Avdelningen för Humaniora och Samhällsvetenskap
Campus Sundsvall
DESINFORMATION, KOMMUNIKATION OCH
KLASSRUMMET: lärares upplevelser av desinformation i skolan.
Granberg Ivan
Självständigt arbete - Samhällskunskap GR (C) , Samhällskunskap, 30hp.
Ämne: Samhällskunskap.
Högskolepoäng: 15 Termin/år: HT2020
Handledare: Calle Hansson Examinator: Calle Hansson Kurskod: SH027G
Ämneslärarprogrammet, historia/samhällskunskap till gymnasieskolan 300hp
Abstract
The aim of this study is to examine perceptions among civics teachers active in upper primary and secondary schools in Sweden regarding
disinformation. In particular, the study focuses on ways in which disinformation in the classroom interacts with media literacy as well as deliberative democratic ideals. The study design is based in qualitative research and has been conducted through a series of interviews with said teachers, analyzed mainly through the theory of deliberative democracy with focus also on media literacy. In terms of results, perceptions among teachers on the subject of disinformation generally lines up with established research in the fields of disinformation, deliberative
democracy and media literacy. In particular, teachers of both primary and secondary school in my sample calls for increased efforts when it comes to media literacy as the modern digital media landscape calls for extensive knowledge and skill in discerning credible sources from fake news.
Keywords: civics education, deliberative democracy, disinformation, fake news, media literacy, misinformation
Innehållsförteckning
1. Inledning 3
2. Bakgrund 4
2.1. Desinformation 4
2.2. Skolverket, desinformation, källkritik 5
2.3. Desinformation och deliberativ demokrati 6
2.4. Desinformation i klassrummet 7
3. Syfte och frågeställningar 10
4. Metod 11
4.1. Semistrukturerade forskningsintervjuer: individuella intervjuer och
fokusgrupp 11
4.2. Bearbetning av material 12
4.3. Forskningsetiska principer 12
4.4. Metoddiskussion 13
5. Teori 14
5.1. Deliberativ demokrati 14
5.2. Teoretisk diskussion 14
6. Resultat 15
6.1. Begreppet desinformation 16
6.2. Utbredningen av desinformation 18
6.3. Konsekvenser för utbildning och demokrati 23
6.4. Elevernas källkritiska förmågor 27
6.5. Skolans förutsättningar 31
7. Diskussion och slutsats 33
7.1. Lärares upplevelser av desinformation 33
7.2. Slutsatser 34
7.3. Vidare forskning 34
8. Referenslista 35
9. Bilaga 1: intervjufrågor 37
1. Inledning
När det kommer till desinformation råder ingen tvekan om att det är ett problem som liberala demokratier tvingats ta på allt större allvar över de senaste åren. Att tala om fake news, Brexit, Amerikanska valet 2016 och så vidare är närmast en cliché nu, och saker och ting ser inte ut att bli bättre. Medan jag satt och skrev på denna uppsats fick Donald Trumps desinformation kring valfusk och liknande till resultat att tusentals anhängare stormade Senaten och Representanthuset under räkningen av elektorsröster för att förhindra Bidens certifiering som nästa Amerikanska president, vilket har resulterat i åtminstone fem döda och extrem polarisering i vad som en gång var en ledande liberal demokrati - en dödlig påminnelse om att desinformation som förmedlas online kan få våldsamma konsekvenser i den fysiska världen, för de demokratiska normerna och för demokratin i sin helhet. Desinformation, med andra ord, är ett riktigt hot mot våra liberala
demokratier. Detta trots att vi nu insatt övergripande planer över EU för att bemöta desinformation, planer som inkluderar samarbeten med privata plattformar, spridning av socialt medvetande kring frågan men viktigast för min uppsats större satsningar på mediekunskaper och källkritik.
Vi har dock vissa fakta på fötterna redan idag när det kommer till hur vi som lärare kan bemöta problematiken. Bland annat, som kommer presenteras i avsnittet om tidigare forskning, vet vi att utbildning kan vara en bra respons till desinformation framförallt bland unga. Framförallt källkritisk utbildning tycks hjälpa unga att genomskåda desinformation, ett ansvar som också läggs på historie- och samhällskunskapslärare speciellt av Skolverket (Skolverket, 2017). Dock saknas i det forskningsläge jag hittade mer kvalitativ forskning riktad mot lärare och deras upplevelser kring just det här ämnet. Kvalitativ forskning är viktig för att få en djupare insikt, och lärares roll när det kommer till att förmedla källkritiska förmågor, att fostra demokratiska värderingar hos ungdomar samt leda deliberativa samtal i klassrummet är av yttersta vikt ifall vi på allvar vill bemöta
desinformation och förstärka vår demokrati. Därför vill jag undersöka just dessa aspekter av desinformation då dessa perspektiv tycks saknas: hur upplever lärare desinformation i klassrummet?
Materialet jag kommer använda mig av för att undersöka detta är intervjuer gjorda med ett antal samhällskunskapslärare i högstadiet och gymnasiet, samt en blandning av tidigare forskning och med deliberativ demokrati som teoretiskt ramverk. Intervjuerna i sin tur tematiseras också i fem huvuddelar: lärarnas uppfattning om vad desinformation är, utbredningen i skolan av
desinformation, elevernas förmågor till att bemöta desinformation, konsekvenserna desinformation kan få för utbildning och demokrati samt skolans förberedelse inför desinformation.
2. Bakgrund
I bakgrunden kommer jag presentera övergripande forskning på desinformation på ett allmänt plan. Centrala begrepp, teorier och forskningskonsensus kring ämnet kommer att gås igenom för att sedan gå vidare till desinformation, utbildning och demokrati mer specifikt via en avsmalning av forskningsläget där vi kopplar det hela till deliberativ demokrati samt utbildningen. I bakgrunden kommer också Skolverkets perspektiv att lyftas fram, med en diskussion kring dess fokus på källkritik.
2.1. Desinformation
Desinformation som begrepp är allmänt accepterat inom forskningen som felaktig information medvetet spridd, oftast med specifika målgrupper. Detta är till exempel definitionen som Europeiska Rådet arbetar med: vilseledande eller falsk information som är skapad, spridd och delad för ekonomisk vinst eller för att medvetet vilseleda allmänheten, och som ofta orsakar skada, som presenterat i sin Aktionsplan mot Desinformation (European Commission, 2018). Med andra ord handlar desinformation specifikt om vad som medvetet sprids - även om det i vardagsspråk ofta används även för att beskriva misinformation: det vill säga felaktig information som sprids av andra anledningar än medvetna försök till att påverka specifika målgrupper. Här finns naturligtvis viss problematik redan då det kan bli mycket svårt att avgöra huruvida falsk information spridits medvetet eller omedvetet: hur vet man om personen i fråga faktiskt vet att informationen är falsk eller är övertygad om att det hen säger är sant? Sådan problematik diskuteras i undersökningar som jag kommer använda mig av, bland annat av Gustafsson (2017).
En sanning som vi alla varit medvetna om på någon nivå sedan en tidig ålder är att ett falskt rykte kan ta sig världen runt innan sanningen satt på morgonkaffet eller ens tagit sig ur sängen.
Detta visar sig också i forskningen kring desinformation att vara en sanning, tyvärr. I “The spread of true and false news online”, publicerad i tidskriften Science, visar Vosoughi, Roy & Aral (2018) att speciellt i politiska frågor sprids falska meddelanden betydligt snabbare än sanna sådana. Delvis, förklarar forskarna, är detta för att falska politiska texter ofta är betydligt mer negativa i sin karaktär, och inspirerar ilska, avsky och andra starka känslor som får folk att vara mer troliga att dela med sig av informationen. På så vis får vi en idé om hur desinformation kan orsaka så mycket skada: den väcker starka känslor hos folk och därigenom sprider den sig betydligt snabbare än sanningen och dessutom med mer varande påverkan.
Vidare, en annan artikel publicerad i Science, “The science of fake news”, av M.J. Lazer et al (2018), som går igenom vad Fake News är och hur det överlappar med både desinformation och misinformation, ett historiskt kontext som bland annat innefattar propaganda från Första
Världskriget, samt ett antal lovande botemedel. Bland dessa nämns olika fact checkers för att stärka individers förmåga att bemöta desinformation, även om resultaten av fact checkers är mixade, samt utbildning speciellt i kritiskt tänkande men framförallt reformer till plattformar av olika slag. för att minska spridningen av desinformation, misinformation och Fake News. Här börjar vi med andra ord få lite av en idé om hur forskare menar att vi kan bemöta desinformation.
