KANDIDATUPPSATS Våren 2013
Sektionen för Hälsa och Samhälle Högskolan Kristianstad
Kapitaltäckningsregler med valfrihet
En kvalitativ studie om bankers frihet att välja beräkningsmetod för kapitalkravet
Författare:
Jove Cavdarovski Jesper Wallvik
Handledare:
Emil Numminen
Examinator:
Elin Smith
Sammanfattning
Titel: Kapitaltäckning Med Valfrihet – En Kvalitativ Studie Om Bankers Frihet Att Välja Beräkningsmetod För Kapitalkravet
Inlämningsdatum: 2013-06-03
Kurs: Examensarbete Kandidat, Bank & Finans (15 HP) Författare: Jove Cavdarovski och Jesper Wallvik Handledare: Emil Numminen
Syfte: Syftet med den här studien är att öka förståelsen om hur en banks förutsättningar och interna faktorer har påverkat dess val av beräkningsmetod för kapitalkravet.
Teoretisk och empirisk metod: Forskningsstrategin för studien har varit av den kvalitativa typen med en deduktiv ansats. Valet av metod var djupintervjuer med respondenter från ett målinriktat urval av svenska banker. Respondenterna valdes utifrån de kunskaper som de besitter genom sin position på respektive bank, där deras deltagande i metodvalsprocessen påverkade valet av beräkningsmetod.
Intervjuerna var av typen semistrukturerade, med öppna intervjufrågor för att få till en dialog med respondenterna och ta del av deras åsikter och kunskaper gällande de olika faktorerna till metodvalet.
Teoretisk referensram: Studien utgick från den nyinstitutionella teorin, om hur institutioner påverkar organisationers beteenden. Den har baserats på tidigare forskning inom regelverket Basel II av bland annat Hakenes och Schnabel (2011), Rime (2005) samt Wahlström (2009).
Slutsats: Resultatet av denna studie visar på att bankerna har identifierat olika faktorer som påverkar valet av beräkningsmetod för kapitalkravet. Valet som bankerna står inför är att behålla Schablonmetoden, utveckla en IRK-metod, skapa samarbeten med andra banker eller fokusera på alternativa klientelportföljer. De två faktorer som ansågs ha störst signifikans för valet av beräkningsmetod var resurserna som förknippades med implementeringen av modellerna i IRK- metoden och hur bankens klientelportfölj var utformad. Hur dessa var fördelade och i vilken grad de påverkade valet var högst individuellt för de utvalda bankerna.
Nyckelord: Basel II, IRK-metoden, kapitalkrav, kreditrisk, regelarbitrage, schablonmetoden
Abstract
Title: Capital Regulation With Freedom Of Choice – A Qualitative Study About Banks Freedom to Choose Method For Calculating The Capital Requirement.
Seminar Date: 2013-06-03
Course: Bachelor Dissertation, Banking & Finance (15 ECTS).
Authors: Jove Cavdarovski and Jesper Wallvik Supervisor: Emil Numminen
Purpose: The purpose of this study is to increase the understanding of how a bank’s features and internal factors have affected its choice of method in calculating the capital requirement.
Theoretical and Empirical Method: The research strategy of this study has been of a qualitative nature with a deductive approach. The choice of method was depth interviews with respondents from a targeted sample of Swedish banks. These respondents were chosen based on the knowledge they possess as key employees in the capital requirement process and their involvement in choosing their banks’ method for calculating the capital requirement. The interviews were semi-structured, with open questions that allowed a dialogue with the respondents in which they could express their opinions and knowledge regarding the factors affecting their banks’ choice of method.
Theoretical Approach: The study is based on the new institutional economics theory of how institutions affect organizational behavior. It’s also based on earlier research within the regulation Basel II by, among others, Hakenes and Schabel (2011), Rime (2005) and Wahlström (2009).
Conclusions: The results of this study show that banks have identified different factors that affect their choice of calculation method for the capital requirement. The choice the banks are facing is to keep the standardized method, develop an advanced internal based method, create partnerships with other banks or focus on alternative clientele portfolios. The two factors that were considered to be have the greatest significant for the choice of calculation method were resources associated with the implementation of the IRB approach models and how the banks’ clientele portfolio was designed.
How these were distributed and to what extent they influenced the choice was highly individual for the chosen banks.
Key Words: Basel II, capital requirement, credit risk, IRB-approach, regulatory arbitrage, standard approach
Förord
Först och främst skulle vi vilja rikta ett stort tack till vår handledare Emil Numminen för de värdefulla idéerna, tankarna och inspirationen som han har försett oss med under uppsatsskrivandet. Vi vill även rikta ett speciellt tack till Annika Fjelkner för att hon tog sin tid att titta igenom arbetet och ge oss feedback på innehållet.
Slutligen vill vi även passa på att tacka alla de medverkande respondenterna som valde att ställa upp på intervjuer och dela med sig av intressant information. Utan deras hjälp hade uppsatsen inte varit möjlig att genomföra.
Kristianstad, den 3/6 2013
_________________________ _________________________
Jove Cavdarovski Jesper Wallvik
Definitioner och förkortningar
Chief Financial Officer (CFO): Finans- eller ekonomichef på ett bolag Chief Risk Officer (CRO): Ansvarig chef för ett bolags riskhantering
Exposure At Default (EAD): Storleken på bankens exponering om ett fallissemang skulle inträffa, exempelvis en motparts konkurs.
Intern Kapitalutvärdering (IKU): En banks interna metoder för fortlöpande hantering och bedömning av olika risker.
Interna Riskklassificeringsmetoden (IRK-metoden): En banks interna metod baserad på egna system, för beräkning av kreditrisken.
Kapitalbas: En banks buffert av kapital, bestående av summan primärkapital och supplementärkapital.
Loss Given Default (LGD): Förlust vid ett fallissemang, det vill säga den totala delen av en exponering som förloras vid exempelvis en motparts konkurs.
Primärkapital: I huvudsak en banks egna kapital i balansräkningen.
Procyklisk: När exempelvis penningutbudet följer konjunkturen så att det ökar vid högkonjunkturer och minskar vid lågkonjunktur.
Probability Of Default (PD): Sannolikhet för fallissemang, det vill säga sannolikheten att en exponering ska gå förlorad vid exempelvis en motparts konkurs.
Regelarbitrage: Möjlighet för en aktör att göra arbitragevinster genom ett regelverks utformning.
Riskvikt: Ett värde som används vid beräkning av riskvägda tillgångar (exempelvis lån). Utlånat belopp multipliceras med riskvikten, där hög risk innebär en hög riskvikt.
Schablonmetoden: En standardiserad metod för beräkning av en banks kreditrisk.
Supplementärkapital: Består av avdragsposterna från det primära kapitalet, exempelvis preferensaktier, uppskrivningsfonder och garantifonder.
Säkerställda obligationer: Obligationer kopplade till en säkerhet, exempelvis en bostad, där innehavaren av obligationen har förmånsrätt till säkerheten vid en eventuell konkurs.
Value at Risk (VaR): Ett etablerat enhetligt mått som visar den maximala förlusten av en portfölj vid en viss konfidensnivå.
