”The politicians told us that we hate each other, but we don’t”: Hur sektarianism manipuleras, manifesteras och kritiseras i Libanon

”The politicians told us that we hate each other, but we don’t”

Hur sektarianism manipuleras, manifesteras och kritiseras i Libanon

C-uppsats i Kulturantropologi, 15 hp Uppsala universitet

Institutionen för kulturantropologi och etnologi Författare: Daniella Dagher

Handledare: Charlotta Widmark Höstterminen 2019

Abstract

I Libanon är det politiska och juridiska systemet förankrat i sektarianism. Likaså genomsyrar sektarianism de kulturella, sociala och spatiala dimensionerna i samhället. Denna uppsats argumenterar för en karaktärisering av begreppet som ett politiserande av religion. I Libanon har det kommit att bli den främsta formen av identifikation vilket innebär att individen identifierar sig och agerar som ett sektarianistiskt subjekt. Genom att undersöka hur Libanon kom att bli sektarianistiskt och hur det sedan institutionaliserades och politiserades, argumenterar uppsatsen för en förståelse av sektarianism som en konstruktion. Denna konstruktion upprätthålls och reproduceras genom att individen och staten agerar som om sektarianism är värdefullt. Sedan den 17e oktober 2019 har demonstrationer pågått i Libanon.

Demonstrationerna går under namnet Oktoberrevolutionen och har kommit att samla folk från alla sekter i landet i syfte att kritisera Libanons politiska, juridiska, kulturella, sociala och spatiala system. Om sektarianism är en konstruktion kan även sektarianism dekonstrueras.

Innehållsförteckning

1. Inledning 3

1.1 Oktoberrevolutionen 3

1.2 En karaktärisering av sektarianism i Libanon 4

1.3 Syfte och frågeställning 5

1.4 Metod och material 5

1.5 Teoretiska utgångspunkter 7

2. Att producera sektarianism 10

2.1 Réglement Organique - En kolonialistisk konstruktion 10

2.2 al-Mithaq al-Watani - Nationalpakten 13

2.3 ittifaqiyat al-Ta'if - Taif-avtalet 14

3. Att reproducera sektarianism 15

3.1 En känsla av tillhörighet 16

3.2 En känsla av platsidentitet 18

4. Att kritisera sektarianism 19

4.1 ”Killon yahne killon” 20

4.2 ”We are all Lebanese” 20

4.3 ”Shia, shia, shia” 21

5. Avslutande diskussion 22

Käll- och litteraturförteckning 28

Litteratur 28

Tryckta källor 30

Otryckta källor 31

1. Inledning

1.1 Oktoberrevolutionen

18.10.19

Min farmor och jag sitter framför nyheterna. Inslagen är så många att nyhetskanalen delar upp bilden i fyra delar, vardera ruta visar händelseförloppet på olika håll i landet. En kvinna intervjuas och farmor översätter till franska:

- Ya allah, elle dit ‘mafi maj, yahne il n'y a pas de l'eau, il n’y a pas d'électricité, de gaz, il y a plein d’ordures’. Tu vois, la vie en Liban, c’est vraiment pas facile.

Åh gud, hon säger ‘det finns inte vatten, det finns ingen elektricitet, ingen gas, det är sopor överallt.’ Du förstår, livet i Libanon, det är verkligen inte lätt.

I en annan ruta tar en manlig demonstrant till orda:

- Thaura! ​Revolution!

Dagen före, den 17e oktober, gick den libanesiska staten ut med ett förslag på att beskatta samtal via gratistjänster som WhatsApp och Facetime. Flera motioner på skattehöjningar har lagts fram under de senaste månaderna, allt i ett försök att rädda landets ekonomi. Libanons nationella skuld mot BNP är tredje störst i världen. Den haltande ekonomin har lett till en rad konsekvenser i landet: infrastrukturen är bristande, en tredjedel av befolkningen lever under fattigdomsgränsen, en växande del av befolkningen är arbetslösa (Qiblawi 2019, Yee 2019a, World Bank 2019). Stora klassklyftor splittrar befolkningen: de rikaste 0.1 procenten av befolkningen, till stor del politiskt anknutna, tjänar årsvis lika mycket som de fattigaste 50 % (Assouad 2019).

När nyheten om den nya samtalsskatten släpps eskalerar missnöjet bland folket och snart samlas tusentals människor på torg runtom i landet för att protestera. Vägar blockeras genom att demonstranterna placerar ut hinder av brinnande sopor. Demonstrationerna är spontana och växer snabbt. Folk från alla religioner och klasser samlas på gatorna i vad som sedan kommer att kallas för ​Oktoberrevolutionen​. Slagord lånade från den arabiska våren ljuder genom landet: ​al-Sha’b yurid isqat al-nizam, ​folket vill att regimen faller. Men till skillnad från den arabiska våren 2011 är kritiken inte riktad mot en diktator eller en enskild

politisk ledare. Oktoberrevolutionen vill fälla sektarianismen, ett politiskt, kulturellt och socialt förankrat system (Qiblawi 2019, Yee 2019a). Den återkommande parollen ”​killon yahne killon​”, alla betyder alla, illustrerar demonstranternas budskap. Alla som innehar någon slags politisk befattning ska avgå. Det är av den anledningen mannen i nyhetsinslaget skriker

”​thaura!​”; det är en revolution och ett helt nytt politiskt system folket vill ha.

1.2 En karaktärisering av sektarianism i Libanon

Sektarianism har varit, och är i vissa fall fortfarande, relevant i flera område runt om i världen. Exempelvis har man organiserat sig sektarianistiskt i Turkiet, Indien och Nordirland (Cinar et al. 2012, Edwards 2009). Sedan självständigheten år 1943 grundar sig Libanons styrelseskick i sektarianism. Detta innebär att individens medborgarskap och rättigheter baseras på sekttillhörighet. Landet erkänner officiellt 18 sekter och utifrån dessa organiseras samhälleliga institutioner såsom skola, sjukhus och intresseorganisationer (Salloukh et al.

2015:32ff). Emellertid är sektarianism inget man föds in i. Det är ingen essentiell egenskap som kan tillskrivas det libanesiska folket. Istället bör det förstås som ett strukturellt system vilket upprätthålls genom att staten och individen agerar som att det finns (Nucho 2016:93).

Sektarianism fungerar därmed politiskt och juridiskt liksom kulturellt, spatialt och socialt.