För att ge en ordentlig bakgrund på flera dimensioner av nuvarande forskningsläge på desinformation med fokus på Europa vill jag vidare nämna “A multi-dimensional approach to disinformation”, en rapport ledd av Gabriel & de Cock Buning (2018), som publicerats av EUs High Level Group. Deras rapport menar på att en respons på flera nivåer krävs. Bland annat diskuteras förbättringar på transparens i nyheter online, men vidare också ett utökat fokus på källkritik och mediekunskaper samt vidare forskning på konsekvenserna för EU av desinformation. Denna rapport ger en mycket bra överblick över läget gällande desinformation i Europa: man lyfter fram bland annat just hur komplext av ett problem det hela är. Bland annat diskuteras aktörsfrågan:
nämligen vilka aktörer som kan motverka samt sprida desinformation, och här finns massiva nivåer
som bland annat har kapacitet till att hålla beslutsfattare ansvariga, också har kapacitet till att själva sprida desinformation. Det ekosystem som desinformation existerar i utvecklas och förändras dessutom konstant och därför krävs också flexibla lösningar som i sin tur också kräver konstant utveckling. Bland de botemedel rapporten kallar för finner vi också oss lärare: källkritik lyfts fram som central för oss att fokusera på för att hjälpa till att bemöta desinformation i EU. Som vi vet uppfyller Skolverkets kunskapskriterier detta till viss grad med de kunskapsmål som existerar inom källkritik. (Skoverket, 2017).
För att vidare utveckla forskningsläget kring hotbilden vill jag också lyfta fram “The disinformation order: Disruptive communication and the decline of democratic institutions” av Bennet & Livington, publicerad i European Journal of Communication (2018). Här ser vi kanske den mest oroande aspekten av desinformation, hur det kan undergräva demokratiska institutioner och sänka allmänhetens tilltro till dessa. När kommunikation bryts ned är det speciellt oroväckande.
Artikeln lyfter särskilt fram den radikala högerkanten som nutidens spridare av desinformation.
För att ge ett exempel på det i forskningen, och eftersom valet 2016 i Amerika när Donald Trump besegrade Hillary Clinton ofta lyfts fram som ett exempel på en politisk händelse där desinformation starkt påverkat valet vill jag också lyfta fram “Social Media and Fake News in the 2016 Election”, publicerad av American Economic Association och skriven av Allcot & Gentzkow (2017). Resultatet visar på att konsumtion av onlinemedieinformation påverkade, men var inte den starkaste påverkansfaktorn. Vidare visar artikeln att confirmation bias, allas vår tendens att tro på det vi redan håller med om, var starkt inblandad. Betydligt mer falsk information till Trumps fördel delades online: 30 miljoner delningar mot 8 miljoner för Clinton. Detta är relevant i förhållande till senare forskning kring skolan som också den pekar på confirmation bias som unikt problematisk.
Avslutningsvis vill jag också lyfta fram “Det demokratiska samtalet i en digital tid” av Heath (2020), en utredning från Regeringen. Utredningen ämnar att finna vägar för att öka svenska folkets motståndskraft mot desinformation, online-hat och liknande problematik och lyfter fram just skolorna i sitt avsnitt om insatser för stärkt motståndskraft. Föga förvånande lyfts medie- och informationskunskaper upp. Värdegrundsarbetet, källkritiken och det kritiska tänkandet är centrala för skolan att arbeta med när det kommer till att stärka unga människors motståndskraft mot desinformation och relaterad problematik, och här faller ansvaret på just lärarna. Utredningar som denna leder mig till att vilja veta hur problematiken kring dessa tre frågor ser ut utifrån ett
lärarperspektiv, precis frågorna om desinformation, källkritik och det demokratiska samtalet.
Med det har vi nu en bakgrund av vad som på senaste år har sagts om desinformation inom modern forskning. Vi har etablerat hotbilden över lag samt i Europa, och lyft fram ett antal förslag på metoder för att bemöta desinformation med viss fokus på skolan. Vi har bland annat etablerat vikten av källkritik och hur lärares ansvar hamnar precis i att lära ut källkritik och mediekunskaper för att bättre förbereda ungdomar på och förstärka deras försvar mot desinformation, men att det också ligger i värdegrundsarbetet. Med den bakgrunden vill jag nu gå in på Skolverkets perspektiv för att verkligen etablera vad som gäller oss framtida lärare.
2.2. Skolverket, desinformation, källkritik
När det kommer till vad Skolverket säger om källkritik vill jag lyfta fram tre punkter. Först, det övergripande fokuset på källkritik. Sedan mer specifikt vad som gäller på gymnasieskola samt högstadiet, då dessa alla är relevanta för min forskning.
I Läroplanen för gymnasiet yttrar sig Skolverket på följande vis gällande mediekunskaper och digitala medier i stycket om Gymnasieskolans uppdrag.
Eleverna ska också kunna orientera sig och agera i en komplex verklighet med stort informationsflöde, ökad digitalisering och snabb förändringstakt.
viktig. Eleverna ska träna sig att tänka kritiskt, att granska information och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. (Skolverket, 2017)
Vidare skriver man också om Gymnasieskolans målsättning.
Det är skolans ansvar att varje elev [...] kan använda såväl digitala som andra verktyg och medier för kunskapssökande, informationsbearbetning,
problemlösning, skapande, kommunikation och lärande… (Skolverket, 2017)
I läroplanen för grundskolan yttrar sig Skolverket på följande vis gällande mediekunskaper och digitala medier i Skolans uppdrag.
Eleverna ska kunna orientera sig och agera i en komplex verklighet med stort informationsflöde, ökad digitalisering och snabb förändringstakt.
Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska information, fakta och förhållanden och att inse
konsekvenserna av olika alternativ. (Skolverket, 2017)
Vidare, i grundskolans målsättning:
Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola [...] kan använda såväl digitala som andra verktyg och medier för kunskapssökande, informationsbearbetning, problemlösning, skapande, kommunikation och lärande. (Skolverket, 2017)
I princip identiska uppdrag och målsättningar med andra ord. Tydligt är det att Skolverket inser vikten av källkritiska förmågor redan från en tidig ålder i vår digitala tidsålder.
Skolverket har inte bara etablerat källkritiska kriterier i sina läroplaner för både gymnasiet samt grundskolan utan också mer specifikt diskuterat det utökade medielandskapet online som många ungdomar nu har tillgång till och som lärare måste förhålla sig till. Pålsson (2020) skriver i sitt reportage om medieutveckligen som skolorna skall förhålla sig till och lyfter även han fram både de positiva sidorna, så som den enorma mängd information som nu finns att ta del av, men också de negativa sidorna som kräver kritiskt tänkande samt källkritik som respons. Bland de nya risker som Pålsson lyfter fram nämns är just rykten, falska nyheter och att kunna sära på dessa och vad som är verkligt: med andra ord, desinformation. Det är här uppenbart att källkritik är svaret på detta. För att kunna navigera det nya medielandskapet krävs källkritiskt begåvade medborgare, och det är i klassrummet det arbetet utförs. Intressant nog tycks det också som att detta ger avkastning: unga människor presterar generellt bättre än äldre på att skilja sanning från falskhet på sociala medier enligt forskning som Pålsson citerar.
En hel del tidigare forskning finns att ta del av när det kommer till desinformation, deliberativa samtal, kommunikation och skolan, trots att det är ett relativt ungt ämne. Jag kommer först gå igenom tidigare forskning på en högre abstraktionsnivå, gällande desinformation och deliberativ demokrati, för att sedan smalna av och närma mig mitt eget ämne med ett större klassrummsfokus.
2.3. Desinformation och deliberativ demokrati
I “Disinformation as a Threat to Deliberative Democracy” bygger McKay och Tenove (2020) vidare på den deliberativa demokratins teorier och försöker lokalisera systematiska svagheter i demokratin där den är extra utsatt för desinformation. Författarna vill här gå djupare in i
hotet desinformation utsätter val för, med basis i Amerikanska valet 2016 samt Brexit. Här lyfter man verkligen fram just de kommunikativa aspekterna av demokratin och hur de hotas av desinformation.
