FRITZ ESTEBE
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING I URSPRUNGET II DEKADENS
III FÖRNYELSEN: GESTALTNINGEN IV SLUTORD
KÄLLFÖRTECKNING VAD DET BLEV
3 4
6
7
13
14
15
INLEDNING:
Jag har alltid varit fascinerad av det vackra i Roms förfall. Hur någon enorm struk- tur som denna kunde kollapsa, anledningar till varför den gjorde det. Den potenti- ella jämförelsen med vår tid. Sin möjliga parallell till en mer personlig och destruk- tiv plåga. Min ingång i det har varit berättandet om dekadens, dramatiserandet av ett overkligt kaos. Mitt utforskade område är lidandet. Varför? Jag har länge letat efter svaret. Min metod för att uttrycka det är skulptur. Jag försöker avbilda lidan- de genom en omfattande användning av tredimensionella material styrda av mina föreställningar. Därigenom vill jag förvandla mina drömda hallucinationer till taktil verklighet. Även Historia är en stor del av min inspiration. Jag bygger titthål till andra världar. Jag framhäver det absurda i nutiden genom att prata om en posta- pokalyptisk framtid.
I denna text kommer jag först att analysera var min attraktion till dramatik och den mystiska historian om Begynnelsen som koncept härstammar ifrån. Jag undrar:
varför är det viktigt för mig för att förstå lidande? därefter kommer jag dra koppling- ar mellan forntida förfall och samtida observationer. Slutligen kommer jag beskri- va ur ett mer personligt perspektiv hur det våldsamma kommer till uttryck i min praktik.
“The end is near” är min djupa övertygelse, i rumslig form, på att en cirkel har nått sitt slut och håller på att förnyas.
I URSPRUNGET
I begynnelsen
Ursprung och dekadens; detta är vad jag är intresserad av att utforska och gestalta. Mänsklighetens ursprung, dess dekadens, dess förmultning, och sedan försvinnandet av spår på vad som skett.
Att fånga en tidsanda är det som intresserar mig. Fånga vår tids skevhet genom sin möjligt kollaps.
Temat ursprunget, i sin breda och mest bibliska mening, är något som alltid fascinerad mig.
Det är spännande för att det talar om en tid där allt kan ha varit annorlunda. En tid där allt var orört, rått, oskuldsfullt. Samhällets ursprung. Ursprunget till våra tankesätt, våra sedva- nor, vår inre säkerhet om att allt är som det bör vara, att allt egentligen händer av en anled- ning och har en förklaring. Att allt är resultatet av en följd historiska händelser, tusenåriga lärdomar som slutar i en pool av kunskaper och värderingar vi som samhälle ofta ser som sanna och orörliga. Att titta tillbaka i denna fantiserade tid har stått i centrum i mitt arbete.
Men ursprunget kan också ses som startpunkten till något man kan åskåda från början till slut, om en tror som jag tror att tiden vi lever i kommer vara den sista för vår art. Gällande undergången, finns det något apokalyptiskt som verkligen har influerat mig i Anselm kiefers verk “amphithea- tre”(Cohn, 2013). Här finns det något monumentalt, verket är måleriskt i sin komposition, rått i sitt materialval, och apokalyptiskt i sin brutalitet. I likhet med Kiefer användning av råa och jordiska material brukar Eva Mag bygga gigantiska och våldsamma installationer som har en stark påver- kan på mitt formspråk. Jag tilltalas av materialet jord som hon använder generösa mängder av.
Installationerna bär en viss sanning, och dess jord påminner mig om en tid som kan anses som primitivt i mänsklighetens historia. Utöver dessa två samtida konstnärer hittar jag en del av min inspiration i förkristna eller animistiska altare. Bloddränkta piedestaler från icke-monoteist tro.
