Ickeheterosexuella kvinnors upplevelser av samhällets attityder gentemot dem - en intervjustudie om attitydförändringar

Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola

51-60 p Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö

Maj 2007 e-post: postmasterhs.mah.se

Hälsa och samhälle

ICKEHETEROSEXUELLA

KVINNORS

UPPLEVELSER AV

SAMHÄLLETS

ATTITYDER GENTEMOT

DEM

EN INTERVJUSTUDIE OM

ATTITYDFÖRÄNDRINGAR

JOSEFIN HÅKANSSON

ICKEHETEROSEXUELLA

KVINNORS

UPPLEVELSER AV

SAMHÄLLETS

ATTITYDER GENTEMOT

DEM

EN INTERVJUSTUDIE OM

ATTITYDFÖRÄNDRINGAR

JOSEFIN HÅKANSSON

Håkansson, J, Ickeheterosexuella kvinnors upplevelser av samhällets attityder gentemot dem, en intervjustudie om attitydförändringar. Examensarbete i socialt

arbete 10 poäng, Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2007

Non-heterosexual women’s experiences of society’s attitudes towards them, an interview study of attitude change

Syftet med uppsatsen har varit att utifrån perspektivet att socionomer inom olika verksamheter är i behov av att veta hur ickeheterosexuella kvinnor känner sig bemötta i samhället ta reda på just de subjektiva beskrivningarna av detta. Detta har gjorts genom intervjuer med sex stycken ickeheterosexuella kvinnor i åldern 20 till 45 år. Materialet har visat att synlighet i media kan spela roll för samhällets attitydförändringar. De senare årens lagar har också av mina intervjupersoner upplevts spela roll för attityderna. Även ålder och generation verkar kunna spela roll när det gäller öppenhet och attityder till ickeheterosexuella kvinnor.

Nyckelord: heteronormativ, homosexuell, ickeheterosexuella kvinnor, lagstiftning, lesbisk, samhällets attityder, stigma

INNEHÅLL

Den explorativa ansatsen ...6

Intervju som metod, människor som verktyg ...6

Urval och rekrytering av intervjupersoner...7

Genomförandet av intervjuerna ...8

Etiska överväganden ...9

Bearbetning av intervjumaterial...10

Generaliserbarhet och reliabilitet...11

3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ...12

Teoretiska nyckelbegrepp ...12

Heteronormativitet och att ”komma ut”...13

Stigma och den avvikandes misstänksamhet ...15

4. HISTORIK OCH AKTUELL FORSKNING ...16

Partnerskap, äktenskap och föräldraskap...16

Svårigheter vid tillämpning av lagarna...18

Könsneutral äktenskapsbalk ...18

Aktuell forskning ...18

5. EMPIRI OCH ANALYS ...20

Yngre och äldre generation, öppenhet och acceptans...20

Utsatthet och stigma...24

Medias roll, ”kändisfaktorn” och politikernas inställning ...25

Heteronormen som ett störningsmoment...28

Lagarna ...29 Framtiden ...31 6. SAMMANFATTNING ...32 7. AVSLUTANDE DISKUSSION...33 8. REFERENSER ...35 BILAGOR Intervjuguide Informationsbilaga

1. INLEDNING

När homosexualitet kommer på tal som fenomen så är min upplevelse att det inte sällan följs av ett ”men det är mycket lättare [att vara homosexuell] nu än förr”. Jag har många gånger frågat mig vad det betyder? Är det lättare att vara

homosexuell idag för att så många är öppna med det. Är det det som avses med ett påstående som ovan? Eller är det så att det är lättare att vara homosexuell idag för att könsrollerna har mindre betydelse, eller för att människor är vana vid att vrida och vända på begreppen. När frågan kommer upp undrar jag samtidigt vems åsikter det är som är viktigast. Är det din och min åsikt eller är det politikernas? Eller är det så att våra åsikter speglar sig i politikernas beslut? Det borde ju vara så i en demokrati. Eller är det kanske tvärtom att som politikerna tycker tycker vi också tillslut?

År 1994 blev det möjligt för personer som lever i samkönade förhållanden att ingå partnerskap. År 2003 kom en ny sambolag som gäller för såväl homo- som

heterosexuella sambor och strax därefter tilläts två kvinnor eller två män som har ingått partnerskap att gemensamt adoptera barn. Sommaren 2005 togs beslut i Sveriges riksdag om att två kvinnor som lever tillsammans som sambor eller registrerade partners ska få möjlighet i landstinget regi att genomgå assisterad befruktning. Varje nytt lagförslag har föregåtts av ett antal diskussioner och för varje ny lag har det startats nya diskussioner inför nästa.

Heterosexualiteten har på sistone kritiserats som ”den enda sexualiteten” och de sexualiteter som inte faller inom ramen för heterosexualiteten anses normbrytande (Rosenberg 2002, RFSL 2004). Samtidigt verkar det i många politiska grupper finnas en vilja att jämställa den homosexuella relationen med den heterosexuella och tala om homosexualitet som ”inget konstigt alls”. Inför förra riksdagsvalet syntes flera riksdagspolitiker i gaymedia och vid den typen av arrangemang som vänder sig främst till en ickeheterosexuell publik som exempelvis gaygalan och Stockholm Pride har flera riksdagspolitiker ”synts i vimlet”. Att det är en viktig fråga på den politiska agendan råder det inga tvivel om. Men hur upplevs situationen för de som berörs ytterst av samhällets attityder?

Problemformulering

Parallellt med politikernas visade intresse och engagemang i frågan står varje person som anser sig inte vara heterosexuell inför flera val. I Anders Öhrmans (2006) bok berättar ett antal tjejer och killar om den så kallade ”komma ut”-processen dvs när de valt att berätta för sin omgivning eller valda delar av denna om att de inte är heterosexuella. I boken ”Homofamiljer” har journalisterna Stenholm och Strömberg (2004) intervjuat familjer som trotsat den rådande heterosexuella familjenormen och bildat familjer på vad som idag anses som okonventionella vis, och detta innan lagen om assisterad befruktning för lesbiska trädde i kraft. Min upplevelse efter att ha läst båda böckerna är att det finns en enorm drivkraft, en vilja men också en ständig kamp för att få leva de liv som personerna vill. Är det alltid svårt? Blir det någonsin lättare? Kommer det alltid att vara något som hur man än vrider och vänder på det är lite konstigt? Detta är frågor jag ställer mig. I denna uppsats har jag för avsikt att undersöka hur samhällets attityder gentemot ickeheterosexuella ser ut idag utifrån sex

och isåfall vilka faktorer som eventuellt är med och påverkar en förändring. Utifrån mina intervjupersoners perspektiv vill jag också ta reda på vilken

betydelse samhällets attityder har samt hur de tycker sig påverkas av dem i olika situationer. År 1994 blev det som jag tidigare nämnt i Sverige möjligt att ingå partnerskap med en person av samma kön och på senare år har det tillkommit lagar som gör det lättare för åtminstone kvinnor som lever ihop att bilda familj. Debatterna som besluten på riksdagsnivå har föregåtts med påverkar förmodligen människors beteende och agerande på ett eller annat sätt.

Som socionom är arbetsfältet relativt sett väldigt brett. Som socionom kan man anställas som sjukhuskurator, man kan jobba med familjejuridik på

familjerättsbyrån, man kan jobba som behandlingsassistent inom missbruksvård, som socialsekreterare och handlägga ärenden som rör ekonomiskt bistånd, som skolkurator, som familjebehandlare, som biståndshandläggare inom LSS, som enhetschef på äldreboende, som handläggare på försäkringskassan med mera med mera. Överallt träffar man människor som på ett eller annat sätt är i behov av stöd och hjälp i ett välfärdssamhälle. Att samhället hela tiden förändras är något som är tydligt. Om man ser tillbaka på hur socialhjälpen såg ut i början av 1900-talet och fram till nu blir det extra tydligt att man över tid ändrar synen att se på människan och hennes möjligheter och vilja att agera i olika situationer. Holgersson (2003) menar att det faktum att utbildningsnivån generellt har höjts innebär att man bättre känner till sina rättigheter och möjligheter än tidigare vilket i sig leder till större individuell frihet. Numera finns en speciell myndighet inrättad för att jobba mot diskriminering av ickeheterosexuella i många olika sammanhang -

ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Diskriminering och kränkande behandling är ofta subjektiva upplevelser och det som anses kränkande för en kanske inte upplevs kränkande för en annan. Därför krävs det sannolikt en stor lyhördhet för att jobba i människovårdande yrken och givetvis också en hel del kunskap.