Genom att identifiera sig med sin sekttillhörighet och agera i enlighet med dessa förstärks idén om Libanon som ett sektarianistiskt land.

Termen sekt avser en grupp vars medlemmar delar trosuppfattning. Genom sektarianism kategoriseras och mobiliseras människor utifrån en religiös identifikation. Detta medför att samhällets sociala organisering sker efter religiositet. Med avstamp i antropologen Suad Josephs (1978) diskussion kring religiösa konflikter, vill jag argumentera för en förståelse av sektarianism som skilt från religion. Den religiösa identifikationen vilar mot en teologisk insikt och förståelse medan sektarianism avser en social organisering och en kollektiv identifikation utifrån religion (Joseph 2008:553). Sektarianism innebär därmed att göra politik av religion utan att det nödvändigtvis är religiöst motiverat.

Under de senaste åren har sektarianism mötts med allt mer motstånd från det libanesiska folket. Exempelvis fick man år 2009 efter stora protester igenom att sekttillhörighet inte längre måste markeras på samtliga personbevis (Salloukh et al. 2015:36).

Sektarianismen har även kritiserats genom demonstrationer. Den senaste, Oktoberrevolutionen, pågår i skrivande stund. Sedan den 17e oktober 2019 har

demonstrationerna samlat mer än en fjärdedel av landets befolkning på gatorna ​(Yee 2019a)​.

Under parollen ​thaura​, revolution, kritiserar demonstranterna skattehöjningar, bristande infrastruktur, korruption, statsapparaten - och framförallt sektarianismen.

1.3 Syfte och frågeställning

Denna uppsats avser undersöka hur sektarianism manifesteras i Libanon. ​Vilka politiska, ideologiska och geopolitiska faktorer påverkar hur denna form av social organisering tar sig uttryck i Libanon? ​Uppsatsen har delats in i tre avsnitt. Det första avsnittet söker svara på varför Libanons politiska och juridiska system är sektarianistiska genom att härleda till den tidpunkt då en föreställning om den formulerades. Uppsatsens andra del undersöker hur sektarianism som främsta form av identifikation reproduceras i Libanon. Detta sker utifrån två antropologiska perspektiv: en känsla av tillhörighet, ​sense of belonging och en känsla av platsidentitet, ​sense of place​. Genom att diakroniskt kunna visa att sektarianism är en konstruktion som upprätthålls genom en känsla av tillhörighet och platsidentitet kan den även kritiseras och avskaffas. I det tredje avsnittet ställs sektarianism som ett politiskt, juridiskt, kulturellt, socialt och spatialt förankrat system mot bakgrund av den pågående Oktoberrevolutionen. Hur förstås sektarianism i dagens Libanon?

1.4 Metod och material

Uppsatsens material utgörs i huvudsak av historiska skildringar, monografier utförda i Libanon, utvalda nyhetsartiklar och ett fältarbete. Analysen av materialet grundar sig främst i en metod av idé- och ideologianalys. ​Med hjälp av idé- och ideologianalys kan tankeföreställningar och idéer undersökas. Denna typ av analysmetod används för att tolka och skapa en förståelse av det textmaterial som ligger till grund för studien. Vanligen tillämpas denna metod vid en undersökning om ideologisk förändring vilket jag anser passande för uppsatsens syfte (Bergström & Boreus 2012:24ff).

Vidare har diskursanalys tillämpats för att kunna analysera demonstranters citat som återges i de valda nyhetsartiklarna. Med hjälp av diskursanalys kan språk och yttringar ligga till grund för analys. Språk och yttringar bör inte ses som något neutralt utan som ett verktyg med vilket sociala konstruktioner såsom identitet, relationer och trosuppfattningar skapas.

Språket är nödvändigt för vad individen tänker och gör (Bergström & Boreus 2012:378).

Språk kan även analyseras för att förstå en politisk rörelse. I rörelser blir ofta utvalda slagord viktiga för att definiera rörelsen (Low 2017:121). Av denna anledning lämpar sig diskursanalys bra för uppsatsens ändamål då slagord och citat från Oktoberrevolutionen ligger till grund för analysen.

Uppsatsens första avsnitt syftar till att ge en historisk bakgrund mot vilken sektarianism i dagens Libanon kan undersökas. Här undersöks även hur organiseringen systematiskt har institutionaliserats av staten och utländska aktörer. Således har en kvalitativ analys tillämpats på fem texter och ett podcastavsnitt av The Lebanese Politics Podcast.

Baserat på historikern Ussama Samir Makdisis ​The Culture of Sectarianism ​(2000) och statsvetaren Bassel F. Salloukhs bidrag ​”The Architecture of Sectarianization in Lebanon”

(2017) har en deskriptiv förklaring till hur Libanon kom att bli sektarianisiskt kunnat presenteras. Makdisis text skildrar Libanons historia under 1800-talet i en tid av kolonialism och imperialism. Med hjälp av hans kronologiska skildring kan en beskrivning ges av hur en föreställning om sektarianism kom att institutionaliseras. Salloukhs kapitel avser beskriva sektarianismens historia i Libanon från 1800-talets mitt fram till 1900-talets slut. Med avstamp i dessa två texter och ett podcastavsnitt där Salloukh deltar, har en koherent skildring av 200 års historia lagts fram.

Det andra avsnittet syftar till att beskriva hur sektarianism yttrar sig i den privata sfären. Avsnittet är indelat i två delar: en känsla av tillhörighet och en känsla av platsidentitet.

Till grund för dessa avsnitt ligger etnografiska fältarbeten utförda under olika perioder i Libanon. Med hjälp av idé- och ideologianalys kan de beskrivningarna i monografierna lyftas fram för att påvisa hur sektarianism tar sig uttryck i Libanon. De monografier som min empiri i detta avsnitt i huvudsak vilar på är Joanne Nuchos ​Everyday Sectarianism in Urban Lebanon (2016), Lara Deebs ​An Enchanted Modern ​(2006) samt Sune Haugbolles kapitel

”Spatial Representation of Sectarian National Identity in Residential Beirut” (2012).