Värdepapperiserade lån: Lån som en bank har omvandlat till exempelvis obligationer, certifikat eller annan typ av omsättningsbara värdepapper.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 8
1.1 Bakgrund ... 8
1.2. Problemdiskussion ... 9
1.3. Forskningsfråga och syftesformulering ... 11
1.4. Studiens avgränsningar ... 11
1.5. Fortsatt disposition ... 13
2. Teoretisk metod ... 14
2.1 Forskningsfilosofi ... 14
2.2. Forskningsansats ... 15
2.3 Forskningsstrategi ... 15
2.4 Litteratursökning ... 16
3. Kapitaltäckningsreglerna ... 17
3.1 Basel I ... 17
3.2 Basel II ... 17
3.2.1 Pelare I – De grundläggande kapitalkraven ... 18
3.2.1.1 Kreditrisk ... 19
3.2.1.2 Operativ risk ... 20
3.2.1.3 Marknadsrisk ... 20
3.2.2 Pelare II – Riskbedömning och tillsyn ... 20
3.2.3 Pelare III – Marknadsdisciplin och informationskrav ... 21
3.2.4 Basel 2.5 ... 21
3.3 Kommande regelverk – Basel III ... 21
4. Teoretisk referensram ... 23
4.1 Nyinstitutionell teori ... 23
4.2 Tidigare forskning ... 24
4.2.1 Kritik mot Basel II ... 25
4.2.2 Basel II – ett regelverk med valmöjligheter ... 25
4.2.2.1 Marknadspåverkan ... 28
4.3 Värdepapperisering av lån ... 29
4.4 Undersökningsmodellen ... 31
4.4.1 Koppling till nyinstitutionell teori ... 33
5. Empirisk metod ... 35
5.1 Intervjuer som metod ... 35
5.1.1 Utförandet ... 36
5.1.2 Intervjuareffekten ... 36
5.2 Urvalet ... 37
5.2.1 Respondenterna ... 38
5.2.2 Etiska principer ... 38
5.3 Beskrivning av intervjuguiden ... 39
5.3.1 Frågor om bakgrund och regelverksinverkan ... 39
5.3.2 Frågor direkt kopplade till undersökningsmodellen ... 39
5.3.3 Övriga frågor ... 39
5.4 Pilotstudie ... 40
5.5 Tillförlitlighet ... 40
5.5.1 Processen att analysera ... 41
6. Analys av resultatet ... 43
6.1 Faktorer från undersökningsmodellen ... 43
6.1.1 Storleken ... 44
6.1.2 Resurserna ... 44
6.1.3 Klientelportföljen ... 47
6.1.4 Värdepapperiseringen ... 48
6.2 Marknadspåverkan ... 49
6.3 Andra faktorer ... 53
6.3.1 Tidsperspektivet för tillämpningen av regelverket ... 53
6.3.2 Organisationsstrukturens och produktportföljens roll ... 53
6.4 Utveckling av modellen ... 54
6.5 Generell inställning till Basel II och IRK-metoden ... 55
7. Slutsatser ... 57
7.1 Diskussion av resultatet ... 57
7.2 Implikationer ... 60
7.2.1 Etiska och sociala bidrag ... 61
7.3 Förslag på vidare forskning ... 62
Källförteckning ... 64
Bilagor ... 69
Bilaga 1 – Riskvikter för olika lån enligt Schablonmetoden ... 69
Bilaga 2 – Exempel på riskvikter för olika lån enligt IRK-metoden ... 70
Bilaga 3 – Kreditkvalitetssteg för värdepapperisering ... 71
Bilaga 4 – Kreditkvalitetsstegen och riskvikterna ... 72
Bilaga 5 – Exempel på frågor från Intervjuguiden ... 73
I det inledande kapitlet ges en introduktion till ämnet, och vi visar en del av de problem som finns knutna till det. Detta utmynnar i en forskningsfråga och en syftesformulering. Därefter redovisas studiens avgränsningar, och kapitlet avslutas med en genomgång av studiens fortsatta disposition.
1.1 Bakgrund
Bankerna har sedan den finansiella krisen år 2008 varit utsatta för en hel del kritik angående deras bristfälliga krediter, otillräckliga regleringar och avsaknaden av tillsyn från myndigheter (De Haan & Klomp, 2011). Sedan mitten på 1950-talet har de amerikanska myndigheterna strävat efter att påverka bankernas beteende genom diverse regleringar och skärpta krav på bankernas risktagande och riskhantering. Dessa tidiga regleringar visade sig dock kraftlösa på längre sikt, då bankerna via finansiella innovationer lyckades kringgå dessa regelverk (VanHoose, 2007). När regleringarna visade sig otillräckliga skapades på 1980-talet nya regler för bankernas kapitaltäckning, där regelverket första gången inkluderade krav på att bankerna skulle ha ett visst primärkapital (i huvudsak eget kapital), med syfte att skapa stabilitet i det finansiella systemet. De här idéerna gav upphov till det första steget i den internationella bankregleringsprocessen, kallad The Basel Accord, som antogs år 1988 (Ibid.).
Det här regelverket fick senare namnet Basel I, och i dess beslutande kommitté sitter idag representanter för ca trettio av världens största ekonomier (BIS, 2013).
Tanken bakom regelverket var att stabilisera den finansiella sektorn genom att göra bankerna mer kapitalstarka, då speciellt systemviktiga1 banker med bristfälliga balansräkningar var ett problem som kunde drabba hela finansiella system (Calem & Rob, 1999). Det finns ett starkt statligt intresse av att minska risken hos dessa finansiella institut, då staten är tvungen att gå in och stödja insolventa banker vid finanskriser, vilket resulterar i att slutnotan hamnar hos skattebetalarna (Bergstrand, 2011). Av den anledningen är det av stor vikt att
1 Definitionen av vad som är en systemviktig bank är inte helt tydlig. Uttrycket avser banker som är viktiga för en regions eller ett lands makroekonomi. Enligt Svenska Bankföreningen (2009) är några av de faktorer som Baselkommitteen lyft fram som utmärkande för en systemviktig bank följande: bankens storlek, delaktighet i betalningssystem, komplexitet, utlåning i förhållande till eget kapital samt dess finansieringsmodell.
1 INLEDNING
tillsynsmyndigheter, såsom Finansinspektionen i Sverige, har regelverk på plats som minskar bankernas risktagande och ser till att de har tillräckligt med kapital för att inte orsaka stora kriser i det finansiella systemet (ibid.).
I ljuset av de senaste händelserna i bland annat Cypern, där banksektorns storlek är väsentligt större än landets BNP och problemen hos de cypriotiska bankerna har hotat hela önationens ekonomi, är detta område intressant för många akademiker och beslutsfattare. Ämnet har även fått stor medial uppmärksamhet (se exempelvis Cervenka, 2013; Benink & Kaufman, 2008;
Svenska Dagbladet, 2012). Det finns system och modeller som skall påverka bankernas beteende och motverka negativt risktagande, men dessa skiljer sig åt mellan bankerna och vissa klarar sig bättre än andra och detta gör det intressant att studera forskningen som behandlar området.
1.2. Problemdiskussion
Inom den litteratur och forskning som finns skriven kring bankregleringar råder det delade meningar om deras påverkan på bankerna (De Haan et al, 2011). Det finns bland annat de som menar att bankregleringarna och de högre kapitaltäckningskraven har skapat stabilitet hos de finansiella institutionerna. Det finns även de som menar att regleringarna har haft en motsatt effekt och skapat en situation där bankerna tar högre risker än om dessa regleringar inte hade existerat (VanHoose, 2007). Det aktuella regelverket Basel II, fick hård kritik från både akademiker och politiker innan det ens hade implementerats (Hakenes & Schnabel, 2011).