Syfte

Denna uppsats är inte tänkt att diskutera välfärdssamhället i någon större

utsträckning ej heller diskriminering som fenomen, utan snarare vilka värderingar som kan styra och har styrt attityderna till ickeheterosexuella i samhället och hur de upplevs av de som inte definierar sig som heterosexuella. Fokus är just de subjektiva upplevelserna hos ickeheterosexuella kvinnor, men också hur de tror attityderna hänger ihop med exempelvis uppmärksamhet om fenomenet på olika nivåer. Uppsatsen är ur många avseenden relevant för socialt arbete därför att jag tror att det är viktigt att blivande socionomer reflekterar över hur samhällets attityder ändras över tid och vilken påverkan det kan ha på. Därför tror jag fyller det ett viktigt syfte att undersöka ickeheterosexuella kvinnors upplevelser av attityderna. Trots bredden bland socionomtjänster är de flesta socionomer anställda inom offentlig sektor och därför indirekt eller direkt berörda av lagstiftningen på området. Därför tror jag att ämnet som min uppsats tar upp påverkar socionomer i stort och smått i slutändan oavsett vilken

”socionombranch” man väljer att arbeta inom.

Frågeställningar

Jag vill genom min uppsats utifrån de ickeheterosexuella kvinnor jag har intervjuat och deras erfarenheter och tankar ta reda på hur samhällets attityder gentemot ickeheterosexuella är idag och hur de har förändrats. Jag försöker därför utreda följande frågeställningar:

1. Vilka faktorer upplever de ickeheterosexuella kvinnorna påverkar samhällets attityder till dem?

2. Vilka tankar har de ickeheterosexuella kvinnorna kring de senaste årens lagstiftning och dess påverkan på attityd och bemötande?

3. Hur tänker de ickeheterosexuella kvinnorna kring attitydförändringar i framtiden?

2. METOD

Jag har valt att använda mig av kvalitativ metod i min uppsats. Jag har också valt att undersöka fenomenet med en explorativ ansats. Metoden jag har valt är intervjuer.

Den explorativa ansatsen

Av tre ansatser är det i varje forskningsprojekt en som framstår som den viktigaste (Rosengren och Arvidson 2002). I mitt fall är det den explorativa ansatsen som är viktigast. Jag vill förstå hur samhällets attityder ser ut, jag vill inte beskriva ur en objektiv vinkel utan jag vill vara där och rota i det, lyssna på mina informanter och ta del av deras resonemang höra reflektionerna, se komplexiteten och paradoxerna. Jag har gjort detta i fenomenets naturliga miljö. Jag har intervjuat personer som har något att säga om detta för att få reda på och sammanfatta kunskap som finns inom aktuellt fält. Jag har haft med mig lagarna och en fråga i bakgrunden om hur politiska beslut påverkar samhället och vice versa, vilket gör att det finns vissa inslag som påminner om den förklarande ansatsen där man jämför två variabler med varandra (a a). Men huvudfrågan är ändå attityderna och lagarna är bara med som material att jämföra med.

Intervju som metod, människor som verktyg

Att skaffa sig empiriskt material genom kvalitativa intervjuer har varit en självklarhet för mig sedan tanken kring min uppsats började ta fart. För att undersöka den typ av attityder jag önskar så menar jag att intervju är det enda möjliga sättet att få uttömmande svar. Visst hade man kunnat göra en kvantitativ undersökning och delat ut enkäter till ickeheterosexuella kvinnor, men det hade inte gett mig någon möjlighet att höra hur informanterna resonerar kring sina svar. Intervjumetoden ger dessa möjligheter och det är i min studie just hur man

resonerar kring sina svar som är det viktigaste. Reflektion över huvudtaget leder enligt min erfarenhet ofta fram till nya resonemang och kan förutom att ge mig svar på de frågor jag ställer verka positivt för mina intervjupersoner. Med

intervjumetoden finns goda möjligheter att få reda på mycket om intervjupersonen (Rosengren och Arvidsson 2002). Speciellt om man använder sig av öppna

intervjuer och intervjupersonen då får stort utrymme att berätta fritt. Som samhällsvetenskaplig forskare är möjligheterna för mig att samla in information om exempelvis folks attityder och uppfattningar stora om jag använder mig av kvalitativa intervjuer (Starrin och Renck 1996) och de flesta av de frågor jag vill ha svar på ser jag som omöjliga att få svar på genom en annan

undersökningsform. I en intervjustudie blir jag själv som intervjuare ett ytterligare redskap. Dels i den roll jag har som forskare, men också med min identitet. Några av mina intervjupersoner fick jag kontakt med via internetcommunitysiten

qruiser. När man skapar en kontaktsida där finns det möjlighet att bland annat fylla i kön och sexuell identitet, vilket jag valde att göra. Anledningarna var flera.

En är att långt ifrån alla som söker kontakter via Internet är seriösa och för att visa på att jag hade ett seriöst uppdrag så tänkte jag att det var bättre att vara mindre anonym. En annan och lika viktig anledning var den att forskarens, i det här fallet min person får en avgörande roll i intervjun (Kvale 1997). Min identitet har sannolikt påverkat de svar jag fått. Denna effekt talas det ofta om i negativa ordalag och den kan ju såklart bidra till att forskningsresultatet förvrängs. Men i mitt fall där jag varit öppen inför mina intervjupersoner att jag inte heller är heterosexuell och att jag lever ihop med en kvinna kan den effekten ha varit god och ökat deras förtroende för mig som person och forskare. I flera intervjuer frågade intervjupersonerna mig om inte jag kände igen mig i det de talade om och i en intervju ville intervjupersonen höra hur jag brukar agera i de situationer vi inom intervjuns ram nyss talat om. Ämnet kan i vissa avseende för vissa personer vara känsligt. Av egen erfarenhet vet jag att det kan kännas konstigt att sitta och bli utfrågad av en person som man inte vet någonting om och inte vet mer om när man lämnar intervjurummet en halvtimme senare. En forskningsintervju är inte tänkt att vara en konversation, i den bemärkelsen att man ger och tar lika mycket i samtalstid, men jag tror, vilket Rosengren och Arvidson (2002) också bekräftar att man vinner förtroende från intervjupersonen genom att man bekräftar det hon säger i intervjun genom att reagera på det och då och då kanske hålla med eller kommentera det som sägs. Detta är en annan anledning till att jag valde att berätta lite om mig själv innan intervjun. Förhoppningsvis kunde vetskapen om att jag är ickeheterosexuell och förmodligen har vissa upplevelser som liknar de de talar om göra intervjupersonerna tryggare och mer benägna att berätta. I många

metodikböcker (t ex Starrin och Renck 1996) påtalas dessutom det viktiga att intervjun är ett möte i vilken information uppstår. Jag som intervjuare har alltså fungerat som medproducent och medförfattare till intervjun (a a). Att det är jag som har gjort intervjuerna har alltså förmodligen haft en betydelse. Mitt kunnande och min skicklighet som intervjuare och forskare har också den haft inverkan på de svar jag fått och det resultat som kommit ut av intervjun.

Urval och rekrytering av intervjupersoner

Att jag har valt att enbart intervjua kvinnor är att jag tror att det finns en skillnad mellan ickeheterosexuella kvinnor och ickeheterosexuella män. Hur skillnaden ser ut och hur stor den är vet jag givetvis inte, men för att avgränsa mig och göra fokus snävare har jag valt att intervjua ickeheterosexuella kvinnor om just deras situation. Att många av mina intervjupersoner talade generellt om

ickeheterosexuella har jag inte analyserat närmare. Att göra ett urval som säger någonting generellt i en sådan här förhållandevis liten undersökning är omöjligt. Istället har jag fokuserat på att få så bred kunskap som möjligt genom att intervjua personer som kan berätta så mycket som möjligt och så brett som möjligt om ämnet. Jag har försökt att intervjua så många som det behövs för att jag ska få svar på min fråga (Kvale 1997). Vissa begränsningar har jag gjort eftersom man inte kan tolka ingående om det är för många deltagare in intervjustudien (Kvale a a). Denna begränsning skötte emellertid sig själv då jag tog bort min kontaktsida från internetcommunityt när jag hade fått så många intervjupersoner som jag tyckte mig behöva. Jag har precis som jag ville hört olika röster om hur samhällets attityder ser ut och jag gör inte anspråk på att visa ett resultat som representerar var och en som inte är heterosexuell. Tvärtom är det viktigt att studien speglar de personer som jag har talat med och visar på att de uppfattningar och upplevelser som de har berättat för mig om finns i samhället. Det finns säkert lika många uppfattningar om bemötande som det finns personer, men jag tror ändå att det antal jag valt är ett lagom antal för att få reda på någonting i den här frågan. Där

har min explorativa ansats haft en viss betydelse. Min ambition har varit att lyssna och förstå, inte förklara samband. När det gäller att välja vilka man ska tillfråga är det en bra idé att när man när man har intervjuat en person ska fråga sig vem som kan ge en så annorlunda syn som möjligt på ämnet (Rosengren och Arvidson 2002). Jag borde då välja en person som skiljer sig från den jag nyss intervjuat dvs en av annan samhällsklass, annan ålder, annan etnicitet etc. Emellertid måste jag redan innan jag sätter igång med första intervjun ha klart för mig vilka jag ska intervjua på grund av den knappa tiden. I den mån mitt handlingsutrymme har tillåtit har jag ändå försökt att få en viss bredd avseende ålder, vilket i sin tur i det här sammanhanget gör viss skillnad i åsikter och framför allt upplevelser och erfarenheter. På så vis tror jag mig ha fått en lite bredare bild av fenomenet. Min ambition var från början att enbart intervjua ickeheterosexuella kvinnor i åldern 35 år och uppåt för att det skulle vara möjligt att tala om attityder ur ett historiskt perspektiv åtminstone 15 år tillbaka i tiden. Detta blev ogenomförbart på grund av att den åldersgruppen var väldigt svår att rekrytera intervjupersoner från. Jag har nu istället en jämn spridning av intervjupersoner i åldern 20 till 45 år, vilket förhoppningsvis ger en bra spridning av attityderna. Kriterierna är att de är kvinnor, att de identifierar sig som ickeheterosexuella på något sätt. Jag har valt att inte låta det spela roll om de kallar sig homosexuella, lesbiska, queer,

bisexuella, experimentella eller vad de väljer för ord för att definiera sig själva. Ett annat kriterium har varit att de ska vara intresserade av att tala om samhällets attityder gentemot ickeheterosexuella.

