Institutionen för bild- och slöjdpedagogik (IBIS) Ämneslärarprogrammet 7-9
Kurs: LRS402 Avancerat nivå, Självständigt arbete i slöjd, 15 hp vt2020 www.konstfack.se
Skaft i skolan
En studie om tånge som förutsättning för sammanfogning
Namn: Lovisa Bäckman
Handledare: Erik Sigurdson Examinator: Siri Homlong
Institutionen för bild- och slöjdpedagogik (IBIS) Ämneslärarprogrammet 7-9 Kurs: LRS402 Avancerat nivå, Självständigt arbete i slöjd, 15 hp vt2020 www.konstfack.se
Namn: Lovisa Bäckman Skaft i skolan
En studie om tånge som förutsättning för sammanfogningsteknik Handling a handle in an educational context
Abstract
Syftet med denna studie är att undersöka sammanfogningsmöjligheterna mellan skaft och redskap med tånge som förutsättning. Följande frågor ställs i rapporten: Hur kan skaft och redskap sammanfogas med hjälp av tånge? Hur kan man förstå de praktiska dilemman och möjligheter som uppstår när man ska sammanfoga ett skaft och en tånge? För att svara på frågorna tillverkade jag fyra skaft efter skriftliga instruktioner, och applicerade sedan de kunskaper jag förvärvat i tillverkandet av ytterligare åtta skaft. Jag dokumenterade observationer under arbetet, och sammanställde de steg som ingick i skaftningen. Processen analyserades efter Esko Mäkeläs perspektiv på kreativa processer i slöjden.
Förutsatt att man väljer att forma skaftet efter att det limmats på tången, kan man säga att en skaftning består av sex steg:
1. skissning, 2. förberedelse, 3. bearbetning, 4. limning, 5. utformning och 6. ytbehandling.
Tången påverkar främst vilken metod som är lämplig eller enklast för att bearbeta skaftämnet och göra plats för tången, det vill säga steg 3.
De tekniker som finns för att skafta ett redskap kan med få undantag delas in i två
huvudgrupper, baserat på om steg 3 bearbetning- är grundat på sågning eller borrning. Under de olika stegen i skaftningen präglades arbetet och valen jag gjorde av olika kreativa och gestaltande överväganden och berodde helt på hur ett steg påverkade slutresultatet.
Nyckelord: Slöjd, Slöjdprocess, Kreativitet, Skaftning, Tånge, Kniv.
Innehåll
Inledning ... 1
Bakgrund ... 1
Syfte ... 5
Frågeställningar ... 5
Metod ... 5
Urval och avgränsningar ... 7
Forskningsetiska aspekter ... 8
Teori och analysmetod ... 9
Resultat ... 10
Att sammanfoga skaft och redskap med hjälp av tånge ... 13
Praktiska möjligheter och dilemman när man sammanfogar skaft och tånge ... 14
Sammanfattning ... 24
Diskussion ... 24
Metoddiskussion ... 25
Resultatdiskussion ... 25
Källförteckning ... 28
Bilaga 1: Bilder på redskap m. tångar utan skaft, skisser och färdiga redskap ... 29
Bilaga 2: Tabell med anteckningar från skaftning av redskap 1-4 ... 37
Bilaga 3: Tabell med anteckningar från skaftning av redskap 5-12 ... 41
1
Inledning
It looked to Sacharissa that the only tools a dwarf needed were his axe and some means of making fire. That’d eventually get him a forge, and with that he could make simple tools, and with those he could make complex tools, and with complex tools a dwarf could more or less make anything.1
Knivar har under årtusenden varit ett av våra viktigaste all-round redskap. Vi har tillverkat knivar av först sten och senare metall.2 Knivar i olika former är fortfarande oumbärliga i vårt vardagsliv, då vi lagar mat, öppnar brev eller kanske till och med täljer. Att kunna tillverka sina egna verktyg har många fördelar. För flera tusen år sedan var det en nödvändighet för överlevnad, men även idag vill jag säga att det ger en frihet i skapandet och ett ägande över slöjdprocessen som är svår att få på annat sätt. Om man inte själv har förmåga att tillverka, reparera eller modifiera egna verktyg är man utelämnad åt andras skapande och kunnande. I en lärprocess, i ett klassrum, är man ändå utelämnad åt lärarens kunskaper och förberedelser, men en av mina förhoppningar är att eleven ska kunna få de redskap den behöver för att själv ta kommando över sitt slöjdande, och komma framåt själv. Borde då inte verktygstillverkning eller åtminstone verktygsvård vara en del av undervisningen? Vill man genom sin pedagogik hjälpa elever att uppnå någon form av självständighet, där de till exempel kan sköta sina egna verktyg, så är verktygsmakeri intressant att utforska.
Denna rapport handlar om sammanfogningsmöjligheterna av skaft och redskap med en tånge.3 Förstår man hur man kan fästa ett skaft på en kniv med en tånge så har man kontroll över ett av våra mest versatila verktyg. Förstår man hur man kan fästa ett skaft på vilket redskap som helst har man ännu mer kontroll, och därmed större frihet att skapa.
Bakgrund
Knivslöjd har länge varit ett sporadiskt inslag i svensk slöjdundervisning. Vissa slöjdlärare har låtit elever smida ett blad och sedan skafta det, eller vad som blivit mer vanligt på senare tid, låtit elever skafta ett inköpt knivblad. Knivslöjden är dock på väg att försvinna. Vissa slöjdlärare bedömer att det är en onödig risk att tillverka verktyg som lätt kan användas som vapen, och vissa skolor inför knivförbud och tar bort möjligheten helt. Själv har jag haft konversationer med slöjdlärare som berättar att de förut tillverkat knivar men nu slutat, i ett
1 Terry Pratchett, 2000, s. 218.
2 Bo Bergman, 1999, s. 4.
3 En tånge är metallbiten på ett redskap som sticker in i träämnet.
2 fall för att de bytt skola och den nya skolan ligger i ett mycket oroligare område, i ett annat fall för att eleverna som numera går på skolan inte längre kan få det förtroendet.
Att slöjda en färdig kniv behöver dock inte vara huvudsyftet med knivslöjd. Det är möjligt att lära sig betydande kunskaper och förmågor under skaftningen, men man behöver inte skafta just en kniv. Knivtillverkning är ett väl utforskat och dokumenterat område. Intresset är stort, både i Sverige och utomlands, och det finns en uppsjö av material, böcker, tidningar och videor om hur man tillverkar knivar. Osthyveltillverkning är däremot inte lika
väldokumenterat. Vill man lära sig tillverka osthyvelskaft får man börja med att titta i de knivböcker som finns och omvandla kunskapen för ett annat syfte, om man inte har turen att få handledning av någon som själv besitter kunskapen. Att lära sig metoder för skaftning av andra redskap är alltså inte lika lätttillgängligt som att skafta knivar. Varierar vi verktygen vi skaftar kan vi öppna en möjlighet för fler utövare. Många redskap ger förutsättningar att lära sig kunskaper för att omhänderta sina verktyg och redskap. Det kan dock vara läge att
begrunda exakt vilka kunskaper som förvärvas under skaftandet av en kniv, och huruvida de kunskaperna även förvärvas i skaftandet av andra redskap.
Flera forskare har tittat på kunskapsprocesser, både inom slöjd och mer allmänt. Mäkelä har utforskat estetiska aspekter av skolslöjd.4 I sin avhanding har han utvecklat vad han kallar för ett integrerat estetiskt perspektiv där han tittar både på det estetiska, det gestaltande och det kreativa i att skapa ett uttryck i ett slöjdföremål. Hans integrerade estetiska perspektiv gäller alltså även för processen, inte endast det färdiga resultatet.
