Institutionen för Pedagogik, Didaktik och Psykologi
Korrelerar startlereaktion med reaktionstid?
Momo Dalvald Januari 2008
C-uppsats, 15 hp Psykologi
Psykologi C
Examinator: Staffan Hygge
Handledare: Anders Flykt
Förord
Ett stort tack till Tanja Bänziger för programmering av experimentfilen, Jens Karlsson, som valt ut djurbilderna samt till Anders Flykt för utmärkt och snabb handledning. Slutligen, tack till alla försöksdeltagare för er medverkan.
Sammanfattning
Bilder av potentiella hot upptäcks snabbt och leder till en snabbare reaktionstid än bilder av icke-potentiella hot. Potentiella hot stjäl också fokus och kognitiva resurser, med en långsammare reaktionstid som följd. Rädsla, som kan mätas genom startlereflexen, leder till antingen ökad handlingsberedskap (snabbare reaktionstid) eller kognitiv distraktion (långsammare reaktionstid). Fem försöksdeltagare fick reagera på en visuell probe som lades ovanpå djurbilder, både potentiella hot och icke-potentiella hot i ett kombinerat reaktionstids- och startleprobeexperiment, där ljudstötar utdelades i hörlurar. Startlereaktion, hjärtfrekvens och reaktionstid mättes, varefter korrelationskoefficienter räknades ut. Resultatet visade på en svag negativ korrelation mellan reaktionstid och startlepotentiering på gruppnivå, men inga signifikanta samband påvisades på individnivå. Resultatet på gruppnivå kan bero på att de individuella resultaten tenderar samlas i kluster och därför skapar ett skensamband. Även en positiv korrelation mellan hjärtfrekvensförändring och startlereaktion påvisades, men ingen korrelation mellan hjärtfrekvens och reaktionstid.
Nyckelord: startle, reaktionstid, potentiella hot, ljudstöt, visuell probe
Abstract
Title: Is there a correlation between startle potentiation and reaction time?
Pictures of fear relevant animals are detected fast and lead to shorter reaction time, compared to pictures of fear irrelevant animals. Fear relevant animals also capture attention and steals focus, which leads to slower reaction time. Fear leads to either preparedness for action (faster reaction time) or cognitive distraction (slower reaction time). In a combined startle probe and reaction time experiment, five participants were requested to react to a visual probe, superimposed on pictures of animals, both relevant and irrelevant to fear. Startle probes were given as noise bursts in headphones. Startle reaction, heart rate and reaction time were measured. A negative correlation between reaction time and startle potentiation was found on group level, whereas no significant correlations were found on the individual level. However, the individual results tend to gather in clusters, which might give a significant result on group level even if there is none.
Keywords: startle reflex, reaction time, potential threat, noise burst, visual probe
Startlereflexen, muskelanspänning som vanligtvis mäts via blinkreflexen när ett oväntat intensivt stimuli presenteras, anses vara ett effektivt sätt att analysera känslor (Vrana, Spence
& Lang, 1998) och framför allt rädsla (Davis, 1996). Bradley, Cuthbert och Lang (1990) undersökte två hypoteser om hur startlereflexen verkar. Enligt uppmärksamhetshypotesen (stödd av bl. a. Anthony & Graham, 1985), förstärks startlereflexen om en startleprobe (stimuli som skapar en startlereaktion) ges inom den modalitet där uppmärksamhetsfokus ligger, exempelvis om en ljudstöt ges när man fokuserar på hörseln (lyssnar på en melodi eller en ton), eller en blixt om man tittar på en bild. Enligt känslohypotesen, å andra sidan, är det den känslomässiga kontexten som påverkar startlereflexen. I en positiv kontext (t. ex. vid exponering av attraktiva nakenbilder, se Lang, Bradley & Cuthbert, 1990) är startleresponsen mindre vid en ljudstöt eller blixt, jämfört med i en negativ kontext. Denna hypotes stöds av bland Vrana, Spence och Lang (1988), som lät försökspersoner titta på bilder av obehagligt (t. ex. spindel, orm, pistol), neutralt (hushållsobjekt), samt av behagligt (t. ex. erotik, leende barn) slag. Utan förvarning levererades en kort ljudstöt i hörlurar. Störst utslag på startlereflexen gavs när obehagliga bilder visades, minst när behagliga visades. Bradley, Cuthbert och Lang (1990) fann inget stöd för uppmärksamhetshypotesen i sitt experiment där en ljudstöt eller en blixt utdelades när försökspersoner exponerades för positiva, neutrala eller negativa bilder och hjärtfrekvens, blinkreflex, och muskelspänning mättes. De fann däremot i likhet med känslohypotesen att startlereflexen var starkast när den visuella kontexten var obehaglig och svagast när den var behaglig. De fann dessutom samma mönster i startleresponsen oavsett om proben var en blixt eller en ljudstöt.