Rekryteringen skedde till stor del via internetcommunityn qruiser

(www.qruiser.se). Här skapade jag en egen kontaktsida och kallade den för ”intervjuperson uppsats”. På min presentationssida skrev jag sedan information om studien och en förfrågan om deltagande. Jag skrev också att deltagandet var frivilligt, vilka kriterier jag hade för de deltagande, vad syftet med

undersökningen var, var och när jag tänkte utföra intervjuerna, hur jag tänkte mig att genomförandet skulle gå till, att jag hade för avsikt att dokumentera intervjun med diktafon samt hur de om de var intresserade kunde ta kontakt med mig. Qruisers regler är sådana att man inte får skriva ut sitt mobiltelefonnummer på sin presentationssida. Jag hänvisade till denna regel på min presentationssida, men skrev samtidigt ner min e-mail och när personerna sedan tog kontakt med mig gav jag genast ut mitt mobiltelefonnummer så att de skulle känna att de kunde

kontakta mig direkt om de hade frågor, så att de inte behövde vänta tills jag loggade in på communityt. Jag skickade sedan via min presentationssida ut meddelanden till personer som presenterade sig själv på det vis att det verkade som om de skulle passa in på mina kriterier. Några av dessa svarade med intresse och några tog kontakt med mig via min presentationssida utan att ha fått ett personligt meddelande. Jag försökte även rekrytera intervjupersoner via en internetanslagstavla på riksförbundet för sexuellt likaberättigandes (RFSL) hemsida. Men det gav inte något resultat. En av intervjupersonerna hade jag tidigare träffat personligen och jag tillfrågade henne personligen eftersom jag trodde att hon hade information som kunde vara viktig för min undersökning.

Genomförandet av intervjuerna

För att tillgodose vetenskapsrådets krav på konfidentialitet (Vetenskapsrådet 1990) erbjöd jag samtliga intervjupersoner att träffas i avskild miljö. Jag använde mig av universitetsbiblioteket i Lunds bokningsbara studierum samt Malmö högskolas studierum på Orkanenbiblioteket för att utföra intervjuerna. Två av mina intervjupersoner hade egna önskemål om att få göra intervjuerna i andra

miljöer som de själv föreslagit, och eftersom det viktiga för mig som forskare är att de känner sig trygga att tala fritt så kom vi överens om att vi skulle ses på deras valda platser. Vetenskapsrådet (a a) menar att utgångspunkten bör vara att de berörda inte ska uppfatta det obehagligt eller kränkande, vilket var ett krav jag tillgodosåg genom att tillhandahålla lokaler med direkt avskildhet.

Jag inledde intervjun med att berätta för intervjupersonerna lite om bakgrunden och vilka syften jag har med studien, vad jag funderat på och hur jag tänkte utföra intervjun. Varje intervjuperson fick också läsa igenom min informationsbilaga samt signera samtyckesblanketten. Jag förtydligade att de har rätt att avbryta intervjun när de vill och att det var upp till dem vilka frågor de ville svara på. Intervjupersonerna var sedan tidigare informerade om att jag ville använda mig av diktafon, men jag frågade en extra gång innan jag satte igång inspelningen. Jag använde mig av en intervjuguide i vilken jag har angett ett antal områden som jag vill att min intervjuperson ska tala om. Jag informerade intervjupersonen vid intervjuns början att jag har tänkt göra så och att det är bra om personen talar fritt kring de ämnen jag tar in. Jag inledde sedan intervjun med frågan ”hur tycker du att du blir bemött när det framkommer att du är ickeheterosexuell”. Sedan fortsatte jag samtalet genom att anknyta till mina ämnen när intervjupersonerna närmade sig ämnena själv. Jag ställde följdfrågor för att uppmuntra

intervjupersonerna att utreda ämnena närmare och göra jämförelser. De frågor jag ställde var omväxlande slutna och öppna beroende på hur intervjun fortgick, vilken information som kom fram samt hur benägen den enskilda

intervjupersonen var att tala fritt. Som jag nämnde ovan använde jag mig själv i samtalet genom att bekräfta det som sades samt genom att ställa följdfrågor och upprepa frågor så att jag kunde känna mig säker på att jag har uppfattat det intervjupersonerna sagt rätt, samt för att föra samtalet vidare och utveckla vad som Kvale (a a) beskriver som det mellanmänskliga förhållandet.

I samtalet ordmatchade jag intervjupersonerna, en teknik jag valt för att få dem att känna att jag lyssnar och att jag tycker att deras beskrivningar, tolkningar och uppfattningar är intressanta. Jag har använt mig av ordet ickeheterosexuell som ett samlingsord i uppsatsen (se begreppsförklaringar) men låter var och en

naturligtvis definiera sig som de vill. Ett exempel är när någon valde att benämna sig själv som gay så fortsatte jag att använda det begreppet i intervjun med den personen. En annan anledning till att ordmatchning är bra i intervjuer som dessa är att frågor kring ens sexuella identitet kan vara av känslig karaktär och det är viktigt att som intervjuare vara lyhörd för hur personen i fråga vill tala om ämnet. Efter varje intervju ställde jag frågan om de hade något mer att tillägga, något mer de tänkt på som kunde anknyta till temat eller på annat sätt vara relevant för uppsatsen. I flera fall kom intervjupersonerna i detta skede av intervjun med viktig information. Det verkade som om intervjun väckt vissa frågor som de ville diskutera mer. Efter att jag hade stängt av diktafonen var det en del av

intervjupersonerna som ville tala om annat, fråga vad jag själv hade för tankar kring det de just berättat om. Det kändes viktigt för dem och det var viktigt för mig att få ett bra avslut på intervjumötet.

Etiska överväganden

Innan jag började göra intervjuerna ställde jag mig frågan om vilka etiska dilemman jag skulle kunna hamna i, jag försökte sedan att eliminera riskerna för att hamna i en situation genom att förbereda intervjuerna och intervjupersonerna

väl. Jag lämnade in en ansökan till högskolans etiska råd som godkände såväl mitt syfte, mitt planerade tillvägagångssätt samt den informationsbilaga jag har delat ut till samtliga intervjupersoner. Min tanke var att ju öppnare jag är om hur jag tänker kring uppsatsen och hur informationer jag får kommer att behandlas desto tryggare känner sig intervjupersonerna i sina roller. Jag informerade därför mina intervjupersoner väl om att deras namn skulle komma att fingeras och att det enbart är jag som får ta del av de uppgifter som framkom i intervjun. Vidare meddelade jag att alla andra detaljer som på annat sätt skulle kunna identifiera personen skulle komma att strykas alternativt skrivas om på ett sätt som gör det omöjligt för läsaren att identifiera. Exempel på avidentifikation kan vara att byta ut ortsnamn, utbildningar, yrken m.m. Detta har jag gjort för att minimera risken att komplikationer skulle kunna uppstå för deltagarna allt efter Vetenskapsrådets (1990) rekommendationer. Frågorna jag ställde är till sin natur väldigt personliga, vilket trots vidtagna försiktighetsåtgärder har kunnat väcka känslor, precis som det alltid kan göra när man talar om personliga upplevelser. Att påpeka

möjligheten för personen att när som helst avbryta intervjun utan förklaring har därför varit väldigt viktig.

Personerna i min undersökning är samtliga vuxna och jag har varit väldigt noggrann i rekryteringsprocessen att påpeka att intervjuerna är frivilliga. Jag har också haft som ett kriterium att personerna ska vara intresserade att diskutera samhällets attityder till ickeheterosexuella. Det har också hela tiden funnits en valmöjlighet när man svarar på mina frågor hur personligt man vill yttra sig, vilket jag där det behövts har påpekat för att undvika att någon talar om något som inte känns bra att tala om. Undersökningen handlar i huvudsak om samhällets

attityder, men det blir såklart mer levande när mina intervjupersoner har delat med sig om situationer från sitt eget liv, men detta har givetvis inte på något sätt varit ett krav.