Anselm kiefer: Amphitheatre Vaudou Deities , Benin
Människans natur och det oundvikliga
Efter begynnelsen enligt bibeln, kom människan, och ännu senare kom moderniteten. Industrialise- ringen, maskiner, internet, post-industrialisering, och nu är vi här. Många känner att det finns något som inte är klokt, något som kommer lossna, men inget vet när och vad (Browne, 2008). Nämner man det så är det lätt att blir man blir stämplad som domedags- profet och inte tagen på allvar (Servigne, Stevens, 2015). Men det finns något oundvikligt i människans natur att påverka sitt eget öde. Det finns något som säger att samma sak kommer ske igen.
Dekadens.
Och Det är det jag har arbetat med i mitt projekt.
Ge ett ansikte till ett smärtsam förfall.
Men ursprunget är för mig också intressant om man ser nuvarande tider som de sista av en genre.
Då kan man se fram och tillbaka. Det hjälper mig föreställa hur en alternativ framtid skulle kunna se ut. Att jobba med att gestalta en tid långt från oss, båda före eller efter, ger mig friheten att forma den som jag vill.
II DEKADENS
Vi människor har påfrestat systemet, och vi får bestraffning i retur. Långt från survivalisterna eller andra pseudo-maya anhängare (SVD: “Jorden går inte under” 2012), vill jag meddela en fatalistisk syn på det som kommer efter.
Men när man pratar om början på slutet blir man ganska snabbt utpekad som en Nostra Damus av moderna tider. Men det finns nämligen tvärkorsande studier som möts och enas för att säga att vi har kommit till en “point of no return”(Servigne, 2015). Vi har slitit ut planeten, sugit ur all dennes kraft. Vår tid kallas enligt Servigne för anthropocen, det är tiden som anses vara i hög- sta grad påverkad av människans aktivitet, plundring av fossilbränsle och extinktion av djurarter.
Enligt Servignes Collapsologi kommer den negativa påverkan förmodligen leda till vår undergång, och det fascinerar mig. Vår oförmåga att lära oss av våra misstag (Mayansk civilizationen för- svann på grund av överbelastning av naturen, det antika Rom gick under på grund av en allt- för hög strävan efter komfort och makt). Historien kommer förmodligen upprepas. Inom kort eller längre fram i tiden, kommer kanske samma företeelse äga rum igen för vår civilisation, den västerländska eller annan. Vi tror på någon slags illusion som håller oss fånge av ett system.
Kapitalism är enligt mig en tro. En övertygelse som bildar ramarna för hela vår samhälleliga existens samtidigt som den bara är en övertygelse, utan faktiska bevis om att det är planetens bästa. Snarare pekar bevisningen i motsatt riktning (Muller, 2002). När en tro utgör en ideologi och bestämmer över en social grupps levnadsätt, är det svårt för dennes medlemmar att betrakta ideologin objektivt (Leslie Stevenson,1974). Denna objektivitet skulle kunna förklara vår blindhet. Blindhet för situationen, blind- het för vår egen egoism, komfort, bekvämlighet, och som till slut kommer kanske leda till vårt förfall.
Därefter är min gestaltning en fantasi om det som kommer efter, efter apokalypsen.
Antropocen [-se:ʹn] (av grekiska aʹnthrōpos ’människa’ och kainoʹs
’ny’), människans tidsålder, föreslagen geologisk epok vanligen avse- ende tidsperioden efter cirka 1800, under vilken människan har utgjort en betydande faktor i förändringen av jordens geologi, klimat och eko- system.( Nationalencyklopedin: Anthropocen)
III FÖRNYELSEN: GESTALTNINGEN
Iscensättandet av det inre
Mitt skapande är sättet jag förknippar min egen erfarenhet i relation till världens gång, min dekadens och mitt förfall. Snarare än motstridiga lever de i en parallell existens. Ett iscensättande av det inre.