I det tredje avsnittet undersöks hur sektarianism tolkas mot bakgrund av

Oktoberrevolutionen. ​Till följd av att demonstrationerna fortfarande pågår i Libanon produceras konstant nya nyhetsinslag och fakta kring Oktoberrevolutionen. Nyhetskällor är ett av få sätt att få tillgång till information om händelseförloppet. Då detta avsnitts empiri främst understöds av webbaserade nyhetskällor är det nödvändigt att tillämpa ett källkritiskt perspektiv. Tidningar styrs ibland av politiska krafter och därmed finns en risk att den information som produceras vinklas. Enligt Booth et al. anses en webbaserad källa vara

tillförlitlig om den ”tar sig an ämnet på ett omdömesgillt sätt” (2019:118). I uppsatsen används artiklar från medieorganisationer såsom The New York Times, CNN och SVT vilka får anses ha ett erkänt och tillförlitligt anseende. Inte heller styrs de av libanesiska intressenter. Jag anser att risken att nyhetsinslagen är vinklade inte är ett problem så länge man strävar efter att vara att förhålla sig så källkritisk som möjligt.

Under perioden 14-19 oktober 2019 utförde jag ett kortare fältarbete i Bikfaya, en stad belägen i norra Libanon, och Beirut, landets huvudstad. Enligt Pink och Morgan (2013) karaktäriseras ett kort fältarbete av tre egenskaper: i mötet med fältet, av en etnografisk-teoretisk dialog och av själva bearbetningen av materialet efter fältarbetet. Det är därmed inte fältarbetets temporalitet som definierar det och det ska därför inte ses som en sämre version av ett långvarigt fältarbete. Vistelsens sista tre dagar kom att bli demonstrationens första tre. När det började talas om revolution bland mina bekanta och på nyheterna började jag samla in material genom deltagande observation. Jag behövde därför inte vänta på att något skulle ske utan kunde nyttja tiden effektivt till att samla in material (2013:355).

1.5 Teoretiska utgångspunkter

För uppsatsens syfte anser jag det nödvändigt med en förståelse för hur Libanon kom att bli sektarianistiskt. En sådan historisk anknytning bör förankras i ett postkolonialistiskt perspektiv. Enligt antropologen Jack David Eller (2002) tenderar nämligen postkolonialistiska stater att följa samma mönster. När koloniers landgränser drogs av de koloniala makterna togs man sällan hänsyn till redan existerande gränser. Detta ledde till att de nya staterna många gånger bestod av pluralistiska samhällen sett till kultur, språk och etnicitet. I syfte att konvergera de olika grupperna definierade kolonisatörerna en typ av social kategorisering med intentionen att representera alla grupper i samhället. En sådan kategorisering kunde baseras på etnicitet, nationalitet, klass, kast eller ”ras” - beroende på vad som ansågs vara mest relevant enligt kolonisatörerna. När kolonierna sedan blev självständiga tenderade kategorierna att behållas. Detta då de sociala grupperna redan var politiserade och därmed sågs som potentiella röstblock och värdefulla när ett lands grundlagar skulle stipuleras och ett politiskt system formas (Eller 2002:35).

För att kunna förstå hur en social kategorisering fungerar kommer den teori som Fredrik Barth presenterar i ​Ethnic Group and Boundaries (1969) att tillämpas. Barths teori

behandlar etnicitet och etniska grupper. Hans teori formulerades mot bakgrund av den dåvarande antropologiska kunskapen att medlemmar i en isolerad etnisk enhet delar kultur vilket skiljer dem från andra grupper. Barth ställde sig emot detta påstående och menade att den etniska gruppen inte innehar en kulturell essens som särskiljer gruppen från andra grupper. Den etniska gruppen skapas i relation till de andra grupperna. Varje etnisk grupp och etnicitet skapas genom att tillskrivas egenskaper och att medlemmarna av gruppen själva identifierar sig med dessa egenskaper. När den etniska identifikationen nyttjas i möten med andra i syfte att kategorisera eller särskilja, organiseras människor i etniska grupper.

Egenskaper blir till skillnader när de tillskrivs ett värde i syfte att inkludera eller exkludera i relationen till andra grupper. Gruppidentiteten är därmed relativ och upprätthålls genom att grupperna agerar och identifierar sig som en etnisk grupp (1969:9-16).

Jag vill argumentera för en definition av den sektarianistiska gruppen som en etnisk grupp: gruppen särskiljs från andra eftersom de särskiljande egenskaperna anses vara värdefulla. Emellertid baseras sektarianism på en indelning av grupper efter faktiska skillnader. En kristen grupp identifierar sig som kristen oavsett om det är i relation till en muslimsk grupp eller ateistisk grupp. På så vis skulle ett argument kunna bygga på tesen att den sektarianistiska identiteten inte är relativ, och inte kan liknas vid Barth teori om etnicitet.

Av den anledningen kommer jag att använda mig av Josephs (1978) karaktärisering av sektarianism som skilt från religion. Hon argumenterar för en förståelse av sektarianism som en form av social organisering byggt på en kollektiv identifikation. När jag därmed beskriver en konflikt eller ett system som sektarianistiskt menar jag att det är grundat i en organisering på religiösa grunder, utan att för den delen vara religiöst motiverat. Det är inte religionerna i sig som skapar skillnader, även om de nyttjas för ett divergerande ändamål.

I syfte att beskriva hur sektarianism tar sig uttryck som grund för en kollektiv identifikation kommer jag att använda mig ​Benedict Andersons begrepp ​en föreställd gemenskap (1991). Anderson hävdar att alla grupper som identifierar sig som en gemenskap per definition är föreställda när de anser sig vara en gemenskap trots att gruppens medlemmar inte känner varandra och möten inte sker ”ansikte mot ansikte”. Fastän man inte känner, eller för den delen känner till varandra, bär alla medlemmar på samma tankeföreställning om en delad gemenskap. Gruppen och dess identitet bygger på en föreställd gemenskap eftersom gemenskapen inte existerar i verkligheten utan endast är en konstruerad föreställning (1991:21). På liknande sätt har inte alla medlemmar i varje sekt i Libanon kontakt med

varandra. Istället bygger sektens kollektiva identifikation på en idé om en föreställd gemenskap och en föreställning om sektarianism som betydelsefull. I uppsatsen kommer sektarianism som reproducerande process förstås utifrån två parametrar: en känsla av tillhörighet, ​sense of belonging, och en känsla av platsidentitet, ​sense of place. ​Den föregående grundar sig i Andersons föreställda gemenskap. Den senare baseras på Setha Lows (2017) teori om att platser skapas genom sociala och kulturella processer.