Vidare kan i diskutera “Deliberative Democracy in the EU Countering Populism with Participation and Debate”, en massiv policyundersökning utförd av CEPS och redigerad av Blockmans & Russack (2020), där man lyfter fram den ökade hotet från desinformation som en ledande faktor i reduktionen över EU i pressfrihet bland annat. Här beskriver man som bekant det förändrade medielandskapet och beskriver arbetet med att hantera detta som ett av EUs viktigaste mål. Källkritik, menar författarna, är viktigare än någonsin. Vidare krävs en återgång till
demokratiska samtal i den deliberativa demokratins anda, vilket enligt författarna kan ske genom nya demokratiska satsningar på medborgarsamtal med annat. Citizen’s dialogues speciellt har lovande studier bakom sig: allt är inte över för den deliberativa demokratin trots desinformationens hot. Man diskuterar också en framväxande e-demokrati med blockchain-teknologi och liknande, men återigen citerar man desinformation och fake news som ledande hot mot dessa.
I “Att hantera desinformation på sociala medier” argumenterar Gustafsson (2017) för hur man bör behandla desinformation online ur ett deliberativt demokratiskt perspektiv. Bör till exempel sociala medier radera kommentarer som sprider desinformation, ifall man utgår från ett deliberativt demokratiskt perspektiv? Hennes argument är att man bör filtrera ut desinformation ur samtal utifrån ett deliberativt demokratiskt perspektiv så länge man talar om medvetet falsk information, men att det kan bli närmast omöjligt att avgöra huruvida felaktig information i diskussioner på sociala medier är desinformation, d.v.s. medvetet falsk information, eller misinformation, d.v.s. omedvetet falsk information, då i det andra fallet skulle det deliberativa perspektivet snarare förespråka att man inte tar bort kommentaren. Med andra ord är relationen mellan det deliberativa idealet och desinformation tvetydigt och något motsägande. Till följd av detta förespråkar Gustafsson vidareutveckling av det deliberativa demokratiska teorierna.
Vidare, i “Deliberative democracy in the age of serial crisis” diskuterar och beskriver Curato, Sass, Ercan och Niemeyer (2020) den deliberativa demokratins situation i dagens samhälle i relation till ett antal kriser vi möter, bland dem desinformation och dess ökade spridning. Normaliserandet av desinformation, polarisering samt sökandet efter enkla lösningar på komplexa problem. Dessa faktorer beskrivs som misslyckanden av just kommunikation, vilket deliberativ demokrati vilar på.
Således är desinformation ett hot mot deliberativ demokrati. Att lyssna samt att legitimera sina positioner med bevis lyfts fram som potentiella lösningar: förbättringar i diskursen och
samtalsklimatet helt enkelt.
2.4. Desinformation i klassrummet
I “Educating for Democracy in a Partisan Age: Confronting the Challenges of Motivated Reasoning and Misinformation” ger Kahne & Bowyer (2017) först ett forskningsöversikt på
desinformation, demokrati, medborgarskap och skolan vilket fungerar utmärkt för att ge oss ett steg mot att smalna av forskningen mot det specifika område vi vill åt, nämligen desinformation ur ett klassrumsperspektiv. Studien ämnar undersöka unga människors förmågor till att avgöra huruvida ett antal genererade uttalanden på politiskt kontroversiella frågor var sanna eller falska. Resultatet visar på att confirmation bias, med andra ord den tendens vi människor har att köpa information som stärker åsikter vi redan håller med om, förblir extremt starkt även hos människor med goda politiska kunskaper. Utbildning inom politik hjälpte med andra ord inte med källkritisk granskning av kontroversiella ämnen, snarare tvärt om. Detta bör inte läsas som att utbildning i statskunskap eller liknande ämnen borde avvecklas, utan istället som att dessa ämnen inte är svaret på att bemöta desinformation genom utbildning.
Detta perspektiv kan ytterligare stärkas genom “Motivated Skepticism in the Evaluation of Political Beliefs” skriven av Taber & Lodge (2006) där författarna visar att motivated reasoning är som vanligast bland de som presterar väl på test designade för att mäta deltagarnas politiska kunskaper.
Med andra ord har vi här ett verkligt problem: där mer politiskt informerade medborgare om någonting tycks vara sämre utrustade för att motstå desinformation.
Istället ser det ut som att källkritik är mer lovande utifrån nästa studie som här presenteras. I
”Swedish teenager’s difficulties and ability to determine digital news credibility” visar Nygren och Guath (2019) på gymnasieelevers förmågor när det kommer till källkritisk analys av medier online, kopplat till personliga egenskaper och uppfattningar för att analysera hur skolan bättre kan skapa källkritiska medborgare. Undersökningen visar på hur eleverna uppskattar sina egna förmågor jämfört med hur man faktiskt presterar, där man finner en negativ korrelation. Helt enkelt, generellt sett desto självsäkrare eleverna var på sina förmågor att skilja fakta från falsk information, desto sämre presterar man. Däremot visar större inslag av källkritisk utbildning på lovande resultat, då elever med mer källkritisk undervisning presterade över lag bättre. Den viktigaste poängen att ta med sig från denna studie är vikten av inslag av källkritik i undervisningen. Det ser ut som att mer källkritik generellt sett leder till större förmågor för eleverna att bemöta desinformation.
Bakgrunden till artikeln visar också på tidigare forskning kring området källkritik, medias inflytande och didaktik. För att sammanfatta visar tidigare forskning på följande: medier online kan fungera antingen som en kraft som separerar olika människor, eller en kraft som för oss samman.
Separationen sker via mekanismer som polarisering bland annat vilket representerar online-mediers värsta sida, medan online-mediers bästa sida representeras av det demokratiska samtalet. Vi vill uppenbarligen åt det senare: vilket kräver att vi motverkar desinformation, vilket i sin tur kräver källkritiskt tänkande. Det följer vidare att detta bör läras ut av skolan, då skolan är den bästa institutionen för att åstadkomma detta.
För att vidare lyfta fram den deltagardemokratiska aspekten vill jag också nämna “Can media literacy education increase digital engagement in politics?”, åter av Kahne & Bowyer (2016).
Artikeln undersöker huruvida samhällskunskaplig utbildning i mediekunskaper ökar ungdomars politiska deltagande online. Det handlar med andra ord om relationen mellan mediekunskaper, så som till exempel källkritik, och deltagardemokratiska ideal, det vill säga huruvida ungdomars demokratiska deltagande påverkas av mediekunskaper. Resultatet pekade starkt mot att undervisningstillfällen i mediekunskap ökade det demokratiska deltagandet, även när man
kontrollerade för andra faktorer och slumpen. Här ser vi helt enkelt en lovande metod för att bemöta desinformation, då mediekunskaper och källkritik visats vara effektiva medel för att förbättra elevers förmågor att genomskåda desinformation, se Nygren & Guath (2019), samtidigt som man också kan öka ungdomars demokratiska deltagande och därigenom fostra demokratiska
medborgare, bättre utrustade att hantera desinformation och fake news. Detta ligger också i linje med rekommendationer från bland annat EU gällande desinformation. (European Comission, 2018).
Vidare är “Redesigning Civic Education for the Digital Age: Participatory Politics and the Pursuit of Democratic Engagement” av Kahne, Hodgin & Eidman-Aadahl (2016) intressant att läsa.
Artikeln diskuterar hur samhällskunskap skulle kunna genomföra förändringar i sin utbildning för att främja deltagandedemokratiska ideal samt hur vanliga dessa modernare metoder är i dagens klassrum. Författarna undersöker huruvida sådana förändringar skulle kunna påverka det demokratiska deltagandet online bland ungdomar till det positiva. Här presenterar man ett
balanserat perspektiv på sociala medier, Internet och dess överväldigande tillgångar till information, där misinformation lyfts fram som ett potentiellt hot. Källkritik och deltagardemokratiska ideal lyfts fram som viktiga implikationer för oss lärare att fokusera på för att bemöta detta hot. Viktigt att nämna här är just de enorma möjligheter till demokratiskt deltagande som Internet för med sig.
Exempel som ges är bland annat hur unga organiserat sig online för bland annat Black Lives Matter i Amerika.
Utifrån detta urval kan vi ta fasta på en del fakta om vad som gäller på forskningsområdet. I mitt urval är forskare överens om ett antal premisser, nämligen de följande.