Bland annat har det beskyllts för att vara alltför procykliskt och konjunkturstärkande, det vill säga att regelverket tvingar bankerna att vara för restriktiva med utlåningen vid lågkonjunkturer och recessioner, vilket resulterar i ett minskat penningutbud vid dåliga tider (Repullo & Suarez 2008). På samma sätt menar de att bankerna ökar utlåningen i för hög grad under högkonjunkturer, vilket kan orsaka överhettning i ekonomin (Repullo et al, 2008 och Heid, 2007).
Hakenes och Schnabel (2011) analyserade sambandet mellan bankstorleken och risktagandet under kapitaltäckningsreglerna i Basel II. Mer specifikt handlade deras forskning om de grundläggande kapitalkraven i bankerna. Bankerna kommer när det gäller vilken metod som skall användas vid beräkning av kapitaltäckningskravet att ta i beaktning kreditrisken, baserat
på vilka typer av lån som banken ger ut och hur dess investeringsportfölj är formad (Carey, 2002). Hur denna matematiska modell utformas beror på ett antal olika faktorer, nämligen kreditriskdimensionerna, de relativa variationerna i kapitaltäckningskraven och de absoluta kapitalkraven (ibid.).
För att uppfylla reglerna i Basel II måste en bank hela tiden ha en kapitalbas som minst motsvarar summan av kapitalkraven för kreditrisken, marknadsrisken och den operativa risken (SFS, 2006:1371). Enligt Hakenes och Schnabel (2011) samt Ruthenberg och Landskroner (2008) finns det valmöjligheter i Basel II vid beräkningen av kapitalkravet. För att beräkna kreditrisken kan bankerna antingen använda sig av den standardiserade Schablonmetoden eller av den Interna Riskklassificeringsmetoden (IRK-metoden).
Schablonmetoden innebär att banken delar in utlåningen i olika tillsynsgrupper. Det rekommenderas att banken använder sig av externa kreditbetyg för att värdera lånens kvalitet och därefter placera dem i olika ratingklasser (Hakenes & Schnabel, 2011). Externa betyg tillgodoses av kreditvärderingsinstitut. De godkända kreditvärderingsinstituten för den svenska marknaden är Moody’s, DBRS, Fitch samt Standard and Poor’s (Finansinspektionen, 2013). På så sätt får lånen olika riskvikter vid beräkning av kreditrisken, men i praktiken saknas det oftast sådana externa kreditbetyg på både företagslån och individuella privatlån. I dessa fall kan banken sätta standardiserade riskvikter, exempelvis 35 %, 75 % eller 100 % av lånets exponeringsbelopp (se bilaga 1).
Med IRK-metoden baseras riskvikterna däremot helt på de externa och interna bedömningarna av lånens risker. Banken tillåts göra egna uppskattningar beträffande olika riskegenskaper, till exempel sannolikheten för att låntagaren går i konkurs (probability of default), på grundval av bankens interna data om låntagaren. De här uppskattningarna ger därefter olika riskvikter på olika typer av lån. Och slutligen fungerar de riskvikterna som inputs i de riskviktsformler som anges i Basel-regelverket. Den här interna bedömningen av lånens egenskaper kan resultera i att IRK-metoden blir mer fördelaktig vid beräkning av kreditrisken eftersom banken då kan erhålla lägre riskvikter (Ruthenberg et al, 2008).
Hakenes och Schnabel (2011) har påvisat att den här möjligheten för bankerna att välja mellan IRK-metoden och Schablonmetoden kan skapa en osymmetrisk påverkan på bankerna – utifrån deras storlek och val av metod. Stora banker tenderar att välja den mer komplexa IRK-metoden tack vare lägre kapitalkrav för lån som klassas som relativt säkrare lån, medan
1 INLEDNING
de mindre bankerna tenderar att välja den enklare Schablonmetoden (ibid.). Säkrare lån kan i det här fallet vara bostadslån till privatpersoner (så kallade hushållsexponeringar), i jämförelse med lån till småföretag (Cervenka, 2013 och Hakenes & Schnabel, 2011).
Merparten av den internationella forskningen inom området kopplar beräkningsmetoden till bankernas storlek utan att mer ingående förklara vilka andra faktorer och förutsättningar som kan ligga till grund för metodvalet. Därför var det av intresse att studera en del av den svenska banksektorn och analysera hur stora respektive små banker har förhållit sig till IRK- och Schablonmetoden, samt vilken utgångspunkt bankerna har haft vid valet av beräkningsmetod.
Utöver deras storlek, kan bankernas förutsättningar skilja sig åt bland annat på grund av vilka typer av tjänster och produkter de erbjuder sina kunder, vilka typer av kunder de har, mängden resurser de har till sitt förfogande och hur deras organisationsstruktur ser ut. Dessa och även andra förutsättningar kan tänkas ha påverkat bankernas beslut om att implementera en egen IRK-metod eller att fortsätta med Finansinspektionens standardiserade Schablonmetod.
1.3. Forskningsfråga och syftesformulering
Hur påverkar en banks förutsättningar och interna faktorer dess val av beräkningsmetod för kapitalkravet under Basel – regelverket?
Syftet med den här studien är att öka förståelsen om hur en banks förutsättningar och interna faktorer har påverkat dess val av beräkningsmetod för kapitalkravet.
1.4. Studiens avgränsningar
Avgränsningar i denna studie har gjorts i vilka marknader som har studerats och urvalet av aktörer på dessa marknader. Tidigare studier inom området baseras oftast på hur de största finansiella marknaderna fungerar, där det finns ett flertal större banker som konkurrerar. Av denna anledning är studien inriktad mot enbart den svenska marknaden och hur situationen ser ut på denna. Av aktörerna som är verksamma på denna marknad har det gjorts ett urval där
de utvalda bankerna motsvarar de segment de tillhör; storbank, mindre bank samt sparbank2. Studien kommer dessutom endast att fokusera på faktorerna som påverkar beräkningen av kreditrisken, varav den operativa risken och marknadsrisken enbart kommer behandlas kortfattat i kapitel tre. Det finns nämligen valfrihet för beräkningsmetod även för dessa andra två riskerna.
2 Storbank definieras som en av de fyra storbankerna i Sverige (Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank).
Mindre bank avser övriga banker i Sverige som varken tillhör storbankerna eller sparbankerna (exempelvis IKANO Bank eller Resurs Bank). Sparbanker avser regionala sparbanker (exempelvis Sörmlands Sparbank eller Sparbanken Syd). Bankernas storlek och vilken kategori de tillhör, hämtades från Svenska Bankföreningens webbsida: www.swedishbankers.se
1 INLEDNING
1.5. Fortsatt disposition
2. METOD
I det andra kapitlet ges en genomgång av den för studien valda forskningsmetodiken:
forskningsfilosofin och inriktningen på kunskapsteorin, studiens koppling till det teoretiska samt den valda
forskningsstrategin.
3. KAPITALTÄCKNINGSREGLERNA
Det här kapitlet har som syfte att ge läsaren en inblick i hur kapitaltäcknings-reglerna i Basel I, Basel II och Basel III är konstruerade, samt vad de innebär i praktiken för
bankerna. Tyngdpunkten ligger på det nu gällande Basel II.
4. TEORETISK REFERENSRAM
I kapitel fyra redogörs den teoretiska utgångspunkten till studien, samt den tidigare forskningen om Basel II och dess påverkan på bankerna. Kapitlet avslutas med en
presentation av den teoretiska undersökningsmodellen som konstruerats för studien.