Andersons (1991) föreställda gemenskap formulerades ursprungligen för att beskriva nationalism. Han karaktäriserar nationalism som ”en föreställd politisk gemenskap”

(1991:21). Hylland​Eriksen framhåller nationalism som en solidaritet vilken överskrider andra identitetsmarkörer. Nationalismen förespråkar en egalitär gemenskap där endast de geografiska nationella gränserna inkluderar och exkluderar (1993:129). ​När jag i uppsatsens sista avsnitt använder mig av begreppet nationalism är det Andersons definition tillsammans med Hylland Eriksens karaktärisering jag åsyftar.

Nationalism tar sig uttryck genom att förtingliga kultur genom frambringandet av gemensamma symboler. Exempel på sådana symboler är en nationell flagga och en nationalsång (Hylland Eriksen 1993:147). Genom nationalsången förstärks en känsla ​av samtidighet och samhörighet. Anderson menar att känslan av gemenskap bygger på det faktum att ”i just sådana ögonblick uttalar människor som är helt obekanta för varandra samma ord till samma melodi” (1991:140). Genom brukandet av en gemensam flagga kan en känsla av gemenskap och tillhörighet stärkas. Genom dessa uttrycksformer exkluderas de som inte tillhör nationen, eller som inte delar känslan av gemenskapen (Hylland Eriksen 1993:139).

2. Att producera sektarianism

Sektarianismens betydelse är, likt andra vertikala sociala mobiliseringar, relativ och historiskt förankrad. Dess centrala ställning och betydelse i Libanon stödjer sig på sin politiska, ideologiska och geopolitiska kontext (Salloukh et al. 2015:1). I detta avsnitt undersöks hur en föreställd idé om ett folk som ett enkom religiöst folk ledde till en politisering och institutionalisering av religiösa identiteter. Vilka faktorer ledde till konstruktionen av en sådan kategorisering som främsta form av identifikation i Libanon?

2.1 Réglement Organique - En kolonialistisk konstruktion

Libanon anses vara det land i Mellanöstern med den längsta och mest sammanhängande historien av sektarianism (Salloukh 2017:215). Politiserandet av sektarianism i Libanon härleds till tidigt 1800-tal. Området som idag utgör Libanon var vid denna tid befolkat av en heterogen befolkning som identifierade och organiserade sig främst utifrån religion och släktskap. Emellertid existerade andra alternativ för identifikation som baserades på en känsla av tillhörighet till en klan, region eller klass. _​Den sociala organisationen skedde däremot generellt utifrån klass och status (Makdisi 2000:8ff, 35, The Lebanese Politics Podcast 2019, 14:12).

Vid 1830-talets slut gjorde befolkningen i området Mount Lebanon uppror mot den dåvarande ottomanska fursten. I efterspelet rådde oroligheter i området som slutade i ett krig mellan två religiösa grupper: de kristna maroniterna och de muslimska druserna. Kriget oroade de europeiska makterna och de ottomanska furstarna som styrde och bedrev handel i området. ​De europeiska och ottomanska makterna förutsatte att oroligheterna grundade sig i en föråldrad, religiös konflikt. ​I linje med dåtidens koloniala diskurs beskrevs det libanesiska folket som upproriska och ondskefulla. De oroligheter som rådde i området antogs vara helt i enlighet med deras ”ras” (Makdisi 2000:72ff).

Då konflikten förstods som religiös bestämde sig de europeiska och ottomanska makterna för att separera folket efter religion. Makdisi menar att deras förståelse av situationen inte grundade sig på kunskap om den faktiska konflikten utan på förutfattade meningar och sina egna intressen i regionen. De kristna brittiska och franska kolonisatörerna ville främja och skydda de kristna maroniterna från druserna som antogs favoriseras av det muslimska ottomanska riket. Att maroniter och druser ofta levde tillsammans och delade många traditioner förbisågs. Istället föreställdes de som separata grupper. Baserat på religiösa föreställningar delades Mount Lebanon upp i två områden: ett område för maroniterna och ett för druserna (​Makdisi 2000:​23ff, 69ff).

År 1861 stipulerade de brittiska och franska makterna ​Réglement Organique​, en statlig bestämmelse med ett syfte: att dela upp libaneserna efter religion. Enligt Makdisi syftade varje artikel i Réglement Organique till att politisera de religiösa identiteterna i området; att skapa ett sektarianistiskt, politiskt system. Målet var att separera befolkningen genom att endast tillåta en identitet i samhället: den religiösa. Sektarianism skulle institutionaliseras

vilket gjorde att den offentliga och privata sektorn började att styras sektvis. De religiösa grupperna kvantifierades och maktpositioner i Mount Lebanon fördelades därefter i proportion till demografin (​Makdisi 2000:​161f).

Efter första världskriget delas regionen upp bland de koloniala makterna. År 1918 tar Frankrike makten över Mount Lebanon och närliggande, till majoriteten muslimska, områden.

Syftet var att söka reformera regionen. Folket i området antogs vara mer ”civiliserade” än de andra kolonierna men inte tillräckligt ”civiliserade” för att vara självständiga än. Två år senare skapar Frankrike ​État du Grand Liban​, den stora staten Libanon, och separerar Libanon från omkringliggande områden (Salloukh 2017:216f, Nucho 2016:12).

De landsgränser som Frankrike drar resulterar i ett splittrat och divergerat folk. Utöver en pluralism av religioner överlappas olika föreställningar om ideologi, ekonomi och kultur.

På grund av splittringarna institutionaliseras nu idén om sektarianism från Mount Lebanon till hela landet. Detta beslut kan liknas vid Ellers (2002) teori om kolonisatörernas instiftande av en social kategorisering i kolonialstater. När landsgränser dras godtyckligt skapas pluralistiska samhällen. I syfte att förena folket främjas en social kategori. De franska kolonisatörernas föreställningar om Mellanöstern främjade en konstruktion av sektarianistiska kategorier framför andra former av social organisering. År 1936 stipulerar Frankrike att det i État du Grand Liban existerar 18 olika sekter (Salloukh et al. 2015:14f, 32, 192).

Tabell 1: folkräkning från år 1932 (Chamie 1980:177)

Kristna: ​ca. 392,544 Muslimska:​ ca. 383,180 Övriga:​ ca. 9,819

Maroniter Sunniter Judar

Melkiter Sh’ia ja’farier

Armenisk-katoliker Druser

Syrisk-katoliker Alawiter

Romersk-katoliker Ismailiter Kaldeer

Grekisk-ortodox Armenisk-ortodox Syrisk-ortodox Nestorianer Protestanter Kopter

Tabell 1 visar de sekter som anses relevanta av de franska delegaterna år 1936. De delar in de 18 sekterna i tre grupper: kristna, muslimska och övriga. Bredvid varje grupp finns även antalet medlemmar baserat på en folkräkning från 1932 (Chamie 1980:177).