Jag tror att intervjuer av det här slaget kan vara till nytta för de personer som är med. Det blir en möjlighet för dem att tänka igenom sin ståndpunkt, sina åsikter och i vissa fall sin plats i världen. Min förhoppning är att denna bieffekt ska verka positivt på de som varit med i min intervjuundersökning.

Bearbetning av intervjumaterial

I många metodböcker skrivs det om att kategorisera och tematisera det som sägs. Starrin (1996) diskuterar grounded theory och Kvale (1997) beskriver olika metoder t ex meningskoncentrering. Vissa förespråkar att göra upp scheman och tabeller. Jag har valt att utifrån det material jag har fått blanda olika tekniker. I och med att jag har valt en explorativ ansats är jag rädd för att en för

metodbunden bearbetning skulle plocka bort djupet och nyanserna varför jag har valt att gå tillväga på annat sätt. Jag har transkriberat samtliga intervjuer helt och hållet och markerat längre pauser och skratt. Detta är ett mycket tidskrävande arbete, men för mig som forskare blir det en grundlig repetition på hur varje intervjuperson har uttalat sig. Under tiden jag har transkriberat intervjuerna har jag kunnat plocka ut det viktigaste, kärnan i det som just den enskilda

intervjupersonen har talat om, och det som har framkommit har varit det

viktigaste för henne. Under intervjuerna har jag varit så fokuserad på hur jag som forskare har fungerat i samspelet, men under tiden jag bearbetat materialet har jag haft stor möjlighet att gå in i det mer grundligt, lyssna på hur intervjupersonerna har talat om varje ämne och därmed har jag kunnat skönja många intressanta teman som jag har kunnat lyfta fram. Vid vissa ställen har jag blivit förvånad och

fått svar som jag inte hade förväntat mig. Vid andra ställen är de sex av varandra oberoende personerna eniga om något jag inte hade tänkt på tidigare. Allt sådant är viktigt att reflektera över och därför har jag ägnat mycket tid och

uppmärksamhet åt att repetera intervjuerna. När jag hade läst igenom intervjuerna några gånger gjorde jag en kategorisering utefter vissa teman som har uppkommit under intervjun och arbetet med intervjumaterialets gång. Jag har sedan

presenterat dessa teman och låtit dem anknyta till de frågeställningar jag har. Jag har plockat fram de tydliga tendenser jag ser, vad som verkar spela roll och vad som ur ett brett perspektiv har framkommit under intervjuerna. Mångfalden i svar är viktig, men också de fall där intervjupersonerna har varit eniga om något. Den explorativa intervjun är öppen och inte strukturerad och den kunskap forskaren vill tillskansa sig genom den är från början inte klar (Kvale 1997). Teoritillämpning är något som har fått ske efterhand. Givetvis hade jag från början en tanke om vilka teorier som skulle kunna tillämpas, men eftersom min ingång var att jag skulle ta reda på så mycket som möjligt om samhällets attityder så visste jag heller inte vad som skulle komma upp.

Generaliserbarhet och reliabilitet

Att kunna generalisera universellt som Kvale (1997) diskuterar är inte aktuellt i min uppsats. De frågor jag ställer och de svar jag får måste av såväl läsare som av mig som forskare anses vara giltiga där och då. Att diskutera validitet på det objektiva vis som det talas om i kvantitativa undersökningar tycker jag inte det finns någon mening med. Jag har förmodligen mätt det jag vill mäta där och då men något annat kan jag inte göra anspråk på att mäta. Det har varit jätteviktigt för mig när jag har gjort intervjuerna att tänka på att de svar jag får av den enskilda kan vara samma svar som jag får om jag skulle fråga henne imorgon, men det skulle också kunna vara ett helt annat svar om det har hänt någonting som skulle kunna ändra hennes åsikter. Därför är inte heller reliabilitet ett begrepp som är relevant i det här sammanhanget. Svensson (1996) menar att det inom

kvalitativ forskning spelar roll i vilken sinnesstämning intervjupersonen är just där och då, och det är något som måste vara med i beräkningen när man talar om hur giltigt mitt resultat blir. De frågor jag har ställt har varit svåra att misstolka eftersom jag inte har efterfrågat ett svar utan velat frammana ett resonerande snarare än ett jämförbart svar. Kvale (1997) skriver att det i postmodern forskning är kunskapens kontextualisering och heterogenitet som sätts i fokus och är viktigt. Just det har jag tagit sikte på i bearbetningen av mitt material. Jag har ju som jag tidigare nämnt i den mån det har varit möjligt satsat på att få ett så heterogent material som möjligt för att få en så bred bild av hur det kan vara.

Det faktum att det inte finns någon standardmetod för att analysera kvalitativt material kan bero på ”ämnets rikedom och komplexitet” (Kvale 1997 s 165). Det är vanskligt att tolka det som sägs i kvalitativ forskning. Tolkningarna är

individuella och kontextbundna och jag som forskare refererar naturligtvis till den referensram jag har. Jag har därför aktat mig för att dra några större slutsatser utan min ambition är att presentera en sammanställning av hur de intervjupersoner jag har talat med ser på frågan. Mina intervjupersoner representerar inte ett statistiskt urval. De representerar en bredd av personer, åsikter och kontexter och det är detta jag har försökt få fram när jag har gjort mina sammanställningar.

Om samtliga intervjupersoner har upplevt ett speciellt bemötande så kanske det inte är en slump, men det betyder inte att det absolut är så i alla fall som omfattar

kvinnor som identifierar sig som ickeheterosexuella. Det kanske är ett geografiskt lokalt fenomen, det kanske är ett fenomen som bara drabbar de som är aktiva på den internetsajt, från vilken jag har rekryterat mina intervjupersoner osv.

3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

I det här kapitlet har jag valt att presentera de viktiga och ständigt återkommande begrepp som jag har valt mig att använda mig av. Här ger jag också en kort redovisning av de teorier jag valt att applicera på mitt material.

Teoretiska nyckelbegrepp

Jag har valt att använda mig av ordet ickeheterosexuell när jag har gjort mina intervjuer och sökt mina intervjupersoner. Detta eftersom det är ett brett begrepp som inte exkluderar några andra än de som anser sig vara heterosexuella. I lagens mening betyder sexuell läggning homo- bi- eller heterosexuell läggning (HomO uå), men eftersom många inte vill definiera sig alls eller kallar sig för queer eller något annat så tror jag att ordet ickeheterosexuell inkluderar de flesta som kan tänkas kunna tillföra min uppsats något ur det perspektiv jag önskar. Emellertid använder jag mig av begreppet homosexuella förhållanden för att definiera att två personer av samma kön lever ihop. Då är det den objektiva synen på förhållandet jag använder mig av. I själva verket kan det jag benämner homosexuellt

förhållande bestå av två kvinnor som definierar sig som bisexuella, eller en kvinna som definierar sig som bisexuell och en som definierar sig som homosexuell, eller två kvinnor som definierar sig som homosexuella eller lesbiska. Tiina Rosenberg (2006) skriver i sin bok L-ordet att det under årens lopp har funnits många olika ord som betecknat kvinnor som som Rosenberg uttrycker det lever, älskar, begär, har sex med andra kvinnor. På senare år har ordet flata som tidigare fungerat som ett skällsord blivit allt vanligare medan ordet lesbisk har blivit mindre vanligt (a a). Rosenberg menar att ordet lesbisk anses förlegat och symboliserar manhaftiga, aggressiva lesbiska feminister under 1970-talet vilket är att jämföra med moderna flatan som symboliseras som snyggare och kaxigare. Begreppet hbt, där h står för homosexuell, b för bisexuell och t för transpersoner har etablerats under 2000-talet och är idag vardagligt i såväl, media, politik som inom akademien (a a). En anglosaxisk motsvarighet finns och där finns även bokstaven l med. I lgbt står l för lesbian, g för gay, b för bisexual och t för transgender. Finland har en liknande beteckning (a a). Vissa anser att Sverige skulle behålla l:et för att beteckna

kvinnor som är ihop med kvinnor, men så har inte skett. Ordet queer som på engelska betyder konstig eller knäpp har tidigare använts som ett skällsord för homosexuella för att sedan i slutet av 1980-talet blev beteckningen för en radikal homorörelse (Kulick 1996). Samtidigt menar Rosenberg (2006) att även ordet queer har kritiserats för att osynliggöra kvinnor (lesbiska).