Björkholm har studerat betydelsen bakom tekniskt kunnande i grundskolan.5 Hon har tittat på uttryck för kunnande i specifika lärandeobjekt, och försökt identifiera och beskriva sätt att kunna i relation till lärandeobjekten. Björkholm ställer upp olika nivåer av kunnande som blir progressivt mer och mer komplexa. Hon beskriver kunnandet i teknikämnet som något som till stor del är inbyggt i handlingar och är ”implicit”, dvs outtalat. Björkholm påstår dock att om ett problem uppstår kan vi stanna upp och reflektera över våra handlingar, vilket kan resultera i en artikulation av de teoretiska aspekterna av kunnandet.6 I denna undersökning kommer jag skapa eller skaffa mig kunnande genom praktiskt arbete, och i analysen reflektera över min process och förstå vad det praktiska arbetet har genererat för kunnande, och hur.
Sigurdson har forskat på vad han kallar för trä- och metallslöjdens materialitet, maskulinitet
4 Esko Mäkele, 2011.
5 Eva Björkholm, 2015.
6 Ibid, 2015.
3 och förkroppsliganden.7 I sin studie har han bl.a. granskat elever som hållit på med knivslöjd, och gjort ett antal intressanta tolkningar om skeendet. Jag använder hans observationer om knivslöjd för att diskutera knivslöjd i skolan.
I texten används några centrala begrepp: Ordet Redskap använder jag för att referera till mindre handhållna verktyg och föremål som möjliggör eller underlättar olika aktiviteter.
Slöjdprocess definieras här som arbetsprocessen att skafta ett redskap från planering till reflektion. Kreativitet betyder ”förmåga till nyskapande, till frigörelse från etablerade perspektiv.”8 Skaft refererar till den del av ett redskap som man håller i handen under användning. En holk (frontholk) refererar till ett separat ämne, oftast i metall, horn eller ett hårdare trässlag, som sätts längst fram på skaftet mot knivbladet (redskapet) för att skaftet ska hålla längre om man stöter i det (bild 1).
Bild 1: Knivens anatomi. 9
7 Erik Sigurdson, 2014.
8 Kreativitet. Nationalencyclopedin, NE.
9 Illustration från Jàkup Heinesen, 2000, s. 6.
4 Holkar kan vara gjorda i olika material, och kan se olika ut. Bild 2, 3 och 4 visar holkar i trä, horn och metall:
Bild 2: Frontholk i ek10 Bild 3: Frontholk i renhorn11 Bild 4: Frontholk i metall12 Tånge refererar till den metalbit som sitter fast på ett redskap och infogas i ett skaft för att säkerställa vidhäftning och hållbarhet. Knivar har traditionellt en av två tångar, en fulltånge eller en dold tånge (alternativt sticktånge). Bild 5 visar hur en dold tånge/sticktånge och en fulltånge ser ut:
Bild 5: Knivar utan skaft (dold tånge/sticktånge och fulltånge.)13
Det finns väldigt mycket som är intressant att titta på när det gäller skaftning i skolslöjden.
Jag har valt att fokusera på tekniska aspekter av skaftning istället för sociala eller kulturella Skaftning är ett brett område med många olika tekniker och metoder, och jag bestämde mig för att fokusera på det som de flesta knivar har gemensamt: tången.
10 Egen bild.
11 Ibid.
12 Ibid.
13 Illustration från Jàkup Heinesen, 2000, s. 6.
5 Syfte
Syftet med denna studie är att undersöka sammanfogningsmöjligheterna mellan skaft och redskap med tånge som förutsättning.
Frågeställningar
Hur kan skaft och redskap sammanfogas med hjälp av tånge? Hur kan man förstå de praktiska dilemman och möjligheter som uppstår när man ska sammanfoga ett skaft och en tånge?
Metod
Undersökningen har involverat litteraturstudier, praktiskt arbete och analys av empirin genererat från det praktiska arbetet.
Första steget i studien var att hitta litteratur (böcker, tidningar, filmer) med information om hur knivar tillverkas, och välja ut några metoder som verkade lämpliga. De källor jag till slut valde var fyra böcker, skrivna av svenska och danska knivmakare mellan åren 1999 och 2015.
De presenteras i bilaga 2, tabell 5. Jag valde mer sentida böcker då de var mer lättlästa och hade fler färgbilder och illustrationer istället för monokroma fotografier. Med dessa böcker som bas, och andra böcker som referens började jag det praktiska materialnära arbetet.
Det praktiska arbetet delade jag upp i två delar. I första delen började jag med att skafta fyra knivar (bild 6).
Bild 6: Fyra knivar som skaftats under denna studie.
6 Jag arbetade praktiskt för att jag ville förvärva och förstå skaftningskunskaper. Anledningen till att jag inte endast läste instruktionerna i böckerna eller gjorde en skriftlig sammanställning av olika tekniker är att jag anser att slöjdkunskap delvis sitter i händerna, och att händer behövs för att förvärva den. Tabell 5 visar vilka tekniker jag använt, var de kommer ifrån och ifall jag har frångått instruktionerna. Här är ett utdrag ur tabellen:
Tabell 1: Teknikval för skaftning av Kniv med fulltånge (bilaga 2)
Redskap Teknikval Källa Variationer
Redskap nr 4: Kniv m.
fulltånge
Knivens tånge är redan formad som ett skaft. Ett skaftämne sågas i 2 delar och fästs på tången med lim och
dymlingar.14 (Sågning)
Den stora knivboken, av Mikael hansen. Tekniken kallas ”Fulltångekniv”.
Till skillnad från bokens rekommendationer limmade jag i flera omgångar istället för i ett stycke.
Till kniven jag köpte kom också ett mässingsgarde, så jag använde det och fäste det på kniven efter min handledares förslag.
Nästa del av studien gick ut på att applicera de praktiska kunskaper jag fått. Detta gjorde jag genom att skafta åtta redskap som inte var knivar. Följande bild visar de redskapen:
Bild 7: Åtta redskap som skaftats under denna studie.
Jag försökte skafta redskap med så varierande tångar som möjligt, då det är tången som bestämmer vilka tekniker som är lämpliga eller möjliga att skafta med. Under denna del av
14 En dymling är en genomgående metallbit i ett skaft, liknande en nit fast med skillnaden att den endast limmas fast, inte slås.
7 arbetet fick jag tillfälle att applicera och variera alla de tekniker jag tidigare förvärvat, samt en ytterligare teknik.15 Under både den första och den andra delen av arbetet observerades
svårigheter, möjligheter och dilemman som uppstod, både med de traditionella teknikerna och i försöken att variera dem.
Skaftningsprocessen förenklades och visualiserades i en flowchart. Alla steg som
observerades i varje skaftning togs med i flowcharten, men några moment, t.ex. nitning eller utformning av mellanlägg16 som endast utfördes i skaftning av vissa redskap togs inte med.
De dilemman som uppstod under processen sammanställdes i en tabell för att visa vad en slöjdare kan behöva ta hänsyn till under skaftning av olika redskap.
Efter det materialnära praktiska arbetet utfördes ytterligare litteraturstudier då analysverktyg valdes. Jag fastnade för Esko Mäkeläs17 teorier om integrerade estetiska perspektiv, och hur de kan appliceras i skolslöjden. Det praktiknära arbetet analyserades utifrån Mäkeläs estetiska perspektiv i två delar, eftersom det praktiska arbetet utfördes i två delar. Först analyserades skaftningsprocessen med hjälp av materialet från arbetets första del. Sedan analyserades hur de olika teknikerna kan/behöver varieras för att fungera för andra verktyg.