● Online-media är ett dubbeleggat svärd. Å ena sidan ger media online fler människor större utbud av nyheter och information än någonsin tidigare i historien: en klar seger för demokratin. Å andra sidan blir det allt svårare att skilja desinformation från fakta. Den balansgång vi måste gå till svars på detta är mellan yttrandefriheten, pressfriheten och det deliberativa samtalet som skall bevaras samtidigt som vi måste bekämpa desinformationen som står som ett hot mot dessa.
● Desinformation online är ett hot mot demokratin. Ett vanligt exempel som
återkommer i flera artiklar är polariseringen, som leder till en lägre förmåga till att fatta rationella beslut hos medborgarna då fakta börjar accepteras eller avvisas utifrån ideologi: se t.ex. Kahne & Bowyer ( 2017). Liknande bakgrunder och
diskussioner kring ämnet återkommer genom forskningen. Desinformation leder till att demokratin och dess krav på god information och konstruktiva deliberativa samtal helt enkelt faller samman.
● Att motverka detta kan göras bland annat genom utbildning med fokus på mediekunskaper och källkritik. Huruvida detta accepteras mer implicit, som i undersökningar kring hur utbildningen lyckas med sina mål som i Nygren och Guath (2018) eller explicit som i undersökningar på hur detta kan förbättras som av Kahne, Hodgin & Eidman-Aadahl (2016) tycks forskare vara relativt överens om att så är fallet. Dessutom är detta en av statens första och tydligaste respons till
desinformationens ökade spridning, det skall helt enkelt bemötas genom utbildning och på så vis vilar ett stort ansvar hos lärarna och skolorna. Detta framförallt i utvecklandet av unga medborgares källkritiska förmågor samt demokratiska värderingar.
● Utbildningen kring källkritiskt tänkande kräver förbättringar. Nygren och Guath (2019) visade till exempel att ungdomar tenderar att överskatta sina förmågor till källkritiskt tänkande till den grad att lägre självförtroende korrelerade med bättre prestation. Kahne och Bowyer (2017) visar att om något så har ett större politiskt engagemang visat sig vara en faktor som kanske förvärrar problematiken vilket gör utbildningen i samhällskunskap ännu känsligare och därför viktig att hantera på rätt sätt.
● Deliberativa demokratiska ideal är viktiga för att bemöta desinformation på ett sätt som inte skadar vår demokrati. Deliberativa demokratiska ideal är också en lämplig teori att använda sig av för analys av desinformation och dess effekt på liberala demokratier och dess demokratiska normer och värderingar.
● Vidare forskning krävs, speciellt på hur vi kan förbättra utbildningen i källkritiska frågor. Troligtvis handlar det i alla fall till viss grad om att tillägna källkritiken mer tid i klassrummet.
3. Syfte och frågeställningar
Mot den bakgrunden blir syftet med denna uppsats är att undersöka
samhällskunskapslärares upplevelser kring desinformation ur ett undervisningsperspektiv för att analysera dessa ur ett demokratiskt perspektiv med fokus på deliberativa teorier, samt utifrån källkritiska aspekter. Detta eftersom mer kvalitativa undersökningar på lärares upplevelser till stor del saknas i forskningslitteraturen, speciellt med fokus på Sveriges lärare. Därför uppfyller
uppsatsen både kriterierna med att vara forskningsbar samt intressant och relevant att undersöka.
Frågeställningar är som följer.
1) Vad tänker lärare på när de hör begreppet desinformation?
2) Hur upplever lärare utbredningen av desinformation bland elever?
3) Hur upplever lärare konsekvenserna av desinformation för utbildning och demokrati?
4) Hur upplever lärare elevernas källkritiska förmågor i relation till desinformation?
5) Hur upplever lärare skolans förutsättningar att bemöta desinformation?
Frågeställningen är tematiserad utifrån uppsatsens syfte. Dessa aspekter av lärarnas
upplevelser kring desinformation hjälper fylla ut materialet med olika aspekter som kan kopplas till tidigare forskning samt teoretisk analys.
4. Metod
4.1. Semistrukturerade forskningsintervjuer: individuella intervjuer och fokusgrupp
Det mest grundläggande val jag fattade inför denna undersökning var att göra en kvalitativ undersökning snarare än en kvantitativ. Till en början såg kvantitativa metoder lovande ut, men tidsbegränsningar och avsaknad av tillgång till data gjorde dessa opassande. Därför valde jag att utforma min undersökning kvalitativ, och bland de metoder som där stod mig till förfogande var det den kvalitativa forskningsintervjun som var mest passande. Forskningsintervjun är en metod för att förstå ett fenomen utifrån de intervjuades upplevelser (Kvale & Brinkmann, 2009). Eftersom det är precis det jag är ute efter, att undersöka lärares upplevelser på desinformation, blir den
kvalitativa forskningsintervjun det naturliga första valet. Den enda nackdelen här blir naturligtvis frågan om överförbarheten - vilket är en nackdel med den stora delen kvalitativ forskning. Jag kommer med andra ord inte kunna göra övergripande, generaliserande uttalanden utifrån mina resultat, utan vad som presenteras blir mycket specifikt: upplevelserna utifrån de lärare jag intervjuat. (Bryman, 2018).
Vidare handlade det om att göra ett urval. Naturligtvis ville jag få så stort urval som möjligt på den tid jag hade. Eftersom jag är intresserad av samhällskunskapslärares upplevelser specifikt, då samhällskunskapen representerar en viktig del av både källkritik och värdegrundsarbetet utifrån det deliberativa demokratiska idealet blev denna grupp lärare lämplig. (Ahrne & Svensson, 2019).
Resultatet blev sammanlagt 7 samhällskunskapslärare, varav 3 intervjuades enskilt med en fokusgrupp på 4. Mer om det senare. Omfånget varierade mellan ca 25 minuter i den kortaste intervjun och strax under 50 i den längsta, de andra två mitt emellan på ca 35 respektive 45 minuter.
Enligt Ahrne & Svensson (2019) är ett urval på sex till åtta nog för att materialet ska bli mer oberoende. Givet tidsbegränsningarna var detta bättre än vad jag hoppats på.
Hur som helst var urvalsmetoden ett klassiskt bekvämlighetsurval. Detta hade kanske varit ett problem om jag utfört en kvantitativ studie, då bekvämlighetsurval kan bryta ned
representativiteten hos en studie, men eftersom jag valde att arbeta kvalitativt borde detta inte påverka. (Bryman, 2018). Bekvämlighetsurvalet gjordes genom att jag kontaktade alla
samhällskunskapslärare på gymnasie- och högstadienivå som jag kunde få tag på, och genomförde intervjuer med de som svarade ja på inbjudan. Resultatet borde fortfarande kunna fungera för vidare forskning på ämnet, och ger oss fortfarande intressant material att analysera som fortfarande fungerar för att svara på min frågeställning i alla fall i dessa specifika fall. Överlag vill jag på så sätt försvara min urvalsmetod på grund av att frågor om representativitet är irrelevant för kvalitativa metoder i alla fall. Kvalitativa metoder har andra styrkor än representativitet, framförallt den djupare förståelsen för specifika händelser, som inte påverkas negativt av detta urval.
Bekvämlighet var också en av anledningarna till varför jag valde att genomföra en av intervjuerna som en fokusgrupp också: jag fick möjligheten att genomföra en sådan och på så vis ta del av ett flertal lärares upplevelser som annars inte hade hunnit med. Detta gav också ett antal unika fördelar. Till exempel tillåter fokusgruppsintervjuer en rik samling synpunkter, samt att få fram en mångfald av uppfattningar i ett givet ämne. (Kvale & Brinkmann, 2009).
För att gå in på tematisering och intervjudesign presenterar jag här också mina tematisering av intervjun som gjordes. Ibland modifierades frågorna jag ställde något ifall lärarna till exempel redan svarat på en följdfråga eller liknande, men dessa fungerade som min intervjuguide och alla lärare har svarat på åtminstone alla frågor som presenteras i Bilaga 1. Tematiseringen utgick ifrån fem teman. Dessa teman grundas i mitt syfte och mina frågeställningar ganska tydligt, och är de följande:
- Begreppet desinformation. Vad jag var intresserad av här är att förstå vad lärare själva skriver in i begreppet. Att arbeta med gemensamma definitioner är centralt för att man ska förstå varandra.
- Utbredningen av desinformation. Vad jag var intresserad av här är att förstå hur lärare upplever utbredningen av desinformation, främst bland elever men också i samhället i stort.