De franska delegaterna bestämmer att 15 av de största religionerna ska ha rätten att driva sin egen religiösa domstol där egna lagar gällande familjerätt och civilrätt kan stipuleras (Salloukh et al. 2015:14f). Detta innebär att lagar kring äktenskap, skilsmässa, vårdnadstvister och arvsrätt skiljer sig åt beroende på vilken sekt en libanes tillhör. Vidare leder detta till att man inte kan gifta sig borgligt eftersom sådana lagar saknas (Salloukh et al. 2015:32f).

Därmed sprids föreställningen om sektarianism som den främsta formen av identifikation från Mount Lebanon till hela État du Grand Liban.

2.2 al-Mithaq al-Watani - Nationalpakten

År 1943 blir Libanon slutligen självständigt. I och med självständigheten stipuleras ​al-Mithaq al-Watani​, en nationalpakt i syfte att säkerställa att samtliga religiösa grupper är

representerade i landet. Fortsatt baserat på den franska bestämmelsen från 1836 behålls de 18 sekterna. Mandaten i parlamentet fördelas proportionerligt efter var sekts procentuella storlek.

Siffrorna baseras på samma folkräkning som gjordes 1932, den sista i sitt slag (Salloukh et al.

2015:17). I enlighet med Ellers (2002) teori behålls de sociala kategorierna som konstruerats av de franska kolonisatörerna. Sekterna översätts till röstblock och det politiska systemet byggs för att reflektera gruppindelningen. I syfte att säkerställa den kristna gruppens majoritet reserveras presidentskapet år maroniterna. Sedan fördelas rollen som premiärministern till sunniterna, den näst största religiösa gruppen, och rollen som talman för parlamentet till shi’a ja’farierna, den tredje största gruppen (Deeb 2006:222, Salloukh 2017:218f). Detta innebär att medlemmar från de övriga 15 sekter aldrig kan inneha en av de ovan nämnda maktpositionerna.

De statliga institutionerna sammanflätas med de sektarianistiska. Sociala, juridiska, religiösa och kulturella institutioner drivs sektvis (Nucho 2016:13). De separata domstolarna behålls vilket förstärker processen av att forma libaneser till sektarianistiska subjekt. Var sekt har även rätt att driva sitt eget system för utbildning och kulturella intressen (Salloukh et al.

2015:17). Detta innebär att det endast är genom den sektarianistiska rättskipningen som man kan gifta och skilja sig. Vad det innebär att tillhöra en sekt skiljer sig åt och formar vilka möjligheter den libanesiska individen har. Olika sekter har olika makt och resurser som också påverkar de institutioner som drivs av dem (Nucho 2016:87). Sektarianistiskt drivna institutioner såsom skola och sjukhus främjas och prioriteras framför organisationer som inte är sektanslutna av de sektarianistiskt drivna partierna (Deeb 2006:222f). Vill man lämna sin sekt behöver man konvertera till en annan eftersom civil lagstiftning saknas. Likaså behöver de som tillhör en icke-officiell sekt, såsom baha’i, konvertera till en officiell för att kunna nyttja lagar gällande familje- och civilrätt (Salloukh et al. 2015:36).

2.3 ittifaqiyat al-Ta'if - Taif-avtalet

I början av 70-talet råder det en ekonomisk kris i Libanon. Parallellt med denna har många palestinier flytt till landet samtidigt som Israel fäller bomber i södra delen av Libanon. År 1973 bryter ett två veckor långt krig ut mellan den libanesiska armén och palestinier. Joseph (1978) menar att palestinierna beskylls för den ekonomiska krisen och den påfrestande situationen som råder i landet. År 1975 blir starten på ett 15 år långt krig. Religiösa grupper ställs mot varandra vilket förstärks av att USA, Israel, Sovjetunionen och Saudiarabien bland

flera selektivt stöttar olika religiösa grupper med vapen och finansiering, baserat på sina egna intressen. Detta leder till att en komplex situation definieras som sektarianistisk. En ekonomisk kris, Israels attacker, höga nivåer av arbetslöshet, inflation och år av ingripanden från andra länder tolkas nu helt i sektarianistiska termer (Joseph 1978:84-91). Kriget leder till att två tredjedelar av befolkningen tvingas fly eller tvångsförflyttas. Detta innebär att tidigare områden med ett flertal olika sekter nu blir till homogena entiteter (Haugbolle 2012:314, Schulze 2005:135).

Slutligen samlas parlamentarikerna i staden Ta’if i Saudiarabien i syfte att få ett slut på kriget. Bestämmelserna får namnet ​ittifaqiyat al-Ta'if​, Ta’if-avtalet, och stipulerar att Libanon ska vara fortsatt sektarianistiskt. Bland annat bestäms att den politiska sektarianistiska uppdelningen ska införas i fler institutioner. Nu ska även statliga tjänster, armén och poliskåren fördelas efter den religiösa demografin. Ta’if-avtalet leder till krigets slut år 1990 (Monroe 2016:45f). De militära grupperna som har organiserats sektvis ger upp sina vapen och många väljer att organiserar sig politiskt och bildar partier (Deeb & Harb 2013:39). Vid krigets slut har 150 000 libaneser mist sina liv. I syfte att leda landet framåt och bort från minnena av kriget utfärdas en allmän amnesti (Monroe 2016:46). Detta innebär att ingen ställs till svars för de handlingar som har begåtts under kriget.

Historikern Schulze menar att anledningen till att kriget bröt ut var att det system som stipulerades i och med Nationalpakten kollapsade. Hon menar att kollapsen skedde av två anledningar. Nationalpakten fastställde ett sektarianistiskt system som byggde på premissen att det reflekterade den demografiska indelningen. Eftersom ingen folkräkning hade gjorts sedan år 1932 var den inaktuell och därmed kunde den inte längre göra anspråk på att reflektera befolkningen. Vidare menar Schulze att systemet kollapsade då andra grunder för social organisering var starkare än vad Nationalpakten stipulerat. Hon menar att ”primitiva lojaliteter” såsom familjeband, klan och sektarianism hade vittrat bort den sociala strukturen och det system som byggdes för att ena landet (Schulze 2005:135).