Urval och avgränsningar
Då tången var den viktigaste förutsättningen för vilka tekniker jag kunde använda valde jag vilka redskap jag skulle skafta främst utifrån hur deras tånge såg ut, men också delvis efter hur mycket de kostade eller hur lång tid det skulle ta att få tag i dem.
Jag valde fyra knivar med traditionella tångar då jag tänkte att fyra olika tekniker skulle ge mig en bred nog kunskapsbas att skafta en mängd olika tångar. Sedan valde jag ytterligare åtta redskap med en så bred variation tångar som möjligt.
Viktigt att nämna här är att det är möjligt att forma skaftet innan antingen borrning/sågning eller limning, men jag valde att forma alla mina skaft efter att de fästs på tången då det gör att man har mer marginal att borra eller såga snett, då man kan justera skaftet i efterhand. Jag rekommenderar också att inom skolslöjden forma skaftet först efter att det fästs på tången, då det ger eleverna större chans att lyckas.
15 Se tabell 5 (bilaga 2) och tabell 6 (bilaga 2).
16 Se bild 1.
17 Esko Mäkelä, 2011, s. 204.
8 Jag valde också att inte variera vissa saker, då de låg utanför studiens fokus, t.ex.
ytbehandlades alla skaft på samma sätt.
Forskningsetiska aspekter
Forskningshandboken hänvisar till fyra forskningsetiska principer.18 De två första principerna hänvisar till studier som har mänskliga deltagare förutom forskaren/forskarna. Då jag inte involverar deltagare i denna studie kommer jag därför fokusera mer på de två sista
principerna, att arbeta på ett öppet och ärligt sätt och att följa den nationella lagstiftningen.
I rapporten strävar jag efter att framställa undersökningsmetoder och resultat på ett så uppriktigt sätt som möjligt, och är noggran med källhänvisningar och referenser.
Vad gäller den nationella lagstiftningen så har jag under arbetet stött på den s.k. knivlagen flera gånger. I vissa böcker som beskriver hur man gör knivar inkluderar författaren till och med knivlagen:
1 § Knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas på allmän plats, inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats.
Förbudet i första stycket gäller inte, om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat.
Stickvapen eller knivar som är konstruerade så att klingan eller bladet snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft (springstiletter eller springknivar) får inte innehas av personer under 21 år.
Lag (2000:148). 19
Här är det värt att notera skillnaden mellan vapen och redskap. Ett redskap kan användas för att skada människor, man kan slå någon i huvudet med en hammare eller en fil. Men redskap har främst ett annat syfte. Vapen däremot, som kaststjärnor, har som enda syfte att skada människor. Därför klassar vi täljknivar, som har som främsta syfte att hjälpa till vid täljning, som redskap och inte som vapen. Deras innehav anses därför i skolsammanhang som befogat.
Därför omfattas inte täljknivar och många andra knivar av knivlagen.
Det är dock inte omöjligt att förstå varför slöjdlärare väljer bort att skafta täljknivar ur undervisningen. På hemsidan lagen.nu 20 kommenterade användaren Alexander Ankerstedt
18 Martyn Denscombe, 2017.
19 Lag om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, SFS 1988:254
9 lagen så här: ”Lagstiftningens ändamål är att stävja sådant innehav som typiskt sett ökar risken för användning av våld”. Där uppstår ett dilemma för en slöjdlärare som vill tillverka knivar. De kan själva ta ansvar för vad som händer med de knivar de själva tillverkar eller har i klassrummet, men om en elev får tag i en kniv och sedan begår en olaga handling med den kniven, har inte risken för använding av våld då ökat? Genom att studera alternativ till knivar hoppas jag att skaftning ska kunna fortsätta inom skolan, även för slöjdlärare som vill undvika risker och tvetydigheter. Samtidigt tycker jag inte att knivskaftning ska stigmatiseras eller förbjudas, och man kan inte bortse från att att jobba med knivskaftning ger lärare en möjlighet att diskutera skillnaden mellan vapen och verktyg inom klassrummet.
Teori och analysmetod
I sin avhandling skriver Mäkelä om ett integrerat estetiskt perspektiv. 21 Det estetiska
perspektivet rör uttryck inom slöjdföremål, både i den färdiga artefakten och under processen.
Under arbetet med skaftningen kom ett antal uppenbarelser om svårighetsnivå, lämplighet och avvägningar fram. Jag fick flera gånger klura för att hitta en passande metod som var den lämpligaste för en särskild tånge. Många kreativa lösningar krävdes. Svårigheter, möjligheter och dilemman som observerades noterades (bilaga 2). I rapporten analyserar jag processen för de olika tångarna med hjälp av den tabell Mäkelä sammanfattade sitt forskningsresultat i (tabell 2).
Tabell 2: Estetiskt integrerat perspektiv22
ESTETISK GESTALTANDE KREATIV
Artefakt/produkt Process
Stil Representation Nyskapande
Kvalitet Konstnärlig Divergent
Sinnlighet Uttryck Problemlösning
20 Lagen.nu, 2018.
21 Esko Mäkelä, 2011, sid 204.
22 Ibid, sid 204.
10 I den första delen av studien analyserar jag skaftningsprocessen utifrån begreppen
”Nyskapande”, ”Problemlösning”, och ”Uttryck”. Jag valde begreppen nyskapande och problemlösning då jag främst ville förstå processen ur ett kreativt perspektiv. Jag valde bort att använda begreppet divergent då den första delen av undersökningen försökte följa givna instruktioner för traditionella metoder. Jag försökte därför aldrig medvetet avvika från den etablerade vägen. Jag tänkte först fokusera helt på de kreativa aspekterna av slöjdprocessen, men upptäckte i analysen att jag funderade över val jag gjort som inte kunde beskriva med någon av de kreative begreppen. I slöjdprocessen hade jag under vissa moment gjort val med endast det färdiga uttrycket i åtanke. Därför använder jag också det gestaltande begreppet uttryck, då jag anser det missvisande att utelämna det.
I den andra delen av analysen fokuserar jag främst på begreppet ”Divergens” därför att jag i den delen av arbetet försökte undersöka hur olika tekniker kunde appliceras på olika tångar, och hur de behövde ändras för att fungera. Därför är den andra delen präglad av moment där jag fått välja hur jag vill avvika från redan prövade tekniker. Begreppet nyskapande dyker också upp där jag anser det relevant, men divergens var i den här delen av arbetet det mest intressanta begreppet att fokusera på. Jag har helt valt bort att använda några av de estetiska begreppen, då de endast rör slutresultatet, det färdiga redskapet, och jag är mer intresserad av processen.
Resultat
Undersökningen har genererat tolv skaftade redskap (bild 8).
Bild 8:Tolv redskap tillverkade under denna studie..
11 Under slöjdprocessen förde jag anteckningar och sammanställde information om vilka
tekniker jag prövade, var de kom ifrån och vad jag observerade om dem. Utifrån de
svårigheter, möjligheter och dilemman jag stötte på sammanställde jag en tabell med ett antal avvägningar som kom från dessa svårigheter och dilemman (bilaga 2). Avvägningarna i tabellen handlar inte så mycket om hur man borde göra, utan mer om vad man kan tänka på under processen. I vissa fall är det möjligt att prioritera andra saker än den ”lättaste” vägen, t.ex. att man tänker att ett skaft med en hård holk blir hållbarare än en mjuk holk, eller att ett skaft i 90 graders vinkel mot redskapet blir lättare att hantera med tanke på redskapets funktion. Följande företeelser (tabell 3) påverkar alltså ”svårighetsgraden” i skaftslöjdning, eller presenterar intressanta dilemman som man får ta ställning till när man väljer hur man ska skapa sitt skaft.