Davis (1996) påvisade en förstärkt startlereflex när försökspersoner förväntade sig en elektrisk chock, med starkast effekt i just det ögonblicket då chocken förväntades, även om ingen utdelades. Davis fann en positiv korrelation mellan startlereflex och rädsloreaktion.
Cook, Davis, Hawk, Spence och Gautier (1992) menar emellertid att sambandet mellan känslor, grundspänning i orbicularis oculi (muskeln under ögat där man vanligtvis mäter startlereflexen) och blinkreflexen vid en startlereaktion är osäker. För att säkerställa sambandet mellan startlerespons och rädsla mätte de även hjärtfrekvens, pulsförändring inom ett kort intervall från exponering av bilder eller en startleprobe. Resultatet visade att startlereflexen förstärks vid negativa känslotillstånd. Hjärtfrekvensen ökade emellertid signifikant bara för rädslogruppen (gentemot en kontrollgrupp med lågt skattad rädsla), och bara när de exponerades för obehagliga bilder. Denna grupp uppvisade även en starkare startlereflex. En möjlig förklaring kan vara att individer i rädslogruppen reagerar starkare på
2
obehagliga stimuli för att de upplever dem som mer obehagliga än individer i kontrollgruppen.
I ett experiment av Sabatinelli, Bradley och Lang (2001), där en ljussignal meddelade försökspersoner om att de skulle få se bilder av antingen behagligt (erotiskt), neutralt (hushållsobjekt) eller obehagligt (ormar) slag, fann de att startlereflexen var starkast när försökspersonerna väntade sig behagliga eller obehagliga bilder, jämfört med neutrala bilder.
Startlereflexen blev starkare vid exponering av obehagliga bilder, och minskade vid behagliga bilder. Även i Bradley, Moulder och Lang (2005) påvisades en potentierad startlereflex när försöksdeltagare tittade på obehagliga bilder. De fann dessutom en stark startlereflex när försöksdeltagare väntade sig en elchock medan de tittade på antingen behagliga eller obehagliga bilder, och drog slutsatsen att en autonom och somatisk försvarsreaktion äger rum när någon förväntar sig en elchock, och att denna försvarsmekanism äger rum även i en icke hotfull kontext.
Ur ett evolutionärt perspektiv borde potentiellt farliga djur upptäckas snabbt och hoten hanteras så effektivt som möjligt. Öhman (1993) lade fram en teori om att människan genom evolutionens gång utrustats med ett alarmsystem för att upptäcka och reagera på relevanta faror i naturen, dvs. potentiellt farliga djur. Detta system, som verkar omedvetet och omedelbart, framkallar en rädsloreaktion som ger handlingsberedskap och riktar uppmärksamhet på hotet. Potentiella faror (ur ett evolutionärt perspektiv) bearbetas alltså enligt Öhman snabbare än andra stimuli.
Att startlepotentieringen snabbt aktiveras vid hot och inte kräver mycket stimulus för att aktiveras har visats av bl. a. Globish, Hamm, Esteves och Öhman (1999). I deras experiment gavs ljudstötar under tiden eller efter att försökspersoner exponerats för hotfulla bilder (ormar, spindlar) eller neutrala/behagliga bilder, som visades i antingen 150 ms eller 6 s. Startleresponsen började 300 ms efter att en hotfull bild visats (hos personer med spindel/ormrädsla), även när bilden bara visades i 150 ms.
Öhman, Flykt och Esteves (2001) gav ytterligare stöd åt tesen, när de lät försökspersoner söka efter en bild på en spindel eller orm (potentiella hot) bland bilder av blommor eller svampar (neutrala), eller det omvända, i en 3x3 eller 2x2-formation; de sökte alltså en avvikande bild bland 8 eller 3 andra bilder. Bilder av potentiella hot resulterade i kortare reaktionstider bland neutrala bilder än neutrala bilder bland potentiella hot. I en uppföljningsstudie av Flykt (2005) antyddes att det var lättare att finna potentiella hot bland neutrala bilder om bilderna visades i gråskala, något som skulle kunna tyda på att potentiella
hot upptäcks på en mer subtil/basal nivå (genom exempelvis form), medan neutrala objekt kan urskiljas genom färg. Flykt föreslår att det till stor del är en medveten och kontrollerad process att finna och reagera på potentiella hot, snarare än en enbart automatisk och emotionell som Öhman (1993) föreslog, och att dessa två processer verkar tillsammans.