Denna analys tycks reducera ner en komplex och mångbottnad situation och förenkla libaneserna till ett sektarianistiskt folk med primitiva lojaliteter. Schulzes resonemang antyder även att sektarianism är en ”primitiv” egenskap som libaneserna innehar. Jag ställer mig mot denna förklaring. Organiseringen bör inte ses som ”primitiv” eller uråldrig, inte heller är den en essentiell egenskap. Som tidigare nämnt konstruerades föreställningen om sektarianism som främsta form av identifikation på 1800-talet av europeiska kolonisatörer. Kriget blev

sektarianiserat eftersom en religiös särskiljning antogs vara relevant. Den tolkningen främjades framför andra tolkningar, både av externa aktörer och av libaneserna själva.

3. Att reproducera sektarianism

Detta avsnitt undersöker hur föreställningen om sektarianism reproduceras i det libanesiska samhället. Denna form av social organisering förstås bäst som en dynamisk process som reproduceras parallellt av flera aktörer i samhället. Den religiösa identifikationen kom att systematiskt främjas när den politiserades av de koloniala makterna. Följaktligen var det genom al-Mithaq al-Watani, Nationalpakten, som sektarianismen intensifierades och institutionaliserades i landet. Organiseringen ter sig även kulturellt, socialt och spatialt och påverkar på så vis flera plan i det samhälleliga. Allt ifrån de politiska partierna till individens politiska tillhörighet; ifrån statliga institutioner till samhällsföreningar och folkliga mobiliseringar; ifrån media och offentlighet till den privata och vardagliga sfären har sektarianiserats i Libanon (Salloukh 2017:218f).

Föreställningen om sektarianism skapas därmed från två håll: (i) den offentliga sfären:

genom staten, de politiska partierna, infrastrukturen och politiskt styrda institutionerna och (ii) den privata sfären: genom att individerna upplever sig själva som sektarianistiska subjekt och därmed agerar på ett sådant sätt. Salloukh menar att staten skapar ett ”sektarianistiskt incitament” (The Lebanese Politics Podcast 2019, 19:45). Den samhälleliga strukturen i vilken individen formar sitt liv är sektarianiserad. Detta innebär att individen gynnas av att agera som ett sektarianistiskt subjekt. Sektarianism blir till det ramverk som formar individens möjligheter. Genom att identifiera sig med sin sekttillhörighet kan individen nyttja sektarianistiskt bundna institutioner och nätverk. Likaså kan de religiöst förankrade kategoriseringarna leda till att folk exkluderas när de tillhör fel sekt eller hamnar mellan sekter (Nucho 2016:7, 78ff). Detta avsnitt söker svara på hur individen bidrar till att reproducera sektarianism samt hur föreställningen om den realiseras i en social och spatial organisering.

3.1 En känsla av tillhörighet

I Libanon är sekttillhörighet den strategi som vanligen tillämpas för att kategorisera människor. Att inte identifiera sig som religiös och tillhörande en sekt är besvärligt eftersom

man då hamnar utanför det ideologiska, politiska och institutionella systemet. Likaså blir det besvärligt att tillhöra fel sekt. Sektarianism frambringar en känsla av tillhörighet hos de som omfattas av den. På samma vis reproduceras föreställningen om den när den tillskrivs värde och betydelse genom att nyttjas för social organisering och kategorisering. Det är inte en absolut kategori som nödvändigt existerar i det libanesiska samhället. Snarare produceras och reproduceras sektarianism eftersom libaneser väljer den framför andra sociala kategorier (Nucho 2016:76).

I sin monografi​Everyday Sectarianism in Urban Lebanon (2016) argumenterar Nucho för en karaktärisering av sektarianism som ett ​community.​Att tillhöra en sekt är att tillhöra en gemenskap och formar hur individen upplever sig själv som medborgare (2016:7). Även Deeb (2006) karaktäriserar sekttillhörighet på ett liknande sätt. Libanesers uppfattning av den sociala organseringen och sekttillhörighet grundas i en känsla av tillhörighet och gemenskap.

Deeb menar att gemenskapen skapas genom föreställningar av ett community och i ett antagande att gruppens medlemmar delar religiösa, sociala och politiska värderingar (2006:8).

Den sektarianistiska gruppen kan med hjälp av Anderson (1991) förstås som en föreställd gemenskap. Sektens medlemmar känner inte varandra men föreställer sig själva som en entitet.

Föreställningen av sektarianism produceras och förstärks i och med att individers känsla av tillhörighet och identifikation skapas däri. Emellertid existerar inte de religiösa identiteterna isolerade från andra typer av klassifikationer och tillhörigheter. Den sektarianistiska gemenskapen samverkar med andra faktorer för social organisering som verkar inkluderande och exkluderande. Bland annat mobiliserar man sig utifrån klass, kön och geografisk tillhörighet (Nucho 2016:7). Genom mobiliseringen av religiösa identiteter skapas den sektarianistiska gemenskapen. Likt Barths (1969) etniska grupp identifierar sektens medlemmar sig med sin kollektiva identitet och de egenskaper som tillskrivs gruppen.

Därigenom särskiljs sekten från andra sekter. I Libanon innebär det att de egenskaper som tillskrivs gruppen och som i sin tur erkänns värde och relevans blir till faktorer vilka skiljer gruppen från andra. Dessa faktorer påverkar individens känsla av tillhörighet och tillträde till samhället.

Ett exempel på hur dessa faktorer kan påverka det vardagliga livet återfinns i Nuchos monografi. I Bourj Hammoud, en förort till Beirut, är majoriteten av de boende armenier tillhörande sekterna armenisk-katolsk eller armenisk-ortodox. Föreställningen av tillhörighet

och mobilisering grundas här både i en känsla av ”armeniskhet” och sekt. Detta innebär att folk som befinner sig utanför dessa kategorier har svårt att navigera och agera fritt i Bourj Hammoud. I ett armeniskt drivet NGO arbetar socialarbetaren Sevan med att erbjuda medicin och ekonomisk hjälp till de boende i området. En dag besöker en arabisktalande kvinna centret tillsammans med sitt sex månader gamla barn. I Libanon kan endast män föra vidare medborgarskap. Kvinnan och pappan till barnet är inte gifta, därför saknar barnet medborgarskap och personbevis. Ogifta kvinnor kan ansöka om medborgarskap för sina barn när de har fyllt ett år. Processen är svår och vissa sekter kan neka medborgarskap om kvinnan är ogift. Det är därför enklare för henne att söka hjälp på det center som Sevan arbetar på (Nucho 2016:78ff).