Tabell 3: Lärdommar om skaftningstekniker
Observation Förklaring
Utan holk är svårare än med holk. Tre av de knivböcker jag läst23 tog upp inpassningen av knivbladet som ett kritiskt moment för en vacker kniv. Om inpassningen, hålet där kniven går in i skaftet, inte ligger tätt mot kniven (redskapet) blir det ett hål som är fult och gör skaftet mindre stabilt. Att jobba med en holk, en separat del av skaftet som sitter längst fram, gjorde att det blev lättare att få en bra inpassning, än att jobba med ett skaft i ett stycke.
Ju tunnare och mjukare holk dessto lättare att få en bra inpassning.
Om holken var för hård och för lång var det lätt att göra hålet lite för brett vid inpassningen. Detta presenterar dock ett dilemma då hårda holkar rekommenderades24 för att få bra hållbarhet på skaftet.
Långa hål är svårare att fylla med lim än korta hål.
När tången skulle fästat på skaftet med lim, fyldes hålet i skaftet helt med lim och sedan stacks tången in. Då hålet var långt och smalt var det emellertid svårt att fylla det helt och omöjligt att kontrollera om det blivit helt fyllt.
23 Dahl, 1997, s.40; Heinesen, 2000, s.34; Hansen, 2015, s.20.
24 Dahl, 1997, s. 39.
12 Skaft i flera delar riskerar att få glapp i
handtaget.
Då kortare hål var lättare att fylla med lim kan man limma ihop ett skaft av flera delar, men om man inte har borrat rakt riskerar man att få en glipa utan trä om delarna inte passar ihop.
Att såga och urholka ett skaft kan göra det lättare att skapa en bra inpassning än att borra ett hål och forma hålet.
Detta gäller endast för platta tångar, och beror delvis på vilka verktyg och maskiner man har tillgång till.
Det är lättare att få en bra inpassning på en rund tånge än på en platt tånge.
Detta gäller för borrning. Att borra ett runt hål för en rund tånge är lättare än att borra flera hål och såga ihop dem för att passa en platt tånge.
Om tången är platt är det lättare att få en bra inpassning på den ju tjockare den är.
Detta gäller för att man får mer marginal sidleds att arbeta bort material i borrade hål, och man har mer material att såga/hugga i när man sågar.
Skaft som går i linje med redskapet är lättare att hantera i formning än skaft som går tvärt emot redskapet.
Baserad på mina erfarenheter med redskap 12 (bild 9, korkskruven). Ögat missar lätt spetsen om den pekar mot en, och då riskerar man att sticka sig.
Om tången är formad som ett skaft ger den en guide för hur skaftet ska bli och gör det lättare att forma skaftet symmetriskt och jämnt.
Då man har en definitiv mittlinje har ögat något att gå efter.
Bild 9: Redskap 12 (korkskruven)
13 Att sammanfoga skaft och redskap med hjälp av tånge
För alla skaft jag gjorde började jag med att rita av tången och skissa alternativ till det färdiga skaftet. Här är ett exempel på en skiss (bild 5):
Bild 5: Skiss för redskap 3 (kniv med 3-bitars skaft)
Utifrån skisserna valde jag sedan ett träämne och sågade upp det till lämplig storlek. Sedan bearbetade jag träämnet för att lämna plats i det åt tången. När ett utrymme för tången var klart limmade jag fast skaftet på tången. Efter att limmet stelnat formade jag skaftet med såg, rasp, fil och smärgelduk. I vissa fall nitade jag nitar genom skaftet. Efter att skaftet var färdigformat ytbehandlade jag det med linolja.
Jag delade de tekniker jag använde i två grupper, beroende på hur jag formade hålet för tången i skaftämnet. Antingen borrade jag ett hål i ämnet som jag sedan i vissa fall formade ytterligare med små handverktyg, eller så sågade jag isär ämnet i två eller tre delar, och antingen slipade, sågade eller urholkade bitarna för att göra plats för tången. Här är en flowchart på processen (figur 1).
14
Figur 1: Flowchart över skaftning av ett redskap
Tångar kan se olika ut, även på samma redskap. En kniv kan till exempel ha en dold tånge eller en fulltånge. Det betyder också att sättet att fästa skaften på redskapen varierar inte bara efter vilken funktion redskapet har utan också efter hur tången ser ut.
Praktiska möjligheter och dilemman när man sammanfogar skaft och tånge Analysen utförs i två delar. Den första delen fokuserar på skaftandet av redskap 1-4 (bild 10- 17). Här analyseras de steg i skaftningsprocessen som utfördes under varje skaftning. I första delen av det praktiska arbetet använde jag redan existerande tekniker/instruktioner
publicerade i böcker av Bergman25, Hansen26 och Heinesen.27 De olika momenten i arbetet krävde olika sorters överväganden, och analyseras utifrån begreppen ”utryck”,
”problemlösning” och ”nyskapande”.
25 Bo Bergman, 1999.
26 Mikael Hansen, 2015.
27 Jàkup Heinesen, 2000.
15 Mäkelä säger följande om ordet Uttryck i sin kolumn om Gestaltning: ”Processen riktas mot att skapa ett uttryck i materialet.”28 Jag tolkar det som att det handlar om att göra val i slöjdprocessen med det estetiska slutresultatet i åtanke. Om kolumnen Kreativitet och
specifikt nyskapande skriver Mäkelä att ”Den nydanande karaktären av kreativitet garanterar att uttryck utvecklas,”29 vilket jag tolkar som att i slöjdprocessen designa eller skapa utan tanke på vad som funnits tidigare. Problemlösning tolkar jag som förmågan att hantera praktiska problem som uppstår både i tillverkandet och utformandet av ett slöjdalster. Det betyder att både förmågan att välja och hantera de verktyg som krävs för att forma skaftet och förmågan att välja med vilken teknik ett skaft ska konstrueras räknas som problemlösning.
Mäkelä skriver dock också att ”kreativitet också [ingår] som en aspekt av både funktion och ekonomi”,30 vilket jag tolkar som att ramfaktorer som ekonomi och funktion kan styra både vilka kreativa lösningar som är möjliga och vilka som krävs. Mäkelä påpekar dock att i bedömningar om uttryck i slöjd är det viktigt att kunna bortse från sådant och endast bedömma uttrycket, estetiken. I analysen om arbetet utifrån hans integrerade estetiska perspektiv tar jag därför inte hänsyn till eller inkluderar många ramfaktorer, t.ex.
maskintillgång eller budget för redskap. Jag fokuserar endast på processen.
Bild 10: Redskap 1 utan skaft31 Bild 11: Redskap 1 (kniv med genomgående tånge)32
Bild 12: Redskap 2 utan skaft33 Bild 13: Redskap 2 (kniv med holk)34
28 Esko Mäkelä, 2011, sid 205.
29 Ibid, sid 205.
30 Ibid, sid 205.
31 Egen bild.
32 Ibid.
33 Ibid.
34 Ibid.
16 Bild 14: Redskap 3 utan skaft35 Bild 15: Redskap 3 (kniv i med 3-bitars skaft)36
Bild 16: Redskap 4 utan skaft37 Bild 17: Redskap 4 (kniv med fulltånge)38 Om man tittar på Figur 1 igen kan man se att det finns i stora drag sex steg i
skaftningsprocessen, oavset vilken metod man väljer. I arbetet med steg 1 stötte jag på både uttryck, problemlösning och nyskapande. I skissandet försökte jag variera formerna så mycket som möjligt för att se om jag kunde upptäcka något som tilltalade mig utan att vara
omedelbart uppenbart. Samtidigt tänkte jag på hur skaften skulle komma att se ut, vilket uttryck de skulle få. Dessutom var det en del problemlösning involverat då jag hela tiden hade i bakhuvudet: Hur kommer det här skaftet kännas att hålla i? Jag funderade över vem som skulle hålla i skaftet, vad det skulle användas till och vart trycket på skaftet skulle ligga. Jag tittade på redan existerande skaft, läste tips i böcker för hur man får till ett bra skaft, tumregler för hur stora skaft ska vara, och försökte forma handen efter hur jag föreställde mig att skaftet skulle komma att kännas. För redskap nr. 4 tyckte jag att jag hade en fördel där jag kunde greppa tången och få en mer konkret hum om storleken.39
Steg 2 handlade mest om problemlösning. Materialval var en stor del av att förbreda ämnet.