- Konsekvenserna av desinformation. Vad jag var intresserad av här var att förstå lärares upplevelser av konsekvenserna av desinformation, främst för utbildningen samt de deliberativa samtalen i klassrummet, men också för demokratin i stort.
- Elevernas källkritiska förmågor. Här var jag intresserad av att förstå lärares upplevelser av sina elevers källkritiska förmågor. Hur välutrustade är de att bemöta desinformation?
- Skolans förutsättningar att bemöta desinformation. Här var jag intresserad av att förstå lärares upplevelser av skolsystemets förutsättningar, inklusive lärarutbildningen.
4.2. Bearbetning av material
Bearbetningen av materialet skedde främst via transkribering av intervjuer följt av kodning utefter given tematisering, som ni kan ta del av ovan. Nyckelbegrepp, formuleringar och teman kopplades helt enkelt till den givna tematiseringen. För att exemplifiera detta kopplas uttryck om Fake News till det första temat, gällande vad lärare skriver in i begreppet desinformation.
Transkriberingarna skrevs utifrån de exakta formuleringarna som lärarna i fråga gav.
4.3. Forskningsetiska principer
För att bedriva god forskning krävs att man följer den etik som gäller. För
samhällsvetenskapliga ämnen finns regler utskrivna av Vetenskapsrådet (2002). Det är dessa jag har använt mig av för att säkerställa att undersökningen är forskningsetiskt okej.
- Informationskravet: Kravet innebär att de medverkande skall informeras om vilken roll de kommer ha under undersökningen, samt att de görs medvetna om att de får hoppa av ifall de så skulle vilja. Detta uppnås genom att alla deltagande lärare informerats om vad det är jag skriver, varför jag intervjuar dem, hur materialet kommer användas och dessutom för att vara övertydlig avslutade jag varje intervju med att påminna om att deltagande är frivilligt och att om de vill hoppa av är det bara att kontakta mig så respekterar jag deras önskningar.
- Samtyckeskravet: Kravet innebär att medverkande skall ge sitt samtycke till att medverka.
Detta gjordes i samband med att jag kontaktade lärarna där jag var noggrann med att uttrycka att det hela endast skulle ske ifall lärarna i fråga var med på det. Vidare
informerades de alla som sagt om att de när som helst kunde avbryta sitt deltagande, eller modifiera sina inlägg om de så ville.
- Konfidentialitetskravet: Kravet innebär att medverkande skall ges största möjliga konfidentialitet när det kommer till personuppgifter. För att säkerställa detta kriterium kommer alla medverkande att hållas anonyma, och i de fall där specifika kombinationer av åldrar, ämnen och skoltyper potentiellt skulle kunna identifiera läraren i fråga kommer irrelevanta ämnen lämnas ute. Vidare redigeras alla namn på individer, platser, kommuner etc som skulle kunna identifiera personerna i fråga i mitt textmaterial för att säkerställa att deras personuppgifter förblir konfidentiella.
- Nyttjandekravet: Kravet innebär att de medverkandes uppgifter endast kommer användas till den forskning det är ämnat till. Detta säger sig självt, då informationen specifikt och endast kommer användas till denna undersökning.
Med andra ord bör det inte finnas forskningsetiska problem med undersökningen då kraven på etik uppfyllts för det givna ämnet. (Vetenskapsrådet, 2002).
4.4. Metoddiskussion
Den största delen av mina beslut fattade kring frågor om metodval drevs av två faktorer.
Först och främst är naturligtvis att det skall bli vetenskapligt hållbart: det är den första och viktigaste faktorn. Detta har jag försvarat i min beskrivning av metod redan. Den andra handlar helt enkelt om bekvämlighet. Med begränsad tid gäller det att fatta beslut som tillåter att uppgiften görs klart i tid.
Tyvärr uppstod vissa problem också under skrivandet av denna uppsats. Det största problemet var utan tvekan den första intervjun, vilket tyvärr också var en av de mest omfattande.
Vad som hände var att OBS, det program som jag använde mig av för att spela in intervjuerna, var felinställd. Jag hade helt enkelt glömt bort att börja spela in input och output på datorns ljud, vilket ledde till att min inspelning var helt tyst. Detta försökte jag lösa bäst jag kunde genom att återskapa intervjun, genom att sammanfatta vad som sades, kontakta läraren i fråga för att få hans
godkännande av att jag inte missrepresenterar hans åsikter, följt av att jag återskapade ungefärliga uttalanden för att bättre passa in i resten av uppsatsen. Läraren i frågas perspektiv återges med andra ord med tillräcklig precision att läraren i fråga tycker att min återskapade representation duger. Med det sagt blir resultatet utan tvekan en lägre nivå av precision, men i lägen så som dessa får man göra det bästa av situationen man finner sig i.
5. Teori
5.1. Deliberativ demokrati
Deliberativ demokrati är en av många teorier kring demokrati, en demokratimodell att utgå ifrån. Vad som gör deliberativ demokrati ett unikt perspektiv är dess fokus på kommunikation och diskussion. Den öppna diskussionen ses i deliberativ anda som absolut central: andra ord för deliberativ demokrati är till exempel samtalsdemokrati för att verkligen exemplifiera detta. Att kunna diskutera och debattera är enligt denna modell vad demokrati verkligen handlar om. Därför blir naturligtvis förmågor som att kunna uttrycka sig, men också lyssna och ta till sig andra människors argument och förstå dem centrala. Att tillsammans uppnå konsensus är deliberativ demokratiskt beslutsfattande. (Ekman & Pilo, 2012). Öppen debatt och diskussion kräver dock rationalitet och att människor kan komma tillsammans och acceptera fakta.
Deliberativ demokrati har också slagit igenom i svensk skola sedan åtminstone det tidiga 2000-talet. Samtalet som en grundläggande funktion av demokratin lyfts också fram av Skolverket i dess arbete med värdegrunden och demokratiuppdraget. (Englund, 2000). Faktum är att deliberativa demokratiska ideal genomsyrar hela demokratiarbetet som skolan utför, det demokratiska samtalets vikt för värdegrunden kan knappast överdrivas. Det bygger upp värdegrunden skolan arbetar efter, låter oss bygga tolerans, gemensamma mål, respekt gentemot varandra och ett gemensamt
värdeskapande. (Englund, 2000).
5.2. Teoretisk diskussion
Så, varför är deliberativ demokrati en lämplig metod för analys här? Desinformation, fake news, misinformation, rykten och konspirationsteorier är precis vad som skadar de faktorer som leder till ett gott demokratiskt samtal. För ett gott deliberativt samtal krävs att människor kan komma tillsammans, och detta blir omöjligt ifall människor lever i olika verkligheter beroende på vilken media eller till och med desinformation som de konsumerar. Därför blir den deliberativa demokratimodellen utmärkt för att analysera just på vilka sätt desinformation skadar demokratin, de demokratiska värderingarna och tron på demokratiska institutioner. Denna syn stöds av forskningen på området som lyfter fram hur desinformation urholkar precis dessa demokratiska värderingar (McKay & Tenove, 2020)(Bennet & Livingston, 2018). Vidare finns intressanta spänningsfält i detta teoretiska område, speciellt med tanke på skillnaden mellan desinformation och misinformation, och hur man enligt det deliberativa demokratiska idealet skall förhålla sig till desinformation och andra former av yttrandefrihet som kan skada det demokratiska samtalet (Gustafsson, 2018). Andra forskare menar att trots desinformationens hot mot den deliberativa demokratin är det just i lyssnandet och de legitima argumenten vi kan hitta en lösning. (Curato et al, 2020). Med andra ord är deliberativ demokrati en väl använd och intressant teori på
desinformationsområdet som tillåter en nyanserad analys och diskussion av ämnet. På så vis legitimerar jag mitt användande av denna teori för analys av mitt material.
6. Resultat
Resultatet kommer nu presenteras utifrån den kodning och tematisering jag arbetat med. På varje tema kommer både gymnasie- och högstadielärares upplevelser lyftas fram, jämföras och analyseras med hjälp av forskningslitteratur samt deliberativa demokratiska ideal. Dessutom kommer källkritisk metod att användas. Innan resultatet presenteras vill jag gå igenom den.
Källkritik utgår ifrån ett antal kriterier som avgör huruvida en källa är trovärdig. Att vara säker på sin källkritiska metod är av yttersta vikt, såsom Thurén (2017) lyfter fram duger det inte att som lärare endast avfärda extremistiska källor som en elev kan tänkas dra fakta ifrån.