5. EMPIRISK METOD
I det femte kapitlet motiveras valet av intervjuer som undersökningsmetod, urvalet samt intervjufrågorna. En genomgång ges av några etiska principer som förekommer i
svensk forskning. Kapitlet avslutas med en genomgång av några av de problem som relateras med kvalitativ forskning.
6. ANALYS AV RESULTATET
I det sjätte kapitlet kommer resultatet från intervjuerna att presenteras och analyseras. Först sker detta med de faktorerna som finns listade i undersökningsmodellen. Därefter ges en genomgång av andra faktorer
som har hittats under studiens gång.
7. SLUTSATS
I det avslutande kapitlet sammanfattas hela studien och svaret på frågeformuleringen ges. Därefter ges förslag på implikationer som rådande omständigheter
kan få för framtiden. Kapitlet avslutas med förslag på framtida forskning inom detta område.
I det andra kapitlet ges en genomgång av den för studien valda forskningsmetodiken:
forskningsfilosofin, inriktningen på kunskapsteorin, studiens koppling till det teoretiska samt den valda forskningsstrategin.
2.1 Forskningsfilosofi
Enligt (Saunders, Lewis & Thornhill, 2009) består epistemologin bland annat av de två inriktningarna Positivism och Interpretivism. Inom den positivistiska filosofin förutsätts att det finns observerbara faktiska data som man kan mäta objektivt, och utifrån mätningarna dra generella slutsatser (Bryman & Bell, 2007). Som forskare är man således inte ute efter att tolka sina data, utan de visas som de verkligen är enligt naturvetenskapens lagar och regler.
Syftet med forskningen blir därmed att testa en eller flera hypoteser som kan bevisa eller förkasta forskningen ifråga (ibid.).
Interpretivism (ibland även kallad antipositivism) betraktar kunskap däremot som något som måste tolkas utifrån människans subjektiva tänkande (ibid.). Som forskare måste man bland annat studera och förstå den sociala interaktionen mellan människorna i den valda organisationen. Detta resulterar i data som måste tolkas av forskaren, och hänsyn måste tas till människans olika synsätt och beteende (Saunders et al, 2009). Det är utifrån den interpretivistiska filosofin som den här studien är utformad, då målet är att analysera de faktorer som olika nyckelpersoner i bankernas processer har identifierat som avgörande vid valet av metod. Enligt Saunders et al (2009) är interpretivism en mycket lämplig filosofi när avsikten är att exempelvis studera organisationers beteenden. Genom att personerna i urvalet har haft god insyn i implementeringsarbetet och innehar de kunskaper som var av intresse för den här forskningen, var det deras egna upplevelser som studeras. Upplevelserna och tolkningarna av dem kan förväntas spegla respektive banks åsikter, då dessa nyckelpersoner har haft inflytande över processen. En fördjupning om urvalet ges i det femte kapitlet.
2 TEORETISK METOD
2.2. Forskningsansats
En stor del av förberedelserna inför denna studie gick åt till att läsa på om och samla in olika vetenskapliga studier med ekonomiska modeller och ansatser om Basel-regelverkens påverkan på bankerna. Författarna har således utgått från tidigare forskning inom ämnet, med avsikt att testa den mot verkligheten. Det här är den deduktiva ansatsen (Bryman et al, 2007).
I huvudsak har antagandena, med andra ord, deducerats utifrån kunskap från tidigare forskning om kapitalregleringar, i synnerhet om Basel II. Denna tidigare forskning har varit grunden för den undersökningsmodell som framtagits i studiens fjärde kapitel. Detta har varit det mest naturliga, med tanke på att det redan fanns en hel del forskning inom ämnet kapitalregleringar och Basel II.
Därtill hittades dock även nya faktorer som har påverkat bankernas val av beräkningsmetod, vilket istället lutar mot den induktiva ansatsen. Den går åt motsatt riktning och utgår istället från observationer eller experiment i verkligheten, som sedan förklaras med ny teoretisk förankring (ibid.). Med den induktiva ansatsen bygger man på så sätt upp teori från nya upptäckter i sin undersökning. Enligt Saunders et al (2009) kan man i sin studie, med stor fördel kombinera den deduktiva ansatsen med den induktiva. På så sätt slipper man den begränsning som ofta kan vara förknippad med den deduktiva ansatsen – att undersökningen strikt baseras på tidigare forskning, och det därmed inte görs några försök till att hitta nya upptäckter (ibid).
2.3 Forskningsstrategi
Interpretivistisk forskningsfilosofi är även det som mest förknippas med kvalitativ forskning (Saunders et al, 2009). För att besvara studiens problemformulering genomfördes kvalitativa djupintervjuer med olika nyckelpersoner som har god insikt i bankernas kapitaltäckningskrav och dess implementering. Detta på grund av att litteraturen redan utförligt beskrivit de grundläggande faktorerna bakom kapitaltäckningskraven. Informationen som därför var av intresse var den specifika kunskapen hos de utvalda bankerna och det har således varit en kvalitativ studie (Darmer & Freytag, 1992). Djupintervjuer var den form av datainsamling som ansågs som den bäst lämpade för studiens syfte, att skapa en djup förståelse om valet av beräkningsmetod för kapitalkraven. Djupintervjuer ger en god möjlighet till att hitta nya resultat, utöver de från den tidigare forskningen, vilket styrker den här studiens induktiva
inslag. Intervjuerna utfördes under en viss tidpunkt utan någon uppföljning, vilket betyder att det har genomförts en tvärsnittsanalys (Saunders et al, 2009).
2.4 Litteratursökning
Den litteratur som har använts i denna studie och som legat till grund för den teoretiska referensramen består till största delen av vetenskapliga artiklar. Artiklarna har blivit vetenskapligt granskade och publicerade i bland annat Journal of Banking and Finance, Journal of Financial Intermediation och Journal of Banking Regulation. De har insamlats från databaserna Google Scholar, Summon och Academic Search Elite.
3. Kapitaltäckningsreglerna
Syftet med detta kapitel är att ge läsaren en inblick i hur kapitaltäckningsreglerna i Basel I, Basel II och Basel III är konstruerade, samt vad de i praktiken innebär för bankerna.
Tyngdpunkten ligger på det nu gällande Basel II.
Basel-regelverken är en process som strävar efter att minska volatiliteten på de finansiella marknaderna genom att göra bankerna mer kapitalstarka. Det första regelverket gick under benämningen Basel I och ligger till grund för de påbyggnadsregelverk som utvecklats sedan dess. Efter det inledande regelverket har det skapats två utvecklade regelverk; Basel II och Basel 2.5. Det är även planlagt för ett fjärde regelverk Basel III, som kommer att implementeras år 2015.
3.1 Basel I
Basel Accord implementerades år 1988 och ställde kravet att bankernas kapitaltäckning skulle uppgå till 8 % gentemot de riskvägda tillgångarna, varav primärkapitalets (huvudsakligen bankens egna kapital) del av detta täckningskrav skulle vara minst 4 % (Gjerde & Semmen, 1995). Denna nivå av kapitaltäckning ansågs vid tiden för implementeringen som en tillfredställande nivå samtidigt som bankerna i G10-länderna skulle ha möjlighet att nå upp till den inom en fyraårsperiod, det vill säga till år 1992 (ibid.). Målet var att skapa en stabilare finansmarknad genom att stärka bankernas finansiella baser.