Jag letade efter trä-ämnen och begrundade hur stora de var, om de var torra nog, hur ådringen gick, ifall det fanns sprickor eller kvisthål som jag skulle behöva arbeta runt, och hur hållbara vs. lättformade de olika bitarna var. Samtidigt funderade jag också över hur träet skulle se ut.
Vilken färg hade det, hur gick ådrorna och hur mycket av det skulle jag ha? Intressant nog var ådringen på träet både en fråga om problemlösning och uttryck, då det både kan påverka hållbarheten på träföremål och syns i ytan.
I steg 3 fanns nästan inte utrymme för något annat än problemlösning. Hur teknikerna skulle utföras, vilken ordning olika moment skulle utföras i, vilka verktyg som passade för arbetet, det var en upptäcksfärd av problem. Praktiska spörsmål som måste lösas för att arbetet skulle utföras. Steg 4 karaktäriserades av problemlösning för uttryckets skull. Olika knivböcker
35 Ibid.
36 Ibid.
37 Ibid.
38 Ibid.
39 Se bild 16
17 framställde olika saker som definitivt ”fula” på ett knivhandtag. Till exempel ansågs det extremt fult att ha ett glapp mellan metal och trä där kniven går in i skaftet: ”There should be no gap between the two materials”.40 Det anses också fult att ha en glipa i träet som endast är fylld med lim:”It is essential to the function and appearance of the finished knife that there be no gaps between the scale and tang. Epoxy will fill any gap, but it will be unsightly and possibly weaker.”41 Jag pysslade och pysslade för att få bort dessa ”fula” glipor i mina skaft.
Redskapen hade antagligen fungerat lika bra utan att jag lagt ner tid på att lösa dessa
problemen, men då jag ville ha ett särskilt uttryck fortsatte jag. Min motivation att få ett ”fint”
uttryck gjorde glappen till problem som jag var tvungen att lösa.
I steg 5 var uttryck ett av de främsta övervägandena. Det var där jag fick välja bland och ta fram de skisser jag gjort i steg 1, så jag skulle inte vilja säga att det var mycket nyskapande.
Däremot fanns det vissa element av problemlösning i det hela där jag försökte pröva hur skaften skulle bli att hålla under utformningen, och övervägde om jag skulle bli tvungen att frångå skisserna för resultatets skull. Steg 6 karaktäriserades varken av problemlösning eller nyskapande. Jag valde att följa råden i två av de knivböckerna42 och behandla alla skaften, inte bara de till redskap 1-4, med linolja på samma sätt. Uttrycket var något jag övervägde, men endast i den mån att jag kom fram till att jag var nöjd med en metod som fortfarande visade träets färg och ådring.
Arbetet krävde tekniska lösningar och skapade val som behövde tas, och de lösningarna och valen kunde präglas av olika kreativa och gestaltande aspekter, beroende på hur jag
(slöjdaren) trodde att momentet skulle påverka slutresultatet. Jag växlade under processen mellan att ta beslut utifrån det uttryck jag skapade, de problem (tekniska överväganden) jag fick lösa och de konventioner jag hade att utgå ifrån. I de moment jag bedömde skulle ha påverkan på slutresultatets estetiska uttryck, såsom val av träsort och utformning av skaftet kunde jag inte låta bli att ha uttryck i åtanke under processen. Kreativitet i problemlösning dök upp när jag behövde lösa ett tekniskt utmanande moment, hantera verktyg jag inte använt tidigare eller uppnå någon form av teknisk kvalitet i arbetet, t.ex. att skaftet satt fast på tången istället för att glida runt. Mäkelä påpekar i sin avhandling att ”Kännetecken för estetiska, gestaltande och kreativa aspekter är inte diskriminerande, förutom när det gäller kännetecknen artefakt/produkt och process.Till exempel kan ett gestaltande konstnärligt uttryck i slöjd vara
40 David Boye, 1977, s. 180.
41 Ibid, sid 159.
42 Bo Bergman, 1999; Mikael Hansen, 2015.
18 både estetiskt sinnligt och kreativt nyskapande.”43 Jag märkte i min analys att flera aspekter av tabellen kunde vara närvarande i varje moment. I vissa fall var aspekterna
sammanhängande, t.ex. behövdes kreativ problemlösning för att gestalta ett specifikt uttryck.
Björkholm skriver att ”Den naturvetenskapliga kunskapen värderas utifrån sanningsanspråk, medan teknisk kunskap bedöms efter hur väl den lyckats lösa det specifika problemet. ”44 Till en viss grad gäller hennes uttalande om teknikämnet också för slöjden. Även när gestaltning, estetik och uttryck är i fokus, är det svårt att släppa vilken funktion det färdiga slöjdalstret ska ha. När jag begrundar hur det färdiga slöjdalstret, skaftet, kommer bli och vilka estetiska kvaliteter det kommer få funderar jag också över hur det kommer kännas att hålla i, och hur det kommer kännas att använda. Sigurdson kommenterar hur elever håller i knivskaft under en redovisning och tolkar händelsen som att eleverna håller skaften i händerna för att det rör sig om ens ” taktilt-kinestetiska erfarenhet av objektet.”45 Mäkelä har som en aspekt av
estetiken i ett slöjdföremåls uttryck begreppet ”Sinnlighet” som han säger kan ”sägas ingå i en hierarki där syn och hörsel råder över känsel, lukt och smak.”46 Han påpekar dock också att i slöjd ”finns det anledning att ifrågasätta hierarkin.”47 Hur ett skaft känns att hålla i, och till viss del använda, är absolut en del av dess estetik. Till skillnad från en tavla så är ett
obekvämt handtag, oavsett hur vackert det är visuellt, inte någonting man vill använda. Det är relevant att begrunda funktion när man överväger uttryck för någonting som man kommer känna på.
I den andra delen av undersökningen analyseras hur tångar på andra redskap än knivar går att arbeta med, och hur kniv-kunskaperna går att applicera på andra redskap (bild 7). Här arbetar jag mer med Mäkeläs begrepp Divergens, då jag vill se hur skaftningen här skiljer sig från skaftningen av knivarna.
I tabell 4 i bilaga 2 är redskap 5-12 beskrivna under bl. a. kategorin Variation. Den skulle kunna sägas motsvara Mäkeläs kreativa kategori Divergens som Mäkelä beskriver så här: ”Ett divergent tänkande är en förutsättning för utveckling.”48 Variation i tabell 4 refererar till sätt jag valt att ändra tillvägagångsätt eller teknik som det nya skaftandet baseras på, eller hur jag frångått det jag redan prövat och lärt mig. Nedan är ett utdrag ur tabellen (som finns i sin helhet i bilaga 2).