Mot bakgrund av att det inte är helt okomplicerat att välja vad man ska använda för ord för att inte kränka eller exkludera någon som i själva verket tillhör kategorin och besitter information som är till nytta för studien har jag alltså valt att använda mig av ordet ickeheterosexuell. Att närmare definiera

ickeheterosexuell har jag gjort rent teoretiskt men i rekryteringen av mina intervjupersoner har jag låtit dem definiera sig själv och min begreppsförklaring till ickeheterosexuell kvinna har därför lytt ”en ickeheterosexuell kvinna är en

kvinna som definierar sin identitet på ett annat sätt än heterosexuell”. Frågorna huruvida vem som är ickeheterosexuell blir annars för vida. För att falla inom ramen för uppsatsens definition av ickeheterosexuell har man alltså själv definierat sig så. Andreasson (2000) frågar sig hypotetiskt om en kvinna som lever troget med sin man i hela sitt vuxna liv men drömmer om en kvinnlig ungdomskamrat är homosexuell eller heterosexuell. Å andra sidan är detta inget problem då man förmodligen inte söker sig till min studie om man inte erkänt för sig själv att man tillhör gruppen. Man kan också fråga sig om det är de sexuella handlingarna som skulle få bestämma ens sexualitet eller de känslor man hyser för andra personer. RFSL (2007b) menar att homosexualitet inte enbart är en sexuell identitet utan även en social tillhörighet. Det är som sagt inte helt okomplicerat att definiera begreppen. Att jag låter personerna själva avgöra om de ingår i gruppen eller inte gör att det jag undersöker är hur personer som anser sig tillhöra gruppen ickeheterosexuell svarar på mina frågor och det utan att den enskilda individen behövt redogöra närmre för hur de tänker kring sin definition.

Som jag tidigare nämnt vill jag undersöka samhällets attityder till ickeheterosexuella kvinnor. Vad menar jag då i detta sammanhang med samhället? Jag har valt att använda mig av Giddens definition av ett samhälle. Giddens (1998 s 647) definierar begreppet samhälle såhär:

Ett samhälle utgörs av en grupp människor som lever på ett visst område, lyder under gemensamt system avseende den politiska auktoriteten (makten) och är medvetna om att de har en gemensam identitet som skiljer dem från andra grupper. Vissa samhällen (till exempel jägar- och samlarkulturer) är mycket små och andra samhällen är mycket stora (till exempel det kinesiska samhället som rymmer över en miljard människor).

Hur samhället definieras kan emellertid variera från person till person. I en enskild intervju har jag som forskare givetvis ingen större utläggning om hur man kan se på samhället, vilka som ingår i samhället. Talar jag om samhället som det svenska samhället, det skånska samhället, det heterosexuella samhället eller något annat? Detta skulle givetvis kunna leda till tvetydigheter, men jag tror att

begreppet samhälle i sin vida bemärkelse även om det i vissa avseenden kan finnas individuella definitioner inkluderar snarare än exkluderar.

Heteronormativitet och att ”komma ut”

Heterosexualitet har under senare år kritiserats som den allenarådande och ”normala” sexualiteten. Bland annat har Tiina Rosenberg (2002) beskrivit begreppet homosexualitet i boken ”Queerfeministisk agenda” som en kulturell skapelse som är en produkt av definitionen av heterosexualitet. Homosexualitet blir alltså här ett sätt att konkretisera en rådande norm och beskriva hur ”de andra” beter sig. Rosenberg (a a) menar att heterosexualiteten hierarkiskt är överordnad homosexualiteten. Att tala om homosexualitet som socialt fenomen kräver att det finns heterosexualitet som socialt fenomen (a a). Kulick (1996) resonerar på samma vis genom att hävda att identiteter är uppfattningar som betyder något enbart om det finns någon motsats eller något att jämföra med. Med andra ord skulle man alltså inte kunna ha en heterosexuell identitet om det inte fanns en homosexuell motpol att förhålla sig till. Utan ett ”vi” finns inget ”dom”.

I ett heteronormativt samhälle är utgångspunkten därför att om personer som inte hävdar något annat förmodas vara heterosexuella. Rosenberg (2002 s 100) uttrycker sig såhär:

Heteronormativitet är enkelt uttryckt antagandet att alla är

heterosexuella och att det naturliga sättet att leva är heterosexuellt.

Heteronormativitet är bland annat de samhällsstrukturer och handlingar som upprätthåller heterosexualiteten som norm och som det som anses vara mest naturligt (Rosenberg 2002). Rosenberg (a a) menar att heteronormativiteten har två bärande principer. Den första är att utesluta avvikelser och kategorisera i vi och dom-termer. Den andra är att genom assimilering det vill säga att låta de dominerande gruppernas måttstock råda och förvänta den avvikande gruppen att leva upp till de rådande normerna. De ickeheterosexuella skulle genom

assimileringsprincipen försöka anpassa sitt beteende efter rådande normer men då normen, menar Rosenberg (a a) fortfarande är densamma så kommer de

ickeheterosexuella fortfarande vara annorlunda. Såhär uttrycker Rosenberg (a a s 103) det:

Assimilationskravet ställer den förtryckta människan inför ett olösligt dilemma: för att bli delaktig i samhället tvingas hon anta en identitet hon inte har, och när hon försöker göra det blir hon om och om igen, av sig själv och av andra, påmind om och tillbakapressad i den identitet hon har – men inte får ha.

Situationen blir precis som Rosenberg (2002) beskriver ett stort dilemma där andras, i det här fallet dominerande gruppers definitioner får tolkningsföreträde. Många upplever den så kallade komma ut-processen dvs att berätta för sina nära om att man inte är heterosexuell som besvärlig och känsloladdad samt förenad med viss oro av hur personen ska bli betraktad när beskedet är levererat. I boken ”komma ut” – berättelser från garderoben (Öhrman 2006) beskriver ett antal kvinnor och män sin vånda inför att berätta för sin omgivning om sin sexuella identitet. Givetvis skiljer det sig åt från individ till individ att det är förknippat med ett stort utelämnande verkar vara ett genomgående tema. Såhär skriver riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL 2005) om den så kallade komma ut-processen och heteronormen:

Att komma ut innebär att man bejakar sin homosexualitet eller bisexualitet inför sig själv och att man inför omvärlden är öppen med att man är homo- eller bisexuell. Komma ut-processen är något unikt för homo- och bisexuella och en nödvändig förutsättning för ett bra liv som homo- eller bisexuell. På sätt och vis upphör aldrig komma ut-processen, eftersom man ständigt möter nya människor som förutsätter att man är heterosexuell.

RFSL (a a) fortsätter vidare att det att ”komma ut” ofta en av de viktigaste händelser i livet för bi- och homosexuella. Många vittnar i Öhrmans (2006) bok om just det att det inte är så att man ”kommer ut” en gång utan att det är

avväganden man får göra från situation till situation och varje gång man gör nya bekantskaper. Margareta Lindholm (2003) som har intervjuat ickeheterosexuella kvinnor om öppenhet vill inte använda sig av uttrycket ”komma ut” just därför att

det att man har ”kommit ut” en gång inte innebär att man per automatik är öppen inför alla. I Lindholms (a a) intervjuer framkommer det dubbelliv som verkar vara vanligt förekommande oavsett om det från början är avsiktligt eller inte. T ex berättar Lindholm (a a) om sina intervjupersoner som ofta tycks stå inför valet om de ska berätta eller inte berätta i olika situationer. En av riskerna som hennes intervjupersoner nämner är att fokus flyttas från det samtalsämne de först hade till att handla om hennes sexuella identitet.

Stigma och den avvikandes misstänksamhet

Att avvika från normen, vilket det i många sammanhang måste sägas att

ickeheterosexuella personer gör innebär enligt sociologen Erwing Goffman (1972) att ha ett stigma. Goffman (a a) utreder i boken ”Stigma – den avvikandes roll och identitet” begreppet stigma och hur det kan vara att avvika från normen på ett sätt som för personen i fråga är negativt. Boken publicerades första gången år 1963, men begreppet verkar i många avseenden vara lika aktuellt idag som då.

Begreppet stigma kan kort förklaras som en egenskap av social, fysisk eller psykisk karaktär som gör att bäraren avviker från mängden och att denna avvikelse är till nackdel för bäraren av stigmat. Goffman (a a) nämner exempel som olika handikapp där många syns utanpå personen, t ex en missbildning i ansiktet. Men han nämner också vissa stigman som inte syns. Dolda handikapp är ett exempel. Homosexualitet är ett annat. Stigma är också för det mesta starkt kontextbundet. Goffman (a a) ger exempel på att en synskadad i en förening för synskadade inte är stigmatiserad, men där avviker han heller inte från mängden, på samma vis är inte förmodligen inte homosexualitet ett stigma när den

homosexuella befinner sig i ett sammanhang där majoriteten identifierar sig som ickeheterosexuella och detta faktum är känt.

Bland annat skriver Goffman (a a) om den stigmatiserades misstänksamhet

gentemot sin omgivning. Då den stigmatiserade personen befinner sig bland andra så vet han eller hon enligt Goffman inte alltid vad de andra i grund och botten tycker om honom eller henne. Allt som handlar om honom eller henne bedöms efter den extra omständighet som stigmat innebär. På samma sätt har omgivningen en tendens att sortera avvikare i kategorier tillsammans med andra som har samma avvikande egenskap. Samtidigt skriver Goffman (a a) att vissa stigmatiserade grupper tenderar att själv skapa och upprätthålla grupper där enbart personer med samma stigma ingår.