Tillförlitligheten regerar, och då är det viktigt att veta hur man metodologiskt skiljer dessa
tillförlitliga källor från extremistiska sådana som kan tänkas sprida desinformation. De källkritiska kriterier vi utgår från i den här uppsatsen när det kommer till att analysera lärares upplevelser av sina elevers förmågor är följande.
- Närhet. Källans närhet refererar till huruvida du har med förstahandskällor att göra eller inte. Den ursprungliga källan är mer tillförlitlig än andrahandskällor. Så den första frågan du bör ställa dig när du står inför en källa så ska du fråga dig om det är en primärkälla du har att göra med, eller en sekundär sådan?
- Tradering. Relaterat till det första kriteriet handlar detta om huruvida information har vandrat i led eller inte. Information som förts från en person till en annan är oftast mindre tillförlitlig än en förstahandskälla.
- Tendens. En tendentiös källa är en källa som har partiska intressen som kan påverka sanningshalten i vad som sägs. Till exempel är det inte speciellt troligt att kungen kommer skriva om hur illa han hanterar sina bönder. Att vara medveten om tendenser är speciellt viktigt när det kommer till partiska lutningar som du som läsare är benägen att hålla med.
- Kompetens. Här handlar det om källans meriter. Har du en välrespekterad doktor i
psykologi som uttalar sig om fält utanför hans eller hennes specialområde är det inte säkert att personen i fråga har någon speciell kompetens. Uttalar han eller hon sig däremot om sitt specialområde inom psykologi är det troligt att kompetensen är mycket hög. Här gäller det att vara på vakt, då titlar som doktor eller liknande ofta inger tillit även om personen kanske inte har specialkunskaper på ett givet område.
- Öppenhet. Helt enkelt, är källan öppen med vart man hämtar sin information ifrån. Öppna källor tillåter läsaren att själv dubbelchecka referenserna, vilket underlättar vidare källkritik.
Citerar man inte sina källor droppar tillförlitligheten.
Genom att använda sig av och lära ut sådan metodologi kan man som lärare legitimera sitt motstånd mot extremistsidor och hjälpa sina elever att själva sålla bland information och hitta mer tillförlitliga fakta. (Sporrong & Tikkanen 2017). Anledningen till varför jag vill använda mig av källkritisk metod för delar av analysen är för att komplettera analysen utifrån den deliberativa demokratin. När det kommer till källkritik handlar det mycket om den andra sidan av myntet till den deliberativa demokratin, så att säga. Om desinformation är vad som skadar det demokratiska
inklusive desinformation. (Nygren & Guath, 2019). Därför är källkritik och dess kriterier viktiga för att analysera framförallt elevernas förmågor. För att kunna göra detta krävs grundläggande
källkritisk metod, som ovan beskrivits.
Vi börjar här med att presentera lärarna i fråga. Två jobbar på högstadienivå, de andra fem på gymnasienivå. I citaten från de transkriberade intervjuerna kommer de representeras av sina här givna siffror: högstadielärare 1 och 2, samt gymnasielärare 1-5. Med det ur vägen går vi nu in på det faktiska resultatet.
6.1. Begreppet desinformation
I precis alla fall talar lärarna om desinformation både som den precisa definitionen av desinformation, med andra ord det medvetna spridandet av falsk eller missledande information, men också det som i strikt vetenskapliga termer skulle refereras till som misinformation, med andra ord falsk information som sprids omedvetet. Med andra ord kan man likställa desinformation med felaktig information i lärares upplevelser. Först kan vi diskutera gymnasielärare 1, vars intervju jag tvingades återskapa.
Desinformation för mig är både medvetet och omedvetet spridande av felaktig information, dels av oseriösa aktörer med syfte att sprida
propaganda, men också omedvetna former av privatpersoner, nyhetssajter speciellt via clickbait, samt till och med offentliga institutioner. För att ge exempel på alla dessa börjar vi med spridning via oseriösa aktörer: det värsta exemplet här är nog sajter baserade på antisemitiska konspirationsteorier om judiskt världsherravälde. Sådana sidor står för oseriösa aktörer med mål att vilseleda och sprida propaganda. För att ge exempel på spridning via privatpersoner, handlar det mycket om ogenomtänkta Facebook-delanden av felaktiga fakta från alla möjliga, inklusive familjemedlemmar och liknande.
För att ge exempel från nyhetssajter: artiklar med negativt laddade rubriker kring vaccinationer. Med andra ord, clickbait är ett stort problem speciellt för online-nyheter. Exempel på spridning via offentliga institutioner kan vara covid-19 strategier som skiljer sig från vad internationell forskning stöder baserade på forskning med mindre resurser. (Gymnasielärare 1)
Här får vi en mycket bred definition av desinformation både när det kommer till själva motivet (både medvetet och omedvetet spridande nämns) samt aktörerna. Detta vill jag koppla till den rapport som gjordes av EU på desinformation, där de precis som läraren i fråga lyfter upp problematiken kring den enorma mängden aktörer. (Gabriel & de Cock Buning, 2018)
Andra gymnasielärare uttrycker sig på följande vis, också dem tydliga med både aktörer och plattformar.
Ja, i dessa tider tänker man väl kort och gott Trump först och främst tänker jag, men det är ju mycket. Det gäller anti-demokratirörelsen från Putin till Polen och Ungern, och sedan har det varit väldigt mycket på fyra år från Trumps sida och hans ogiltigförklarande av valet och hela den biten, och det är ju sociala medier väldigt mycket, det använder han ju flitigt. Han har ju förstått att det är den kanalen man når ut till folk, det har man ju sett i val tidigare också. (Gymnasielärare 5)
Andra ämnen som lyfts fram är Covid-19.
Ja, jag tänker faktiskt lite också corona. För där är det också sån information som kommer fram och tillbaka och hit och dit. Så det tycker jag får hänga med där. (Gymnasielärare 4)
Som Bennet & Livingston (2018) lyfter fram i sin artikel om de demokratiska institutionernas erodering under desinformationens ökade tryck är det just den anti-demokratiska rörelsen som lyfts fram som ledande aktörer. Viktigt att lyfta fram utöver de ämnen som lärarna upplever att nutida desinformation kretsar kring är också följande illustration kring omedvetet spridande av liknande information, som rent vetenskapligt skulle klassas som misinformation snarare än desinformation men som fortfarande faller under samma nyckelbegrepp, fake news.
Ja, sen vill jag tillägga att för mig är desinformation också många människors naivitet av användandet av sociala medier som kanske inte gör det medvetet men delar dummheter. Ser man länkar och sånt utan att veta vad det handlar om helt utan brist på någon form av källkritik. Man går igång på småsaker, typ nu ska dom klippa bort någonting ur Kalle Anka och sen delar dom det om och om igen, eller att man delar en nyhet från 2013 om överfallet på Person X, 700 år gammal. Asså alla dom här grejerna är för mig desinformation.
(Gymnasielärare 5)
Med andra ord använder sig alla gymnasielärare i undersökningen av begreppet
desinformation som synonymt med fake news: det handlar både om det som sprids i oärliga syften men också av de som verkligen tror på misinformationen.
Från högstadiesidan uttrycker man sig bland annat på följande vis.
Ja, det är väl att man vill dölja någonting. Man vill asså informera någonting som är fel. Sprida någonting som inte är riktigt, så att säga… [...] Vi har ju en person i USA som jag tycker är ganska bra på det här med desinformation, han som påstår att...påstod i alla fall under en viss tid här då att det här med pandemin var bara någonting med Fake News liksom. Men det var det ju inte. Och det är ganska hemsk information att gå ut med till sina medborgare med kan man säga. Det är verkligen desinformation skulle jag vilja säga.
(Högstadielärare 1)
Återigen är det viktiga i begreppet desinformation för även denna lärare just den felaktiga informationen, men här är fokus lite mer på den faktiska desinformationen då man kan ana ett fokus på medvetet disseminerad falsk information här. Här exemplifieras också en specifik aktör i Trump, som ofta nämns i litteraturen också. (Allcot & Gentzkow, 2017).
Ja, asså falsk information asså. Missledande information av olika slag, alltså lögner, såna saker. [...] Hm, det är väl kanske inte bara lögner, utan det kan ju va felaktig information som inte är menad att vara lögn så att säga, men ja.