3.2 Basel II
Basel II var nästa steg i regleringsprocessen och byggde vidare på regleringarna som implementerats i samband med Basel I. Motivet bakom det nya regelverket var bland annat att Basel I inte var tillräckligt dynamiskt för att kunna hantera de faktorer som en ökad internationell interaktion mellan bankerna hade medfört (Wahlström, 2009). Baselkommittén menade dessutom att Basel I inte beräknade bankernas risk på ett tillfredställande sätt, och att regelverket inte tog hänsyn till skillnader mellan banker. På grund av dessa ofullständigheter började diskussioner kring ett nytt regelverk, Basel II, föras 1999 och regelverket publicerades år 2004 (ibid.). Målet med regelverket var enligt BIS (2013) att bankerna som
omfattas av det skall behålla en solvensgrad3 på 99,9 % och att risken för att en bank går i konkurs därmed uppgår till endast 0,1 %. Under de följande tre åren anpassade de deltagande länderna regelverket för att år 2007 implementera det i respektive lands lagstiftning, och Basel II trädde därmed i kraft.
Basel II är uppbyggt kring tre stycken pelare (Decamps, Rochet, & Roger, 2004):
• Pelare 1: Behandlar de grundläggande kapitalkraven för att en bank ska kunna stå emot kreditrisken, marknadsrisken och den operativa risken.
• Pelare 2: Tar upp bankens riskbedömning och tillsyn. Det ska ställas krav på att banken gör en tillräcklig bedömning och hantering av alla relevanta risker.
• Pelare 3: Tar upp marknadsdisciplinen och informationskravet på kapitaltäckningen och riskhanteringen i banken. Enligt pelaren ska det ställas krav på att banken offentliggör all relevant information om kapitaltäckning och riskhantering.
3.2.1 Pelare I – De grundläggande kapitalkraven
Enligt Lagen om Kapitaltäckning och Stora Exponeringar (SFS 2006:1371) skall ett finansiellt institut ha en kapitalbas som minst motsvarar kapitalkraven på kreditrisken, operativa risken samt marknadsrisken. Kapitalbasen består av det primära och supplementära kapitalet, där det förstnämnda skall vara minst lika stort som det sistnämnda (SFS 2006:1371). Det primära kapitalet får enbart bestå av faktiskt inbetalt kapital, vilket bland annat inkluderar aktieägartillskott, bankens resultat och eventuella fastigheter som banken äger (FFFS 2007:1). Det supplementära kapitalet är helt beroende av medgivande från Finansinspektionen och inkluderar kumulativa preferensaktier, uppskrivningsfonder och garantifonder (FSSS 2007:1).
Denna studie fokuserar på vilken metod bankerna använder vid beräkning av kapitalkravet för kreditrisken, vilket är den risk som bankerna möter vid utlåning av kapital till privatpersoner, företag och myndigheter. Efter att denna förklarats kommer en kort beskrivning av de andra delarna av den första pelaren; operativ risk och marknadsrisk.
3 Återbetalningsförmågan hos banken gentemot dess långivare.
3 KAPITALTÄCKNINGSREGLERNA
3.2.1.1 Kreditrisk
Bankerna skall för varje lån beräkna ett riskvägt exponeringsbelopp. Därefter skall dessa fördelas i olika exponeringsklasser där varje riskvägt belopp bestäms utifrån den totala summan multiplicerat med dess riskvikt (SFS 2006:1371). För att beräkna exponeringarnas värde kan bankerna använda sig av två olika modeller; Schablonmetoden eller Interna Riskklassificeringsmetoden.
Figur 1: Beräkning av kreditrisken
En bank som använder sig av Schablonmetoden utgår ifrån externa värderingar på exponeringarna. Därefter beräknas riskvikten utifrån vilket kreditbetyg som exponeringen värderas till av de godkända kreditvärderingsinstitutionerna (Moody’s, DBRS, Standard &
Poor och Fitch). I de fall där motpart saknar kreditbetyg från någon av de godkända kreditvärderingsinstitutionerna kan bankerna istället ange 100 % vikt för företagslån och 75 % vikt för privatlån, enligt bilaga 1 (Ruthenberg et al, 2008). Som det går att utläsa från samma bilaga ges stater, kommuner och andra låntagare som omfattas av myndigheterna en riskvikt på 0 %. Detta har gjort att även banker som tillämpar IRK-metoden använder Schablonmetoden för just dessa typer av lån, som ett godkänt undantag.
En bank kan i det fall att den har fått tillstånd från Finansinspektionen använda en intern metod vid beräkningen av riskviktade tillgångar, istället för Schablonmetoden. IRK-metoden gör det möjligt för institutionen att värdera exponeringar utifrån interna riskmätningssystem där exponeringarna värderas med egna formler och riskvikter istället för genom extern värdering (SFS 2006:1371). Se bilaga 2 för några exempel på riskvikter enligt IRK-metoden.
Beräkningsformlerna varierar beroende på vilken nivå exponeringen placeras, vilket bestäms utifrån interna mätsystem. Tillåtelse att använda IRK-metoden ges om banken har lämpliga
KREDITRISKEN
Schablon IRK
riskvärderingssystem på plats, om dessa är tillförlitliga samt att banken kan motivera varför systemen är bättre lämpade för verksamheten än Schablonmetoden (SFS 2006:1371).
I de fall som en bank använder IRK-metoden skall denna användas för nästan samtliga exponeringar, undantagen är bland annat tillgångar vars värdering är i övergångsprocessen mellan metoderna (SFS 2006:1371). En bank får inte ändra beräkningsmetod till en mindre avancerad, det vill säga inte byta från IRK till Schablonmetoden, om det inte föreligger synnerliga skäl.
3.2.1.2 Operativ risk
Kapitalkravet för den operativa risken skall beräknas med samma metod för bankens samtliga operativa risker (SFS 2006:1371). Dessa är risker som finns i den löpande verksamheten, det vill säga risker som kan uppstå på grund av den mänskliga faktorn, problem med systemen eller händelser som banken inte kan påverka. Beräkningen sker genom att banken väljer en av tre metoder; Basmetoden, Schablonmetoden eller Intermätningsmetoden. Efter medgivande från Finansinspektionen är det dock möjligt att kombinera de tre metoderna med varandra (SFS 2006:1371).
3.2.1.3 Marknadsrisk
För marknadsrisken ska kapitalkravet beräknas genom antingen Schablonmetoden eller en Intern metod. Marknadsrisken är motpartsrisken som ett institut upplever vid handel med annan affärspart och kapitalkravet för denna riskdel skall uppgå till 8 % av det riskvägda exponeringsbeloppet (SFS 2006:1371). Vid beräkning av riskvikterna används här samma beräkningar som vid kreditriskerna och marknadsrisken inkluderar bland annat positionsrisker, avvecklingsrisker, valutakursrisker och råvarurisker.
3.2.2 Pelare II – Riskbedömning och tillsyn
Den andra pelaren i Basel II behandlar bankernas riskbedömning och hantering av de metoder som de tillämpar. För att kunna uppfylla kraven som ställs på bankerna måste kapitalet som de håller vara tillräckligt för riskerna, kvalitén på kapitalet måste vara av rätt slag samt att det måste vara fördelat på ett korrekt sätt (Finansinspektionen, 2010). Bankernas totala risker ska inte äventyra deras förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Benämningen på denna utvärderingsmetod är Intern Kapitalutvärdering (IKU). Dessa krav skall Finansinspektionen lägga extra resurser att granska vid tillsyn av bankerna, för att säkerställa att de uppfyller
3 KAPITALTÄCKNINGSREGLERNA
kraven. Detta kallas Samlad Kapitalbedömning (SKB) och utifrån bankernas storlek, systemviktighet och deras komplexitet bestäms intervallet mellan bedömningarna (ibid.).