Goffman (a a) menar att personer med vissa stigman kan passera genom att det inte syns på dem. Med ett osynligt stigma kan man ofta välja när man vill vara öppen med det. Goffman (a a) talar om skam som förknippat med

stigmabegreppet. Han talar om hur den syn som omgivningen har på de avvikande speglas tillbaka i den avvikandes självkänsla och syn på sig själv, samt hans eller hennes benägenhet att dölja de tecken som finns på stigmat. Detta är intressant ur många aspekter, men säger främst mycket om det samspel som finns mellan samhällets syn på individer med olika egenskaper och attribut och vilken påverkan det har på den enskilda individen. Eftersom stigma är starkt kontextbundet kan stigman också försvinna och förändras över tid.

Inom ett stigma kan man skaffa sig status. Goffman (a a) benämner det som att göra ett yrke av sitt stigma. Goffman (a a) menar att man nått en viss position inom sitt stigma så kan en ny karriär var möjlig för honom eller henne, som representant för sin kategori.

4. HISTORIK OCH AKTUELL FORSKNING

Den 1 januari 1995 trädde lag 1994:1117 om registrerat partnerskap i kraft. Denna lag har ungefär samma rättsverkningar som ett äktenskap. Förutom

diskrimineringslagar dröjde det sedan till 2003 då homo- och heterosexuella sambor fick en ny och gemensam sambolag. Samma år blev det möjligt för par i homosexuella förhållanden att prövas som adoptionsföräldrar. År 2005 gjordes ändringarna i de lagar som gäller assisterad befruktning och befruktning utanför kroppen till att även gälla homosexuella par. Andra viktiga händelser är år 1944 när homosexualitet avkriminaliserades i Sverige (Rosenberg 2002), 1979 då socialstyrelsen avskaffade homosexualitet som ett sjukdomsbegrepp samt år 1999 då världens första ombudsman för bi- och homosexuella, HomO tillsattes (FHI 2002).

Partnerskap, äktenskap och föräldraskap

Idag lever enligt RFSL cirka 4258 personer i Sverige i registrerat partnerskap (RFSL 2007a). Registrering av partner får ske om en av parterna är svensk medborgare eller någon som varit bosatt i landet och vissa grannländer i minst 2 år (a a). Rättsverkningarna är ungefär desamma som för äktenskap, men en registrerad partner räknas som ogift om han eller hon flyttar till ett annat land, Danmark, Island, Norge och Nederländerna undantagna. I SOU 1993:98 som heter ”Partnerskap – betänkande av partnerskapskommittén” redovisas utredningen angående omständigheterna kring en lagstiftning om registrerat partnerskap. Att det handlar om en markering från samhället att homosexualitet är något som vi måste visa är accepterat är tydligt. Bland annat skriver kommittén för att motivera en partnerskapslag:

Om två homosexuella personer skulle få möjlighet att ingå partnerskap skulle de inför sin närmaste omgivning få tillfälle att visa hur djup, allvarlig och värdefull deras relation är. Detta anser vi skulle öka omgivningens medvetande om homosexualitet och bidra till en öppnare attityd. Vi anser också att den acceptans av homosexualitet och homosexuella relationer som samhället skulle visa genom att i princip likställa homosexuell och heterosexuell samlevnad skulle påverka attityderna i en mer allmän bemärkelse, dvs. verka opinionsbildande.

(SOU 1993:98 s 15)

Att attityderna i samhället skulle förändras var alltså en tydlig förväntad positiv följd och en av anledningarna till lagförslaget. Andra aspekter var att tydliggöra människors lika värde och att den homosexuella kärleken ska värderas på samma sätt som den heterosexuella. Inte minst viktig är aspekten att ge par som lever ihop i samkönade förhållande juridiska rättigheter och skyldigheter gentemot varandra vad gäller exempelvis arv. Vid tidpunkten för ikraftträdandet av lag 1994:1117 om registrerat partnerskap var det inte aktuellt att låta par i homosexuella förhållanden att prövas som adoptivföräldrar, det var ej heller aktuellt att tillåta assisterad befruktning för kvinnor i lesbiska relationer. I SOU 1993:98 motiverar man det med att så länge forskningen inte är entydig om vilka

konsekvenser det kan få för barn att växa i en familj där de vuxna är

homosexuella så är inte sådan lagstiftning aktuell. Utredarna tror också att den typen av lagstiftning strider mot de värderingar som rådde i samhället vid den tidpunkten. Det var alltså ett av undantagen i partnerskapslagen jämfört med äktenskapsbalken.

Den 1 juli 2005 blev det tillåtet för kvinnor som lever tillsammans med en kvinnlig partner som sambo eller registrerad partner att genomgå assisterad befruktning inom landstingen i Sverige. Lagen var i själva verket en ändring av lagarna 1984:1140 och 1988:711 som reglerar insemination och befruktning utanför kroppen, men som tidigare enbart gällde kvinnor som levde tillsammans med en man. I SOU 2001:10 som är en utredning om barn i homosexuella familjer hänvisas till olika studier som har gjorts på barn till vuxna som lever i

homosexuella relationer. Studierna har visat att det inte finns några signifikanta skillnader mellan dessa barn och barn i heterosexuella förhållanden avseende social utveckling, psykologisk utveckling eller könsutveckling. Det framkom heller inga skillnader avseende föräldrakompetens bland homosexuella jämfört med heterosexuella. I svensk lagstiftning väger barnets bästa mycket tungt. Det syns såklart inte minst i SOU 2001:10. Det anses bland annat viktigt för barnet att i den mån det går få reda på sitt ursprung.

Samhällets attityder har emellertid också viss betydelse, främst avseende barnen:

Att samhället i dag inte fullt ut accepterar den homosexuella familjebildningen i föräldrarättsligt hänseende kan påverka även allmänhetens attityder till sådana familjer generellt. Att rättsligt erkänna den homosexuella familjen ger därför en viktig signal, inte minst till barnet. Det visar att barnets familj är lika accepterad som andra familjer i samhället.

Ett tidigare adopterat barn har samma behov av att skyddas rättsligt som ett biologiskt barn och även adopterade barn bör därför komma i fråga för styvbarnsadoption.

(SOU 2001:10 s 19)

När omständigheterna kring att tillåta par i homosexuella förhållanden att adoptera barn fanns alltså aspekten om en större acceptans i samhället med. En intention var att göra dessa redan befintliga familjer rättsligt erkända.

Inför att besluta om lag om assisterad befruktning skulle komma att gälla även homosexuella sambor och registrerade partners resonerade man bland annat såhär:

Ett argument som skulle kunna tala mot att ge lesbiska par möjlighet att erhålla assisterad befruktning inom den allmänna sjukvården är att det därmed ges en möjlighet att välja bort fadern till barnet. Det måste då påpekas att de par som föredrar en sådan lösning redan i dag väljer detta alternativ, genom privat insemination där spermagivarens identitet inte uppges vid faderskapsutredningen.

Kortfattat skulle man kunna säga att det redan finns barn i homosexuella

förhållanden (40 000 barn uppskattade man det till) och det är det inte möjligt att ändra på. Vad man kan göra är att ändra barnens rättsstatus för att göra det tryggare för dem att växa upp.

Svårigheter vid tillämpning av lagarna

Från och med den 1 juli 2005 får alltså en kvinna som är registrerad partner eller sambo med en kvinna möjlighet till assisterad befruktning vid vissa av landets universitetssjukhus. Ombudsmannen för diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har uppmärksammat fall där vissa sjukhus eventuellt har velat särbehandla hetero- och homosexuella par som söker till sjukhusen för att få assisterad befruktning. Resonemangen har precis som i propositionen (prop 2004/05:137) handlat om huruvida de ska stå i samma kö, då de som lever i homosexuellt förhållande inte behöver hjälp av medicinska skäl utan för att de har valt att leva ihop med en partner av samma kön (HomO 2005). Detta skulle enligt HomO, Lars Ytterberg strida mot diskrimineringslagstiftningen (a a).

Närståendeadoption eller styvbarnsadoption innebär att en person adopterar ett barn som är biologiskt barn till hans eller hennes partner. När det 2003 blev tillåtet för par i homosexuella relationer att prövas som adoptionsföräldrar genomfördes flera närståendeadoptioner redan första året enligt Stenholm och Strömberg (2003). Det handlade bland annat om par bestående av två kvinnor där en av dem hade genomgått inseminationsbehandling i t ex Danmark. När barnet sedan fötts så är det bara den biologiska modern som är juridisk förälder till barnet. Genom en närståendeadoption får barnet även den andra kvinnan som juridisk förälder. Angående internationella adoptioner har några par prövats och godkänts som adoptivföräldrar (a a), men enligt en av de största

adoptionsförmedlingarna i Sverige, Adoptionscentrum har inga av de länder de tar inga av de länder de har kontakt med emot ansökningar från samkönade par (Adoptionscentrum 2007).