Ytterligare en uppföljningsstudie (Flykt, 2006) visade på att den snabbare reaktionstiden för att finna potentiella hot (ormar eller spindlar) än icke-hot (blommor eller svampar) grundar sig i en ökad handlingsberedskap som respons mot potentiella hot än mot ickehot.
Miltner, Krieschel, Hecht, Trippe och Weiss (2004), som visade att spindelfobiker hade en försämrad reaktionstid än kontrollpersoner för att finna en bild på en svamp (neutral bild) bland bilder av blommor om det bland desa även förekom en bild av spindlar (hot), och menar att ögonen dras till spindelbilderna (hotet) först innan de finner den neutrala bilden.
Fruktade djur drar alltså till sig uppmärksamhet och försämrar reaktionstiden. Även Rinck, Reinecke, Ellwart, Heuer och Becker (2005) påvisade en ökad distraktion hos spindelfobiker vid bilder på spindlar. Uppmärksamheten kvarhålls även av bilder på arga ansikten och hotfulla ord (Fox, Russo, Bowles & Dutton, 2001).
Flykt och Bjärtå (2007) lät spindelrädda försökspersoner dels reagera så snabbt som möjligt på en visuell probe som visades ovanpå bilder av djur genom att trycka på en tangent, och dels skilja mellan två olika prober och reagera genom att trycka på rätt tangent så snabbt som möjligt. Bilderna föreställde djur som antingen utgjorde potentiella evolutionära hot (t.ex. spindel, orm, varg) eller icke potentiella hot (t. ex. skalbagge, sköldpadda, kanin).
Djuren kategoriserades på grundval om de var rovdjur eller växtätare. Försöksdeltagarna – med rädsla för spindlar – missade att reagera på fler prober när de exponerades för spindlar än för andra djur, medan reaktionstiden var densamma. När det gällde att skilja på två prober var både reaktionstiden och träffsäkerheten försämrad när proberna visades på en spindelbild gentemot på andra bilder. Dessutom var träffsäkerheten lägre vid exponering av bilder på skalbaggar gentemot andra bilder, om än inte lika stor skillnad som vid bilder av spindlar.
Hjärtfrekvensen mättes och visade en lägre sänkning av hjärtats slagfrekvens och större ökning av hjärtats slagfrekvens för de närmast följande hjärtslagen efter att ha exponerats för en spindelbild, gentemot alla andra bilder, vilka alla gav samma resultat. Bilder på spindlar (relevant hot) tog alltså mer kognitiva resurser i anspråk och resulterade i längre reaktionstid att finna och sämre träffsäkerhet. Att resultaten inte skiljer sig mellan potentiella hot som inte är fruktade (varg, orm) och icke-potentiella hot (sköldpadda, kanin) går emot Öhmans (1993) teori om att evolutionära hot automatiskt upptäcks och framkallar en rädsloreaktion som
4
bearbetas snabbare än andra intryck, och ger ytterligare stöd åt att rädsloreaktioner inte bara är en automatisk process. Det är emellertid möjligt att en skillnad i reaktionstid och träffsäkerhet mellan potentiella hot och icke-potentiella hot skulle kunna uppstå hos försöksdeltagare utan rädsla för ett visst djur (Flykt & Bjärtå, 2007).
Potentiella hot upptäcks snabbt, och den snabba reaktionstiden kan grunda sig i en handlingsberedskap (Flykt, 2006). Men potentiella hot stjäl också fokus och kognitiva resurser och verkar distraherande, med en försämrad reaktionstid som följd (Miltner et al., 2004; Rinck et al., 2005). Flykt och Bjärtå (2007) fann ingen skillnad i reaktionstid vid exponering av spindlar gentemot andra bilder, men att bilder på spindlar tog kognitiva resurser i anspråk, vilket visade sig i en mer komplicerad uppgift. Startleresponsen är en reaktion på rädsla (Davis, 1996) och verkar kunna leda till antingen snabbare reaktionstid (ökad handlingsberedskap) eller långsammare reaktionstid (kognitiv distraktion).
Syftet med det aktuella experimentet är att undersöka eventuella samband mellan startlepotentiering och reaktionstid. Korrelerar startlepotentieringen med reaktionstiden? Är korrelationen i så fall positiv eller negativ? Det vill säga, leder en rädsloreaktion till ökad handlingsberedskap och därmed snabbare reaktionstid, eller stjäl hotet fokus så att reaktionstiden försämras? Genom ett kombinerat reaktionstids- och startleprobeexperiment vill jag försöka bringa klarhet i frågan.