Kvinnan som är arabisktalande, och därmed inte armenier, kan göra anspråk på hjälp från den armeniska gemenskapen tack vare att pappan till barnet är armenier. Sevan beklagar sig över situationen. På centret kan hon erbjuda matkuponger och gratis vaccinationer och därefter ge rådet att besöka det armenisk-ortodoxa prelatet. Eftersom kvinnan inte tillhör deras sekt, inte är armenier och ogift vet Sevan att det kommer att bli svårt för henne att få hjälp från den religiösa institutionen (Nucho 2016:78ff). Klass och kön (både möjlighet till medborgarskap och normer kring anständighet och sexualitet) samverkar med föreställningen om den sektarianistiska gemenskapen och avgör vilka möjligheter kvinnan har. Hade en annan form av social organisering varit ledande i Libanon hade kvinnan haft andra möjligheter. Den känsla av tillhörighet som sektarianism skapar bär parallellt med sig en känsla av utanförskap för de som inte inkluderas, i detta fall: inte tillhör rätt religion.

3.2 En känsla av platsidentitet

Detta avsnitt syftar till att diskutera hur en föreställning om sektarianism reproduceras spatialt och hur kultur och sociala processer samverkar för att skapa platser (Low 2017:7). I Libanon tycks det kulturella och sociala producera platser på två sätt: genom en geografisk separation av hur människor bosätter sig och rör sig i det offentliga samt genom att visuellt göra anspråk på offentligheten. Dessa kan yttra sig genom direkta markörer, såsom affischer med religiös text, eller genom indirekta markörer, såsom hur de boende klär sig. I och med kriget mellan 1975-1990 politiserades på många sätt det offentliga. I dagens Libanon bär det spatiala och offentliga fortfarande vittne om det som skedde under kriget (Haugbolle 2012:314ff). På husfasader finns skotthål kvar (Nucho 2016:33). Många torg har namngetts och statyer rests i

martyrers minne (Haugbolle 2012:317). Att namnge platser är ett sätt att producera en kulturell bild som placerar människan i tid och rum (Low 2017:121). Genom att namnge torg och resa statyer med anknytning till kriget reproduceras bilden av det sektarianistiska kriget som en viktig del av Libanons historia. Det är i denna miljö libaneser skapar sin vardag.

När kriget bröt ut mobiliserade folk sig efter sekttillhörighet och landskapet kom att spegla de olika sektarianistiska grupperna. Detta innebär att områden där flera religioner vistats kom att bli sektarianistiskt homogena entiteter. Denna spatiala uppdelning lever till stor del kvar idag och har lett till att städer starkt förknippas med specifika sekter (Haugbolle 2012:314). Individens identitet blir till följd förbunden med platsen. Antropologen Low kallar detta för en platsbaserad identitet och menar att dessa skapar en känsla av tillhörighet och meningsfullhet (2017:1, 77). När Deeb som själv kommer från Libanon, utförde sitt fältarbete i fick hon ofta frågan om var i landet hon kommer ifrån. Frågan är ett plumpt försök att identifiera en persons sekttillhörighet (2006:10f). En persons geografiska tillhörighet är en ledtråd till vilken sekt hen tillhör och därmed ges känslan av plats en mening.

Den spatiala indelningen definierar även hur människor rör sig i landet. Beirut räknas som en intersektarianistisk stad, det vill säga att flera sekter är bosatta i huvudstaden om än separerat. Trots det är det inte ovanligt att boende i Beirut aldrig har besökt de andra delarna av huvudstaden eftersom dessa inte sammanfaller med ens egen sekt (Deeb 2006:42ff).

Nucho menar att den geografiska tillhörigheten är starkt förknippad med individens egen identifikation. Att röra sig i en stad är en social och förkroppsligad upplevelse (Nucho 2016:25). När den egna identifikationen formas av sektarianism genom en känsla av tillhörighet och områden förknippas med sekter formar det individens upplevelse av sin omgivning.

Vidare speglar offentligheten ett områdes sekt genom indirekta markörer. Typ av butiker, hur de boende klär sig och vilken typ av musik som spelas vittnar om vilken eller vilka sekter som bor i området (Haugbolle 2012:315). I shiamuslimska städer tenderar muslimsk klädsel såsom hijab och ‘abayas att synas i högre utsträckning än i andra områden (Deeb 2006:51). I dessa områden finns sällan barer, nattklubbar eller butiker med alkoholförsäljning (Deeb & Harb 2013:143). Dessa indirekta markörer blir till tydliga sektarianistiska indikationer även om deras relevans varierar beroende på historisk kontext.

De leder till att positionera städerna religiöst samtidigt som idén om staden som ett sektarianiskt område reproduceras.

I städerna återfinns även direkta markörer som definierar områdena som sektarianistiska. I och med krigets karaktär markerades områden med graffiti och affischer med politiska budskap, ideologiska skyltar och minnesplatser för de som gått bort i kriget (Haugbolle 2012:315). Idag har de politiska budskapen och bilderna bytts ut till aktuella politiker och religiösa ledare. Bilderna speglar ofta den lokala politiken. I exempelvis de shiamuslimska städerna syns ofta bilder på högt uppsatta politiker tillhörande Hizbollah (Deeb 2006:50). I den kristna staden Bikfaya syns istället bilder på politiker från de kristna partierna. Sektarianismens betydelse och varande reflekteras och manifesteras i de bilder och banderoller som sätts upp. Genom dessa tar de boende i staden offentligheten i anspråk och reproducerar idén om den religiösa identifikationen som värdefull. Med hjälp av Barth kan direkta och indirekta identitetsmarkörer förstås som relativa. Förlorar sektarianism sin betydelse förlorar även dessa markörer sin relevans.

4. Att kritisera sektarianism

Hur förstås sektarianism i dagens Libanon? För att kunna besvara den frågeställningen används den revolution som har pågått i landet sedan den 17e oktober och som ännu pågår i skrivande stund. Trots att Oktoberrevolutionen tog sin början som ett svar på höjda skatter, har demonstrationerna snabbt kommit att kritisera sektarianism i stort. Detta avsnitt undersöker hur den religiösa kategoriseringen förstås idag och kritiseras mot bakgrund av Oktoberrevolutionen.