3.2.3 Pelare III – Marknadsdisciplin och informationskrav
Den tredje pelaren redogör för bankernas informationskrav, där bankerna tvingas visa de tidigare två pelarna i kapitaltäckningsrapporter som marknaden kan ta del av. Det långsiktiga målet med detta är att marknaden ska få ta del av relevant information om bankernas kapitaltäckning för att kunna bilda en uppfattning om den ekonomiska situationen i bankerna och agera därefter (SFS 2006:1371). Genom att utvärdera denna information har marknaden möjlighet att värdera bankerna, vilket kan bidra till att kapitaltäckningen blir ett konkurrensverktyg och marknaden sköter översynen av bankerna.
3.2.4 Basel 2.5
Som ett steg i processen att implementera Basel III tillämpas för närvarande en reviderad version av Basel II – Basel 2.5 – som kräver att bankerna håller mer kapital mot marknadsrisker som uppkommer i handeln med derivat, bland annat handel med värdepapperiserade lån (som behandlas i nästa kapitel) (Standard & Poor, 2012). Syftet med den reviderade versionen är huvudsakligen att reglera investeringsbankernas risktagande och på så sätt stabilisera den finansiella marknaden och minska volatiliteten (ibid). Detta sker genom en justerad Value at Risk modell så att den även inkluderar stresstestat Value at Risk4.
3.3 Kommande regelverk – Basel III
Nästa steg i regleringsprocessen är Basel III, som är en fortsättning på Basel II och förväntas implementeras i Baselkommitténs medlemsländer successivt från och med år 2015 (BIS, 2012). Skillnaden mellan Basel II och Basel III är att det senare har utvecklade krav och regler, framtagna för att göra bankerna ännu mer motståndskraftiga och på så sätt förhindra framtida finanskriser (BIS, 2011). En del av förändringarna är bland annat:
• Högre och bättre kapitaltäckning: Ett ökat krav på primärkapitalet, till 6 procent av den totala kapitalbasen (primärt och supplementärt) för de riskviktade tillgångarna.
4 Value at Risk är ett enhetligt och etablerat mått i banksektorn som används för att beräkna risknivån i sin portfölj. Måttet visar hur mycket investerare maximalt kan förlora av värdet på sin portfölj vid ett såkallat ”worst case scenario” (Duffy & Pan, 1997).
Det här är den fundamentala förändringen. Dessutom kommer det att krävas av bankerna att de förbättrar kvalitén på kapitalet. Reglerna för vad som får räknas in i kapitalbasen blir således striktare (Svenska Bankföreningen, 2010).
• Kontracyklisk buffert: Bankerna tvingas skaffa sig en kontracyklisk buffert på mellan 0 - 2,5 procent. Denna buffert ska förhindra att bankernas finanskriser ger långa och djupa lågkonjunkturer i makroekonomin.
• Likviditetskrav: Två nya mått för beräkning av likviditet introduceras. Måtten är Liquidity Coverage Ratio (LCR) för överlevnadsförmågan på kort sikt, och Net Stable Funding Ratio (NSFR) för överlevnadsförmågan på längre sikt (Svenska Bankföreningen, 2010). Det nya regelverket kommer således att fokusera en del på likviditet, och inte bara på kapitaltäckning.
4. Teoretisk referensram
I kapitel fyra redogörs den teoretiska utgångspunkten till studien, samt den tidigare forskningen om Basel II och metodvalets påverkan på bankerna. Kapitlet avslutas med en presentation av den teoretiska undersökningsmodellen som har konstruerats för studien.
4.1 Nyinstitutionell teori
Eftersom denna studie behandlar ett internationellt regelverks påverkan på bankerna, är den teoretiska utgångspunkten Nyinstitutionell teori. Den nyinstitutionella teorin bygger vidare på den institutionella teorin och studerar i högre grad hur instituten interagerar med, och påverkar organisationer i omvärlden (Ménard & Shirley, 2005). Med institut menas i det här sammanhanget alla lagar, regler, förordningar, avtal, seder och normer som människan har skapat för att minska på osäkerheter och risker i sin omgivning (ibid.). En av styrkorna hos nyinstitutionell teori är enligt Powell & DiMaggio (1991) dess möjlighet att identifiera organisationstyper och deras funktioner. Detta gäller även för Baselregelverken då de uteslutande påverkar banker och liknande finansiella företag, vars funktioner inkluderar in- och utlåning av kapital.
Enligt North (1990) påverkar institutionerna hela ekonomins beteende, genom sin inverkan på organisationers kostnader för att producera eller förädla varor och tjänster. Institutionerna påverkar de transaktionskostnader som, tillsammans med den teknik som används vid produktion, utgör hela kostnaden för organisationen (ibid.). I bankernas fall innebär det att deras transformationskostnader för att tillhandahålla lån (exempelvis IT-system, personal, administration, lokalhyror, etc.) tillsammans med institutionernas transaktionskostnader (exempelvis kapitaltäckningskraven som tvingar dem att hålla på mer kapital) blir deras totala kostnader. I just det här fallet höjs kostnaderna, men institutionerna kan sträva efter att både höja eller sänka transaktionskostnaderna. Det förstnämnda sker när det anses att marknaden av någon anledning inte är perfekt (ibid.).
Att handelsplatser behöver mer för att fungera än att enbart vara en marknad där säljare och köpare möts är något som Coase (1988) anser vara uppenbart. För att kunna fungera krävs det att marknadsplatser är reglerade för att få de båda parterna att uppfylla de rättigheter och skyldigheter som medföljer affärstransaktioner. Dessa regleringar spelar med andra ord en
huvudroll i fungerande finansiella marknader och för att reglerna skall anses legitima och tillämpas av aktörerna krävs det att regleringarna accepteras av dessa. Det här är något som underlättas om de utformas av institutionerna som är ansvariga för att organisera och reglera marknaderna (ibid.).
Powell och DiMaggio (1983) hävdar att byråkratisering och rationaliseringsprocesserna som förknippas med nyinstitutionell teori har spritt sig vidare från marknaden till stater och myndigheter. Detta märks tydligt i samband med att regelverken konstrueras av Baselkommittén, som i sin tur är sammansatt av centralbankscheferna för några av världens största ekonomier. Regelverket i sig är en form av byråkratisering som ökar bördan hos bankerna genom ökade kontroller och rationalisering, och även försöker påverka värderingarna och handlandet kring bankernas risktagande.
Varje medverkande land i Baselkommittén ansvarar för att själva implementera regelverken i sina nationella lagar. Det går att uttrycka som att Baselkommittén och de nationella beslutsfattarna sätter upp bankernas spelregler, vilket påverkar bankernas struktur i samband med att organisationerna anpassar sig till dem (Grape, Blom & Johansson, 2006). På så sätt begränsas och regleras bankernas beteenden, exempelvis risktagandet. Just den här regulativa aspekten är enligt (Johansson, 2002) en av den nyinstitutionella teorins grundpelare. Och genom att centralbankerna har ett inflytande över bankerna kan dessa påverka bankernas finansiella förutsättningar, vilket därmed skänker ytterligare legitimitet till regelverk skapade av Baselkommittén. Som framgår i nästa delavsnitt, kan de här instituten dock medföra arbitragemöjligheter för en del organisationer.