Metod
Design
Designen var en experimentell inompersondesign med reaktionstid, startlereaktion och hjärtfrekvens som beroende variabler. Eventuella korrelationer mellan dessa undersöktes.
Deltagare
Fem personer, varav en kvinna, deltog i experimentet. Alla var högerhänta. Åldern varierade från 16 till 26 år, med medelålder på 21 år. Målsmans underskrift insamlades från deltagare under 18 år. Försöksdeltagarna rekryterades genom bekvämlighetsurval och var huvudsakligen bosatta i Gävle.
Material
Fyrtio olika bilder på djur presenterades på en 17” (43 cm) CRT-skärm, i upplösningen 800 x 600 pixlar och med 24-bitars färg. Bilderna, som visades i fullskärm, var cirka 34 x 27 cm och visades på drygt en halv meters avstånd. Bilderna föreställde djur från olika kategorier (t. ex. nordiska rovdjur, icke-nordiska rovdjur, växtätare och insekter) och innefattade både evolutionärt potentiella hot och icke potentiella hot. Djuren som användes var: björn, duva, ekorre, fjäril, fluga, fästing, får, get, geting, groda, hamster, hjort, hundvalp, hyena, häst, isbjön, järv, kanin, katt, ko, lejon, leopard, lodjur, mask, mus, orm, ren, räv, rådjur, skalbagge, sköldpadda, snigel, sparv, spindel, trana, varg, vildsvin, älg, ödla samt örn.
Djuren valdes ut och definierades av en biolog (Jens Karlsson, personlig kommunikation).
Alla bilder föreställde djuren i helkropp.
Bild- och stimuluspresentationen programmerades i Authorware från Macromedia, som mäter reaktionstid med en noggrannhet på tiotals millisekunder (McGraw, Tew & Williams, 2000). Som reaktionstidsprobe visades en röd cirkel (cirka 1.5 cm i diameter) mitt på bilden, 0.5 sekunder in i bildexponeringen.
Inledande låg ton och ljudstöt för att framkalla startlereaktion gavs, enbart på höger kanal, i hörlurar av modellen Sennheiser HD201. Startlereaktion (EMG) och hjärtfrekvens (EKG) mättes med hjälp av BioPac MP 100A, och spelades, tillsammans med ljudsignalerna, in i AcqKnowledge 3.7.2, båda från BioPac Systems (BioPac Systems, Inc., Goleta, CA).
EMG och EKG mättes på 1KHz.
Procedur
Försöksdeltagarna instruerades muntligt, om att de skulle få se bilder på djur på en monitor, och trycka på ”L”-tangenten på ett tangentbord så fort som möjligt när en röd cirkel visades. Experimenten utfördes individuellt, i ett nedsläckt rum. Försöksdeltagarna upplystes också om att experimentet var frivilligt och att de kunde avbryta närhelst de önskade; alla fullföljde emellertid. Experimenten utfördes i psykologilaboratoriet i Högskolan i Gävle.
Elektroder applicerades innan experimentet startade. För hjärtfrekvensen (EKG) placerades den aktiva elektroden cirka 10 cm under vänster armhåla, referenselektroden på motsvarande position på höger sida av kroppen, samt jordelektroden i nacken. Två elektroder på orbicularis oculi, under höger öga, mätte startleresponsen. Hörlurar placerades på
6
försöksdeltagaren innan denne lämnades ensam och ombads starta experimentet genom att trycka på Enter-tangenten.
Varje bild visades tre gånger per block; en gång med startleprobe, en gång med reaktionstidsprobe och en gång utan någon probe. Varje försöksdeltagare gick igenom två block, således 240 bildvisningar; 80 bilder i varje betingelse. Ordningen på bilderna och betingelserna (proberna) slumpades för varje block. Varje trial inleddes med en låg ton på 0.5 sekunder för att signalera att bild visas en sekund senare. Som startleprobe gavs en hög kort ljudstöt (50ms bredbandsbuller) 0.5 sekunder in i bildvisning. Reaktionstidsprobe visades också 0.5 sekunder in i bildexponeringen. Varje bild visades i 2.5 sekunder, eller tills försökspersonen gett korrekt respons på reaktionstidsproben. Därefter visades ingenting i 7.5 sekunder innan en ny låg ton inledde nästa bildvisning.