43 Ibid, s. 205.
44 Eva Björklund, 2015, s. 27.
45 Erik Sigurdson, 2014, s. 187.
46 Esko Mäkelä, 2011, s. 204.
47 Ibid, s. 204.
48 Ibid, s. 205.
19 Tabell 4: Teknikval för skaftning av smörkniv (bilaga 3)
Redskap Teknikval Variationer
Redskap nr. 9
Smörkniv med liten och tunn plattånge
Skaft i björk med tånge i björk för bra passform.
(Borrning)
Jag valde att tillverka en holk till detta redskap, då tången var extremt liten och tunn. Jag ansåg att jag inte skulle kunna få till en bra inpassning med borrning om jag inte hade en holk. Då bra inpassning var viktigare än något annat gjorde jag holken tunn och av ett mjukt material. Det fungerade trots tångens tunnhet, och gav en relativt bra inpassning mot bladet.
Eftersom jag försökte applicera min kunskap på nya sätt fick jag flera gånger frångå eller ändra de tekniker jag prövade. Redskap 5-12 tillverkades också med samma 6-stegs modell som redskap 1-4, men hur teknikerna fungerade ändrades, och det gjorde också min approach.
Därför kommer jag främst analysera redskap 5-12 ur ett divergent perspektiv, d.v.s. hur jag frångick de tekniker jag baserade skaftandet på.
Redskap 5 (plattfilen, bild 18-19) var ett skaft med litet behov av problemlösning. De färdiga lösningar som fanns fungerade bra, till och med bättre då tången liknade knivarnas tångar (redskap 1-3) men var lite tjockare vilket underlättade utformningen av borrhålet. Det krävdes väldigt lite divergens i slöjdprocessen.
Bild 18: Redskap 5 utan skaft Bild 19: Redskap 5 (Plattfil)
Redskap 6 (rundfilen, bild 20-21) skulle jag säga krävde nyskapande tänkande. Tången var annorlunda, rund istället för platt, och jag fick omformulera de lösningar jag prövat förut.
20
Bild 20: Redskap 6 utan skaft (rundfil)
Istället för att borra flera hål och såga upp dem till ett borrade jag ett hål i samma storlek som tången i holken. Sedan gjorde jag ett något mindre hål i resten av skaftet då tången smalnade av, för att skaftet skulle sitta bättre. Ett problem uppstod då jag insåg att när jag började borra i holken hade borren glidit runt och gjort en mindre urgröpning, vilket orsakade en mindre snygg inpassning. För att dölja det vände jag på holken så att borrens utgångshål som hade exakt samma diameter som tången hamnade utåt. Det innebar dock att kanten mellan holken och skaftet blev lite sned. Jag lyckades undvika en glipa genom att vrida på skaftet och fila ner ena sidan, men det hade till följd att skaftet hamnade lite snett. Det fick jag lösa genom att bearbeta skaftet olika mycket på dess sidor, så att skaftet tillslut satt rakt mot redskapet. Det uppstod ett problem som löstes men gav upphov till ett nytt problem o.s.v. Denna metod varierade grovt från tidigare metoder, där jag behövt bearbeta borrhålet för att få in tången. I skaftningen av detta redskap krävdes divergens för att jag skulle lyckas.
Bild 21: Redskap 6 (rundfil)
Tången på redskap 6 går att jämföra med tången på redskap 11 (osthyveln, bild 22-23) och redskap 12 (korkskruven, bild 24). Redskap 11 krävde så gott som ingen problemlösning all.
Jag använde samma teknik som med redskap 6 och fick ett fungerande resultat. Det var ett nydanande arbetssätt att försöka göra ett skaft helt utan holk, något som tidigare med andra tångar varit väldigt krävande. På grund av tångens utformning visade sig denna metod vara lämplig för ett lyckat resultat, d.v.s. ett resultat utan glapp mellan metall och trä vid
öppningen.
21 Bild 22: Redskap 11 utan skaft Bild 23: Redskap 11 (osthyvel)
Redskap 12 (bild 24-25) hade också den en rund tånge som var gängad som en skruv.
Bild 24: Redskap 12 utan skaft Bild 25: Redskap 12 (korksruv)
I skaftandet av redskap 12 använde jag de kunskaper jag byggt upp i skaftandet av 6 och 11, men jag fick också nytta av andra kunskaper. Till exempel tog jag inspiration av en av mina föräldrars korkskruvar och satte skaftet på tvären istället för utmed redskapet. Jag drog nytta av min erfarenhet av att skruva i skruvar och borrade ett runt hål som var lika stor i diametern som tången var innanför gängorna. Sedan fyllde jag hålet med limm och skruvade i tången.
Båda dessa skaft krävde en divergent form av kreativitet där jag använde kunskaper jag tillskansat mig från andra tillfällen och skapa nya metoder.
Redskap 7 (skeden, bild 26 och 28) och redskap 8 (gaffeln, bild 27 och 29) krävde en hel del problemlösning. Jag tog inspiration av en existerande teknik49, men fick tänka om en hel del.
Tångarna var fyrkantiga och inte tillspetsade vilket gjorde att jag förkastade borrning som ett alternativ.
49 Tekniken kallas ”Kniv utan mellanlägg” enligt Jàkup Heinesen, 2000, sid 45.
22
Bild 26: Redskap 7 utan skaft Bild 27: Redskap 8 utan skaft
Jag valde att såga upp och urholka skaftämnet, vilket underlättades av de raka kanterna på tången. Att bestämma i vilken ordning saker skulle utföras var inte lätt. Att se till att borrhålen hamnade på rätt plats, att förbereda ämnet, att bestämma hur stora skaften skulle bli och hur de skulle utformas, att bestämma när och hur hålen skulle nitas, och om de skulle nitas eller fyllas med dymlingar krävde mycket eftertanke. I materialvalet och i utformningen kände jag dock att jag hade stor frihet då tångarna var så annorlunda och jag visste att bestickskaft kräver andra saker än knivskaft, så det var lätt att pröva både björk som ämne och en mer fyrkantig form på skaften. Dessa är de enda skaft jag användt urholkning i för att lämna plats åt tången. Det krävdes ett divergent tankesätt för att lösa problemet om hur jag skulle få en tillräckligt bra passform runt dessa platta fyrkantiga tångar.
Bild 28: Redskap 7 (sked) Bild 29: Redskap 8 (gaffel)
Redskap 9 (smörkniven, bild 30, 31, 32) var väldigt krävande då tångens form ställde till flera problem. Vissa knivmakare och knivfantaster föredrar fulltångeknivar framför knivar med dold tånge, då de kan se att konstruktionen är rejäl och går genom hela skaftet. Denna kniv var som motsattsen till en fulltångekniv. Tången var platt, smal, kort men värst av allt, tunn:
knappt 2 mm tjock.
Bild 30: Redskap 9 utan skaft (smörkniv)
23 Planeringen av konstruktionen var svår då tången var så olik de tångar jag hittils jobbat med.
Dock kunde jag använda det jag lärt mig om holkar. Holkar blir lättare att forma om de är tunna och av ett mjukt träslag. Därför beslöt jag att tillverka en tunn holk i björk, samma material som skaftet. Tack vare holkens tunnhet och mjukhet lyckades jag borra tre små hål och göra en skaplig inpassning. För att förbättra stabiliteten och försköna skaftet lade jag in en aluminiumskiva mellan holken och resten av skaftet. I detta arbete ändrades mina
prioriteringar, från ett hårdare holkmaterial till en holk som gick att jobba lätt med, vilket i sig ledde till ett divergent arbetssätt.
Bild 31: Detaljbild på redskap 9 Bild 32: Redskap 9 (smörkniv)
Redskap 10 (kapsylöppnaren, bild 33-34) kom med en tillhörande holk i metall.