4.2 Tidigare forskning
Inom nyinstitutionella studier är legitimitet ett centralt begrepp, då organisationer är beroende av att samhället har förtroende för institutionernas resursanvändning (Ericsson-Zetterquist, 2009). Detta gäller i synnerhet för institutioner som tillsynsmyndigheter för banker och andra företag inom den finansiella sektorn. Banker är trots allt uppbyggda kring att samhället känner ett förtroende för deras verksamhet i och med att de förvaltar samhällets kapital. För att de finansiella företagen skall bevisa att de förtjänar detta förtroende är det viktigt att det finns tydliga regleringar som påverkar deras beteende på ett sådant sätt att de inte riskerar
4 TEORETISK REFERENSRAM
långivarnas eller investerarnas kapital. Det är här som kapitalregleringar och beräkningsmetoden av dessa kommer in i bilden.
4.2.1 Kritik mot Basel II
Hos de fyra svenska storbankerna råder det enligt Wahlström (2009) för det mesta en positiv attityd till regelverket Basel II – i synnerhet bland de som dagligen arbetar med regelverket, exempelvis personal på riskavdelningen. Men efter finanskrisen år 2008 har kritiken från akademiker växt mot Basel II, och dessa menar att finanskrisen gjorde regelverkets brister och kryphål mer uppenbara (Moosa, 2010). Bland de hårdare kritikerna finns de som menar att ett regelverk som fokuserar på kapitaltäckning är fel sorts regelverk (Blum, 1999 och Rime, 2001). En bank som har en tillräcklig kapitaltäckning har större möjligheter att klara av en omfattande negativ händelse, exempelvis en bankflykt eller en finansbubbla. Men efter sådana negativa händelser kan banken inte återgå till sin vanliga lönsamhet omedelbart, eftersom händelser av den typen vanligtvis efterföljs av exempelvis negativ ryktesspridning om banken eller ökad osäkerhet i makroekonomin (Moosa, 2010). På så sätt är kapitaltäckning ett statiskt mått på bankstabilitet, eftersom att det inte tar hänsyn till händelsens efterverkan. Enligt Moosa (2010) borde fokus istället ligga på bankernas likviditet om avsikten är att minska deras risktagande och risken för att nya bubblor ska uppstå (ibid.).
Detta mått har dock tagits i beaktning i det kommande regelverket (se föregående kapitel).
4.2.2 Basel II – ett regelverk med valmöjligheter
En del av forskningen inom ämnet tyder även på att regelverket inte har påverkat alla bankerna likadant. Det kan ha missgynnat småbankerna i förhållande till storbankerna, genom antagandet att one-size-fits-all5 (Moosa, 2010 och De Haan et al, 2011). Denna kritik mot Basel II ligger till grund i det faktum att regelverket tillåter interna metoder för beräkning av kapitalkravet för kreditrisken. Det är ofta betydligt svårare för småbankerna att implementera IRK-metoden än för de stora, ofta systemviktiga bankerna (Rime, 2005). Detta är fallet i Sverige där samtliga fyra storbanker använder IRK-metoden vid beräkning av kapitalkravet, som kan utläsas i respektive banks kapitaltäckningsrapport. Anledningen till detta är att metoden kräver ett internt riskklassificeringssystem från banken, som godkänts av Finansinspektionen. Sådana riskklassificeringssystem kan innebära stora kostnader för
5 Uttrycket har använts av bland annat De Haan och Klomp (2011) som antyder att regelverket påverkar bankerna på olika sätt, beroende på deras storlek och om de räknas som högrisk- eller lågrisktagande.
bankerna att ta fram, eftersom de kräver datainsamling, systemutveckling och modellutveckling (Finansinspektionen, 2007 och Herring, 2004).
Konsekvensen av att det finns frihet att välja beräkningsmetod blir att stora banker genom IRK-metoden får lägre kapitalkrav (och därmed högre kapitaltäckning) i förhållande till banker som använder Schablonmetoden (Repullo & Suarez, 2004 och Hakenes & Schnabel, 2011). Det här innebär att de stora bankerna som använder IRK-metoden får en lägre marginalkostnad, och kan exempelvis sänka sina priser eller höja inlåningsräntan för att locka till sig fler kunder (Berger, 2006). Därmed kan det uppstå en konkurrensfördel för de stora bankerna och ett så kallat regelarbitrage blir ett faktum (Benink, Daníelsson & Jónsson, 2008).
Kapitaltäckningskraven fungerar på så sätt att bankerna tvingas avsätta en kapitalbuffert (kapitalbas) för att skydda sig mot eventuellt fallissemang av lånet. Denna avsättning skall motsvara summan av kreditrisken, den operativa risken samt marknadsrisken för lånet.
Bankerna som använder IRK-metoden kan dock själva beräkna hur stor risk dessa lån bär och därigenom justera riskvikten därefter (Hakenes & Schnabel, 2011). Justeringen av riskvikterna sker med hjälp av de interna systemen och baseras på egna bedömningar om hur pass sannolikt det är att en låntagare går i konkurs och inte kan betala tillbaka. Termen för detta är probability of default, (eller sannolikhet för fallissemang på svenska) och förkortas PD. Därtill finns även exposure at default (exponering vid fallissemang) EAD, samt loss given default (se längre ner). Ett lån på exempelvis en hundralapp kan efter den interna riskbedömningen och riskviktningen endast räknas som 50 kr. Av den femtiolappen behöver banken endast hålla en viss procent i sin kapitalbas. Se bilaga 2 för en illustration av hur denna beräkning kan se ut.
IRK-metoden är utformad så att den ställer de lägsta kapitalkraven på bankerna, då tanken är att de lägre kraven skall agera som ett sätt att balansera kostnaderna för bankerna att implementera dessa system (Kupiec, 2007). Genom att tillämpa den avancerade IRK-metoden kommer risksystemen att effektiviseras, vilket i sin tur leder till lägre risk för att en låntagare som beviljats lån hos banken skall ställa in återbetalningarna. Kvalitén på bankernas kapital höjs till en följd av detta, vilket gör att kraven på mängden kapital kan minska (ibid.).
4 TEORETISK REFERENSRAM
Resultatet av de studier som Kupiec (2007) och Wahlström (2009) genomfört visar på att bankerna har incitament att sträva efter implementeringen av den avancerade IRK-metoden, då kapitaltäckningskravet genom denna beräkningsmetod förväntas minska i den grad att kostnaderna som förknippas med metodbytet täcks upp av de lägre kapitalkraven. Det finns dock problem förknippade med detta lägre kapitalkrav, då den långsiktiga konsekvensen blir att bankerna inte bedömer LGD (loss given default, eller förlust vid fallissemang6 på svenska) på ett korrekt sätt och därmed riskerar att bli underkapitaliserade.
Med Schablonmetoden måste banken däremot använda sig av externa kreditbetyg för bedömning av lånen. Riskvikterna för låntagande företag vid Schablonmetoden ser ut enligt tabellen nedan och visar att de företag som har en högre kreditvärdighet tilldelas en lägre riskvikt, och därigenom ett lägre kapitalkrav hos banken (se även bilaga 1).
Tabell 1: Basel II riskvikter med Schablonmetoden för olika ratingbetyg på låntagande företag.