Databearbetning och analys
Hjärtfrekvensen inspekterades visuellt i AcqKnowledge. Topparna för varje hjärtslag användes för att räkna ut interbeat-intervallet (IBI). Hjärtfrekvensdatan analyserades i programmet Heart Rate Analysis av Thomas Wehrle. Frekvensen för de fem efterföljande IBI efter bildvisning beräknades i relation till medelfrekvensen av två föregående IBI, för att på så sätt se förändring av hjärtfrekvens vid exponering av bild och startleprobe.
Två reaktionstidsmätningar togs bort på grund av inkorrekt respons. Totalt användes data från 398 reaktionstidsmätningar (av ursprungliga 400). I de fall då det varit mycket störningar i startledatan (två förekomster), filtrerades dessa data digitalt i AcqKnowledge med high pass filter på 450 Hz. På grund av störningar i ljudinputen i ett block, exkluderades det från reaktionstids/hjärtfrekvensanalysen.
Två korrelationskoefficienter beräknades. Dels korrelationen mellan reaktionstid och startlereaktion och dels mellan reaktionstid och hjärtfrekvens.
Forskningsetiska överväganden
Undersökningen följer Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådets (HSFR) forskningsetiska principer (Vetenskapsrådet, 1990). Deltagarna upplystes om att deltagande
är frivilligt (samtyckeskravet), anonymt och att insamlad data är anonym och bara kommer behandlas av undersökningsledaren (konfidentialitetskravet), samt att insamlad data enbart kommer användas i forskningssyfte (nyttjandekravet). På grund av studiens karaktär fanns risk att försöksdeltagarna skulle kunna påverkas om de på förhand informerades om studiens fulla syfte. Emellertid ansågs experimentet inte kunna orsaka några negativa konsekvenser för försöksdeltagarna, som dessutom debriefades efteråt (ingen upplevde något obehag).
Målsmans underskrift insamlades för försöksdeltagare under 18 år. Därmed anses även informationskravet vara uppfyllt, och således är alla riktlinjerna i de forskningsetiska principerna uppfyllda.
Resultat
Korrelationen mellan startlereaktion och reaktions- tid beräknades, både på individ- och gruppnivå. På individnivå uppvisas inga signifikanta samband mellan reaktionstid och startle- reaktion för något av blocken; r sträcker sig från - .26 till .27 med medel på .033, p > .09 (upp till .88) för alla blocken.
På gruppnivå däremot, om korrelationskoefficienten räknas ut för alla block sammanslagna, uppvisas en negativ korrelation mellan
reaktionstid och startlereaktion (r = -.11, p = .028, N = 398). Emellertid är det möjligt att resultatet på gruppnivå beror på att data från försöksdeltagarna ligger samlade i olika kluster (se fig. 1). Således är det inte möjligt att utifrån dessa data uttyda huruvida det föreligger en
fig. 1. Spridningsdiagram för korrelation mellan reaktionstid och startlereaktion. Bokstäverna a-j representerar individuella block.
8
faktisk korrelation på gruppnivå, eller om resultatet beror på klustrens förhållande till varandra.
Hjärtfrekvensen (medelvärdet av de fem efterföljande IBI efter bildvisning) korrelerar positivt med startlereaktion (r = .13, p = .012, N = 358). I hjärtfrekvensanalysen, då ett av blocken exkluderat från analysen på grund av störningar, stärks den negativa korrelationen mellan reaktionstid och startlereaktion (r = -.138, p = .009, N = 358). Ingen signifikant korrelation uppvisas emellertid mellan hjärtfrekvens och reaktionstid (r = .028, p = .602, N = 358).
Diskussion
Resultatet visar på en negativ korrelation mellan startlereaktion och reaktionstid på gruppnivå, men inte på individnivå. Vid en visuell inspektion av data på gruppnivå syns tendenser till att data för de enskilda blocken samlar sig i kluster, så att sken ges av en signifikant korrelation utan att någon sådan egentligen föreligger. Med den insamlade datan är det omöjligt att uttyda huruvida den negativa korrelationen på gruppnivå uppvisas för att ett sådant samband faktiskt existerar, eller om resultatet beror på klustrens relation till varandra. Korrelerar reaktionstid och startlereaktion på gruppnivå, så borde det teoretiskt även göra det på individnivå. En möjlig orsak till att så inte var fallet kan vara att varje enskilt block inte bestod av tillräckligt många mätningar (N = 40); ju färre mätningar, desto starkare tendenser till korrelation krävs för att få tillförlitliga resultat.
