stora drag definitionen av arbetstagaren som bestämmer vem som är att anse som arbetsgivare.86
3.2.4 Sammanfattning av arbetsgivarbegreppet
Sammanfattningsvis ska begreppet arbetsgivare tolkas tämligen brett, syftet med AML är trots allt att så långt som möjligt undvika ohälsa och skador på arbetsplatser. AD visar i sina domar
85 Prop 2002/03:65, s. 161 ff.
86 Glavå, 2011, s. 117.