Bild 33: Redskap 10 utan skaft med tillhörande holk
Jag hittade faktiskt en instruktion för hur man hanterar metallholkar, men jag frångick den helt för att det kändes mer naturligt att göra saker i en annan ordning. Jag valde också att frångå traditionella skaftformer på ett medvetet sätt under formningen av skaftet. Jag vill beskriva utformningen av skaftet nyskapande men skaftningsprocessen för divergent.
24
Bild 34: Redskap 10 (kapsylöppnare)
I regel krävdes mer divergens och därmed kreativitet ju mer olik en tånge var från en traditionell knivtånge.
Sammanfattning
Förutsatt att man väljer att forma skaftet efter att det limmats på tången, kan man säga att en skaftning består av sex steg (figur 1):
1. skissning, 2. förberedelse, 3. bearbetning, 4. limning,
5. utformning och 6. ytbehandling.
Tången påverkar främst vilken metod som är lämplig eller enklast för att bearbeta skaftämnet och göra plats för tången, det vill säga steg 3.
De tekniker som finns för att skafta ett redskap kan med få undantag delas in i två
huvudgrupper, baserat på om steg 3 bearbetning- är grundat på sågning eller borrning. Under de olika stegen i skaftningen präglades arbetet och valen jag gjorde av olika kreativa och gestaltande överväganden och berodde helt på hur ett steg påverkade slutresultatet.
Diskussion
Jag har i studien kommit fram till att tången är en av de viktigaste förutsättningarna för skaftning, och har studerat skaftningsprocesser med olika sorters tångar. Skaftningsprocessen är analyserad utifrån ett kreativt och gestaltande perspektiv.
25 Metoddiskussion
När jag utformade undersökningen var jag bestämd med att jag inte ville skapa en
instruktionsmanual för skaftning av redskap eftersom det redan finns mycket material. Det som var intressantare för mig var att se hur det materialet som redan existerar kunde anpassas för andra redskap än knivar. Därför valde jag att inte systematiskt fotografera mitt arbete, utan förde minnesanteckningar. Instruktionerna kategoriserades och processerna systematiserades i en flowchart (figur 1) och en uppdelning av skaftningstekniker. Från början var jag
intresserad av det estetiska slutresultatet och hur det skulle påverkas av tången, men under arbetet kom jag fram till att det estetiska resultatet påverkas lite eller inte alls av tången, utan det är materialvalet, teknikvalet, skaftets utformning och ytbehandlingen som påverkar det.
Det enda tången påverkar är teknikvalet, men även där har det inte något stort inflytande.
Därför började jag intressera mig mer för processen, och vad som hade hänt under min anpassning av tekniker för vissa former av tångar till andra.
En av styrkorna med denna metod var att jag kunde komma nära skaftningen och analysera processen ”inifrån”. Dock är det möjligt att just närheten till skaftningsprocessen gjorde en hemmablind, och andra metoder som t.ex. observation av elevers skaftningsprocess hade gett möjligheten att se mönster eller få en mer objektiv uppfattning om svårigheter i arbetet.
Studien har haft skaftning i skolslöjden som startpunkt, men jag har inte haft möjlighet att pröva mina upptäckter i skolan eller få ett lärarperspektiv på saken. Däremot är det intressant att diskutera hur det jag kommit fram till kan användas i slöjden.
Resultatdiskussion
Mäkelä påpekar att hans integrerade estetiska perspektiv inte är exkluderande, vilket stämmer överens med vad jag själv funnit. Flera saker påverkar slöjdprocessen, och slöjdaren kan ha flera motivationer i huvudet samtidigt, och därför beakta flera saker samtidigt. Det stämmer även med de ogrundade observationerna jag gjorde om t.ex. att hårdare holkar anses bättre, men mjukare holkar är lättare att forma. Anledningen till att det blir en avvägning är att det finns flera saker att ta ställning till, vi vill både ha en kniv som är hållbar och en som har ett
”snyggt” uttryck. Björkholm har studerat teknikkunnande inom skolan, men hennes studie har varit mer förlagd i praktiken i skolan.50 De resultat hon har genererat rör specifika uppgifter (lärandeobjekt) och de ”nivåer” av kunnande som finns i dem. Min egen studie rör endast min
50 Eva Björkholm, 2015.
26 egen slöjd- och lärprocess, och försöker artikulera vad min egen arbetsprocess har präglats av för olika överväganden.
Olika skaft jag har jobbat med har varit olika svåra att lyckas med. Osthyveln gick som en dröm, och det känsliga momentet med att få rätt inpassning behövde jag inte anstränga mig för då borrhålet täcktes av tångens garde51. Redskap nr 1, kniven med den genomgående tången, var det nära att jag misslyckades med. Jag var tvungen att ta in en butanbrännare för att mjuka upp tången så att jag kunde slå den som nit, och inpassningen för tången blev så bred att jag stack in två tunna träbitar under limningen för att hålet skulle vara mindre märkbart. Om man vill jobba med yngre elever med skaftning så skulle jag absolut
rekommendera att skafta osthyvlar framför att skafta knivar med genomgående tånge. Olika redskap krävde olika sorters tänkande och kunskaper. Det fanns en helt annan frihet i att forma skaftet till en kniv med dold tånge jämfört med en kniv med fulltånge. När man väljer redskap, väljer man också tånge och teknik. Svårighetsgraden, men också de kunskaper man kan förvärva, ändras från tånge till tånge. Det är möjligt att variera svårghetsgraden för olika tångar genom bl.a. teknikval och materialval. Tabell 3 ger en ungefärlig uppfattning om vad man kan prioritera över en lägre svårighetsgrad.
Man kan överväga om man vill låta eleverna utföra alla stegen av skaftningen. Jag själv förbredde mina egna skaftämnen, men det finns en tradition inom slöjden att läraren
förbereder materialet eleven ska arbeta med. Det finns flera anledningar att inte låta eleverna själva ta ut material, bl.a. kan det vara svårt att ta rätt sort, det kan ta lång tid, och man
riskerar att slösa dyra material om en elev räknar fel. Däremot är förmågan att avgöra vad bra virke är viktigt, och att välja virke till skaft är ett bra tillfälle att öva upp den förmågan.
En annan sak värd att tänka på är att just knivar har en sorts prestige kring sig. Elever som blir entusiastiska vid tanken på att skafta knivar kanske tappar intresset för att skafta osthyvlar.
Sigurdson beskriver i sin avhandling hur en av eleverna han observerat jämnställt
”Stillasittande och pillrigt arbete [som] kvinnligt (omanligt)”52 men samma elev ”förbiser ...
det pillriga arbetet med att framställa en kniv och går direkt på föreställningen om kniven som maskulin artefakt”.53 Kniven har någon form av prestige, antingen det är som en maskulin artefakt som Sigurdson tolkar det som, eller genom något annat. En annan möjlig förklaring skulle kunna vara att knivar har någon sorts tabu kring dem, vilket kan göra dem lockande,
51 Garde refererar till det konformade stopp som markerade gränsen mellan tången och redskapet, se bild 22.
52 Erik Sigurdson, 2014, s. 92.
53 Ibid, s. 92.
27 eller att de associeras till olika aktiviteter och händelser som medeltidsmässor eller jakt. Det är inte garanterat att skaftning av en fil får samma mottagning i ett klassrum som skaftning av en kniv.