Genom att bearbeta hjärtfrekvens- och startlerekationssignalerna som spelades in i AcqKnowledge mer, skulle man troligtvis kunna finna tydligare skillnader och dessutom på mer subtil nivå. I datan från det genomförda experimentet (grov-)filtrerade jag endast två signaler med startledata, för att det var allt för mycket störningar så att de skulle vara omöjliga att använda annars. Med filtrering på rätt frekvenser på alla insignaler skulle skillnader och variationer bli tydligare, och dessutom möjliggöra en integrering av signalerna för ännu tydligare resultat. Denna process är emellertid mycket tidskrävande och lämpar sig snarare för större projekt än detta.
En annan möjlighet är att det inte finns något samband mellan startlereaktion och reaktionstid. Tidigare relaterade studier ger indikationer åt olika håll. Flykt (2006) visade på att potentiella hot upptäcks snabbt och leder till en ökad handlingsberedskap. Detta borde
indikera på en negativ korrelation mellan startlepotentiering och reaktionstid, alltså snabbare reaktionstid vid rädsloreaktion, som i denna studie orsakades av en startleprobe. Å andra sidan fann Miltner et al. (2004) en försämrad reaktionstid för att finna potentiella hot, gentemot neutrala stimuli, och att dessa hot stjäl kognitiva resurser, något som borde indikera motsatsen. På individnivå är resultaten lika tvetydliga. Inga korrelationer på individnivå är emellertid signifikanta, men att korrelationskoefficienten mellan startlereaktion och reaktionstid sträcker sig från -.26 (p = .88) till .27 (p = .09) visar ändå på tvetydligheten i resultatet, och med ett medelvärde på r = .033 för de tio individuella blocken är det nästan förvånande att en negativ korrelation uppvisas på gruppnivå. Att ingen korrelation mellan hjärtfrekvens och reaktionstid uppvisas är intressant, då hjärtfrekvens korrelerar med startlereaktion. Om en stark startlereaktion leder till ökad hjärtfrekvens och långsammare reaktionstid borde det finnas ett samband mellan ökad hjärtfrekvens och långsammare reaktionstid. Emellertid är ju sambandet mellan startlereaktion och reaktionstid osäkert, som även syns i hjärtfrekvensdata gentemot startlereaktion och reaktionstid. Det är dock möjligt, till och med troligt, att en korrelation mellan hjärtfrekvens och reaktionstid skulle påvisas om sambandet mellan startlereaktion och reaktionstid var starkare, och inte minst bekräftat. En annan möjlighet är att samband mellan hjärtfrekvens och reaktionstid skulle uppvisas om startleproben eller visuella stimuli (dvs. djurbilderna) upplevdes som mer obehagliga. Cook et al. (1992) visade på en signifikant ökad hjärtfrekvens bara för individer med högt skattad rädsla vid exponering av obehagliga stimuli, och de menar att resultatet kan bero på att individer med hög rädsla uppfattar obehagliga stimuli som mer obehagliga än andra.
Kanske skulle resultatet blivit tydligare med en annan design. En möjlighet är att reaktionstidsuppgiften var för lätt för att visa på några tydliga skillnader, och att en mer komplex uppgift, t ex att skilja mellan två prober i stället för att bara reagera på en skulle ge en större skillnad i reaktionstid, som visas av Flykt och Bjärtå (2007). Likaså skulle kanske en starkare startleprobe ge en starkare startlereaktion. I tidigare forskning har volymen på den akustiska startleproben (ljudstöten) vanligtvis legat på mellan 95-105 dB (se t ex Hamm, Greenwald, Bradley & Lang, 1993; Sabatinelli, Bradley & Lang, 2001; Vrana, Spence &
Lang, 1988). I den utförda studien mättes inte ljudstyrkan, men den var betydligt lägre än 95 dB; dock är det viktigt att startleproben inte ger försöksdeltagarna men eller (allt för stort) obehag. Att en startlereaktion är starkare behöver emellertid inte betyda att den är mer differentierad, men resultatet skulle kunna bli tydligare och således mer lättanalyserat, inte minst om man lämnar datan ofiltrerad.
10
Något som kan ha påverkat utfallet av det utförda experimentet var de långa testomgångarna. Varje block varade i ca 20-25 minuter, vilket innebär att experimentet för varje försöksdeltagare tog ungefär en timme med förberedelser och instruktioner. En del försökdeltagare uppgav att de blev trötta i slutet av experimentet, vilket kan ha påverkat reaktionstiden. Huruvida det faktiskt förhåller sig så eller ej går ju att utläsa från den insamlade datan, genom att jämföra reaktionstiderna på slutet av försöket gentemot början och/eller mitten. Det är även möjligt att startlereaktionen på något sätt påverkas av trötthet.