(Högstadielärare 2)
Även den andra högstadieläraren är med andra ord med på tåget gällande vad lärarna i mitt urval upplever som desinformation. Det handlar om det
specifika begreppet desinformation, med medveten spridning av falsk
information, men också misinformation. Det är viktigt att vara medveten om för resten av uppsatsen: när lärarna talar om desinformation så talar det i alla fall, utan
desinformation och misinformation: troligtvis när de talar om sina elever och vad de personligen sprider handlar det mer om misinformation då det inte är speciellt troligt att man skriver till illvilja till sina elever.
6.2. Utbredningen av desinformation
Frågan om hur lärare upplever utbredningen av desinformation i klassrummet delas ganska tydligt mellan gymnasie- och högstadielärare. Vi börjar med att representera gymnasielärarnas synvinkel.
Utbredningen är mycket stor, men inte bara bland eleverna utan i samhället i stort, inklusive till och med lärarkåren. Alla grupper i samhället bidrar starkt till spridandet av desinformation, tyvärr inklusive de som har till uppgift att bemöta den. (Gymnasielärare 1)
Detta ekas också av andra gymnasielärare, samt litteraturen. Bland annat vill jag påminna om den tidigare forskningen som finns på området som pekar ut att alla aktörer på marknaden bidrar till både spridningen av samt bekämpningen av desinformation. (Gabriel & de Cock Buning, 2018).
För att vidare visa på hur gymnasielärare uppfattar den nutida utbredningen av desinformation bland ungdomar vill jag lyfta fram följande.
Ibland kommer man ju in på saker där dom visar sin naivitet så då får man ju styra upp det där, men asså det har ju blivit en annan
dimension för oss, både i historia och samhällskunskap, att man får hantera det här med källkritik, det har ju alltid varit viktigt men det är ju ännu mer viktigt nu kan jag tycka, i dessa tider, när dom allt för snabbt köper saker och ting där dom har inte på fötterna att kunna ifrågasätta, utan dom sväljer alldeles för lätt saker och ting.
Konspirationsteorier frodas ju. Så ibland häpnar man ju när man får höra saker från elever. (Gymnasielärare 2)
Precis som Pålsson (2020) lyfter fram i sin artikel för Skolverket medför det nya
onlinemedielandskapet ett ökat krav på lärare i samhällskunskap och historia att lära ut källkritiska metoder för att kunna navigera genom och se skillnad på desinformation, fake news och etablerad vetenskap. Detta är ett tydligt uttryck för en upplevd ökning av spridningen av desinformation bland elever i gymnasieskolan. Vidare delar även dessa samhällskunskapslärare upplevelsen av att det här inte är unikt för klassrummet.
Mhm, och det där med att värdera nyhetskällor, det har dom väldigt svårt för. Dom har ju svårt att se vad som är kvalitet och vad som är alldeles uppenbart hittepå. Men jag tycker att det här är ett bekymmer som man, samma typ av bekymmer som man upptäcker hos eleverna, ser man ju också bland äldre släktingar, som inte heller klarar av att värdera nyhetskällor från sociala medier, som precis har hittat dit. Om jag ska vara ärlig. (Gymnasielärare 5)
Desinformation och dess spridning bland folket, upplever man från mina gymnasielärares håll, ökar alltså samhället över. Även detta ligger i linje med tidigare forskning, som också pekar på ett ökande tryck från aktörer som sprider desinformation, vilket kan få negativa konsekvenser på sikt utifrån ett deliberativt demokratiskt perspektiv då falsk information kan urholka medborgarnas
Ett klassperspektiv lyfts också fram här i diskussion kring desinformationens utbredning och elevernas källkritiska förmågor.
Det här är ju hela det svenska skolsystemet, med friskolesystemet har ju gjort så att vi har fått en allt.. en skolsegregering som har lett till att vi har en grupp av elever, den är medelklass och uppåt så kallat som kan läsa text, och förstår. Sen har vi en grupp där dom har annan socioekonomisk bakgrund där man inte läser, man får, man tittar inte ens i tidningen ute på nyheterna, utan man typ använder sig av Flashback ibland känns det som, som nyhetskälla. De har tappat helt förmågan att urskilja betydelsen av nyheter. (Gymnasielärare 5)
Här har jag tyvärr ingen vetenskap att luta mig på, men det verkar inte helt otroligt att elever med starkare socioekonomisk ställning generellt sett kommer prestera bättre på de flesta sätt, inklusive källkritik. Kanske är detta potential för vidare forskning.
Vidare ville gymnasielärarna i min fokusgrupp stärka positionen att frågan om krav i skolan är viktig.
Men i det här ligger väl också en del i att skolan trots att vi får en ökad skolsegregering så får vi att “alla ska med i skolan”, vilket gör att man måste på något vis sänka ribban. Asså den textmängden som jag tror att våra elever läste för tio år sedan skulle våra elever idag, flera av våra elever idag få kämpa mycket mer med än vad man gjorde då.
(Gymnasielärare 3)
Vidare instämde en lärare:
Ja, nej, det är rätt mycket systemfel i dagens skola tror jag. Man kan inte ägna sig åt analys när man inte har fakta på fötterna.
(Gymnasielärare 5)
Detta stämmer överens med upplevelsen min enskilda gymnasielärare hade också, att fokus på frågor om analys blir fel när eleverna inte har grundläggande kunskaper. Här skiljer sig
perspektivet något från högstadielärarna, som generellt verkar uppleva eleverna bättre utrustade att bemöta desinformation.
När det kommer till högstadielärarnas upplevelser ser det ut på följande vis när det kommer till den upplevda utbredningen.
Det har ju funnits alltså bland vissa elever, men jag vet inte. Samtidigt kan jag tänka att det bara är ett sätt för dem att, hur ska jag säga, man uttrycker sig men man kanske har bättre på fötterna. Man vill liksom skapa en form av debatt liksom och… jag hoppas det i alla fall. Vi trycker ju väldigt på det här.
Dels det här informationsmaterialet då, men också från Regeringshåll där man verkligen skulle ta upp det här ämnet då. Vi har ju haft många judar som har suttit i läger som har varit ute på besök på våran skola och så vidare. Det har ju varit superbra va? Vi har ju verkligen fått eleverna att förstå hur det verkligen har varit så att säga. Det var väl om man går tillbaka en, vad ska vi ta, fem, sex år sedan kanske det är mer än vad det är idag. (Högstadielärare 1)
Vad läraren i fråga här uttrycker är upplevelsen att desinformationsutbredningen bland eleverna faktiskt minskat något över tid. Exemplet han ger är förintelseförnekare, som han upplevde som vanligare för ett antal år sedan. Viktigt att notera här är just hur att genom att lyssna på
berättelserna från överlevare från Förintelsen så har elever över tid kunnat ta till sig informationen
antisemitism. Detta kan kopplas till det deliberativa samtalet och dess fokus på ömsesidig förståelse genom diskussion och debatt, vilket kan vara extremt viktigt för eleverna. (Ekman & Pilo, 2012).
Den andra högstadieläraren beskriver läget aningen annorlunda men efter ett liknande tema.
Jag skulle väl inte säga att det är väldigt utbrett, men det förekommer definitivt till en viss del. [...] de använder ju mycket sociala medier, mycket Internet, och dom ibland särskilt när man jobbar med historia så är det liksom konspirationsteorier och såna där saker som ibland kommer upp. [...] Men jag skulle inte säga att det är en överväldigande mängd, det är mer så att det är några saker här och där som dyker upp varje år. (Högstadielärare 2)
Läget som vår andra högstadielärare beskriver är med andra ord liknande i den meningen att han inte upplever desinformation som särskilt utspridd bland sina elever, men att det ändå förekommer. Naturen av den desinformation han upplever tycks dock vara av en ovanligt skadlig natur då han talar om rena konspirationsteorier. Bland annat nämner han konspirationsteorier kring Andra Världskriget, inklusive huruvida Hitler överlevde kriget eller inte.
Ja i dom fallen som jag kommer ihåg på rak arm så var det väl, pratade ju om andra världskriget då och handlade om huruvida Hitler faktiskt sköt sig själv i slutet av andra världskriget då i Europa till exempel eller om han liksom flydde till Sydamerika. Så det är liksom ifrågasättande om liksom historiska mer eller mindre fakta så att säga. (Högstadielärare 2)
Konspirationsteorier är extra farliga då de kan informera en hel världsbild.