Det finns onekligen i mitt skapande en inspiration från mitt inre som återkommer. Mycket av det som jag skrev i min loggbok blev mina förvandlingar. I det här stycket “liten reflektion mitt på natten” skriver jag om min uppgivenhet. Mina brister. Att lägga tankar på pappret hjälpte mig sätta ord på känslor, eller komma närmare dem i alla fall. Det blir som ett slags auto-introspektiv.
“Jo! Nu har jag en. Den inre känslan på att chansen gick förbi, på att motivationen inte finns längre. Inte ens motivationen om framtiden. Allt känns som ett hinder. Folk känns som ett hin- der, blickar, åsikter. Runtomkring finns det bara framgång. På Instagram finns det bara framgång. Alla som jag aldrig hade trott skulle lyckas, har lyckats. Folk som jag pretentiös nog inte hade slagit vad om, lyckades tio gånger bättre än mig. Jag hade så stora förväntningar i början av skolan. Sov fem timmar per natt, svärtade ner mina anteckningsböcker helt febrilt. Jag tänkte att om jag satt fart i början såhär, hade jag lätt klarat uppnå någonting om tre år.
Vad finns nu? Nada.
Jag står på punkt noll, ännu lägre faktiskt. Ketchi. Rien.
Tomhet.
” Ur min loggbok 19de November 2019
Jag iscensätter mitt liv också. Hela jag är en fasad. En framträdandet av glädje som döljer de mörka kulisserna. En sorglig tomhet bakom en fasad av fest. Ett iscensättande av en falsk san- ning. Mitt förfall blir till kreativitet.
Lidandets iscensättning
I dessa tankar om dekadens och förfall jag lekar med finns det en återkommande och gemensam nämnare. Lidande.
Jag dras oundvikligt till dramatik, på grund av mina personliga erfarenheter och min psykis- ka hälsa kanske. Mina egna upplevelser gav mig en tidig smak för det sorgliga som omring- ar oss, och har format hos mig en oemotståndlig attraktion till lidandet. Ibland vill jag orsa- ka lidande för mig själv, eller tänker på någon förfärlig situation som skulle kunna drabba mina nära och kära. Jag måste hitta någon slags trygghet i smärtan, något som känns bekant. Det är inte en rädsla, utan snarare en längtan hos mig om att allt ska kollapsa.
Det är svårt att inte dra paralleller till det förgångna Roms förfall i min mystiska framtids- vision. Är det min barndom, är det något förträngt minne? Det finns något att hämta från min katolska uppfostran. Där finns något i dramatiken, hur kroppen utsätts för våld fram- för allmänheten, Jesus kropp, krucifixen. En berättelse om våld. Ett dubbelt våld. Våld som är grundläggande för världen, katarsistisk. Det är en banal absurditet som man vän- jer sig vid, absurditet som blir normalt, sedan som blir läckert. Kaos orsakar beundran hos mig.
Det är kanske det som är mitt språk, fasaden, något lin- järt som återkommer i det jag gör. Jag iscensätter material, böjer det så att det ger form åt mina tankars föreställning- ar, en fasad. Materialet spelar därav sin egen roll. Ibland är det inte tankar, men mitt undermedvetna som skapar for- mer. Är det verkligen en hänggalge? Kan man verkligen dö i den? Jag finner kroppar i det okroppsliga. En hänggal- ge är en kropp för att ta bort en kropp. Ta livet ur en kropp.
Men snarare än en hel förvandling blir denna gestaltning en fortsättning. Lidandes berättelse med arkeologisk inspiration från förtiden för att förstå samtiden. Framtidens projektion för att förstå nuti- den. Samtidigt som om psykoanalysen möjligtvis skulle kunna åskådliggöra mina inre konflikter, kommer det kanske inte finnas något kvar att berätta sen. Inget bränsle till kreation. Inget att gräva i. Skapandet är då svaret.