På grund av studiens begränsade omfattning har jag emellertid valt att inte analysera eller ta hänsyn till eventuella trötthetseffekter, men till eventuella uppföljningsstudier kan det vara något att ha i åtanke.
Den insamlade datan bjuder på mycket mer analysmöjligheter än de som presenterats i resultatdelen. Man skulle kunna mäta startlereaktion och reaktionstid i relation till specifika djur, eller till kategorier av djur (t. ex. potentiella hot/icke potentiella hot), och på så sätt spinna vidare på linjen om evolutionära hot, huruvida de upptäcks snabbare än icke-hot, och om upptäckten leder till snabbare eller långsammare reaktionstid. I många tidigare studier kring evolutionära hot har bilder på spindlar och/eller ormar använts som negativa eller rädsloframkallande stimuli, vare sig det gäller att mäta startlereaktion i olika kontexter (Globish, Hamm, Esteves & Öhman, 1999; Sabatinelli, Bradley & Lang, 2001; Vrana, Spence & Lang 1988) eller någon form av sökuppgift (Flykt, 2005; Flykt, 2006; Flykt &
Bjärtå, 2007; Miltner, Krieschel, Hecht, Trippe & Weiss, 2004; Öhman, Flykt & Esteves, 2001). Flykt & Bjärtå (2007) visade på en långsammare reaktionstid för en urskiljningsuppgift när (spindelrädda) försöksdeltagare exponerades för bilder av spindlar än för något annat djur, även evolutionära hot som vargar och ormar, men menar att resultatet skulle kunna sett annorlunda ut om försökspersonerna inte var rädda för ett specifikt djur.
Lipp, Derakshan, Waters och Logies (2004) upptäckte liknande mönster i reaktionstid för att upptäcka bilder av ormar och spindlar, som att upptäcka andra djur (t ex hästar och katter), bland bilder av blommor och svampar och menar att reaktionstider är snabbare för att upptäcka djur än andra stimuli, oavsett om djuren utgör potentiella hot eller ej. Att titta närmare på startlereaktion och reaktionstid (och sambandet mellan dessa variabler) för olika djur, både evolutionära hot och icke-hot är ett sätt att tillföra nya kunskaper och aspekter inom området. Man skulle vidare kunna låta försöksdeltagarna i en enkät skatta sin upplevelse av dessa djur (hur behagliga eller obehagliga, pålitliga eller opålitliga etc. de upplever dem) och blanda in dessa data i reaktionstids- och startlereaktionsmätningar. Med
den utförda analysen gav insamlad data inga säkra resultat, men mycket mer skulle kunna göras med rätt tid och resurser. Det är mycket möjligt att det går att finna starkare indikationer i datan som finns, något som tyder på att både metoden och genomförandet var bra, även om de givetvis kan utvecklas och förbättras.
Inga tidigare studier har haft till syfte att undersöka sambandet mellan reaktionstid och startlereaktion. Indikationer om samband mellan dessa faktorer kan tydas utifrån en mängd tidigare forskning som behandlar startlereaktion och/eller reaktionstid, och då utifrån data ackumulerad på gruppnivå (se t ex Bradley, Cuthbert & Lang, 1990; Öhman, 1993; Öhman, Flykt & Esteves, 2001; Vrana & Lang, 1990). Avsaknad av tidigare forskning och osäkerheten i resultatet som presenterats bjuder in till fler studier under samma frågeställning.
En negativ korrelation mellan rädsloreaktion (startlereaktion) och reaktionstid skulle rent praktiskt innebära att vi människor reagerar snabbt vid fara, och således uppvisar en handlingsberedskap snarare än handlingsförlamning vid upptäckten av potentiella hot. Ur ett evolutionärt perspektiv är det givetvis gynnsamt för människans överlevnad, och det är således inte helt otroligt att människan besitter någon sådan egenskap, som leder till handlingsberedskap vid fara. Teorier om hur denna process fungerar har lagts fram av bl a Öhman (1993), som föreslog att människan utrustats med ett automatiskt alarmsystem för att upptäcka potentiella faror i naturen, och Flykt (2005, 2006), som menar att denna automatiska process verkar tillsammans med en kontrollerad dito; båda teorierna förklarar emellertid ökad handlingsberedskap och förutsätter således ett sådant samband mellan rädsloreaktion och reaktionstid. Ett fastställande av en eventuell korrelation mellan startlereaktion och reaktionstid kan leda teoribyggandet ett steg framåt.