4.1 ”Killon yahne killon”

Den 21a oktober har demonstrationerna pågått i fem dagar i hela landet. Som svar på demonstranternas krav kallar premiärministern Saad Hariri till presskonferens. Han kungör ett reformpaket där bland annat samtliga parlamentarikers löner halveras. Förslaget på en samtalsskatt tas bort tillsammans med andra tidigare framlagda förslag på skattehöjningar.

Framförallt riktar sig Hariri till demonstranterna och ger dem sitt helhjärtade stöd. Han menar att demonstrationerna har skakat om hela det politiska systemet. ”God willing, this will be the beginning of the end of the sectarian system” (Qiblawi 2019).

Demonstrationerna fortsätter och snart är minst en fjärdedel av landets befolkning ute på gatorna och deltar i revolutionen. Skolor, banker, butiker och företag hålls stängda. (Yee

2019a). Den 29e oktober meddelar Hariri att han avgår. Han menar att det är hans ansvar att lyssna på folkets önskan om ett nytt politiskt system (Jansson 2019b). Två dagar senare håller president Michel Aoun ett tal till folket. Han lovar förändring och bekräftar folkets önskan om ett nytt politiskt system fritt från sektarianism. Istället ska Libanon ha ett teknokratiskt styrelseskick. Talet möts med protester. En demonstrant förkunnar: ”What he [Aoun] said it doesn’t matter, we don’t believe him” (Molana-Allen 2019, Jansson 2019a). ​Killon yahne killon​, alla betyder alla.

4.2 ”We are all Lebanese”

Oktoberrevolutionen är historisk av flera anledningar. Demonstrationerna är för första gången spontana och inte organiserade av enskilda av partier (Assouad 2019). I en intervju med The New York Times förklarar Mariella Franjieh, 28 år, varför hon väljer att delta i demonstrationerna. Hon kommer från norra Libanon och jobbar som apotekare, men befinner sig idag på Beiruts gator. ”It’s the first time it’s not politicized. This time it’s all of Lebanon”

(Yee 2019b). För Mariella tycks deltagandet i Oktoberrevolutionen vara en nationalistisk handling. Det är en förenande rörelse som kritiserar det nuvarande politiska och sektarianistiska systemet.

Nassar Barakat är 42 år gammal och jobbar som taxichaufför. Detta är första gången han är med i en demonstration: ”In the past, we used to protest for certain parties and groups.

This time, we’re here because we’re Lebanese”. Oktoberrevolutionen har lockat de som vanligtvis inte brukar delta. Gatorna fylls av småbarnsfamiljer, studenter, barn och äldre. Inte heller brukar demonstrationerna ha en sådan bredd geografiskt. Denna gång är revolutionen närvarande i hela landet och spänner över alla sekter. Missnöjet synliggörs genom politikerkritiska ramsor och demolerandet av politiska affischer och banderoller. Affischer på Hariri rivs ner i sunni-anknutna områden. Utanför Parlamentspalatset i Beirut ropas slagord både mot kristna och muslimska representanter (Yee 2019b, Assouad 2019).

När vännerna Fatima Hammoud, 23 år, och Noor Maanaki, 21 år, blir tillfrågade om sin sekttillhörighet av en reporter vill de inte uppge den. ”We don’t believe in that”. Fatima har en ekonomiexamen men på grund av den rådande ekonomin har hon endast kunnat få jobb som butiksförsäljare. Hon berättar att hon och Noor tillhör olika sekter. ”The politicians told us that we hate each other, but we don’t [...] We don’t want to live the way our parents lived”. Fatima och Noor väljer att demonstrera för att de vill ha en en förändring. De tror inte

på det nuvarande sektarianistiska systemet: ”We’re all Lebanese. On the streets, we are not Shiite or Sunni or Christians. We are citizens” (Yee 2019a).

Fokuset på den libanesiska identifikationen har präglat Oktoberrevolutionen. Stora högtalare spelar den libanesiska nationalsången: ​Kulluna li-l-watan, li-l-ʻula li-l-ʻalam​, alla för vårt land, för vår ära och vår flagga. Den libanesiska flaggan har figurerat genomgående under revolutionens alla dagar; som ansiktsmålning, i händerna, som hijab över håret och över axlarna likt en mantel. Även byggnader och bilar har prytts med den röda, vita och gröna flaggan (Yee 2019a). När jag passerar genom Beirut under demonstrationens andra dag har de billboard-tavlor som vanligtvis visar reklam längs motorvägen blivit övertagna av demonstranterna. Nu visar de en bild på ett pixligt cederträd, samma träd som pryder Libanons flagga. Folket har gjort anspråk på offentligheten men denna gång med nationalism snarare än sektarianism.

4.3 ”Shia, shia, shia”

Trots Oktoberrevolutionens framgång i att representera samtliga religiösa grupper och bibehålla en apolitisk prägel, har demonstrationen kritiserats. Bland annat har Hizbollah, en Iranstödd, shiamuslimsk militär organisation i Libanon spritt rykten om att demonstrationerna styrs av externa, västerländska länder. Hizbollahs ledare, Hassan Nasrallah har därför uppmanat sina följare att uppvigla demonstranterna. Till följd har svartklädda, beväpnade män ett flertal gånger stört de annars fredliga demonstrationerna (Strandberg 2019, Yee 2019a). Attackerna har utförts under Hizbollahs flagga och med devisen ”shia, shia, shia!”

(Al Jazeera 2019). Målet med attackerna tycks vara att sektarianisera demonstrationerna. Att ropa ”shia” som representant för en politisk organisation är ett försök att likställa de två med varandra. Att dessutom göra det i Oktoberrevolutionen, en kontext som har präglats av sitt motstånd mot sektarianism, tydliggör syftet med aktionerna ytterligare.

Sina Olaih, 45 år som deltar i de fredliga demonstrationerna i södra Libanon, kommenterar attackerna: ”Of course sectarianism is going to be difficult to overcome, it’s not going to be one or two days. But at least we raised our voices.”(Yee 2019). Den sektarianistiska strukturen är så djupgående och komplex att det kommer att ta tid att förändra. Hussein El Achi är en ung advokat och aktivist. Han har bland annat varit med och organiserat demonstrationerna och låter mer hoppfull än Sina: ”We are a post-sectarian