Gestaltningen: The end is near
Att jämföra början och slut, att ge form till mina föreställningar om lidande och förfall, ifall tiden vi lever i är den sista, eller en viss period sista, var startpunkten för mitt arbete. Jag kom- mer nu gå igenom mitt gestaltande arbete, som är resultatet på tidigare nämnda begrepp.
För projektet som bär namnet “The end is near” ville jag arbeta skulpturalt med temat
“det framtidsdförflutna”. Det vill säga ett förflutet som ligger i framtiden gentemot nu. Jag ville väcka frågan om det som är kvar efter apokalypsen, efter att en viss tid tar slut och hur vissa former blir kvar. Rester av mänsklig aktivitet som framtida arkeologiska föremål. Ver- ken jag har byggt ville jag skulle innehålla en känsla om att någon framtida person har byggt den med kvarlevor från vår tid, och referenser från vår samtidskultur. Historien upp- repar sig. Förfall är cykliskt. Jag ville kasta ljus på att vi människor skapar vårt eget lidande.
Jag har för det verket använt åsidosatta industriella rester från vårt samhälles aktivi- tet för att skapa en ny idé om vad som kommer hända. En tidsförskjuten apokalyps. Jag har avbildat ett framtidskaos som inte har hänt än, som ett arkeologiskt bevis på vår ound- vikliga undergång. Jag har strävat efter att förvandla min inre destruktivitet till något kre- ativt. En framtid genom dåtidens lins. Jag är långt ifrån pessimist, snarare fatalist.
Denna skulptur samling utgör en tredimensionell varning om kaoset som kommer. Den ser ut som kaoset som redan har varit, men bakom en forntid estetik är det framtiden det handlar om. Föremålen, stöket som är kvar efter apokalypsen. Min besatthet är att dyka djupare in dramat som jaget inbäd- dar och förkroppsliga mitt inre lidandet med mitt eget skulpturala språk. Mitt tillvägagångsätt är att efterlikna arkeologiska fynd och genom kreativitet få ett bättre grepp om vårt samtida sammanhang.
Med “the end is near” ville jag avbilda en post-apokalyptisk scen på mitt sätt, kan- ske mycket senare efter att apokalypsen ägde rum. För det har jag skapat är verk gjort av olika delar som hänger ihop i en osannolik ordning, formerna här tar oss tillbaka till något slags råare liv, mer analogt, mer primitivt, lokalt. Betongen talar om en framtidsarkeolo- gi, objekt som måste tolkas utan skrift, utan bruksanvisning, med hjälp av enbart sitt utseende.
Ett av verken som presenteras i “the end is near” är en metallkonstruktion gjord av stålrör som bär på en mosaik av kakelbitar och betong. Figuren är som ett helvetesmonster av civilisatio- nens rester. En varning från en annan tid, en framtid där vår tids strukturer kommer ha försvun- nit. Jag ville meddela en viss förtvivlan utan att nämna den direkt, skapa en känsla av obehag.
Tillsammans med de två övre har jag också skapat en torterad smiley i gjuten plast hängan- de i ett rostigt stål-X. Två motsatta material i sina uttryck och egenskaper. I den kontrasten vill jag understryka det svaga hos materialet som kan utgöra en metafor för våra egna mänskli- ga liv. Det gör jag genom att ge dem “uppdraget” att bära på något tungt, eller vara obalanse- rade i luften. Tanken är att utmana materialens motstånd i en, vid första anblicken, icke natur- lig ställning. I slutändan resulterar det i ett efterapokalyptiskt ögonblick, fångat i stunden. Det verket är cartoonish och absurt, en referens till kända, samtida former utan sin vanliga kontext.
Det är på grund av motsättningen i plast som ett naturligt kontra konstgjort material, att jag har börjat intressera mig för just det materialet. Plast som övergångens potentiella material, så van- lig idag men som kanske kommer bli en historiebokskuriosa imorgon, och upphöra att produ- ceras framöver. Det är också det jag har velat meddela i mitt träd gjort av soppåsar och epoxy.