Könsneutral äktenskapsbalk

Den 21 mars i år kom SOU 2007:17, en utredning kring frågan att tillåta

äktenskap för par av samma kön. Äktenskapet ska då kunna ingås av en man och en kvinna, två män eller två kvinnor. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2008 (SOU 2007:17).

Aktuell forskning

Som jag skrev i metodkapitlet så är samhällets attityder en färskvara. Om jag eller någon annan gör om samma forskning om några månader så finns sannolikt olika omständigheter som påverkat åtminstone någon av intervjupersonerna. Så även om mina intervjuer säger något om läget just nu så är det viktigt att ha med i bakhuvudet att när det handlar om samhällets attityder så är det starkt tids- och kontextbundet. Vad gäller attitydundersökningar så gjorde statens folkhälsoinstitut (FHI) en undersökning av allmänhetens attityder till homosexualitet år 2002, ”föreställningar och vanföreställningar” hette den (FHI 2002). Studien är en del i en långtidsstudie av attityder bland allmänheten och startade redan på 1950-talet. Statens folkhälsoinstitut har uppdrag från regeringen att följa utvecklingen av homosexuella i samhället, bland annat genom att följa upp

diskrimineringslagstiftningar med mera. I denna kvantitativa studie har man ställt frågor till 9000 personer som utgör ett statistiskt urval ur Sveriges befolkning. Varje deltagande i studien har fått 20 frågor som har handlat om olika

dragning till någon av samma kön, men också om man känner till någon som identifierar sig som bi- eller homosexuell. Man har menat att det är viktigt för bi- och homosexuellas hälsa hur omgivningen ser på dem (a a). Studien går

emellertid inte på djupet vad gäller åsikterna. Studien är intressant eftersom frågorna är ställda till så pass många individer och även om siffror inte säger så mycket om djupet och orsaker och resonemang kring ställningstaganden så kan de ändå säga en hel del om samhället (a a). Exempelvis finns det en attitydfråga i rapporten där deltagarna tillfrågas om huruvida de är positiva eller negativa till homosexualitet, varpå 27% säger sig vara negativa och 25% positiva. Emellertid finner jag det svårt att jämföra mina svar med rena siffror. FHI menar att deras mätningar visar på att tecken finns på en långsiktig trend i attitydförändringar gentemot homosexuella i positiv riktning (a a). FHI har även gjort ett par undersökningar om homo- och bisexuella. Bland annat gjordes en undersökning om homo- och bisexuellas psykiska hälsa där det kom fram att denna är sämre än övriga befolkningens (FHI 2005). Ämnet och situationen kring ickeheterosexuella personers hälsa och välbefinnande har alltså uppmärksammats och fakta verkar uppdateras kontinuerligt. RFSL har kartlagt ickeheterosexuella personers

situationer i Sveriges kommuner (RFSL 2006). Ett flertal kartläggningar har också gjorts kring brott mot ickeheterosexuella så kallade hatbrott.

Margareta Lindholm, genus- och queerforskare på Göteborgs universitet har skrivit boken ”Dubbelliv - reflektioner om döljande och öppenhet”. Boken är skriven 2003 och bygger på ett forskningsprojekt. Lindholm har gjort intervjuer med fyra kvinnor som identifierar sig ickeheterosexuellt. Temat har varit hur och när man är öppen och inför vem samt frågor kring detta. Delar av den information Lindholm (2003) har fått genom sina intervjuer tangerar innehållsmässigt mitt material även om syftet är något annorlunda. Lindholm (a a) har haft som mål att fokusera på mikrosituationer där frågan om att vara öppen eller dölja sin sexuella identitet aktualiserats. Lindholm (a a) menar att det trots nya lagar och annat samhällsklimat finns situationer då det kan gagna de enskilda individerna att inte vara öppna. Förekomsten av hatbrott är ett exempel på ett argument. Genom intervjuerna har hon också sett hur fokus lätt flyttas från sakfrågan till att handla om sexuell identitet när intervjupersonen i något sammanhang nämner att hon lever ihop med en kvinna istället för en man. Vidare har Lindholms (a a) intervjupersoner berättat om hur man ibland är öppen inför ursprungsfamiljen, men att det aldrig talas om det vid släktmiddagar. En intervjuperson berättar hur hon och hennes partner bott ihop i tre år innan hon tar mod till sig och berättar för modern att kvinnan hon lever ihop med är hennes partner. Lindholms (a a)

utgångspunkt är det så kallade dubbellivet, det här att var öppen i vissa

sammanhang men inte i andra. Bland annat säger hon ”De enda situationer där en person behöver bli öppen gång på gång är heteronormativa situationer.”

(Lindholm 2003 s 16).

Etnologen Pia Lundahl publicerade 1998 ”lesbisk identitet” som är en mer

omfattande intervjustudie. Av 150 kvinnor har Lundahl valt ut 24 att intervjua om omständigheterna kring sin i boken benämnda lesbiska identitet. Till skillnad från Lindholms (2003) intervjuer är Lundahls material inte på samma sätt relaterat till mitt då fokus ligger på just hur identiteten skapas. Lundahl (1998) orienterar mer i hur man som ickeheterosexuell kvinna ser på sin bakgrund, när man kom på att man var ickeheterosexuell samt på den annorlundahet den lesbiska identiteten kan innebära. Men även Lundahl (a a) tar i ett kapitel upp öppenhet. Vad jag upplever som extra intressant i Lundahls (a a) studie är bredden bland intervjupersoner,

främst åldersmässigt. Kanske är det ofrånkomligt i en så omfattande studie som Lundahls att ta upp öppenhet, så det gör hon även om inte fokus ligger på det. Och här kan hon se en skillnad mellan de yngre och de äldre. Såhär skriver hon:

De äldsta kvinnorna upplever sällan öppenhet vare sig som en ambition eller möjlighet, medan det för de yngre kvinnorna är både en ambition och ett tvång.

(Lundahl 1998 s 86-87)

Att diskutera ämnet öppenhet tycks vara ett genomgående tema i den litteratur som behandlar ämnet.

5. EMPIRI OCH ANALYS

Som jag tidigare nämnt i metodavsnittet har de flesta av mina intervjupersoner rekryterats via Internet. Här följer en kort presentation av de sex:

Elin är i 20-årsåldern och studerar på högskola. Hon brukar tala om sin sexuella identitet genom att säga att hon gillar tjejer. Elin började berätta att hon gillar tjejer för fyra år sedan och tycker sig ha blivit positivt bemött i de flesta sammanhang.

Julia är i 25-30 årsåldern och arbetar i skolan. Hur hon definierar sig beror lite på sammanhanget, men i de flesta sammanhang använder hon ordet homosexuell. Rosmari definierar sig som bisexuell. Hon är i 40-årsåldern och säger själv att hon kom ut ganska sent. Hon fick mycket positiv feedback när hon kom ut. Många tyckte det var moget av henne. Rosmari har en bakgrund och erfarenhet av kyrkan och kyrkans inställning till ickeheterosexualitet.

Linda är i 25-30 årsåldern och definierar sig som flata för sig själv, men använder ibland ordet lesbisk när det gäller äldre generationer eller i jobbsammanhang. Linda har varit öppen med sin sexuella identitet på anställningsintervjuer även om det är med viss tvekan. Hon önskar att det hade varit lättare att kunna vara det. Petra är i 35-årsåldern och definierar sig som homosexuell. När hon kom ut i 20-årsåldern var det jätteviktigt för henne att alla skulle respektera henne. Nu säger hon att hon är mer medveten om vem hon talar med och väljer sammanhang där hon berättar. Hon har ibland upplevt det hotfullt att vara öppet homosexuell och vidtar därför försiktighetsåtgärder.

Martina är 28 år och arbetar inom den privata sektorn. Hon hade ingen tanke på att hon skulle kunna vara bi- eller homosexuell förrän i 19 årsåldern då hon vid ett besök på en läkarmottagning fick frågan.

Yngre och äldre generation, öppenhet och acceptans

I intervjuerna har framkommit att ålder och generation verkar vara en viktig faktor både för hur öppen man är som ickeheterosexuell och för hur man reagerar på informationen om att en familjemedlem eller vän är ickeheterosexuell. Dessa

erfarenheter verkar i sin tur påverka intervjupersonernas benägenhet och känsla inför att berätta i nästa situation. Min intervju med Martina inledde jag med att fråga hur hon tycker att hon blir bemött när det framkommer att hon är

ickeheterosexuell. Såhär svarade hon:

Jag tror det beror lite på generationsskillnader faktiskt. De flesta som jag möter som är i min generation tar det oftast på ett bra sätt. De tycker att det är coolt, annorlunda, de har oftast massor av frågor.