Det mest välkända, och också utan tvekan farligaste exemplet på detta är utan tvekan de antisemitiska konspirationsteorier som informerade Nazisternas världsbild under Andra Världskriget och legitimerade deras syn på ett överlevnadskrig mot en judisk världskonspiration och därigenom ledde till Förintelsen, världshistoriens värsta folkmord. (Herf, 2007). Huruvida teorin att Hitler överlevde kriget skulle kunna leda till sådana drastiska konsekvenser är tveksamt, men fortfarande viktigt att reflektera över för aktiva och blivande lärare.
Hur bemöter man konspirationsteorier, när fakta och etablerad forskning inte längre ses som legitim?
Vidare, när det handlar om utbredningens karaktär kan vi se en annan trend från både gymnasielärare samt högstadielärare. Det handlar om att de frågor som desinformation kretsar kring tycks förskjutas över tid.
Utbredningen har inte egentligen ökad eller minskat över tid, utan snarare rört sig över olika ämnen. Exempelvis för 10 år sedan eller så handlade det ofta om konspirationsteorier kring 9/11, medan idag handlar det mer om Covid-19 eller Donald Trump, framförallt gällande valet 2020 där mycket desinformation sprids kring valfusk. Vissa konspirationsteorier är dock tidlösa, såsom antisemitismen som finns bland extremister på alla politiska, religiösa och ideologiska hörn. (Gymnasielärare 1)
Just denna förskjutning av ämnen tycks vara ett återkommande tema gällande vad desinformation kretsar kring. Konspirationsteorierna för 10 år sedan, enligt läraren i fråga, kunde med andra ord representeras av tankar som att “9/11 var ett inside-job”, att terrordådet var planerat av Amerika för att ge en ursäkt för ökad kontroll och invasion av Mellanöstern, medan idag handlar det om aktörer som Donald Trump. Detta kan vi också se spår av i tidigare forskning, såsom McKay
på desinformationsmarknaden. Precis som Gymnasielärare 1 också argumenterar ser vi också i litteraturen att Donald Trump och hans anhängare är bland de ledande aktörer på frågan. (McKay &
Tenove, 2020)
Frågan om Covid-19 återkommer även hos högstadielärare.
Jag skulle säga att det har ökat lite kanske att kanske speciellt med corona liksom vad det är som gäller, hur man kan bli sjuk, liksom hur det smittar och såna saker är ju saker som det finns en hel del motstridig information om online. (Högstadielärare 2)
Så, hur och var upplever lärare att desinformationen sprids? Återigen har vi i närmaste ett konsensus här: det handlar om sociala medier.
Den stora majoriteten av dagens desinformation sprids via nätet samt nyhetssajter. Delningar via sociala media, clickbait-artiklar med stor spridning, echo-chambers och så vidare. (Gymnasielärare 1)
Detta är återigen ett föga förvånande resultat. När till och med Skolverket själva lyfter fram det ständigt förändrande onlinemedielandskapet och mycket av den forskningslitteratur vi har att gå efter pekar på samma trend så är lärarnas upplevelser här överrens med nutida forskning.
(Skolverket, 2017)
För att fylla på med perspektivet från högstadiet, vill jag lyfta fram följande.
Det är mycket som kommer upp på nätet, liksom, som de kikar och ser på.
Just det här med att de måste vara tydliga med, noga med att kolla källor och sådant, verkligen kolla upp så att man inte går på saker och ting. Det är vi nog ganska tydliga med tycker jag idag. [...] Ja, jag tror att det mest är via sociala medier alltså. Dem är ju ute på så väldigt mycket, va? [...] för att där kan man få väldigt mycket tokiga grejer som kan sägas. (Högstadielärare 1)
Här kan vi urskilja ett antal viktiga punkter. Först och främst, det handlar även här om spridning online. Sociala medier ligger återigen i centrum när det kommer till var och hur desinformation sprids. Vidare får vi här en förklaring på varför denna lärare i fråga upplevde en trend mot det bättre: fokus på källkritik, upplever han, har ökat över tid. Han lyfter särskilt fram källkritiken som en metod för att skilja på tillförlitlig information och “tokiga grejer”. (Sporrong &
Tikkanen 2017).
För att ytterligare stärka denna lärares upplevelser utifrån förbättringar samt fokus på källkritik vill jag också bara lyfta fram följande citat.
Jag tycker att det har blivit mycket bättre då om man säger så. Jag tror att elever också har förstått att, vi har ju mycket med det här att man ska lära sig och använda sig av källkritik, va? Att inte gå på vad som helst som står ute på nätet liksom när man söker. (Högstadielärare 1)
Den andra högstadieläraren lyfter också fram speciellt sociala medier.
Ja, asså framförallt det, det är ju där dom får den mesta av sin information över huvud taget, de flesta eleverna på vår skola läser inte så mycket nyheter från så att säga nyhetssajter eller liksom i person utan det är mer att man får det genom sociala medier på något sätt. (Högstadielärare 2)
När det kommer till den sista frågan på utbredningsområdet, frågan om vilka mönster lärarna upplever bland elever som konsumerar mer eller mindre desinformation, lyfter många lärare fram unika och intressanta perspektiv.
Mönstret bland de elever som konsumerar mer desinformation av andra är de elever som har starkast intresse för politik. Här finns ett par positiva aspekter samt möjligheter för oss lärare: om man kan visa på att man bemöter dessa högaktiva elever i “good faith” kan man göra dessa till extremt starka krafter för att bemöta desinformation istället då det här ofta finns både högt potential för att lära sig t.ex. källkritik men viktigare än så också det där drivet och intresset som ledde till konsumtion av desinformation i första taget. De elever som sprider mest desinformation av alla i klassrummet kan ofta omvändas till att bli de som sprider mest korrekt information och kunde bäst bemöta desinformation - men detta kräver kompetenta, ärliga lärare som bemöter eleverna i “good faith”, helt utan att förlita sig på sin auktoritet utan istället på sina kunskaper och logik. Med andra ord kan två faktorer lyftas fram när det kommer till hur man kan “skapa” elever som är bättre utrustade till att bemöta desinformation: goda relationer mellan lärare och elev, och kompetent lärare. Med detta som grund kan man omvända spridare av desinformation till välinformerade demokratiska medborgare i linje med vårt medborgarfostransuppdrag. (Gymnasielärare 1)
Detta kan kopplas till modern forskning på området på ett par sätt. Det som direkt kommer till tankarna här är forskningen kring politiska kunskaper. Precis som Gymnasielärare 1 vittnar om är elever med stora politiska kunskaper och intresse ofta samma elever som är mest påverkade av desinformation. (Kahne & Bowyer, 2017) Där lärarens upplevelser problematiserar given forskning är genom att vända på ekvationen: samma elever som uppvisar goda politiska kunskaper och intresse kan potentiellt omvändas med hjälp av kompetenta lärare. Läraren i fråga lyfter också fram vikten av det deliberativa samtalet för att omvända eleverna på så vis med öppen och ärlig dialog.
Detta ligger också i linje med modern vetenskap på frågan, som pekar på att deliberativ demokrati kan hjälpa till med bemötandet av desinformation. (Blockmans & Russack, 2020)
Den ena högstadieläraren pekar ut socioekonomiska förhållanden i hemmet som ett av mönstren han upplevde som en bra förklaringsmodell på olika elevers ojämlika förmågor.
Jag tror ju att det är elever som kanske inte har den här, vad ska man säga, de här akademiskt bildade föräldrarna om man säger så, där tror jag att det kan bli en… man har ju den här med invandrare och sådant va, då sitter de och tycker saker och ting vid matbordet och så blir det som en sanning för eleverna också på något sätt. Medan bildade, alltså akademiska föräldrar har ju en helt annan förståelse liksom. Kunskap liksom. (Högstadielärare 1)
Dessutom ser vi här också hur läraren i fråga upplever att det är främlingsfientliga högerpopulister som ofta kommer till uttryck i desinformation som sprids hemma. Detta ligger i linje med vad McKay & Tenove (2020) funnit som drivande aktörer även online. Kanske handlar det då om föräldrar som tar del av desinformation online och sedan sprider det vidare till sina barn.
Den andra högstadieläraren lyfte fram att det verkar vara mer nyfikna elever som tycks ta mer del av desinformation, men är också noggrann med att poängtera att det inte är av illvilja de gör det.
Det är kanske så att man inte medvetet sprider det utan det är mer att man säger, “ja men kan det inte vara så här att man”... att man ställer en fråga om