Sammanfattningsvis har indikationer om en negativ korrelation mellan startlereaktion och reaktionstid (på gruppnivå) påvisats i denna studie. Uppföljningsstudier och/eller ytterligare analys av insamlad data behövs emellertid för att säkerställa något samband mellan startlereaktion och reaktionstid.
12
Referenser
Anthony, B. J., & Graham, F. K. (1985). Blink reflex modification by selective attention:
Evidence for the modulation of 'automatic' processing. Biological Psychology, 21, 43-59.
Bradley, M. M., Cuthbert, B. N., & Lang, P. J. (1990). Startle reflex modification – emotion or attention?, Psychophysiology, 27, 513-521
Bradley, M. M., Moulder, B., & Lang, P. J. (2005). When good things go bad. The reflex physiology of defense. Psychological science, 6, 468-473.
Cook, E. W., Davis, T. L., Hawk, L. W., Spence, E. L., & Gautier, C. H. (1992) Fearfulness and Startle potentiation during aversive visual stimuli. Psychophysiology, 29, 633-644
Davis, M. (1996). Fear-potentiated startle in the study of animal and human emotion. I R.D.
Kavanaugh, B. Zimmerberg, & S. Fein (Ed.), Emotion: Interdisciplinary Perspectives (s. 61-89). Manwah, NJ: Erlbaum
Flykt, A. (2005). Visual search with biological threat stimuli: Accuracy, reaction times, and heart rate changes. Emotion, 5, 349-353.
Flykt, A. (2006). Preparedness for action: Responding to the snake in the grass. American Journal of Psychology, 119, 29-44.
Flykt, A., & Bjärtå, A. (2007) The time course of resource allocation in spider-fearful participants during fear reactions. Cognition & Emotion Under publicering.
Fox, E., Russo, R., Bowles, R., & Dutton, K. (2001). Do threatening stimuli draw or hold visual attention in subclinical anxiety? Journal of Experimental Psychology:
General,130, 681-700.
Globisch, J., Hamm, A. O., Esteves, F., & Öhman, A. (1999). Fear appears fast: Temporal course of startle reflex potentiation in animal fearful subjects. Psychophysiology, 36, 66-75.
Hamm, A. O., Greenwald, M. K., Bradley, M. M., & Lang, P. J. (1993). Emotional Learning, Hedonic Change, and the Startle Probe. Journal of Abnormal Psychology, 102, 453-465
Lang, P. J., Bradley, M. M., & Cuthbert, B. N. (1990) Emotion, attention and the startle reflex. Psychological Review, 97, 377-395
Lipp, O. V., Derakshan, N., Waters, A. M., & Logies, S. (2004). Snakes and cats in the flowerbed: Fast detection is not specific to pictures of fear-relevant animals.
Emotion, 4, 233-250.
McGraw, K., Tew, M. D., & Williams, J. E. (2000). The integrity of Web-delivered experiments: Can we trust the data? Psychological Science, 11, 502–506.
Milther, W. H. R., Krieschel, S., Hecht, H., Trippe, R., & Weiss, T. (2004) Eye movements and behavioral responses to threatening and nonthreatening stimuli during visual search in phobic and nonphobic subjects. Emotion, 4, 323-339
Öhman, A. (1993). Fear and anxiety as emotional phenomena: Clinical phenomenology, evolutionary perspectives and information processing mechanism. In M. Lewis &
J. M. Haviland (Eds.), Handbook of Emotions (pp. 511 - 536). New York:
Guilford Press.
Öhman, A., Flykt, A., & Esteves, F. (2001). Emotion drives attention: Detecting the snake in the grass. Journal of Experimental Psychology: General, 130, 466-478.
Rinck, M., Reinecke, A., Ellwart, T., Heuer, K., & Becker, E. S. (2005) Speeded detection and increased distraction in fear of spiders: evidence from eye movements.
Journal of Abnormal Psychology, 114, 235-248
Sabatinelli, D., Bradley, M. M., Lang, P. J. (2001). Affective startle modulation in anticipation and perception. Psychophysiology, 38, 719-722
Vetenskapsrådet. (1990). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Åtkomst januari, 03, 2008 från
http://www.vr.se/download/18.6b2f98a910b3e260ae28000360/HS_15.pdf Vrana, S. R., Lang, P. J. (1990). Fear imagery and the startle-probe reflex. Journal of
Abnormal Psychology, 99, 189-197
Vrana, S. R., Spence, E. L., & Lang, P.J. (1988). The startle probe response: A new measure of emotion? Journal of Abnormal Psychology, 4, 487-491