Det finns många aspekter av just kniv- eller skaftslöjd som skulle lämpa sig för både stora och små framtida studier. Det skulle vara möjligt att undersöka hur faktorer som materialval, teknikval, utformning och ytbehandling påverkar skaftens estetiska egenskaper. Det skulle också vara möjligt att undersöka hur alternativ till epoxylim skulle fungera. Jag har själv användt epoxylim till alla skaft i studien, då det rekommenderades i varje knivbok jag läste som nämnde vilken limsort de använde, men epoxylim är inte säkert att använda i stora mängder och det vore intressant att undersöka mer barn- och miljövänliga alternativ. En möjlighet skulle vara att titta på andra tekniker som t.ex. krympskaft, där skaftet tillverkas i färskt, vått trä och får krympa fast runt tången. Det vore också intressant att begrunda de sociala och kulturella aspekterna av skaftning, och vad som påverkar skaftning i en skola. Att undersöka varför vissa lärare tar bort skaftning från planeringen, och vad det säger om hur eleverna på skolan bemöts eller ses vore intressant. Lärarna som väljer att ta bort knivslöjd gör inte en bedömning om knivarna utan om eleverna. Det skulle vara möjligt att begrunda hur skaftning ses i de områden där skaftningstraditionen är stark, och vad som händer när lärare där väljer att ta bort skaftning och varför.
28
Källförteckning
Bergman, Bo (1999). Knivar (1sta uppl.). Stockholm: Ica bokförlag.
Björkholm, Eva (2015). Konstruktioner som fungerar – en studie av teknikkunnande i de tidiga skolåren. /(Doktorsavhandling, Stockholms universitet, Stockholm). Hämtad från:
https://www.skolporten.se/forskning/avhandling/konstruktioner-som-fungerar-en-studie-av- teknikkunnande-i-de-tidiga-skolaren/
Boye, David (1977). Step-by-step knifemaking – You Can Do It!. Arizona: Boye Knives Press.
Dahl, Knut (1997). Från kniv till slida Med pautat motiv, Teknik – design, utformning och linjer (Andres Höök, Övers. upplaga) Örkelljunga: Bokförlaget Settern.
Denscombe, Martyn (2017). Forskningshandboken: För småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna (4. ed.) Poland: Interak.
Hansen, Mikael (2015). Den stora knivboken – hur du gör din egen kniv. Örkelljunga:
Bokförlaget Settern.
Heinesen, Jàkup (2000). Knivboken. (Hans Näslund, Övers. Upplaga). Västerås: Ica förlaget AB.
Kreativitet. Nationalencyclopedin. Hämtad 2020-05-23 från
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kreativitet
Lag om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (SFS 1988:254). Hämtad från Regeringskansliets Rättsdatabaser: http://rkrattsbaser.gov.se/sfst?bet=1988:254
Lagen.nu. (2018). Lag (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål.
Hämtad 2020-05-23 från https://lagen.nu/1988:254
Mäkelä, Esko (2011). Slöjd som berättelse – om skolungdom och estetiska perspektiv.
(Doktorsavhandling, Umeå universitet, Umeå, nr. 41). Hämtad från: http://umu.diva- portal.org/smash/get/diva2:441062/FULLTEXT01.pdf
Pratchett, Terry (2000). The Truth (2 Ed.) London: Transworld Publishers.
Sigurdson, Erik (2014). Det sitter i väggarna – En studie av trä- och metallslöjdsalens materialitet, maskulinitet och förkroppsliganden. (Doktorsavhandling, Umeå universitet, Umeå) Hämtad från: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:760284/FULLTEXT03
29 Bilaga 1: Bilder på redskap m. tångar utan skaft, skisser och färdiga redskap Redskap nr. 1: Kniv m. skaft i eneträ och genomgående tånge. Tången är platt, avsmalnande, och nitas längst bak på skaftet.
Redskap nr. 2: Täljkniv m. skaft i renhorn, masurbjörk och ek. Tången är platt, avsmalnande och döljs helt av skaftet.
30
Redskap nr. 3: Kniv m. skaft i lind och okänt rödaktigt trä. Platt avsmalnande tånge som döljs helt av skaftet.
Redskap nr. 4: Fulltångekniv m. skaft i lind och mässing. Tången är platt men bred, och har samma sihuett som det tänkta skaftet.
31
Redskap nr. 5: Plattfil m. skaft i ek och eneträ. Platt avsmalnande tånge som döljs helt av skaftet.
32
Redskap nr. 6: Rundfil m. skaft i al och lind. Kort, rundad avsmalnande tånge m. fyra faser mot spetsen.
33 Redskap nr. 7: Sked m. skaft i björk och aluminium. Tången är kort, platt och fyrkantig m. 2 hål i.
Redskap nr. 8: Gaffel m. skaft i björk och aluminium. Tången är kort, platt och fyrkantig m. 2 hål i.
34
Redskap nr. 9: Kniv m. skaft i björk och aluminium. Tången är kort, platt, smal och tunn.
Redskap nr. 10: Kapsylöppnare m. skaft i al. Tången är kort, platt och rak med en rundad spets.
En metallfrontholk hörde till redskapet.
35
Redskap nr. 11: Osthyvel m. skaft i lind. Tången är rund, med skåror i, och har ett konformat garde där tången slutar.
36
Redskap nr. 12: Korkskruv m. skaft i eneträ. Tången är rund, trubbig, och gängad som en skruv.
37 Bilaga 2: Tabell med anteckningar från skaftning av redskap 1-4
Tabell 5: Redskap 1-4
Redska p
Teknik- val
Beskrivning Källa Variationer Svårigheter Möjlighet er
Dilemm an
Redskap nr. 1:
Kniv med genomgå ende tånge
Skaftet limmas och nitas med tången för att hållas på plats.
(Borrnin g)
Skaftet tillverkas i ett stycke. Hål borras från två håll och möts i mitten.
Kortsidan som sitter mot knivskafter förbreds med såg, rasp och fil för att passa mot tången. Hålet i ämnet fylls med lim, och tången trycks in.
Tången är genomgende och sticker ut ca 5 mm på baksidan. Efter torkning träs en metallskiva på tången, varpå den slås som en nit för att hålla skaftet på plats.
Skaftet formas med såg, rasp, fil och smärgelduk.
Sedan ytbehandlas skaftet med linolja.
Knivar, av Bo Bergman .
Tekniken kallar han
”Kniv med helt träskaft”.
Bergman rekomendera r att man använder en kniv för att tälja till skaftet vid knepiga vinklar.
Jag lät bli täljkniven utan lät raspens böjning avgöra hur sneda vinklarna kunde bli.
Svårt att fixa ämnet, välja bit m. rätt
egenskaper /dimmensioner o såga upp det rätt. Blev lättare när jag läste om rekommenderad e dimmensioner i Bergmans bok (13x4,5x3,5 cm3)
Svårt att borra rakt då hålen borrades från två hål o möttes i mitten.
Placeringen behövde vara rätt, vinklen och djupet likaså.
Blev en böj som var oacceptabelt stor o jag fick göra om.
Svårt att forma hålet där kniven skulle sticka ut.
Eftersom hålet skulle vara bådde långt, djupt och smalt blev det nästan omöjligt. De verkthyg jag hade var ltie för stora/grova så jag vidgade hålet för mycket. Det blev ett glapp
Trots att skaftet lossnade efter limningen så kunde jag fästa det ordentligt tack vare niten.
Niten höll skaftet på plats.
Då skaftet var tillverkat i ett stycket så var det relativt lätt att forma skaftet.
Det blev aldrig fördjupnin gar för att ett träslag var mjukare än det andra, utan det blev en jämn bearbetnin g över hela skaftet.
Gedigen konstrukt ion, men kräver mycket uthålligh et för att bli klar med.
Hade jag gett upp innan niten var färdigsla gen så hade skaftet varit obrukbar t.
Dessuto m gjorde jag så fel med borrnign ena tt ämnet itne gick tt rädda utan jag fick börja om med ett nytt.