Det intressanta med tabell 1 är att företag som vid utlåningen har låga kreditbetyg, under BB- ges en riskvikt på 150 %, samtidigt som företag som saknar kreditbetyg (oftast mindre företag) tilldelas en lägre riskvikt på 100 % enligt Schablonmetoden. Detta ger småbanker med mindre kunder incitament att använda Schablonmetoden i de fall där kunderna har förhållandevis låga kreditbetyg, alternativ saknar kreditbetyg. Avsaknad av kreditbetyg ger som tabellen visar en riskvikt hos banken på 100 %, vilket är likställt med ett motpartsbolag med en kreditvärdering på en genomsnittlig nivå. Schablonmetoden bygger dessutom i stort på samma principer som det tidigare regelverket Basel I, vilket gör det fördelaktigt för mindre banker att fortsätta utnyttja metoden. Anledningen till detta är att dessa banker kan bygga vidare på de system som redan är implementerade i samband med Basel I och har därigenom redan stora delar av metoden färdiga (Kupiec, 2007). Altman och Saunders (2001) menade att banker vars klientelportfölj till största del består av småföretag som saknar kreditbetyg
6 Förlusten vid fallissemang är den andel av det exponerade beloppet som banken förväntas förlora vid en låntagares betalningsinställelse.
egentligen inte har incitament att gå över till IRK-metoden, eftersom riskvikterna för dessa är 100 %.
4.2.2.1 Marknadspåverkan
Allt det här har en direkt implikation på riskfördelningen mellan bankerna. Det som klassas som relativt säkra lån, exempelvis lån till stora företag eller bolån, kommer att hamna hos de större bankerna som tillämpar IRK-metoden (Repullo et al, 2004). Dessa lån anses innebära mindre risk, samtidigt som låntagare med högre risker, exempelvis småföretag, kommer föredra lån hos småbanker som använder Schablonmetoden (Ruthenberg et al, 2008).
Situationen som uppstår blir att risktagandet ökar hos småbankerna, eftersom låntagare med lägre kreditbetyg kommer välja dessa banker medan låntagarna med högre kreditbetyg kommer att välja storbankerna (Hakenes & Schnabel, 2011). Just detta kan beskrivas som en av kapitaltäckningskravens destabiliserande effekter, eftersom låntagarna fördelas på ett sådant sätt att de mindre bankerna utsätts för högre risker med småföretagare medan de stora bankerna får in vad som anses vara säkrare kapital. Det här kan även ha implikationer på tillväxten i makroekonomin, eftersom att de viktiga småföretagen får det svårare att låna kapital av storbankerna (ibid.).
Enligt Rime (2005) känner en del av beslutsfattarna och centralbankerna till de här nämnda riskerna med valfriheten av beräkningsmetod. Större banker anses oftast vara mer systemviktiga, vilket förklarar valet att prioritera deras stabilitet före småbankernas även om det kan ge de stora bankerna konkurrensfördelar i förhållande till småbankerna. I Sverige finns det idag fyra systemviktiga storbanker: Nordea, Swedbank, SEB och Swedbank.
Lösningen på problemet med den valfria beräkningsmetoden är enligt Hakenes och Schnabel (2011) att beslutsfattarna höjer kapitaltäckningskraven hos de stora bankerna för att reglera bort det lägre kapitalkravet som storbankerna får genom valet av IRK-metoden. En annan, mindre trolig lösning, skulle vara att beslutsfattarna inte behöver ingripa utan småbankerna inleder samarbeten med varandra för att utveckla ett gemensamt riskklassificeringssystem (ibid.). På så vis skulle bankerna kunna erhålla tillstånd om att få använda IRK-metoden, och därigenom ta del av dess fördelar med lägre riskvikter för delar av utlåningen.
4 TEORETISK REFERENSRAM
4.3 Värdepapperisering av lån
Värdepapperiserade lån (securitizations på engelska) är lån som en bank har omvandlat till exempelvis obligationer, certifikat eller annan typ av omsättningsbara värdepapper (Calomiris, 2009). Banken tar helt enkelt en portfölj homogena tillgångar med bestämda betalningsflöden (exempelvis bolån), och paketerar om dem till exempelvis obligationer som de sedan säljer till en extern aktör7 (Rösch & Scheule, 2012). Den externa aktören emitterar därefter obligationen på en kapitalmarknad där investerare köper obligationerna (ibid.). I takt med att bolånetagarna betalar sina amorteringar och räntor får de investerarna som äger obligationerna sin del genom utbetalningar av kuponger. Banken kan på det här sättet sälja lån som enligt regelverket kräver kapitaltäckning, till en annan aktör som inte omfattas av kapitaltäckningskraven (ibid.). Det är således en finansiell innovation som fungerar som ett regelarbitrage, eftersom bankerna inte behöver ha med de värdepapperiserade lånen i sin balansräkning som vanliga lån, då delar av den initiala kreditrisken försvinner. Därmed behöver inte dessa räknas in i kreditrisken på samma sätt som vanliga lån (Calomiris, 2009).
Värdepapperiserade lån kan ha en positiv inverkan på bankernas verksamhet och på det finansiella systemet. Bankerna överför delar av risken som förknippas med lånen till investerare som väjer att köpa obligationer i lånen, vilket i sin tur stabiliserar det finansiella systemet (Rösch et al, 2012). På så sätt kan bankerna även kapitalisera sig på ett snabbt sätt genom en emittering på kapitalmarknaden. Å andra sidan var det just lågkvalitativa värdepapperiserade bolån i USA som brukar anses vara orsaken till finanskrisen år 2008.
Även om värdepapperisering av lån inte är en särskilt stor företeelse i Sverige jämfört med USA och Storbritannien, kan det ändå tänkas påverka bankernas val av beräkningsmetod.
Detta eftersom att bankernas struktur och risk i kapitalet tydligt förändras (Calomiris, 2009).
Dessutom finns det olika sätt att beräkna kreditrisken på de värdepapperiserade lånen – beroende på om banken använder IRK-metoden eller Schablonmetoden (FFFS 2007:1). Enligt Finansinspektionen (2007) finns det fem olika så kallade kreditkvalitetssteg med Schablonmetoden, men tolv olika kreditkvalitetssteg med IRK-metoden för värdepapperiserade lån (se bilaga 3). Kreditkvalitetssteg är Finansinspektionens rangordning av de kreditbetyg som utfärdats av kreditvärderingsinstituten (exempelvis Standard & Poor´s).
Det här har en direkt påverkan på de riskvikter som lånen beräknas utifrån (se bilaga 4).
7 De här aktörerna brukar ha benämningen specialföretag.
Enligt Rösch et al (2012) kan banker som använder sig av IRK-metoden räkna ut kreditrisken på två olika sätt. Dels kan de räkna med hjälp av Formelbaserade metoden (SFA)8, eller med hjälp av Externratingmetoden (RBA)9. Någon vidare fördjupning kommer inte att ske i de olika metoderna, utan det kommer endast att ges en förklaring vad det innebär för kapitalkravet.
Rösch et al, (2012) kan påvisa att externratingmetoden kan ge arbitragemöjligheter för de banker som tillämpar den:
”Both approaches lead to inconsistent capital allocations across all risk segments. SFA capital, which is aligned with the capital prior to securitization, exceeds generally RBA capital. The difference is high for Aaa to Ba ratings, CDOs, CMBSs as well as junior tranches with a credit enhancement level of 0–3%. This implies a capital arbitrage opportunity for financial institutions, which securitize originated loans, seek ratings for securitizations and allocate capital according to the RBA.”
Externratingmetoden kan endast användas av de banker som tillämpar IRK-metoden. På så sätt kan IRK-metoden vara mer fördelaktig när kreditrisken ska beräknas för de värdepapperiserade lånen.
8 SFA är en förkortning av the Supervisory Formula Approach
9 RBA är en förkortning av the Rating Based Approach