Det finns motsatta krafter i mig, den jag är. Det vi är. Vi ser påverkan av vår aktivitet på klotet men vill inte sluta konsu- mera. Jag dras åt det hemska men hatar det. Många är över- ens om att det är något fel med hur vi lever och att något måste göras, men få vill ge upp sin komfort och sina vanor.
Det finns något i det jag gör, en sårbarhet, en snabb- het. Förbrukade varelser simmar bredvid allvarli- ga symboler. Min egen spegelbild lyder självdestruk- tion. Barndomens absurditet iscensätter sig ståtligt.
IV SLUTORD
Avslut: detta är en skildring av dekadent överdåd, återvun- na former från nutiden för att skapa framtida memorabilia.
Min egna dragning till kaos och världens stundande under- gång. Snart eller aldrig, men vem tror på det? En dystopisk sammanställning av min verklighet, min drömda verklighet.
Browne, Sylvia 2008. End of days: Predictions and prophecies about the end of the world. New York: Dutton publishing.
Cohn, Daniele 2013. Anselm Kiefer: Studios. Paris: editions Flammarion.
Muller, Jerry Z 2002. The mind and the market: Capitalism in modern European Thought. New York: Alfred A Knopf publishing.
Servigne, Pablo och Stevens, Raphael 2015. Comment tout peut s’effondrer. Paris: Editions du Seuil.
Stevenson, Leslie 1974. Sju teorier om människans natur. Stockholm: Bokförlaget Forum.
Digitala källor
:Nationalencyklopedin, Uppslagsverket. Antropocen
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/antropocen Kontrollerad 20-04-03 Svenska Dagbladet. Jorden går inte under
https://www.svd.se/jorden-gar-inte-under Kontrollerad 20-03-30
KÄLLFÖRTECKNING
Det var ett berg av arbete. Det blev en burnout. Vad är det som är kvar nu? Inte mycket. En “digital”
utställning, några bilder dränkta I ett digitalit hav av innehåll. Efter att ha jobbat ihjäl mig vet jag först nu hur det känns, som ett slöseri av tid. Allt detta för en digital utställning, det känns lite lagom surt.
Vad det blev var visserligen en installation, en sammanställning av 14 stycken skulpturer, ihoppa- rade I ett ordnat kaos. Men var det värt? Var utforskning av material, lidande kring skulptur, resan inom mig själv, värt slutresultatet? Min egen upplevelse, varifrån jag hämtade inspiration för att skapa de verken, skedde I verkligheten, upplevelsen av färdiga verk borde ha hänt där också.
VAD DET BLEV
Att ställa ut installationen fysiskt i vita havet inför examinationen lärde mig utan tvekan hur utrymmet spelar roll och hur upplevelsen av verken i verkligheten är centralt och nödvändigt för en konstupp- levelse. Där fick man gå runt “skulpturparken” jag skapade, och se verken i alla vinklar I skala 1.1.
Dessutom fick jag erfara placeringen i rum som en viktigt del av urval och balans. När verken tar sina
Det jag kunde ha gjort annorlunda var mängden verk jag visade. Jag kunde ha behållit endast några utvalda, eller kanske ha byggt en liten atmosfär kring några, något jag ursprungligen hade planerat att göra för vissa. Men det blev vita kuben istället, och verken fick fungera som en grupp istället för enstaka individer med enstaka personligheter.
Från examensarbetet kommer jag i alla fall ta med mig vikten av att planera i extremt god tid, och förutse potentiella problem som kan uppstå längs vägen.
Verket i sin helhet fick mig också att lära mig hantera vissa material såsom betong, epoxy och stål, som jag inte var direkt bekant med innan.
Avslutningsvis var det en lärorik sista utställning på konstfack som jag kommer minnas länge, och som kommer bli präglat för evigt av pandemins skugga. “I dessa tider..” som talesättet lyder.