Martina menar att hon har svårt att tro att pensionärer och folk i medelåldern är lika avslappnade som en person i 25-årsåldern. Petra som länge har varit öppen med sin sexuella identitet berättar om sin erfarenhet:

Jag tror också att föräldrarna är ju en annan årgång. Mina

föräldrar är ju 40-talister. De är uppvuxna med att ’man pratar inte känslor’, ’man pratar inte sex’. /…/ Då tror jag ändå att de som är tjugo idag och deras föräldrar är födda på 60-talet där är en stor skillnad. För 60-taliseterna har barn nu idag och de hanterar det på ett annat sätt.

När Rosmari var i 35-årsåldern och började berätta för sina vänner om sin bisexualitet var hennes största skräck att hennes mamma skulle få reda på det. Hennes upplevelse är att hennes nära vänner stöttade henne och bemötte henne väl. När det gällde bemötandet var det hennes släkt som var jobbigast. Såhär uttrycker hon sig:

Jag försökte med all min kraft och energi att inte visa därför att jag var så rädd för att det då på omvägar skulle nå fram till min

mamma. Det var det värsta.

När jag sedan frågar Rosmari om hon tycker att samhällets attityder gentemot ickeheterosexuella har förändrats över tid så svarar hon ja, och tillägger leende ”det märker jag inte minst på mamma”. Generellt så har föräldrarna till de jag har intervjuat ofta haft lite problem med att hantera sina döttrars sexuella identitet. Julia berättar att hon är förvånad över att hennes mamma hade och har jättesvårt för att hon är ickeheterosexuell.

Nu har det gått sju år. Jag trodde inte hon skulle reagera nästan alls. Men det blev en jättestor grej. Hon har fastnat, tuggat fast i det så hon kommer liksom inte ifrån det. Och det är sådär känsligt.

Julia menar bland annat att hennes mamma är högt utbildad och att Julia bland annat därför inte hade väntat sig en sådan reaktion. Elin däremot blev positivt överraskad när hon berättade det för sin pappa. Hon hade hört honom uttala sig negativt om homosexuella innan, men när hon berättade för honom så började han gråta och undrade hur hon kunde tro att han inte skulle tycka lika mycket om henne på grund av det. Elin menar att pappan ändrade åsikt när han fick reda på att Elin är ickeheterosexuell. Linda som inte kan komma på någon gång då hon har blivit illa bemött på grund av sin sexuella identitet var trots att hon anser sig ha en mycket god relation till sina föräldrar rädd för att det inte skulle tas emot väl.

Jag visste att de skulle säga ’ja, vi älskar dig i vilket fall’ och hela den grejen och jag visste att mamma skulle ta det bättre än pappa och det gjorde hon också för pappa tog det väl inte super. Han sa också ’jag älskar dig i vilket fall’ men han började komma in i sådana resonemang att jag hade umgåtts för lite med killar och sådana saker.

Linda menar emellertid att det numera inte är några problem med pappan. Hon har också varit orolig inför att berätta för vissa av sina vänner, men dessa har när hon väl valt att berätta tagit beskedet med ett ”jamen det visste vi redan” och att de bara hade väntat på att Linda själv skulle berätta för dem. Linda tycker själv att hon har varit mycket räddare än vad hon hade behövt vara med tanke på

omgivningens faktiska reaktioner.

Öppenhet bland ickeheterosexuella verkar kunna vara en generationsfråga det också. Petra har några bekanta kvinnor som definierar sig som lesbiska och som är lite äldre. ”Gammelflatorna” kallar hon dem skämtsamt. Hon berättar om en bekant i 45-årsåldern som var tillsammans med en kvinna som var i 55-årsåldern. De var ihop i 10 år, men ingen utomstående kände till att de hade en

kärleksrelation. Hon berättar vidare den andrahandsinformation hon har om äldre lesbiska kvinnor som träffades på kvinnofolkhögskolor och umgicks några veckor för att sedan åka hem igen. Precis som Lundahl (1998) såg i sin studie är det för de äldsta kvinnorna inte alltid ett alternativ till skillnad från yngre som har en press på sig att vara öppna. Det här är också ett exempel på det Goffman (1972) talar om att de stigmatiserade, träffas i grupper bestående enbart personer med samma stigma. I och med Goffmans (a a) redogörelse för stigmabegreppet som kontext- och tidsbundet så är det rimligt att göra jämförelse med dessa äldre lesbiska som förmodligen varit öppna i en tid då homosexualitet var

sjukdomsklassat i Sverige. Även om stigma kan förekomma i olika former så är någots om är sjukdomsklassat förmodligen än mer skamfyllt än något som vissa grupper har svårt för att förstå. Petra tänker efter och säger att hon tror att det är jättestor skillnad på vilken ålder man är i här avser hon inte när man är född utan det att yngre, enligt hennes personliga erfarenhet har större behov av att ta plats och uttrycka sin ståndpunkt. Jag frågar Petra om hon tror att det är mer självklart att vara öppen om man är yngre.

Ja. De är tuffare. Jag har fått den uppfattningen. Det är 15 åringar som säger att de är homosexuella. Samtidigt…. hur fan kan man veta det?

Linda har även hon erfarenheten av att det är flera yngre som vågar berätta om sin ickeheterosexualitet idag. Hon tycker att det verkar vara ganska vanligt att killar och tjejer i yngre tonåren kommer ut. Det tycker hon tyder på att attityderna är öppnare hos de yngre än de äldre. Martina menar att hon inte hade tänkt tanken på att man kunde vara något annat än heterosexuell fram till att hon var 19 år. Elin säger att hon inte har gillat tjejer under hela sin tonårstid utan att hon kom på det när hon fyllde 18. Julia för ett resonemang om varför det är lättare att berätta för folk att man är ickeheterosexuell idag:

Folk som jag har nära känner i alla fall någon som är homosexuell. Det är mer öppet. Man stöter på det mer. /…/ Då blir fler vana. För

det handlar om att bli van vid. Allt som man inte är van vid är ju otäckt.

Linda uttrycker sig på liknande sätt när jag frågar henne om det är viktigt att personer som är ickeheterosexuella är öppna med det:

Alltså det är ju upp till var och en men jag tänker såhär att ju fler som är öppna ju bättre är det, för ju mer vana blir ju heterosar som inte är vana vid det och det behövs onekligen.

Med de resonemangen skulle det ena ge det andra. Ju fler som var öppna, desto fler ickeheterosexuella fanns i varje bekantskapskrets vilket i sig ledde till att ytterligare fler kunde vara öppna. Detta resonemang stämmer överens med partnerskapsutredningens intentioner om att skapa en öppnare attityd gentemot homosexuella (SOU 1993:98). Rosmari menar också att det är vanligare att yngre är mer öppna idag. Hon menar att det märks på ett sådant forum som qruiser (internetcommunityn varifrån jag rekryterade bland annat henne). Där, menar hon är det många i åldern 15-20 som är öppna, vilket är en klar skillnad gentemot när hon var i den åldern. På den tiden fanns emellertid inte mötesplatser som qruiser. Vilket i sig är intressant. Petra ser också en skillnad på sig själv där hon jämför sig när hon var 20 år och precis hade kommit ut med idag när hon är i 35-årsåldern.

Man är lite våghalsigare när man är yngre, men det kostar mer idag känns det som. Då borstar man av sig det lite, men jag borstar inte av mig det idag.

Petra berättar att när hon var i 20-årsåldern så ”skulle allt vara gay”. Hon var mycket ute på krogen m.m. Nu väljer Petra vem hon berättar för. Ofta känner hon av läget först innan hon säger någonting. Emellertid håller hon det aldrig hemligt om någon frågar. Martina vet genom sin före detta flickväns yrke att det är vanligt att högstadieelever funderar och talar om tankar kring ickeheterosexualitet. Hon jämför med sin egen uppväxt då hon inte kom i kontakt med ickeheterosexualitet i någon större utsträckning. Hon jämför det med idag och menar att den

homosexuella rörelsen kräver så mycket plats att det är helt omöjligt att undgå den.

Frågan om öppenhet är överlag mycket viktig har jag märkt i intervjuerna. Inte i någon av mina intervjuer har jag frågat om när och hur de berättade om sin

sexuella identitet för sina närmaste, ändå har det varit tydligt hur alla på något sätt vid någon tidpunkt i intervjun har berättat om den. Lundahl (1998) har ett kapitel om just öppenhet och hur det ser. Även Lindholm (2003) ägnar stort intresse åt det (2003). Processen kring valet att vara öppen, eller kanske det ögonblick när man väljer att berätta för valda delar av omgivningen verkar vara ett tillfälle som ofta etsar sig kvar i minnet, och som upprepas om och om igen. Jag anknyter till vad RFSL skriver om att ”komma ut” som en av de viktigaste händelser i livet (RFSL 2005). Där Petra jämför med tonåringar idag vars föräldrar är 60-talister med när hon var i tonåren så tänker jag på partnerskapslagen och intentionerna om ett samhällsklimat med öppnare attityder gentemot homosexuella (SOU 1993:98). Att attityderna har blivit annorlunda och av mitt material att döma bättre verkar det inte råda tvivel om. Ej heller om man jämför med annat material jag har läst. Emellertid är det svårt för att inte säga omöjligt att säga hur stor del